...som inte bara omger Visby stift. I helgen som var drabbades mer än 5000 släktforskare i Nyköping. Tydligen har giftet spridit sig, tålmodigt köade de för att komma in, för att köpa böcker och CD/USB-minnen med register. Busslaster med släktforskare anlände från när och fjärran.Trängseln var stor på lördagen och böcker såldes slut redan på eftermiddagen, så att akuttransport fick ordnas från lagret. Men stämningen var god och många möten med likasinnade ägde rum.

b2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpg

Något som blir alltmer populärt är föredragen. Årets arrangörer hade verkligen lyckats trumma ihop en kvalificerad skara föredragshållare. Salarna var överfulla med intresserade lyssnare. Det är tydligt att släktforskning inte längre enbart handlar om att hitta anor, det handlar lika mycket om att få veta hur anorna levde.  Håll utkik! Föredragen kommer att sändas på Kunskapskanalen.

Ett lyckat inslag var också boksigneringar med korta föredrag i själva utställningslokalen. Det drog mycket folk. ”Storytelling” är en alltmer använt marknadsföringsmetod, man bygger upp berättelser för att gestalta ett varumärke eller en attraktion. Att berätta historier är antagligen en utmärkt metod för att locka ännu fler till släktforskningen och kanske framförallt – en metod för att få resten av familjen att lyssna på våra intressanta fynd utan att tråkas ihjäl. Hur kan vi utveckla den delen av vår forskning? 

Till min glädje fanns nätverket Unga släktforskare på plats. Medelåldern är hög inom föreningsvärlden, det borgar för kunskap och erfarenhet. Men vi måste tänka på återväxten, förenings-Sverige är i kris, sägs det. Det är viktigt att fånga upp de unga och då kanske vi måste börja fundera på förändringar i verksamheten. Vi får inte stagnera, även om vi är bra idag.  Släktforskning och personhistoria är populärt bland unga, det ser jag som lärare. Hur får vi med oss en ny generation in i framtiden?

b2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpg

Jag lovade mig själv när jag började släktforska, att det skulle bli en ren hobby. Släktforskningen skulle inte förvandlas till ett jobb eller en plikt. Jag hade redan ett uppslukande jobb och behövde en ren hobby utan krav. Jaha, så gick det med den föresatsen. Den som försökt sluta röka vet hur svårt det är, man fastnar snabbt och beroendet kräver tillfredsställelse i många år efter den sista cigaretten. Det finns en förfärligt massa trevligt folk inom släktforskningen, så småningom dras man in i beroendet, umgänget och engagemanget, mer och mer.  Det blir till det där giftet som inte ingick i listorna över enkel- och dubbelgifter som man en gång i tiden var tvungen att lära sig utantill på apotekarutbildningen. Det kanske är ett okänt trippelgift, extra farligt!  Man börjar engagera sig i en förening eller i en grupp eller kanske på Anbytarforum eller Facebook och vips så är man fast. Så, nu sitter jag här som vice ordförande i Sveriges släktforskarförbund, jag som bara skulle ha en liten hobby att koppla av med.

Egentligen är det svårt att säga precis när jag började släktforska. Jag brukar säga 2002, det år jag började lägga över min fars efterlämnade släktforskning på datorn. Men, när man tänker efter, så hade jag varit inne på släktforskning tidigare. Min far berättade mycket om sin släkt och om sin barndom när vi barn var små. Vi tyckte om att höra alla berättelser om livet på ett litet skånskt jordbruk. Han berättade om sin släkt och om andra personer i bygden, han berättade om hur de arbetade på åkrarna före mekaniseringen . Det var något han sysslat med innan, han skrev berättelser om bygden och om folktro i den lokala tidningen redan på 30-40-talen.  Man kan alltså säga att mitt intresse är nedärvt. Idag är alla historierna en minnesskatt om livet förr. De är också en skildring av Sveriges väg från ett fattigt land till ett folkhem.  Min far började som bonddräng, från enkla förhållanden. Min faster har berättat att han gick i en hästvandring, en rund bana där hästen drar tröskverket, hela tiden muttrandes ”och det här ska jag göra hela livet”. Efter sex år i folkskolan fick han gå ut och tjäna. Han berättade själv om hur drängarna fick sova i ett rum i stallet, det var så kallt att vattnet i hinken var fruset på morgnarna. Men den lilla lönen spenderades på Hermodskurser, alltså korrespondenskurser och pappa slutade som professor och ledamot av Lantbruksakademien. Han fastnade inte i hästvandringen – som så många andra på den tiden kämpade han till sig utbildning som garanterade en annan framtid.

