Släktforskning för mig

Jag minns ännu mina första trevande steg som släktforskare, kring millennieskiftet. Genom pastorsexpeditionen i Västra Karaby hade farfar fått fram födelseuppgifter för sin farmor Anna Svensson, som tydligen var född Jönsdotter i Lomma socken den 30 mars 1866. Detta var på den tiden då alla kyrkoböcker mellan 1895 och 1991 ännu låg kvar ute hos församlingarna, och då SVAR var allenarådande om man ville släktforska utanför landsarkivens tjocka väggar. Jag fick alltså vända mig till SVAR för vidare forskning bakåt, en procedur som kändes evighetslång för en fjortonårig novis i släktforskning. På tal om novis så hade jag ju hört talas om de där fadersnamnen, patronymikonen, men det kändes ändå lite overkligt att hitta sin första anmoder som var född med ett sådant och inte ett sonnamn. Men tillbaka till SVAR.

Kyrkoböcker på mikrokort kunde man som sagt endast beställa från SVAR, med hjälp av pappersblanketter i stadsbibliotekets källare. Dessa fylldes noggrant i och sändes sedan iväg till Ramsele, varifrån man så småningom fick hemskickat de beställda mikrokorten tillsammans med en faktura. Jag som inte hade egen mikrokortläsare fick dessutom snällt återvända till stadsbibliotekets källare, där det oftast var kö till mikrokortläsarna – det var fler än jag som ville spåra sina förfäder. Trots denna eviga väntan, detta hopplöst omoderna system och krångliga sätt att forska minns jag mina första trevande steg inom släktforskningens värld som magiska. Och det är denna magi, denna innerligt passionerade känsla som ännu efter sexton år är lika stark som då det begav sig.

b2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPGb2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPG

Släktforskning för mig är verkligen allt – min hobby, min lycka, min avkoppling och passion. Men rubriken på dagens blogg ska inte bara utläsas ”släktforskning för mig”, utan även ”släktforskning för mig”. Ty släktforskningen har verkligen fört mig dit jag aldrig trodde att jag skulle hamna, till kunskaper om sådant jag inte ens visste fanns. Under dessa sexton år har jag lärt mig om rättshistoria och geografi, kungalängder och äldre tiders namnskick, om allmogens vanligaste bruksföremål under 1800-talet och 1700-talets värderingar, valuta och priser – visste ni till exempel att det kostade en hel riksdaler att reparera en peruk i Ystad år 1790?

För att inte tala om allt jag fått uppleva under dessa år! Jag har lyssnat på min mormors mormors fars fiolspel, beskådat min farfars farfars farfars stövlar, spårat släktingar över hela USA, besökt min farmors farmors syssling och rotat runt i peruanska kyrkoböcker – det är inte klokt vad snabbt man lär sig begrepp som defunciones, testigo och inscripciones tardías de nacimientos! Jag har hittat fotografier på förfäder födda på 1700-talet, gråtit över en anfaders initialer i en klockarbänk från 1500-talet, funnit släktskap med författare, artister och hollywoodstjärnor, och läst brev från alla möjliga kungligheter. Jag vet att man inte borde, men jag tog av mig de vita handskarna och lät försiktigt fingret glida över Karl XII:s egenhändiga namnteckning i ett brev från 1716...

Ja, släktforskningen är verkligen fantastisk, och man vet aldrig var man hamnar – det vet jag inte ens nu, när jag lämnar Rötterbloggen efter tre år. Något jag däremot vet är att dessa år har varit fantastiska, inspirerande och lärorika, och jag är så ödmjuk och tacksam till släktforskarförbundets dåvarande ordförande Barbro Stålheim, som hösten 2013 frågade om jag ville blogga i Släktforskarförbundets nya blogg. Jag är även väldigt tacksam för alla roliga, trevliga och lärorika kommentarer, tankar och åsikter från Er, kära läsare. Kanske ses vi någonstans där ute, men tills dess – ta hand om er, fortsätt släktforska och tack för dessa tre år!

Fortsätt läs mer
3798 Träffar
9 Kommentarer

Prata med de levande!

»Petronella och Anders hade ett litet »koställe» i Staffanstorp, i den del som hette Nevishög. Huset var på tre rum och kök och gården hade en ko, någon gris och för övrigt odlade man sockerbetor och säd samt grönsaker och rotfrukter för husbehov. Möblerna i boningshuset var blåfärgade som Gösta (en dotterson som hade konstnärliga talanger) hade målat röda blommor på. På gårdsplanen fanns en brunn som tillhandahöll vattnet. Sommartid användes brunnen även som »kylskåp» – i en mjölkkanna lade man ner det som skulle kylas, satte på locket och firade sedan ner/upp med en kedja. Det fanns också ett loft där allehanda saker förvarades, och där den rökta hushållsskinkan jämt hängde på tork i taket.

Farfar Anders var precis som sin far till yrket skräddare och hade sin verksamhet i hemmet – när han jobbade satt han i så kallad »skräddarställning» på ett bord. De var underbara människor som tog hand om alla barnbarn som föddes utanför äktenskapet. […] Farmor och farfar var omtyckta av barnbarnen och de upplevde atmosfären hos dem som positiv. Det var därför helt naturligt att varje jul tillbringades hos dem. Någon julgran minns jag inte men jag tror att man hade en sådan. Barnen fick enstaka julklappar men i form av klädesplagg.

Anders var en glad och skämtsam man som tyckte om att umgås och busa med barn. Han snusade och hade en näsa som alltid rann. Stor munterhet väckte han när han sprang omkring och letade efter sina glasögon som han hade satt upp i pannan. Han behöll med åren sin vitalitet och jag minns att han gick med rak gång, stödd av sin käpp.

Farmor Petronella var en bestämd dam. Bland annat tyckte hon att sondottern Ester var bortskämd och aldrig fått lära sig att veta hut! Sonen Erik ärvde troligen mycket av sina bestämda drag från modern. Petronellas klädedräkt gick i mörka färger med en kjol bestående av ett enda tygstycke som hon svepte runt sig och sedan knöt fast med ett bomullsband, och hennes underbyxor var inte hopsydda i grenen. Hon höll rent och prydligt omkring sig i hemmet, var duktig på att laga mat och mån om att alla skulle ha det bra. Hon bakade rullrån, sockerkakor och vetebullar och tog hand om köttet efter slakten, gjorde leverkorv och så vidare.»

b2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgb2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgFamiljen Bergkvist, sannolikt på föräldrarnas guldbröllopsdag 1922. Anders Bergkvist (1848-1933) och Petronella Andersdotter (1851-1926) sitter ner, omringade av barnen Matilda (1879-1965), Elida (1886-1963), Johan (1874-1956), Erik (1892-1963), Nils (1873-1955) och Johanna (1877-1962).

Raderna ovan beskriver min farmors farmors föräldrar Anders och Petronella Bergkvist i Nevishögs socken, strax utanför Lund, och har berättats av deras barnbarn Agne (1915-2010) och Lisa (1920-2012). Några år tidigare hade jag gjort det stora misstaget att vänta alldeles för länge med att kontakta min gammelfarmors kusin Signe (1903-2004), så denna gång var jag mycket snabbare. Jag sände brev, drog i trådar, ställde frågor – och ur de gamla släktingarnas minnen, dessa ovärderliga skattkammare, framträdde sakta men säkert Anders och Petronella tydligare och mer levande än någonsin tidigare. 

Ja, lysningsböcker och flyttningslängder i all ära, men ingenting slår känslan av att verkligen kunna se förfäderna framför sig – livs levande, som människor i färg av kött och blod. Så prata med dina gamla släktingar, ställ frågor och var nyfiken, titta i gamla fotoalbum, fråga igen och skriv ner släktens berättelser för att rädda dem undan glömskan. Detta är något av det finaste du kan göra som släktforskare, om du frågar mig. För kyrkoböckerna har funnits där i många, många år, och lär finnas kvar minst lika länge, men dina gamla släktingar lever inte för evigt. Så passa på nu i jul, när hela släkten är samlad, och prata med de levande – det bästa sättet att göra släktforskningen levande.

Fortsätt läs mer
2660 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskarens önskelista

Det lackar mot jul, och kanske är önskelistan skriven för länge sedan. En större TV? Senaste modellen av smartphone? Eller kanske årets julklapp, sådana där VR-glasögon? Ja, det finns mycket man kan önska sig julen 2016, men för oss släktforskare är det nog andra saker som lockar. DNA-test, någon av Släktforskarförbundets handböcker och CD-skivor eller ett abonnemang hos släktforskningsjättarna – ja, på släktforskarnas önskelistor finns stort som smått. Min egen önskelista denna jul är inget undantag, och jag tror inte heller att jag är ensam om att önska mig sådant som ännu inte finns. För visst hade det varit fantastiskt om man kunde önska sig något av nedanstående:

1) Ett register över alla porträtt i Sverige. Genom åren har många svenskar avporträtterats av konstnärer, och de flesta av dessa porträtt finns ännu bevarade. Exakt var porträtten finns idag är en annan femma, så därför hade ett nationellt register över alla porträtt i Sverige varit en välkommen klapp under granen. Denna önskan har dock delvis redan gått i uppfyllelse – Svenska Porträttarkivet (SPA) huserar nämligen sedan många år tillbaka på Nationalmuseum, och deras omfattande samlingar av svenska porträtt kan man främst botanisera i via bokverket Index över svenska porträtt 1500-1850 som utgavs i två delar på 1930-talet. Genom åren har samlingen utökats med nya porträtt och uppgifter, men SPA har de senaste åren drabbats av stora nedskärningar och tvingats lägga verksamheten på is. En snarlik verksamhet, som dock fokuserar på fotografiska porträtt, är Svenskt porträttarkiv. Detta projekt huserar främst på Facebook och är ett resultat av eldsjälen Omar Henrikssons mångåriga arbete med att indexera och skanna äldre svenska porträttmatriklar, till fromma för släktforskningen.

b2ap3_thumbnail_Bild-6.JPGb2ap3_thumbnail_Bild-6.JPG

2) Ett bouppteckningsregister för hela Sverige. Det finns ju redan maskinskrivna bouppteckningsregister för de flesta härader och rådhusrätter, åtminstone längre bak i tiden då bouppteckningarna verkligen är oumbärliga i forskningen – så varför inte slå ihop rubbet till ett nationellt, digitalt sökbart register? Även i äldre tid rörde människor på sig, så förfäderna har inte sällan släkt, föräldrar eller barn i helt andra delar av Sverige – men hur ska man veta det när de flesta bouppteckningsregister hålls åtskilda som olja från vatten? För att bli riktigt användbart hade ett sådant nationellt register gärna fått innehålla samtliga personer som omnämns i ingressen – arvingar, tidigare avlidna makar, omyndiga barns förmyndare eller nära släktingar – samt de personer som omnämns bland boets skulder, för som jag tidigare bloggat kan detaljerna ibland vara huvudsaken.

b2ap3_thumbnail_Bild-2.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-2.jpg

Landsarkiven i Härnösand, Uppsala, Vadstena, Visby och Östersund har gemensamt skapat ett bouppteckningsregister för tretton svenska län, numera samlat i en databas hos SVAR – något att bygga vidare på för de övriga stads- och landsarkiven!

3) Ett register över alla likpredikningar och personverser i Sverige. Jag har tidigare bloggat om de uppgifter man kan hitta i äldre tryckta likpredikningar och personverser, men att finna detta källmaterial är inte alltid det lättaste. Gamla dammiga kortkataloger i all ära, men digitalt sökbara register slår högre. Själv har jag dessutom stött på norrländska likpredikningar på Lunds universitetsbibliotek och skånska personverser i Östersund, så det hade underlättat sökandet rejält om det fanns ett nationellt sökbart register över alla likpredikningar och personverser. 

b2ap3_thumbnail_Bild-3.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-3.jpgUr en tryckt bröllopsdikt från 1760 då klockaren Jöns Björk gifte sig med klockaränkan Elsa Christina Wittbaum i skånska Finja socken.

4) Ett namnregister till alla student- och skolmatriklar i Sverige. Ett annat källmaterial som hade mått bra av indexeras nationellt är de äldre student- och skolmatriklarna. De brukar nämligen oftast vara uppdelade på fakulteter, nationer, landskap och städer, men dåtidens skolelever och studenter kunde färdas långa sträckor för att utbilda sig – så hade det då inte varit en bra idé att indexera alla matriklar över dessa unga män och gossar?

b2ap3_thumbnail_Bild-5.JPGb2ap3_thumbnail_Bild-5.JPGEgenhändiga namnteckningar ur 1709 års matrikel för filosofiska fakulteten vid Lunds universitet.

5) Fri tillgång till de svenska kyrkoböckerna. Man ska väl inte vara otacksam, men faktum kvarstår: i Norge är alla kyrkoböcker och bouppteckningar samt folkräkningarna 1801, 1865, 1900 och 1910 fritt tillgängliga via Digitalarkivet och RHD, de danska kyrkoböckerna kommer man åt lika fritt via ArkivalierOnline och i Finland har stora delar av kyrkoböckerna dessutom indexerats i Hiski. Varför ska då Sveriges släktforskare tvingas köpa dyra abonnemang från olika aktörer? Tack och lov är jag inte ensam om att hysa denna "otacksamhet", för idag lämnade nämligen regeringen en remiss till Lagrådet som bland annat ger Riksarkivet i uppdrag att tydliggöra vad som krävs för att databaserna och det digitaliserade källmaterialet hos SVAR ska bli tillgängligt utan kostnad. Redan nu har riksarkivarien Karin Åström Iko uttalat sig om att det "ligger en motsättning i Riksarkivets krav på abonnemang för användning av myndighetens digitala handlingar och det uppdrag myndigheten har att främja statliga myndigheters arbete med att tillgängliggöra data för vidareutnyttjande". Jag kan bara instämma i hennes ord, och håller tummarna för att denna punkt på min önskelista går i uppfyllelse så fort som möjligt!

b2ap3_thumbnail_Bild-4_20161208-164740_1.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-4_20161208-164740_1.jpg

Fortsätt läs mer
4189 Träffar
4 Kommentarer

Tidiga släktforskare

Släktforskning har nog aldrig varit hetare än idag, men i alla tider har människor varit genealogiskt intresserade. Det är dock svårt att begripa hur man kunde släktforska i en tid bortom ArkivDigital, Släktforskarförbundets CD-skivor och blixtsnabb e-post – men se, det kunde man! I många fall har dessa tidiga genealogers forskningsmaterial dessutom bevarats åt eftervärlden – till fromma för nutida släktforskare.

b2ap3_thumbnail_IMG_4954.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_4954.JPG

Gustaf Sommelius (1726-1800), samtida siluett.

En av dessa tidiga genealoger var Gustaf Sommelius (1726-1800), bibliotekarie vid Lunds universitet. Som docent i österländska och grekiska språken hade han 1756 blivit rektor för Lunds skola och bevärdigades 1763 med professors namn, heder och värdighet. Från 1767 till sin död var han bibliotekarie vid Lunds universitet, en tjänst som krävde att han dessutom undervisade i lärdomshistoria. Undervisningen var krävande, men trots mängder av föreläsningar och över fyrahundra akademiska avhandlingar fann han tid till sin stora passion – släkt- och personforskning. Framförallt utredde han prästsläkter i Skåne och Blekinge till sitt omfattande verk om skånska prästerskapets historia, men forskningen förblev ofullbordad, antagligen på grund av undervisningsskyldigheten. Det enda som hann publiceras var Skånska clereciets historia (1763) och Lexici eruditorum Scanensium disputationibus (del 1-2, 1776-97), men det omfattande forskningsmaterialet finns ännu bevarat på Lunds universitetsbibliotek.

