Dödsvarsel och annat nyårsskrock

"Nyårsafton 1921 satt Lotta och hennes gubbe och åt kvällsvard. Då såg Lotta sin egen skugga på väggen, men inte sin mans. Han var utan skugga. Och det förstår en ju, vad det betyder. Han sjuknade också fram på våren och dog."

Ovanstående historia från Lerbo socken nära Katrineholm återberättas av Carl Herman Tillhagen i Folklig spådomskonst. Såsom en hopplöst insnöad släktforskare frågade jag mig inte vad Lotta egentligen såg, för det är förstås omöjligt att någonsin få svar på, utan om någon Lotta i Lerbo blev änka 1922. Jag plockade fram Lerbo F:2 och konstaterade att av de 22 personer som avled under året var 5 stycken gifta män. Därpå slog jag upp familjerna i församlingsboken, Lerbo AIIa:6, på jakt efter Lotta. Det visade sig vara med knapp nöd som varslet infriades, för först 12 december 1922 avled Katarina Charlotta Lundqvists make, Frans Robert Hellman i Katrineborg. Katarina Charlotta själv avled 1943, 88 år gammal.

                                 b2ap3_thumbnail_Bcker-folktro1.jpgb2ap3_thumbnail_Bcker-folktro1.jpg

Är det en tillfällighet att historien utspelas en nyårsafton? Nyårsnatten, när ett nytt år föds, var särskilt magisk. Då inföll önskestunden: en yttrad önskan att bli rik och lycklig vid denna tidpunkt slog in under det kommande året.  Om önskningen inte infriades, berodde detta på att någon ondsint person använt sig av motmagi. Rimligtvis inföll önskestunden vid tolvslaget.
Nyårsdagen var fylld med olika förmaningar och saker att vara uppmärksam på för att kunna förbereda sig för det nya året. Husmödrar borde undvika sysslor som de ogillade eftersom de annars skulle få ägna en stor del av året åt just dessa sysslor. Om man gav bort något på nyårsdagen skulle man bli fattig, men riktigt illa var det förstås om man hushållat så illa att julmaten var slut redan vid det nya årets början. Då skulle det bli ett riktigt hungerår. Det fanns förstås olika knep för att få ett lyckosamt år, till exempel att skjuta med lösa skott på nyårsdagen. Man var också garanterad ett hälsosamt år om man inledde det nya året med att äta en frukt till frukost. Det var också viktigt vem som var den första besökaren i hemmet under året. Om den förste besökaren var en man skulle det bli ett bra år, men om det var en kvinna väntade elände. Många såg därför till att bjuda hem någon man i bekantskapskretsen tidigt på nyårsdagens morgon för att inte drabbas av olycka.

Så börja redan nu planera vad du ska önska dig under önskestunden, iaktta vilkas skuggor du kan se runt matbordet, plocka fram en banan eller ett äpple till nyårsdagens frukost och bjud hem en trevlig karl på nyårsdagens morgon. Och så ägnar alla vi släktforskande kvinnor oss åt att gräva i kyrkböckerna i stället för att diska, dammsuga eller tvätta under dagen!

Fortsätt läs mer
7840 Träffar
1 Kommentar

Främlingen vid julbordet

Det är en julafton. Du är en kärleksfull far som gärna vill tillbringa dagen med din familj. Då dyker en vilsen ung pojke upp. Vad gör du? Slår honom i bojor och stänger in honom i en skrubb? Slår honom i bojor och ägnar större delen av dagen åt att frakta honom till nästa fångförarhemman? Eller låter du ynglingen sitta med vid middagsbordet och ha en gemytlig dag och sedan följa med på julotta och lämna honom till nästa fångförare vid kyrkan? 

Ärnebäck i Västra Vingåker, beläget alldeles nära Närkegränsen, var ett fångförarhemman. I utbyte mot att frakta fångar till nästa fångförarhemman, oftast i riktning mot häktet i Nyköping, hade hälftenbrukaren Olof Persson Bergstedt en viss skattelindring. Dessa fångförarhemman låg på ungefär två mils avstånd, och nästa fångförare bodde i Morjanå i andra änden av den vidsträckta Sörmlandssocknen. Tidigt på julaftonsmorgonen 1811 kom en fångförare från Närkesidan med en fånge som skulle transporteras vidare mot Nyköping. Fången, den förståndshandikappad ynglingen Jonas Danielsson Nystedt, hade gripits i Örebrotrakten för lösdriveri. Det var alltså inte en härdad kriminell person som dök upp i det Bergstedtska hemmet. Att frakta den unge Nystedt till Morjanå skulle ta flera timmar och det var ju julafton. Pappa Olof ville hellre tillbringa dagen i hemmets lugna vrå med sin hustru, Brita Andersdotter, och deras åtta barn i åldrarna 7 till 25 år. En person till fick gott plats vid julbordet så lösdrivaren befriades från sin bojor och fick delta i familjehögtiden.

b2ap3_thumbnail_vvingakerkyrkaII.jpgb2ap3_thumbnail_vvingakerkyrkaII.jpgVästra Vingåkers kyrka. Foto Eivor Grafsund

Morgonen därpå stundade julotta i Västra Vingåkers kyrka. Olof Persson Bergstedt hade planerat allt: den unge Jonas fick följa med till kyrkan och delta även i gudstjänsten - det kunde ju knappast skada att en ung man på villovägar fick lyssna till Guds ord! Olofs kollega i Morjanå, den andre fångföraren i Västra Vingåker, skulle ju också till kyrkan, så Olof kunde överlämna fången där. Planen var alls inte dum men eftersom vi känner till detaljerna mer än 200 år senare så gick det inte riktigt som Olof tänkt sig. I pausen mellan första och andra predikan gick Olof ut för att prata med sin kollega från Morjanå. Som alla läsare av dessa rader redan insett, hade fången flytt när han återvände. Olof ville inte störa julandakten och slog inte larm om rymningen förrän på annandagen.

Vid påföljande ting vid Oppunda häradsrätt tilltalades Olof Persson Bergstedt för sitt försumliga handlande. Han ursäktade sig med att han inte hade läst de exakta förordningarna som han var ålagd att följa som fångförare. Anledningen var rätt självklar: han var inte läskunnig.

Jag vet inte vilket straff Olof Persson Bergstedt tilldömdes för sin försumlighet. Kanhända fick även han resa till häktet i Nyköping: sju år senare, 1818, dömdes Jon Jansson i Nälberga, Svärta socken, till 24 dagars fängelse vid vatten och bröd för att ha vållat fångars flykt. Handlingarna för fångvårdsanstalten i Nyköping finns bevarade från just 1818.

Även om han var försumlig så har jag ändå svårt att döma Olof Persson Bergstedt för hans handlande. Handen på hjärtat, nog hade väl de flesta av oss valt att bemöta en förståndshandikappad ung pojke som dök upp på vår tröskel en julafton med liknande vänliga bemötande? Är inte en dylik gästfrihet något eftersträvansvärt under hela året men i synnerhet i jultid? Kanske motiverades Olofs handlande av bekvämlighet (vissa skulle nog kalla det för lathet) men när jag sitter vid julbordet med min familj kommer jag att sända en tanke till Olof Persson Bergstedt.  

Fortsätt läs mer
3077 Träffar
0 Kommentarer

En kort, en lång...

För några år sedan blev jag ombedd att göra en släktutredning åt någon så närstående som min farbrors svägerskas exmakes nye svärfar Sven med anledning av en instundande födelsedag som slutade med en nolla. Denna present var dock lite sent påtänkt så jag hade mindre än en vecka på mig, men tack och lov bestod halva veckan av novemberlovet. Efter att ha forskat intensivt hela helgen skrev jag nästan tusen omdömen på måndagen och bestämde mig för att ta ledigt från forskningen under kvällen. När jag kom hem möttes jag dock av en ringande telefon och en ivrig forskarkollega i andra änden. Att vi var släkt visste vi redan: jag hade några år tidigare deltagit på en släktträff för hans närmaste släkt och då hållit ett föredrag om våra gemensamma anor, men nu hade han via Disbyt konstaterat att vi hade gemensamma anor på ytterligare en gren. Det var bara att slå sig ned vid datorn och plocka fram släktgrenen ifråga medan vi diskuterade personerna. När vi var färdiga stönade jag lite för dessa anor bodde i Kila. Jag hade ju tänkt att få en ledig kväll men när jag slutade uppdragsforskningen kvällen innan hade jag precis hittat en ana som var född just i Kila. Eftersom jag nu hade socknen framme kunde jag ju i alla fall kika på anan. Någon minut senare blickade jag storögt på dataskärmen och fnissade för mig själv. Den där familjen jag just diskuterat på telefon var fortfarande centrumpersoner i Disgen. Den person jag just kollat upp i Svens släktträd var systerson till pappan i den familjen! Besvärligare var att räkna ut hur Sven och jag var släkt. På den här grenen bestod min släkt av många korta generationer och Svens släkt av nästan lika många långa generationer.  

Vad menas då med korta respektive långa generationer? Korta generationer innebär att föräldrarna är relativt unga när barnet föds. Ofta härstammar man också från det äldsta eller näst äldsta barnet i barnaskaran. Långa generationer förekommer framför allt på svärdssidan och kanske huvudsakligen när fadern varit gift flera gånger och härstamningen går via något av de yngre barnen i det sista giftet.

b2ap3_thumbnail_Slktschema2-Camilla-Sven.jpgb2ap3_thumbnail_Slktschema2-Camilla-Sven.jpg

Så hur var vi då släkt, Sven och jag? Vi inledde i Kila med en barnaskara på sju barn. Eftersom vi snabbt hamnar skevt i generationerna vore det förstås rimligt om vi härstammade från det äldsta respektive yngsta barnet men jag härstammar från barn nr 4 Anders, född 1701, och Sven från barn nr 5 Maria, född 1703. Sedan kommer glappet: Maria får sitt yngsta barn 1745 och samma år blir Anders morfar och det är de barnen vi härstammar ifrån. Det här är Svens raka fädernehärstamning och flera av männen var lite äldre när de blev fäder medan min härstamning till största delen går via kvinnor och dessutom via äldsta eller näst äldsta barnet i de flesta fall. Sven är i samma generation som min mf fm trots att hon var 67 år äldre än honom!

