Kan man lita på uppgifterna i kyrkböckerna? Hur vanligt är det att födelsedatum eller födelsesocken är fel angivna i husförhörslängden eller att en person aldrig fördes in i födelseboken? Rätt få av oss är ofelbara och detsamma gäller förstås prästerna i gångna tider. Ibland blev det helt enkelt fel. Därför gäller det att samla belägg för att en hypotes är riktig. Ett belägg som bekräftar hypotesen kan vara en felskrivning eller sammanblandning med en annan individ.

Jag är nog en rätt inbiten släktforskare då jag är lika road av att upptäcka föräldrarna till en anas fyrmännings styvfar som av att komma längre bakåt på min egen antavla. När jag hamnar i en socken där jag forskat mycket börjar jag alltid med att söka i min egen databas för att se om jag redan har utforskat personerna. Särskilt det senaste året har jag inte behövt klättrat långt bakåt i antavlorna för att kunna koppla ihop de personer jag forskat på med någon gren i databasen. Förra veckan kikade jag på en sidogren som jag inte ägnat mig åt på över ett decennium. En dotter i familjen var gift två gånger, och jag insåg att jag inte hade utforskat hennes makars anor. Det åtgärdade jag förstås och via make nr 2 hamnade jag i Lerbo utanför Katrineholm. Hans mm m Katarina Larsdotter var enligt husförhörslängden född 1771 i Stora Malm. I min databas fanns en tänkbar Katarina där namn, födelseår och födelsesocken stämde. "Min" Katarina var yngre syster till min mf fm mm far Nils Larsson (1759- 1833). Efter att fadern Lars Andersson avlidit 1776 gifte modern Kerstin Nilsdotter om sig med Lars Jonsson. 1782 flyttade familjen till Österberga i Runtuna, där Lars Jonsson dog någon månad senare. 1783 kompletterades hushållet med systern Kerstin Larsdotter som just blivit änka, och några månader senare med hennes postumt födda dotter. Denna dotter döptes efter sin mor, mormor, ff m och mf m. Eftersom namnrikedomen i Södermanland inte är direkt överväldigande hette hon Kerstin.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-2-1783-1789-Bild-132-sid-127.jpg

Runtuna, AI:2 [1783- 89] sid 127. Bild från Arkiv Digital.

1784 avlider Kerstin Nilsdotter. varpå syskonskaran skingras. Nils Larsson flyttar till Björkvik, vistas 1786- 89 i Bettna och bor sedan resten av sitt liv i Runtuna. 1786 var han fadder åt systern Kerstins son i andra giftet, vilket är den sista kända kontakten med någon av systrarna. Han får fem döttrar mellan 1790 och 1808 men varken systrarna eller deras makar är fadder till någon av flickorna.

Kerstin Larsdotter flyttar till Bettna, där hon 1785 gifter om sig med sin fars syssling. Bettna saknar husförhörslängd 1784- 93, och sista gången de finns noterade i mantalslängden är 1789. Deras vidare öden är okända.

Som synes ovan är Katarina Larsdotter struken i Runtunas husförhörslängd utan angivande av ny vistelseort. Troligtvis följde hon med systern Kerstin till Bettna.

Det är därför lätt att förstå att jag blev något exalterad av att hitta en Katarina Larsdotter född just 1771 i Stora Malm. Nu gällde det att se om jag kunde bekräfta eller utesluta att hon var identisk med "min" Katarina. Jag valde att inte gå igenom Stora Malms födelsebok och se hur många tänkbara kandidater som föddes runt 1771. I stället valde jag att först samla så mycket information som möjligt om den Katarina jag återfunnit. Från 1791 till vigseln 1794 var hon piga vid Gotthardsberg i Lerbo. Hon gifte sig med Per Eriksson och bodde i Stenstorp till 1812. Fadder till det tredje av makarnas fem barn var bonden Erik Simonsson från Dämbol i Bettna. Nu började det brännas, för Erik Simonsson var kusin till "min" Katarina!

1812 flyttade familjen till Sköldinge. För första gången anges ett exakt födelsedatum i husförhörslängden: 1771 9/5. Hjärtat började klappa snabbare för det var ju ""min" Katarinas födelsedatum! Vis av tidigare felaktiga kompletterande uppgifter efter flytt till en annan socken var jag dock ännu inte helt övertygad. Kanske kunde följande generation hjälpa till att fastslå ifall Katarina Larsdotter i Lerbo verkligen var identisk med Nils Larssons syster.

b2ap3_thumbnail_Skldinge-AI-6-1805-1813-Bild-142-sid-137.jpg

Sköldinge, AI:6 [1806- 13] sid 137. Bild från Arkiv Digital.

Katarinas make Per Eriksson dog redan 1813, varpå änkan och barnen återvände till Stenstorp i Lerbo. Dottern Maria Kristina Persdotter flyttade 1819 till Ludgo och återvände hem 1820 från Runtuna. Fem mil är, i alla fall i min släkt, en lång sträcka att flytta. I Runtuna fanns ju den trolige morbrodern, Nils Larsson, men Maria Kristina bodde inte hos honom. Kunde hon finnas hos någon av hans döttrar då de båda äldsta var gifta och utflugna? Jodå. det kunde hon, närmare bestämt hos Nils Larssons äldsta dotter, Kristina Nilsdotter, i Täppan, Ludgo. 1820 flyttade hon med Kristinas familj till Kitorp i Runtuna.

Kunde det verkligen vara en slump att Katarina Larsdotter i Lerbo uppgavs ha samma födelsedatum som min försvunna Katarina, att en av faddrarna var Katarinas kusin och att en dotter flyttade till hennes brorsdotter? Nej, allt pekar på att jag faktiskt återfunnit den försvunna systern!

Den stora gåtan är ju varför syskonen hade så begränsad kontakt som vuxna. En delförklaring är säkerligen att de bodde en bit från varandra. Kanske spelade åldersskillnaden in - Katarina var ju 16 respektive 12 år yngre än syskonen. Kom de helt enkelt inte överens? Bråddes båda på morfadern Nils Nilsson och ville bestämma  allt i sin omgivning? Dennes närmast besatta engagemang i hemsocknen framkommer i Stora Malms sockenstämmoprotokoll där han är involverad i det mesta som hände i socknen, och han var förutom kyrkvärd även häradsdomare. Tyvärr lär jag aldrig få reda på orsaken till att både Nils och Katarina föredrog 20 andra personer som faddrar till de egna barnen framför de egna syskonen.

Min släkt har inte flyttat vare sig särskilt ofta eller särskilt långt. Även jag får nog beskrivas som tämligen hemkär  då jag har varit skriven på fem adresser hittills under mina 43 jordevarv. Sammanlagt har jag förflyttat mig 2,2 mil från den adress där mina föräldrar bodde när jag föddes. Trots att jag kommer från en lång rad av hemkära individer har jag mig veterligt ingen andel i någon släktgård. Det finns ett par gårdar som fortfarande tillhör avlägsna släktingar men där mina anor sålde sina arvedelar för åtskilliga generationer sedan.

Vad är då en släktgård? Grundkravet för att en gård ska anses vara en släktgård är att den ska vara taxerad som jordbruksfastighet och ha ägts av samma släkt i minst 200 år. Jordbrukets ungdomsförbund, JUF, kartlägger vilka släktgårdar som finns i Sverige. 

b2ap3_thumbnail_Lingsarve-017.jpg

Gotländsk ladugård en förtrollande majdag 2012

Som barn följde jag ofta med en av mina vänner hem till hennes morföräldrar och deras vidunderligt vackra bondgård. Vi utforskade omgivningen och vilade i gröngräset med humlorna surrande omkring oss medan vi såg på när hennes föräldrar och morföräldrar snickrade på ett nytt bostadshus. Gårdens nära 200-åriga gamla enkelstuga var för liten för att rymma den växande släkten.