Det för släktforskare mest intressanta materialet är de fem volymer som kommit att kallas »Strödda lefvernesbeskrifningar och anteckningar över skånska kyrkoherdar». Som namnet antyder ligger tyngdpunkten på just skånska kyrkoherdar, men volymerna innehåller även blekingska präster och mycket annat intressant material – såsom släktträd, självbiografier, likpredikningar, korrespondens, avskrifter och teckningar av numera försvunna gravstenar och epitafier. Bland de bevarade släktträden finner man prästsläkter såsom Abelin, Albin, Findorf och Sorbon, men även denna förtjusande stamtavla över skånsk-blekingska släkten Wankif:

b2ap3_thumbnail_Wankif.JPGb2ap3_thumbnail_Wankif.JPG

Man stöter dock inte bara på regelrätta släktträd och stamtavlor, utan även mindre släktutredningar. En av dem gav mig svaret på vart klockaren Nils Månsson Rönnows dotter Anna Espman från Äspö tog vägen: »Dorothea Hobro gift med Klåckaren Nills Månsson Rönnow uti Espö, huilkas Barn kallade sig Espman; sonen Jöns Espman blef Kyrkoherde 1709 på Huen och 1715 i Tranås, Margareta gift med StallMästaren Jacob Hagerman på Wittskiöfle och Catharina gift med Quartermästaren Olof Lönquist fader till Kyrkoherde Niclas Olaus Lönquist i Bara […]. Anna gift med Strandridaren Daniel Svensson Ring i Silfwitsborg, döde båda i Pästen, lämnade efter sig sönerna Sven och Carl, som kalla sig Ringman». Samlingen innehåller dessutom många avskrivna likpredikningar, till stor del sådana som inte går att hitta på exempelvis universitetsbiblioteken. En av dem hölls över min anmoder Ingrid Sommars bror, häradsprosten Jöns Sommar (1675-1750) i Östra Hoby, och noggrant avskriven som den är innehåller den namn på både mor, far och morfar:

b2ap3_thumbnail_Sommar.JPG

»Beträffande det förra: Så har salige Herr Probstens berömmeliga förda lefnadswandel tagit sin början den 24. Junii åhr 1675, då han uti Swenskiöps Sochn och Frosta Härad blifwit född till werlden. Fadren war för detta Kyrkioherden wid Swenskiöps och Huaröds Församlingar wälährewyrdige och Höglärde nu hos Gud salige Herr Daniel Sommar; Modren war wälähreborna och dygde-zirade Frun Fru Maria Frisdorf, förra Kyrkioherdens uti Huaröd wälährewyrdige och Höglärde Herr Petter Frisdorfs kjärälskeliga dotter.»

Man finner även många prästerliga självbiografier, flera av dem egenhändigt nedtecknade i korrespondens med professor Sommelius under 1700-talet, men också en och annan äldre levnadsberättelse – däribland kyrkoherden Niels Pedersen Quidings från mitten av 1600-talet:

b2ap3_thumbnail_Qwiding.JPGb2ap3_thumbnail_Qwiding.JPG

»ANNO 1581. Den 6, Octobris, En Fredag Morgen tielig er Jeg födt i Qwiinge Præstegaard i Giönge Herredt aff Erlige Hæderlige æcte Förældre; Min Fader: Her Peder Nielßön, da Sognepræst till Qwiinge och Gryd. Min Moder Berete Peders daatter, som begge hwiler i Qwiinge Kircke och forwenter en ærefuld Opstandelse och it æwigt Liff.

Anno 1590. Wed Michaelis kom Jeg til Wæ schole, effter Jeg haffde lærdt min A. B. C. hiemme aff bemelte min S. Fader.»

Dokumentet vittnar om professor Sommelius’ jakt på originalhandlingar, något man finner många exempel på i samlingen. Ett av dem är brevet från prästänkan Karine salig Jacob Hansens, daterat Vinslöv den 17 april 1651, där hon tackar för hjälpen med hennes sjuke make, men förklarar att han inte behöver mer hjälp här på jorden:

»Herhoes giffuendes eder sörgeligen tilkiende, att efftersom Gud alleennest: effter sin welbehagelige willje oc urandsagelige wisdoms raad haffuer nu effter lang hiemsögelse hedenkaldet fra denne elendige werden, til sit himmelsche Rijge, min hiertekiere hosbonde nu S: med Gud, her Jacob Hanß Sogneprest til Winslöff oc Neflinge Sogner oc Proust offuer Giöngeherredt, da behöffuer samme S: Mennische intet meere end en Christelig begraffuelses Jordeferd.»

Något annat man finner mängder av i samlingen är de kyrkobeskrivningar som Sommelius tänkte använda i sin forskning, och som han antagligen uppmanat Lunds stifts prästerskap att sända in till honom. De är oftast väldigt detaljerade med både teckningar och avskrifter, och man kan därför hitta ovärderliga genealogiska och biografiska uppgifter från sedermera försvunna gravstenar. Kyrkoherden Gustaf Wisings gravsten i Hyby kyrka ger exempelvis både hans och hustruns födelsedata:

b2ap3_thumbnail_Hyby.JPGb2ap3_thumbnail_Hyby.JPG

»Här hvilar i Christo Högvällärd man sal. Mag. Gustaf Wising fordom Pastor och probst uti Högby. Barnfödt på Wisingsö i Småland d 1 Jan. åhr 1647. som i Gudi afsomnade d 15 Maj 1697. tillika med sin dygdrika K. Hustru Sal. Gundela Timberman, född i Stockholm d 29 Nov. 1636. och i Herranom afled d … år … med 2 theras kära Barn Sal. Herrman och Sal. Hermanna Wising. Gud förläne dem en frögdefull upståndelse på Herrans dag.»

Äldre tiders kyrkor kryllade dessutom av epitafier och begravningsvapen, varav de flesta numera är förkomna, men även dessa har bevarats åt eftervärlden tack vare de insända kyrkobeskrivningarna. Med tanke på att dessa personminnen var hotade redan då det begav sig är det lätt att förstå varför de inte bevarats till våra dagar, något prosten Sundius' brev den 19 oktober 1762 vittnar om:

b2ap3_thumbnail_Allerum.JPGb2ap3_thumbnail_Allerum.JPG

»Epitaphier öfwer prester äro i Fleninge kyrka inga, och här allenast 2ne: af hwilka det äldre, öfwer pastor Canutus Johannis, har warit, jemte en bröst-bild, stäldt med latinska versar uti samtal imellan den afledne och hans effterlefwande barn; men är så sönderfallit, och bokstäfwerne i denna fuktiga kyrkan så affallne, at man endast kunnat samla ett par stropher af begynnelsen, och platt ingen reda få på det följande och aldramästa. Det senare är öfwer pastores Nils Thulin och Palle Bång, af bägges deras enka upsatt, och innehåller allenast dessa mäns födelse, ämbets-tilträde och död; hwilka omständigheter jag meddelt tilförene. Håller altså för onödigt, at afskrifwa dessa epitaphier, men skall dock gjerna effterkommat, om så åstundas.»

Det är dock inte bara prästerliga personminnen som fångat skribenternas intresse, utan de flesta intressanta gamla föremål. Från Strövelstorps kyrka finns exempelvis en förteckning över medeltida adelsgravar, med detaljerade bilder på adliga vapensköldar och namn:

b2ap3_thumbnail_Strvelstorp.JPGb2ap3_thumbnail_Strvelstorp.JPG

Korrespondensen i Sommelius’ samling innehåller även mer regelrätta brev, som både ger uppgifter om samtiden och forntiden. Dåvarande komministern Andreas Lanærus i Karlshamn berättar exempelvis i ett brev till Sommelius 1763 angående den blekingska prästsläkten Gullberg att

»Jag ärhindrar mig eljest at jag wid et tillfälle talade om denna slägten med magister Gullberg i CarlsCrona, som är son af wår Jöns Gullbergs cousin. Han sade att denna slägten är en märkwärdig prästeslägt och nämbde äfwen att hela slägtregisteret war till finnandes hos en flicka, som war, om jag mins rätt, brordoter af wår Gullberg, och skall wistas hos en klockare i Södra Hoeslöf, benembd Nobelius.»

och kyrkoherden Ivar Wandel förklarar i ett odaterat brev varifrån han tagit sitt släktnamn, något som avslöjar flera släktled bakåt:

»mitt tilnamn tagit af moderen emedan hon hetat Wandell och min fader Wanstad effter byen Wanstad i Färs Härad, när jag nu med åhren kom till at skrifwa mitt nampn tykte iag bättre om min moders nampn än faders och behölt sålunda den ena stafwelsen af fadrens men bägge af modrens nampn; beträffande eliest min moders nampn, så har hon det bekommit af sin fader klåckare fordom i Högzeröd, Jöns Wandell, hwilkens fader war lector i Lund, kort förän academien blef inauguerat och hetat Ifwar Wandell, effter hwilken iag fådt mitt dope-namn, denna lector Wandells fader har warit biskopp i Kiöppenhamn och hetat Jöns eller Johan Wandell.»

Detta var några av alla de genealogiska och biografiska skatter som gömmer sig i Gustaf Sommelius' efterlämnade forskningsmaterial, och om man har (präst)släkt i Skåne eller Blekinge finns det all anledning att studera materialet – det är lättöverskådligt tack vare den detaljerade förteckningen. Liknande samlingar finns på fler platser i Sverige, och det är en rörande tanke att man som nutida släktforskare kan komma vidare i forskningen – tack vare dessa tidiga släktforskare.

Fortsätt läs mer
5135 Träffar
0 Kommentarer

Gammelfarfar och de två världskrigen

»Vårt folk – förstår det ingenting af dessa händelser? … Huru stå vi rustade om olyckan kommer öfver oss? Kunna vi inte ens i stunder som de närvarande känna, att försvarsfrågan gäller allas vår gemensamma välfärd, att den borde stå öfver partierna och att följaktligen den bestämmande synpunkten vid lösningen måste vara denna: hvad finner den verkliga sakkunskapen vara bäst och för landets värn oundgängligen nödvändigt? Det kan aldrig komma till stånd en verklig lösning af försvarsfrågan utan att denna synpunkt blir afgörande. Vårt folk måste göra detta klart sig; ju förr det sker, dess bättre – så vida tid ännu gifves.»

Dessa rader kunde min farfars far Samuel läsa i Landskronaposten den 29 juli 1914, en tidning han säkerligen bett lillebror Oskar att köpa åt honom borta i Löddeköpinge. Kanske växte oron i den unge toffelmakaren. Vad skulle hända nu, skulle Sverige dras in i kriget? Ja, det såg verkligen illa ut, och bara tre dagar senare var Landskronapostens huvudrubrik ännu mörkare: »Faran för ett verldskrig närmar sig. Ryssland mobiliserar sin krigsmakt. Tyskland med undantag af Bayern förklaradt i krigstillstånd. Den tyska mobiliseringen börjad. Krig med Ryssland oundvikligt.» Den 1 augusti 1914 markerade starten för första världskriget, och den lugna uppväxten på Skånes landsbygd var över. Några månader senare befann sig den nittonårige Samuel i full mundering på ön Hven i Öresund, mitt emellan Sverige och Danmark, beredd att försvara fosterlandet om så krävdes. Men vi tar det från början.

b2ap3_thumbnail_Samuel.jpgb2ap3_thumbnail_Samuel.jpg

Toffelmakaren Samuel Gustafsson (1895-1981), min farfars far. Foto i privat ägo.

Samuel föddes den 26 oktober 1895 i Lomma socken som sjätte barnet i en syskonskara på sammanlagt tolv barn, uppfostrade av den strängt religiösa modern Anna Jönsdotter (1866-1952). Fadern Gustaf Svensson (1861-1938) arbetade på Lomma tegelbruk, men sadlade om efter tjugo års slit och blev istället småbrukare. År 1906 köpte familjen nämligen en liten gård i byn Håkantorp i Västra Karaby socken, sydost om Landskrona, och här spenderade Gustaf och Anna resten av sina levnadsdagar. Jag har tidigare bloggat om hur livet på den lilla gården präglades av hårt arbete, hunger och fattigdom, men i familjens trygga famn måste den unge Samuel ändå haft en förhållandevis lugn uppväxt – ett lugn som fick ett abrupt slut den där ödesdigra sommaren 1914.

Tidigt på morgonen den 2 augusti 1914 ringde kyrkklockorna inne i Landskrona, och samma dag publicerade Landskronaposten en »Kungörelse om krigstjänstgöring» för Landskrona landstormsområde. Både härens och flottans landstormsmän från Landskrona stad med omgivande socknar skulle omedelbart infinna sig på citadellet, och några få timmar senare var hela stadens landstorm samlad. Ett ögonvittne skildrar hur »Alla de i fält dragande männen gjorde ett hurtigt intryck, och ingen enda beklagade sig öfver att nödgas lemna hus och hem… Stämningen var sant patriotisk, trots frånvaron af både sång och hurrarop». Samma kväll marscherade de iväg för att bevaka kuststräckan från Glumslöv till Barsebäck medan en avdelning begav sig till Billeberga. Morgonen därpå anlände landsbygdens landstormsmän till Landskrona, och det var ingen tvekan om att kriget var här – något som även syntes i Landskrona hamn, där många fartyg sökt skydd.

b2ap3_thumbnail_Kungrelsen.JPGb2ap3_thumbnail_Kungrelsen.JPG

Ur Landskronaposten den 2 augusti 1914.

»Tusen rykten korsa hvarandra dessa dagar, det ena galnare än det andra», rapporterade Landskronaposten den 3 augusti. »Bankerna neka att utbetala ett öre, tyska trupper ha ockuperat Gottland för att använda ön som kolhamn, den sittande regeringen skall afgå, o. s. v. i all oändlighet. Låtom oss vara lugna! Att vi stå inför synnerligen allvarliga verldshändelser är visserligen ett oumkullrunkeligt faktum men derför finnes ingen anledning att förlora besinningen. Äfven om vi dragas in i ett krig skulle icke det dagliga arbetet afstanna på andra orter än som beröres af krigshändelserna. Af hvarje lojal medborgare har man rätt att fordra lugn och besinning». Ironiskt nog lyckas inte ens redaktionen på Landskronaposten behålla lugnet, för den korta notisen i Landskronaposten innehåller flera felstavade ord, och de första raderna är dessutom huller om buller. Vilka tankar som for genom den unge Samuels huvud kan vi bara gissa, men än så länge hölls han i varje fall utanför kriget.

b2ap3_thumbnail_Kasernen.JPGb2ap3_thumbnail_Kasernen.JPG

Landskrona kasern med några av de många gamla trappor som Samuel nötte under första världskriget. Foto: undertecknad.

Inledningsvis var bara landstormen involverad i bevakningsarbetet, men det dröjde inte länge innan samtliga värnpliktiga drogs in i kriget. Sveriges riksdag fastställde då att tjänstgöringstiden för de värnpliktiga skulle vara 396 dagar vid kavalleriet, varav 281 dagar i rekrytskola och två regementsövningar samt fem dagars övning i landstormen. Den 4 augusti utfärdades en kungörelse om att alla värnpliktiga som tillhörde Landskrona rullföringsområde skulle inställa sig på respektive truppförbands samlingsplatser, något som dock inte berörde den då artonårige Samuel. Fem dagar efter hans nittonårsdag publicerade emellertid Landskronaposten följande kungörelse:

»Kungörelse. Vapenföra värnpliktiga, tillhörande Landskrona rullföringsområde n:r 5 och tilldelade nedanstående truppslag och tjänstegrenar, hvilka tillhöra här nedan uppräknade årsklasser och kategorier, kallas härmed i enlighet med § 28 värnpliktslagen att för tjänstgöring inställa sig måndagen den 9. november 1914.»