I somras bloggade jag i "Åh, vi är ju släkt" om hur knepigt det ibland kan vara att lista ur släktskap. På det foto som illustrerar bloggen äter mina morföräldrar frukost tillsammans med morfars bror Yngve. Fotot bör därmed ha tagits av Yngves hustru Margareta. Margareta är huvudpersonen i ett exempel på korta generationer som lokaltidningen Folket skrev om 1984.

b2ap3_thumbnail_Tidningsurklipp-Folket-1984.jpgb2ap3_thumbnail_Tidningsurklipp-Folket-1984.jpg

Artikeln har i 30 år legat hopvikt i min mormors klippbok och jag lyckades tyvärr inte släta ut den helt trots assistans från några kokböcker i tungviktarklass. Artikeln handlar om Margareta som 56 år gammal blivit mormors mor. Hon hoppades få uppleva ytterligare en generation men gick bort 1999, några år innan den lilla flickan ovan bildade familj. Det går säkert att hitta exempel på yngre mormors mödrar men det är onekligen korta generationer på den släktgrenen!

Fortsätt läs mer
3640 Träffar
0 Kommentarer

Morska män i Malmköping

Vad har strykjärn och soldater gemensamt? Båda börjar på bokstaven S förstås, och man kan fördjupa sig både i strykjärn och de flesta former av soldater i Malmköping. För en tid sedan anordnade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening en heldag i Malmköping med studiebesök både bland strykjärn och en himla massa soldater. Det var en väldigt trevlig och inspirerande dag!

Vid genomfartsleden Landsvägsgatan i Malmköping ligger Strykjärnsmuséet. I två rum ryms närmare 500 strykjärn i alla tänkbara storlekar och modeller. Innan besöket hade jag inte reflekterat närmare över att strykjärn både är en del av vår industrihistoria men även kvinnohistoria eftersom det i de flesta hem är kvinnorna som hanterar redskapet. Det finns diverse specialmodeller av strykjärn, bland annat för att stryka spetsar, slipsar och biljardbord. Nog måste det väl ändå vara den yttersta lyxen att inte bara ha ett biljardbord hemma i enrummaren utan även ett strykjärn specialiserat på att jämna till duken! Hur kan man då värma upp sitt strykjärn? Idag använder vi ju el, men vad använde man innan dess? Jo, kol, ångande hett vatten och min favorit: bensin. Det sista var en inte helt genomtänkt metod för bensin och värme är ingen lyckad kombination så strykjärnen var i stort sett små bomber.

b2ap3_thumbnail_Strykjrmuset-barnstrykjrn.jpgb2ap3_thumbnail_Strykjrmuset-barnstrykjrn.jpg

Strykjärn i barnformat

Bomber leder förstås tankarna till granater, vilka i sin tur leder vidare till krig och därmed soldater. Samhället Malmköping växte fram på Malmahed kring Södermanlands regementes exercisplats. Exercisplatsen anlades där för att det är mitt i Södermanland på lagom avstånd för de soldater som mönstrade eller behövde träna upp sina kunskaper vid regementet. På muséet Malmahed skildras både samhällets och regementets historia.

b2ap3_thumbnail_Malmahed-soldater1.jpgb2ap3_thumbnail_Malmahed-soldater1.jpg

Med den starka kopplingen till Södermanlands regemente är det minst sagt passande att Centrala soldatregistrets sörmländska arkiv är inhyst på hembygdsgården i Malmköping. Arkivet, som hanteras av den kunnige Anders Halldén, innehåller soldatakter, fotografier, kartor och diverse intressanta föremål. Den timme vi tillbringade på hembygdsgården gick alldeles för fort så jag får nog ha vägarna förbi Malmköping igen framöver!

b2ap3_thumbnail_Malkping-hembygdsgrd-vaktkurB.jpgb2ap3_thumbnail_Malkping-hembygdsgrd-vaktkurB.jpg

I bloggen Lyssna mera! i april berättade jag att avgett ett nyårslöfte om att deltaga i fler aktiviteter i min förening. Jag siktade på att vara med på två aktiviteter och fördelen med lågt ställda förväntningar är att de är enkla både att uppfylla och överträffa. Nu i kväll har föreningen ännu en aktivitet där Malmköping står i fokus. Till julgröt och skinka kommer vi nämligen att få höra den "sanna" historien om Malmköpings mest kända invånare, Allan Karlsson. Nästa år kommer vi nog att fokusera mer på Nyköping och välkomnar förstås alla hugade släktforskare att uppleva vår fina stad under Släktforskardagarna!

Fortsätt läs mer
4249 Träffar
0 Kommentarer

Att lära av sina misstag

Ibland när jag läser Rötterbloggarna tänker jag att vi bloggare framstår som någon sorts släktforskningsexperter när vi tipsar om forskningsmetodik och udda källor. Jag kan inte yttra mig om mina bloggkollegors kunskaper men jag har sannerligen hamnat tokigt ibland under mina dryga två decennier som släktforskare.

En av de första grenar jag utforskade ledde till Björkvik i södra Södermanland, en stor församling med relativt tidiga och trevliga kyrkböcker. Jag fastnade dock rejält när det gällde Kerstin Larsdotter, gift med Simon Simonsson i Hagelsätter. Jag varken hittade vigseln eller hennes födelsenotis. Jag brottades med gåtan Kerstin i nästan ett år, innan jag vid ett besök på landsarkivet i Uppsala hajade till. Hette hon verkligen Larsdotter? Vid en närmare granskning av mikrokortet verkade det snarare stå Persdotter. Och så var det förstås; jag hade tolkat hennes patronymikon fel och då kom jag heller inte vidare. Men med rätt patronymikon hittade jag snart både vigseln och Kerstins föräldrar. Däremot har jag fortfarande inte hittat hennes dödsnotis... Lärdomen: verkar någon uppgift inte vara korrekt, gå tillbaka och kolla igen. Det ÄR lätt att feltolka ett namn.

 

En annan gren som jag utforskade tidigt ledde till Gryt och makarna Erik Andersson och Katarina Larsdotter i Aspviken. Jag följde dem i husförhörslängd efter husförhörslängd med regelbundna avbrott för att gå och byta mikrokort. Efter ett tag reagerade jag över att Erik Anderssons födelseår hade ändrats; i stället för 1758 angavs han vara född 1762. Jag började följa familjen bakåt i mikrokorten för att få reda på när födelseåret ändrades. Det tog mig ett par längder innan jag insåg att det inte bara vara födelseåret som var ändrat: Katarina Larsdotters make angavs inte heta Erik Andersson utan Anders Andersson! Det tog mig tre husförhörslängder att upptäcka att Erik dött och Katarina gift om sig med Anders. Lärdomen: var noggrann och notera varje förändring jämfört med föregående husförhörslängd. Skriv tydliga källhänvisningar så att du enkelt kan finna uppgiften igen.

b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrka-1c-140717.jpgb2ap3_thumbnail_Blinge-kyrka-1c-140717.jpgBälinge kyrka. En fantastisk kyrka som är väl värd ett besök!

Att räkna ut en persons födelseår utifrån den uppgivna åldern i dödboken behöver man ju göra ibland. Vissa uppges vara äldre än de rimligtvis var, men jag räknar dessutom fel ibland när siffrorna skuttar runt i mitt huvud lite för snabbt. Numera gör jag en sista uträkning på papper för att försäkra mig om att jag inte räknat galet. Simon Simonsson i Hagelsätter, Björkvik, vars hustru alltså hette Kerstin Persdotter, var son till Simon Jonsson. Simon Jonsson var gift två gånger och hans första hustru var dotter till Elin Larsdotter. När jag med ledning av åldersuppgiften i dödboken skulle räkna ut Elin Larsdotters födelseår så räknade jag fel på 10 år. Därmed blev det ganska rörigt att pussla ihop familjebilden, särskilt som det då bara skilde fem år mellan Elin och dottern Brita Simonsdotter. Jag är fortfarande inte säker på att Elin är mor till Brita. Klart är dock att Britas ålder överdrivits kraftigt i dödboken: när hon avled 1744 angavs hon vara 94 år gammal och alltså född cirka 1650. Brita hade sju kända barn, en dotter född ca 1686 och sedan sex barn födda mellan 1692 och 1703. Om dödbokens åldersuppgift är korrekt skulle hon alltså ha fött dessa sex barn mellan 42 och 53 års ålder, vilket förstås är minst sagt osannolikt. Lärdomen: fundera över om åldersuppgiften verkar rimlig.

 

Maria Olofsdotter var gift med Anders Jonsson i Kärrstugan, Tystberga. Hon angavs vara född 1767 i Bälinge. I Bälinge föddes 1766 en flicka med detta namn och 1768 två flickor. 1796 flyttade familjen till Västerljung och då justerades Marias födelsedatum till 1768 20/3. Det datumet föddes Olof Anderssons och Brita Persdotters dotter Maria i Holmby, Bälinge, så jag utforskade förstås hennes anor och pusslade ihop familjebilden så gott jag kunde. Med hjälp av huvudsakligen mantalslängder hade jag kommit fyra generationer bakåt. Så ägnade jag mig åt en annan familj i Bälinge. Det här var på den gamla goda tiden när vi släktforskare släpade runt på en samling pärmar och noterade fynden i kollegieblock. Medan jag följde den aktuella Bälingefamiljen noterade jag att ett barn från familjen i Holmby ovan var noterat i dödboken. Jag plitade ner notisen i kollegieblocket och fortsatte sedan att leta efter den familj jag höll på med. När jag funnit det jag letade efter, slog jag upp familjen i Holmby. Jag blev minst sagt förvånad när jag upptäckte att det barn som dött vid tre veckors ålder var min mosters anmoder. Ja, den lilla flickan blev förstås inte anmoder till någon utan prästen i Västerljung hade angett fel födelsedatum för "min" Maria Olofsdotter. Därefter var det inte särskilt svårt att klarlägga vilken av de båda återstående Mariorna som var den jag sökte efter: i själva verket föddes hon 1766 16/6 i Bygd, Bälinge, och var dotter till Olof Olofsson och Brita Andersdotter. Lärdomen: lita inte på att uppgifter som plötsligt blir väldigt exakta är korrekta. Prästen kan ha blandat ihop två individer.


