Rötterbloggen
Rötterbloggen

Hålvägar i skogen

Vet du vad en hålväg är? Det visste inte jag förrän i somras, ändå var det något mycket vanligt i våra förfäders liv. Fast de kallade det knappast för hålväg utan förmodligen bara väg, eller kanske stig.

Hålväg är en väg som skapats av att människor och kreatur trampat upp den. Hålen är hålen efter klövarna och hovarna. De här vägarna var inte anlagda och belagda med någon hård beläggning utan i stället oftast leriga, nertrampade och översköljda av regnvatten. De hålvägar som är riktigt smala har bara använts av fotgängare men är de lite bredare har man förmodligen även hört med vagn här. Sådana här vägar brukar vi nog ofta kalla kostigar idag.

Gamla hålvägar finns överallt ute i markerna. Flest bevarade är nog i skogarna, där de fått vara kvar. Så ut och leta!

I augusti var jag hemma i Halland på besök. En kväll stannade jag på en utsiktsplats vid Ätran på vägen mellan Gällared och Askome. Den vägen går till stor del utmed Ätran och kallas Hallands vackraste väg. Inte så konstigt, det förstår du om du åker här. Här i trakten har jag min släkt, bland annat från Yngered där den här utsiktsplatsen ligger.

rastplats
Utsiktsplatsen. Stilla flyter Ätran denna augustikväll. Eget foto.

Från parkeringen kan man gå en stig in i skogsområdet och komma närmare vattnet. Stigen följer delvis den gamla landsvägen till Askome kyrkby så här vet jag att mina gamla släktingar färdats många gånger. Intill den gamla landsvägen finns en bit kvar av en ännu äldre väg, en hålväg som kanske numera är fornminne. På en skylt om platsen förklaras vad man ser och vilka vägar som gått här. Mycket bra gjort! Skylten är uppsatt av Ekomuseum Nedre Ätradalen. Askome hembygdsförening har gjort i ordning stigarna här, det tackar jag för!

1
Skylten vid den gamla vägkorsningen. Den grusade vägen är dagens vandringsstig och som var en gammal landsväg till Gällared. In till vänster gick den gamla landsvägen ner till Askome. Eget foto.

4
På skylten står det att hålvägen är otydlig och det håller jag verkligen med om. Bilden här tog jag där hålvägen går in i skogsdungen och man ser den inte för växtligheten. Men den fanns där i alla fall. Eget foto.

En liten bit längre fram delar sig dagens promenadstig (gamla landsvägen) och strax därefter finns ännu resterna kvar av Kärrastugans ladugård och påbörjade men inte färdigställda boningshus. På skylten står det att det aldrig avslutades för marken såldes 1895 till kraftbolaget Yngeredfors som senare byggde ett kraftverk lite längre uppströms och Ätraforsdammen längre nerströms. Den dammen dränkte min morfars föräldrahem. Mer om det en annan gång.

I Kärrastugan har jag ingen släkt, åtminstone inte vid den här tiden. Men inte kan jag gå förbi en sådan här lämning utan att fundera på dem som ägde det här. Just här hann ju ingen bo, det gamla Kärratorpet låg en bit bort.

2
Resterna efter Kärrastugans bygge 1895. Kanske är detta boningshuset som aldrig blev klart? Kanske bara en del av det? Eget foto.

3
Rester av den andra byggnaden här. Om detta är ladugården eller boningshuset vet jag inte. Eget foto.

Kärratorpet, eller Kärrastugan som det står i husförhörslängden, var på 1/16 mantal. De som hade det 1895 var Carl Petter Andersson, född 1816, och hans hustru Anna Kristina Larsdotter som kom från Svartrå och var född 1845. Carl Petter hade tidigare varit gift med Nilla Magnusdotter som dog 1886, hon var änka här på Kärrastugan. Ännu tidigare hade han varit gift i Gällared med Britta Stina Larsdotter som dog 1877. Carl Petter och tredje hustrun Anna Kristina flyttade från torpet 1897 till Bökås där de var kvar som inhysehjon till sin död 1906 respektive 1908. De blev förmodligen de sista boende där för Bökås övergavs kring förra sekelskiftet. På Bökås har jag släkt på 1600- och 1700-talet och jag har besökt stället för några år sedan.

hfl
Husförhörslängden från Riksarkivets digitala forskarsal.

skylt
Skylten vid vägskälet.

Allting hänger ihop. Och jag lärde mig något nytt. En släktforskare blir ju aldrig färdig med sin utforskning av historien.

Läs om hålvägar på Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  393 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Kul att du skriver om hålvägar! Jag sprang på en uppe på Hallandsåsen, vandringsstigen 'Osbeckrundan' i och omkring skogarna runt ... Läs mer
söndag, 13 januari 2019 21:11
Eva Johansson
Ja, men så är det, de finns överallt tror jag. Bara vi förstår vad det är vi ser.
måndag, 14 januari 2019 12:28
393 Träffar
2 Kommentarer

Svenskarnas etniska rensning

Svenska härar drog fram, skövlade och mördade. Danska soldater likaledes. Precis som i dagens krig var det civilbefolkningen som drabbades under de dansk-svenska krigen på 1600-talet. Friskyttarna och snapphanarna höll till i skogen och dödade både svenskar och forna danskar.

Om du, liksom jag, har släkt i socknarna i den gamla gränsbygden i Blekinge, Skåne eller Halland vill jag rekommendera några böcker av författaren Sven Edvin Salje. Han är ett känt författarnamn från mitten av 1900-talet men kanske inte lika känd idag. Han skrev bland mycket annat tre historiska romaner som utspelar sig i Blekinge decennierna efter freden i Roskilde 1658, då Blekinge blev svenskt, liksom Skåne och Bohuslän. Vid freden i Brömsebro (som ligger vid Kristianopel i Blekinge) 1645 övergick Halland, Jämtland, Härjedalen och Gotland från Danmark till Sverige. Ån i Brömsebro var då riksgräns mellan Sverige och Danmark.

Salje

Boken "Man ur huse" (1958) och "Natten och brödet" (1968) handlar om fyra generationer i en familj i Jömshögs socken från 1658 till 1712. Boken "Kustridaren" (1960) handlar om människorna i den dåvarande staden Kristianopel vid Blekinges östra kust på 1660- och 1670-talen. Det är starka berättelser med ett tydligt underifrånperspektiv. Det handlar om folket, de vanliga bönderna och framför allt de fattiga. De som var värst utsatta under så långa perioder. Med kunskap om hur det var kan man undra hur några alls överlevde.

Svenskarna var krigens segerherrar och erövrare. Nu skulle Danmarks östra landskap försvenskas. Folket själv ville i allmänhet förbli danskar, fortsätta tala danska och vara underkastade dansk lag. Den första tiden blev det så men så småningom blev kraven på försvenskning allt hårdare.

Bondpojkarna tvångsutskrevs som soldater och skickades långt bort i Europa, eftersom de inte ansågs pålitliga nog att försvara den egna bygden mot dansken. Ytterst få kom hem igen. I stället skickades finlandssvenskar och andra från norra Sverige ner till de tidigare danska områdena som knektar, fogdar och skatteindrivare. Dessa hade laglig rätt att bosätta sig hos en bonde och fick arvsrätt till gården, i stället för bondens egna barn. Ett sätt att tillämpa etnisk rensning och ersätta de tidigare danskarna med uppsvenskar. Bönderna hade all rätt att klaga till kungens befallningsman eller någon annan av kungens ämbetsmän men gjorde de så anklagades de för att sätta sig upp mot överheten, och det kunde straffas med döden. De forna danskarna kunde godtyckligt avrättas och var på så sätt rättslösa. Den som hjälpte en snapphane straffades hårt. Svenskarna brände ner gårdar där bonden sällat sig till snapphanarna. Alla gårdar (utom fyra) i hela Örkeneds socken i Skåne brändes ner av svensken i april 1678 och alla män mellan 15 och 60 år skulle avrättas, men alla utom en hade flytt därifrån. Det var svenskens hämnd på snapphanarna och motståndet mot den svenska överheten.

Skatterna mångdubblades och det gavs ingen pardon om bonden inte kunde betala. Då kunde skattefogden ta bondens sista ko, bara skatten kom in. Hur det gick för bonden brydde sig överheten inte om. Skatteinbetalningarna skrevs upp i bok (mantalslängderna och andra skattelängder som vi kan läsa idag) och om någon trilskades kunde skattefogden riva ut bladet där den inbetalda skatten kvitterats så att bonden i stället fick betala dubbelt. Sådant här skriver Sven Edvin Salje om.

Böckerna från Jämshög handlar om bonden och åldermannen Torgil Torgilsson och hans sex söner. Av dessa blev en soldat i Danmark, en blev snapphane, en blev uttagen som svensk soldat och dog i Baltikum, en blev friskytt hos danskarna, en var ofärdig och sköts av snapphanar. Bara den yngste blev kvar på gården och av dennes två söner blev en fältpräst och dog i Ukraina, den andre blev svensk soldat och skickades ut i Europa där han stupade. De två döttrarna dog i pesten.

De forna danskarna blev alltså till stor del ersatta av svenskar. Detta gällde främst män, många svenska soldater tog, med våld eller frivilligt, lokala hustrur.

Sven Edvin Salje fick i sin samtid beröm för sin historiska korrekthet i romanerna. Så känns det också när jag läser, även om jag vet att detta är skönlitteratur och inte fakta. Han hade forskat i både svenska och danska arkiv och säkerligen läst många skrivelser, suppliker och andra handlingar, det märks.

I Jämshög har jag släktforskat för några år sedan. Inte i min egen släkt men i mina barns farmors släkt som har förgreningar till en lång rad båtsmän i Jämshög via två bröder som flyttade och blev bönder i Urshult i södra Småland i mitten av 1800-talet. Båtsmännen jag hittat och deras hustrur levde från mitten av 1700-talet och om de hade sina rötter bland de tidigare danskarna eller om de kom från ditkommenderade svenska knektar vet jag inte, så långt bakåt har jag inte forskat. Den äldsta ministerialboken från Jämshög startar 1726. Det finns en äldre kyrkbok bevarad, en katekismilängd från 1689-1718, alltså en föregångare till husförhörslängderna. Sven Edvin Salje skriver i en av böckerna att det var en rörig tid i gränssocknarna även för kyrkböckerna, både att man kunde använda papperet till annat, att kyrkans böcker konfiskerades, och att alla de som levde som snapphanar och friskyttar och deras familjer inte bokfördes. Så för släktforskare med danska rötter här kan det nog i många fall vara svårt att hitta uppgifter.

Granum
Salje skriver bland annat om byn Gränum i Jämshögs socken, en by där mina barns farmors förfäder levt. Eget foto 2012.

Jamshog kat
Från Jämshögs äldsta katekismilängd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Min egen släkt har jag från de halländska gränsbygderna vid gränsen mot Västergötland och Småland. Även där var dessa krigstider svåra fär sockenbefolkningen och många gårdar kom att läggas öde efter både de danska och de svenska härarnas framfart och plundring. Mina släktingar i gränsbygderna ska jag återkomma till.