Därigenom föll krigets tunga skugga även över Samuel, som fick lämna föräldrahemmet i Håkantorp för att ingå bland Skånska husarregementets Landskronaavdelnings volontärer. Dryga två veckor senare inskrevs han i sjunde skvadronen och placerades i Landskrona kasern, den plats som officiellt var hans hem under första världskriget. Större delen av tiden tjänstgjorde han dock på ön Hven i Öresund, ständigt redo att försvara den svenska neutraliteten. Tre långa år spenderade Samuel på ön, sommar som vinter, och det går knappt att föreställa sig hur han hade det. Undertecknad besökte själv Hven en gråmulen eftermiddag i augusti, och några timmar senare hade jag fått nog av de iskalla havsvindarna som borrade sig in i märgen. Tack och lov klarade sig Samuel emellertid från värre krigshändelser, och det mest dramatiska skedde i juli 1916 då fyra tyska torpedbåtar kapade två engelska lastångare utanför Landskrona och tvingade dem att ankra en bit ut i Öresund. Under förhandlingarna hävdade de två engelska skeppens kaptener bestämt att de befunnit sig på svenskt vatten när de kapats, och sedan en svensk torpedbåt börjat medla mellan tyskarna och engelsmännen kunde de engelska fartygen till slut släppas fria och fortsätta i säkerhet på svenskt vatten.

b2ap3_thumbnail_Fickuret.jpgb2ap3_thumbnail_Fickuret.jpg

Samuels gamla fickur, som visade hur tiden sakta rann förbi medan dagarna på Hven blev till veckor, månader och år.

Hur såg då vardagen ut i Landskronatrakten under första världskriget? Först och främst blockerade ententmakterna den svenska utrikeshandeln, så priserna sköt i höjden i takt med att kriget drog ut på tiden. Ransoneringen blev därför ett faktum, och framför allt var det bröd, socker, kaffe och potatis som begränsades av ransoneringskorten. Man försökte dryga ut matförrådet på alla möjliga sätt – 1916 bildade Landskrona stad exempelvis en kaninförening som skulle föda upp kaniner – och en Landskronabo skildrar situationen på följande sätt:

»Fläsket utdelades genom folkhushållningskommissionen och gick först och främst till de tyngst arbetande. För att få den eventuella ransonen måste husmödrarna stå i kö utanför saluhallen eller var nu utdelningen skedde, och den bit de slutligen efter lång – och icke alltid så tålmodig väntan – erhöll, var sannerligen inte mycket eftersträvansvärt. Lagringsförhållandena voro mycket bristfälliga och metoderna för saltning och rökning inte prövade.

Smör fick man på kupong… Det hände ofta att veckoransonen blev ersatt med margarin. De inträffade t.o.m. att den helt indrogs. Mjölken var hårt ransonerad med 1 dl. per dag och vuxen person och något mera åt barn och gamla. Vid mjölkbutikerna var oftast kö, därför att transportmedlen inte voro så tillförlitliga och det inte var så gott att bestämt säga när mjölkskjutsen skulle anlända. Den som kom sist, riskerade att bli utan. Grädde fanns för dem som hade specialkort. Hade en husmor riktig tur kunde det hända att hon kunde komma över både en halv och hel liter – sur grädde. Det som inte gick åt på de ordinarie kupongerna fick surna och det var ingen ransonering på sur grädde. På så vis kunde man mången gång öka smörransonen.

Till kaffet unnade man sig sällan mer än en bit socker och gick man bort måste man ha sockerdosan med sig, oftast en dylik för tre bitar. Likaså hade man smörask. På näringsställena bjöds man aldrig mer än en bit socker. Té fanns över huvud taget icke att uppdriva och förfärliga dekokter på lingonblad och blåbärsris serverades. Och till kaffet – vad fick man? Det fanns wienerbröd – hemska klibbiga grå kladdar, bakade på hälften rågmjöl och hälften av dåligt svenskt vetemjöl. Det fanns småkakor med majs- och ärtmjöl som huvudbeståndsdel och beska i smaken. Och det fanns slutligen sågspånsbakelser, fasansfulla i åminnelse.»

Inte heller på Hven fick man äta sig mätt, och frågan är om inte hungern var värre än på fastlandet. Trots upprepade annonser i Landskronaposten hade nämligen militären stora svårigheter med att skaffa fram proviant åt manskapet, så man fick hålla till godo med det som erbjöds. Militärhistorikern Max Schürer von Waldheim ger dock goda betyg åt mannarna under Skånska husarregementet: »även om maten ej alltid kunde bliva så god eller närande som under lugnare förhållanden, så visade de svenska soldaterna intet missnöje härmed. Också neutralitetsvaktens strapatser och mödor uthärdade de utan klagan, såsom krigare anstår».

Nästan exakt tre år efter ankomsten till Landskrona kasern kunde Samuel äntligen åka därifrån, och den 13 november 1917 återvände han till föräldrahemmet i Håkantorp. Nittonåringen var numera tjugotvå år gammal, och om man får tro Max Schürer von Waldheim inte bara äldre utan även manhaftigare: »Av de värnpliktige, som fingo denna goda övning, blev det riktiga soldater. […] Aldrig efter Karl XII:s dagar hade Sverige haft en så stark armé som under världskriget 1914-1919».

b2ap3_thumbnail_IMG_0541.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_0541.JPG

Utsikt från ön Hven; i fjärran syns det trånga sundet mellan Helsingborg och Helsingør.

År 1919 var kriget definitivt slut, och Samuel kunde återgå till det lugna livet på landet. Hans huvudsakliga yrke var toffelmakare, och många är nog de skåningar som traskat omkring med Samuel Gustafssons trätofflor på fötterna. Med häst och vagn körde han till Kävlinge för att hämta läder, och när ingen köpte trätofflor om vintern cyklade han istället från bondgård till bondgård och frågade om hjälp behövdes, eller erbjöd sig att klippa buxbomhäckar vars klipp han samlade i stora säckar på pakethållaren. Livet återgick så sakteliga till den lugna tiden före första världskriget, men föga anade han väl att han skulle tvingas uppleva ännu ett världskrig under sin livstid.

Under andra världskriget deltog Samuel dock inte lika aktivt som i det första, men det kom ändå att påverka hans liv minst lika starkt. Det främsta minnet från dessa år är hans ransoneringskuponger som ännu finns bevarade, och som inte behövde användas eftersom andra världskriget sjöng på sista versen. Ett av dem är ett restaurangkort för bröd, utfärdat av Statens livsmedelskommission, som bland annat gav Samuel rätt att köpa mjöl och bröd av alla slag: »Mot varje kupong serveras ungefär 32 gram mjukt eller 20 gram hårt bröd av alla slag eller 50 gram småbröd eller 40 gram pepparkakor eller 25 gram mjöl eller gryn (i vissa rätter)». Både ransoneringskorten och det medföljande personkortet var värdehandlingar, som på baksidan strängeligen uppmanade innehavaren att förvara dem noggrant. En förlust var nämligen förenat med kostnader och stora svårigheter att få ett nytt, bland annat genom en polisutredning kring förlusten av det gamla kortet.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20161110-151058_1.jpgb2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20161110-151058_1.jpg

I dagens Sverige hörs ständiga rapporteringar om krig och elände – i nyheter, radio, tidningar och andra medier – men de flesta av oss har tack och lov inte upplevt något krig på nära håll. Vi tar vårt lugn och fred för givet, och inte heller har vi genomlidit nöd och fattigdom – vi kan enkelt promenera bort till närmaste livsmedelsbutik och köpa mat i överflöd. Men för farfars far var det annorlunda. På gamla dar brukade Samuel ofta säga »den é bra, den du har» om man ville köpa nytt utan riktigt goda skäl, ett uttryck som känns fullt förståeligt när man tänker på de vedermödor, den fattigdom och hunger som han upplevde i sitt liv. Min gammelfarfar och de två världskrigen.

 

 

Referenser och lästips:

Högberg, Leif, Spår av ett försvar: skånskt försvar under två världskrig och ett kallt krig.

Jönsson, Åke, Historien om en stad. Del 3. Landskrona 1900-1997.

Schürer von Waldheim, Max, Skånska kavalleriregementet 1658-1928.

Fortsätt läs mer
4377 Träffar
0 Kommentarer

Personminnen i sten

Så här i Allhelgonatider tänker vi lite extra på de som gått bort. Kanske besöker vi någon kyrka eller kyrkogård för att smycka de dödas gravar med blommor, eller tänder ljus för att skingra mörkret mellan Alla helgons dag och Alla själars dag. Om man som släktforskare besöker kyrkogården i helgen blir det nog även en och annan blick på de omkringliggande gravstenarna, dessa personminnen i sten som aldrig upphör att fascinera. Ja, Rötterbloggens ärade läsare har nog märkt att jag tillhör den skara släktforskare som gillar gravstenar, och varför inte – de är ju så intressanta! De kan vara stora eller små, pompösa eller oansenliga, utförliga eller kortfattade, men alla står de där som minnen över de människor som vandrat på jorden före oss.

De senaste åren har jag rest omkring i Skåne på jakt efter förfädernas och släktingarnas gravstenar, och även om det ibland känts omöjligt har glädjen blivit desto större när jag äntligen gjort ett fynd. Den svenska gravlagstiftningen är ju dock som bekant inte gravstenarnas bästa vän, och besvikelsen är stor när man efter envist jämförande hittar gamla kyrkogården, letar fram kvarter F, till slut lyckas lokalisera grav nummer 139 – och upptäcker en röjd gravplats. De flesta gravstenar som finns registrerade står dock kvar på sin plats, och om man vet var man ska leta brukar det inte vara några problem att till slut hitta rätt:

Gravar.se är en superb utgångspunkt, för där finns väldigt många registrerade gravstenar – även om en och annan församling lyser med sin frånvaro. Om en kyrkogård saknar gravkarta har man dessutom stor nytta av Gravar.se via sin smartphone. Istället för att söka på måfå brukar jag själv leta upp någon gravsten med ett ovanligare namn, och genom en sökning i Gravar.se får jag då fram i vilket kvarter den aktuella gravstenen finns. På detta systematiska vis hittar man rätt kvarter till slut, och förhoppningsvis även släktingens gravsten. Det optimala hade ju såklart varit om alla kyrkogårdar hade en gravkarta (eller åtminstone kvarterskarta) på plats, likt halländska Vinbergs församling som Eva Johansson bloggade om härförleden. Kanske drömmen blir verklighet om alla släktforskare tjatar lite på församlingarna och kyrkogårdsförvaltningarna?

SvenskaGravar har registrerat en del av de kyrkogårdar som av någon anledning saknas hos Gravar.se, och i nuläget finns där uppgifter från 36 kyrkogårdsförvaltningar. Förhoppningsvis kommer fler ansluta sig och bidra med sina gravböcker, men i skrivande stund finner man i varje fall bland annat Alingsås, Arvika, Borås, Helsingborgs, Karlstads, Landskrona, Lunds, Umeå och Uppsala pastorat samt Göteborgs kyrkogårdsförvaltning hos SvenskaGravar.

HittaGraven har registrerat de omkring 576.000 personer som vilar på någon av Stockholms elva allmänna begravningsplatser. Uppgifterna är ibland lite knapphändiga, och ofta saknas exempelvis födelse- och dödsdatum medan endast begravningsdatumet har registrerats, men det är väl värt en sökning för den som har släkt i Stockholmsområdet.

Gravstensinventeringen är det projekt som sedan 1986 drivs i regi av Sveriges släktforskarförbund (ursprungligen påbörjat under sent 1970-tal av Genealogisk Ungdom). Arbetet pågår fortfarande, och till dags dato har frivilliga släkt- och hembygdsforskare registrerat närmare 300.000 gravstenar med namn på nästan 650.000 begravda personer – ett fantastiskt exempel på vad samarbete kan åstadkomma. En stor fördel med Gravstensinventeringen är att man inte bara hämtat uppgifter från gravböckerna, som de tre ovanstående hemsidorna, utan faktiskt varit på plats och fotograferat, ritat och skrivit av gravstenarna, inte sällan inkluderande äldre stenar som inte omfattas av gravböckerna.

Begravda i Sverige 2 är en annan av Sveriges släktforskarförbunds skapelser som man kan ha stor nytta av. Denna CD-skiva bygger på ett samarbetsprojekt mellan förbundet och Sveriges kyrkogårdsförvaltningar, och innehåller uppgifter om cirka 6,4 miljoner begravda i Sverige från omkring tre tusen kyrkogårdar – alltså ungefär 95% av landets digitalt registrerade gravar.

b2ap3_thumbnail_Gravstenar.jpgb2ap3_thumbnail_Gravstenar.jpg

Riddaren Claus Bille och hans fru Lisbeth Ulfstand på 1500-talet, kyrkoherden Martin Elmgren på 1700-talet, bildhuggaren Wilhelm Larsson på 1900-talet – och min farfars morfars farmors bror, lantbrukaren Anders Löfgren på 1800-talet. Alla är deras gravstenar bevarade, som en stilla påminnelse om några av de människor som levt här på jorden före oss.

Nu är det ju inte bara i Sverige som man kan bli begravd, det finns många andra länder också – varav flera har registrerat gravstenar. Norska Gravminner växer så det knakar med sina över 2,5 miljoner poster, i Danmark har DK-gravsten nyligen nått över 430.000 och i Finland kan man göra en hel del fynd i det finska Genealogiska Samfundets databas Gravgårdar. För den som har emigranter i släkten är det en god idé att söka i databasen Find A Grave där de 154 miljoner posterna även innehåller mycket smått och gott från andra länder än bara USA, likaså hos Billion Graves som dessutom är kopplat till GPS så att man enkelt kan lokalisera en släktings eller förfaders grav. Ja, det finns många alternativ att välja mellan, och ofta måste man söka både vitt och brett – men ansträngningen till trots finns det inget som slår känslan av att äntligen hitta den där gravstenen som man letat efter så länge.

Fortsätt läs mer
3748 Träffar
0 Kommentarer

En hedersam och välaktad lögnare och fyllehund

I ett hörn av kyrkogården i Borgeby, strax norr om Lund, ligger en gammal gravsten från 1700-talet. Den är antagligen gjord i sandsten och därför väldigt sliten och svårläst, men då den en gång stod upprätt berättade den historien om Sven Rasmusson och hans hustru Karna Bertilsdotter som för länge sedan brukade en gård i Borgeby socken:

»HER UNDER

HVILAR HEDERSAMME OCH

VÄLACTADE MANNEN

SWEN RASMUSSON

FÖD ÅR 1713

OCH DÖD ÅR 1791 DE 1 MAIJ

I HERRANS HAND

BEGROFS DEN 8 MAII 1787

BBOD No 21 

HERUNDER HVILAR

CATHARINA BERTELSDOTTER

FÖD ÅR 1710 OCH

DÖD ÅR 1787 DEN 18 MAII

AFLADT 9 BARN

JOB. 29:25.» 

Hedersam och välaktad, minsann – Sven Rasmusson låter som en hyvens karl! Hans ättlingar hade kunnat vara stolta över sin gamle anfader, om det inte var för att Borgebys ovanligt detaljerade död- och begravningsbok från samma tid finns bevarad. I den har nämligen prosten Severin Schlüter skrivit mindre biografier över de hädangångna församlingsborna, och de rader som beskriver Sven Rasmusson ger ett allt annat än hedersamt och välaktad intryck:

b2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpgb2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpg

»den 1 maj dog åbon, nu inhysmannen Sven Rasmusson på nummer 21. Var född 1713 här i församlingen, föga upplyst, och genom en i ungdomen begynt och hela tiden fortsatt uppsåtlig syndavana varuti han förhärdat sig, hans synder voro fylleri, bedrägeri i handel och vandel; en svärjare och försmädare; snål och orättfärdig i alla sina göromål, de fattigas sugare och underträngare; alla förmaningar gjorde ingen verkan. Ingen av mina åhörare har varit i ogudaktighet hans like; genom lögn och falska berättelser satte han ovänskap, emellan herrskapet och mig åstadkom han ovänskap, och förstörde den kostsamma påväxning jag gjort på tvenne dammars intäppning, så att jag miste den ena, varigenom den gjorda plantagen är bliven förstörd, fisken i dammarna dels uppäten av änder och dels bortstulna, även så stenarna av täppet [inhägnaden], om nattetid nedhögg han träden. Summa: gjorde allt det onda han kunde. Både enskilt och uppenbarligen sökte jag bringa honom till eftertanke, men han, han hade förhärdat sig för många år sedan. Han dog i yra, och gav föga hopp om en salig ändalykt. Begrovs utan likpredikan: hans hustru dog av slag, och begrovs även utan likpredikan: – hans ålder var 78 år.» (ur Borgeby kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 221; bild ArkivDigital).

