Drömmen var, som de flesta drömmar, fantastisk. En vagn som helt utan hjälp av hästar kunde transportera fyra personer från Nyköping till Stockholm på bara sex timmar. Manufakturisten Carl Gustaf Norberg i Nyköping byggde 1838 en småskalig modell av sin planerade ångvagn. Modellen, som idag finns på Nordiska muséet, visades upp för en betalande publik i januari 1842 på Lilla Nygatan 19 i Stockholm (en genealogisk knorr är att huset vid 1700-talets början ägdes av Carl Gustaf Norbergs farmors fars styvmors morbror). Tanken var förstås att bygga en fullskalig ångvagn och sedan starta en omnibusslinje med densamma. 1835 hade Sveriges första busslinje, mellan Gustav Adolfs torg och Djurgårdsbrunn i Stockholm, startats men där användes förstås häst och vagn. En för tiden svindlande snabb ångvagn var en hisnande tanke som givetvis krävde en genial uppfinnare. Vem var då Carl Gustaf Norberg?

Han föddes 23 juni 1808 på godset Vik i Stigtomta utanför Nyköping som son till skomakaren Karl Peter Nordberg och Margareta Kristina Holmström. Bland hans anor finns få bönder men många tekniskt lagda och kreativa individer samt några anor med läshuvud: en skomakare (f), skräddare (ff mf, senare bonde), hammarsmed (mm ff ff f), timmerman/skeppsbyggmästare (fm ff), urmakare (mm f), byggmästare (mm ff) samt en bonde, en sjöman, en befallningsman, två komministrar och en rådman. Av hans farbröder var en urmakare och en annan en tusenkonstnär som växlade mellan att vara gjutare, skogvaktare, torpare och fiskare, medan hans morbröder var skeppare respektive spiksmedmästare.
Carl Gustaf Norberg arbetade som filare vid Nyköpings Mekaniska Verkstad men drömde alltså om att revolutionera resandet och teknikhistorien. Han gifte sig med trädgårdsmästardottern Hedvig Dahlberg från Bärbo och på tre år fick makarna en son och två döttrar. Carl Gustaf lämnade sin anställning och startade eget som manufakturist, samtidigt som han alltså var småbarnsförälder och drömde om att revolutionera teknikhistorien. Det fantastiska ångvagnsäventyret gick i graven när Carl Gustaf Norberg dog i nervfeber 7 juni 1843, alltså strax före sin 35-årsdag. Att döma av bouppteckningen hade det nog inte blivit någon ångvagn ändå. Före sin död sålde den svårt skuldsatte Carl Gustaf Norberg all lös egendom i hushållet och det enda familjen ägde var ett parti gammalt järn. 

Carl Gustaf Norbergs ångvagn blev alltså inget mer än en modell. Först 1892 rullade den första svensktillverkade ångbilen ut på vägarna, om än inte särskilt långt eller ofta. Ystadbröderna Cederholms skapelse, som nämligen stannade titt som tätt, finns numera på Ystads Militärmuseum.  Året innan, 1891, visades en Panhard med bensinmotor av Daimler på Göteborgsutställningen.
Vid sekelskiftet 1900 fanns bara en handfull bilar i Sverige, och i ett bilregister från 1905 finns 115 registrerade motorfordon. Jag är inte helt klar över om registret enbart innehåller personbilar eller omfattade både person- och lastbilar.

De första decennierna av 1900-talet samsades hästtransporter med bilar, bussar och lastbilar på våra vägar. Vägstandarden var dålig, och bilarnas trähjul gick ofta sönder och behövde repareras vid vägkanten innan resan kunde fortsätta. Bilarna saknade tak men var långt ifrån dagens glidarturer i välputsade cabrioleter. Det var skumpigt, kallt och de hästfyllda vägarna innebar att det var oundvikligt att få hästspillning både på de delikata trähjulen och på de egna kläderna. Det fanns heller ingen snöröjning och ända in på 1930-talet var det förbjudet att sanda vägarna eftersom många behövde ta sig fram med häst och släde vintertid. Väg- och fordonsstandarden innebar också att resor tog tid - segraren i en biltävling mellan Uppsala och Stockholm 1905 avverkade sträckan på 6 timmar och 8 minuter, medan det tog ett dygn att färdas från Göteborg till Stockholm vid en tävling 1911. Bara att öppna och stänga kreatursgrindar på vägen tog lång tid.