Ja, stackars människor!

Har du tidiga rötter från Kristianopel ska du också läsa boken "Kustridaren". Att det var en befäst stad på 1600-talet har tidigare gått mig förbi. Staden blev svensk 1658 men återerövrades en kort tid av Danmark 1677. Sedan svenskarna återtagit staden las den öde genom kungligt beslut. Invånarna fick bosätta sig på annat håll och alla husen revs. Men kyrkan står kvar från den danska tiden.

Kristianopel church FotoHakanSvensson Wikipedia
Kristianopels kyrka från dansktiden. Foto: Håkan Svensson. Bildkälla: Wikipedia.

Kristianopel
Kristianopels äldsta kyrkbok är från dansktiden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Läs om Sven Edvin Salje. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/6324

Fortsätt läs mer
  552 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt-Arne Swahn
I ett TV-program för många år sedan lanserade Sven Edvin Salje att "lyckans ost" kom från hans hembygd. I TV-programmet visade han... Läs mer
lördag, 05 januari 2019 23:55
552 Träffar
1 Kommentar

Databasernas år

Nytt år snart, och nya möjligheter. Eller hur? Det är väl så vi ska tänka i dessa moderna tidevarv.

Vilka möjligheter som öppnar sig för oss släktforskare under det kommande året vet jag inte nu, men säkert kommer det nya hjälpmedel vi just nu inte känner till.

VMTHN0066
Nyårskort från Trollhättan, där jag bodde en kort tid på 1970-talet. Bild från Vänersborgs Museum.

Just nu glädjer jag mig åt det som kom oss till del under det år som gått:

1. Nya kompletta Sveriges dödbok 1860-2016 (utgiven av släktforskarförbundet). Så mycket nytta jag haft av den redan, framför allt för att hitta folk som försvunnit från husförhörslängderna vid flyttningar under första halvan av 1800-talet men som dött efter 1860.

2. Folkräkningarna 1940, 1975 och 1985 hos Arkiv Digital, plus utökningen av Befolkningen i Sverige fram till 1947 (för avfotograferade församlingsböcker). Nu går det mycket lättare att spåra upp nu levande avlägsna släktingar. För forskning på 1900-talet behövs den här sortens hjälpmedel, för att överbrygga den 70-åriga sekretessen.

3. Utökat register över födda, vigda och döda hos Arkiv Digital. En hel del i Sörmland (där jag släktforskat i höst) och nu även alla i Kronobergs län. Superbra för mig som har flera outredda släktspår kvar i södra Småland. Ett har jag redan löst och resten ska nog ordna sig.

En stor fördel med att jag nu kommer åt dessa databaser över nätet är att det inte krävs cd-fack i datorn, som jag inte haft på flera år. Dessutom är de flesta databaser på cd/dvd bara gjorda för pc och inte för mac. som jag har. På nätet kan jag använda dem obereonde av plattform och system.

Det finns så klart massor med andra arkivhandlingar och register som blivit tillgängliga, det sker ju hela tiden. Har du inte hittat vad du sökte första gången så ta en titt igen, det kan ha digitaliserats sedan dess.

Och om några dagar släppts födda, vigda och döda 1948 från SCB:s register hos Riksarkivet. Längre fram, men förmodligen inte under 2019, ska folkräkningarna 2000 och 2010 ges ut och massor av dagstidningar ska digitaliseras.

Nu har jag bara skrivit om det som är tillgängligt på nätet. Glöm inte allt det där som finns i de fysiska arkiven och som kan ge betydligt mycket mer kött på benen för släktforskaren.

Gott Nytt År!

OSTI086Fotografen Henri Osti och hans hustru Emma i Uppsala önskade Gott Nytt År 1902, med självutlösaren gömd under snön ser det ut som. Bild från Upplandsmuseeet. En snabb sökning i Arkiv Digitals databas 1860-1947 och Sveriges dödbok 1860-2016 säger att Henri Osti var född i Berlin i mars 1826, så han var alltså 75 år när fotot togs. Emma var hans andra hustru (eller kanske tredje?) och de hade gift sig 1897. Hans tidigare hustru hette Edla Jerfving. Henri dog 1914. Emma var född 1860 och överlevde sin make med 40 år men gifte inte om sig. Läs på Wikipedia om Henri Osti.

Fortsätt läs mer
  351 Träffar
  0 Kommentarer
351 Träffar
0 Kommentarer

Född på julafton

En riktigt God Jul önskar jag er alla, släktforskare och andra! Nu tar jag helg för att ägna mig åt de levande i stället för de döda ett tag.

UMFA54672 1214
Julkort från Bohusläns Museum. Sockenborna är på väg till kyrkan, kanske till julottan på juldagen.

För den som fyller år på julafton i vår tid är det kanske antiklimax att ha födelsedag en dag som alla andra också får paket, och inte ha en egen dag att fira på. I mitt släktträd finns en enda person som är född på julafton. Det är min morfars farfars far Arvid Mårtensson som föddes den 24 december 1777 på en gård i byn Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Vid tiden för hans födelse fanns det tre hushåll i Skärvered, så vi kallar det en by. Idag är bara två av gårdarna kvar, så vitt jag vet. En av dessa två är gården där Arvid föddes och växte upp.

Jag har fem Arvid i min mammas släktträd och två i min pappas men det visste jag inte om när min äldste son på 1980-talet fick namnet Arvid. Det visade sig alltså vara ett släktnamn.

När Arvid Mårtensson var barn brydde han sig nog inte om att han fyllde år på julafton, åtminstone inte för firandets skull. På den tiden var det nog inga vanlig bondebarn som fick födelsedagspresenter eller julklappar, gissar jag. Men kanske tog hans föräldrar födelsen som ett gott tecken att han föddes just denna dag.

Arvid julafton1777
Arvid föddes på julafton och döptes på annandagen den 26 december. Han blev årets sista barn i Askome församling detta år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Lille Arvid var fjärde generationen på gården i Skärvered. Där hade hans mors släkt bott sedan sent 1600-tal, kanske ända från dansktiden. Ännu har jag inte helt rett ut denna släktgren, men gården har jag besökt för ett par år sedan.

Arvids far Mårten Torstensson kom från Myckhult strax norr om Skärvered men Arvids farmors mor Johanna Gudmundsdotter var född i Skärvered 1696 men på granngården. Hennes farfar var troligen Arvid Olofsson, född 1635 och brukare i Skärvered. Då är vi fem generationer före Mårten men via Myckhult.

Ja, så där tänker en släktforskare, och det känner ni ju igen.

Arvids far Mårten var född i Myckhult 1744. På dagens karta står det Myckelt och i en del kyrkböcker står det Myckilt. 2016 var jag där och letade efter platsen för den gård som funnits i min släkt på 1700-talet, i sällskap med hembygdsföreningens ordförande och tillsammans hittade vi rester i skogskanten som troligen är från den gamla gården. Nyare hus finns alldeles intill.

Myckilt
Resterna efter gården i Myckhult där mina förfäder bodde. Eget foto 2016.

Arvids farfar Torsten Nilsson var född i Bökås 1718, en gård ytterligare en liten bit därifrån. Bökås ligger öde sedan mer än hundra år men rester finns kvar. Det är spår efter mina sedan länge döda gamla släktingar.

Bokas
Även i Bökås finns rester av den gamla gården kvar. Eget foto 2016.

God Jul!

Fortsätt läs mer
  404 Träffar
  0 Kommentarer
404 Träffar
0 Kommentarer

Böcker för barn

Tror du att dina barn och barnbarn inte alls är intresserade av din släktforskning? Så behöver det inte alls vara, inte ens om barnen är små förskolebarn. Själv har jag fem barnbarn mellan fem och två år. Den äldste av dem visade sig i höstas vara mycket intresserad av att strukturera upp ett litet släktträd med syskon, föräldrar, kusiner, mor- och farföräldrar och ett par generationer till. Vi ritade och skrev på ett papper med honom själv i centrum. En mycket trevlig stund.

Allt började med att vi diskuterade varifrån hans efternamn kommer, för det hade de pratat om på dagis. Givetvis kunde jag berätta det, hur det kommer sig att han heter som sin pappa, farfar, farfars far och farfars farfar men inte som farfars farfars far. Och varför jag, mormor och morfar har andra efternamn. Vi tog oss bakåt till mitten av 1800-talet, sedan blev det för mycket.

Vill man få barn intresserade av släkthistoria så finns det några barnböcker på temat. Här ska jag tipsa om dessa.

Det här blogginlägget borde jag gjort mycket tidigare i höst, så att ni inte hunnit handla alla julklappar redan. Men bättre sent än aldrig. Det var i veckan, när jag letade efter en annan bok, som jag hittade en av de här böckerna och kom på att jag ska dela med mig av dessa boktips. En hylla här hemma har jag avsatt för barnböcker och de används flitigt när barnbarnen är på besök.

De böcker jag skriver om här är inte några nya böcker utan utgivna för flera år sedan. Alla går att få tag på begagnade på Bokbörsen och finns säkert också på bibliotek. En direktlänk till Bokbörsen och till biblioteket finns för varje bok.

soffan
Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson, Alfabeta förlag 2014. En bilderbok som berättar om en familj i flera generationer, med en kökssoffa som huvudperson. Soffan står idag i en sommarstuga och är lite skamfilad. "Inte konstigt" säger pappan, "soffan är ju hundra år gammal". Sedan hoppar vi bakåt till 1915 när Olof och Nanny gifte sig och köpte soffan. Vi får följa soffan i varje generation, som sittplats, säng, undanskuffad i förrådet ett tag men sedan framtagen igen. Alla som satt i den och åt middag och drack kaffe, alla som sov i den, och hur den flyttades med. Vad hände i familjen? Vem tog över? Ja, det är en riktigt underbar bok att läsa för förskolebarnen. Bokbörsen Bibliotek

Gelotte
När vi var barn
av Ann-Madeleine Gelotte, Tidens förlag 1991. Egentligen är det här en serie som består av tre böcker, men den gavs ut med alla tre böckerna i en volym också, och det är den jag har. De tre böckerna heter Ida Maria från Arfliden (1977) och handlar om författarens mormor på 1880- och 90-talet, Tyra i 10:an Odengatan (1981) som handlar om författarens mor i Stockholm på 1910- och 20-talet, samt Vi bodde i Helenelund (1983) som handlar om hennes egen och brodern Ronnies barndom i en villaförort utanför Stockholm på 1940- och 50-talet. Ann-Madeleine Gelotte skriver själv att det är böcker tänkta för både vuxna och barn, och gjorda för att väcka intresset hos läsaren att förmedla sina egna minnen. Det är bilderböcker med många färgstarka och detaljerade bilder som berättar om vardagslivet ur barnens perspektiv. Texten är lättläst men förmedlar mycket kunskap. Bokbörsen Bibliotek

Nedanstående böcker är mer allmänna historieböcker:

Hulth

När Sverige var som störst av Sonja Hulth och Fibben Hald, Rabén & Sjögren 1989, och När svenskarna flyttade till stan av Sonja Hulth och Ola Ambjörnsson, Rabén & Sjögren 1992. De två böckerna ingår i en serie på fyra som heter Barnens svenska historia. Dessa två handlar om tiden från 1500-talet fram till början av 1700-talet samt om tiden därefter fram till våra dagar. De två tidigare böckerna handlar om tiden innan dess. Sonja Hulth har skrivit alla böckerna men de har olika illustratörer. De två senare är dem som är mest aktuella för den tid vi normalt släktforskar på. Detta är historieböcker som bilderböcker för barn men är till stor del fokuserade på hur vanligt folk levde i skuggan av kungar och krig och samhällsomvandlingar. Bokbörsen Bibliotek Bibliotek

Elmqvist

Sveriges historia av Annika Elmqvist och Pål Rydberg, Ordfronts förlag 1979. Detta är en tecknad historiebok för barn och spänner över tiden från strenåldern till idag, och har inte den mer personliga prägeln som de andra böckerna. Även om illustrationerna är huvuddelen av boken är den nog mer för lite äldre barn. Boken har ett tydligt underifrånperspektiv, i den senare delen av boken lyfter man fram industrialiseringen och arbetarrörelsen. Det finns en uppenbar politiskt radikal tanke bakom innehållet. Samma författarpar har gjort bilderboken Farliga tankar om demokratirörelser, revolutioner och rösträttskamp. Bokbörsen Bibliotek

 

Fortsätt läs mer
  445 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej! Himla trevligt inlägg tycker en gammal barnbibliotekarie, som dessutom fick tips på en bok jag missat under årens lopp: Anna ... Läs mer
torsdag, 03 januari 2019 20:18
Eva Johansson
Ann-Christin! Tack för din kommentar och tips på bok. Den ska jag se om jag får tag på. Visst är boken om soffan jättetrevlig, det... Läs mer
torsdag, 03 januari 2019 20:20
445 Träffar
2 Kommentarer

Fick han sin medalj?

Den 12 oktober 1881 förliste det franska fartyget Saundary någonstans ute på havet. Vid förlisningen kom det engelska ångfartyget Greece till undsättning. Ombord på Greece fanns en svensk sjöman som hette Hans Strandberg. Han gjorde en så stor insats att han senare tilldelades en silvermedalj med diplom av franska regeringen. Problemet var bara att de inte kunde hitta honom.

Den här historien rullas upp när jag bläddrar i en arkivvolym i Vadstena sjömanshus arkiv och egentligen letar efter något annat. Jo, det fanns faktiskt ett sjömanshus i Vadstena. Det ligger ju vid Vättern och där var det betydligt mycket mer sjöfart förr i tiden än idag.

HansStrandberg

Fransmännen hade hört sig för hos engelsmännen för att få tag på Hans Strandberg. Och en tjänsteman på Board of Trade i England skickade frågan vidare till svenska konsulatet som vände sig till Kommerskollegium i Stockholm som i sin tur vände sig till sjömansdirektionerna i Sverige. Brevet från Kommerskollegium är det som bevarats i Vadstena sjömanshus arkiv. Troligen finns ett likadant brev kvar i flera av de andra svenska sjömanshusarkiven.

Det brittiska rederiet trodde att Hans Strandberg var född i Stockholm men när man började leta där hittades ingen sjöman med namnet Hans Strandberg. Däremot en Johannes Strandberg som skulle vara född den 26 juni 1860 i Sala men kyrkoskriven i Maria Magdalena församling i Stockholm som vuxen. Vid närmare undersökning visade sig dessa uppgifter inte stämma och därför vände man sig nu till sjömanshusen med frågan om det fanns en annan Hans Strandberg. Brevet skrevs 1887, alltså sex år efter olyckan, så de hade nog letat ett tag.

Hur det gick vet jag inte. Fanns det någon sjöman Hans Strandberg? Kanske var han en rymling från ett svenskt fartyg och hade tagit nytt namn. Sådant hände ibland. Givetvis har jag googlat på detta men inga svar leder till gåtans lösning.

Idag är det ju lätt att söka i databaser så jag har sökt både i Riksarkivets sjöfolksdatabas och i Arkiv Digitals personregister 1860-1947. Något entydigt svar finns inte, inte ens en antydan. En sjöman har jag hittat, Hans Strandberg, född 1849 och inskriven i Visby sjömanshus men han hade sadlat om till hemmansägare hemma på ön vid tiden för sjöolyckan, så vitt jag kan se. Av de andra handfull män med lämpligt namn och som lever vid den här tiden så finns det en i Göteborg som kanske skulle kunna vara en kandidat. Det finns inga uppgifter om honom, bara namnet och födelseåret 1837. Han var på 1860-talet kyrkobokförd i Karl Johans församling i Göteborg. Något som tyder på att det skulle kunna vara denne man finns inte men de övriga verkar vara väl förankrade på landbacken.

Har du en Hans Strandberg i släkten, kanske försvunnen från Sverige vid den här tiden före olyckan 1881?

Sådana här historier fascinerar mig. De finns överallt i arkiven. Frågorna man vill få svar på. Just den här arkivvolymen från Vadstena sjömanshus är en samlingsvolym med flera olika typer av handlingar. Fartygshandlingar och kungörelser, mönstringshandlingar och betygsavskrifter, räkenskaper och protokoll. Och så det här brevet med denna dramatiska historia.

Fortsätt läs mer
  568 Träffar
  0 Kommentarer
568 Träffar
0 Kommentarer

Gubbvälde består

Idag kom Släkt och hävd, Genealogiska Föreningens (GF) medlemstidskrift. Den här gången handlar den om föreningens historia, eftersom det är 85-årsjubileum i år. Själv har jag bara varit med några få år. GF är en rikstäckande men Stockholmsbaserad förening, med föreningslokal i Solna i samma hus som släktforskarförbundet.

Egentligen är skriften som en tunn bok på över 170 sidor. När jag bläddrar i den fastnar jag genast i ett avsnitt på sidan 125 med rubriken "Släktbegreppet, intern debatt och lobbyism". Det handlar om det agnatiska släktbegreppet som innebär att en person anses enbart tillhöra sin fars släkt. Moderns släkt räknas inte.

Jag har aldrig begripit mig på detta synsätt. Att släkten skulle utgå från faderlinjen i stället för moderlinjen.

Här berättas att på 1960- och 1970-talen var GF med i diskussionerna om en ny namnlag och att man ansåg att en gift kvinna skulle ha mannens efternamn och barn skulle bara kunna få moderns efternamn efter rättslig prövning!

Jag var ju vuxen då och vet ju att majoriteten gifta kvinnor bytte efternamn till makens. Så gjorde min mamma och de flesta andra jag kände. Men att jag skulle göra det föresvävade mig aldrig. Varför byta namn? Varför skulle plötsligt en mans namn bli mitt? Obegripligt. När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn Johansson, även om det är Sveriges vanligaste namn. Min dåvarande man hette Andersson, och även våra barn heter så. Det har gått alldeles utmärkt att ha kvar mitt eget namn.

Den kände släktforskaren Hans Gillingstam skrev en debattartikel i Släkt och hävd och gick emot vad ordföranden Börje Furtenbach och medlemmen Lennart Zielfelt tyckte. De senare stod för GF:s officiella hållning: Att den agnatiska principen skulle gälla. Kvinnor och barn skulle alltså vara underställda mannen, när det gällde namnskick och släkttillhörighet. Men Hans Gillingstam undrade i en artikeln varför det skulle "...vara mindre värdefullt att med telefonkatalogens hjälp finna – kanske närmare – släktingar på spinnsidan än avlägsna släktingar på svärdsidan?" Heder åt en sådan fördomsfri man då!

SoH
Från Släkt och hävd nr 4, 2018, sidan 125. Författare här är Michael Lundholm.

Den patriarkala synen består ju. Fortfarande finns det släktforskare som menar att den viktiga släkten är fadersläkten. Ändå är ju släktskap mycket säkrare på moderlinjen. Att en och annan av de barn som föddes fick fel far i kyrkboken hände nog, men fel mor? Troligen inte.

Svenska Släktkalendern är ett värdefullt verktyg för släktforskare, men presenterar bara fädernesläkter. Ett undantag finns i årets bok, en mödernesläkt, men det beskrivs som ett undantag, inte någon nyordning.

Sedan kan man förstås fundera på om det är de biologiska föräldrarna eller de sociala, alltså de ett barn växt upp med, som är viktigast. Släktforskare i allmänhet tror jag letar efter de biologiska förfäderna, många av dem okända fäder. Men man vill veta och DNA-testerna ökar i antal i allt snabbare takt.

Mammas4gen

Pappa4gen
Överst: Kvinnorna, dvs mina förmödrar på moderlinjen. Min mamma Gertrud Dahlberg, min mormor Alida Johansson, min mormors mor Amanda Johansdotter, min mormors mormor Inger Christina Petersdotter född 1837. Underst: Männen, dvs min far och mina förfäder på faderlinjen. Min pappa Yngve Johansson, min farfar John Johansson, min farfars far Johan Olausson, min farfars farfar Olaus Larsson född 1821. Alla är lika viktiga.

Det är inte så konstigt om kvinnorna skrivits ut ur historien och inte fått ingå, de räknades ju inte som självständiga egna personer utan "tillhörde" i stället sin make och hans familj. Det vet vi ju.

Men något som var bra ända fram till ungefär förra sekelskiftet är att kvinnorna fick behålla sina efternamn livet igenom. Bara för att maken hette Petter Andersson blev ju inte hustrun Stina Andersson (Anders son). Men så kom namnskiftet kring år 1900 och min farmor bytte namn från Kristoffersdotter till Johansson när hon gifte sig med farfar. Och min mamma bytte från Dahlberg till Johansson när hon gifte sig med pappa 1947. Trots det tillhör jag släkten Dahlberg, precis lika mycket som min släkt Johansson.

Det finns också de som fick efternamn efter sina mödrar. När jag forskade i en församling i Norrbotten för något år sedan stötte jag på en kvinna som hette Ingridsdotter. Och det finns fler, det vet jag, inte minst i vår tid. Kanske stundar nya tider.

Fortsätt läs mer
  796 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Bra Eva! Jag håller helt med.
söndag, 02 december 2018 20:13
Eva Johansson
Tack, Barbro! Jag tror att fler gör det också.
söndag, 02 december 2018 23:13
Eva Johansson
Tack Gunvor! Alla är lika viktiga.
måndag, 03 december 2018 12:54
796 Träffar
4 Kommentarer

Bouppteckningar berättar om livet

Bouppteckningar är en mycket intressant källa för släktforskare, så missa inte dessa. Där får vi många ledtrådar till den dödes liv, sådant vi annars aldrig skulle fått veta.