Åren gick, och så småningom när jag börjat släktforska umgicks jag allt mer med min barndomsväns fantastiska mormor, som har släktforskat i många år. De senaste 15 åren har vi besökt många arkiv tillsammans, och två gånger har jag följt med till Gotland där vi tillbringat dagarna på landsarkivet i Visby och övrig tid upplevt mormoderns vidunderligt vackra och välbevarade släktgård. Hennes släkt har levt på gården åtminstone sedan 1649, i 11 generationer. Nog är det rätt hisnande att ha bott på exakt samma plats sedan 30-åriga krigets dagar! Gården har blivit erkänd som släktgård.

b2ap3_thumbnail_Lingsarve-005b.jpg

Ett riktigt dåligt foto av ett fotografi. Jämför ladugården till vänster med kortet ovan

Knöligare har det varit med morfaderns släktgård här i Södermanland. Han är generation nr 6 på gården, som funnits i släkten sedan 1811. Den lokala hembygdsföreningar anser sig inte ha kompetens för att kunna skriva ett släktgårdsintyg, så jag sitter här med ett bunt papper och funderar på hur jag ska formulera intyget.
Min barndomsvän planerar att så småningom överta gården och går nu kurser i byggnadsvård så att hon kan restaurera den gamla enkelstugan. Inte kunde vi ana när vi för nästan 35 år sedan skuttade runt i gröngräset att vi idag skulle vara engagerade i att bevara enkelstugan och få gården erkänd som släktgård!

"Jag vet vilka alla är på kortet. Vet du?"

Så stod det under en gruppbild med ett 60-tal uppklädda och allvarsamma människor som jag fick för några år sedan. 

b2ap3_thumbnail_mm60.JPG

Jag kände endast igen min farfars föräldrar men konstaterade att bilden föreföll vara tagen i Drottningkällaren på Nyköpingshus. Efter närmare en timmes granskande fann jag avsändarens namn och kontaktuppgifter nerklottrade med minimal stil i marginalen, och ringde omedelbart upp. Det mystiska brevet kom från pappas syssling Jan, vars morfar Ernst var bror till min farfars far Valfrid. Kortet togs då Jans mormor Edit firade sin 60-årsdag år 1955. Festen ägde mycket riktigt rum på Drottningkällaren, en traditionsrik festlokal väl värd ett besök!

Jan, som släktforskat en tid, hittade mig via en diskussion på Anbytarforum. Vår gemensamme förfader Erik Palmlöf, som jag berättade om i "Härmed kallar jag mig...", övergav sina barn efter hustruns död. Hans yngste son, vår anfader Johan Fredrik, blev fosterson hos sin moster och hennes make i Skogstorp i Bärbo socken utanför Nyköping. Han bodde hos dem i mer än 25 år och först som blivande trebarnsfar lämnade han vid 28 års ålder fosterföräldrarna, så Skogstorp var nog platsen han betraktade som sitt hem. Skogstorp var även Jans barndomshem, då hans föräldrar övertog gården 1954. De var de sista att bo på gården där idag endast några husgrunder finns kvar.

b2ap3_thumbnail_agnes2.jpg

Agnes Palmlöf

Valfrids och Ernsts syster Elin gifte sig med sin pappas kusin, Karl Oskar Palmlöf. De fick 11 barn och jag hade kunnat följa (och ta död på) 10 av barnen, men gått bet på näst äldsta dottern Agnes. Hon var helt enkelt spårlöst försvunnen. Det var oerhört frustrerande, men det här var så länge sedan att knappt  något 1900-talsmaterial fanns tillgängligt på mikrokort och än mindre var digitaliserat. Jan hade en hel del uppgifter om familjen, och, visade sig, även om Agnes. Hon hade i många år brevväxlat med Jans morfar. Hon utvandrade 1926 till USA och avled 1985 i Los Angeles. Inte undra på att jag inte hittade henne i Sverige!

När vi pratade vidare beklagade jag mig över att jag hade så få kort av min farfars föräldrar. Jamen, deras brölloopskort hade jag väl i alla fall, menade Jan. Nej, jag hade ju inte det. Men han hade bröllopskortet!

b2ap3_thumbnail_valle_julia.JPG

Valfrid och Julia år 1914

Det lönar sig alltså att diskutera sina släktingar, särskilt på ett lika användarvänligt forum som Anbytarforum där även diskussioner med över ett decennium på nacken kan följas. Har man tur blir man kontaktad av en släkting med de där små pusselbitarna man själv saknar!

I släktforskningen kan det vara svårt att urskilja skillnaden mellan en skröna och en sann berättelse om släktens ursprung. Det finns i de flesta familjer en eller par historier som berättats under generationer. Innan sådana förs in i antavlan bör man förstås försöka utröna den eventuella sanning som ligger bakom historien, eller vara väldigt tydlig med att det rör sig om en muntligt traderad berättelse av oklart ursprung.

Här om dagen pratade jag med en bekant vars släkt jag forskar lite i. Han nämnde då att det berättats i släkten att de skulle ha vallonskt påbrå. Ofta har ju en dylik släkttradition uppstått på grund av mörkhåriga förfäder eller rötter i bruksmiljö. Jag är långt ifrån färdig med forskningen men redan dagen efter vårt samtal hittade jag de som nog "blivit" valloner. De var invandrade smeder, men var inte valloner utan tyskar. Under de tre sekler som passerat sedan min bekants anmoder gifte sig med en sörmländsk bonde har det sedan troligtvis berättats om hennes utländska härkomst och så småningom har traditionen blivit att hennes släkt var valloner.

b2ap3_thumbnail_Vitsippor-i-BrandkrrC-140509.jpg

När jag i 12-årsåldern på allvar började samla in uppgifter om mina släktingar, berättade min  mormor att en av hennes förfäder hade ägt en större gård och sedan spelat bort den på kortspel. Jag utgick från att historien om den kortspelande förfadern var fiktiv. Efter några års forskande dök jag så in i domböckermas fascinerande värld.

I Oppunda häradsrätt domböcker kunde jag följa hur bröderna Anders Nilsson (1687 ca- 1735) och Nils Nilsson (1700- 1786) i Ingelstorp, Sköldinge, köpte systerlotter av gården av sina fastrar och kusiner under en lång följd av år. Så dog Anders Nilsson, varpå hans hemmansdel under en övergångsperiod brukades av systern Karin Nilsdotter och hennes make Jöns Persson. Anders' äldste son, Erik Andersson. skulle dock överta faderns andel. Han hade fem yngre syskon att försörja under lång tid framöver - minstingen Karl var bara två år gammal när fadern dog - men Erik ville förstås gifta sig och bilda familj. Det skulle då bo tre familjer på gården. 14 maj 1737 kom farbror och brorson till tinget: 

"...all den stund Nils Nilsson och Erik Andersson äro jämskylda och lika del ägande, och jorden dem emellan icke kan delas, efter den intet tål mer än en åbo, ty resolverades att Nils Nilsson och Erik Andersson böra lotta, och vem som lotten påfaller att hemmanet Ingelstorp besitta. ...

Efter avlagd resolution lottades och föll lotten på Erik Andersson att giva och på Nils Nilsson att taga lösen för Ingelstorp" (renoverad dombok, Södermanlands län, 76. Oppunda häradsrätt § 42). 

Att min mm ff mm ff Nils Nilsson förlorade sin fädernegård berodde alltså inte på frivolt kortspel utan på han drog nitlotten i den nödtvungna lottningen med sin brorson. Men släktskrönan innehöll ändå ett litet korn av sanning!

Oftast spelar det ingen större roll om vi kvickt bläddrar genom källorna eller tar god tid på oss att hitta de där gäckande förfäderna. Även om det tack och lov är ovanligt med dylik brådska kanske någon ändå kan ha nytta av tio tips för att undvika bladande av husförhörslängder och annat tidsödande bläddrande i olika volymer.

b2ap3_thumbnail_Blommor1.jpg

1

Anteckna faddrarna vid barnens dop. Notera särskilt de med samma patronymikon som föräldrarna eller de som bor i andra församlingar.

Jag löste min anmoder Margareta Persdotters härkomst genom att följa en av faddrarna till hennes sjätte barn. Faddern, Per Persson, visade sig ha en syster Margareta född samma år som "min" Margareta. Familjen hade flyttat några veckor efter hennes födelse, och det var socknen där hon växte upp som kom att anges som hennes födelseort.

 2

Plötsligt är den familj du följer struken i husförhörslängden utan att deras nya vistelseort anges. Socknen är stor och det finns ingen utflyttningslängd, eller så saknas de i densamma och har rimligen flyttat inom socknen. Det går betydligt fortare att skumma en födelsebok än att blada en omfattande husförhörslängd, så om hustrun i familjen fortfarande är i barnafödande ålder brukar jag gå igenom fem år i födelseboken för att se om familjen får ytterligare barn.

 3

Samma princip som ovan kan användas om en familj flyttar till en socken utan inflyttningslängd. Är kvinnan inte alltför gammal går det som sagt snabbare att gå igenom fem år i födelseboken än att blada husförhörslängden.