Jag tror, att alla historierna gav mig en respekt för kunskap och lärande, en respekt som inte alltid harmonierar med vad jag möter i mitt arbete som lärare idag.  De gav mig också ett levande historieintresse, ett intresse för den lilla människans historia. Jag intervjuade äldre släktingar redan tidigt, inte för att göra antavlor utan för att få veta mer om deras liv och livsbetingelser. Jag lärde mig ysta ost, koka messmör, elda i vedspisen och mängder av andra, gamla hantverk. Jag letade på kartor efter gårdar och torp och funderade på livet där. Nu, 50 år senare, när historieämnet inte längre bara är krig och gubbar, så läser jag också historiska kurser på universitetet.

Eftersom min egen släkt redan var relativt väl utforskad, så fick jag min första kontakt med arkivmaterial när vi började ha semester på min sambos gård i Östergötland på 90-talet. Naturligtvis ville jag genast ta reda på vilka som bott där. Snabbt iväg till landsarkivet i Vadstena, där vänliga arkivarier hjälpte mig att hitta de rätta böckerna.

Ett hopp till 2002,då jag började skriva in min fars efterlämnade forskning i min dator. Det var lite segt så jag googlade och hittade en engelsman som ville veta var hans anfader, Carl Segerlund, kom ifrån. Han dök nämligen upp i Liverpool på slutet av 1870-talet, gifte sig och fick barn. Sedan försvann han igen. Min farmors flicknamn var just Segerlund, efter hennes fars styvfar, och det visade sig att det var rätt släkt. Vi forskade tillsammans via mail under flera år och jag kom verkligen in i det roliga med släktforskningen – att lösa problem och att lösa problem tillsammans – det som senare blev släktforskningslaviner. Nu hade Genline kommit och det kom nya källor varje vecka som man kunde hugga tag i.

På den vägen är det fortfarande, jag forskar minst på min egen släkt och kan inte låta bli spännande gåtor, vare sig de är i form av frågor på olika forum eller en låda bilder på en loppis. Det går att forska på allt!  Allra mest spännande är det att följa familjer framåt, med alla syskon och deras ättlingar. Man får en inblick i hur snabbt det kunde gå både uppför och nedför den sociala rangskalan förr. Det har också blivit ett tema när jag skriver uppsatser för mina historiska studier. Pappas berättelser är nog grunden till även detta intresse.

Jag är alltså inte så enormt intresserad av min egen genetiska härstamning, men man kan ju undra varför jag alltid gillat att tala inför publik, varför jag är lite av en teaterapa. Är det de gener jag delar med Erik Jansson*, ”Vetemjöls-Jesus”, mannen som brände biblar och drog med sig en stor grupp människor till Amerika för att grunda utopin Bishop Hill, som dyker upp igen?

·         *Min  morfars farmors farfars brorson

     Bildkälla: Erik Jansson, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2015-07-13.

De allra flesta släktforskarföreningar har någon sorts forskarhjälp dit medlemmarna kommer för att få hjälp att lösa stopp, tyda något besvärligt textavsnitt eller hitta mer information, om sina släktingar. I min förening, Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening, heter denna forskarhjälp AnAkuten och hålls normalt en gång i månaden.

Jag har funderat över varför det är så roligt att vara med på AnAkuten. Det är förstås stimulerande att träffa folk, särskilt de som delar mitt intresse för släktforskning och historia, men framför allt så lär jag mig själv massor varje gång. Varje AnAkuten är ett äventyr i sig: jag kan få tyda ett femtiotal dödnotiser, försöka spåra en kvinna som enbart anges vara född i "Värmland", söka i generalmönsterrullor, leta efter bouppteckningar, hitta levande släktingar utifrån väldigt luddiga uppgifter eller så tydligt som möjligt förklara varför den funne personen nog inte är den som eftersökts.