Som släktforskare vill man ju lära känna förfäderna – men hur hanterar man två motstridiga omdömen? Ett sätt är genom källkritisk analys, alltså att kritiskt granska källmaterialet och bedöma trovärdigheten av de påståenden som ges i källorna. Inom den vetenskapliga historieforskningen har ett flertal kriterier för källkritik vuxit fram, och många av dem går att applicera på fallet med Sven Rasmusson:

1) Identifikationen av källan – vem är källans författare, och i vilket syfte skapades källan? Det gäller att bedöma upphovsmannen, varför och i vilken situation källan skapades.

Gravstenens upphovsman har såklart varit de anhöriga, som inte bara velat föreviga den avlidne från sin bästa sida utan antagligen även som ett föredöme för andra sockenbor som kommer i kontakt med gravstenen. Man skulle alltså utan tvekan uteslutit mindre fördelaktiga karaktärsdrag – för vem vill läsa negativa omdömen på en gravsten? I officiella kyrkliga sammanhang var det till och med kutym att tona ner de avlidnas negativa sidor, och istället lyfta fram de positiva. Ett kyrkoordningsförslag från 1600-talet angående likpredikningar stadgade till och med att »Om några fel i livstiden haver varit hos den döde, och han likväl i sann omvändelse och tro är hädan skild, skola de ingalunda på predikstolen nämnas, utan med den kristliga kärlekens kjortel höljas». 

Uppgifterna i kyrkoböckerna skulle dock inte nå allmänhetens ögon, utan nedtecknades för prästerskapet och de återkommande biskopsvisitationerna. Varför har då prosten Schlüter skrivit så långa, inte sällan negativa dödsrunor om sina församlingsbor? Den åttonde paragrafen i 1686 års kyrkolags 24:e kapitel stadgade endast att kyrkoböckerna skulle innehålla »The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder», men prosten har uppenbarligen nyttjat ett annat stycke i samma paragraf, nämligen att prästerna dessutom skulle nedteckna »Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift». Detta skulle alltså införas i kyrkoböckerna, uppgifter som prosten Schlüter infogat i respektive persons dödsruna.

Men vilket är då syftet med dessa negativa dödsrunor, Sven Rasmussons i synnerhet? Det är svårare att gissa, men man kan konstatera att prosten Schlüter var en ganska bråkig och hetsig man, som ofta fällde negativa omdömen om sina avlidna församlingsbor och inte sällan passade på att »ge betalt för gammal ost» i dödsrunorna. Å andra sidan var han »en arbetsam, vaksam och drivande man både i kyrkoherde- och prosteämbetet och isynnerhet i att befordra en god ordning i församlingarna», för att citera den samtida kyrkoherden Martin Elmgren, vilket för oss till...

2) Tendenskriteriet – är källmaterialet tendentiöst, alltså: har upphovsmannen haft intresse av att påverka opinionen i en viss riktning när han skapade källan?

Den nitiske prosten Schlüter hade nog all anledning att nedteckna Sven Rasmussons ogudaktiga leverne i kyrkoboken, som ett skräckexempel på hur en god kristen inte skulle agera, och som en brasklapp över hur prosten gjort allt i sin makt för att få Sven på bättre tankar. Å andra sidan hade prosten allt att vinna på att försköna Sven Rasmussons dödsruna – den är ju delvis ett bevis på prostens eget misslyckande som kyrkoherde och själavårdare – och i det avseendet känns det som att uppgifterna i dödsrunan mycket väl kan stämma. Gravstenens främsta intresse är å sin sida att förhärliga minnet av Sven Rasmusson, och bedömningen blir då att gravstenens tendens är större än dödsrunans.

3) Tidskriteriet – hur pass nära i tid och rum har upphovsmannen skapat källan i förhållande till den information källan förmedlar? Är det förstahandsuppgifter från ett ögonvittne eller en muntlig tradition?

Dödsrunan nedtecknades i Borgeby kort efter Sven Rasmussons död 1791, vilket är relativt nära de händelser som beskrivs i dödsrunan – även om inga årtal nämns. Gravstenen har antagligen samma förhållande till rums- och tidsaspekten, så i detta fall finns det nog inte så mycket mer att säga angående tidskriteriet.

4) Beroendekriteriet – går det att hitta andra trovärdiga källor, som oberoende av varandra säger samma sak?

I fallet med Sven Rasmusson har vi ju redan två olika källor, men eftersom de ju totalt motsäger varandra får vi ingen hjälp där. Möjligtvis skulle någon dombok kunna verifiera den information som ges i dödsrunan om trädskövlingen, den förstörda fiskdammen och fylleriet, men uppgifterna på gravstenen kan nog endast bekräftas av kyrkliga handlingar såsom flyttningsattester eller husförhörslängder – men sådant källmaterial finns inte bevarat från 1700-talets Borgeby.

Slutsats

Efter denna lilla källkritiska analys av motsättningen mellan Sven Rasmussons gravsten och prosten Schlüters omdöme i Borgebys kyrkobok lutar det åt att gravstenen är lite för snäll i sitt omdöme, tendentiös som den är i sitt syfte, medan prostens omdöme ligger närmare sanningen – trots den omvittnade bråkigheten och långsintheten. När allt kommer kring får man dock inte glömma att förfäderna var människor, precis som du och jag, med bra och dåliga sidor. I prostens ögon var Sven Rasmusson utan tvekan en ogudaktig plåga, men för familjen var han antagligen en hårt arbetande familjefar, och därför skulle man kanske kunna beskriva honom som – en hedersam och välaktad lögnare och fyllehund.

 

 

Referenser och länktips:

Bergkvist, Karl, Salig prosten berättar, Malmö, 1989.

Nilsson, Birgitta, »Severin Schlüter : prosten som inte snålade med sanningen», i Saxo 1991(7).

Källkritik på Wikipedia

Fortsätt läs mer
3497 Träffar
5 Kommentarer

Ett yrke går i släkten

Förr i tiden var det inte ovanligt att yrken gick i släkten – kyrkoherdens dotter gifte sig kanske med komministern, smedens son blev lärling hos sin far, den unge sergeanten fick kanske plats vid farbroderns regemente och så vidare. I de flesta fall bröts dock traditionen efter ett par generationer, men det finns exempel på hur yrken kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet. Ett sådant exempel finner man i den så kallade åklagarsläkten Kinberg, som under slutet av 1700-talet, hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var kronolänsman och landsfiskaler i Skåne. En kronolänsman var en statlig tjänsteman som mellan åren 1675 och 1918 (från 1918 till 1965 under titeln landsfiskal) upprätthöll ordningen i ett härad genom att ta upp skatter, driva in skulder, väcka åtal och ägna sig åt diverse polisverksamhet. Det ställdes alltså höga krav på de personer som innehade dylika tjänster, krav som släkten Kinbergs medlemmar uppenbarligen levde upp till – generation efter generation, sekel efter sekel.

Släktens förste kronolänsman var Zacharias Kinberg (1747-1814), son till en klockare i Ullstorps socken på Österlen. I unga år tycks han ha varit inriktad på en karriär inom kyrkan, för 1767 började han studera teologi vid Lunds universitet. När klockartjänsten i Övraby pastorat blev ledig sex år senare såg han sin chans – ett ypperligt första steg mot prästvigning – föga anande att hans ansökan skulle trassla in honom i en mångårig rättsprocess. Han förlorade nämligen omröstningen mot studenten Georg Johan Grönqvist, som inte bara var omyndig utan dessutom son till kyrkoherden Grönqvist i Övraby. Det visade sig att pappa kyrkoherden hade gått omkring i församlingen och »dels genom tiggande, dels genom lockande och tubbande, dels ock genom smickrande och favorisering» värvat röster åt sin omyndige son, och när Zacharias påpekade detta för biskopen fick han genast mothugg från kyrkoherden som gick till motattack genom att understryka »den nog bekante personen Kinbergs samvetslösa förhållande, som under sken av klockarhusets konserverande och ogrundade klagomål vill bana sig vägen till klockaresysslan, oaktat varken [jag] eller församlingarnas ledamöter hava till honom något förtroende».

I flera år valsade ärendet omkring mellan Lunds domkapitel och Ingelstads häradsrätt innan det till slut nådde en lösning – vare sig Zacharias Kinberg eller kyrkoherdens omyndige son fick klockartjänsten i Övraby, utan det var en helt annan person som år 1776 tillträdde klockarlägenheten i Övraby. Kanske var det denna utdragna rättsprocess (kombinerat med att han senare helt lagvidrigt avsattes från sin tjänst som extra tulluppsyningsman) som fick Zacharias Kinberg att överge teologin och istället ägna sig åt juridikstudier. Detta ledde först till en tjänst som tulluppsyningsman i Lund 1780 innan han året därpå tillträdde kronolänsmanstjänsten i Onsjö härads norra distrikt. Denna innehade han med undantag för ett kort uppehåll 1804-1806 fram till 1812, då han begärde avsked, och den ännu bevarade avskedsansökan lyder som följer:

»Efter 32 års tjenstebefattning som Kronolänsman och sedan jag hunnit en ålder av nära 70 år, är lugn och mera beqvämlighet icke en önskan som härleder sig från lättsinnighet, utan af ett värckeligt behof, gemensamt för hvarje dödlig, som hunnit min ålder och måste vidkännas de bräkligheter, densamma åtfölja. Af sådan anledning föranlåtes jag äfven i djupaste ödmjukhet anhålla om avskjed från min innehafvande Krono Länsman syssla i Onsiö Härad och till hvars återbestridande jag i djupaste ödmjukhet vågar föreslå min son Inspektoren Carl Kinberg.

Sonnarp den 24 juni 1812.

Zack. Kinberg.»

Båda sönerna gick i faderns fotspår, men där äldste sonen Knut Axel Kinberg (1785- ) fick en kort karriär som kronolänsman var det alltså minstingen Carl Kinberg (1789-1848) som 1812 övertog faderns gamla kronolänsmansdistrikt i samband med dennes avsked. Carl stationerades då i Billinge men förflyttades till Härslöv i samband med att han 1832 blev kronolänsman i Rönnebergs härads distrikt, en tjänst han innehade till sin död 1848. Tyvärr är inte mycket känt om hans verksamhet i lagens tjänst, med att han vid sin död titulerades »vice befallningsman» talar för det höga förtroende han hade hos höga vederbörande.

Carl Kinbergs äldste son Carl Johan Kinberg (1820-1906) var sedan två år tillbaka kronolänsman i Onsjö härads södra distrikt då han 1848 transporterades till Rönnebergs distrikt i samband med att han övertog sin nyligen avlidne faders gamla distrikt. Från 1838 studerade Carl Johan Kinberg vid Lunds universitet där han efter sex år avlade kameralexamen, och det är ingen tvekan om att han var en skicklig och uppskattad kronolänsman. År 1872 överlämnade nämligen distriktsborna en gåva till honom, värd nära 2000 kronor, som »ett minne åt herr Kinbergs familj, men hedern att vara av allmänheten omtyckt och bedömd som en nitisk och redbar tjänsteman, den där alltid på ett humant sätt bemött folket, tillkom herr Kinberg». Han erhöll avsked från tjänsten 1890 och slutade sina dagar i Lund 1906, åttiosex år gammal.

b2ap3_thumbnail_Carl-Johan-Kinberg.jpgb2ap3_thumbnail_Carl-Johan-Kinberg.jpg

Carl Johan Kinberg (1820-1906). Foto i privat ägo.

Två av Carl Johan Kinbergs söner trädde i faderns fotspår, nämligen Oscar Kinberg (1868-1915) och Emil Kinberg (1857-1936). Den sistnämnde i bokstavlig bemärkelse eftersom han övertog faderns gamla distrikt Rönneberg 1890, men innan dess hade han tagit kronolänsmansexamen i Malmö 1881, biträtt på kronolänsmanskontor och landskansliet samt varit tillförordnad kronolänsman i över fyra års tid. När kronolänsmännen ersattes av titeln landsfiskal 1918 fick även Emil denna titel, som han bar i sex år fram till pensioneringen 1924.

b2ap3_thumbnail_Oscar-Kinberg1.jpgb2ap3_thumbnail_Oscar-Kinberg1.jpg

Oscar Kinberg (1868-1915). Foto i privat ägo.

Emil Kinbergs son Thore Kinberg (1904-1998) kom att bli den sista generationen åklagare i släkten Kinberg. Han tog landsfiskalsexamen i Malmö 1931, blev landsfiskalsassistent i Rönnebergs distrikt samma år och landsfiskalsassistent i Kävlinge distrikt 1938. Nio år senare bröt han dock släktens mångåriga band till Malmöhus län då han blev landsfiskal i Mörrums distrikt i Blekinge län, och 1952 transporterades han till Lessebo distrikt i Småland. År 1965 skedde en stor reform då landsfiskalernas uppgifter delades upp genom att åklagarverksamheten överfördes till en distriktsåklagare, exekutionsverksamheten till en kronofogdemyndighet och övriga verksamhet till en polismyndighet, och då blev Thore Kinberg distriktsåklagare i Växjö. Han pensionerades 1970 men tjänstgjorde som extra åklagare med strafförelägganden fram till 1971, och därmed var släkten Kinbergs åklagarverksamhet över. De fem generationer som i närmare 200 år var kronolänsman, landsfiskaler och åklagare är dock ett fantastiskt exempel på hur yrken ibland kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet – generation efter generation, sekel efter sekel.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned_20161020-195911_1.jpgb2ap3_thumbnail_ladda-ned_20161020-195911_1.jpg

Thore Kinberg (1904-1998). Foto i privat ägo.

 

Referenser:

Westerhult, Bo, Kronofogde, häradsskrivare, länsman : den svenska fögderiförvaltningen 1810-1917 (1965).

Lindberg, Otto, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919).

Fortsätt läs mer
4178 Träffar
0 Kommentarer

DNA för ögonen

Det är ingen tvekan om att DNA har revolutionerat släktforskningen på senare år, mycket tack vare min bloggarkollega Peter Sjölund som genom sina böcker och intresseväckande föredrag har tänt en eld i släktforskar-Sverige. Under årets släktforskardagar talade han till exempel om livet efter topsningen, ett föredrag som nu även finns att se på UR Play. Tyvärr tillhör jag själv den lilla skara släktforskare som ännu inte DNA-testat sig, men i min släktforskning har jag ändå haft DNA för ögonen – i bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Jag har nämligen gröna ögon, något jag inte riktigt funderade över förrän jag började släktforska. Som barn konstaterade jag bara att min ögonfärg är samma som pappas, till skillnad från mamma, lillebror och lillasyster som alla har blå ögon. När jag blev äldre märkte jag att även mormor och morfar hade sistnämnda ögonfärg, men däremot hade både farmor och farfar gröna ögon. De där gröna ögonen var alltså ganska vanliga i min släkt, men i vuxen ålder har jag förstått att den gröna ögonfärgen egentligen är väldigt ovanlig – bara 1-2 % av världens befolkning har gröna ögon – och som släktforskare satte jag såklart in det i ett genealogiskt sammanhang. Varför fick just jag gröna ögon? Och varifrån kommer mina gröna ögon? Vi tar det från början.

Forskning visar att den äldsta människan hade bruna ögon, en dominans som bröts mellan 6 000 och 10 000 år sedan då kromosomernas OCA2-gen plötsligt muterades. Denna gen kodar det så kallade P-proteinet som är inblandat i tillverkningen av melanin, alltså pigmentet som ger oss ögon-, hår- och hudfärg. Mutationen ledde dock endast till att förmågan att producera bruna ögon delvis stängdes av, vilket var tursamt för människan. Om hela OCA2-genen hade blivit förstörd eller stängts av hade det nämligen lett till att människor fullständigt saknat melanin i hår, ögon eller hud – och därmed drabbats av albinism.