 4

Notera giftoman om denne anges i vigsel- eller lysningsbok. Giftomannen godkände att bruden gifte sig och var henne närstående: förälder, bror, svåger, förmyndare eller i vissa fall hennes arbetsgivare. Om brudens ursprung är dunkelt kan giftomannen vara en vital ledtråd att lösa detsamma. 

5 

Din ålderstigna ana är struken i husförhörslängden men finns inte i dödboken eller i utflyttningslängden.

Fattighuset var inte bara en bostad för socknens fattiga utan fungerade även som äldreboende. Första anhalten efter kontroll av dödbok och utflyttningslängd bör alltså vara fattighuset. Finns personen inte heller där, är det dags att följa barnen och hoppas på att föräldern flyttat till någon av dem.  

6

Din ana anges i husförhörslängderna vara född i Stockholm men kan bara följas bakåt till mitten av tonåren i en landsbygdsförsamling långt bort från kungliga huvudstaden. Det är då sannolikt att du träffat på ett barnhusbarn. Allmänna barnhusets register finns sökbart på Stockholms stadsarkivs hemsida. Kanske finns det också en diskussion om just ditt barnhusbarn på Anbytarforum, under Landskap: Stockholm: Barnhusbarn! 

7

Meningarna går isär om snabbaste sättet att blada en husförhörslängd. Ska man börja på sidan ett och gå framåt eller på sista sidan och backa? Att läsa en hel sida är tidsödande, så ska man fokusera på personens namn, födelseår eller födelsesocken under bladandet?

Personligen föredrar jag att börja på sista sidan och backa: det blir då tydligare för mig hur mycket som återstår att gå igenom eftersom volymerna har en tendens att börja på sidan 1 men kan omfatta allt från 30 till 1000 sidor. Däremot varierar det vad jag fokuserar på i bladandet. Min grundprincip är att söka efter det som är ovanligast. Är personen född i samma socken eller grannsocknen till den socken vars husförslängd jag bladar är det bättre att söka på årtal eller namn. Födelseår kan skifta, särskilt i äldre längder, så oftast söker jag efter ett visst namn.

 8

En anfader eller -moder vars härkomst är okänd dör och efterlämnar minderåriga barn. Det är alltid klokt att leta efter en bouppteckning men särskilt i dylika fall. Vem blir målsman för de omyndiga barnen? Viktiga ledtrådar kan även finnas i fastighetsinnehav och bland de personer med ekonomiska intressen i hushållet, antingen genom att de lånat ut eller själva var skyldiga pengar.

Förmynderskapsprotokoll ingår i serien Småprotokoll i häradsrätternas arkiv. Saknas bouppteckning kan du förhoppningsvis återfinna den familj du är intresserad av där och därmed få reda på vem som blev målsman för barnen. 

9

Din ana uppges vara född i eller inflyttad från en viss församling men finns inte i födelsebok eller utflyttningslängd.

Jag har inte forskat så mycket i Västergötland men har rotat runt tillräckligt mycket för att lära mig att det då är viktigt att ha koll på vilka annexförsamlingar som ingår i pastoratet. Det är inte ovanligt att personen anges komma från moderförsamlingen men i själva verket var född i eller flyttade från en av annexförsamlingarna. En källa jag gärna använder för att hitta vilka socknar som ingick i ett visst pastorat, är Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige. 

10

Utnyttja finesserna din bildleverantör erbjuder. Jag har Arkiv Digital och SVAR.

En finess jag gärna använder hos Arkiv Digital är att ha samma volym öppen i två upplagor. I riktigt gamla husförhörslängder kan samma gård förekomma 10- 15 gånger i en volym då prästen noterat varje besök för sig. Jag brukar då ha en version öppen med ortregistret och sedan en version där jag går igenom samma husförhörslängd så slipper jag bläddra tillbaka till ortregistret hela tiden.

Om jag ska forska i en stor församling där husförhörslängderna omfattar flera delar, som t ex Floda och Västra Vingåker, plockar jag fram sockenkatalogen hos SVAR. Där redovisas varje gård som omnämns i husförhörslängderna med uppgift om i vilka volymer och på vilket siduppslag de förekommer.

SVAR har även indexerat en hel del ministerialböcker. Om volymen t ex omfattar födda, döda och vigda om vartannat med bruten kronologi är det bekvämt att välja ett år i indexet och direkt komma dit. Är sidan mörk och inte helt lätt att tyda så öppnar jag volymen hos Arkiv Digital: med benäget bistånd från SVAR kan jag ju gå direkt till rätt sida utan att behöva bläddra.
Om man skriver en bokstav fel i sökrutan för SCB-utdrag ger sökningen inget resultat. Eftersom det finns ett index i högerkanten när man fått fram rätt SCB-volym brukar jag söka på en annan lättstavad församling och sedan välja den socken jag egentligen är intresserad av i indexet.

Vad innebär det att vara släkt? Är man född in i en viss släktkrets? Hur långt tillbaka bör släkttrådarna sammanstråla för att man ska känna en släktsamhörighet? Kan man upphöra att vara släkt? De här frågorna går knappast att besvara utan varje person har sannolikt en egen definition.

b2ap3_thumbnail_Svea-Stig--YngveA.jpg

Min mormor Svea och morfar Stig till vänster. Till höger morfars bror Yngve.

Jag är född och uppvuxen i Oxelösund, en liten ort där alla kände alla och Systembolaget låg vägg i vägg med hälsokostbutiken. När jag gick på lågstadiet undervisade min klasskamrat Thomas' mamma Margareta i klassrummet bredvid vårt. Varje fredag besökte Margaretas mammas Märta först sin dotters klass och kom sedan till oss. Hon umgicks en stund med Thomas och hans vänner innan hon avslutade visiten med att samtala med mig. Vecka efter vecka upprepades detta. När jag berättade för min föräldrar om Märtas regelbundna utfrågningar, sade mamma:
"Åh, vi är ju släkt. Det är därför hon pratar med dig".

Dagen efter berättade Thomas att han hade frågat hemma varför Märta bara samtalade med mig och inte med någon annan flicka i klassen. Svaret han fått?

"Åh, vi är ju släkt."

Ingen kunde dock svara på hur vi var släkt. Ett par gånger per år dröjde Thomas och jag oss kvar i klassrummet när de andra eleverna gick ut på rast. Sedan ritade vi upp våra släktträd på svarta tavlan och försökte begripa hur släktskapet såg ut. Tidigt luskade vi ut att vi delade ett antal sysslingar eftersom min morfars bror Yngve och Thomas' mormors syster Greta var gifta. Både min mormor och Märta hävdade att de inte syftade på dessa gemensamma släktingar utan att vi var släkt på något annat vis, men de kunde som sagt inte förklara hur.

b2ap3_thumbnail_Slktskap.jpg

Släktskapsdefinitioner. Bild från WikiRötter

På ett sätt var förstås förvirringen kring släktskapet med Thomas nyttig, för jag kartlade alltså min närmaste släkt grundligt redan innan jag gick ut grundskolan. När jag släktforskat i några år kikade jag så på Thomas anor för att en gång för alla slutligen reda ut hur vi egentligen var släkt. Med facit i hand är det förståeligt att vi inte fick ihop grenarna när vi plitade upp släktträden på svarta tavlan. Min mf fm fm mf mf och hans mm mf ff ff f var bröder, så Thomas och min mamma är alltså 10-männingar. På min pappas sida är vi på två olika grenar 9-männingar. Eftersom en av kopplingarna går via en gren där jag har flera anförluster så är han faktiskt släkt med min farfar, farmor, morfar och mormor. Dessa släktskap är dock så avlägsna att ingen kan ha haft koll på dem. För hur många av oss kan rabbla upp våra egna anor 7 generationer tillbaka utan hjälp av diverse hjälpmedel?

WikiRötter innehåller mycket matnyttig information inte minst vad gäller släktskapsbenämningar.