I äldre tiders bouppteckningar finns mycket mer uppgifter om en person och ett hushåll än i dem som görs idag. På senare år har också mängden digitaliserade bouppteckningar ökat och många finns tillgängliga hos Arkiv Digital. Bouppteckningarna registrerades på härads- och rådhusrätterna och finns i deras arkiv, sorterade någorlunda (men inte helt) i tidsordning men inte sockenvis. Ibland finns det register att slå upp i, annars är det många sidor att leta bland. Alla bouppteckningar är inte sparade och alla sparade är inte digitaliserade men det går förhoppningsvis att hitta en del av dina släktingarnas bouppteckningar. Till vissa bouppteckningar kan också finnas testamenten.

Bouppteckningen förrättades av två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet. Detta kan säga väldigt mycket om en person och en familj. Inte minst kan det berätta om det var ett välbärgat eller fattigt hushåll. Ibland ingår bara några få och slitna saker, i andra kan det vara sida efter sida med uppräknat lösöre.

Bouppteckningen visar alltid hela hushållets behållning, inte bara den avlidnes. Med ett undantag: det är bara den avlidnes kläder som tas upp, inte efterlevande makens eller eventuella hemmavarande barns. I en bouppteckning jag sett, där hushållet i övrigt inte verkade särskilt välbeställt, hade den döda kvinnan ägt flera klänningar av både siden och sammet. Hur de kommit att bli hennes gick inte att klarlägga men det väckte så klart min nyfikenhet.

ChristinaMo
Änkan Christina Svensdotter på Erlandsbo i Åsenhöga socken dog den 10 september 1857. Hennes bouppteckning visar att hon inte ägde särskilt mycket kläder. Hon hade sex kjortlar, två tröjor, tolv klutar, två förkläden ett par handskar, två lintyg (underkläder), ett par strumpor och ett par skor. Bildkälla: Arkiv Digital.

registerMo
Christina Svensdotters bouppteckning kan vi hitta tack vare bouppteckningsregistret i Mo häradsrätts arkiv. Här ser vi att hennes bouppteckning finns i volym 14 på sidan 763. Volymbeteckningen är FII:14. Bildkälla: Arkiv Digital.

Genom de saker som räknas upp kan du få ett hum om vad förfäderna sysslade med. Vanliga jordbruksredskap fanns förstås hos nästan alla när de flesta levde på jordbruk. Men det kan variera. Finns det fiskeredskap bland jordbruksredskapen, då har bonden förmodligen fiskat en del i närmaste sjö eller havsvik också. Finns det en rad olika snickarverktyg, då har bonden kanske varit en duktig snickare och till och med varit anlitad av andra för att snickra.

fiske
Den här bouppteckningen gjordes efter hemmansbrukaren Carl August Andersson i Gräna i Dalby socken som dog den 26 april 1887. Av förteckningen att döma ägnade han sig inte bara åt jordbruk utan även fiske eftersom han hade två fisknät bland sina redskap. Bildkälla: Arkiv Digital.

I en del bouppteckningar kan man se hur saker går i arv. Du kanske har en silverbägare hemma i bokhyllan och som du vet kommer från din mammas släkt. Men från vem? Kanske nämns den i en bouppteckning några generationer tillbaka. Det var jag med om en gång när jag släktforskade åt en bekant. Tre silverbägare fanns i en bouppteckning från tidigt 1800-tal, så småningom var det en som gick vidare till min bekant.

Karlstad
Hur hade de det hemma, våra gamla släktingar? Vilka möbler hade de? Den här familjen ägde både chiffonjé, två byråer (dragkistorna), kryddskåp, hörnskåp och pulpet, en slagklocka (är det ett golvur eller ett väggur?), fem sängar, tre soffor med madrasser, en brun målad liggsoffa, ett omålat slagbord och två dussin plus tre styck klädda stolar. Kanske är det någon nutida släkting som idag äger chiffonjén eller hörnskåpet? Bouppteckningen gjordes efter Anna Cajsa Carlmark i Karlstad, hustru till vaktmästaren L. Andersson. Hon dog den 13 mars 1847. Bildkälla: Arkiv Digital.

korna
Sådant här gillar jag, att få veta vilka namn korna hade. Rubriken "Kreatur" finns med i de bouppteckningar där den döde ägde djur, vilket gäller de flesta vuxna på landsbygden. Maja Persdotter i Lilla Grundemar i Loftahammars socken dog den 2 maj 1829. Hon och maken Johannes Andersson hade en hel del djur, bland annat en oxe, fyra kor och en tjur. Kornas namn står med i bouppteckningen. En heter Grevinna och en heter Blomstra. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är också bra för för att bekräfdta släktskap eller berätta vart arvingar tagit vägen. Bouppteckningar visar också den dödes välstånd eller fattigdom. Detta ska jag återkomma till senare, med belysande exempel.

 

I senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum finns en artikel som berättar mer om bouppteckningar.

Fortsätt läs mer
  861 Träffar
  0 Kommentarer
861 Träffar
0 Kommentarer

Morfars mor dog i spanska sjukan

I måndags hade det gått exakt hundra år sedan min morfars mor dog. Hon hette Lotta Maria Bengtsdotter och var född den 5 november 1852. När hon dog den 18 november hade hon alltså nyss fyllt 66 år. En aning äldre än vad jag är nu.

Lotta Maria dog i spanska sjukan, som så många andra den här hösten. Ungefär 34 000 personer i Sverige dog i spanska sjukan. Det var en riktig farsot som drog fram runt hela jorden. Miljoner människor dog. De flesta dog av den efterföljande lunginflammationen.

Lotta Maria bodde i Gällsås i Okome socken i Halland och var gift med morfars far Emanuel Dahlberg. De hade sju barn. Min morfar Gottrid, född 1893, var yngst och bodde fortfarande hemma. Han fick också spanska sjukan men tillfrisknade, fast han inte trodde att han skulle klara sig igenom. Maken Emanuel levde till 1922.

EmanuelLottaDahlberg
Emanuel och Lotta Maria Dahlberg.

Heden
Emanuel och Lotta Maria 1910 med tre av sina barn: Anders, Gottfrid (min morfar) och Albertina.

HN

I en tidningsnotis i Hallands Nyheter står det att Okome socken drabbats av två dödsfall i spanska sjukan och där nämns Lotta Maria. Men före henne hade redan två andra sockenbor dött i samma sjuka: den 34-årige bonden Per Alfred Nilsson i Åparp och torparhustrun Anna Benedikta Andersson från Ryen. Per Alfred Nilsson dog den 30 oktober och var spanska sjukans första dödsoffer i socknen. Därefter följde sex till, med dödsorsak spanska sjukan, varav morfars mor var en.

Den första influensavågen kom till Sverige på hösten 1918. Ett par gånger till blossade epidemin upp, sista gången 1920. Svårast var den första omgången och det tog kanske lite tid innan man i allmänhet förstod vad det var.

Egentligen var det inte en epidemi utan en pandemi, eftersom den drabbade hela världen. På 2000-talet har man lyckats identifiera viruset till ett typ A-virus, det vill säga som en fågelinfluensa.

Var och när den startade är oklart. Möjligen kan det ha varit i skyttegravarna i Frankrike redan 1916, eller bland soldater i England vid samma tid.

Värst var det i Sverige i oktober och november 1918. Det var då dödstalen steg markant i de svenska socknarna. Flest sjuka och döda i spanska sjukan hade Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Även övriga Norrland hade många sjuka.

Långt ifrån alla som insjuknade i spanska sjukan dog. De allra flesta överlevde, omkring 2,5 procent av de insjuknade dog. Störst dödlighet var det i den internationellt sett andra vågen av spanska sjukan, den som spreds den här hösten 1918 och då nådde Sverige och övriga nordiska länder. Tidigare hade en första våg svept fram över USA och delar av Europa under våren 1918.

Våren 1920 kom en sista våg av spanska sjukan till Sverige, men då med betydligt färre sjukdomsfall. Då dog cirka 3000 personer i Sverige i influensa.

 

Fortsätt läs mer
  841 Träffar
  0 Kommentarer
841 Träffar
0 Kommentarer

10,78 procent oäkta barn

TM.DJJ 272
Okänt barn fotograferat av Julius Johnsson för länge sedan. Bildkälla: Trelleborgs Museum.

Bland släktforskare diskuteras ju oäkta barn ibland, inte minst hur stor andel de utgjorde. Jag har sett siffror där någon gissat på 30 procent men de flesta brukar nog mena att cirka 10 procent av de födda barnen föddes utanför äktenskapet. Och 10 procent verkar vara en ganska rätt siffra, men över tid har andelen förändrats betydligt.

SCB (Statistiska Centralbyrån) och dess föregångare Tabellverket har ju funnits länge och fört statistik över oss i Sverige. En SCB-rapport från 1914 visar att den procentuella andelen utomäktenskapligt födda barn i Sverige ökade från 9,2 procent perioden 1861-1865 till 13,52 procent perioden 1906-1910. Andelen låg alltså runt tio procent under andra halvan av 1800-talet med en tydlig ökning kring sekelskiftet och därefter.

tabell1
Från SCB-rapporten.

En tabell visar siffror från 1751 och framåt. 1751-1760 var andelen levande födda utomäktenskapliga barn 2,4 procent. Därifrån ökade andelen stadigt och nådde 1871-1880 strax över 10 procent och var 1911 uppe i 14,8 procent.

Längre fram i rapporten kommer mer uppgifter. Till exempel fördelningen mellan landsbygd och stad vid förra sekelskiftet. Det var högst andel utomäktenskapliga barn i städerna med 20,63 procent och 10,32 procent på landsbygden. Allt räknat som andel av levande födda barn under perioden 1901-1910. Högst var andelen i Stockholms stad med 33,63 procent. Vi känner ju till de så kallade Stockholmsäktenskapen, att människor levde som sambo på den tiden, i storstäderna med mindre social kontroll. Som högst var siffran i Stockholms stad 44,75 procent under perioden 1841-1850. Lägst andel vid denna tid var i Västerbottens län med 5,39 procent.

I rapporten finns en del ganska detaljerade siffror, bland annat ner på häradsnivå, och analys av olika regionala siffror. Under hela mätperioden 1751-1910 hade landsbygden betydligt lägre siffror än städerna och länge var det ju betydligt fler som bodde på landet än i stan.

Det finns mycket intressant i sådana här statistiska rapporter och som stämmer till eftertanke. En tabell visar åldern för mödrarna till inomäktenskapliga och utomäktenskapliga barn. 1901-1910 födde 64 flickor med en ålder under 15 år utomäktenskapliga barn! Stackars barn! Vad hade de varit med om? Över lag var det betydligt fler tonårsmödrar bland dem som födde utomäktenskapliga barn, även om kvinnor ända till 1892 hade en tillåten vigselålder på bara 15 år.

För perioden 1908-1911 får vi veta vilka yrken som förekom bland de utomäktenskapliga barnens mödrar. Mest frekventa yrket var tjänarinnor, dvs pigor, tätt följt av hemmadöttrar och fabriksarbeterskor, alltså det som var det vanligaste för ogifta kvinnor över lag. Under samma period föddes 912 barn på landet och 2934 barn i städerna där modern uppgavs som okänd.