På senaste AnAkuten i måndags hjälpte jag en nybörjade att komma igång med sin forskning. Hon blev varse att släktforskning inte bara handlar om att leta rätt på namn och levnadsår utan att man även lär sig om den tid och miljö våra anor levde i. En av hennes förfäder avled 1834 i Partille och när vi slog upp dödboken möttes vi av ett uppslag där 54 av de 58 döda alla avled i samma sjukdom. Det vi beskådade var kolerans intåg i Sverige, där Göteborg ju drabbades först. Hennes anfader var en de först avlidna i sjukdomen.

b2ap3_thumbnail_Partille-C-3-1829-1860-Bild-33-sid-57.jpg

Koleraepidemin 1834. Partille, C:3, sid 57. Bild från ArkivDigital.

För någon vecka sedan var jag med på Katrineholms-Flen-Vingåkers släktforskarförenings Jourhavande släktforskare på biblioteket i Katrineholm, där föreningen disponerar ett rum. Under kvällen levde vi upp till uttrycket "Finns det hjärterum finns det stjärterum" när vi slog någon sorts inofficiellt världsrekord i hur många släktforskare man kan trycka in i ett rum. Ändå kändes det inte trångt så rummet kanske är inlånat från Hogwarts och helt enkelt blir lite rymligare för varje person som ivrigt försvinner in i ett aktuellt genealogiskt mysterium. I detta uppenbarligen magiska rum flockades ivriga släktforskare för att med benäget bistånd av KFV:s trevliga experter tolka svårlästa texter och lösa knepiga problem. Jag träffade några forskare som jag utbytt anor med på Anbytarforum och vi diskuterade en släktkrets i en av mina favoritsocknar, Björkvik. Trots att jag själv inte ingår i släktkretsen har jag utforskat den rätt grundligt. Visst är det givande att ha mejlkontakt med andra forskare eller delta i diskussioner på Anbytarforum men det är ändå betydligt trevligare att träffas "på riktigt". I en kväll fylld av släktforskning var nog höjdpunkten ändå att få vägleda en nybörjare in i släktforskningens förtrollande värld.

Så om du har fastnat i din forskning eller bara vill prata släktforskning med likasinnade, besök din lokalförenings nästa släktforskarjour!

Min släkt har inte flyttat vare sig särskilt ofta eller särskilt långt. Även jag får nog beskrivas som tämligen hemkär  då jag har varit skriven på fem adresser hittills under mina 43 jordevarv. Sammanlagt har jag förflyttat mig 2,2 mil från den adress där mina föräldrar bodde när jag föddes. Trots att jag kommer från en lång rad av hemkära individer har jag mig veterligt ingen andel i någon släktgård. Det finns ett par gårdar som fortfarande tillhör avlägsna släktingar men där mina anor sålde sina arvedelar för åtskilliga generationer sedan.

Vad är då en släktgård? Grundkravet för att en gård ska anses vara en släktgård är att den ska vara taxerad som jordbruksfastighet och ha ägts av samma släkt i minst 200 år. Jordbrukets ungdomsförbund, JUF, kartlägger vilka släktgårdar som finns i Sverige. 

b2ap3_thumbnail_Lingsarve-017.jpg

Gotländsk ladugård en förtrollande majdag 2012

Som barn följde jag ofta med en av mina vänner hem till hennes morföräldrar och deras vidunderligt vackra bondgård. Vi utforskade omgivningen och vilade i gröngräset med humlorna surrande omkring oss medan vi såg på när hennes föräldrar och morföräldrar snickrade på ett nytt bostadshus. Gårdens nära 200-åriga gamla enkelstuga var för liten för att rymma den växande släkten.