Att de bruna ögonens monopol bröts för just 6 000 och 10 000 år sedan är en slutsats man kan dra genom att blåögda personer från så skilda länder som Turkiet, Danmark och Jordanien visat sig ha en gemensam förfader som levde inom detta tidsspann – allt enligt ett forskningsteam i Köpenhamn. Även den gröna ögonfärgen hänger samman med OCA2-genen, men det har inte varit lika enkelt att spåra ursprunget. Man kan dock konstatera att gröna ögon fanns redan under bronsåldern i södra Sibirien, och numera är vanligast förekommande i norra, centrala och södra Europa – framförallt bland människor med germanskt eller keltiskt påbrå och i länderna Portugal, Italien, Spanien och Grekland – samt i västra Asien, företrädesvis bland israeliska Ashkenazi-judar.

b2ap3_thumbnail_imageedit_5_9322584845.jpgb2ap3_thumbnail_imageedit_5_9322584845.jpg
 Men hur kommer det sig då att vi människor har olika ögonfärg än idag? Under de senaste hundra åren har forskare kommit fram till att ögonfärgen till största delen följer Mendels genetiska lagar, de som skapades då munken Mendel korsade olika växter och blommor med skiftande färger – det handlar alltså om dominanta och recessiva anlag. Det är dock inte alltid så enkelt, vilket förklarar att jag nyss skrev att ögonfärgen följer Mendels genetiska lagar ”till största delen”. Nyare forskning har nämligen visat att ögonfärgen påverkas av fler än en gen, och att man visserligen kan utgå från den enkla tabellen ovan – men tidigare generationers ögonfärger har större påverkan än man först trott. Det finns till och med exempel på hur generationer av brunögda plötsligt givit upphov till barn med gröna eller blå ögon.

För att förklara detta måste man tränga djupare in i genetikens komplicerade värld. Alla kromosomer har nämligen så kallade alleler, och varje människa har fyra alleler som påverkar ögonfärgen. Kortfattat är den bruna allelen alltid dominant gentemot den gröna och blå allelen, medan den gröna allelen visserligen är dominant gentemot den blå men recessiv mot den bruna, vilket leder till en dominansordning mellan genparen. En person med en brun allel på kromosom 15 kommer att få bruna ögon om resten av allelerna är gröna eller blå, men om det finns en grön allel på kromosom 19 och resten av allelerna är blå kommer resultatet bli gröna ögon. Endast om samtliga alleler är blå kommer blå ögon uppstå. Denna modell förklarar dock bara ärftlighet av blå, bruna och gröna ögon, men varför det ibland uppstår grå eller melerade ögon är ännu okänt – ett tecken på att det finns fler, ännu oupptäckta gener som påverkar ögonfärgen.

b2ap3_thumbnail_022-Alfred-Lindh-i-uniform.jpgb2ap3_thumbnail_022-Alfred-Lindh-i-uniform.jpg

Min farmors morfar Alfred Lindh (1884-1952), den äldsta säkert belagda personen med gröna ögon i min antavla.

Så hur var det då med mina gröna ögon? Genom att applicera tabellen på min egen släkt och dra några enkla slutsatser med facit i hand ser jag snabbt att min mammas blå ögon och pappas gröna leder till att jag och mina syskon hade 50 % chans att antingen få blå eller gröna, vilket innebär att jag alltså lika gärna kunnat ärva mammas blå istället för pappas gröna ögon. Att pappa i sin tur fick gröna ögon är dock enklare att förstå, eftersom hans båda föräldrars gröna ögon leder till 75 % sannolikhet för samma ögonfärg. På farfars sida är det lite oklart, men åtminstone farmors gröna ögon går sedan att spåra till hennes morfar Alfred, född 1884. Därefter är det lite osäkert, men inte osannolikt att båda Alfreds föräldrar födda på 1850-talet hade gröna ögon. Detta skulle förklara varför Alfreds dotter Anna-Gretas gröna ögon dominerade och ledde till att tre av hennes fyra barn fick gröna, trots att gammelmorfar Evan hade blå ögon – vilket ju alltså borde lett till 50 % sannolikhet för blå. Nej, det är inte helt lätt att förutspå ögonfärgen trots tabellen ovan, men så är det ju med genetiken. Den kan vara lika överraskande som förutsägbar, men oavsett vilka alleler som påverkat eller vilket anlag som varit recessivt så ärver man alltid sin ögonfärg från förfäderna – kanske hela vägen från en bronsåldersfamilj i södra Sibirien?

 

Referenser och lästips:

Ögonfärg hos människan

Blue-eyed humans have a single, common ancestor

Analyzing eye color genetics chart and what you need to know

Eye color green

Fortsätt läs mer
Taggad i:
318812 Träffar
2 Kommentarer

Fri, ledig och lös till annat äktenskap

I bloggen om förfäder som skiljer sig lyfte jag fram att skilsmässor i äldre tid var vanligare än man kan tro, men faktum kvarstår – det var inte särskilt vanligt att man skilde sig förr i tiden. In i det längsta ville de världsliga och andliga myndigheterna bevara redan ingångna äktenskap, och endast extrema omständigheter var skäl nog till en skilsmässa. Sådana skäl kunde vara att den ene maken begått mord, stöld, hor eller tidelag, dolt epilepsi eller impotens när äktenskapet ingicks, eller att makarna fattat sådant hat till varandra att äktenskapet var bortom räddning. Den absolut vanligaste anledningen till skilsmässor i äldre tid tycks dock ha varit övergivande, och i mitt eget släktträd finns ett antal sådana skilsmässor. Den äldsta av dem skedde i Skåne 1692, och genom det bevarade källmaterialet får man en god inblick i hur en skilsmässa gick till för över trehundra år sedan.

Min anfader Jeppa Nilsson (ca 1616-1704) var bonde i Väsums by i Knästorps socken, strax utanför Lund, och jag härstammar från hans första gifte med Sissa Andersdotter (ca 1616-1690). Jeppa var som synes en bra bit över sjuttio år när han blev änkling, men det hindrade honom inte från att söka sig en ny maka. Valet föll på hustrun Karna Bengtsdotter (ca 1638-1717), och jo – hon var faktiskt hustru och inte änka, eftersom hennes make ännu var i livet då hon gifte sig med Jeppa. Den märkliga historien tar sin början i den vigselnotis som nedtecknades i Knästorps kyrkobok 1692:

b2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpgb2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpg

»Anno 1692. Dom. Misericord. blef Jepp Nielßon en Enckling uti Wäsum ok Karen Bengtzd. hwars man (Knut Nilss) war bortrömd ifrån – och sedan effter Consistorij dom och sluut blef then förste qwitt och ingick Ecktenskap med then förra»; ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1661-1820), sid. 4 (bild: ArkivDigital).

Var hittar man då denna »Consistorij dom och sluut»? Ett konsistorium (av latinets consistorium, församlingsställe) är en typ av styrelse som man bland annat stöter på inom universitetsvärlden (consistorium academicum) och kyrkan (consistorium ecclesiasticum), och det var alltså det sistnämnda som utfärdade ett så kallat »skiljobrev» mellan Karna Bengtsdotter och Knut Nilsson. Dessa handlingar förvaras i Lunds domkapitels arkiv, dit Lunds stift konsistorium hörde. Konsistoriet hade dock inte myndighet att utdöma regelrätta skilsmässor på egen hand, utan man fick först gå via en världslig domstol som upplöste äktenskapets juridiska band, och sedan visa upp domstolens skillnadsdom för konsistoriet som i sin tur utfärdade ett skiljobrev som löste upp äktenskapets andliga band.

Vi återgår till Karna Bengtsdotter. Hennes äktenskap med Knut Nilsson hade ingåtts 1677, och parets vigselnotis finns faktiskt bevarad i Knästorps äldsta kyrkobok som tar sin början redan 1661. Där får man veta att Karna varit gift en gång tidigare, samt att Knut var tjänstedräng – antagligen i tjänst hos änkan Karna – och att paret vigdes tredje söndagen efter påsk: »Knudh Nielßon tienstdr. uthi Wäsum ok Karen Bengsd – S. Lasse Olß Effterleffuerske ibijd». Äktenskapet förblev barnlöst, men hur det såg ut i övrigt förtäljer inte historien – där är källorna ytterst knapphändiga. Efter tolv års samlevnad hände dock något som fick Knut att överge Karna och fly utomlands strax efter påsk 1689.

Lunds domkapitels arkiv ger många exempel på att man ibland väntade i åratal med att efterlysa en försvunnen maka, så i sammanhanget var Karna ovanligt kvick. Redan i januari 1690 begav hon sig nämligen till tingsplatsen i Dalby, där häradshövdingen Wickman Tigerschiöld lovade att inkalla Knut Nilsson till nästa ting. Den 13 juni 1690 infann sig Karna vid tinget, men Knut syntes inte till. Sedan sista tinget hade man dessutom resultatlöst efterlyst honom från alla predikstolar i Bara härad »på dhet om förbend. Perßon i häradet hemmeligen hoos någon wistandes», och vid detta ting ropade man upp honom hela tre gånger utan svar. Någon av de närvarande yppade att Knut eventuellt hade rymt till Danmark, och nu kunde inte häradsrätten göra mer än att remittera ärendet till Lunds domkapitels konsistorium med hänvisning till 16 kapitlets åttonde paragraf i 1686 års kyrkolag:

»Utom Hordoms Last, åtskilies Ächtenskapz Bandet, när en utan twång och rätta skiäl, af ondsko och illwilia, öfwergifwer och förloper sin ächta Maka, förblifwandes utrijkes, uti thet upsåt och mening, at eij mehra boo, och bygga Hionelag med dhen samma, eller bewijsan then plicht, hielp och bijstånd, som Ächtenskapz Ståndet fordrar; Tå skal then öfwergifne, af werldzlige Domare, offentelig Stämning på then afwijkne begära, och i lijka måtto af DomCapitlet, at han af Predikstolen, i sin Socknekyrckia och hela Probsteriet, må stämmas. Om han, efter then i Stämningen föresatte Tijdens förlopp, sig intet inställer, söker then öfwergifne Biskopen och Capitlet, och warde skild wijd then förrymde: Men öfwergifwer någon sin Maka, och blifwer doch quar i Rijket, och ther öfwer klagas, måste then werldzlige Domaren göra sitt Embete, och skaffa then öfwergifne rätt.»

Kanske hoppades Karna att Knut skulle återvända på egen hand, för hon väntade i över ett år innan hon anlitade Lunds domkapitel. Den 29 juli 1691 utfärdade domkapitlet med biskopen Christian Papke i spetsen en officiell citation som skulle tvinga fram Knut ur sitt gömställe:

»Consistorium wid DomCapitlet uti Lundh, giör härmed witterligit, hurusåsom hustruun Karin Bengtz dotter af Wäßheem Knästorpz Sokn, sig högl:n beswärat öfwer dig Knut Nilßon, att du den Echtenskapz troo och löffte som du henne in för Gud och H:s försambl: tillsagdt hade, sålunda i förgätenheet stält, att du uthan twång och rättan skiähl, af ondsko och illwillia henne öfwergifwit hafwer, lembnandes henne i armod och fattigdom, hwarutöfwer hon förmehnar att du med sådan din trolöösheet dig iche förhållit, som en redelig Echteman bordt hade; Och Ehuruwähl hon in Martio 1690. dig genom Consistorij Citation instämma låtit, dock såsom du då intet wehlat dig inställa, thy warder du nu, uppå Kongl: Mtz: Wår Allernåd: Konungz och Herres wägnar, effter dragande kall och Embethe, andra gången, och altså peremptorii citerat, till nästkommande d 9. Septemb: will Gud, här hos Consistorio I egen Persohn, att mötha, hafwandes då med dig, hwad skiähl och bewijß, som du förmehnar dig till godo kunna lända, då dett uthslag i saken skall skee, som Gudz ord och wår Christelige Kyrkiolag kan lijkmätigt wahra, hwilchet dig sålunda länder till hörsam effterrettelse.»

b2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPG

Lunds domkapitels konsistoriums brevkoncept 1692, uppvisande Karna Bengtsdotters erhållna skiljobrev.

Äntligen syntes en strimma av hopp. I september 1691 hörde Knut av sig i ett brev, där han lovade att dyka upp vid konsistorium inom tre veckor och förklara sitt försvinnande – men ännu en gång svek han sin övergivna hustru. Tre veckor passerade utan att man hörde av honom, så den 26 november utfärdade konsistorium en tredje citation. Men veckorna övergick till månader utan att Knut dök upp, så till slut hade konsistorium inget annat val än att utfärda skiljobrev. Under tiden hade Karna ordnat ett intyg från häradsrätten som betygade hennes goda uppförande i motsats till Knuts trolöshet, så det var ingen tvekan om saken när Lunds domkapitels konsistorium den 10 februari 1692 bestämde sig för att

»för bem:te skiähl sampt i anledning af Kyrkiolagen, Cap. 16. §. 8, sagdt henne Karina Bengtz dotter härmed frij, ledig och lööß från bem:te Knut Nilßon, till annat gifftermåhl, när och hwar som helst henne sielf synes, och Gud rådh förelegger; hwilchet wederböranden särdeles Ven:do Ministerio till Effterrettelse länder.»

Två års kamp var till ända, och även om Karna Bengtsdotter kanske gärna hade sett Knut Nilsson återvända till Väsum var hon nu fri att välja en annan make. Valet föll som tidigare nämnts på min anfader Jeppa Nilsson, och äktenskapet med den gamle änklingen varade i hela tolv år – ända fram till makens död i september 1704. Källorna avslöjar ingenting om hur Karnas äktenskap med Jeppa tedde sig, men förhoppningsvis var det lyckligt – fyllt av den tro, trygghet, välgång och kärlek som Knut Nilsson inte vill ge henne.

Fortsätt läs mer
3211 Träffar
1 Kommentar

Talande stenar

I centrala Lund, alldeles invid centralstationen ligger Klosterkyrkan, en vacker 1300-talsbyggnad i rött tegel. Ursprungligen en del av nunneklostret Monasterium Sanctæ Mariæ et Sancti Petri Lundis revs de flesta av klosterbyggnaderna i samband med reformationen, men själva kyrkan fick stå kvar som sockenkyrka i den församling som kom att heta Sankt Peters Kloster. Under min livstid har jag passerat förbi denna kyrka tusentals gånger, men märkligt nog aldrig varit där inne – trots att min farfars farmors farfars mor Anna Olsdotter döptes i kyrkan den 18 december 1737.

b2ap3_thumbnail_IMG_3461.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_3461.JPG

Häromdagen bestämde jag mig dock för att kika in, ett beslut jag inte ångrar. Där inne i det dunkla kyrkorummet rådde total tystnad, trots att kyrkan ständigt är omringad av bilar, bussar, tåg och jäktade studenter, och det var som att kliva rakt in i benediktinernunnornas vardag för hundratals år sedan. Medan jag sakta vandrade omkring där inne i kyrkorummet fick jag syn på en gammal gravsten i golvet, en klassisk 1600-talssten med änglar, hörnrundlar, bibelcitat och hela köret. Texten var fullt läsbar trots att stenen fört en hård kamp mot tidens tand, och när jag läste namnen blev det ännu ett genealogiskt glädjeskutt. Framför mig hade jag nämligen gravstenen till Jeppa Jönsson (död 1700), biskopens befallningsman som jag släktforskat en hel del kring. Familjens levnadsdata har dock blivit ganska knapphändig eftersom Lunds dödböcker börjar först 1703, och det enda jag kände till sedan tidigare var att bouppteckningen förrättades efter Jeppa Jönssons första hustru Catharina Eriksdotter den 11 maj 1693. Den illa åtgångna gravstenen i Klosterkyrkan gav dock nya uppgifter:

HER UNDER LIGGER BEGRAFUEN

DEN EHREBORNE OCH VELBETRODE

MAND JEPPE JÖNSON Hs HÖGHVYRDIGHETs

HER BISKOPPENS FULLMECHTIGE

SOM SL. AF THENNA VERLDENE AF

LED DEN                   MED

2. SINA FORDOM ÄLSKELIGE HUSTRUR

EHREBORNE GUDFRUHTIGE OCH DYGDE

SAMME MATRONER HUSTRU KARIN

ERICHs DOTER SOM SL. DÖDE DEN 20

NO[V]EMBER 1692 I HÄNNES ÅLDERs 56 ÅHR.