För något år sedan utforskade jag en barndomsväns anor. Hennes mamma har rötter i Jämtland med omnejd och det var nya forskartrakter för mig. Flera anor men framför allt ett antal bröder hade varit soldater vid Jämtlands regemente. Jag tappade räkningen för hur många gånger jag fick skriva in "Död på fjället" för de soldater som var i aktiv tjänst under det så kallade Armfeltska återtåget nyåret 1718- 19. Några av min väninnas släktingar återvände efter det ödesdigra fälttåget men hade ådragit sig så svåra förfrysningsskador att de inte längre dög som soldater och hade stora svårigheter att försörja sig. Att det inte går att ange exakt dödsdatum eller plats för de soldater som frös ihjäl de där mardrömslika vinterdagarna är förståeligt. Över huvud taget kan det vara svårt att hitta fullödig information om de släktingar som varit soldater, oavsett om de varit indelta soldater, båtsmän eller ryttare osv. Till exempel får man oftast mer information om hästarna än om ryttarna i generalmönsterrullorna!

b2ap3_thumbnail_Malmahed3.jpg

Militärmuséet Malmahed i Malmköping ger en inblick i soldatlivet från 1774 till 1921

För de sörmländska båtsmännen finns få generalmönsterrullor bevarade; de förvarades på skeppet och gick förlorade om skeppet förliste. Ifall bristen på bevarade generalmönsterrullor indikerar att sörmlänningarna var mindre framstående sjömän får nog var och en avgöra på egen hand. Det finns dock källor utöver de generalmönsterrullor vi släktforskare oftast använder oss av. Jag har träffat på information om "mina" båtsmän i en del andra källor, vilka kan vara nyttiga att känna till.

Jag har hittat diverse spännande handlingar på landsarkivet i Uppsala, i handlingarna från Södermanlands länsstyrelses landskontor (serie GIa:).

Förra veckans huvudperson, Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig, kommenderades 1811 till arbete vid Göta kanal, och var då förlagd i Mariestad. 1815 kommenderades han på några kanonslupar som avlämnades i Stralsund, varefter han fick kronoskjuts hem. När han 1817 kommenderades till Karlskrona hade han enligt beklädnadsrullan med sig: en kapprock, en kappsäck, ett täcke bestående av en tunn rya, en hängmatta, en tröja, en väst, ett par långbyxor, ett lårfoder, en halsduk, en hatt, ett par läderskor, två ullstrumpor samt två skjortor.

Från 1791 till sin död 1818 tjänstgjorde Anders Karlsson Eklund som båtsman nr 22 vid Andra Södermanlands båtsmanskompani. Han var bosatt i Kungsbro båtsmanstorp i Bergshammar och hade ett rätt rörigt privatliv med ett förhållande med en gift kvinna, en utomäktenskaplig dotter, mened inför häradsrätten och en långfingrad son.

Enligt skeppsrullor på Krigsarkivet var Anders Eklund 1793 kommenderad på fregatten Camilla som detta år seglade på konvojexpedition till Medelhavet. Undrar just vad han upplevde under resan?

Även Anders Eklund kommenderades till olika platser: 1810 till Skeppsholmen, 1811 till Mariestad där han hjälpte till med att anlägga Göta kanal och 1815 till Karlskrona. Han avled 1818 på  Amiralitetssjukhuset i Karlskrona.

b2ap3_thumbnail_Karlskrona-amiralitetsfrsamling-FIa-6-1790-1827-Bild-1060-sid-203.jpg

I dödboken kallas han för Karl Eklund. Karlskrona Amiralitetsförsamling, FIa:6. Bild från Arkiv Digital.

Även båtsmanskontrakt finns bland handlingarna i Södermanlands länsstyrelses landskontor. Detta är min ff ff Karl Johan Eriksson Sjökarls kontrakt:
"Kontrakt emellan Rotehållaren för Båtsmansroten No 41 af 2a Södermanlands Kompani och Drängen Carl Johan Ericsson, om han blir antagen till Båtsman för samma rote.
1 Båtsmannen erhåller i lega 45 kr hvaraf 15 kr utbetalas så snart han blifvit antagen och återstundande 30 kr vid nästinstundande kronouppbördsstämma.
2 Båtsmannen erhåller i årlig lön 4 kr hvaraf hälften utbetalas i Mars månad och andra hälften i September månad.
3 Båtsmannen erhåller till bruk och nyttjande under sin tjenstetid bebygda torpet Sjöändan.
4 Ehuru torpjordens areal är större än författningen föreskrifver, erhåller Båtsmannen årligen från ströhemmansdelarne följande hemkallspersedlar, nemligen: från Berga, 1 mtl, 16 kappor råg, 12 ½ lispund hö och 14 lispund halm från Broby No 1, ½ mtl, 12 kp råg, 9 lispund hö och 11 lispund halm, från Broby No 2, ½ mtl, 12 kappor råg, 9 kappor hö och 11 kappor halm från Gettäppan, 1/4 mtl, 4 kappor råg, 4 lispund hö och 5 lispund halm.

5 Båtsmannen erhåller mulbete för sina kreatur - 2 kor - på hufvudrotens mark (hvart 5te år på Gäddsäters och de andra åren på Tunsäters) från den 15 Juni årligen.

6 Båtsmannen får årligen upphugga åt sig på hufvudrotens mark 1 1/4 famn ved à 108 kmb fot, deraf behäfligt gödselfång, allt enligt utsyning eller anvisning. Af Strö rotedelarne erhåller han utsyning af ved i samma förhållande.

7 För öfrigt gäller till ömsesidig efterrättelse hvad i författningarna föreskrifves. 

       
Helgona den 30 October 1879"

På arkiven finns många handlingar som ännu inte digitaliserats. Glöm inte bort dessa guldgruvor!

Idag skulle min ff mf ff ha fyllt 251 år. Eller möjligen 242, 241 eller 238. Jag vet alltså inte vilket år han föddes, inte heller riktigt var eller ens vad han hette - och då har jag letat efter dessa uppgifter i 19 år!

När han avled 1852 13/2 på fattighuset i Runtuna hette han Johan Conrad Hurtig. Många av båtsmännen för Kesta rote tilldelades båtsmansnamnet Hurtig. Han antogs 1808 som båtsman för roten, men fick avsked redan 1819. På grund av den korta tjänstgöringstiden finns han bara med i två generalmönsterrullor. Där kallas han dock inte Johan Conrad Hurtig utan 1810 Johan Lindberg Hurtig och 1816 Johan Lundberg Hurtig.
En annan forskare tipsade mig om att Johan Conrad Hurtig fram till 1808 var båtsman i Bränntorpsstugan i Tystberga med det för den roten vanliga båtsmansnamnet Hamberg.

Han hette alltså Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig. Eller bara Johan Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig.

Johan kom till Tystberga 1802 från Stockholm. Han bodde först i Bränntorpsstugan där också Maja Lisa bodde med sina tre utomäktenskapliga barn. Med benäget bistånd från båtsman Hamberg utökades barnaskaran till fyra i och med dottern Marias födelse 1803.
I Enebystugan bodde Kristina Larsdotter som gillade båtsmän vid namn Johan. Hon fick två barn, Kristina 1786 och Johan 1788, med båtsmannen Johan Ringberg i Kalvängstugan, och gifte sig med denne strax efter sonens födelse. Efter Johan Ringbergs död blev hon i stället sambo med båtsmannen Johan Kneck i Enebystugan. Sonen Jan föddes 1797 och dottern Anna Brita 1801.
En tid efter dotterns födelse flyttade Johan Conrad Hamberg till sin kollega Johan Kneck och dennes sambo i Enebystugan. När han 1808 bytte båtsmanstjänst och flyttade till Runtuna följde Kristina Larsdotters äldsta dotter Kristina Jansdotter med och de gifte sig 1809. Till svärmor Kristina och hennes Kneck i Enebystugan flyttade i stället Johan Conrads gamla flamma Maja Lisa och hans lilla dotter.

I Runtunas husförhörslängd uppges Johan Conrad Hurtig vara född i Nicolai, som i det här området avser Nyköpings Sankt Nicolai, dvs landsförsamlingen till Nyköpings Västra. Jag letade förgäves efter någon Johan Conrad i samtliga fyra Nyköpingsförsamlingar: Nyköpingsån delar staden i en västlig och en östlig del. På östra sidan finns stadsförsamlingen Nyköpings Östra och landsförsamlingen Helgona. En gång anges han även vara född i Bergshammar strax utanför Nyköping. Inte heller där återfanns han i födelseboken.

b2ap3_thumbnail_Nykpingsn2.jpg

Nyköpingsån i majskrud

I olika husförhörslängder och generalmönsterrullor växlar födelseåret mellan 1763 till 1772, 1773 och 1776. Där datum anges uppges han alltid, oberoende av födelseår, vara född just 28/5.