Åren gick, och så småningom när jag börjat släktforska umgicks jag allt mer med min barndomsväns fantastiska mormor, som har släktforskat i många år. De senaste 15 åren har vi besökt många arkiv tillsammans, och två gånger har jag följt med till Gotland där vi tillbringat dagarna på landsarkivet i Visby och övrig tid upplevt mormoderns vidunderligt vackra och välbevarade släktgård. Hennes släkt har levt på gården åtminstone sedan 1649, i 11 generationer. Nog är det rätt hisnande att ha bott på exakt samma plats sedan 30-åriga krigets dagar! Gården har blivit erkänd som släktgård.

b2ap3_thumbnail_Lingsarve-005b.jpg

Ett riktigt dåligt foto av ett fotografi. Jämför ladugården till vänster med kortet ovan

Knöligare har det varit med morfaderns släktgård här i Södermanland. Han är generation nr 6 på gården, som funnits i släkten sedan 1811. Den lokala hembygdsföreningar anser sig inte ha kompetens för att kunna skriva ett släktgårdsintyg, så jag sitter här med ett bunt papper och funderar på hur jag ska formulera intyget.
Min barndomsvän planerar att så småningom överta gården och går nu kurser i byggnadsvård så att hon kan restaurera den gamla enkelstugan. Inte kunde vi ana när vi för nästan 35 år sedan skuttade runt i gröngräset att vi idag skulle vara engagerade i att bevara enkelstugan och få gården erkänd som släktgård!

"Jag vet vilka alla är på kortet. Vet du?"

Så stod det under en gruppbild med ett 60-tal uppklädda och allvarsamma människor som jag fick för några år sedan. 

b2ap3_thumbnail_mm60.JPG

Jag kände endast igen min farfars föräldrar men konstaterade att bilden föreföll vara tagen i Drottningkällaren på Nyköpingshus. Efter närmare en timmes granskande fann jag avsändarens namn och kontaktuppgifter nerklottrade med minimal stil i marginalen, och ringde omedelbart upp. Det mystiska brevet kom från pappas syssling Jan, vars morfar Ernst var bror till min farfars far Valfrid. Kortet togs då Jans mormor Edit firade sin 60-årsdag år 1955. Festen ägde mycket riktigt rum på Drottningkällaren, en traditionsrik festlokal väl värd ett besök!

Jan, som släktforskat en tid, hittade mig via en diskussion på Anbytarforum. Vår gemensamme förfader Erik Palmlöf, som jag berättade om i "Härmed kallar jag mig...", övergav sina barn efter hustruns död. Hans yngste son, vår anfader Johan Fredrik, blev fosterson hos sin moster och hennes make i Skogstorp i Bärbo socken utanför Nyköping. Han bodde hos dem i mer än 25 år och först som blivande trebarnsfar lämnade han vid 28 års ålder fosterföräldrarna, så Skogstorp var nog platsen han betraktade som sitt hem. Skogstorp var även Jans barndomshem, då hans föräldrar övertog gården 1954. De var de sista att bo på gården där idag endast några husgrunder finns kvar.

b2ap3_thumbnail_agnes2.jpg

Agnes Palmlöf

Valfrids och Ernsts syster Elin gifte sig med sin pappas kusin, Karl Oskar Palmlöf. De fick 11 barn och jag hade kunnat följa (och ta död på) 10 av barnen, men gått bet på näst äldsta dottern Agnes. Hon var helt enkelt spårlöst försvunnen. Det var oerhört frustrerande, men det här var så länge sedan att knappt  något 1900-talsmaterial fanns tillgängligt på mikrokort och än mindre var digitaliserat. Jan hade en hel del uppgifter om familjen, och, visade sig, även om Agnes. Hon hade i många år brevväxlat med Jans morfar. Hon utvandrade 1926 till USA och avled 1985 i Los Angeles. Inte undra på att jag inte hittade henne i Sverige!