En annan minnesvärd miss var den gången jag kom hem från arkivet och upptäckte att jag väldigt noga noterat födelsedatum för barnen i en familj. Dock hade jag missat att skriva deras födelseår...

Jag gör fortfarande fel ibland, men numera brukar det vara att jag dråsat till och inte markerat en ny församling ordentligt i sökfönstret varpå jag resultatlöst letar i fel församlings kyrkböcker. 

Fortsätt läs mer
3720 Träffar
3 Kommentarer

Släkt eller inte

Vad innebär det att vara släkt? Kan man bli släkt? När upphör man att vara släkt med någon? Alla har nog egna definitioner på dessa inledande frågor. Det som är självklara svar för mig kanske någon annan tycker är fullständigt uppåt väggarna. För några år sedan diskuterade jag med en kollega som blev oerhört upprörd över att jag kallade min moster för min moster. Min mamma har två bröder och min moster är gift med den äldste av dessa. Eftersom hon inte är syster till min mamma menade min kollega att hon "bara" är min morbrors fru. Vi enades om att den andras definition av ordet "moster" var rätt märklig.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918p2.jpgb2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918p2.jpg

Här slutade Sveriges mest ökända släktträff. Hertigarna Erik och Valdemar låstes

enligt Erikskrönikan in i fängelsehålan efter Nyköpings gästabud 1317

Min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, innehöll i förra veckan en tankeväckande artikel om vänskap och släktskap. En kvinna i 30-årsåldern flyttade till Nyköping för några år sedan och träffade en ungefär 20 år äldre kvinna. De blev omedelbart väldigt nära vänner. Den yngre kvinnan blev faderlös i väldigt unga år och började söka efter faderns rötter. Sökandet efter hans ursprung försvårades av att han var adopterad. Efter att ha fått fatt på sin biologiske farfar ringde hon och pratade med honom. Hon var dock väldigt nervös inför att möta honom, varför väninnan erbjöd sig att följa med på besöket. Hennes föräldrar bodde ju i samma stad som den nyfunne farfadern. Besöket blev dock aldrig av, och en tid senare avled väninnans pappa. Bodelningsmannen meddelade väninnan att hon haft en dittills okänd avliden bror, och några dagar senare hörde han av sig igen, nu med nyheten att den okände brodern hade efterlämnat en son och en dotter. Märkligt nog hade dottern samma namn som hennes yngre väninna. Samt samma födelsedatum, för de var förstås faster och brorsdotter!

Släktskap är känsligare att diskutera när man kommer in på adoption. Ted Rosvall har i sina bloggar om TV-programmet Spårlöst berört att adopterade ibland kan känna en rotlöshet och vilja söka efter sina biologiska rötter, med mångahanda TV-mässiga tårar som följd. Nyligen träffade jag en släktforskare som var adopterad. Han fick på kort tid tre olika telefonsamtal som alla inleddes med orden "Hej, jag är din syster". Det var kittlande men samtidigt nervöst för han visste ju inte hur många syskon han hade. Att finna nya syskon i vuxen ålder innebär att ens känslor kastas in i en virvelvind, där nyfikenhet, glädje och sorg blandas om vartannat. Denna virvelvind är förstås en del av det vissa kallar livet.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
4228 Träffar
0 Kommentarer

Förändringens landskap

"Blunda. Förflytta dig 1000 år tillbaka i tiden. Ån var mycket bredare. och vägen där nere fanns inte. I stället gick en stig över åsen där till höger. Kan du beskriva hur det såg ut här?"

Jag kan nog ha varit 6 år gammal då, när morfar stod bredvid mig på höjden bortanför det gamla vattentornet ute i Harg. Därifrån såg vi Nyköpingsån slingra sig fram i det platta landskapet. Min historiegalne morfar älskade att vara ute i naturen och släpade ofta med mig för att titta på olika fornlämningar. Det fanns massor av dem inom gångavstånd från mina morföräldrars hem, medan de var betydligt mer sällsynta i min hemstad Oxelösund. Detta, förklarade morfar, berodde på att Oxelösund länge hade legat under vatten innan området rest sig ur djupet med hjälp av landhöjningen. Samma landhöjning hade också påverkat Nyköpingsån som i forna tider var betydligt mer imponerande.

Ibland undrar jag om en person som levde för säg 150 år sedan skulle känna igen sig om han/hon återuppstod och besökte sin hemort idag. Många skulle säkerligen göra det men för andra vore det nog en omöjlighet.

b2ap3_thumbnail_Kurt-Gunnar--Stig2_20141104-225751_1.jpgb2ap3_thumbnail_Kurt-Gunnar--Stig2_20141104-225751_1.jpg
Min morfar som stolt pappa

I början av 1990-talet studerade jag i Linköping. En dag på biblioteket slog jag mig ner bland uppslagsverken och plockade en volym på måfå. Lika slumpartat slog jag sedan upp en sida i verket och fastnade direkt för bilden på uppslaget. Det var en helt vanlig stadsvy av ett torg med byggnader omkring, uppenbarligen från en svensk småstad. Jag studerade fotot i säkert tio minuter och försökte lista ut vilken stad det kunde vara. Till slut fick jag erkänna mig besegrad och läste bildtexten. Minst sagt road konstaterade jag att det var en plats jag besökt säkert 3000 gånger, nämligen Järntorget i min födelsestad Oxelösund. Jag är född 1971, och uppslagsverket och därmed förstås även bilden var från början av 1950-talet. Alla byggnader runt torget revs på 1960- och 1970-talen så ingen av byggnaderna på fotot fanns kvar vid 1970-talets mitt när jag var gammal nog att minnas min omgivning. Vissa menar att Järntorget och dess omgivande byggnader saknar karaktär (oftast samma personer som raljerade över vilken håla Oxelösund var, där Systemet och hälsokostbutiken låg vägg i vägg). Det är inte bara centrumbyggnaderna som utstrålar funktionalism utan även stadens mest kända byggnad. Kyrkan Sankt Botvid betraktade jag länge som en otymplig betongklump men interiören är oerhört varm och välkomnande så numera är jag faktiskt rätt stolt över att komma från Oxelösund. Sannolikheten för att jag av de åtskilliga tusentals sidor som hela bandet av uppslagsverket omfattade råkade ta den del som innehöll bokstaven O och sedan dessutom slå upp just den sida där min hemstad återfanns måste ha varit 1 på 15 000 eller mer!b2ap3_thumbnail_IMG_1124.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_1124.JPG

Oxelösunds stolthet Sankt Botvid, i folkmun kallad Sankta Cementa. Foto av Kjell Derefeldt.

Inte bara byggnader förändras i takt med modernisering och utveckling. Vid Jönåkers häradsrätt avgjordes 1716 ett mål mellan Jonas Jönsson i Nederfallsstugan och Nils Håkansson i Blacksta, båda i Bergshammars socken. De tvistade om vem av dem som ägde en sugga. Två pigor vittnade om att "suggan plägar löpa till Nederfallsstugan". Idag skulle suggan knappast överleva ett försök att springa samma sträcka. Visserligen är det bara ett par kilometer mellan platserna men det har tillkommit några transportmedel under de dryga 300 åren som gått sedan den omtvistade suggan var ute och löpte. Den gamla grusvägen mellan platserna är idag avhuggen av både järnväg och motorväg och i stället får den som vill ta sig till Nederfallet åka en lång omväg.

Att miljöer förändras i och med att hus byggs om eller rivs, vägar leds om, vattensjuka områden utdikas och berg sprängs för nybyggnation är förstås oundvikligt. Med hjälp av fotografier och historiska kartor kan vi ofta ändå skapa oss en bild av hur platsen en gång såg ut. För en sista liten skjuts tillbaka i tiden brukar jag blunda och förnimma hur morfar viskande uppmanar mig att använda mina kunskaper och min fantasi för att förstå min omgivning.

Fortsätt läs mer
3018 Träffar
1 Kommentar

En bedrövad änkas bön

Mängder av levnadsöden göms i ännu ej digitaliserat material. Intagningshandlingarna för S:ta Anna hospital I Nyköping, vilka förvaras på landsarkivet i Uppsala, är ofta hjärtslitande brev där anhöriga till de sinnessjuka beskrev sin släktings sinnestillstånd och uppförande samt vilka umbäranden vården av den sjuka innebar för familjen.

Idag är Skavsta i Nicolai socken utanför Nyköping mest känt som en flygplats. Vid 1700-talets början fanns här två gårdar vars invånare gav mig åtskilliga huvudbryn som nybakad släktforskare. Båda bönderna i Skavsta hette nämligen Anders Olofsson och hade barn i ungefär samma ålder. Eftersom namnfantasin i den här delen av Södermanland bäst kan beskrivas som bristfällig hette barnen dessutom ungefär likadant: Anders, Olof, Maria, Anna osv. Forskandet underlättades heller inte att jag inte observerade att "min" Anders Olofssons äldsta barn var ungefär jämnåriga med hans hustru, Elsa Eriksdotter. Förklaringen var förstås väldigt enkel: de var hans barn i ett tidigare gifte. Så småningom redde jag ut vilka barn som ingick i respektive familj och kunde även återfinna både Anders Olofssons och Elsa Eriksdotters föräldrar. I Mordutredning anno 1710 beskrev jag mordet på Anders mor, Brita Jonsdotter, och hur hans vansinnige bror Jon först utpekades som moderns baneman. Då anade Anders Olofsson knappast att han 30 år senare skulle få en dotter som liksom sin farbror var från sina sinnen. Marina, döpt efter sin farfars mor, föddes ca 1741 - Nicolais födelsebok är under några år bristfälligt förd och hennes födelsenotis har ännu inte påträffats. Hon var Anders' trettonde barn och när hon föddes var den åldrige Anders Olofsson inte längre arbetsför. Från 1740 var han mantalsbefriad på grund av nedsatt syn och 1749 angavs han vara "mycket bräcklig och mest blind". Han avled 1753, ca 75 år gammal.

