99 999

En av de mest fascinerande aspekterna med släktforskning är att koppla ihop olika släktgrenar och följa mer eller mindre avlägsna släktingar när de finner kärleken, upplever lyckan att bli förälder och så småningom lämnar det jordiska.

För att hålla ordning på hur folk hänger ihop använder jag mig av Disgen. Där matar jag in mina egna släktingar, ingifta personer och de uppdragsforskningar jag gjort. Några år efter Anbytarforums tillkomst upptäckte jag allt oftare att jag kände igen personer jag forskade på men inte kunde hitta dem i min databas. Det visade sig att jag hade svarat på forumet och sedan slängt papprena. Att forska flera gånger i en familjekrets är ju rätt onödigt så numera när jag hjälpt till att utforska några generationer så matar jag in uppgifterna i en "slaskflock" i min databas.

Databasen växer år för år. Det väsentliga är förstås kvaliteten på de inmatade uppgifterna så det är ju egentligen rätt ointressant hur många personer som "lever" i ens dator. För några år sedan blev jag uppringd av en forskare som undrade hur många böcker jag skrivit av uppgifter ifrån, för det var ju viktigt att ha så många personer som möjligt inmatade. Då som nu tyckte jag att det är betydligt roligare att forska fram uppgifterna själv än att mata in andras uppgifter. Mitt svar väckte fasa i andra änden av telefonluren, men forskaren fortsatte med sitt egentliga ärende. Han hade svårt att läsa mina uppgifter i Disbyt. För att han skulle kunna få överblick ville han att jag skulle skriva om alla inmatade uppgifter med enbart versaler. Jag blev så perplex att jag inte ens kunde gapskratta åt förslaget utan stammade att jag har väldigt svårt att läsa texter med enbart versaler och eftersom det är min databas så är huvudsaken att jag kan läsa uppgifterna. Intressant nog kunde forskaren inte förstå varför jag prioriterade att själv kunna använda min databas...

b2ap3_thumbnail_99999A.jpg

Som sagt, hur många personer ens dastabas innehåller är egentligen inte särskilt intressant. Igår kväll passerade jag dock en gräns men har ännu inte bestämt hur jag ska sörja över att jag uppenbarligen inte har något bättre för mig än att ägna mig åt koppleriverksamhet mellan sedan länga avlidna personer.