Här finns också statistik över dödfödda barn och tidigt döda barn. Av totalt omkring 1,4 miljoner födda barn 1901-1910 var 35 000 dödfödda och mer än 115 000 barn dog inom ett år efter födelsen.

Skriver du på din släkthistoria finns det mycket uppgifter här som du kan använda och sätta dina egna släktuppgifter i relation till. Jag älskar statistik.

karta
Från SCB-rapporten.

Fortsätt läs mer
  860 Träffar
  0 Kommentarer
860 Träffar
0 Kommentarer

När rödsoten härjade

Säkert har du sett i dödböckerna att dina egna släktingar eller andra dött i rödsot förr i tiden. Rödsot var en förskräcklig sjukdom. Idag kallas den dysenteri och är en inflammation i tarmarna orsakad av dålig mat eller dåligt vatten och smittar även människor emellan. De som blev sjuka fick svåra magsmärtor och blodig avföring. Sjukdomen förekom en hel del ända fram till omkring 1860. En del som fick den klarade sig undan med bara diarré.

Här om dagen forskade jag i Sunne i Värmland på 1700-talet. Den jag letade efter dog den 22 juli 1773 i rödsot. Samma dag dog ytterligare elva personer i socknen i rödsot, och fler både dagarna före och efter. I Uddevalla dog 70 personer i rödsot från den 14 juli till den 30 december 1771. I Fagered i Halland dog 17 personer i rödsot under september-november 1783.

Sunne
Sunne dödbok. Den 22 juli 1772 dog tolv personer i rödsot. Bildkälla: Arkiv Digital.

Nej, jag ska inte trötta er med fler uppräkningar, det här räcker. Det är bara tre slumpvis valda socknar som jag råkat stöta på, det finns de som var värre utsatta.

Wikipedia läser jag att vi hade en stor rödsotsepidemi i Sverige 1773, då dog mer än en procent av Sveriges befolkning i rödsot, eller 19 000 personer. Sjukdomen kom som en direkt följd av missväxten 1772-73. Men uppenbarligen grasserade sjukdomen både före och efter det här året. Det var typiskt att den utbröt på sommaren och blossade upp som mest under hösten. Värst drabbat var Dalarna, Värmland, Dalsland, Västergötland och nordvästra Småland.

Historikern Helene Castenbrandt skriver om rödsot i en artikel i Släktforskarnas årsbok 2015. Hon nämner där stora utbrott 1773, 1808 och 1857, men också andra år. Som exempel har hon socknen Byarum som förlorade sju procent av sin befolkning i rödsot 1808. Det hände att hela familjer utplånades. Nästan som på pestens tid.

Rödsot var förhållandevis vanlig också bland soldater i fält. Fler soldater dog av sjukdomar än stupade i strid, och bland dessa var det rödsoten som tog många. De som var sjuka tog med sig smittan hem.

Att rödsot var vanligt förr är kanske inte så konstigt eftersom dålig hygien låg bakom. Att tvätta sig var inget man gjorde varje dag och bakterier kände man förstås inte till. Den som skötte om de sjuka kunde lätt sprida smittan vidare. Det fannas inga kylskåp och frysboxar till maten, i stället var det gott om flugor som spred bakterier mellan dynga och mat och människor. Läs mer om detta i Helene Castenbrandts artikel i årsboken eller i hennes avhandling från 2012.

Uddevalla
Uddevalla dödbok. I september 1771 dog församlingsborna i rödsot, den ena efter den andra, både barn och vuxna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  698 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Vilken tur att jag fick rödsot/dysenteri i modern tid dvs 1974 när jag hämtade hem min lilla, fina adoptivdotter från Sri Lanka. J... Läs mer
måndag, 05 november 2018 22:39
Eva Johansson
Ulla: Oj! Att rödsot finns kvar fortfarande! Så skönt att allt gick bra. Så var det ju inte förr, det är sorgligt att se framför a... Läs mer
måndag, 05 november 2018 22:47
698 Träffar
2 Kommentarer

Två olyckliga äktenskap

Den 7 augusti 1808 tog Margareta Maria Kronacker i Lebo i Hjorted i nordöstra Småland en eka och rodde ut på en göl i närheten av hemmet. Därpå kastade hon sig ner i vattnet i avsikt att ta sitt liv, vilket hon också lyckades med. Så beskriver prästen i Hjorted hennes död.

Margareta var vid sin död 52 år gammal. Hon var gift för andra gången, nu med rusthållaren och bruksbokhållaren Axel Skog. De hade gift sig efter att Margareta fått skilsmässa från sin förste make löjtnanten Olof Eskelsson sedan han dömts till döden för olydnad under sin tid i flottan. Senare benådades han av kungen men fick livstids fängelse och dog i Stralsund 1798.

Dödsdomen var i alla fall tillräcklig grund för skilsmässa och Margareta gifte snart om sig med Axel Skog i Lebo söder om Västervik. Margareta hade med sig flera av sin sex barn med Eskelsson och fick även en son med sin nye make.

Uppenbarligen var äktenskapet inte särskilt lyckligt. Prästen har skrivit i dödboken: "...hon blef skild och ingick nytt äktenskap 1795, som dock å ömse sidor varit fullt av bitterhet och osämja. Det var förmodligen af ledsnad och misnöje häröfver som hon slutl. gick ut med en öka på en göl och kastade sig sjelf i vattnet, hvarur hon sedan död uptogs." Dödsorsak: självmord.

Hjorted
Prästens notering om Margareta Maria Kronackers död i Lebo 1808. Bildkälla: Arkiv Digital, Hjorted (H) C:3 (1774-1829) Bild 283 / sid 561.

Margareta var född i Skåne 1756, hennes föräldrar hette Nils Baltzar Cronacker och Brita Margareta Rundberg.

Förste maken Olof Eschelsson föddes i Västervik den 16 oktober 1751, son till skepparen Eschel Paulsson och dennes hustru. Olof blev själv kofferdikapten i handelsflottan men också fänrik i den kungliga flottan. Han beordrades att tjänstgöra i Karlskrona men stannade ändå i Stockholm och det var detta som var hans lydnadsbrott.

För makarnas barn blev livet bättre än för föräldrarna. Sonen Olof Eschelsson, född 1786, gifte sig med Christina Carolina Enbom. De var bosatta i Norrköping där sonen Anders Olof föddes 1821. Han var gift med Carolina Lovisa Ulrika Frestadius och blev grosshandlare och konsul i hemstaden. De fick flera barn, bland andra Anna Wilhelmina som föddes 1855. Anna Wilhelmina gifte sig med Edvard Brändström och 1888 föddes deras dotter Elsa. Och Elsa Brändström är ett namn som du säkert känner igen. Hon kallades Sibiriens ängel. Under första världskriget arbetade hon för Röda korset som sjuksköterska i ryska fångläger och tog hand om krigsfångar i lägren.

Nej, jag är inte släkt med Elsa Brändström eller hennes morfars farmor, den olyckliga Margareta Maria Kronoacker men fängslades av hennes öde när jag hittade det. Texten ovan har jag ursprungligen skrivit för en artikel i vår lokala släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter, som ges ut av Tjust Släktforskarförening i Västervik.

Elsa
Elsa Brändström var sjuksköterska under första världskriget och arbetade i ryska fångläger. I Linköping finns ett minnesmärke över henne. Foto: Einar Jagerwall, Bild Linköping.

 

Fortsätt läs mer
  503 Träffar
  0 Kommentarer
503 Träffar
0 Kommentarer

Jeannette Eisen eller Johanna Carolina Wallberg

Mitt i centrala Stockholm ligger Klara kyrka med sin kyrkogård, alldeles intill Centralen. De flesta av er har kanske sett kyrkan skymta mellan husen medan ni skyndat iväg på något ärende. Så har det varit för mig i alla fall. Någon gång på 70-talet tror jag att jag sneddade över kyrkogården, men först mellan två tåg i förra veckan gick jag runt där inne och såg mig omkring.

Som släktforskare är en ju van vid att strosa på kyrkogårdar. Men någon släkt här i Stockholm eller i Klarakvarteren har jag inte, så det var ren nyfikenhet bakom mitt besök där.

Kyrkan var jag inte inne i, jag gick bara runt på kyrkogården. Den är som ett litet titthål in i historien, mitt i det moderna City. In i 1700-talet och tidigt 1800-tal. Här ligger Bellman begravd, Anna Maria Lenngren, Cajsa Warg, skalden Leopold och en rad andra som idag inte är lika kända.

Bellmangrav
Carl Michael Bellmans gravmonument på Klara kyrkogård. Exakt var han är begravd här vet man inte. Eget foto.

flera
Klara kyrka är svårfotograferad för det går inte att backa så långt att man får en bra fotovinkel. Graven i mitten såg jag inte vem den tillhör. Till höger skalden Leopolds grav. Han var informator hos min dåvarande granne här på Helgerums slott söder om Västervik på 1700-talet. Eget foto.

skolhusScandic1
Mitt i City ligger Klara kyrkogård och vi skymtar Scandic hotell bakom det här huset som ligger på kyrkogården. Kan det vara från 1700-talet, eller ännu äldre? Eget foto.

En av dem som inte är särskild kända, i alla fall en som jag aldrig förut hört talas om, är Jeannette Eisen. Hon ligger i en grav med ett svart kors och inhägnad med ett järnstaket. På korset står det bara "Jeannette Eisens graf". Innan jag skyndade tillbaka till Centralen och tåget tänkte jag att det måste väl gå att googla fram lite uppgifter om henne för att söka vidare på. Men det var inte så lätt som jag trodde, framför allt för att hon faktiskt inte hette Jeannette utan Johanna Carolina, född Wallberg. Men hon måste nog ha kallat sig Jeannette för i Klara dödbok står det Jeannette. Däremot döptes hon till Johanna Carolina.

Jeannette Eisen dog den 29 maj 1841. Prästen har antecknat "Egen graf här" så uppenbarligen är det hennes grav från 1841 som ännu är kvar. Hon blev 45 år gammal, så när som på sex dagar. Dödsorsaken var "kräfta i underlivet". En plågsam död misstänker jag.

Eisengrav
Jeannette Eisens grav. Eget foto.

Eisenkors
Korset på hennes grav. Jag har ljusat upp bilden lite så att ni ska kunna läsa namnet. Eget foto.

Jeannette, eller Johanna Carolina, föddes den 4 juni 1796 i Ulrika Eleonora församling i Stockholm. Hennes far hette Anders Wallberg, var född 1753, och han var då värderingsman och statsanställd i något som kallades Kungl Generalassistancecontoret. Hennes mor var hans andra hustru Catharina Wahlström. Föräldrarna hade gift sig 1788 och de fick minst fem barn, vad jag förstår. Första hustrun hette Anna Hansdotter Fahlberg och med henne hade han en son som hette Anders Reinhold.

Redan 1801 dog Anders Wallberg, då var Johanna Carolina bara fyra år gammal. Han blev 47 år och dog av blodstörtning. Det verkar som om familjen bodde kvar i Ulrika Eleonora församling för det var där Johanna Carolina gifte sig 1823 med den jämngamle Frans August Eisen. Han var kryddkramhandlare i Stockholm. I Svenskt Biografiskt Lexikon kallas han grosshandlare. Johanna Carolina hade en bror (tror jag) som hette Per Ulric och som också var kryddkramhandlare, så kanske var det genom honom som de träffats.