"Det haver den allrahögsta behagat att med vanvett och sinnesslöhet hemsöka min kära dotter Marina Andersdotter i Skavsta by, och i följe därav satt henne i den usla belägenhet, att hon på intet sätt kan bidraga till sin skötsel och kropps uppehälle, ej heller är jag hennes fattiga moder förmögen mer, min anletes svett att samla, än vad pass mitt liv behöver, efter jag inhyseshjon är, och dessutom nog kommit till mina år.
Alltså är min ödmjukaste bönfallan, det huldes hans höga nåde samma min dotter till någon fattigdel i detta länets hospital förhjälpa.

Allra ödmjukaste Elsa Eriksdotter. En saktbedrövad änka".

b2ap3_thumbnail_Bild-sid-52.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-sid-52.jpg

"Att pigan i Skavsta Marina Andersdotter är så alldeles ifrån sina sinnen att hon, till sin föda och skötsel intet bidraga kan, och dess moder alldeles oförmögen henne att föda och klädas varder härmedels efter begäran intygat.

Nyköping den 8 januari 1763. Gustaf Christiernsson, vice pastor".

(S:ta Anna hospitalsarkiv, EII:4, Ansökningar och resolutioner angående inträde vid hospitalet 1751- 1770)

 

Denna ansökan avslogs men efter en ny ansökan intogs så Marina Andersdotter på hospitalet. Detta ledde till nya bekymmer för Elsa Eriksdotter. Marina var visserligen oförmögen att ta hand om sig själv men ändå en ung fertil kvinna.

b2ap3_thumbnail_Nykpings-Sankt-Nicolai-CI-3-1757-1814-Bild-57.jpgb2ap3_thumbnail_Nykpings-Sankt-Nicolai-CI-3-1757-1814-Bild-57.jpg

 Nyköpings Sankt Nicolai, CI:3. Bild från ArkivDigital

Marina födde 19 januari 1767 ett litet flickebarn som döptes efter mormor till Elsa. Lilla Elsa omhändertogs av sin äldre namne:
"Sedan fåkunniga pigan Marina Andersdotter uti Nyköpings hospital med spetalsdrängen Lars Jonsson avlat och uti januari månad 1767 framfött ett flickebarn, var jag såsom berörda pigas moder nödsakad taga barnet till mig, samt det med kläder, födo och skötsel, efter min ringa förmåga in till närvarande dag försett. Vad skulle jag hellre önska än vara av den förmögenhet, att jag hädanefter som hittills, besagda, av en olycklig moder framfödda barn, under mitt beskydd handhava och uppfostra kunde?

Jag understår mig icke, med vidlyftigt uppropande av min oförmögenhet härtill... nog av då i djupaste ödmjukhet anföras, att jag är en fattig änka, som till nödig födo och kläder icke annat haver, än, vad med mina händer uti en sjuklig ålder av 71 år, samt uti en efter bröd nog svår tid, kan förtjänas.
Jag anhåller därföre allra ödmjukast, det tänkes Eders Nåde av kristeligt medlidande så föranstaltas, att förberörda olyckliga barn måtte till allmosos undförande i Nyköpings hov-spettal bliva antaget, så länge och intill dess, det sig någorlunda födan förtjäna kan.Om barnet i anseende till dess späda ålder och i brist av nödig skötsel icke kan i hov-spettalet intagas, så vill jag icke undandraga mig, att det jämväl hädan efter under mitt beskydd hava"

 

Elsas bön hörsammades inte utan hon fick ta hand om sin lilla namne i nästan fyra år. Juldagen 1770 somnade den 71-åriga Elsa Eriksdotter in. Lill-Elsas vidare öden är okända.

Fortsätt läs mer
7011 Träffar
8 Kommentarer

Akutjour

De allra flesta släktforskarföreningar har någon sorts forskarhjälp dit medlemmarna kommer för att få hjälp att lösa stopp, tyda något besvärligt textavsnitt eller hitta mer information, om sina släktingar. I min förening, Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening, heter denna forskarhjälp AnAkuten och hålls normalt en gång i månaden.

Jag har funderat över varför det är så roligt att vara med på AnAkuten. Det är förstås stimulerande att träffa folk, särskilt de som delar mitt intresse för släktforskning och historia, men framför allt så lär jag mig själv massor varje gång. Varje AnAkuten är ett äventyr i sig: jag kan få tyda ett femtiotal dödnotiser, försöka spåra en kvinna som enbart anges vara född i "Värmland", söka i generalmönsterrullor, leta efter bouppteckningar, hitta levande släktingar utifrån väldigt luddiga uppgifter eller så tydligt som möjligt förklara varför den funne personen nog inte är den som eftersökts.

På senaste AnAkuten i måndags hjälpte jag en nybörjade att komma igång med sin forskning. Hon blev varse att släktforskning inte bara handlar om att leta rätt på namn och levnadsår utan att man även lär sig om den tid och miljö våra anor levde i. En av hennes förfäder avled 1834 i Partille och när vi slog upp dödboken möttes vi av ett uppslag där 54 av de 58 döda alla avled i samma sjukdom. Det vi beskådade var kolerans intåg i Sverige, där Göteborg ju drabbades först. Hennes anfader var en de först avlidna i sjukdomen.

b2ap3_thumbnail_Partille-C-3-1829-1860-Bild-33-sid-57.jpgb2ap3_thumbnail_Partille-C-3-1829-1860-Bild-33-sid-57.jpg

Koleraepidemin 1834. Partille, C:3, sid 57. Bild från ArkivDigital.

För någon vecka sedan var jag med på Katrineholms-Flen-Vingåkers släktforskarförenings Jourhavande släktforskare på biblioteket i Katrineholm, där föreningen disponerar ett rum. Under kvällen levde vi upp till uttrycket "Finns det hjärterum finns det stjärterum" när vi slog någon sorts inofficiellt världsrekord i hur många släktforskare man kan trycka in i ett rum. Ändå kändes det inte trångt så rummet kanske är inlånat från Hogwarts och helt enkelt blir lite rymligare för varje person som ivrigt försvinner in i ett aktuellt genealogiskt mysterium. I detta uppenbarligen magiska rum flockades ivriga släktforskare för att med benäget bistånd av KFV:s trevliga experter tolka svårlästa texter och lösa knepiga problem. Jag träffade några forskare som jag utbytt anor med på Anbytarforum och vi diskuterade en släktkrets i en av mina favoritsocknar, Björkvik. Trots att jag själv inte ingår i släktkretsen har jag utforskat den rätt grundligt. Visst är det givande att ha mejlkontakt med andra forskare eller delta i diskussioner på Anbytarforum men det är ändå betydligt trevligare att träffas "på riktigt". I en kväll fylld av släktforskning var nog höjdpunkten ändå att få vägleda en nybörjare in i släktforskningens förtrollande värld.

Så om du har fastnat i din forskning eller bara vill prata släktforskning med likasinnade, besök din lokalförenings nästa släktforskarjour!

Fortsätt läs mer
Taggad i:
3140 Träffar
0 Kommentarer

Storväxt yngling blev brudgum

Kärlek spelade inte alltid så stor roll vid val av äktenskapspartner. Vid Jönåkers häradsrätt tvistade två fäder år 1740 efter att det äktenskapskontrakt de skrivit mellan sina barn underkänts av häradsrätten. Det var tydligen inte ovanligt att föräldrarna trolovade sina barn i unga år. Det här är det enda fallet jag har träffat på, så kanske var sedvänjorna annorlunda i olika landsändar. 

"Gästgivaren Anders Andersson i Vreta, Kila socken, tilltalade byggmästaren och mjölnaren Niklas Börling i Fada kvarn, Tuna socken, angående det han ej skall vilja förbliva vid det så kallade testamentariska kontrakt som dem emellan blivit upprättat den 26 april nästledes, av innehåll att som Börlings son vid namn Jakob, blivit trolovad med Anders Anderssons dotter vid namn Maria, ty har Anders till dem upplåtit dess frälsemjölkvarn tillika med sågkvarn, Qvarntorp kallad, belägen i Östergötland, Bråbo härad och Kvillinge socken, den Jakob Börling skulle i 3ne år utan avgift få bebo och bruka, samt sedan därav årligen giva 50 daler kopparmynt." (renoverad dombok, Södermanlands län, 80 a. Jönåkers häradsrätt, 1740 3/11 § 30)

Anders Andersson och Niklas Börling tvistade nu om den årliga avgift Jakob Börling skulle erlägga, då Niklas Börling hade avstått 3/4-delskronoskattehemmanet Börstorp i Regna socken till Anders Andersson. Så långt flöt förberedelserna för en vigsel mellan Jakob Börling och Maria Andersdotter på. Häradsrätten underkände dock trolovningen eftersom Jakob och Maria var för unga för att ingå äktenskap.

"Man eller qvinna må ej förr i ächtenskap träda, än han hafver fyldt tiugu ett åhr, och hon femton; utan Konungen pröfvar skiäligt, at lof ther til gifva". 1734 års lag, Giftermålsbalken.

b2ap3_thumbnail_1734-rs-lag2.jpgb2ap3_thumbnail_1734-rs-lag2.jpg

Jakob Börling var född 1722 1/10 vid Fada kvarn i Tuna och alltså bara 17 år gammal när trolovningen ingicks våren 1740, medan Maria Andersdotter, som döptes 1726 13/2 i Vreta, Kila, var 14 år ung. Vad hände då? Väntade de unga tu på varandra och levde lyckliga tillsammans? Nej, det gjorde de inte. Jakob Börling gifte sig faktiskt innan han fyllt 21 (1743 30/1) i Lunda med änkan Kristina Andersdotter (1718- 1761) i Gävle, en liten by i Lunda socken. Han blev sedan rusthållare i Gävle, där han avled 1771. Maria Andersdotter gifte sig 1743 i Kila med mjölnaren Johan Holm (1714 ca- 1759) i Åkfors kvarn, Bettna.