Efter avskedet från roten var familjen en kort tid inhyses innan Johan röjde nybygget Johannislund. I husförhörslängden anges han vara utfattig, och i Runtuna AI:12 [1841- 45] har prästen gjort en lång notering på latin om honom. En så sen notering på latin brukar innebära att prästen antecknat något negativt. Jag är visserligen gammal latinare (med betoning på gammal) men ska ärligt erkänna att det var länge sedan jag aktivt använde mina latinkunskaper. Med förträfflig hjälp från Markus Gunshaga tydde jag notisen till "Drinkare, lögnare, tjuv, fattig som en tiggare". Ja, det var sannerligen inget vackert omdöme om den åldrade båtsmannen.
b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-6-1812-1816-Bild-175-sid-169.jpg

Kladdig husförhörslängd. Runtuna, AI:6 [1812- 16] sid 169. Bild från Arkiv Digital.

Men när och var föddes Johan (Conrad)?

Min nuvarande hypotes är att han är identisk med fiskedrängen Karl Lundbergs och Katarina Eriksdotter Bergs son Johan, som föddes 1762 28/5 i Nyköpings Västra. Karl Lundberg hade tidigare arbetat som gevaldigekarl, sockerbruksarbetare, tobaksspinnare och arbetskarl och var uppenbarligen en man med lika många talanger som Johan (Conrad) hade efternamn. Jag har inte hittat några spår av familjen efter Johans födelse. Enda ledtråden är att lärogossen Johan Lundberg, född 1762, år 1773 bodde i gård nr 58 i 1:sta kvarteret, Nyköpings Västra. Detta tyder på att han är föräldralös men jag har inte lyckats återfinna föräldrarnas dödsnotiser.

Extra irriterande är detta "stopp" för att det dyker upp tidigt i min antavla. Om 1762 antas vara korrekt födelseår, var Johan 50 år när sonen Olof föddes 1812. Olof, som tog sig namnet Engström, fick sju barn mellan 1837 och 1858. Henning Engström (1858- 1945) är min ff mf. Det skiljer alltså nästan 100 år mellan farfar och sonson.

"Jag har sex i sovrummet".

För många år sedan skulle mina sjuor beskriva sina sovrum medan de lärde sig vad olika möbler heter på spanska. Till min förvåning hade eleverna stora problem att ens på svenska beskriva sina sovrum - en elev hävdade att han inte hade något sovrum utan helt enkelt lade sig ner någonstans när han blev trött och sov där. Natten innan hade han tillbringat under ett skrivbord. För att hjälpa eleverna på traven började jag beskriva mitt eget sovrum. Så kläckte jag ur mig frasen ovan och började gapskratta när jag insåg vad jag sagt. När jag torkat tårarna ur ögonen lade jag till:

"Bokhyllor. Jag har sex bokhyllor i sovrummet".

b2ap3_thumbnail_P6010051.JPG

Totalt har jag fjorton bokhyllor, alla knökfulla med böcker. Ibland funderar jag på om jag har så många böcker i skiftande ämnen på grund av att jag släktforskar eller om jag i stället forskar för att det är så intressant att lära sig mer om olika aspekter av livet förr och idag. Varför heter människor och platser det de gör? Hur såg min hemstad ut för 300 år sedan? Hur tolkar jag de där konstiga sjukdomarna mina förfäder dog av? Hur påverkades folk av jordreformer och industrialiseringen? Vad innebar det att vara ogift mor på landsbygden vid 1800-talets början?

b2ap3_thumbnail_P6010049.JPG

Det finns massor med fascinerande aspekter att fördjupa sig i, och otaliga lockande böcker att hämta kunskap från. Att kunskapstörsten inte är helt bekymmersfri uppdagas när bokhyllorna svämmar över. För två veckor sedan skänkte jag fyra kassar med utgallrade böcker till en välgörenhetsorganisation som driver en loppis. I helgen besökte jag samma loppis, och lämnade den med 11 nya tillskott till mina kära bokhyllor. Jo, jag är nog en obotlig boktok...

Det står inte mycket i källorna om mina anors alkoholvanor. Mycket tyder på att Erik Palmlöf som jag berättade om i "Härmed kallar jag mig..." hade alkoholproblem, men det uppges aldrig något uttryckligen om hans alkoholkonsumtion. Däremot har jag i domböckerna träffat på de rätt sorgliga historierna om Mårten Larssons och Nils Perssons förödande första fyllor.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6_20150311-061018_1.JPG

Runtuna kyrka

Mårten Larsson föddes 1665 i Österberga, Runtuna som son till Lars Matsson och Ingeborg Mårtensdotter. Hans äldre bror Jöns Larsson (1645- 1729) är min fm ff mf fm mf.

Den 23 november 1683 följde 18-årige Mårten med fadern in till Nyköping då denne återbetalade en skuld. De mötte sedan fogden Theophilus Gråberg som Lars Matsson kände sedan tidigare. Lars Matsson var sedan 1676 bonde vid Sätra i Tystberga medan Theophilus bodde i grannsocknen Bälinge, och de beslöt att rida hemåt i sällskap. På hemvägen stannade de till vid en krog i Svärta för att fira att Lars Matsson var skuldfri. Firandet blev extra glatt genom att Mårten nu smakade sin första sup. Den fortsatta färden avbröts när de passerade ytterligare en krog i Svärta.
Efter att ha läskat struparna ytterligare var det rimligen tre rätt berusade ryttare som red vidare. Snart var de törstiga igen men de befann sig nu inne i en skog utan en krog i sikte. Theophilus Gråberg grävde i sin sadelväska och viftade sedan triumferande med sin medhavda plunta. När han förkunnade att han inte tänkte dela med sig härsknade Lars Matsson till och grävde i sin sadelväska. I den hade han en yxa...

Det tog inte lång tid för Rönö häradsrätt vid tinget 12 december 1683 att döma Lars Matsson och Mårten Larsson till döden för mordet på Theophilus Gråberg.

Den 23 januari 1743 skulle den 74-åriga änkan Karin Persdotter från Valla by begravas i Lunda kyrka. En av kistbärarna var 18-årige Nils Persson från Grävsta, vars bror Erik Persson (1711- 1786) är min ff ff mf mm f. Innan de gav sig av med den döda fick kistbärarna några färdsupar. Väl framme i kyrkan gjorde Nils Persson socknens övriga ungdomar sällskap uppe på läktaren.
Nils hade aldrig druckit tidigare och började må dåligt under gudstjänsten. Till slut mådde han väldigt illa. Olyckligtvis lutade han sig framåt när han kräktes, och hans alkoholdoftande spya träffade fjärdingsmannen Jonas Lundbergs hustru Karin Nilsdotter.

Jönåkers häradsrätt dömde vid vårtinget 1743 Nils Persson för förargelseväckande beteende - han hade ju bevisligen varit berusad i kyrkan - till att böta 25 daler silvermynt eller få 9 par spö med 3 slag av vardera paret.

Historien är fylld av enskilda levnadsöden av vilka de flesta försvinner in i glömskan. Det är alltid lika roligt att fylla i en lucka bland sina anor eller komplettera med ett saknat födelse- eller dödsdatum. Ändå är det nog ännu roligare att få mer "kött på benen" och få veta något mer personligt om en ana.

Min mm ff mf fm far, Per Matsson i Kolkestugan, Frustuna socken, var en krympling med träben som var mantalsbefriad. Träbenet till trots var andra kroppsdelar fullt funktionsdugliga och familjen kom att omfatta nio barn födda mellan 1722 och 1738. Alldeles säkerligen hade familjen det knapert.

Jag har inte lyckats återfinna varken Pers eller hans hustru Elisabeth Johansdotters dödsnotiser, och har heller ingen aning om varifrån de kom innan de 1722 bosatte sig i backstugan. Inte heller har jag hittat någon vigselnotis, men det beror snarare på att Frustunas vigselbok börjar först 1730 när paret redan tillverkat mer än hälften av barnaskaran. När tvillingarna Johan och Kerstin föddes hösten 1730 anges Per Matsson vara skräddare.

b2ap3_thumbnail_Mantalslngd-1739-Hradsskrivaren-i-Gripsholms-fgderi-Vol-58-1731-1741-Bild-3850.jpg

          _{Mantalslängd 1739. Häradsskrivaren i Gripsholms fögderi, volym 58. Bild från Arkiv Digital}

Givetvis skulle jag bli överlycklig om jag fick död på makarna, och likaså om jag fann föräldrarna till någon av dem.

Allra helst skulle jag dock vilja få veta varför Per Matsson hade förlorat ena benet. Och vilket ben var det; höger eller vänster? Använde han kryckor? Av vilket träslag var träbenet? Blev han sur och grinig när benstumpen värkte eller var han kanske alltid lite tvär? Om allt detta tiger källorna - eller så har jag bara inte hittat rätt källa än!