Johanna Carolina och Frans August bodde i Klara, i kvarteret Warenberg nr 5, vid Brunkebergstorg och ett kvarter ifrån kyrkan. Makarna fick minst åtta barn, sju av dem var söner. En son var Fritiof Emil, född 1833 och som blev häradshövding i Stockholm. Dottern Jenny Carolina född 1836, blev prästfru i Skåne. Länk till mantalslängden 1835.

Efter Johanna Carolinas död gifte änklingen om sig med Amalia Hedvig Aurora Markander, född 1817. De fick sonen August Gustav Eisen 1847, han blev med tiden en känd zoologisk forskare i USA och levde till 1940. Fadern Frans August Eisen dog 1866. Han kom från släkten Eisenbletter som kommit till Sverige från Tyskland någon gång före 1760, då Frans Augusts farfar Johan Jacob Eisenbletter blev modellör vid Fortifikationsverket.

Detta kan du fundera på om du tar dig en tur in på Klara kyrkogård mellan ett par tåg.

Jag kommer nog att återkomma till Klara kyrkogård igen, för det är en del annat jag funderar på också. Bland annat finns det några nutida gravar, eller i alla fall gravstenar. Kanske den siste som begravts här är Per Thunarf, i många år organist i Klara kyrka och avliden 2014. På Wikipedia kan du lyssna på hans klockspel från Klara kyrka. Gör det! Där finns förstås också mycket mer information om kyrkan och kyrkogården.

Fortsätt läs mer
  969 Träffar
  0 Kommentarer
969 Träffar
0 Kommentarer

Skattelängden från 1571

Älvsborgs lösen är en skattelängd som många släktforskare känner till. Den upprättades dels 1571, dels 1613. I Riksarkivets digitala forskarsal finns dessa skattelängder tillgängliga. De har funnits länge, i mormonernas svartvita filmversion från 50-talet. Men här om dagen fick jag se att åtminstone längderna från 1571 har fotograferats av på nytt, och nu i färg. Alltså lättare att läsa.

Säkert är det en och annan släktforskare som har nytta av dessa längder i sin forskning även om de flesta av oss inte kommer dithän. Dels är det ju ett hopp från de äldsta kyrkböckerna, dels är uppgifterna knapphändiga. Har du med hjälp av kyrkböcker eller mantalslängder lyckats spåra din släkt till de första decennierna på 1600-talet är ändå 1571 en eller två generationer bort. Så hur knyter vi ihop 1500-talsmänniskorna med de senare förfäderna? Jag vet inte, jag har inte i någon släktgren kommit så långt bakåt i min egen forskning. Så vitt jag förstår kan domböcker vara ett steg däremellan.

Mest är jag nog fascinerad av att det alls går att läsa vad skattskrivaren skrivit 1571 och att det är enskilda människor som träder fram här. De hette si och så och bodde på gårdar som ännu finns kvar. Ganska häftigt, tycker jag.

Läs om Älvsborgs lösen på Wikipedia. Läs på Wiki-Rötter

1
Visst är det vackert, inledningsbladet till en av längderna. 1500-talsskriften kan jag inte läsa men någon mer sentida har klottrat dit Tjust härad (och Tuna län), det härad där jag bor. Så här fortsätter jag bläddra mig fram. Bildkälla: Riksarkivet.

2
Jag bor i Västrums socken som 1571 var en del av Gladhammars socken i Tjust härad. Här har jag hittat två ställen jag känner igen. Överst är det Christoffer i Hörtingerum (som ligger mellan Västervik och Verkebäck) som verkar få betala 7 1/2 penning i skatt. Han verkar ha 1 ko, 4 kvigor och 2 får, men vad har han mer? Under honom kommer Jacob i Hultö. Jag skulle säga Jacob på Hultö, om det är den ö som ligger i Skaftetviken och inte så långt från där jag bor. Jag lyckas inte tolka hur många kor han har, för det ser ju ut som antingen 1/12 eller 1 1/2. Hans skatt verkar bli 4 penningar och 7 öre. Bildkälla: Riksarkivet.

3
Anledningen till att jag letade upp Älvsborgs lösen var att jag sökte en uppgift från Linneryds socken i södra Småland. Och då såg jag något intressant. Här är det kvinnor som är skattskrivna för gårdarna, den ena efter den andra. Män finns också, men påfallande många är kvinnor. Elin, Elin, Ingerd, Elin och Elsa. Sedan är det ett namn som jag först trodde är en Elin till men det är förmodligen ett annat namn. De måste väl vara änkor. Någon som vet hur detta kom sig? Varför satt så många änkor kvar på gårdarna 1571? Bildkälla: Riksarkivet.

Fortsätt läs mer
  1121 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Irene Johansson
Hej Eva! Den sista personen i skattelängden är gångeschredder. Det intressanta är ju också att skrivaren har använt ett blad ur e... Läs mer
lördag, 13 oktober 2018 08:32
Eva Johansson
Irene: Missale kände jag inte till men googlade nu och förstår vad det är. Men en gångeschredder, vad är det? En vandrande skrädda... Läs mer
lördag, 13 oktober 2018 16:32
Eva Johansson
Ja, då hade jag alltså tänkt rätt.
lördag, 13 oktober 2018 18:43
1121 Träffar
8 Kommentarer

De byggde Göta kanal

Det finns många udda arkiv hos våra arkivinstitutioner och i många arkivhandlingar finns uppgifter om enskilda personer. Ett av dessa är Göta kanalbolags arkiv som digitaliserats av Arkiv Digital.

Göta kanal med sina 58 slussar går mellan Söderköping och Trollhättan. Kanske har du någon gång stått och väntat på E22 i Söderköping, stressad och lite irriterad över broöppningen för att båtarna på kanalen ska få passera. Då kan det vara läge att fundera lite på detta gigantiska byggprojekt, som genomfördes 1810-1832, under ledning av entreprenören Baltzar von Platen.

Att anlägga Göta kanal innebar ett stort arbete med mängder av människor engagerade, bl a 58 000 indelta soldater. Vill du fördjupa dig i kanalbolaget finns arkivet för Göta kanalbolag under Företagsarkiv hos Arkiv Digital. Det är delvis svåröverskådligt och i flera volymer blandas olika typer av handlingar. Till exempel pensionsutbetalningar, brev, protokoll, räkenskaper, utbetalningar till kanalbetjäningen med mera. Arkivet är inte bara från byggtiden utan sträcker sig in på 1900-talet med till exempel register över fartyg som passerat de olika stationerna.

Läs om Göta kanal på Wikipedia.

GotakanalbolagPension
Från Göta kanalbolags pensionslista 1820. Bildkälla: Arkiv Digital.

GotakanalbolagSlussinspektorer Liggare över tjänstemän, betjäning och privata hantverkare har alfabetiskt register i början. Här finns uppgifter om slussinspektorerna. Bildkälla: Arkiv Digital.

GotakanalbolagSondagspeng
I redovisningslistan för natt- och söndagspeng får vi veta hur mycket slussvakterna hade i ersättning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  1502 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Yvonne Stenberg
Hej Eva - lustigt att du i första bilden lyfte fram en anmoder till mig! Mårds änka, min mmfffm Ingegerd Persdotter, född 1784 i N... Läs mer
söndag, 07 oktober 2018 11:39
Eva Johansson
Yvonne! Vad roligt att det råkade bli så! Jag har själv ingen släkt som (vad jag vet) var med i kanalbygget så de bilder jag har m... Läs mer
söndag, 07 oktober 2018 15:26
1502 Träffar
2 Kommentarer

Hur kunde han bli bonde så ung?

Ivar Eriksson var bara 14 år när han blev husbonde på sin gård. Hur kunde en 14-åring bli bonde? Har ni andra släktforskare varit med om det?

Ivar är släkt med mig, så vitt jag kunnat förstå. Han är lillebror till min mormors mormors farfars mor som hette Kristin (ibland står det Kerstin i kyrkböckerna) Eriksdotter, född omkring 1747. Kristin gifte sig 1772 och bodde då på Lunnagården i Gunnarps socken i Halland. Vad jag kunnat utröna var hon inte född där men hennes familj kom dit någon gång före 1757 för då dog hennes lillasyster Nilla på Lunnagården. 1765 föddes och dog nästa Nilla. Den 25 februari 1770 föddes lillebror Ivar. Den första husförhörslängden är från 1784 och då står Ivar som husbonde ovanför sina föräldrar. 1784 var han alltså bara 14 år. Hur kunde det bli så?

När jag först såg detta tänkte jag att det måste vara något fel. Fel födelseår eller fel år på husförhörslängden? Men det verkar inte så. Kanske finns det någonstans en uppgift som förklarar detta. Kanske i en dombok? Det vet jag inte, jag har inte sett något som tyder på det. Eller är det jag som är blind?

I husförhörslängden har prästen skrivit att Ivar var född 1770, men i födelseboken är han införd under 1769. Men jag upptäckte snart att prästen skrivit 1769 två år efter varandra och sedan kommer 1771 så 1770 är nog det rätta födelseåret.

Ivar C2
Ivars födelse i Gunnarps födelsebok. Bildkälla: Arkiv Digital.

1767
Karta från 1767 över Lunnagården och granngårdarna Slätthult, Tykesgård och Torsjö. Bildkälla: Lantmäterets historiska kartor.

Så vitt jag förstår var myndighetsåldern för pojkar och män 15 år ända fram till 1712 men höjdes då till 21 år (enligt inlägg på Anbytarforum). Så myndig var han ju långt ifrån. Hur kunde han då verka som bonde? Dessutom levde ju hans föräldrar. Det finns ingen anteckning om att hans far var ofärdig, men det kan han ju mycket väl ha varit. Men eftersom fadern levde borde väl han ha ansetts som husbonde även om sonen kanske stod för det praktiska arbetet? Ivars föräldrar var till åren komna, 1784 var hans far Erik Carlsson 64 år och hans mor Maria Gjötarsdotter 57 år. Säkert utslitna och kanske gamla i förtid men det måste ju ha funnits extrema skäl till att lämna över gården till en så ung och omyndig son. Dottern Kristin, min anmoder, var omkring 22 år äldre än sin lillebror Ivar och förmodligen äldsta barnet. Efter att hon gift sig 1772 flyttade hon med sin make till gården Sundhult i samma socken. När hennes lillebror var bonde i tonåren hade han varken dräng eller piga, det var bara de gamla föräldrarna och sonen på gården.

Familjen hade en av de tre brukningsenheter som då utgjorde Lunnagården. På de andra två fanns en bonde född 1721 och en född 1750 med sina familjer. Ivar gifte sig 1790 med Ingerd Nilsdotter. 1794 föddes deras son Johannes och 1798 fick de dottern Christina. I december 1800 dog Ivars far Erik och uppges då ha varit "bräcklig" vilket kanske tyder på att han inte orkat med sitt arbete som bonde. Men det var ju 16 år efter att den unge sonen blivit bonde.