SAMT SOPHIA JÖNS DOTER SOM SL.

AFSOMNADE DEN                             

G[U]D F[Ö]RLÄNDE DEM MED ALLA CHRISTRO

GNE EN FRÖGDEFULL UPSTÅNDELSE PÅ

VÅRS HERRES JESUS CHRISTI TILKOMMELSES

DAGH.

 

Catharina Eriksdotters dödsdatum och ungefärliga födelseår – det är inte fy skam! Gravstenen väcker dock nya frågor. Att andra hustruns dödsdatum har uteslutits beror på att hon gifte om sig efter Jeppas död, men varför saknas hans dödsdatum? Glömde man att rista in dessa siffror, eller var det bara första hustrun som fick sitt vilorum under den ståtliga stenen i Klosterkyrkan? Ja, vissa frågor kommer kanske aldrig besvaras, men gravstenen är ändå ett bra exempel på släktforskningens märkliga förmåga att ge nya uppgifter när man tror att man inte kan hitta mer – inte sällan genom talande stenar!

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3389.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_3389.JPG

Fortsätt läs mer
2667 Träffar
0 Kommentarer

Din egen historia

Släktforskning handlar om människor, väldigt många människor, och din uppgift som släktforskare är att binda samman dem, återskapa deras liv och finna så många uppgifter som möjligt om dem. Bland alla dessa människor finns dock en person som tyvärr alltför ofta hamnar i skymundan – och det är du, alltså släktforskaren själv. Det är inte utan grund som en amerikansk genealog lär ha yttrat att »many genealogists neglect telling their own stories, while in the midst of telling the stories about others», och handen på hjärtat – när du en dag lämnar jordelivet, hur många källor finns då bevarade som kan berätta din historia? Hur du var som person, vad du tänkte och gjorde, vilka dina drömmar var? Jag tror att alla släktforskare förbannar de förfäder som inte lämnat ett enda skrivet ord efter sig, bara en massa anonyma fotografier och frågetecken – så varför då göra samma misstag som de du förbannar? Nej, som släktforskare har du en plikt att bevara din egen historia – innan det är för sent.

Jag nämnde nyss anonyma fotografier, detta genealogiska gissel som plågat släktforskare i decennier. Plågan kommer växa sig större om även alla dina gamla barndomsbilder och semesterfoton möter samma öde som de mystiska fotografier förfäderna lämnat efter sig – så innan det är för sent, skriv på baksidan av varenda litet fotografi. Du vet att det där är mormors granne Svea, men om du låter den vetskapen dö med dig lär fotot hamna i glömskans land, kanske rentav på soptippen. Så skriv, snälla du, skriv namn och plats – och spara inte på uppgifterna! Både 70-talets polarider och 80-talets glansiga foton har gott om plats på baksidan.

b2ap3_thumbnail_Lindslkten---Karl-och-Hulda.jpgb2ap3_thumbnail_Lindslkten---Karl-och-Hulda.jpg

När vi ändå har pennan i hand – skriv dagbok! Framtida anförvanters tacksamhet är inte det enda positiva med att du dagligen delar med dig av ditt liv, nej, det kan även vara terapeutiskt, en möjlighet att reflektera över livshändelser och förstå dig själv bättre. Sedan är det ju riktigt, riktigt kul att läsa sina gamla dagboksanteckningar och bli både nostalgisk och full i skratt. Själv började jag skriva dagbok som femtonåring, något jag fortsatt med i större eller mindre utsträckning genom livet. Under de fjorton år som passerat har det blivit många skildringar av dagshändelser, reflektioner, tankar och förhoppningar om förflutna och kommande levnadsdagar. Den 19 januari 2004 föll exempelvis snön över Helsingborg trots att väderprognosen hävdade motsatsen, den 14 oktober 2008 funderade jag kring stora förändringar och livsutveckling, den 4 juni 2012 beklagade jag människans dumhet och natten till den 8 september 2015 drömde jag en riktigt obehaglig mardröm om spöken. Det kan måhända kännas lite egocentriskt, men återigen – hade inte du uppskattat om någon av dina förfäder skrev dagbok?

b2ap3_thumbnail_IMG_1453.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_1453.jpg

Vi behåller pennan i handen, och fortsätter skriva – memoarer. Genom åren har det skrivits otaliga memoarer, framförallt av mäktiga män som velat betona sin storhet eller försvara sin plats i samhällets topp. Sådana äreminnen kan dock bli både långrandiga och patetiska, men i grund och botten är memoarer hur intressanta som helst, ett ypperligt sätt att bevara sin egen historia. Tänk bara hur häftigt det hade varit om någon av dina förfäder efterlämnat memoarer! Själv är jag djupt tacksam över att min anfader Johan Carlberg (1794-1882) år 1875 tog sig tiden att nedteckna sina levnadsminnen, med en inledande skildring av hur han blir faderlös och växer upp hos sin morbror innan kriget kallar:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjö-kaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813-1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten.»

Om du tänker skriva dina egna memoarer – vänta inte! Med tiden blir dina minnen alltmer förvrängda och fragmenterade, så den bästa tiden att skildra din levnad i skrift är nu. Hur märkligt och pretentiöst det än känns skriver jag själv på mina memoarer, med framtida ättlingar och anförvanter i varm åtanke, och jag har till och med inspirerat min farfar till att nedteckna sina levnadsminnen. Efter min morfars död fann jag dessutom ett antal utkast till memoarer bland hans bevarade papper, med värmande skildringar av hur han träffade mormor i början av 50-talet – och hur de var så förälskade så att de struntade i att gå till jobbet utan badade och gick på bio istället. Dessa ögonblicksbilder från det förflutna hade för alltid gått förlorade om inte min morfar skrivit ner dem, så tack morfar! Tack för att du ville bevara en bit av din och mormors historia åt eftervärlden. Och till varje släktforskare där ute – släktforska, släktforska för allt vad ditt anteckningsblock eller dator är värd! Men glöm för all del inte dig själv, och din historia – för du är minst lika viktig som alla andra människor i släktträdet!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160922-205616_1.jpgb2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160922-205616_1.jpg

Fortsätt läs mer
3470 Träffar
1 Kommentar

Föränderliga släktnamn

För länge sedan levde en man vid namn Sven Svensson (död 1806), bosatt i Bjärshögs socken strax utanför Malmö. Till yrket var han skräddare, men under en period även båtsman och erhöll då efternamnet Brun. Han fick flera barn, och den yngste av dem var Per (1766-1829) som till skillnad från fadern varken blev båtsman eller skräddare utan smed. Antagligen var det under sin gesälltid som han antog namnet Beckström, ett släktnamn som överlevt till dags dato, om än med den moderniserade stavningen Bäckström. Han blev far till sex barn, men det var endast sonen Nils (1805-1853) som förde smedyrket, och därmed namnet Beckström, vidare – de övriga barnen kallade sig Persson eller Persdotter.

b2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpgb2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpg

Lars Bäckström (1841-1909), smedmästare i Malmö (foto i privat ägo).

Nils Beckström blev så småningom far till sju barn. Sönerna Per (1837-1912), Lars (1841-1909) och Jöns (1851-1872) förde vidare både smedyrket och släktnamnet Bäckström, mellanbrodern Pål (1844-1913) blev lantbrukare i Mölleberga socken och kallade sig därför Nilsson, medan sonen Anders (1848-1933) tog namnet Bergkvist. Detta skedde under hans gesälltid, och kanske för att särskilja sig från sina smidande bröder. Brodern Pål Nilssons barn kallade sig för övrigt Pålsson, men en av hans söner tog släktnamnet Norén.

Både Per och Lars fick söner som förde släktnamnet Bäckström vidare, men Anders Bergkvists gren – som ju redan bytt släktnamn en gång – fortsatte bytena. Av hans fem söner och fyra döttrar använde de senare stavningen Bergqvist medan minstingen Erik (1892-1963) konsekvent stavade namnet Bergquist med u, och två av sönerna bytte helt efternamn. Man kan åtminstone ana det ursprungliga släktnamnet då sonen Algot Bergkvist (1889-1953) tog namnet Bergée som flaggjunkare i Östersund, men att Johan Bergkvist (1874-1956) tog namnet Kaénevoff blir mer oväntat. En förklaring är att han under sin värnplikt lär ha inspirerats av ett hundskall (av latinets cane, »hund», och »voff»), något som låter rimligt med tanke på att ättlingarna sedermera använt stavningen Kanewoff. I unga år blev Johan för övrigt far till en utomäktenskaplig son, som tog sin mors släktnamn Rundström.

b2ap3_thumbnail_667.JPGb2ap3_thumbnail_667.JPG

Smedmästaren Per Bäckströms (1837-1912) gravsten på Bara kyrkogård.

Sex generationer på raka manslinjen med åtta olika släktnamn, varav flera med skiftande stavningsvarianter. Som släktforskare vill man ju gärna tro (eller snarare hoppas?) att släktnamn är statiska, men faktum är att de ofta är föränderliga. När man följer en släkt finner man otaliga namnbyten, för genom livet mötte förfäderna många tillfällen att byta eller anta ett släktnamn – om man blev hantverkare eller borgare, soldat eller ryttare, student eller klockare, kronolänsman eller präst, adlades, förlorade sitt adelskap, var född utom äktenskapet, eller helt enkelt bara kände för att bära ett (nytt) släktnamn. Den sistnämnda varianten ökade lavinartat under 1900-talet och fram till våra dagar, och oavsett anledning kan det krångla till släktforskningenSjälv skulle jag hetat Hansson om inte min farfar bytt efternamn till Gunshaga 1961, och om farmors bror Bosse fått några barn hade kanske det fantasifulla Björlebo fått leva vidare – ett släktnamn han tog istället för det mindre fantasifulla Larsson. Om vi vänder på det skulle min mormors flicknamn varit Silvius, om inte hennes västgötske farfars farfars farfar Nicolaus Silvius (ca. 1697-1759) hade gått från regementspipare till bonde under namnet Claus Mårtensson. Liknande exempel finns säkerligen i de flesta släkter, och är något man måste ha i åtanke när man släktforskar – alla dessa föränderliga släktnamn.

Fortsätt läs mer
5500 Träffar
0 Kommentarer

Syster till sina föräldrar, dotter till sin syster

Det är nog allom bekant att jordens befolkning var mycket mindre förr i tiden, samtidigt som rörligheten inte alls var lika stor då som nu. De flesta lämnade aldrig hemtrakten, och många sökte dessutom aktivt äktenskapspartners inom släkten – allt för att komma åt någon förmögenhet, framgångsrik bondgård eller lukrativ affärsrörelse. Ett av mina första inlägg här i Rötterbloggen handlade exempelvis om hur min farfars morfars farföräldrar, som var halvkusiner, gifte sig 1837 och därigenom krönte en över hundraårig trasslig släkt i nordvästra Skåne. Bland annat var brudgummens faster svärdotter till sin egen fasters förste make som tillika var hennes tillkommande svägerskas morbror, samtidigt som brudens styvmormor var syssling till sin dotters styvdotters svärmor. Jag blir fortfarande lika yr när jag försöker reda ut dessa trasliga släktgrenar, men frågan är om inte de britter som omnämns under rubriken »Owanlig Slägtskap» i Lunds Weckoblad den 24 mars 1819 tar priset:

b2ap3_thumbnail_1819-03-24.JPGb2ap3_thumbnail_1819-03-24.JPG

»I Lancashire nära Oldham i England har genom 2:ne ej länge sedan ingångne ägtenskap en owanlig Slägtskap tillkommit. Händelsen är följande: en man gifter sig med ett fruntimmer, hwars bror kort derefter blir gift med hennes mans dotter af förra giftet. Begge partierna få barn, det första en dotter, det andra en son. Den förstnämda frun är således mor till sin bror, syster till sin dotter och mormor till sin brorson. Widare är hennes lilla dotter systerdotter till sin syster, moster till sin cousin och syster till sin morbror. Den yngre mannen är widare bror till sina föräldrar, son till sin syster, morbror till sin hustru och bror till sin systerdotter. Hans hustru är syster till sina föräldrar, dotter till sin syster, systerdotter till sin man och moster till sin syster. Slutligen är den lille gossen sin fasters, den äldre fruns, barnbarn, och cousin till sin moster, den lilla flickan.»

Jag har sagt det förr, och det tål att upprepas – släkten är värst.

Fortsätt läs mer
7485 Träffar
2 Kommentarer

De adliga oäktingarna

Egentligen ogillar jag starkt orden »oäkta» eller »oäkting», för jag har alltid ansett att människor är lika äkta vare sig man är född inom eller utom äktenskapet. I släktforskningen använder jag därför hellre begreppet »utomäktenskaplig», men valet av dagens rubrik beror på att bloggens huvudpersoner utan tvekan sågs som just oäktingar när de föddes för närmare tvåhundra år sedan. Fast hur kommer då »adlig» in i bilden, tänker kanske den adelsintresserade, de var ju födda utom äktenskapet? Ja, det är lite komplicerat, så vi tar det från början.

Sophia Bergh (1801-1888) var syssling till två av mina förfäder, och föddes i den lilla byn Björka, strax nordväst om Sjöbo i Skåne. Hon var dotter till järnhandlaren Petter Bergh (1760-1811) och Dorothea Knutsdotter (1768-1809) och blev som synes föräldralös redan i barnaåren. Trots denna turbulenta start i livet gick det bra för både Sophia och hennes syskon, antagligen tack vare deras inflytelserika morbröder. Som tonåring hamnade hon som jungfru i Margreteholm i Färlövs socken, antagligen i tjänst hos landshövdingefamiljen Wrangel, socknens störste godsägare. Kanske var det även genom denna familj som hon i slutet av 1810-talet träffade den man som kom att bli hennes följeslagare genom livet – även om deras kärlekssaga var minst sagt okonventionell.

Mannen ifråga var Echard af Klercker (1787-1869), vid tidpunkten kapten vid Wendes artilleriregemente, sedermera vid Svea artilleriregemente och slutligen major i armén samt riddare av Svärdsorden. Han hade visserligen inga »fina anor», och var inte ens adlig till börden – fadern adlades nio månader efter sonens födelse – men tillhörde likväl adliga ätten 2132 B, introducerad på Svenska riddarhuset 1788. Den unge kaptenen tog uppenbarligen Sophia med storm, och efter ett löfte om äktenskap gick hon till sängs med honom – blott sexton år gammal. Nio månader senare föddes sonen Carl August, men varken äktenskapslöftet eller barnafaderns namn syns till i kyrkoboken så den lille gossen begåvas med det förhatliga epitetet »oäkta».

Sophia behöll dock sin älskade kapten, och flyttade så småningom in till honom i Kristianstad – officiellt som hans »jungfru» men i realiteten som hans sambo. Det dröjde inte länge innan hon blev gravid igen, och i mars 1821 föddes dottern Dorothea Augusta. Inte heller denna gång erkänner Echard faderskapet, men nu framträder åtminstone hans namn i kyrkoboken – dock endast bland faddrarna, eftersom det var han som höll barnet vid dopfunten. Detta gjorde han även då parets barn Carl Edvard döptes 1822, och vid dottern Dorothea Augustas dop 1825 närvarade han som fadder. Ingenstans nämns dock faderskapet eller äktenskapslöftet, och när parets yngsta barn Johan Victor Arvid föds i Stockholm i april 1833 noteras föräldrarna i Hedvig Eleonora församlings födelse- och dopbok vara »okända».

b2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgNågot foto på Echard af Klercker och hans älskade Sophia Bergh har ännu inte hittats, men såhär såg i varje fall Echards yngre bror, generalmajoren Fredrik af Klercker (1792-1867) ut (Krigsarkivets porträttsamling).