 

En annan ung brudgum var Maria Andersdotters yngre bror Johan Andersson ((1738- 1780), som bara var 18 år när han gifte sig med rusthållardottern Katarina Andersdotter (1737- 1768) i Jäder, Lunda:

"Samma dag anhöll drängen Johan Andersson vid Vreta gästgivaregård, att honom måste tillåtas träda uti äktenskap med gästgivarens Anders Torstenssons dotter, Katarina Andersdotter här i Jäder, fastän han icke ännu innehaver det åldersårtal, vilket lagen stadgar för den som hjonelag bygga måtte. Och alldenstund vice komministern uti Lunda och Kila församlingar vördige och vällärde Jakob Rondelitius igenom dess under detta dato indelta attest utur Kila kyrkobok, intygat att bemälte Johan Andersson är född 4 januari 1738. Johan Andersson har väl uti arv efter sin avlidne fader bekommit ett halvt kronorusthåll uti Tybble i Lunda socken, för vilket han enligt mantalskommissariens välbetrodde Carl Friedrich Schults skriftliga intygande av den 18 hujus, såsom åbo uti nästkommande årets mantalslängd blivit antecknad. Och gästgivaren Anders Torstensson närvarande vidgick, att han till det begärda äktenskapet sitt samtycke och bifall givit, som ock Johan Andersson befunnes stor till växten" (renoverad dombok, Södermanlands län, 108 a. Jönåkers häradsrätt, 1756 21/10).

Att Anders Torstensson gav sitt bifall till äktenskapet berodde nog till stor del på att Johan och Katarina efter mindre än tre månaders äktenskap blev föräldrar. Och visst är det fascinerande att Johan Anderssons kroppskonstitution spelade någon roll för hans duglighet som äkta make!

Fortsätt läs mer
3735 Träffar
0 Kommentarer

Vem vet mest?

Vilken åkomma kallades för nageltjäll? Hur slår jag ihop två arkiv i Min Släkt? Vad hände med Carl Abel född 1891 i Klara? Vad gjorde en ungsprintare?

Dessa och otaliga andra frågor diskuteras bland de mer än en miljon inlägg som i skrivande stund postats på Anbytarforum. Jag tycker det är fascinerande att så mycket information finns samlat lättillgängligt och sökbart, och kompletterat av såväl WikiRötter som Porträttfynd, Tillfällighetsfynd och andra databaser. Det går att öda bort många timmar med att läsa äldre diskussioner - ibland kan en diskussion vara en komprimerad detektivroman där ledtråd efter ledtråd plockas fram för att hitta föräldrarna eller utröna vad det blev av den eftersökta personen.

b2ap3_thumbnail_Stormstarnl-Jeopardy2.jpgb2ap3_thumbnail_Stormstarnl-Jeopardy2.jpg

Just detta att det finns närmast oändligt med områden att utforska och lära sig mer om när man lyfter blicken ur kyrkböckerna (eller snarare från dataskärmen) är nog en av orsakerna till att jag är så fascinerad av släktforskning. Jag älskar att lära mig mer om saker och ting, om allt från strykjärnets utveckling till hur fattigvården var organiserad i en viss socken. Att veta mest är inte det viktiga men att kunna lite av varje är kittlande

Kanske är det därför jag också är road av frågesport. Samma år som jag började släktforska, 1995, deltog jag i Jeopardy. Till min stora förvåning gick det riktigt bra, och jag fick en liten guldpin som sedan dess legat i ett rätt dammigt hörn i badrumsskåpet. Vid inspelningen 1995 var jag 23 och blev den yngsta femfaldiga vinnaren någonsin och samtidigt även den kvinna som vunnit mest pengar i programmets historia. Nu när Jeopardy återuppstått  blir jag nog av med rekorden. För några år sedan tappade jag minnet och för att testa i vilken form mina hjärnceller numera är, deltog jag under våren i Vem vet mest. På måndag avslöjas hur testet avlöpte, men jag vet ju hur det går. I stället för att titta så kanske jag piggar upp mig med någon spännande diskussion på Anbytarforum!

Fortsätt läs mer
4260 Träffar
0 Kommentarer

Baby på väg?

Hur skötsamma var egentligen mina anor? Inspirerad av Ann-Sofie Ohlanders Att vänta barn på bröllopsdagen (en studie i Kärlek, död & frihet, 1986) om föräktenskapliga förbindelser och giftermålsmönster i bland annat Julita på 1800-talet, gick jag igenom generation 7 i min egen antavla, alltså Södermanland under sent 1700-tal. För att undersöka eventuella regionala skillnader jämförde jag resultatet med två vänners anor, den ena med rötter i Skåne och den andra med rötter i Medelpad och Jämtland. Urvalet blev något skevt då jag hoppade lite i antavlorna för att få en så likartad tidsperiod som möjligt. I Södermanland undersökte jag 54 par och två ogifta mödrar, i Skåne 24 par och Medelpad/Jämtland 21 par samt en utomäktenskaplig födelse.

b2ap3_thumbnail_Camilla-1973ca.jpgb2ap3_thumbnail_Camilla-1973ca.jpg

Baby på väg! Dvs en yngre version av bloggaren, gående på en väg

Först undersökte jag vigselåldern för de inblandade. I Södermanland var brudgummarna i genomsnitt 29,5 år med ett åldersspann från 18 till 48 år. Även i Skåne var den genomsnittlige brudgummen 29,5 år: den yngste var 20 och den äldste 43. I Medelpad/Jämtland var brudgummarnas medelålder 27,5 år, och de varierade i ålder från 21 till 40. I samtliga grupper vara alltså brudgummarnas snittålder strax under 30. Hur gamla var då brudarna? I Södermanland var de mellan 17 och 42 år gamla med en genomsnittsålder på 24,8 år. Brudarna i Medelpad/Jämtland var i genomsnitt 24,9 år. Den äldsta var 30 och den yngsta 20 år. I Skåne var den genomsnittsliga bruden 22,8 år. Den äldsta var 32 och den yngsta 19. Även här är vigselåldern ungefär densamma i de olika landsändarna.

Nästa fråga som infann sig var hur många av de inblandade parterna som varit gifta tidigare. Här skilde sig landsändarna åt. I Medelpad/Jämtland hade 4,7 % av männen varit gifta tidigare, i Skåne 16,7 % och i Södermanland hela 24 %. Även för kvinnorna var skillnaderna stora. Ingen av kvinnorna från Medelpad/Jämtland var änka vid vigseln, i Skåne endast en kvinna (4 %) och i Södermanland 13 %. Ett par kuriositeter är att den skånska änkans första äktenskap varade i mindre än en månad samt att den äldste sörmländske brudgummen som ju var 48 år gammal, gifte sig med den yngsta bruden som bara var 17. Föga överraskande var han änkling och tre av hans sju barn i första giftet var äldre än sin nya styvmor.

b2ap3_thumbnail_Ebba--Margaretha1b.jpgb2ap3_thumbnail_Ebba--Margaretha1b.jpg

Farmor Ebba (1917- 1995) med Margaretha (1938- 1940).

Huvudfrågan var dock hur snabbt första barnet kom efter vigseln. I Södermanland var tre par (5,5 %) redan föräldrar: ett par gifte sig när kvinnan kyrktogs sex veckor efter förlossningen medan ett par hade en 2-åring hemma och det tredje paret blivit föräldrar hela 3 år innan vigseln. Dröjsmålet där berodde på att de kunde gifta sig först efter att kvinnans förste make hade avlidit. De erkände i samband med vigseln att de begått enfalt hor. I Södermanland föddes 10 barn, 18,5 %, mellan 2 och 6 månader efter vigseln. I Skåne föddes 10 % inom 7 månader efter vigseln medan man uppenbarligen var mer sedesam i Medelpad/Jämtland där inga barn föddes innan 9 månader förlupit men hela 85,7 % av bröllopsparen fick tillskott till familjen ett år efter vigseln. I Skåne välkomnade 75 % av de nygifta sitt första barn ett år efter bröllopet och i Södermanland 57,4 %.

Även om underlaget är tunt framträder ändå vissa regionala skillnader. I Södermanland var det inte ovanligt med brudar som var gravida eller redan hade fött barn. Detta var betydligt ovanligare i Skåne och förekom inte alls i de familjer jag undersökt i Medelpad/Jämtland. Föga överraskande fick merparten av familjerna barn inom ett år efter vigseln. Det förekom dock att storken tog längre tid på sig: två av de sörmländska paren fick vänta i fyra år på tillökning. Sedan kom barnen i jämn takt så några direkta fertilitetsproblem verkar de inte ha haft. Men vill man undersöka fertilitetsproblem ska man förstås inte utgå från en antavla för alla par där har ju fått minst ett barn... 

Fortsätt läs mer
Taggad i:
3983 Träffar
1 Kommentar

Förvillande ortnamn

"Det stod att de bodde i Toulouse!"