1804 föddes dottern Inger. Någon gång 1807-1809 lämnade familjen Lunnagården. Ivar med hustru och barn kom till Klackebo i grannsocknen Gällared men vart hans mor Maria tog vägen då har jag inte lyckats utröna än. På 1790-talet hade Marias syster Anna flyttat in hos dem och kanske flyttade systrarna tillsammans någon annanstans. Både modern och mostern verkar vara i livet vid flytten. Systern Kristin var död sedan 1797 och de flyttade inte till hennes familj. Om Anna hade några barn i livet de kunde flytta till har jag inte undersökt än.

hfl1784
Husförhörslängden från 1787. Ivar var 14 år men står som husbonde i familjen. Bildkälla: Arkiv Digital.

1784
Även i mantalslängden 1784 är det Ivar Eriksson som står som bonde. Bildkälla: Riksarkivet.

Tillägg den 30 september:

Nu har jag fått en förklaring. Mantalsskatt skulle betalas för personer mellan 15 och 63 år. 1784 var Ivars far 64 år, alltså ett år för gammal för att betala mantalsskatt. I mantalslängden finns en anmärkning under Ivars namn där det står "Fadern utgl" och detta ska tydligen betyda "utgammal", dvs att fadern var för gammal. (Utgammal är inte ett ord i min vokabulär men jag förstår logiken. Att "gl" betyder gammal har jag sett tidigare, bl a i bouppteckningar.) Och då fick sonen ta över som ansvarig. Men frågan är hur det kunde bli så när Ivar ännu bara var 14 år, och inte 15. Kanske var Ivar husbonde även vid mantalsskrivningen 1783 som 13-åring, eftersom fadern då var 63 år gammal. Men den mantalslängden är inte tillgänglig hos Riksarkivet, åtminstone inte digitalt.

Magnus Bäckmark har skrivit handboken "Mantalsforska" och där läser jag nu om dels den undre åldersgränsen på 15 år för skatteplikt, dels den övre åldersgränsen på 63 år. Så denna 63-årsgräns för fadern är egentligen bara en delförklaring. Under en kort period på två år fanns det alltså ingen man (kvinnor var ju omyndiga) på gården som föll inom ramen för skatteplikt, dvs i åldern 15-62 år. Kanske var detta mycket ovanligt, de flesta män hade förstås söner eller mågar som var äldre än 15 år när de själva kommit upp i så hög ålder. Så att låta den underårige sonen bli den som står som husbonde var kanske det enda sättet att lösa problemet. Ivar måste ju rimligtvis ha varit en redig pojk, både att jobba och med förståndet.

Hans storasyster Kristin, som är min ana, var gift sedan många år med Måns Gudmundsson och de bodde på gården Sundhult några kilometer från Lunnagården. Jag tror att Kristin var det enda överlevande syskon som Ivar hade. Eftersom kvinnor inte var myndiga var det knappast aktuellt att låta henne ta ansvaret för gårdens skatt. Men hennes man, Erik Carlssons måg, fanns ju och jag tänker mig att en lösning hade varit att ta in honom i stället för den 13-årige Ivar. Nu gjorde man alltså inte det och kanske ska jag ta det som ett gott betyg åt gossen Ivar.

 

Lunna1
I augusti besökte jag Lunnagården. Detta är grundstenarna från en gammal ladugård som revs i mitten av 1900-talet. Om den var från Ivars tid här vet jag inte. Eget foto.

bok
Kanske är det denna ladugård som grundstenarna hörde till. Bild från boken "Gunnarp vår hembygd - del 2", utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1988.

Lunna2
I närheten av gården idag finns resterna kvar av den gamla landsvägen. På 1950-talet byggdes den nuvarande vägen. Då revs också det gamla boningshuset som stod lite i vägen för den nya vägen. Eget foto.

kor
Det är fint att se att det finns kor kvar i jordbrukslandskapet här och där. De här korna betar på Lunnagårdens mark. 1700-talets kor var nog av en annan sort. Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  1476 Träffar
  0 Kommentarer
1476 Träffar
0 Kommentarer

Min stora släkt

Michael Lundholm skriver i några inlägg här på Rötterbloggen om att tillhöra en släkt och hur vi räknar släktskap. Det är väl något som de flesta släktforskare funderat på, precis som jag gjort ibland.

Äldre generationers släktforskning kunde utgå från faderlinjen, det som kallas agnatisk linje, eller patrilinjär tillhörighet. Så har vi moderlinjen, eller matrilinjär. Och så har vi allihopa, oavsett kön. Och det är väl där de allra flesta av oss rör sig. Inte finns det väl någon idag som bara forskar på faderlinjen? Moderlinjen är ju säkrare, även om vi idag med hjälp av DNA kan se att de framforskade fäderna verkligen är våra förfäder.

Vilken släkt tillhör jag? Båda mina föräldrars så klart. Och för varje generation bakåt tillkommer nya släkter och de tillhör jag också. Och de grenar ut sig och nya barn har fötts och jag är släkt med hur många som helst idag. Eller hur? Men jag kan inte påstå att jag tillhör släkten Johansson (min pappas) för den har bara haft sitt namn sedan min farfars generation. Tidigare var det patronymikon hela vägen bakåt. Min mamma hette Dahlberg och det är ju lättare att säga att jag tillhör släkten Dahlberg, eller snarare att jag är en Dahlbergare. Men det finns ju många som heter Dahlberg och som jag inte är släkt med alls. Dessutom är det namnet inte heller så gammalt, bara sedan min morfars far. Han hette Larsson först men fick namnet Dahlberg som soldatnamn.

slakt
Alla de här personerna är jag släkt med på ett eller annat sätt. Det till vänster är från en släktträff i min mors släkt för ungefär tjugo år sedan, det till höger är från en släktträff i min fars släkt 2011. Bara två personer är med på båda bilderna: min far och en av mina bröder (min mor var död 2011). Själv kunde jag inte närvara vid släktträffen i min mors släkt. Utöver dessa är jag ju släkt med massor av människor som levt före oss. Eftersom vi nu har GDPR så får jag inte publicera bilder på nu levande personer utan att fråga om lov, och därför har jag gjort bilderna så små att de enskilda personerna inte ska gå att identifiera.

Namn säger ju egentligen inte mycket om släktskap. Jag heter ju inte Dahlberg, eftersom min mamma gifte sig till Johansson, men tillhör ändå den släkten. För alla de många kvinnor på 1900-talet som bytte efternamn efter att de gift sig, för dem faller ju släktnamnet bort. Bättre var det förr när kvinnorna behöll sina namn även efter vigseln. Så gjorde jag också när jag gifte mig 1985. Maken hette Andersson, men Eva Andersson, det var ju inte jag, inte min identitet.

För mig utgår släktskapet också från gårdar och byar. Jag har mycket bättre koll på var mina nu döda släktingar bodde än vad de hette. Visst flyttade de mycket, som regel var det ju en av parterna som flyttade när de gifte sig, även om en och annan gifte sig med en granne. Men i flera släktlinjer bodde de kvar i samma by, generation efter generation.

När jag kollar i mina DNA-träffars släktträd för att leta gemensamma förfäder, då letar jag efter gårds- och bynamn i socknarna, inte efter personnamn. Fem Anna Andersdotter, tre Johanna Bengtsdotter, fyra Karin Larsdotter, tre Anna Persdotter, fem Olof Persson. Så ser det ut i min släkt och säkert i din också. Det är ju hopplöst att leta efter gemensamma namn då, platsen är det som avgör om jag hittar kopplingen som ska finnas där.

Kanske ska jag i stället säga att jag tillhör Sundhultssläkten eller Tåghultssläkten, gårdar där min släkt funnits sedan Halland var danskt och ännu finns kvar.

Egentligen spelar det nog ingen roll, jag är släkt med så många och tillhör många släkter. När jag är hemma i Halland, då tänker jag att jag är släkt med många som bor där eftersom jag har så gamla rötter där, i socknarna runt Ullared. Kanske är jag släkt med kassörskan på Gekås eller på Ica i Ullared, fast vi inte vet om det. Kanske är jag släkt med hon som serverar mig på kaféet eller han som slangar bensin bredvid mig på macken.

Fast resonerar man så här så kan man ju undra varför jag släktforskar. Om det nu inte spelar någon roll vilken släkt jag tillhör utan känner mig besläktad med de flesta. På den frågan har jag ett svar, men får återkomma till det så att detta blogginlägg inte blir en hel roman. Väldigt roligt är det i alla fall att släktforska.

Fortsätt läs mer
  655 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Man kan KÄNNA sig om mer släkt med en gren beroende av vilka man umgåtts med mest och vilka som man känner till. Jag började släkt... Läs mer
lördag, 22 september 2018 12:37
Eva Johansson
Ulla! Jag håller med dig, frejdkolumnen är verkligen intressant. Där kommer mycket fram om både släkten och den tid de levde i.... Läs mer
tisdag, 25 september 2018 10:58
655 Träffar
2 Kommentarer

Företagare i släkten

Nu ska jag berätta om några till synes slumpmässiga sammanträffanden som har med min släkt att göra.

keps katalog

Ser ni kepsen och reklamkatalogen? Båda två representerar företag i min släkt. Det ena har jag känt till sedan jag var liten, det andra visste jag inte om förrän jag fick en DNA-träff för några år sedan. Men det finns faktiskt en knorr till, för båda har med mina grannar att göra, trots att jag bor på ostkusten och företagen finns på västkusten.

Ibland känns det som att livet snarare är en cirkel än en linje och att det knyter ihop sig själv på något sätt.

Ïgår eftermiddag skulle jag ta in posten åt en granne som är borta tillfälligt och när jag öppnade grannens brevlåda såg jag katalogen från Engelsons i Falkenberg. Kul, eftersom det är ett företag i min släkt men att katalogen var till grannen.

För några år sedan fick jag en DNA-träff på en person vars svärdotter administrerar testet. Hon ringde mig och efter en liten stund hade hon förklarat hur släktskapet låg till. Och så frågade hon om jag känner till Engelsons i Falkenberg. Jo, det gör jag ju, jag har handlat där när jag varit hemma hos min far på besök. Nu fick jag veta att Engelssons startats av en släkting, närmare bestämt en tremänning till min mor och att det nu är en fyrmänning (kanske flera fyrmänningar) till mig som driver företaget. Våra gemensamma anor levde i mitten av 1800-talet i Gunnarps socken i Halland. Givetvis har jag handlat där flera gånger. Precis som jag vid mina besök i hemtrakten brukar gå in på Gekås i Ullared, startat av en annan fyrmänning men på min fars sida. (Läs om Engelsons historia.)

Det här hade jag aldrig fått veta om jag inte hade släktforskat och tagit DNA-test.

Toghult
Från Tåghult i Gunnarps socken har både jag och Engelssons grundare våra anor. Eget foto.