b2ap3_thumbnail_Widengrens-fartvidunder-1907.jpg

Alvar Roséns samling, Sörmlands museum

Vid 1900-talets början dyker de första trafikmålen där bilar är inblandade upp i domböckerna. 1906 avhandlades ett mål vid Oppunda häradsrätt där chauffören Helmer Holm åtalades för "öfwerdådig framfart". Bilen tillhörde grosshandlaren Per Widengren i Vingåker, och de båda herrarna sitter i framsätet på fartvidundret ifråga på bilden ovan. Söndagskvällen 7 oktober 1906 buskörde Helmer Holm runt i centrala Katrineholm i en och en halv timmes tid och skrämde ortsborna. Han struntade i att tuta i mistluren när han skulle svänga och körde dessutom runt med lyktorna släckta. Holm erkände sig skyldig. Troligen ledde händelsen till att han fick söka sin en ny anställning, för året efter kördes bilen av en annan chaufför. Att bilarna ännu var få i häradet visas av att även det andra trafikmålet vid Oppunda häradsrätt gällde Widengrens fartvidunder. I april 1907 körde chauffören Josef Andersson bilen från Oxelösund till Vingåker. Mellan Stensjö och Katrineholm hann han ikapp flera hästekipage. Trafikreglerna föreskrev att han skulle signalera och sedan vänta tills kusken kört åt sidan och klivit av för att hålla i hästen. En omkörning tog alltså säkert en eller par minuter, och när han kom ikapp det tredje ekipaget på några hundra meter brast Anderssons tålamod. I stället för att signalera och vänta blåste han förbi Gideon Larsson från Lyshällen i Björkvik. Gideons hästar skrämdes förstås och brakade ner i diket, varvid han klämdes under vagnen och skadades svårt. Josef Andersson fick böta 50 kr för att ha brutit mot automobilförordningen när han inte följde god trafiksed och signalerade sin avsikt att passera Gideon.

1907 kom en förordning att alla fordon skulle besiktas. Många var hembyggen eller kraftigt ombyggda och trafiksäkerheten diskutabel. Besiktningen var en inspektion av nytillverkade eller nyimporterade fordon. Årlig kontrollbesiktning infördes på 1960-talet.

1907 bestämdes också att alla fordon skulle ha ett igenkänningsmärke, dvs en registreringsskylt. Igenkänningsmärket var en bokstav (länsbokstav) samt siffror, t ex D57 eller K231.

1907 var även födelseåret för körkortet. Det nya förordningen var att föraren skulle kunna uppvisa ett kompetensbevis. I varje län fanns en person som utfärdade kompetensbevis. För Södermanlands del var det ingenjören Erik Lundvik, vars första intyg gällde att en viss Erik Lundvik var betrodd att framföra motorfordon.

1911 kungjorde landskansliet i Nyköping i Södermanlands Länskungörelser N:o 3 vilka allmänna vägar i Södermanland som "få med automobil befaras".

Det förekom långt in på 1950-talet att hugade bilspekulanter med brist på kontanta tillgångar kunde köpa en bil från en bilfirma genom kohandel. Ja, man lämnade alltså en ko och fick i stället en bil. Hade man ingen ko kunde det också gå bra med en symaskin, ett dragspel eller en sommarstuga. Tänk om detsamma gällde idag: jag har rensat i mitt förråd och har några kassar med saker jag ska skänka bort. Undrar just vad jag skulle få i utbyte mot några dukar, fyra stolsdynor, tre förkläden, en ryggsäck och en kasse med böcker?

Ibland snubblar man över notiser i kyrkböckerna som väcker ens nyfikenhet. I sörmländska Bälinge träffade jag på följande notis i volymen C;4 med noteringar om födda, vigda, döda och absolverade mellan 1809 och 1835:

"År 1811 d. 9 Junii undergick Gårdsdrängen vid Nynäs Anders Larsson uppenbar kyrkopligt, enligt Höglofl. kongl. Svea Hofrätts dom af d. 3 sistledna april, för föröfvad stöld vid Nynäs, samt drängarna Anders Larsson i Stora Onsjö, Gustaf Gustafsson i Lilla Onsjö, Westerljungs Sockn och Eric Fredricsson i Bygd, Eric Andersson i Lisselby Westerljung, såsom medbrottslingar i samma band, enskild skrift och aflösning i Bälinge Sacristia.
D. 16 Junii för medbrottslighet i samma tjufveband undergingo Bonden Jan Jansson i Stensätter och Drängen Olof Olsson i Nyckelby Westerljung samt Drängen Anders Ersson i Hunshälla, hemligt kyrkostraff och absolverades likaledes Drängen Eric Ersson i W. Segersta d 23 Juni 1811."

b2ap3_thumbnail_Nyns12.jpgNynäs i Bälinge en regntung julidag 2015. Foto Camilla Eriksson

Vad innebar då dessa straff som medbrottslingarna dömdes till?

De hade stulit, ett brott de alltså dömdes för både av häradsrätten och Svea hovrätt. De bröt då också mot det sjunde budet och var alltså även syndare i kyrkans ögon. För detta behövde de förlåtas, dvs bli avlösta eller få absolution. Fram till 1855 kunde de som brutit mot kyrkans lagar dömas till uppenbar eller enskild skrift. Uppenbar skrift var det hårdaste straffet. Anders Larsson, som med sin lokalkännedom förefaller ha varit den drivande vid brottet, fick stå på en pall i kyrkan under gudstjänsten medan den övriga församlingen tisslade och tasslade om hans brott. Det var alltså ett skamstraff, och när han klev ner från pliktpallen ansågs han vara avlöst eller absolverad och kunde återgå till att vara en vanlig församlingsmedlem. Enskild skrift var alltså ett mildare straff, och kallades även hemlig skrift då syndaren inte absolverades inför hela församlingen utan kyrktogs i sakristian i närvaro av prästen och några kyrkliga förtroendemän, rimligen kyrkvärdarna och kanske ett par sexmän. 

9 personer var alltså inblandade i en stöld. Brottet begicks vid Nynäs i Bälinge, en stor herrgård nära kusten med många underlydande gårdar. Ja, alla inblandade kom faktiskt från arrendegårdar under Nynäs: Bygd, Hundshälla och Väster Segersta i Bälinge samt Litselby, Nyckelby, Lilla och Stora Ogensjö och Stensätter i grannsocknen Västerljung. Bälinge och Västerljung gränsade visserligen till varandra men tillhörde olika härader. Bälinge ligger i Rönö härad och Västerljung i Hölebo härad. Så vid vilken häradsrätt togs då stölden upp? Grundregeln var att utgå från brottsplatsen, och då Nynäs ligger i Bälinge var det alltså Rönö häradsrätt som fick reda ut de säkerligen trassliga turerna med så många medbrottslingar. Jag har inte letat rätt på dombokshandlingarna, men kanske kan kyrkböckerna ge ledtrådar om medbrottslingarna i tjuvbandet?

Anders Larsson var gårdsdräng vid Nynäs mellan 1808 och 1811. Föga överraskande lämnade han sin tjänst kort efter stölden och flyttade så långt bort han kunde, närmare bestämt till Salem. I Bälinges husförhörslängd har prästen noterat "lagl. för tjufnad dömd och undergick här uppenbar kyrkopligt". Han flyttade enligt samma längd in 1808 från Västerljung, där han föddes 1785. Vid tiden för stölden var han alltså 25- 26 år gammal. I Västerljung föddes två pojkar år 1785 vars fäder hette Lars: Lars Larssons och Maria Andersdotters son i Hillsta västergård 7 augusti samt Lars Anderssons och Kerstin Larsdotters son i Stockvik 19 oktober. Lilla Anders från Hillsta dog i mässling 2 mars 1786 och kunde därmed uteslutas. Anders Larsson från Stockvik blev 1805 dräng i Litselby norrgård och flyttade så 1808 till Bälinge. Därmed är Stockvik-Anders den Anders Larsson som kom att spela en huvudroll i tjuvbandet.