Mammas entusiasm var uppenbar. Hon hade hittat en låda med familjebiblar och psalmböcker, och i dem fanns ett antal dödsannonser. I en angavs de efterlevande bo i Toulouse och i Hormesta. Att Hormesta är en större gård i Nykyrka visste mina föräldrar, och de spekulerade nu i fall de andra sörjande verkligen kunde bo i franska Toulouse. Som jag tidigare nämnt i Hemma bäst är min släkt minst sagt hemkär så att några släktingar skulle ha emigrerat till Frankrike var inte särskilt sannolikt. Lite besviken blev mamma nog ändå när jag förklarade att det Toulouse som åsyftades här inte låg i Frankrike utan i Bettna, och att farmors farföräldrar bodde där i slutet av sina liv.

b2ap3_thumbnail_Maria-Kristina-Rask2a.jpgb2ap3_thumbnail_Maria-Kristina-Rask2a.jpg
Toulousebon Maria Kristina Rask

Jag var fortfarande nybörjare som släktforskare när jag i Bettnas grannförsamling Björkvik följde en släkting som angavs ha flyttat till Paris. Mitt hjärta började bulta lite snabbare och omedvetet ploppade franska fraser upp i skallen vid tanken på en så äventyrlig släkting. En torpardotter från Björkvik i metropolen Paris! Men hon fanns inte i utflyttningslängden. Det tog mig ett tag att förstå att Paris var ett annat namn på Sörby soldattorp i Björkvik. En stund senare följde jag Parispigans bror och kände pulsen öka igen när han angavs flytta till Berlin. Han fanns inte heller i utflyttningslängden och jag var inte helt lycklig när jag insåg att Berlin var ett torp alldeles nära Paris. En tredje "huvudstad" i Björkvik är Rom.

b2ap3_thumbnail_Bettna-F-4-1895-1938-Bild-1110-sid-103.jpgb2ap3_thumbnail_Bettna-F-4-1895-1938-Bild-1110-sid-103.jpg

Bettna, F:4. Bild från Arkiv Digital

Ortnamn är förstås inte unika. En av mina klasskamrater på högstadiet roade sig en eftermiddag med att leta upp alla Ekeby han kunde hitta på en karta över Södermanland. Han hittade ungefär 70 stycken! Att min mf m bodde vid fyra olika Ekeby i sin livstid var med tanke på namnets täta förekomst alltså inte så märkligt.

Jag är moderator på Anbytarforum och modererar bland annat förutom mitt älskade Södermanland även Närke. För en tid sedan postade en forskare en fråga under Lilla Mellösa i Södermanland. I frågan nämndes mest olika platser i Stora Mellösa i Närke och sedan lite kort Lilla Mellösa. Jag förstod inte riktigt kopplingen till Lilla Mellösa och flyttade frågan, vilket i efterhand nog var lite förhastat. Vad jag borde ha gjort var att kolla runt i Stora Mellösa först. Nu gjorde en annan forskare det och konstaterade att den efterfrågade personen verkligen flyttade till Lilla Mellösa. Men inte den sörmländska socknen utan kyrkbyn i Stora Mellösa. Inte undra på att den första forskaren blev lurad - det är lätt att hamna vilse när en plats i socknen heter likadant som en tämligen närliggande socken
Extra förvillande är det när prästen i husförhörslängden växlar mellan att uppge födelsesocken och födelsegård för de som fötts i socknen. Detta gör prästen i Tystberga under en period, och det gäller då att vara rejält koncentrerad för att avgöra om Sättersta står för grannsocknen eller byn i Tystberga.

Ortnamnregistret kan man söka på allehanda ortnamn från Sverige och tidigare svenskbygder. Sättersta t ex ger 35 träffar, som dock verkar röra 5 platser.

Fortsätt läs mer
4973 Träffar
2 Kommentarer

Prata mera

Förra helgen tillbringade jag tre väldigt trevliga dagar i Karlstad. Värmlands släktorskarförening hade gjort ett fantastiskt arbete med att organisera denna släktforskarfest. Eva Lejrin har bloggat om arbetet inför årets släktforskardagar, och jag kommer emellanåt att blogga om Sfd2015 då "min" förening Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening hälsar alla släktforskare välkomna till Nyköping nästa år. 

När jag var i Karlstad passade jag på att träffa min mammas moster och kusin med make. Mormors äldste bror träffade på 1940-talet en förtjusande Värmlandstös och tillbringade sedan resten av sina dagar i Karlstad.  

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus3a.jpgb2ap3_thumbnail_Nykpingshus3a.jpg

Kungstornet vid Nyköpingshus, där en mindre vänskaplig släktträff ägde rum 1317.

Det var säkert rätt rörigt med alla namn, platser och årtal som diskuterades runt köksbordet men samtidigt väldigt gemytligt. Allra roligast var att titta på släktfoton och antagligen är det inte ovanligt att våra fotoalbum kompletterade varandra med samma fotografier från olika vinklar. Senare har jag fått kontakt med en syssling (det var hennes föräldrar jag träffade i Karlstad). Hon hade börjat släktforska lite grand men snart kört fast. Det är nog en av nackdelarna med att man numera kan plocka fram kyrkböckerna hemma på kammaren: man träffar inte andra forskare och får inte tips och råd när man stöter på problem.

Vad är då viktigast när man precis börjat forska? Att skaffa abonnemang och dyka in i kyrkböckerna? Nja. Det är förstås förträffligt men allra viktigast är att prata med sina släktingar. Skjut inte upp genomgången av släktalbumen eller resan till din släktings barndoms platser, för livet spelar oss spratt ibland. Det blev jag själv varse när jag började släktforska 1995. Det där samtalet farmor och jag inte hann med under sommaren blev aldrig av. Vi sköt upp det till jul, men... då fanns farmor inte kvar. Min nyfunna syssling fokuserar förståndigt nog på sin mormor och hennes minnen. En annan klok ung forskare berättade att hon sökt upp sina far- och morföräldrars vänner och intervjuat dem. Eftersom få är villiga att låna ut fotoalbum hade hon med sig en portabel scanner och scannade intressanta foton under sitt besök. Så prata med dina släktingar och deras vänner - och glöm inte scannern!

Fortsätt läs mer
3477 Träffar
0 Kommentarer

Olika inför lagen

Att alla är lika inför lagen och ska behandlas på samma sätt om vi begår ett brott är en grundläggande princip. Emellanåt träffar man på rättsfall där någon kommer undan ett relativt grovt brott utan att bestraffas medan andra straffas hårt för rätt oskyldiga förseelser. Hur kom det sig?

I Lund i Nyköpings Sankt Nicolai bodde vid 1600-talets slut frälsebonden Erik Nilsson. 1681 bötfälldes han för att ha sänt sin piga på vargskall. Vargjakt var förstås en manlig aktivitet och att skicka pigan var olämpligt. Året därpå högg Erik ner 10 timmerstockar på  Hjärmesta skogsägor. Han hade fått lov till detta av sin måg Per Persson, som var skattebonde i Hjärmesta. Trots att han fått lov att hugga timmerstockarna fälldes han av häradsrätten. Undrar just hur diskussionerna gick när nämndens ledamöter diskuterade, för Per Persson var inte bara Erik Nilssons svärson utan även nämndeman vid Jönåkers häradsrätt. Samma år betade Eriks boskap på en äng som tillhörde Tistad, varför Erik fick böta 40 daler. 1690- 91 rannsakades Erik Nilsson under flera ting för att ha stulit en galt. 1696 åtalades han för att ha spritt rykten om tullskrivaren i Nyköping Magnus Thelning som Erik påstod var en horkarl och far till Eriks styvson, medan befallningsmannen Petter Pettersson på Tistad enligt Erik var ett riktigt rötägg. Ett gift men väldigt pilskt rötägg som horade runt med Eriks hustru Sigrid, försummade sitt arbete och som dessutom varit drucken i tjänsten! Den 3 januari 1695 skulle Erik begrava sin son. Dagen var alltså dyster redan innan Erik råkade på Sigrid och Petter "i full gärning". Petter stannade över natten - sannolikt serverades gravöl efter begravningen och det var då han blev drucken - varefter Petter tillbringade natten med gårdens pigor och dagen därpå åter förlustade sig med Sigrid. Just som paret var mitt uppe i den förbjudna kärleksakten överraskades de ånyo av Erik, varpå Sigrid hotade att bränna ner gården om Erik gnällde om hennes utomäktenskapliga förehavanden. Erik dömdes för ryktesspridning till böter på totalt 100 daler silvermynt eller 14 dagars fängelse på vatten och bröd. Några månader senare rök Erik och Petter Pettersson ihop på landsvägen. Eftersom Lund var frälse under Tistad var Petter Eriks förman, och som straff för slagsmålet dömdes Erik att böta 40 daler silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Trstubbe-vid-bussterminalen.jpgb2ap3_thumbnail_Trstubbe-vid-bussterminalen.jpg

Erik Nilsson var en otursförföljd slarver vars stora olycka var hustruns långvariga affär med hans förman. När ord stod mot ord vägde befallningsmannens ord tyngre än frälsebondens. Eriks dotter Ingrid Eriksdotter var först gift med Per Persson i Hjärmesta, Tuna socken. Efter dennes död 1691 gifte hon om sig med kornetten Jonas Svensson Stare, som hamnade i ett juridiskt dilemma 1714. Då brann två trösklador ner och Jonas begärde ersättning från häradsrätten för vådelden. Olika rykten cirkulerade i trakten, och efter ett år dömdes en dräng på gården för att ha startat elden. Av Svea hovrätt dömdes drängen att ersätta skadorna, men hans far var död, modern var tiggerska och själv ägde han bara de kläder han hade på sig så någon ersättning blev det aldrig.

Jonas Svensson Stares far, Sven Stare i Åby, Bergshammars socken, var också kornett. Sven Stare visade upprepade gånger total likgiltighet inför lagen. Bland de aktiviter Sven Stare ägnade sig åt när han inte utmärkte sig i fält, var

       * att skjuta på grannarna när de förde liv vid sitt vårliga bad (1681)

       * riva ner en bro på grannarnas ägor (1681)

       * stjäla två kor och en oxe från Catharina Canterstierna (1691)

       * tubba en piga att lämna sin lagstadda tjänst (1690)

       * begå enfalt hor (1694)

       * flytta en gränssten mellan Åby och Ista ägor (1694)

       * hugga ner en apel på Broby ägor (1695).

Trots att Sven Stare erkände både att han skjutit på grannarna och hade ett utomäktenskapligt barn med en kona i Botkyrka, frikändes han i samtliga fall. Inte undra på att han ansåg sig stå över lagen!

Häradsrätten ville alltid ha intyg från en fältskär när någon blivit misshandlad eller råkat ut för en olycka orsakad av andra. En kvinna i Lunda socken hamnade i kläm på grund av denna regel. Grannarna vittnade om att hon varit både blåslagen och haft frakturer efter att ha blivit överfallen, men häradsrätten ville inte befatta sig med ärendet. Det tog över ett år för henne att tillfriskna och häradsrätten uppmanade gång på gång fältskären Petter Wessenberg att bege sig till kvinnan och intyga vilka skador hon hade. Petter Wessenberg, som var gift med Sven Stares änka, Kristina Hierpe, besökte aldrig den skadade kvinnan. Utan intyget togs misshandeln aldrig upp och den utpekade gärningsmannen gick fri. Vad han hette? Jag kan ge ett par ledtrådar: han hade initialerna PW och var fältskär...