Echard och Sophia hade nu varit ett par i hela femton år, och det skulle dröja ytterligare nio innan det där äktenskapslöftet vann sin fullbordan. Det är inte klarlagt varför det dröjde så länge, men antagligen ligger förklaringen i den vanliga bördsstoltheten – adliga ätten af Klercker må ha varit ung, men tänkte i gengäld hålla sig kvar i samhällstoppen till varje pris. Echards far Adolf Klerck (1746-1818) adlades som tidigare nämnts af Klercker och slutade sina dagar som generalmajor, ledamot av Krigsvetenskapsakademien och riddare av Svärdsorden, och när Echard träffade Sophia hade hans syskon redan börjat knyta hymens band – givetvis med personer vars adliga sköldar tronade på Riddarhuset i Stockholm. Helena af Klercker var gift sedan 1817 med överstelöjtnanten Jean Toussaint Charpentier, brodern Gustaf Carl ingick äktenskap året därpå med Catharina Maria Lagerberg och brodern Fredrik gifte sig tio år senare med Jeanette Charlotte Henriette Reuterskiöld. Att då Echard, den unge adlige kaptenen skulle ingå äktenskap med en föräldralös järnhandlardotter från Björka ansågs säkert oacceptabelt, och av den anledningen fick äktenskapslöftet läggas på is – i decennier. Den 16 juli 1842 var det dock äntligen dags, och i Kristianstads stadsförsamlings lysnings- och vigselbok finns en lång anteckning som reder ut de flesta frågetecknen:

b2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpgb2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpg

»Enligt förevist betyg af Regements-Pastor And. Lev. Olbers i Stockholm blefvo Majoren, Kaptenen vid Kgl. Svea Art. Reg. och Ridd. af Sv. O. Herr Echard af Klerker och Jungfru Sophia Berg i laga äktenskap sammanvigde d. 16 Juli 1842; och uti ett med vittnen och sigiller försedt Dokument af d. 18 Juli 1842 hafva dessa makar förklarat sina barn, Carl Edvard född i Christianstad 1822 6/9 samt Dorothea Augusta f. derst. 1825 26/2, för äkta, berättigade att af dem arf taga. Hvilket allt, på deras egen begäran, varder i denna församlings Kyrkoböcker anteknadt. Christianstad 1842 25/7. J. J. Thomæus. Vittnen under Dokumentet: Major A. von Meltzer och Kap. G. Planck.» (ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. EI:4 (1834-1855), sid. 44; bild: ArkivDigital).

Även äldste sonen Carl August var född inom äktenskapet, trots att han inte nämns vid föräldrarnas vigsel. I Färlövs kyrkobok 1819 finns nämligen en anteckning om att han förklarats för äkta av majoren af Klercker, och två dagar efter vigseln författade föräldrarna en attest som intygade att sonen var deras gemensamma:

»Undertecknade förklara härmedelst, att vårt barn sonen Carl August född den 1:e Februarii 1819 i Margreteholm uti Färlöfs församling, Östra Göinge Härad och Christianstads Län, är af oss under äktenskaps löfte sammanaflad, hvarföre han af oss förklaras för äckta och såsom barn af laggift säng, den der efter oss skall arf taga; till yttermera visso anhålla vi, att detta vårt erkännande måtte intagas i nämnde församlings kyrkobok, där barnets födelse finnes antecknad; samt att vi såsom hans föräldrar måtte blifva uptagne.

Att Vi denna handling af fri vilja och med sundt förstånd författadt och undertecknadt samt med våra sigill försett ombedje vi underskrifne vittnen attestera.

Stockholm den 18. Julii 1842

Echard af Klercker. Major i Armén, Capitaine vid Kongl. Svea Art:e Reg:te

Sophia af Klercker född Bergh. Dotter af aflidna Jernhandlaren Petter Bergh i Björka vid Öfveds Kloster.»

Parets små telningar blev nu äntligen legitimerade, men även om de hittills burit moderns efternamn Bergh i officiella sammanhang hade fadern dragit all faderlig försorg om dem. De två äldsta sönerna inskrevs redan i slutet av 1830-talet vid Uppsala universitet och blev sergeanter vid faderns regemente, men det var först efter föräldrarnas vigsel som det verkligen rörde på sig. Bland annat fick Carl Edvard kunglig fullmakt på underlöjtnantsbeställningen vid Svea artilleriregemente, medan dottern Dorotea gifte sig 1846 med översten Erik Gustaf Klingenstierna. Antagligen förenklades detta av att de nu bar namnen af Klercker, något som dock inte skedde per automatik. Kort efter giftermålet fick nämligen Echard tillskriva Riddarhuset i Stockholm och ansöka om att hans fyra barn »måtte blifva införda uti Genealogien öfver Adlige Ätten af Klercker», och i september 1842 diskuterades ärendet av Riddarhusdirektionen. Man gick igenom de många attester, intyg, kyrkoboksutdrag och prästbetyg som Echard sänt in, och sedan man fått en helhetsbild av läget togs ett beslut om barnens adelskap:

b2ap3_thumbnail_Picture-690.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-690.jpg

»Riddarhus Directionen beslöt att de nu företedde handlingar skulle ordagrant i Protocollet intagas, och att förhållandet skulle antecknas å Stamtaflan öfver Adeliga Ätten af Klercker N:o 2132 med hänvisning till denna dagens Protocoll. Ut supra.»

Historien om Sophia Bergh och Echard af Klercker handlar om klasskillnader under svenskt 1800-tal, och uppfattningen om att man skulle hålla sig inom sitt stånd. Den handlar dock även om gränslös och tidlös kärlek, och är ett intressant exempel på hur det gamla ståndssamhället började luckras upp när den föräldralösa järnhandlardottern från Björka äntligen kunde titulera sig fru majorskan af Klercker. Det tog visserligen tjugofem år, men till slut fick Sophia sin älskade Echard – och släktnamnet af Klercker kunde föras vidare till deras fyra barn. De adliga oäktingarna.

b2ap3_thumbnail_Brderna.jpgb2ap3_thumbnail_Brderna.jpg

Överstelöjtnant Carl Edvard af Klercker (1822-1884) till vänster och hans bror kapten Carl August af Klercker (1819-1883) till höger.

Fortsätt läs mer
10781 Träffar
4 Kommentarer

Släktforskarpersonlighet

»Jag kände en man, hvilken ägde detta säregna forskarintresse, som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom, med andra ord en boren forskare, och det var min far. Jag har träffat på ytterst få människor, som ägt ett så lefvande forskarintresse, som han.»

Så beskriver Malmös förste stadsarkivarie Anders Ulrik Isberg d. y. (1867-1940) sin far, Anders Ulrik Isberg (1826-1900) i inledningen till första delen av Malmö stads krönikebok (1911). A. U. Isberg d. ä. var till yrket järnvägskamrer men ägnade fritiden åt person- och historieforskning kring Malmö i äldre tid. Han spenderade otaliga timmar i stadens äldre arkiv, något som inte bara resulterade i Bidrag till Malmö stads historia (1895-1897) utan även den omfattande »Isbergs biograficasamling», bestående av mängder av anteckningar om personer, släkter och släktskap i Malmö under 1500- till 1800-talet. Isberg var en sann forskarpersonlighet, och det är inte utan att man som släktforskare känner igen sig i sonens beskrivning av faderns säregna forskarintresse. Man kan dock konstatera att en googling på ordet »forskarpersonlighet» ger 370 träffar, medan sökordet »släktforskarpersonlighet» inte ger en enda träff. I dagens blogg tänkte jag därför lyfta fram denna ypperliga beteckning, för jag är nog långt ifrån ensam om att  ha en utpräglad släktforskarpersonlighet.

b2ap3_thumbnail_Picture-048.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-048.jpg

Anders Ulrik Isberg (1826-1900), porträtt på Malmö stadsarkiv (foto: undertecknad).

Så länge jag kan minnas har jag i varit väldigt intresserad av släktforskning. När vi i grundskolan studerade bibeln fascinerades jag mest av de detaljerade släkttavlorna som berättar om hur Jesus var son till Josef, som var son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, och sedan en väldig massa lustiga namn tillbaka till Adam och Eva. Så småningom började jag släktforska på Disney-karaktärerna och genom att använda Kalle Anka-tidningarna som källor försökte jag reda ut alla luddiga släktkopplingar, men det var inte helt lätt att placera in Långbens farbror Bläckben, kusin Trögben och faster Mittbena i sammanhanget. Det var emellertid Kalle Ankas släktträd (1994) som blev det egentliga startskottet för min släktforskarbana, och därefter var jag fast.

Några år senare fick jag möjlighet att utforska mina egna förfäder, och sedan har det rullat på i rasande fart. I snart sjutton år har jag forskat bakåt och framåt, i sidled, och sedan bakåt igen, utrett förfäder och ättlingar, upprättat antavlor och stamtavlor och fyllt släktdatabasen med tiotusentals namn. Jag har kikat på ingifta morbröders släkter, utforskat alla mina lärares förfäder (det visade sig att jag var avlägset släkt med flera av dem), undersökt diverse kändisars antavlor – ja, inte ens husdjuren har lämnats ifred. När min bror skaffade en hund, den vackra Golden retrievern Lily, kunde jag givetvis inte låta bli att undersöka om hon var släkt med familjens gamla Golden retriever Heidi – och jodå, Heidi var syssling med Lilys mormors mor.

b2ap3_thumbnail_Kopia-2-av-img060.jpgb2ap3_thumbnail_Kopia-2-av-img060.jpg

De flesta av mina böcker handlar om släktforskning, eller släktingar, eller platser där mina förfäder och släktingar bott. Nästan alla program på datorn har med släktforskning att göra, väggarna är fyllda med fotografier på förfäder, och jag tänker jämt och ständigt på släktforskning. »Ett sån’t intressant namn den nya grannen har, undra varifrån han härstammar?». »Den där artisten är riktigt talangfull, var har hon sitt påbrå?». »I eftertexterna till senaste biofilmen skymtade en produktionsassistent med ett visst efternamn, är det samma släkt som på mormors sida?». Ja, så länge det finns något att forska på lär jag fortsätta släktforska. Kan man kalla det besatthet? Eller en släng av galenskap? Nejdå, för att återknyta till A. U. Isbergs inledande ord är det bara ett sånt där säreget (släkt)forskarintresse som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom – helt enkelt en släktforskarpersonlighet!

b2ap3_thumbnail_Picture-352.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-352.jpg

Fortsätt läs mer
3101 Träffar
2 Kommentarer

Allt var inte bättre förr

I april bloggade jag om arkivbesök och hur digitaliseringen slukar allt, vilket kanske får Rötterbloggens ärade läsare att tro att jag är sån där gnällspik vars mantra är »det var bättre förr». Jag kan försäkra er om att så inte är fallet, för allt var inte bättre förr framförallt inte för oss släktforskare. När jag började forska för sexton år sedan tvingades man till exempel beställa mikrokort via SVAR om man inte hade turen att bo nära ett landsarkiv, och inte ens i det senare fallet var allt frid och fröjd. Landsarkiven hade nämligen bara mikrokort för de aktuella länens kyrkoarkiv, och dessa var i regel både repiga och bleka eller ibland så mörka så att man knappt kunde läsa ett enda ord i de redan svårlästa gamla kyrkoböckerna. Via SVAR kunde man dock forska i hela Sverige, men fick å andra sidan vänta i evigheter samtidigt som det kostade en vacker slant och som nybörjare fick man vara tacksam om man lyckades få ut ett enda datum eller namn av det enorma projektet med kuvert, brev, pengar och evig väntan. På den tiden fanns knappt några CD- eller onlineregister heller. DDSS var minimalt, man kunde bara drömma om digitaliserade äldre folkräkningar samtidigt som gravstensinventeringen ännu låg i sin linda och det var i princip omöjligt att spåra emigranter om man inte hade rejäla förkunskaper och en stor gnutta tur. 

Just emigranterna i släkten är något jag börjat fokusera på de senaste åren, mycket tack vare alla fantastiska onlineresurser som man bara kunde drömma om för sexton år sedan. Med lite envishet och smarta Google-sökningar kommer man långt (ibland hela vägen till dags dato), och via Facebook kan man knyta kontakter med okända amerikasläktingar något jag gjort flera gånger. En emigrant som dock vållade mig stor huvudbry var farmors farmors mors kusin Victor Carr, född 1867 på Södra Kärragården i Tåstarps socken, öster om Ängelholm. Redan vid två års ålder blev han moderlös, och när även fadern dog 1882 spreds syskonskaran för vinden. Det var dock inga problem att spåra de övriga syskonen, men Victor förblev ett mysterium. Det sista spåret kom från mormoderns bouppteckning 1889 då han sades vistas i USA, men längre än så kom jag inte. Inte förrän FamilySearch började lägga upp folkräkningar och andra intressanta källor från USA och Kanada lossnade det från Amerika hade Victor tydligen rest vidare till Kanada, där han justerade sitt namn (från Ernst Magnus Victor till Victor Ernest) och slutade sina dagar den 9 november 1941 i Cranbrook i British Columbia, inte långt från amerikanska gränsen. Genom folkräkningen 1900 fick jag även fram att han gifte sig med norskfödda Olive Sandvig (1870-1953) med vilken han fick dottern Alice (1898- ), men sedan tog det stopp igen.

Jag började fundera på alternativa sökvägar. Hade Victor något barnlöst syskon som dog efter honom, i vars bouppteckning eventuella syskonbarn kunde finnas omnämnda? Javisst brodern August Carr gifte sig visserligen på äldre dar med en trettio år yngre kvinna, men eftersom äktenskapet inte begåvades med några barn var förväntningarna stora när jag klickade iväg en beställning till landsarkivet i Uppsala. Efter någon vecka trillade det in ett mail, och det var jackpot!

»3) avlidne brodern Victor Carrs efterlämnade i Amerika bosatta barn:

a) Alice, gift, tillnamn okänt, senast känd adress Creston, Canada.

b) Walter, senast kända adress Kilgore, Texas, U.S.A.

c) Rudolf, senast kända adress Creston, Canada.

d) Bertil, senast kända adress Creston, Canada.»

Det fanns alltså även flera söner, och eftersom tre av de fyra syskonen bodde i Creston fortsatte jag sökandet där via FamilySearch. Genom diverse jämförelser mellan kyrkoböcker och Social Security Death Index fick jag till slut fram barnens data, och två av sönerna stannade tydligen i Creston livet ut. Jag sökte vidare och några googlingar senare hamnade jag på hemsidan till The University of British Columbia, som tydligen skannat in och OCR-tolkat mängder av äldre dagstidningar från trakten samt gjort dem fritt tillgängliga i deras »Open collections». En av dessa dagstidningar var »The Creston Review», så jag knappade in »Victor Carr» och plötsligt framträdde emigranten som alldeles nyss varit släktträdets stora mysterium.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.jpgb2ap3_thumbnail_ladda-ned.jpg

Ur The Creston Review den 24 juli 1925.

Jag kunde läsa om hur Victor Carr sålde ponnyhästar och Collie-valpar 1922, handlade med timmer, engagerade sig i gruvnäringen och drev en ranch i gruvsamhället Alice Siding. Hur han blev vice ordförande i Creston Valley Liberal Association 1928, hamnade i skolstyrelsen i Alice Siding, och 1933 sålde jordgubbsplantor av sorterna Van San och British Sovereign till det facila priset av 4 dollar för tusen plantor. Inga detaljer besparas läsaren – i juni 1914 hade Victor varit i sta’n för affärer och antytt att det skulle bli en rekordskörd på hans ranch, fyra år senare vann han tre priser på den lokala lantbruksföreningens höstmarknad för sina hästar (»Victor Carr made quite a clean-up at the Creston fair in the horse section. With Walter up he also won first money in the pony race») och sensommaren 1922 kom svågern Mr. Sandvig på besök från staten Washington. Även de fyra barnen Carr omnämns titt som tätt i The Creston Review – i juli 1925 rapporterar man exempelvis att Walter hade återvänt med sin chevrolet rondster från Lewiston i Montana där han spenderat semestern med föräldrarna, och på vägen stannat till för att besöka systern Alice i Fernie, där hon under många år skötte byns telefoncentral.