Innan Sverige fick sin första namnlag 1901 var det enkelt att byta efternamn. Man gick till prästen och berättade att man i fortsättningen ville heta Bergström, Hedlund, Lindgren eller något annat namn som föll en i smaken.

145 981 personer bär i dag efternamnet Eriksson, som är Sveriges femte vanligaste efternamn. De 17 vanligaste efternamnen är s k patronymikon, d v s bildade av ett manligt förnamn + son. I toppen för Andersson och Johansson en hård kamp om att vara vanligast förekommande.

 b2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpg

Ebba och Holger Eriksson cirka 1947 med barnen Arne och Alf.

Mitt efternamn kommer från min farfars farfars farfar, Erik Palmlöf (1793- 1867), vars tre söner samtliga valde att kalla sig Eriksson i stället för Palmlöf som sin far och farfar. Den troligaste anledningen var att namnet hade en dålig klang: Erik Palmlöf misslyckades med det mesta i livet. Även om det inte finns några noteringar om detta i husförhörslängderna förefaller det rimligt att han var alkoholiserad och därmed oförmögen att ens försörja sig själv. Efter sitt giftermål övertog Erik svärfaderns gård i Bärbo. Efter sju år blev han i stället torpare, men fick lämna torpet efter några månader. Samma sak på nästa torp. Därefter hankade han sig fram på olika ströjobb under något år innan han fick anställning som dräng på en gård. När hustrun dog något år senare var familjen så utblottad att socknen fick bekosta begravningen. Knappt hade hustrun hunnit i jorden förrän Erik stack sin kos och lämnade de sex barnen i åldrarna 2- 12 som utackorderas i olika familjer. I sockenstämmoprotokollen framkommer sockennämndens frustration i sökandet efter Erik Palmlöf.

I 25 år drev Erik Palmlöf omkring utan fast jobb eller bostad. 1860 knackade han så på hemma hos äldste sonen Erik Eriksson (1825- 1907) i Ekebytorp, Helgona, och krävde att denne skulle ta hand om honom på ålderdomen. När sonen fem år senare flyttade lämnade han kvar fadern.

b2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpg

Hästen Eliana vilar framför Ekebytorp. Torpet brukades från 1940 av min morfars föräldrar.

Min farfars farfar Karl Johan blev båtsman för Sjöändan i Helgona och fick båtsmansnamnet Sjökarl. Hans sex söner tyckte att Sjökarl var ett besynnerligt namn, och bytte tillbaka till Eriksson.

Karl Johans kusin Karl Oskar bytte i stället namn till Palmlöf, och såg sedan till att de 11 barnen fick ett gediget Palmlöfs-påbrå genom att gifta sig med Karl Johans enda dotter Elin.

Att mitt efternamn är så vanligt stör mig inte särskilt mycket. Då är jag mer bekymrad över att den Erik det hänvisar till var en så oansvarig typ. Min mammas flicknamn är ett vanligt förekommande patronymikon härstammande från hennes farfars farfar som var en komplett normal karl som själv uppfostrade sina barn.

Allra enklast vore nog att byta till mammas flicknamn. Det är förstås lite krångligt att fylla i papper, och kostar dessutom en slant, så i stället förkunnar jag nu att jag formellt bytt till mammas flicknamn. Härmed kallar jag mig Eriksson. 

Läs mer om byte av efternamn genom tiderna här: http://riksarkivet.se/Sve/Arkivhistorier/dokbilder/2003/surnames.pdf

Intressant namnstatistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/

En strålande vacker vårdag för nästan 15 år sedan stod jag iförd en senapssmetig t-shirt i Trosa landsförsamlings kyrka och höll ett föredrag om ett par av mina anor. Åhörarna var en skara kusiner som likaledes härstammade från samma makar.
b2ap3_thumbnail_Trosa-lands-kyrka.JPG

Bredvid altaret ligger parets imponerande gravsten, och alldeles framför densamma hänger den ljuskrona som barnen skänkte kyrkan i åminnelse av föräldrarna.

b2ap3_thumbnail_Gravsten-Trosa-lands-kyrka.jpg

Som släktforskare är det förstås julafton att hitta en gravsten från 1676 och en skänkt ljuskrona med en inskription av de givmilda barnen. En fråga infinner sig dock över ett decennium senare: varför nämns bara fyra barn på ljuskronan? Det fanns ytterligare en son, och troligtvis även ytterligare en dotter. Hon är dock endast känd genom att en för mig obekant systerdotter omnämns såsom arvtagare i den ene sonens omfattande bouppteckning. Jag har följt de båda kända döttrarna och deras inalles fem makar och kan inte passa in systerdottern ifråga som barn till någon av de kända systrarna.
Den tredje sonen, han som inte fick vara med och skänka ljuskronan, var vänlig nog att skriva en självbiografi 1729. Han verkar ha varit yngst, och kanske är det så enkelt som att han inte var konfirmerad vid föräldrarnas bortgång och därmed inte kunde skänka en gåva till kyrkan.

b2ap3_thumbnail_Ljuskrona-Trosa-lands-kyrka.jpg

Självbiografin ger mig dock huvudbry ur källkritisk synpunkt. Den omfattar två delar. Del ett handlar om hans uppväxt, föräldrarnas bortgång, hans utbildning, yrkesutförande och familj. Alla uppgifter förefaller vara vederhäftiga. Jag har dock inte kunnat bekräfta vad han skriver om sin egen familj då de relevanta kyrkböckerna gått förlorade. Del två är en lång, detaljrik historia om hur han som slätkindad 17-årig ramlade i sjön, brottades med ett sjövidunder och sedan vaknade upp med ett halvmeter långt vitt skägg. Innebär det faktum att del två är fantasirik rappakalja att även del ett inte är trovärdig?

En av de mest fascinerande aspekterna med släktforskning är att koppla ihop olika släktgrenar och följa mer eller mindre avlägsna släktingar när de finner kärleken, upplever lyckan att bli förälder och så småningom lämnar det jordiska.

För att hålla ordning på hur folk hänger ihop använder jag mig av Disgen. Där matar jag in mina egna släktingar, ingifta personer och de uppdragsforskningar jag gjort. Några år efter Anbytarforums tillkomst upptäckte jag allt oftare att jag kände igen personer jag forskade på men inte kunde hitta dem i min databas. Det visade sig att jag hade svarat på forumet och sedan slängt papprena. Att forska flera gånger i en familjekrets är ju rätt onödigt så numera när jag hjälpt till att utforska några generationer så matar jag in uppgifterna i en "slaskflock" i min databas.

Databasen växer år för år. Det väsentliga är förstås kvaliteten på de inmatade uppgifterna så det är ju egentligen rätt ointressant hur många personer som "lever" i ens dator. För några år sedan blev jag uppringd av en forskare som undrade hur många böcker jag skrivit av uppgifter ifrån, för det var ju viktigt att ha så många personer som möjligt inmatade. Då som nu tyckte jag att det är betydligt roligare att forska fram uppgifterna själv än att mata in andras uppgifter. Mitt svar väckte fasa i andra änden av telefonluren, men forskaren fortsatte med sitt egentliga ärende. Han hade svårt att läsa mina uppgifter i Disbyt. För att han skulle kunna få överblick ville han att jag skulle skriva om alla inmatade uppgifter med enbart versaler. Jag blev så perplex att jag inte ens kunde gapskratta åt förslaget utan stammade att jag har väldigt svårt att läsa texter med enbart versaler och eftersom det är min databas så är huvudsaken att jag kan läsa uppgifterna. Intressant nog kunde forskaren inte förstå varför jag prioriterade att själv kunna använda min databas...

b2ap3_thumbnail_99999A.jpg

Som sagt, hur många personer ens dastabas innehåller är egentligen inte särskilt intressant. Igår kväll passerade jag dock en gräns men har ännu inte bestämt hur jag ska sörja över att jag uppenbarligen inte har något bättre för mig än att ägna mig åt koppleriverksamhet mellan sedan länga avlidna personer.

Jag tycker om att lära mig saker, och även att förmedla dessa kunskaper. Att jag gillar att läsa är rätt uppenbart för de som sett mina bågnande bokhyllor även om de just nu är osedvanligt stökiga p g a pågående omflyttning av både böcker och hyllor. Ett annat, minst lika trevligt sätt att inhämta nya kunskaper på, är ju att lyssna på föredrag.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge9.jpg

Vårdinge en regntung höstdag (tro mig, ingen vill se ett foto av mina stökiga bokhyllor)

Trots att min förening, Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening, har ett rikt och varierat utbud av aktiviteter så är jag usel på att delta. Jag kan inte skylla på att programmet är tråkigt eftersom jag är med och planerar aktiviteterna. Som ansvarig för vår månatliga forskarhjälp AnAkuten så är jag med där i alla fall, och likaså brukar jag vara med på Arkivens dag, Släktforskningens dag och liknande aktiviteter. Men jag brukar bara komma iväg på ett föredrag per år, och då går jag bara för att jag måste: det är jag som håller föredraget...