Anders Larsson i Stora Ogensjö, Västerljung, var son i gården. Han föddes i Litselby 23 november 1784 och var son till Lars Andersson och Maria Olofsdotter. De både Anders Larssönerna torde ha känt varandra väl, för Ogensjö-Anders gifte sig 14 november 1811 i Västerljung med pigan Ingrid Larsdotter från Nynäs. Hon arbetade visserligen vid Nynäs i Bälinge men kom även hon från Västerljung, närmare bestämt från Stockvik där hon föddes 3 april 1789. Nynäs-Anders var hennes bror. Även om Ogensjö-Anders är noterad som "son" i kyrkböckerna så var han säkerligen åtminstone delvis den som skötte jordbruket. Fadern Lars Andersson fyllde 50 två månader efter sonens vigsel och var alltså inte särskilt gammal, men han var sjuklig och dog i pleuresie i maj 1813. Anders Larsson övertog då gården och kunde glädja sig åt dottern Maria Kristinas födelse strax före jul samma år. Lyckan blev dock kortvarig. Först dog den 84-årige farfadern Anders Larsson av lungsot i april 1814 och tre veckor senare, 3 maj 1814, var det dags för nästa dödsfall i Stora Ogensjö. "Böld" anges som dödsorsak för Anders Larsson, som dog 6 månader före sin 30-årsdag. Annandag jul 1816 gifte den unga änkan Ingrid Larsdotter om sig med drängen Anders Jonsson. Makarnas första barn, döpt efter Ingrids båda makar till Anders, föddes 9 månader senare, 13 september 1816. Ingrid var därmed barnlös i ett dygn, för dagen innan drunknade lilla Maria Kristina, 2 år och 9 månader gammal.

Gustaf Gustafsson i Lilla Ogensjö var också son i gården, född 29 april 1787 i Dalvik i Bälinge. Han var alltså runt 24 år när stölden begicks. 21 november 1811 gifte han sig i Bälinge med 19-åriga dottern Brita Stina Persdotter i Skyttorp. En kuriositet här är att hennes far, Per Persson (1757- 1831) var väl bekant med Nynäs då han var rättare på godset vid 1780-talets mitt. Gustaf Gustafsson var måg i Skyttorp till 1815 och 1815- 17 torpare i Aspvreten i Bälinge innan flyttlasset gick till Mosstorp i Västerljung. Familjen bestod då av Gustaf och hustrun Brita Stina samt den späde sonen Per Gustaf. Makarnas förstfödda, dottern Anna Sofia, blev bara sju månader gammal. I Mosstorp utökades familjen mellan 1819 och 1834 med tre söner och tre döttrar. 1825 flyttade även Gustafs far och styvmor till Mosstorp. Fadern Gustaf Persson dog 1827, 75 år gammal. I den följande husförhörslängden anges den nu knappt 40-årige Gustaf Gustafsson vara "ofärdig" och i nästa husförhörslängd uppges styvmodern Brita Larsdotter såsom "utfattig". I längden därpå tituleras hon "fattighjon", och i nästa längd, år 1845, flyttade hon till fattighuset. Gustaf Gustafsson dog av lungsot 21 januari 1845 och den bouppteckning som gjordes en knapp vecka senare är en deprimerande läsning, då tillgångarna var 42 riksdaler banco och skulden 65 riksdaler banco. 

Drängen Erik Fredriksson i Bygd kom dit 1810 från Stora Fröda och flyttade 1811 till Västerljung. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad hemlig kyrkopligt". Vid Stora Fröda anges han vara född 1787 medan födelseuppgiften har preciserats vid Bygd, där han uppges vara född 1788 i Ludgo. Kanske är han identisk med pigan Maria Persdotters utomäktenskaplige son Erik, född 3 mars 1787 vid Selberga i Ludgo.

Erik Andersson föddes 18 september 1790 i Litselby sörgård, Västerljung som son till Anders Olofsson och Maria Jonsdotter. Vid tiden för stölden var fadern nämndeman vid Hölebo häradsrätt så Eriks brott gav säkerligen upphov till skvaller och rykten i trakten. Liksom Anders Larsson i Stora Ogensjö var Erik Andersson troligen delaktig i skötseln av gården då föräldrarna var sjukliga. Båda avled senhösten/vintern 1812 varvid Erik fick överta gården. 1815 har prästen noterat i husförhörslängden "NB Flyttar 1815". Det är förstås en bra notering. Men jag är en girig person, så jag skulle förstås gärna se att prästen även bemödat sig om att ange vart Erik tog vägen...