När vi pratade vidare beklagade jag mig över att jag hade så få kort av min farfars föräldrar. Jamen, deras brölloopskort hade jag väl i alla fall, menade Jan. Nej, jag hade ju inte det. Men han hade bröllopskortet!

b2ap3_thumbnail_valle_julia.JPG

Valfrid och Julia år 1914

Det lönar sig alltså att diskutera sina släktingar, särskilt på ett lika användarvänligt forum som Anbytarforum där även diskussioner med över ett decennium på nacken kan följas. Har man tur blir man kontaktad av en släkting med de där små pusselbitarna man själv saknar!

Jag har alltid sagt att jag har en så tråkig släkt, de hette Olof Olsson i massor av generationer och föddes, döptes, vigdes, fick barn och dog på samma plats i flera sekler, de gjorde inget mer, verkar det som. Men - finns det tråkiga släkter egentligen?

Magnus Sälgö skriver idag en stilla fundering på GFs Facebooksida om hur han upplever programmet för släktforskardagarna som stelt, med enbart envägskommunikation på föredragen. Han beskriver nivån som ”så bygger du ditt träd”. Ja, bygger träd gör vi och det börjar man kanske med. Då blir många släkter som min egen, lite tråkiga – inte så lite heller förresten. Är det därför så många suktar efter adliga anor, även om de är påstådda och illegitima? Om inte annat så har man ju Elgenstierna att ta till då, när man ska bygga trädet, det är lättare att hitta en adelsman än drängen Per Olsson, framför allt är det lättare att hitta mer om hans liv och göra honom till en människa av kött och blod istället för en anteckning i en husförhörslängd.  

Nu behöver vi inte göra dyra resor till arkiven för att bygga våra träd, nu är det dags att fylla träden med liv. Det är nämligen ytterst sällsynt med tråkiga släkter. Efter ett antal år med svarande på frågor på olika forum, med uppdragsforskning för GF och andra så har jag kommit fram till att de allra flesta släkter är enormt spännande, även utan adliga och kungliga snedsprång, bara drängar och pigor så långt ögat kan nå. Vilka fantastiska livsöden som rullas upp genom alla de källor som finns! Fler och fler kommer på nätet, så forskningen tar aldrig slut. Har man lite fantasi och försöker sätta sig in i livet som det var då kan man googla och läsa böcker för att få kött på benen. Framför allt kan man hitta massor i mer okända arkiv, på ibland överraskande ställen. Vem kunde tro att en målande bild av personen bakom sambons anfader, soldaten Wellington, skulle finnas i Lantmäteriets arkiv, laga skifteshandlingarna?

Tänk er bara när domböckerna kommer på nätet, de från 1800-talet speciellt. Då kan vi ju hitta anteckningar i husförhören om domar, tänk att kunna gå direkt in och läsa vad som egentligen hände. Protokollen brukar vara försedda med en rejäl personundersökning om den anklagade dessutom. Visst, man kan gå till ett landsarkiv och läsa men av någon outgrundlig anledning brukar åtminstone ”mina” rättsfall utspelas i ett annat arkiv än det närmaste, gärna 60 mil bort. 

År 2007 diskuterades nya vägar för släktforskningen på Anbytarforum, LAN-partyn var en av idéerna, men sedan har inte mycket hänt. Varför inte ta upp tanken med anbytande igen, fast i cybervärlden! Kanske några sitter tillsammans och de andra är med via nätet. Problem kastas fram och alla jobbar med att lösa dem i dialog med bilder. En del problem är enklare, en del kräver allas uppmärksamhet – en släktforskningslavin bildas och forskningen går framåt med stormsteg. Det är ett sätt att komma nära många fler öden, spännande, roliga ibland sorgliga, öden. Idag finns det billig teknik tillgänglig för att genomföra sådana möten. Kanske vi kan ordna gemensamma träffar där vi skriver och layoutar böcker, websidor eller bloggar om alla spännande saker vi hittar? Kanske kan vi göra YouTube-filmer om pigan Elnas öden i 1800-talets Sverige?

Klä på träden – gå på djupet i släktforskningen och gör det interaktivt! Det finns inga tråkiga släkter!

Släktforskningslavin – ett ord bildat av Åke Abrahamsson på Anbytarforum 2007.