Mitt nyårslöfte är att delta i åtminstone två aktiviteter i år. Kanske lyckas jag till och med överträffa mitt mål!

I arkivmaterialet är det ovanligt att träffa på katter, trots att de rimligtvis hjälpt till med skadedjursbekämpningen på gårdarna och även varit rent sällskap ibland. I bouppteckningar räknas hästar, kor, tjurar, suggor och kultingar, får och lamm, gäss och höns upp, men aldrig katter eller hundar.

b2ap3_thumbnail_Linus-och-Lukas-p-altanen4.jpg

När bokhållaren Carl Palmgren i Harsta, Stigtomta, och hans hustru Eva Helena Wetterberg avled sommaren 1789 gjordes en oerhört omfattande bouppteckning. Makarna var båda över 40 när de gifte sig 1787 så det korta äktenskapet var barnlöst. För att sköta om Karl Palmgren under hans sista tid efter Eva Helenas död, flyttade hans kusin, komministern i Runtuna Lars Thunman och dennes hustru Catharina Messerschmidt in. De uppgav sedan boet på ett minst sagt nitiskt sätt. Alla gårdens hästar, oxar, tjurar och kor namnges, och i den Palmgrenska ladugården kunde man bland annat träffa på Cronstedt, Lagman, Nemndemanskan, Moster och Fru Ko. Andra kreatur på gården väckte mer huvudbry:

"För att ej hafwa något wetterligen undandölgt, begjärte Comministern Thunman, at här äfwen skulle antecknas, det i Stärbhuset utom ofwannämnde kreatur äfwen finnas 3ne katter, samt at för them kunde utsättas thet wärde, som ansåges lämpeligit; men då uppteckningsmännen icke kjände det wara sedwanligt, at slika kreatur i boupteckningen uptaga, och något tillfälle, hwarwid wärdet derå kunnat utrönas aldrig sig företedt, finna upteckningsmännen sig ej heller kunna ofwanberörde 3ne kattor här till wärde utföra." (Jönåkers häradsrätt, FII:7, sd 47). 

I lördags anordnades Släktforskningens dag runtom i landet. Som vanligt hade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening ett samarbete med Sörmlands museum och likaledes som vanligt kom många intresserade för att få hjälp att komma i gång eller förbi stopp i forskningen samt för att prata om olika källor.

Frågorna var som sagt många. Hur försörjde sig den pensionerade soldaten? Vilka skattelängder fanns före mantalslängderna? Hur följer man folk i Stockholm i början av 1900-talet?

En kvinna hade dock två specifika frågor. Hennes pappa hade alltid pratat om att hon och hennes sambo sedan över 40 år var nära släkt. Nu var det dags att reda ut hur familjerna hängde ihop!

Hon hade ett papper med några namn som startpunkt när vi dök in i arkiven. Raskt flyttade vi oss mellan socknarna utanför Nyköping innan vi hamnade i Husby-Oppunda socken några mil bort. Där fann vi kopplingen och jag kunde rita upp ett summariskt schema över släktskapet mellan de samboende fyrmänningarna.

 b2ap3_thumbnail_Svrta-AIIa-5-1924-1929-Bild-10.jpg

Många släktingar gömmer sig i dylika volymer. Här Svärtas församlingsbok 1924- 29, AIIa:5. Bild från Arkiv Digital.

Sedan var det dags att ta tag i den andra frågan. Kvinnans 81-åriga halvsyster var född utom äktenskapet. Deras mor hade alltid vägrat att prata om barnafadern, så allt systern visste var att han hette Sven och var rödhårig.

Ibland gäller det att ha tur. Sökandet efter rödhårige Sven var över när vi plockat fram Svärtas födelsebok, för där stod faderns namn och hemvist prydligt angiven. Men lite förbryllande var det att de båda ogifta föräldrarna hade samma efternamn, särskilt med tanke på att Sven var född i Stockholm. En titt i Rotemansarkivet visade att han var född utom äktenskapet och flyttade till Svärta någon månad gammal, där han togs om hand av sina morföräldrar. Något år senare återvände modern, som tydligen flyttat till Stockholm enbart för att föda mer anonymt, och strax därefter gifte hon sig med Svens biologiske far. Sven fick därmed hans efternamn. Samma efternamn bar faderns bror, som 20 år senare blev morfar till sin brorsons barn.

När vi fått fram uppgifterna om Sven och om kusinskapet, ringde kvinnan till sin syster. 81 år gammal fick hon veta den rödhårige Svens fulla identitet. Att påstå att hon blev överlycklig är en underdrift, och i telefonen hördes ett glatt rop åtföljt av: "Jag sätter på en kopp kaffe, så kom över genast!".

Jo, släktforskning kan både ge en nya släktingar och tätare samvaro med den närmaste släkten.

Betyg, anställningsavtal, skolkort där man bara minns namnen på en handfull klasskamrater, brev, gamla skolarbeten - ja, listan på de handlingar vi nog alla har i våra gömmor kan göras lång.

Ska jag spara allt? Hur rensar jag? Hur ska jag förvara olika handlingar? Dessa frågor är relevanta att ställa sig, för sannolikt orkar våra efterlevande inte sortera dussintals pärmar eller kartonger med hopsamlat material vars relevans endast är klar för forskaren.

b2ap3_thumbnail_DokumentB.jpg

Just nu håller jag på och rustar upp min klädkammare, vars ytskikt efter 50 år behöver snyggas till en aning. Därmed måste jag röja ut allt som tidigare gömde sig därinne och försöker då gå igenom alla pärmar och papper. Är verkligen någon annan intresserad av att läsa de uppsatser jag skrev på högstadiet? Eller min resedagbok från en skolresa för 25 år sedan? Ska jag verkligen behålla de hotfulla breven rörande en förtalshärva mina morföräldrar var inblandade i för över 50 år sedan (när jag åter hittade breven väcktes släktforskargenen till liv: jag kollade upp den person förtalet gällde och insåg att det inte var många kliv i släktträdet till henne då hon var min farbrors svärfars svågers brorsdotter).

Och hur ska man förvara släktpapprena? Min moster hittade diverse spännande handlingar när hon efter ett antal år gick igenom några kartonger från sitt föräldrahem. Bland annat återfann hon sin pappas skolbetyg från 1920- och 30-talen. De var dock i ett bedrövligt skick. Efter ett yrkesliv i skolans värld var hon van att laminera dokument för att bevara dem, så hon frågade om hon skulle plastlaminera betygen. Hon kunde nog höra mitt skri av fasa även utan telefon...

Grundregeln är, så vitt jag förstått, att förvara handlingarna mörkt (en klädkammare är idealiskt), helst i syrafria kartonger och väldigt långt ifrån plastfickor och metallgem.

b2ap3_thumbnail_DokumentA.jpg

Vad gäller "mina" släktdokument så gallrar jag inget det här gången. Förhoppningsvis hinner jag göra en eventuell utrensning innan jag lämnar det jordiska.

Marie Bebådelsedag 1710 besökte Olof Eriksson i Sätter och hans son Per gudstjänsten i Runtuna kyrka. Olofs hustru Brita Jonsdotter, som bott hela sitt liv i Sätter, stannade kvar hemma för att vakta huset. Även makarnas vuxne son Jon stannade hemma.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrkogrd-4.JPG

Runtuna kyrkiogård.

"Enär bonden med sitt övriga folk kommit hem från kyrkan funnit bemälta sin hustru i sitt blod döder liggande uti stugan på golvet fram vid bordet hållandes i handen en brandstake. Uppå vilkens kropp de skolat besiktigat 4 dödliga hugg av en täljyxa som där bredvid blodig legat, och uttagen av bondens egen bänk i stugan, nämligen 2ne i huvudet att hjärnan kommit ut och 1 stycke av huvudsvålen alldeles skola varit lös utkluven, jämväl och 1 hugg i axeln, som gått neder till lungorna såsom ock ett bak på hjässan. Vilken jämmerliga martyrium å den döda kroppen, kyrkoherden i socknen ärevördige Sven Bruhn, Erik Hansson i Kolbro och Nils i Hästhagen här närvarande, intygar, och även väl hava sett."