Jan Jansson efterträdde fadern Johan Nilsson som bonde vid Stensätter en tid efter att han 1803 gift sig med pigan Anna Olofsdotter på Nynäs. Jan Jansson föddes 1776 31/10 vid Stockvik men födelseplatsen till trots har jag inte hittat några släktband till Anders Larsson. Stölden ändrade nog familjens liv: Jan Jansson hade levt vid Stensätter sedan 1780, men 1812 fick han lämna gården. Flyttlasset, med hustru och tre barn i åldrarna 1- 7, gick till Hillsta nedergård. Året därpå rullade flyttlasset igen, denna gång till Ryssland. Där utökades barnaskaran med ytterligare en dotter innan familjen 1815 begav sig till Östra Fågelö i grannsocken Trosa landsförsamling. Där föddes 1817 makarnas femte barn. Sex år senare, flyttade de igen, denna gång till Trosas grannsocken Hölö. Kanske tvingades Jan Jansson att lämna Stensätter efter sin inblandning i stöldhärvan, eller kanske kände han själv en så stark skuld att han inte kunde hantera att behöva besöka Nynäs eller ha kontakt med rättaren.

Drängen Olof Olofsson i Nyckelby mellangård föddes 3 juli 1777 i Klacka i Västerljung som son till Olof Jönsson och Kerstin Larsdotter. Han var vid Nyckelby 1809- 1811. Ingen ny bostadsort är angiven i husförhörslängden och jag har inte kunnat spåra honom vidare.

Drängen Anders Eriksson i Hundshälla var född 1775 i Floda. 1797 flyttade han från Tystberga till Hundshälla. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad, hemlig kyrko-pligt". 1811 flyttade han till Stora Fröda, 1812 till Fageräng i Tystberga och så 1813 till Holmby i Bälinge. Han gifte sig 1815 med pigan Maja Cajsa Andersdotter i Holmby. Sonen Johan Erik föddes fem veckor före vigseln. Sonen Anders föddes 1819 strax innan familjen splittrades. Anders Eriksson anges ha flyttat till Vagnhärad medan hustrun och de båda sönerna blev kvar i Bälinge. Följande år anges de ha föyttat till Edeby i Hölö, där de saknas i husförhörslängden. familjen var åter samlad när de 1825 flyttade till Nora mellangård i Vagnhärad. Sedan följde årliga flyttar: 1826 till Trosabro, 1827 till Löftet och 1828 till Ängstugan . Där dog yngste sonen, 10-årige Anders, av slag 30 juni 1829. Samma år flyttade familjen vidare till Fagerhult i Trosa landsförsamling. Anders Eriksson hade sedan 1827 titulerats som inhyses och nu noterar prästen att han är "nästan döf och blind". Anders Eriksson dog i lungsot 11 december 1832.

Erik Eriksson i Väster Segersta var född 25 maj 1781 i Siundadal i Vårdinge. Han flyttade 1809 från Vårdinge till Väster Segersta, och återvände 1811 till sin födelsesocken. Även han har försetts med noteringen "För tjufnad dömd till hemlig kyrkopligt" i husförhörslängden. 

b2ap3_thumbnail_Brnneriet2.jpg

Bränneriet är idag vandrarhem. Foto: Camilla Eriksson

Stöldligan bestod alltså av 9 män. En var gift och de övriga åtta ogifta,  En hade ett eget hemmansbruk, tre var hemmasöner och fem tjänstedrängar. Fyra av de nio får anteckningar i husförhörslängden om stölden och kyrkoplikten. Alla fyra är tjänstedrängar. Kanske är det en ren slump, eller så är det ett utslag för att de socialt var mindre respekterade än en bonde eller hemmaboende bondson. Noteringarna verkar inte ha förts in i flyttattesterna och heller inte följt personerna i fortsatts husförhörslängder för de som blev kvar i hemsocknen. Brottet "försvann".

Det verkar som om de inblandade inte var frihetsberövade. Den första instansen för frihetsberövande under utredning av brottet och avvaktan på rättegång vid först häradsrätten och därefter hovrätten, var vid denna tid häktet på Nyköpingshus. Detta var beläget i porthuset och hade knappast plats för mer än 3 personer. 9 personer kunde absolut inte få plats där samtidigt.