LAN-partyn: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/274/118400.html?1198116485

Bild: Wikimedia Commons

I lördags anordnades Släktforskningens dag runtom i landet. Som vanligt hade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening ett samarbete med Sörmlands museum och likaledes som vanligt kom många intresserade för att få hjälp att komma i gång eller förbi stopp i forskningen samt för att prata om olika källor.

Frågorna var som sagt många. Hur försörjde sig den pensionerade soldaten? Vilka skattelängder fanns före mantalslängderna? Hur följer man folk i Stockholm i början av 1900-talet?

En kvinna hade dock två specifika frågor. Hennes pappa hade alltid pratat om att hon och hennes sambo sedan över 40 år var nära släkt. Nu var det dags att reda ut hur familjerna hängde ihop!

Hon hade ett papper med några namn som startpunkt när vi dök in i arkiven. Raskt flyttade vi oss mellan socknarna utanför Nyköping innan vi hamnade i Husby-Oppunda socken några mil bort. Där fann vi kopplingen och jag kunde rita upp ett summariskt schema över släktskapet mellan de samboende fyrmänningarna.

 b2ap3_thumbnail_Svrta-AIIa-5-1924-1929-Bild-10.jpg

Många släktingar gömmer sig i dylika volymer. Här Svärtas församlingsbok 1924- 29, AIIa:5. Bild från Arkiv Digital.

Sedan var det dags att ta tag i den andra frågan. Kvinnans 81-åriga halvsyster var född utom äktenskapet. Deras mor hade alltid vägrat att prata om barnafadern, så allt systern visste var att han hette Sven och var rödhårig.

Ibland gäller det att ha tur. Sökandet efter rödhårige Sven var över när vi plockat fram Svärtas födelsebok, för där stod faderns namn och hemvist prydligt angiven. Men lite förbryllande var det att de båda ogifta föräldrarna hade samma efternamn, särskilt med tanke på att Sven var född i Stockholm. En titt i Rotemansarkivet visade att han var född utom äktenskapet och flyttade till Svärta någon månad gammal, där han togs om hand av sina morföräldrar. Något år senare återvände modern, som tydligen flyttat till Stockholm enbart för att föda mer anonymt, och strax därefter gifte hon sig med Svens biologiske far. Sven fick därmed hans efternamn. Samma efternamn bar faderns bror, som 20 år senare blev morfar till sin brorsons barn.

När vi fått fram uppgifterna om Sven och om kusinskapet, ringde kvinnan till sin syster. 81 år gammal fick hon veta den rödhårige Svens fulla identitet. Att påstå att hon blev överlycklig är en underdrift, och i telefonen hördes ett glatt rop åtföljt av: "Jag sätter på en kopp kaffe, så kom över genast!".

Jo, släktforskning kan både ge en nya släktingar och tätare samvaro med den närmaste släkten.

Man brukar säga att en släktforskare alltid ska vara medlem i minst två föreningar: en där man bor och en där man forskar. Det är en vacker tanke men för de med geografiskt spridda rötter är det förstås ekonomiskt ohållbart att vara medlem i kanske ett dussin föreningar. Dock kan det löna sig att ändå ta kontakt med en förening från ett område där anorna bodde för att få tips och råd.

För ungefär ett år sedan ställde Margareta en fråga i en grupp om släktforskning på Facebook. Hon hade svårt att följa en anmoder som flyttade till min hemstad Nyköping. Eftersom jag forskar rätt mycket i Nyköping med omnejd så kunde jag hjälpa henne att komma vidare. Den här grenen av Margaretas släkt blev kvar i Nyköping i några generationer. Anfadern Karl Magnus Lundberg (1817- 1873) öppnade en garnbod där han sålde garn från det nystartade Hargs Ullspinneri. Huset vid Västra Storgatan där garnboden låg rymmer idag apoteket Gripen.

Så småningom öppnade familjen Lundberg en filial i Stockholm som drevs av sonen Karl Ludvig Lundberg (1851- 1928). Denne var en av grundarna till Nordiska kompaniet, NK, och Karl Ludvigs koppling till Nyköping ledde till att NK förlade sina verkstäder dit.