Fortsätt läs mer
Taggad i:
3068 Träffar
0 Kommentarer

"Ståendes såsom ett wijdunder"

"Beswärade sig Bygmestaren wid Brucks Patronen Lohes bruck i Eschelsthuna, öf:r H:r Lars Gelstadius som nästförledne 4de dag Juhl uti kyrchioherdens frånwaro försummat i rättan tijd intaga dess hustru i kyrckian, efter barns bördh, up skiutandes der med till dess Confessionen, Kyrie och O herre Gud etc siungen woro, då hon sedan eij uthan förargellse blef i Choret ståendes såsom ett wijdunder för allas ögon" (Domkapitlet i Strängnäs, Protokoll med bilagor, AI:16, 1703 2/9 § 11).

Tre månader senare framträdde parterna igen framför domkapitlet. Byggmästaren, Jöns Pädersson, klagade över att Lars Gelstadius "försummat att intaga hans hustru i kyrckian, som straxt i rättan tijd sig inställte, men H:r Gelstadius hastadt tillförende till Altaret och begynt Confessionen, att hustrun blef ointagen till dess Synda bekiennelsen, Kyrie och en Psalm war sungen, hwar igenom eij allenast hustrun lijdit stor skymf och wanheder, uthan ock hon såsom en swag och siuklig qwinna så altererat blifwit att hon lades andra gången neder på sängen, anhållandes Byggmestaren dett måtte H:r Lars för slickt sitt förfarande wederbörl:n ansedd blifwa" (Domkapitlet i Strängnäs, Protokoll med bilagor, AI:16, 1703 9/12 § 3).

Lars Gelstadius menade att byggmästarens hustru varit för sen med att tillkännage att hon ville bli kyrktagen. Han hade befunnit sig i sakristian och förberett gudstjänsten, och hustrun hade pratat med klockaren i stället. Det framgår inte ifall klockaren brukade vara inblandad i förberedelsen av kyrktagningen eller om det var extra rörigt inför gudstjänsten just denna dag. Lars Gelstadius beklagade det inträffade och förklarade sig inte hysa någon illvilja till Jöns Pädersson eller dennes hustru. Tvisten fortsatte i nästan tre år, mest för att Jöns Pädersson otaliga uppmaningar till trots undvek att infinna sig vid domkapitlet. I stället vägrade han att närvara vid gudstjänsterna och spred illasinnat skvaller om Herr Lars. Emedan varken ont uppsåt eller slarv kunde bevisas undgick Lars Gelstadius bestraffning och verkade som komminister i Eskilstuna till sin död 1718.

b2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-113-sid-110.jpgb2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-113-sid-110.jpg

Datum för kyrktagning anges här efter moderns namn. Tystberga, C:2. Bild från Arkiv Digital

Vad var då kyrktagning, eller kyrkogång som det också kallas? Sedan urminnes tider har kvinnan ansetts vara oren i samband med memstruation och barnafödande och denna hedniska syn fanns kvar in i kristen tid. I folktron var kvinnan innan hon kyrktagits extra utsatt för både rovdjur och övernaturliga väsen som bergafrun och näcken. Om hon lämnade huset under denna tid borde hon antingen bära ett av makens klädesplagg eller ett föremål av stål, till exempel en nål.

Enligt 1686 års kyrkolag kunde kvinnan återupptas i församlingen sex veckor efter barnafödseln. Ibland är datumet för kyrktagningen noterat i födelsenotisen, och i kyrkoräkenskaperna kan också finnas längder över vilka hustrur som avlagt kyrkogångspenningar.

b2ap3_thumbnail_Stigtomta-LIa-2-1746-1780-Bild-11-sid-8.jpgb2ap3_thumbnail_Stigtomta-LIa-2-1746-1780-Bild-11-sid-8.jpg

Gåfwo Penningar av kyrkjogångshustrur 1746. Stigtomta, LIa:2. Bild från Arkiv Digital

 

Lästips

Gustafsson, Anders, Kyrktagningsseden i Sverige. 1972

Schön, Ebbe, Älskogens magi. 1996

Fortsätt läs mer
2881 Träffar
0 Kommentarer

Vädrets makter

Att stark köld eller värme, torka och ymnig nederbörd påverkade levnadsvillkoren för våra jordbrukande förfäder är ganska uppenbart. Emellanåt träffar man på noteringar om väderförhållandena i kyrkböckerna, som t ex den "onda tisdagen" 29 januari 1850 då snöoväder och stark kyla orsakade ett stort antal dödsfall huvudsakligen i mellersta Sverige (Småland, Östergötland, Södermanland och Uppland). En läsvärd artikel om detta oväder, främst fokuserad på dess följder i Östergötland, kan läsas i Släkthistoriskt forum 3/2005.

b2ap3_thumbnail_Hus-vid-Trollesund-Ludgo.jpgb2ap3_thumbnail_Hus-vid-Trollesund-Ludgo.jpg

Tabellverket inrättades 1749 och ersattes 1858 av Statistiska centralbyrån, SCB. SCB samlade in allehanda typer av statistiskt underlag. Det demografiska materialet är digitaliserat och delvis sökbart för perioden 1749- 1859 via Demografiska databasen. Ibland kan något mystifierande dödsorsaker klargäras med hjälp av dessa tabeller: en av mina anfäder avled 31 år gammal i början av mars 1798 och hade enligt dödboken "stött sig till döds". I statistiken var dödsfallet infört i kolumen "Af våda skadat sig sjelf till döds". Det var alltså en olyckshändelse, och med tanke på att det var vinter så kanske han halkade på en isfläck och föll illa.
De tabeller som prästerna var ålagda att årligen skicka in innehåller dock även andra intressanta uppgifter. För t ex Helgesta socken i mellersta Södermanland, som följande exempel kommer ifrån, finns dessa tabeller i kyrkoarkivet under signum G, Övriga längder. Här följer ett litet axplock med årliga rapporter om jordbrukets villkor under året samt en kortare väderrapport:

"Så här, som uti omliggande församlingar har året wisat sig med nästan total misswäxt." [1783]

"Rogsädet och hwetet har detta år warit nog klent; många hafwa der af icke fått til utsäde, mindre til brödfödan. Kornet war något ymnigare; men ock på många ställen swagt, och säden blef af det ständiga regnet under bergningen något skadad. Wintren war mycket kall och långsam. I Juli och Augusti regnade nästan dagligen, ofta slagregn, så at marken blef nog watnfull och sädesmännen hade der efter swårighet at kunna utså sin höstsäd, som war på flästa ställen nog klen wid köldens annalkande. I senare hälften af året föll här å orten mer regn än något år i manna minne. Höwäxten har warit medelmåttig; men halmbristen lärer göra, at landtmannen längtar efter nästa wår." [1785]

"Årswäxten hafwer detta år warit ganska härlig." [1787]

"Den 4 Augusti kom ett svart åskemoln, fullt med regn och hagel, hwilket förderfwade grödan. ... Rogen war mäst uppskuren; men stod ännu ute. Hwetet, som [stod] wackert, war oskuret, blef aldeles urslaget, lika som kornet aldeles förderfwat. ... Haglet war kantigt, samt stort, såsom små hönsägg, en del, som äggulor och större delen mindre. Detta hagel slog hål utom på wäggarna; piskade sönder fönster och skadade de Kreatur, som ej i hast fick skygd. I hagel drifvor lågo till följande dagen så grofwa hagel, som af det större slaget. Och kom tillika så mycket regn at både wägar och gärden liknade djupa kärr om wåren". [1789]

Visst är det fantastiskt att få reda på hur vädret var i en helt vanlig landsbygdssocken för över 200 år sedan! 

Fortsätt läs mer
4186 Träffar
4 Kommentarer

Sörmlänningen i skyttegraven

I dagarnas uppmärksammas att ett sekel gått sedan de första skärmytslingarna bröt ut formellt i Det stora kriget, The Great War. Med tiden skulle det följas av ett ännu större och mer förödande krig och i stället kallas för det första världskriget. Det är omöjligt att inte förfasas över den omänskliga tillvaro som soldaterna kastades in i.

b2ap3_thumbnail_Beda1b.jpgb2ap3_thumbnail_Beda1b.jpg

Mormors mor Beda

Min mormors mor, Beda Holmberg (1887- 1961), hade inte mindre än 37 kusiner på sin pappas sida. 1879 föddes hennes farbror Karl Erik Anderssons son Karl Axel i Lövgölet, Björkvik. 1883 flyttade så Karl Erik och hans familj till Södertäljetrakten. Troligtvis var kontakten med min mormors morfar Gustaf Adolf Holmberg endast sporadisk efter Karl Eriks flytt och upphörde sannolikt helt efter Gustaf Adolfs död 1912.

Min mormors mors kusin, Karl Axel Andersson Karlsson, var 1898- 1902 artillerist vid Kungliga Andra Artilleriregementet i Stockholm. Efter ett år hos fadern i Ytterenhörna skrev han så 1903 in sig vid Sjömanshuset i Malmö. I Ytterenhörnas församlingsbok uppges:
"Avvek från Sjömanshuset i Malmö 31/12 1907, enligt anmälan 2/1 1908. Lär vistas i Australien (1908)".
Karl Axel Andersson Karlsson kallade sig i Australien för Charles Axel Carlson. Han anlände från Kristiania ombord på S/S Heine 8/12 1909 till Melbourne i Australien. Därefter bodde han 5 månader i Melbourne och tjänstgjorde i tre månader som sjöman på S/S Africa. Efter en tid blev han diversearbetare i Port Adelaide i South West Australia. Efter att 3/12 1914 ha ansökt om medborgarskap blev han så drygt en månad senare naturaliserad australiensisk medborgare. 16/2 1916 skrev Charles Axel Carlson in sig vid Australian Imperial Forces.