På kepsen står det Okome Trä. Det företaget startade min morfar 1928 och det var då både kvarn och såg. Så småningom togs det över av några av min mammas syskon och senare av deras barn, alltså mina kusiner. För något år sedan såldes familjeföretaget till ett större företag. Men sågen finns kvar mitt i Okome, där den legat sedan morfar startade företaget, även om det numera är utbyggt och förändrat. Kepsen är några år gammal, från den tiden när mina kusiner fortfarande ägde företaget, och jag är glad att jag har den. I sommar har jag mest använt den de få gånger jag klippt gräset, som jag gjorde i går eftermiddag. Okome ligger mellan Falkenberg och Ullared, och det vet ni nog att det är i Halland.

Helgerum där jag bor är en liten by i anslutning till Helgerums slott utanför Västervik på ostkusten. Jag tror att vi är åtta familjer som bor här permanent, eller snarare hushåll. En av grannfamiljerna är ett yngre par som flyttade hit för ett par år sedan. Jag kände till dem innan för de har släkt i trakten, men det visade sig att de kom från Okome och att mannen i familjen hade arbetat på sågen som då drevs av mina kusiner. Världen är allt bra liten ibland!

 Okome
Okome såg och kvarn som det såg ut någon gång på 1960-talet, förmodligen i slutet av decenniet. Min mamma och hennes syskon växte upp i boningshuset mitt i bilden men då var det åkermark på den sidan vägen. Idag är det än mer utbyggt. Den ursprungliga sågen och kvarnen är byggnaderna på den hitre sidan om landsvägen.

Fortsätt läs mer
  644 Träffar
  0 Kommentarer
644 Träffar
0 Kommentarer

De fattigas slit

De fattiga backstugusittarna, torparna och arbetarna var utsatta. Inte bara av sin egen fattigdom utan också av överheten. Författaren Albert Viksten skrev på 50-talet boken "Blå gryning" som handlar om hans uppväxt och ungdom i Graninge socken i Västmanland. Det är en roman och i boken kallar han sig Per Erik.

Viksten HMM40969
Författaren Albert Viksten. Foto: Hilding Mickelsson, Hälsinglands Museum. Bildkälla: Digitalmuseum.

Han kom från en fattig familj. Hans far Fredrik Viksten (bokens Hinrik) var först skomakare och blev sedan landbonde när han inte längre kunde försörja sin växande familj på skomakeriet. En landbonde var en arrendebonde och hemmanet var inte stort, på fyra och en halv seland. Det gick 24 seland på ett mantal. Det var bolaget Graningeverken som ägde gården. Albert Viksten beskriver hur de kom dig med sitt flyttlass och såg de fallfärdiga husen och den illa skötta marken. Att odla upp det och få det i stånd krävde lån och växlar och fadern satt kanske för alltid kvar i skulder. Så trots att de var bönder var de fattiga.

Per Erik och hans bröder (de blev till slut tio syskon) jobbade i skogen åt skogsbolaget under vintrarna. En vinter i hans ungdom snöade det så mycket framåt vårvintern att det var svårt att få fram timret till sågen. Då sänkte skogsbolaget deras löner eftersom de inte hade full beläggning på sågen, samtidigt som skogsarbetarna fick slita ännu hårdare för att lyckas få fram det timmer som gick. Efter lönesänkningen gav de upp. Det var meningslöst att arbeta när det ändå inte skulle ge någon mat på bordet till hungriga familjer. De lämnade skogshuggarkojorna och pulsade hemåt. Där försökte de köpa mat på kredit hos handlarn men han vägrade och tyckte att om de inte arbetar ska de inte äta. Per Erik och en annan yngling från byn gav sig ut på tiggarstråt i bygden och kom hem med lite mjöl, potatis och pengar som fördelades mellan arbetarfamiljerna.

skogshuggare Orebrokuriren 1955 PD2
Skogshuggarlivet var krävande och innebar hårt slit. Bild från Garpenberg 1955. Foto: Örebrokuriren.

torpare OM.H.000057
Torpar- och bondelivet var inte alltid så lätt, tvärtom. Många tog sig aldrig ur fattigdomen. Bild från Bogölen i Svinhult 1905, torparen hette Karl Johan Johansson. Foto: August Christian Hultgren, Östergötlands Museum.

Det här är bara ett exempel på hur det kunde vara. Och inte syns det ett dugg av detta i husförhörslängderna. Där får vi inte veta något om den fattiges tillvaro.

Det som gör mig så upprörd och arg fortfarande, mer än hundra år senare, är överhetens förakt för de mindre bemedlade. Det är ett omvittnat förakt och var en del av tidens anda och attityder. Att ifrågasätta överhetens rätt att styra över dem som hade det sämre var att ifrågasätta hela samhällsordningen och var länge ett brott. Det var som att svära i kyrkan och sätta sig upp mot kungen eller Gud. Länge stod det till exempel i torparkontrakten att den torpare som var stursk eller inte genast lydde jordägarens befallning kunde vräkas från sitt torp med omedelbar verkan.

Att leva på allmosor, understöd och medmänniskors välvilja var säkert för de flesta illa nog. Och dessutom bli behandlade som en sämre sorts människor. Det här skriver många om i litteraturen, likt Albert Viksten. En av dem är Per Anders Fogelström i sin åtta böcker långa serie om Stockholm. Om hur fabrikören på väveriet höll lönerna så låga att de anställda arbetarna nätt och jämnt kunde föda sig så att de orkade arbeta. Inte ett öre mer skulle de ha för då blev de lata, minsann! Ändå är det de fattigas slit som burit upp samhället.

familjViksten HMM41664
Albert Viksten med sin familj. Foto: Hilding Mickelsson, Hälsinglands Museum. Bildkälla: Digitalmuseum.

Läs mer om Albert Viksten och alla böcker han skrivit.

Fortsätt läs mer
  923 Träffar
  0 Kommentarer
923 Träffar
0 Kommentarer

På plats i Växjö

Släktforskardagarna inleddes igår med förbundets årsstämma. Idag och imorgon är det mässa för släktforskare och utdelning av belöningar och priser ikväll.

Det här är alltid en trevlig, ja riktigt rolig helg, och jag kommer alltid hem med ny energi efter alla de möten med andra släktforskare som sker. Det roligaste är själva mässan, då arbetar jag i Rötterbokhandeln (förbundets bokhandel) och där traffar man folk.

Uppdatering lördag kväll:

Det blev en hektisk dag i Rötterbokhandeln idag. Här kommer lite blandade bilder från lördagens mässa:

invigning
Kulturminister Alice Bah Kuhnke invigde Släktforskardagarna med ett varmt och engagerat tal, och fick ett fint släktträd gjort av systrarna Margit Lorentsson och Viola Ek i Kronobergs Genealogiska Förening. Den som håller upp det är konferencier Richard Grügiel från samma förening.

appelquist
Jan Appelquist har skrivit en handbok om arkivering och signerade den i Rötterbokhandeln.

peter dna
Peter Sjölund hade en frågestund om DNA i Rötterbokhandeln.

bokhandel
Det var tryck på bokhandeln hela dagen. Till höger står mina bokhandelskollegor Eivor Grafsund och Siv Bergman.

dis
Eftersom vi är i Småland är DIS Småland med hos föreningen DIS på mässan.

kgf
Tack KGF för ett bra arrangemang! De har jobbat hårt med föreberedelserna inför mässan, Jörgen Sjöblom, Börje Gustafsson och Viola Ek.

lantmateriet
Föreläsning om historiska kartor hos Lantmäteriet.

manga
Det var lång kö både till en del föreläsningar och till att komma in på mässan.

riksarkivetA
Riksarkivet är givetvis på plats.

ted
Ted Rosvall hjälpte till med emigrantforskning.

tyskland
Släktforskare från Tyskland är med på mässan.

Läs på Rötter om mässan.

Tidigare text och bilder:

Det började redan på fredagen när jag kom till stämmolokalen i Utvandrarnas hus. Det blev många "Hej, vad roligt att ses igen!" och prat hit och dit. Det är dessa möten med andra släktforskare och en del avlägsna släktingar som är så upplyftande och viktiga.

Vaxjo
Växjö visade sig kanske inte från sin allra bästa sida igår, med tunga regnmoln över staden med sina karaktäristiska dubbeltorn på domkyrkan. Bilden tog jag från järnvägsövergången på väg från förbundsstämman.

Men allvaret finns där också och på stämman var jag en av 136 ombud från 83 medlemsföreningar. Jag representerade Tjust Släktforskarförening i Västervik. Stämman är viktig för förbundet vilar ju på alla medlemsföreningarna och det är vi som är grunden för organisationen. Med hemifrån hade jag med mig hur vår lokala styrelse (jag sitter inte i styrelsen) ser på det som skulle avhandlas utifrån den dagordning mm som vi tidigare fått.

I den ingick bland annat att välja förbundets ordförande och styrelseledamöter. På de allra flesta blev det omval men en ny ledamot ingår numera i styrelsen. Han heter Hans Olsson, kommer från Karlstad och ser ut så här:

Hans Olsson

Under inledningen berättade förbundsordföranden Erland Ringborg att förbundet nu slutit avtal med Riksarkivet om att ge ut folkräkningarna för år 2000 och 2010, ett avtal som alldeles nyligen gått i hamn. Åtkomst till dessa betyder mycket för släktforskarna och ger intäkter till förbundet.

Resultatet för 2017 redovisades och blev en förlust på 1,2 miljoner. Det är en miljon mindre än den budgeterade förlusten på 2,2 miljoner. Att förlusten blev så mycket mindre beror på en ökad försäljning i Rötterbokhandeln. 2016 hade ett resultat på -1,7 miljoner.

En punkt på dagordningen var flerårsplan för verksamhetens ekonomi och beslut om avgifter för 2019. Under denna punkt blev det mycket diskussion och till och med votering. Läs mer om detta.

votering
Votering under stämman.

Egentligen är förlustresultatet kanske inte fullt så dystert som det vid en första anblick kan verka. I november beräknas version 7 av Sveriges dödbok komma ut, nu i fullständig version till skillnad från den tidigare ofullständiga. Det är en mycket populär produkt och ger goda intäkter. Försäljningen av de kommande folkräkningarna 2000 och 2010 kommer sannolikt också att ge liknande intäkter. Kanske är det mer på gång, det vet vi inte. De kommersiella produkterna kan inte avslöjas i förväg av konkurrensskäl.

Idag och imorgon ska jag alltså stå i bokhandeln och sälja böcker, usb-minnen och cd-skivor. Återkommer nog om det ikväll. Hoppas vi ses i mässhallen!

Fortsätt läs mer
  2456 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Tack för en intressant rapport. Kunde tyvärr inte vara med själv i år.
lördag, 01 september 2018 18:21
Eva Johansson
Jag vill bara försöka förmedla lite av vad Släktforskardagarna är för er som inte kunnat vara med, och kanske aldrig varit på någo... Läs mer
söndag, 02 september 2018 21:06
2456 Träffar
3 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
216 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
52 inlägg
Helena Nordbäck
47 inlägg
Gästbloggare
21 inlägg

Annonser