Alla värdesaker i huset, bl a 2 silverskålar och över 100 daler kopparmynt, hade förvarats i ett skåp. Dörren till skåpet var uppbruten och innehållet försvunnet. Misstankarna föll omedelbart på den hemmavarande 34-årige sonen Jon Olofsson, "vilken för 5 år sedan ifrån sitt rätta förstånd kommit och fånig blivit, som sig med honom först yppats enär han till Anderses dotter i Sparsta, Lid socken, rest och med henne sig förlovat, då skall hava tilldragit, att bäst som han setat i bemälte Sparsta vid bordet att äta, har han yr i sitt huvud blivit, huggit kniven hårt i bordet, sprungit därmed ut ur stugan, och satt sig på sin häst, samt ridit hem, varefter ävensom hans fästmö någon tid av samma sjukdom behäftad skola blivit, dock därifrån sedan restituerat, men med Jon allt kontinuerat".

Jon hade under det första året efter insjuknandet varit så huvudsvag och ifrån sig kommen, att Runtunaborna fått turas om att vakta honom. Därefter hade han varit lugnare och också kunnat uträtta en del arbete och slöjdande. Helst ville han dock vistas i sin egenhändigt byggda koja i skogen.

När Jon Olofsson utfrågades av rätten fastställdes först i domboksprotokollet att av hans "fysionomi och affekter erfaras kunde, att han en fåne vore". Jon sade att jo, alla påstod att han dödat sin mor men att han inte begrep hur det i så fall skett. Fadern, Olof Eriksson, bad honom att säga sanningen, att han faktiskt erkänt mordet strax efter upptäckten. Jon "gav i förstone intet något svar ifrån sig utan allt stadigt såg neder i golvet". Jon nekade både till att ha dödat modern och att ha stulit värdesakerna. Att han skulle ha glömt att han begått ett så fruktansvärt dåd ansåg alla vara osannolikt då "det berättades om honom, att han väl haver i minne vad för många år sedan passerat vore".

Olof Eriksson berättade att Jon hade dragit honom i håret en gång samt åtskilliga gånger hotat honom, både med stryk och att han skulle bränna ner gården. Den andre hemmavarande sonen, Per Olofsson, var den som hade kommit in först i stugan. Han berättade nu att Jon suttit bredvid moderns lik och ätit när han kom in, och att Jon hotat Per att akta sig så att han inte blev det andra liket. Vidare, sade Per, hade Jon ett år tidigare dragit modern i håret, hållit upp en skyryxa framför hennes ögon och hotat att kasta henne i ugnen och göra stek av henne. Vid ett annat tillfälle hade Jon överfallit en tjänstepiga och sedan jagat efter pigan och Per själv med en lie. Av protokollet framgår tydligt att Per Olofsson varken hyste någon kärlek till eller förståelse för sin bror. Han var förbittrad på föräldrarna som översåg med Jons irrationella beteende och mycket arg på Jons ovana att lägga sig till med Pers tillhörigheter.

b2ap3_thumbnail_Lind.-Bro-1.JPG

Vy nära Lindö i Runtuna.

Häradsrättens ledamöter började nu misstänka att Jon kanske faktiskt inte var moderns baneman. Hade han sett någon annan vid gården den dagen?

Jo, Jon hade sett "en lång tiggare som varit rödskäggig och haft gulaktigt hår uti en svart söndrig vadmalströja klädd som på gården sprungit och sjungit".

Kyrkoherde Bruhn vittnade att i stugan fanns "ett par lappade utslitna nålvantar av ull och därtill en lång käpp av ask, vilket även här för rätten uppvistes, som ingen i hela byn igenkänt, ej heller sådant Jon tillkommit, medan de vantar som han den dagen och mestadels på sig haft, sågo helt annorlunda ut och voro av torrvedskåda beckade, dessutom sådant trä nämligen ask, som käppen är av, skall icke finnas i hela Runtuna socken".

Nålvantarna och käppen av askträ pekade mot en annan gärningsman än Jon Olofsson. Och det fanns dessutom en person som passade in på beskrivningen: Lars Nilsson Österman, också känd som Rompås-Lasse. Han var en avskedad båtsman som dömts till fästningsarbete för åtskilliga begångna stölder men nu återvänt från Marstrand och gick runt i bygden och tiggde. Han hade en trasig vadmalströja, var blond och rödskäggig och hade i ungdomen tjänat som dräng i Sätter - han hittade alltså i gården och visste var yxan och värdesakerna förvarades. Följande somnar, 1711, blev Rompås-Lasse halshuggen och steglad för rånmordet.

Det är inte ovanligt att man träffar på inkorrekta uppgifter i kyrkböckerna. Födelsedatum eller födelseförsamling har förvanskats och ibland har personens namn ändrats. Sådant är dock rätt enkelt att upptäcka men ibland är det knepigare att reda ut det faktiska förhållandet. Nästa bekymmer sedan är hur man behandlar uppgifter som är uppenbart orimliga.

Förra veckans blogg,  Dramatik i kyrkböckerna, illustrerades med ett foto av min morfars föräldrar, Konrad Eriksson och Signe Jonsson. Konrads morfars farfars morfars föräldrar, Olof Eriksson och Brita Jonsdotter, var bosatta i Säter i Runtuna socken några mil norr om Nyköping. Marie bebådelsedag 1710 stannade Brita hemma och vaktade gården medan Olof och sonen Per bevistade gudstjänsten. 

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6.JPG

Runtuna kyrka våren 2009.

När sonen Per Olofsson klev in i stugan efter kyrkbesöket möttes han av en förfärlig syn. På golvet satt hans vansinnige äldre bror Jon och åt gröt, till synes oberörd av sin omgivning. Bredvid honom låg modern Brita. Hon hade dödats med fyra yxhugg och köket var täckt av blod och hjärnsubstans. Utredningen som följde är en fascinerande mordgåta innehållande ung olycklig kärlek och mystiska ledtrådar kvarlämnade av mördaren. Men mer om det nästa vecka!

Den aktuella dödboken, Runtuna F:1, innehåller omfattande personalier där prästen berättar om den avlidnes levnad.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-F-1-1689-1753-Bild-154-sid-257.jpg

Inledningen till personalien över Brita Jonsdotter, Runtuna, F:1. Bild från Arkiv Digital.

Uppgifterna om Brita Jonsdotter i personalien stämmer inte kronologiskt. Hon dog alltså 1710, uppges vara född 1630 och ha blivit gift på sitt 31:sta år i ett 38 årigt äktenskap. Samtidigt blev hon 70 år gammal. Det är rätt tydligt att prästen helt enkelt angett fel födelseår. Att det är födelseåret och inte åldersuppgiften som är fel, visas av det är tämligen osannolikt att en kvinna gifter sig vid 40 års ålder och hinner föda 6 barn i äktenskapet.

Jag letade i över 13 år efter min mormors farmors farmors far Jonas Anderssons födelsenotis. Enligt de husförhörslängder där han förekom, var han född 1767 18/5 i Tystberga socken. Han fanns dock inte noterad i socknens födelsebok. Av en slump hittade jag honom i födelseboken för Nyköpings Sankt Nicolai - och han var verkligen född i Tystberga! Han föddes vid ett besök hemma hos farföräldrarna. Hans farmors farfar Paul Paulsson bodde i Blindkällan i Tystberga. Enligt uppgifter i husförhörslängden var han finne. Han var definitivt en krutgubbe, som väl framgår av dödsnotisen:

b2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-147-sid-144.jpg

Tystberga, C:2. Bild från Arkiv Digital.

Hm. Om han dog 1729 och blev 118 år gammal så borde han vara född ungefär 1611. Problemet är att åldersuppgiften är orimlig. Paul Paulsson fick sonen Anders (min ana) 1666 i Håcksätter, Tystberga, och 1700 föddes dottern Maria. Med tanke på åldersskillnaden mellan barnen hade de knappast samma mor. 1706 gifte sig Paul Paulsson igen. 1708 föddes sonen Lars och 1712 sonen Per. Han skulle då ha varit över 100 år gammal vid Pers födelse! En tänkbar förklaring vore förstås att den Paul Paulsson som får barn 1700- 1712 är en son och namne till den åldrige Paul. Jag har dock inte hittat något som tyder på att det finns flera Paul Paulsson.

Åldersuppgiften måste vara rejält överdriven. Paul var säkert gammal, men snarare strax över 90 än 118. I min databas saknar Paul födelseår och i hans biografi resonerar jag kring varför den uppgivna åldern är orimlig.