Men vad stal de om de inte dömdes till frihetsberövande eller kroppsstraff utan endast till uppenbar eller hemlig kyrkoplikt? Jag har en teori. Kanske är den helt tokig och, ska erkännas, den är en aning fördomsfull. Missdådarna var ju nio förhållandevis unga män. De lär inte ha stulit värdesaker inne på herrgården för då hade brottsrubriceringen blivit inbrott och de hade blivit frihetsberövande. De stal knappast boskap för det vore ganska ohanterligt - och antagligen en ganska blodig historia - att dela upp några höns eller en ko på nio personer. Så vad kan de då ha lagt rabarber på? Nynäs är ett ganska utspritt godskomplex med skogsdungar mellan en del byggnader. Om man passerade huvudbyggnaden ner mot Rundbosjön några hundra meter ner, gick man först förbi en kvarn och sedan en stenbeklätt skogsparti. Alldeles nere vid Rundbosjönsviken uppfördes 1801 ett vitt stenhus som fram tills husbehovsbränningen avskaffades 1854 var godsets bränneri. Idag kan vi ha svårt att föreställa oss de mängder brännvin som producerades: år 1817 t ex brändes över 4000 liter brännvin bara i Nynäs bränneri!Ett hemligt uppenbart tjuvebandEtt nio Bränneriet låg alltså avsides och var lättillgängligt om man kom sjövägen. Mycket behändigt om man blev törstig. Eller så stal de något helt annat... 

Emellanåt träffar jag på en person i källorna som träder ut ur historiens dunkel och får mig att vilja veta mer. Vem var den här personen? Var kom han/hon ifrån? Hur reagerade hon/han på de hinder som dök upp under levnadsbanan? Några exakta svar är förstås svåra att finna utan hjälp av en självbiografi eller dagbok. En utförlig notis jag träffade på i förbigående i vigselboken för närkingska Ekeby midsommaren 1781 väckte min nyfikenhet på bruden Katarina Persdotter:

"Soldaten Anders Stenqvist [vigdes] med Soldatänkan Hustru Catharina Pehrsdotter på Åby ägor. Behörig laga afvittring Upteddes, författad af nämndemannen Anders Olofsson i Frogesta, hvaraf intogs, at enligt Inventarii summa bör den lefvande Dottrens arf vara efter fadren Två Riksdaler Trettjootta skilling, och efter Brodren, som sedan aflidit, Tre riksdaler trettjofyra skilling 7 runstycken; tilsammans Sex riksdaler Tjugufyra skilling 7 runstycken. Men som modren vid fadrens död var hafvande, och efter 3 månader födde Barn, hvars Däggjande och omvårdnad, jämte den andra späda Dottren, hindrade modren at mäst 1 ½ år kunna något förtjäna, så måste det lilla tilgripas til vinnande af lifsuppehälle och husrum. Var således vid ägtenskapets fullbordan betydande minskning i det lilla hushållet: så at ingen tilgång var til fulla summan, hälst barnet på 6te året tarfvade underhåll till kläder och föda. Stjuffadren utfäste sig derföre, nu i vittnens närvaro, at med kläder och föda framgjent förse sin stjufdotter, utan at bruka tiggarestafven, samt lära Henne läsa i bok och Christeligen upfostras; tils hon framdeles kunde med årstjänst sjelf försörja sig."

Vad får vi veta? Jo, Katarina Persdotter var änka efter en soldat. Vid hans död hade de en liten dotter och Katarina var havande med parets andra barn, en liten son som föddes postumt tre månader efter makens död. Med ett nyfött, diande spädbarn att sköta om kunde Katarina inte söka en pigtjänst utan hon fick vända på de få tillgångar som fanns i det lilla soldattorpet för att försörja sina barn. Den postumt födda lille gossen dog dock späd och hans andel av arvet efter fadern ärvdes av hans syster. Problemet var att arvet inte längre fanns kvar varför moderns nye make lovade att försörja sin styvdotter. Hon skulle inte ligga församlingen till last utan både få mat och kläder, få lära sig att läsa och uppfostras till en produktiv samhällsmedlem med kristliga värderingar.

Att barn blev tidigt faderlösa och att modern sedan gifte om sig var förstås allt annat än ovanligt vid den här tiden, särskilt som fadern var soldat. Att moderns nye make också var soldat var inte heller så konstigt, men ofta brukade i dylika fall soldaten gifta sig med företrädarens änka. Det var inte fallet här.
Jag blev nyfiken på Katarina med det lilla "däggjande" barnet och de knapa tillgångarna. Levde hon lycklig med sin nye man? Slapp hennes dotter att tigga för sina försörjning? Och fick hon fler barn med den nye maken?