Dokumenten från hans ansökan om medborgarskap samt tiden i fält är digitaliserade av National Archives of Australia. Nog är det fantastiskt att kunna läsa handlingar från andra sidan jordklotet med ett par enkla knapptryckningar!

b2ap3_thumbnail_WW1c.jpgb2ap3_thumbnail_WW1c.jpg

Av mönstringshandlingarna framgår att Charles Axel Carlson var 170 cm lång, vägde 63,5 kg, hade blå ögon och brunt hår samt tatueringar på överarmarna, bröstet och på låren. Han tillbringade över två år i skyttegravarna på västfronten, men efter att han vintern 1917- 18 drabbats av nervösa besvär och förtida senilitet, avfördes han av medicinska skäl ur rullorna 18/8 1918 och skickades hem till Port Adelaide.

Inte ens 40 år gammal var Charles Axel åldrad i förtid både till utseende och sinne, och i oktober 1920 ändade han sitt liv. Det tog ett och ett halvt år innan den åldrade fadern hemma i Ytterenhörna fick veta att sonen avlidit. Som den plikttrogne gamle kyrkvärd han var, begav han sig omedelbart till kyrkoherden och anmälde dödsfallet, som alltså finns i noterat i Ytterenhörnas dödbok för år 1922 trots att den avlidne inte vistats i socknen på över 15 år. Dödsorsaken angavs kortfattat som: "Shooting. Suicidal"

Fortsätt läs mer
3527 Träffar
0 Kommentarer

Falsarier, uppskattade uppgifter och andra hypoteser

Goda släktforskningsråd är inte bara tips om metodik och olika genvägar utan även upplysningar om vad man bör tänka på att inte göra. 

I Kopulerande papper beskrev jag mitt överflödande skrivbord där pappershögarna växer på helt egen hand. De har fortsatt att växa och just nu känns forskningen rätt planlös medan jag försöker arbeta mig igenom den gigantiska pappersbunten. Se till att alltid notera vilken församling forskningen gäller på varje papper och notera även alla källor noga. Är man lika långsam/slarvig som jag är det rätt hopplöst att flera månader senare komma ihåg vilken socken en specifik ansedel rör eller vilka ministerialböcker man kikat i. Slutsatsen är förstås att helst inte alls klottra ner uppgifter på lösa papper utan antingen prydligt notera i kollegieblock eller föra in uppgifterna direkt i sitt släktforskningsprogram.

Detta leder automatiskt till nästa råd: lämpligtvis registrerar du forskningen i ett släktforskningsprogram. Glöm inte bort att säkerhetskopiera med jämna mellanrum. Förvara helst också en säkerhetskopia på annan plats än i ditt hem - om du förvarar den hos en familjemedlem, en forskarkollega eller någon annan extern plats är upp till dig. Tänk på att uppdatera säkerhetskopian med jämna mellanrum.

Jag hade rätt nyligen börjat forska när jag träffade ett släktforskande par på biblioteket i min dåvarande hemstad Oxelösund. Några månader tidigare brann deras hem ner till grunden. Förutom alla andra ägodelar förlorade de även 25 års forskning och skulle nu börja om från början.

En släktforskande vän har äntligen, efter otaliga lektioner de senaste 15 åren, lärt sig att själv säkerhetskopiera. Om man arbetar på flera datorer är det extra viktigt att se till att man hela tiden jobbar i en aktuell version av den egna databasen. Det finns släktgrenar som min väninna har utrett fyra gånger för att hon raderat månader av forskning när hon bytt från sin stationära dator till sin bärbara eller vice versa och inte kopierat över databasen. 

b2ap3_thumbnail_SlottsvaktenB140712_20140729-204258_1.jpgb2ap3_thumbnail_SlottsvaktenB140712_20140729-204258_1.jpg

Var uppmärksam när du hittar en intressant släktutredning på internet eller i skrift. Om möjligt, kontrollera alltid uppgifterna i originalkällorna. Även om det finns prydliga källhänvisningar så kan forskaren ha tolkat något på fel sätt. Medvetna felläsningar är förstås ovanliga, men tyvärr förekommer de.

För ett antal år sedan fick jag kontakt med en släktforskande syssling till min mamma. Vi bytte släktfotografier med varandra och förstås även forskningsuppgifter. En av våra gemensamma anmödrar har ett adligt efternamn, men har enligt Elgenstierna  "såvitt bekant" inget samband med adelsätten ifråga. Det finns rätt starka indicier som placerar henne i en av familjerna men inga definitiva bevis så i min databas är hon föräldralös. Min släkting hörde av sig för ungefär 15 år sedan och var jublande glad över att han hittat födelsenotisen och hon var verkligen dotter i den familj hon hypotetiskt kunde tänkas tillhöra! Bekymren dök upp när jag läste födelsenotisen. Jag skrev av den exakt och kontaktade honom med påpekandet att flickan i den födelsenotis han hittat hette något helt annat än vår anmoder, och att inte en bokstav stämde vad gällde faderns namn. Min släkting vägrar acceptera att födelsenotisen gäller ett helt annat barn, och har lagt ut sin tolkning i mängder av publika släktträd. Vår anmoder ståtar i hans version numera även med ett patronymikon som överensstämmer med den hypotetiska fadern. I befintligt källmaterial omnämns hon enbart med släktnamn. Tyvärr sprids hans falsarier i allt fler släktträd av forskare som bara kopierat uppgifterna.

Jag är väldigt skeptisk till att ange uppskattade födelseår. De kan vara användbara i pågående forskning för att räkna ut ungefärligt födelseår men bör aldrig registreras i en databas.
Om de enda årtal man har om en person är att denne nämns i två brev 1437 och 1461 så bör man ange att han är belagd dessa år. Jag har på nätet sett ett antal släktutredningar där en sådan person då anges vara född 1400, hustrun är 10 år yngre och ett barn 30 eller 35 år yngre. Jag blir illa berörd av sådana släkttavlor, särskilt som de ofta innehåller kanske 10 generationer med uppskattade födelseår. I slutändan kan man ju landa åtskilliga år snett.

Hur gör man då med hypoteser vad gäller födelseår eller släktskap? Jag skriver in dessa i ett eget fält i biografin över den berörda personen. Jag kan ju inte registrera de hypotetiska anorna eller syskonen innan jag bekräftat släktskapet. Drömmen vore förstås att det gick att registrera även antagna släktskap som då markerades specifikt, med en möjlighet att utesluta eller inkorporera dessa vid utskrift. Mina spekulationer tenderar nämligen att bli rätt långrandiga...  

Fortsätt läs mer
Taggad i:
3096 Träffar
1 Kommentar

Att forska på bredden

Släktforskarporr. Det brukar jag kalla riktigt gedigna släktutredningar och olika typer av matriklar som jag läser mer för nöjes skull och för att njuta av den förträffliga forskarinsatsen än för att jag egentligen hittar så mycket som berör min egen släkt. Herdaminnen från olika stift är alltid garanterat stimulerande läsning. Det allra första herdaminnet utkom 1785 och omfattade mitt absoluta favoritforskningsområde: Strängnäs stift och Södermanland (andra delen av stiftet, Närke, beskrivs i J. A. Folléns herdaminne från 1817). Mannen bakom det första herdaminnet, som också döpte hela genren, var konrektorn i Strängnäs, Nils Aurelius (1715- 1789). Hans far, Samuel Nicolai Aurelius, var kyrkoherde i Gåsinge och farfadern, Nicolaus Olai Aurelius, kyrkoherde i Stigtomta.

En gren av släkten blev kvar just i Stigtomta. I Slika kreatur berättade jag om komministern Lars Thunmans huvudbry vid värderingen av kusinen Karl Palmgrens kvarlåtenskap. Kusinernas mormor, Margareta Aurelia (1665 ca- 1746) var dotter till Nicolais Olai Aurelius. Hon var först gift med rusthållaren Nils Tyresson Stenström i Goglunda, Stigtomta och trädde efter ett decenniums änkestånd i ett nytt äktenskap med skogvaktaren, fjärdingsmannen och rusthållaren Olof Gabrielsson, vars syster Margareta Gabrielsdotter är min ff ff mf fm fm.

b2ap3_thumbnail_Brandkrr3a.jpgb2ap3_thumbnail_Brandkrr3a.jpg

Tre barn till Margareta Aurelia och Nils Tyresson Stenström är kända: Anna Katarina, Kristina och Nils.
Anna Katarina Stenström var gift med rusthållaren Per Thunman i Noheden, Råby-Rönö socken.
Kristina Nilsdotter Stenström (d 1769) var först gift med sin styvbror Erik Olofsson och sedan med Anders Karlsson, vilka båda var rusthållare i Goglunda. I första giftet hade hon bland annat sonen Nils Eriksson (1726- 1757), som blev fiskare och omkom i en jaktolycka. Hans änka Katarina Olofsdotter blev i sitt andra gifte min ff ff mm mm.

I Kristina Nilsdotter Stenströms andra äktenskap föddes ovannämnde Karl Palmgren, vars far, Anders Karlsson, hade två halvsystrar. Halvsystern Anna Andersdotter gifte sig med Margareta Gasbrielsdotters son Gabriel Persson, och hon är alltså min ff ff mf fm m. Annas dotterson Gabriel Persson Staberg gifte sig med sin syssling Magdalena Andersdotter, vars mormor, min ff ff mf mm m Kerstin Andersdotter, också var halvsyster till Anders Karlsson.

Nils Stenström (1701 ca- 1781) var gördelmakare i Nyköping och skråets ålderman 1759- 70. Hans första hustru, Margareta Mårtensdotter Swahn, var syster till min fm ff mf mm m Katarina Mårtensdotter Swahn.

Jag är inte släkt med herdaminnesskaparen Nils Aurelius. Men våra släktgrenar korsas alltså på ett antal olika sätt varför han är ett gott exempel på att det kan vara mödan värt att forska på bredden, dvs att utforska en släktkrets man själv inte tillhör för att klarlägga släktskap mellan diverse ingifta individer. Fast lite snurrig kan man bli på köpet!

Fortsätt läs mer
3396 Träffar
0 Kommentarer