Alice vidare öden är dock ännu okända, men sönerna lyckades jag så småningom lära känna tack vare diverse register och hjälpsamma amerikanare – Walter Carr (1903-1998) drev ett café i Texas, medan Rudolph Carr (1908-1990) förblev ogift och bodde kvar i Creston tillsammans med lillebror Bertel »Bertie» Carr (1910-1997). Bertie skänkte för övrigt en hel del pengar till historieföreningen i Creston, som därigenom kunde bygga ut det lokala museet en tillbyggnad som fått namnet »the Carr Building». Tyvärr fann jag inga uppgifter om att sönerna efterlämnat några ättlingar på den amerikanska kontinenten, eller ens namnet på dottern Alice' make  men det dyker väl upp förr eller senare. Tills dess fick jag i varje fall lära känna familjen Carrs dagliga liv i Creston, långt bort från Kärragården i skånska Tåstarp tack vare att allt inte var bättre förr!

Fortsätt läs mer
3346 Träffar
0 Kommentarer

HBTQ-förfäder

På östra begravningsplatsen i Kristianstad finns en vacker gammal gravsten, som man genast lägger märke till eftersom den polerade svarta stenen blänker i solskenet. Detta är dock inte den främsta anledningen till att gravstenen nämns bland informationstavlornas särskilt märkvärdiga stenar. På stenen kan man nämligen läsa namnen på två män, som vilar tillsammans i all evighet. De var varken bröder eller affärskollegor, så frågan är varför de delar grav. Var de ett kärlekspar? Vi lär aldrig få veta säkert eftersom källorna tiger som muren, men den märkliga gravstenen sticker verkligen ut bland alla herrar och deras hustrur på östra begravningsplatsen.

 

Gravstenen i Kristianstad är unik eftersom den syns, som en symbol för alla de människor som fanns men inte fick synas – de som ingår under beteckningen HBTQ (homo, bi, trans och queer). Nutida forskning har till exempel visat att omkring 2-4 % av alla män och ungefär 2-3 % av alla kvinnor är homosexuella, och omkring lika många procent av jordens män och kvinnor kan definieras som bisexuella. Detta är en inte oansenlig andel av befolkningen, och man får väl anta att lika många var homo- och bisexuella förr i tiden – så varför syns de inte när man släktforskar? Vi människor tänker i regel heteronormativt, och ser därför inte HBTQ-förfäderna trots att de kanske finns mitt framför näsan på oss. I varje släktträd finns exempelvis fastrar eller morbröder som aldrig gifte sig, och ur ett heteronormativt perspektiv tänker man såklart att de förblev ogifta eftersom de aldrig fann någon lämplig partner. Men tänk om de faktiskt gjorde det – fast deras kärleksintresse var av samma kön? Då syns det inte i källorna, och nämndes kanske aldrig i släkten, men de älskade lika djupt som alla andra även om deras kärlek inte fick synas.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.pngb2ap3_thumbnail_ladda-ned.png

 

 

I varje släktträd finns även personer som gifte sig, men förblev barnlösa. Ur ett heteronormativt perspektiv ligger förklaringen givetvis i att de hade biologiska problem med fortplantningen, men tänk om någon av makarna istället var homosexuell och helt enkelt inte attraherades av den andre? Utan bara ingick ett heterosexuellt äktenskap för att följa samhällsnormen? En person som inte bara ingick ett sådant äktenskap, utan även fick två barn är den på sin tid berömde kristne filosofen Pontus Wikner (1837-1888), som utåt sett var en barnkär familjefar men vars inre slets sönder av att behöva låtsas och upprätthålla en fasad. Han var nämligen homosexuell, något han berättar om i sin dagbok som publicerades först 1971, efter att den siste av hans båda söner dött. På 1870-talet skriver Wikner i dagboken:

 

"Människor finnas, som äga förmågan av en djup, innerlig och uppoffrande kärlek, men som till föremål för denna kärlek endast kunna göra varelser av deras eget kön. Kvinnor lära finnas av detta slag; jag vet, att det finns sådana män. Jag är en sådan man. I denna bekännelse ligger ett liv av kval […]. I sägen, att vad jag begär är onaturligt. Jag vet att det kallas så, därför att det strider mot pluralitetens natur. Men av min natur fordras det."

 

Wikners ord sammanfattar väl hur samhället såg på HBTQ-personer förr i tiden. Det var något onaturligt som stred mot pluralitetens natur, och därför fick det inte finnas – eller åtminstone inte synas. Den största anledningen att dölja, eller till och med förtränga sin sexuella läggning var dock att det kunde leda till rättsliga påföljder. Sexuella handlingar mellan män nämns redan i 1200-talets Äldre västgötalag, men det var först under 1600-talet som homosexualitet började klassas som brott. Karl IX:s appendix från 1608 straffade samlag mellan män med döden, något som även bekräftades genom 1726 års kommentar till Landslagen. 1734 års lag nämner dock ingenting om "sodomi", men precis som tidigare fortsatte man döma och avrätta personer för detta brott. Först 1778 bestämde Gustav III att alla dödsdomar skulle godkännas av honom personligen, och därefter avrättades inga fler svenskar för sodomi. Genom 1864 års strafflag stadgades dock att homosexuella samlag skulle leda till straffarbete i högst två år, och denna lag kriminaliserade även lesbisk kärlek. Efter en riksdagsmotion till 1933 års riksdag togs straffbestämmelsen om samkönat sex äntligen bort ur lagen, men homosexuella handlingar var fortsatt kriminella fram till 1944 då det istället klassades som mentalsjukdom – en definition som avskaffades först 1979.

 

Just nu pågår Prideveckan i Stockholm, en vecka av tacksamhet för hur långt vi i Sverige kommit när det gäller HBTQ-personers fri- och rättigheter – men även uppmärksamhet på att det bara är 22 av världens 244 länder som tillåter samkönade äktenskap, att man i 73 av dessa länder fortfarande kan döma HBTQ-personer till fängelse på grund av vem de älskar, och att fem av dem tyvärr bestraffar homosexualitet med döden. Som släktforskare skänker jag dessutom en tanke till Pontus Wikner, Selma Lagerlöf och alla andra förfäder och släktingar som älskade lika djupt och starkt som alla andra – men vars kärlek inte fick synas.

 

 

Lästips

 

Norrhem, Svante, Rydström, Jens & Winkvist, Hanna, Undantagsmänniskor : en svensk HBT-historia, Stockholm : Norstedts akademiska förlag, 2008.

 

 

Fortsätt läs mer
4102 Träffar
2 Kommentarer

Hjälp från ovan?

Kanske har Rötterbloggens ärade läsare uppmärksammat att jag har en förkärlek för klockare – denna fäbless beror inte bara på att jag sedan många år tillbaka utforskar alla klockare, kantorer och organister i Skåne, Halland och Blekinge, utan även på att jag har många klockare i antavlan. Om denna yrkesgrupp hittar man många intressanta uppgifter i arkiven, och mina förfäder är inget undantag. En av dem var Petter Dahlstedt (1691-1763), först vikarierande klockare i Dalby utanför Lund innan han erhöll ordinarie klockartjänst i närbelägna Stora Råby församling. Hans ursprung är dock ännu höljt i dunkel, men när han avlider den 8 december 1763 i Stora Råby anger dödboken den exakta åldern 72 år, 2 månader och 2 dagar. Om man räknar bakåt hamnar man alltså på den 6 oktober 1691, och med tanke på efternamnet Dahlstedt misstänker jag att han föddes i Dalby. Någon Petter eller Per föds dock inte där kring den 6 oktober – det närmaste är Per svarvares son Per som döps i Dalby den 13 september 1691, men nära skjuter ju som bekant ingen hare. Något som ytterligare försvårar identifieringen är att Petter Dahlstedt aldrig har något patronymikon i de skriftliga källorna, men genom att studera Dalbys kyrkoböcker, katekismi- och mantalslängder får man inte bara fram att Per svarvares son överlevde barndomen, utan även att hans hustru hette Elna – samma namn som Petter Dahlstedt gav sin äldsta dotter 1721.

b2ap3_thumbnail_516.JPGb2ap3_thumbnail_516.JPG

Dalby kyrka (foto: undertecknad)

Åren 1706-1715 tappar jag spåret, men i mantalslängden för Lunds stad 1716 finner man en Petter Dahlstedt som varken syns till förr eller senare – förmodligen är detta vår klockare. Vad han i så fall gjorde i Lund framgår inte, men några år senare vistas han i Dalby. Församlingens klockare hade avlidit i september 1719, och när klockartjänsten nu stod ledig ryckte Petter tydligen in. I ett brev till biskopen i Lund strax före jul 1720 berättar nämligen prosten Thomas Laijngh att »...Pär Dahlstedt, som sig i Dalby församling uppå några års tid uppehållit, har dess emellan efter klockaren salig Joh. Agrells död och avgång uppehållit församlingarna med sång, samt socknebarnens information i Dalby; då han förut av högärevördige herr doktor Martin Hegardt var examinerad och till substitut efter min och församlingarnas begäran uppå ett halvt års tid antagen». Ännu i maj 1721 var Petter klockarsubstitut i Dalby, och när han tillträdde som klockare i Stora Råby på hösten samma år hade han tjänstgjort i Dalby i två år – dock bara som just substitut, eftersom han aldrig blev ordinarie klockare med fullmakt. Detta hindrade honom dock inte från att bete sig som en riktig klockare, något jag blev varse igår.

Förra sommaren besökte jag Dalby kyrka, och av någon anledning åkte jag dit igen under gårdagen. Kyrkan är fantastisk, med en historia som sträcker sig över tusen år och handlar om riddare och ärkebiskopar, pilgrimer och munkar – man känner verkligen historiens vingslag när man strosar runt i det vackra kyrkorummet. Förra sommarens besök blev tyvärr ganska kort, men igår hade jag längre tid på mig. Jag beundrade den ståtliga altaruppsatsen, de monumentala gravstenarna, gamla skulpturerna och minnestavlorna som hänger på kyrkans pelare. Plötsligt fick jag syn på något slags bänk framme vid altaret, matchande de vanliga kyrkobänkarna förutom att den var vänd ut mot församlingen. Jag kikade försiktigt in i bänken, och när jag upptäckte en massa ristade bokstäver, bomärken och namn på träplankorna förstod jag genast vad jag hittat – det var såklart klockarstolen!

b2ap3_thumbnail_426.JPGb2ap3_thumbnail_426.JPG

Klockarstolen i Dalby, där Petter Dahlstedt satt och ledde psalmsången i kyrkan åren 1719-1721 (foto: undertecknad).

Jag började tyda ristningarna, och en efter en trädde de fram, de gamla klockarna i Dalby. Paulus Jacobi, Esaias Jani, »Andræas Severini Lundensis 1604», »Andreas Svenonis Hall 1614», »G C S 1670» – ja till och med Gustaf Fredrik Gernandt (1799-1844) hade ristat in ett litet »G. F. G. 1826» och Lars Peter Wahlström (1843-1907) ett bestämt »L. P. W. 1879». Min käre förfader var ju dock aldrig ordinarie klockare, så jag hade inte tanke på honom när jag studerade namnteckningarna och initialerna. Rysningen längs ryggraden blev därför desto större när jag en bit ner på träplankan kunde utläsa ett tydligt »P P S D S». Jag gick igenom klockarna en efter en i mitt huvud och kunde till slut konstatera att de där fem bokstäverna bara passade in på en enda, nämligen Petter Pers Son Dahl Stedt!

b2ap3_thumbnail_439.JPGb2ap3_thumbnail_439.JPG

Uppgiften som saknas i de skriftliga källorna fanns alltså här, inkarvat på den gamla klockarstolen i Dalby för nästan exakt trehundra år sedan av huvudpersonen själv. Innebär detta att Petter Dahlstedt verkligen är identisk med Per svarvares son från Dalby? Nja, som släktforskare är jag inte helt övertygad, men dagens fynd var ändå en otrolig påminnelse om att viktiga uppgifter ibland dyker upp på det mest oväntade stället – kanske med lite hjälp från ovan?

 

 

Fortsätt läs mer
Taggad i:
3126 Träffar
2 Kommentarer

»Här hvila vi tre syskon små»

 

Häromdagen besökte jag Bosjöklosters kyrkogård, vackert belägen vid Ringsjön i hjärtat av Skåne. Jag promenerade i den värmande sommarsolen bland de gamla gravstenarna, resta till åminnelse över grevar och hemmansägare, baronessor och bondhustrur som levde för länge sedan. Plötsligt fick jag syn på en gravsten som stod lite avsides på kyrkogården, intill en stor ek. Jag gick fram, föll ner på knä och undersökte den lilla stenen. Den var täckt av både lavar och mossa, och kröntes av ett kors på vilket det sitter en duva – uppenbarligen har duvan lossnat en gång i tiden, men blivit omsorgsfullt reparerad. Gravstenen ser inte mycket ut för världen, och jag tänkte först att det säkert var ännu ett minne av någon avliden skåning – men när jag läste den gamla inskriptionen högg det till i hjärtat:

EFTER ÅBOEN

ANDERS

JÖRANSSONS

AFLEDNE BARN

ANNA

F. D. 26/9 1845. +. D. 13/6 1861

OLA

F. D. 12/8 1859. +. D. 17/7 1861

JÖRAN

F. D. 9/7 1864. +. D. 4/5 1865.

I våra dagar är det en fruktansvärd tragedi när ett barn dör, och tack och lov sker det ytterst sällan. Även förr i tiden var det såklart en tragedi, men den stora skillnaden mot idag är att det var allt annat än ovanligt. Ett föräldrapar kunde mista både ett, två eller tre barn och inte heller min egen släkt har skonats. Där har krupp, difteri, lung- och hjärtsjukdomar, fläckfeber och olyckshändelser härjat vilt bland de små barnen – morfars syster Rakel dog vid fjorton års ålder 1931, farfars mor Elvira hade två syskon som dog små, tre av farfars far Samuels syskon avled i spädbarnsåren och farmors mor Anna-Greta hade tre äldre syskon som hon aldrig hann träffa. Morfars båda föräldrar hade dock lyckan att få växa upp med alla sina syskon, men mormors far John förlorade fyra och mormors mor Hilma hela sex av sina femton syskon. Längre bak i släktträdet ser det ännu värre ut, det värsta exemplet i småländska Västra Torsås socken där två förfäder följde hela tolv av sina tretton barn till graven vid förrförra sekelskiftet.

b2ap3_thumbnail_090.JPGb2ap3_thumbnail_090.JPG

Vi återvänder till den lilla gravstenen på Bosjöklosters kyrkogård – vad var det som sände Anders Jöranssons barn i en för tidig grav? Kyrkoböckerna ger svaret. Den femtonåriga Anna dukade under i lungsot, följd till graven en månad senare av lille Ola som också dog i lungsot – kanske smittad av storasyster? – och knappt fyra år senare fick de sällskap av lille Jöran som insjuknade i feber och somnade in, bara tio månader gammal. Familjen hade sammanlagt sju barn, varav alltså tre dog i barnaåren – ännu ett exempel på den höga barnadödligheten förr i tiden. Hur hanterade Anders Jöransson och hans hustru sorgen efter sina tre barn? En antydan får man på baksidan av den lilla gravstenen, där några uthuggna rader sätter ord på föräldrarnas hopp och tröst:

Här hvila vi tre

syskon små i graf-

vens tysta boning.

På domedag skall

vi uppstå och

möta lifsens konung.

Det är lätt att missa människorna bortom alla namn och datum, men man får aldrig glömma att det är just människor man släktforskar kring – människor som tänkte och kände, älskade och saknade. Just barngravar är en god påminnelse om detta faktum, för sorgen var lika stor då som nu – precis som hoppet om att en dag få återse ett förlorat barn. Medan jag satt där på knä vid den lilla gravstenen i Bosjökloster skänkte jag en tanke till Anna, Ola, Jöran och alla andra små barn som lämnade jordlivet alldeles för tidigt, till föräldrarnas obeskrivliga sorg. Jag skrapade försiktigt loss en liten bit mossa från stenens fundament, reste mig upp, återvände till de levandes värld och promenerade sakta vidare i sommarsolen på den vackra kyrkogården intill Ringsjön.

 

Fortsätt läs mer
2832 Träffar
0 Kommentarer