Några dagar efter att Margareta och jag fått kontakt publicerade min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, i sin lördagsbilaga ett uppslag med en återblick på Nyköpings industrihistoria. Uppslaget ägnades åt familjen Lundberg. Som prenumerant kunde jag ladda hem en PDF-fil av bilagan och skicka den till Margareta. Även om det inte var några nyheter för hennes del så är det förstås alltid trevligt att ta del av artiklar om den egna släkten. Jag hade skrivit ett första utkast av den här bloggen när jag hämtade (mån)dagens post. Jag hade fått en lokal gratistidning som bland annat innehöll en artikel om Nyköpings industrihistoria, NK och familjen Lundberg!

När Margareta och hennes make under sensommaren kom till Nyköping besökte de vår släktforskarlokal. Har man möjlighet är det alltid en god idé att ta del av lokala kunskaper och källor. Dessutom träffar man ju andra med samma intresse! Nyköpingsvisiten blev extra lyckosam då de kunde lyssna på ett föredrag om NK:s verkstäder och deras verksamhet i staden.

 Margareta hade i flera år letat efter ett fotografi av Karl Magnus Lundberg. Hur jag än grunnade kom jag inte på något arkiv där en bild kunde finnas. Vi pratade om några andra grenar på hennes släktträd innan jag plockade fram ett par volymer i föreningens bågnande bokhylla med genealogisk och lokalhistorisk litteratur. I A. E. Falcks Nyköpings handelssocietet fanns ett uppslag med fotografier. Ett av dessa föreställde just Karl Magnus Lundberg! 

b2ap3_thumbnail_Foto-KM-Lundberg1_20140703-035359_1.jpg 

 Visst var Karl Magnus en riktigt stilig karl?

 Det lönar sig ofta att diskutera sin forskning och sina ”stopp” med andra forskare.

I många år reste jag och några vänner flera gånger varje år till Ramsele och tillbringade några intensiva dagar med att dyka in i mikrokortens värld på Svar-huset. Eftersom jag ännu inte lärt mig dricka kaffe brukade jag hoppa över för- och eftermiddagsfikat och ägnade mig i stället åt att forska. Under fikat en förmiddag beklagade sig en forskare, Ann-Marie, över att en person i husförhörslängden bara angavs vara född i ”Södermanland”. Min väninna tipsade henne om att jag forskat mycket i just Södermanland och att jag kanske kunde hjälpa henne.

Ann-Marie frågade mig så om jag kände till någon släkt Hellström från Södermanland. Jag svarade att det givetvis finns rätt många släkter med namnet i fråga men att jag främst hade ägnat mig åt två, en från Björkvik och en från Vadsbro. Personen hon var intresserad av hette David Hellström, vilket inte lät bekant.

Medan Ann-Marie knallade iväg efter sin dator plockade jag fram en söklista över alla med namnet Hellström i min databas Min blick föll på mina kusiners fm ff ff far, Simon Nilsson Hellström från Herrgölet i Björkvik.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm.jpg

Födelsenotis 1742, Björkvik C:3. Bild från Arkiv Digital.

Det visade sig att Ann-Marie blandat ihop far och son. David Hellström hette sonen till hennes gäckande sörmlänning, som, givetvis, hette Simon. Han var född 1742, samma år som ”min” försvunne Simon, hade samma yrke och dök upp i Uppland samtidigt som ”min” Simon försvann från Bälinge. Vi insåg snabbt att vi hade varsin halva i hans liv, jag från födseln tills han försvann spårlöst, och Ann-Marie från att han dök upp i Uppland till hans död 1802.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm-Biskopskulla-AI4-1800--14-sid-12.jpg

Hfl Biskopskulla AI:4 (1800- 13), sid 12. Bild från Arkiv Digital.

Hade vi inte funnit varandra i Ramsele hade Simons fortsatta levnadsöde ännu varit okänt för min del, och hans ursprung likaledes för Ann-Marie. Så prata alltid om din forskning med andra – du vet aldrig vem som sitter inne med lösningen!