Husförhörslängden för Ekeby berättade att Katarina Persdotter var född 18 september 1753 i Lindesberg. Hon var alltså ännu inte 28 år när hon stod brud för andra gången. Katarina var dotter till skräddaren Per Eriksson och Karin Eriksdotter på Björka ägor, och strax före midsommar 1775 trädde hon i äktenskap med 29-årige Petter Persson i Björkhyttan. Tre och en halv månad senare utökades familjen med lilla Katarina. Kristina föddes i maj 1777, men i början av augusti var tragedin ett faktum. Pappa Petter och mamma Katarina och lill-Katarina vaknade den där säkert ganska kvalmiga augustimorgonen, men inte Kristina. Dödboken avslöjar konturerna av tragedin: "af våda ihjellegad af modren".

Det måste förstås ha varit fruktansvärt. Jag har inte läst sockenstämmoprotokoll eller dombok som säkert ger mer detaljer kring dödsfallet. Noteringen "ihjällegad" betydde oftast inte att mamman somnat ovanpå barnet och kvävt detsamma. I många fall innebar det helt enkelt att barnet sovit hos föräldrarna i sängen, i många fall för att barnet var sjukligt eller oroligt, och när föräldrarna vaknade på morgonen hade barnet vandrat till den eviga vilan. Vanligtvis inspekterade några betrodda grannkvinnor barnet efter synliga blånader eller tecken på våld, och grannar och släktingar utfrågades om barnets hälsa. Det förekom att barnet verkligen kvävt till döds av modern i sömnen men allra vanligast var alltså att ett redan tidigare sjukt barn dog hos föräldrarna i sängen. Det straff som brukade utdömas var att modern fick sitta på pliktpallen i kyrkan under en gudstjänst.

Nio månader senare, i maj 1778, utökades familjen på nytt, nu med dottern Margareta Kristina. Redan i februari 1778 hade Petter Persson rekryterats som soldat nr 147 för Åby rote i Ekeby vid Livkompaniet och Närke och Värmlands regemente. Särskilt mycket får man inte veta om honom i generalmönsterrullan då Petter, därefter kallad Petter Ånn, tillträdde mellan två generalmönstringar och redan var död och ersatt med en annan soldat när nästa generalmönstring gjordes. Han kommenderades hösten 1779 till Karlskrona, där han dog den 13 september. Han blev bara 33 år.

Petter Ånn överlevde sin yngsta dotter med fem månader, då lilla Margareta Kristina dog av okänd sjukdom i april 1779, bara 10 månader gammal. Ungefär i samma veva blev alltså Katarina Persdotter gravid på nytt, med sitt fjärde barn. Enligt vigselnotisen ovan föddes sonen tre månader efter faderns död. Det är inte helt korrekt, då han föddes 21 november, alltså ungefär 9 veckor efter faderns död. Han döptes efter pappa, farfar och morfar till Petter men dog alltså 1,5 år gammal, 23 april 1781. Dödsorsaken var frossa och uppkastning
Katarina Persdotters andra make Anders Andersson var född 1756 i Sköllersta och alltså tre år yngre än henne. Han rekryterades 31 juli 1780 till soldat för Stensbo rote och fick då soldatnamnet Stenqvist, som vi ju träffat på i vigselnotisen. En vecka efter vigseln, 29 juni 1781, transporterades han till Torsta rote i Ekeby och bytte då namn till Anders Thorman. 1 februari 1790 bytte han åter rote och blev i stället soldat för Frogesta rote. Varför? Kanske bytte han upp sig till större och bättre soldattorp med frodigare täppor eller kanske fick han tvärtom finna sig i att flytta till små gistna stugor medan en präktigare knekt flyttade in i hans gamla soldattorp. Eller så kanske han inte kom överens med folk och fick flytta runt av den anledningen. En tid efter flytten till Frogesta rote följde han med regementet till Finland för att kriga mot ärkefienden ryssarna. Generalmönsterrullan informerar ganska lakoniskt om hans öden där: "dödskuten 30 Juni 1790".

b2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGKatarina Persdotter var nu änka igen, denna gång nästan 37 år gammal. Hennes nioåriga äktenskap med Anders Thorman var barnlöst och hemma i soldattorpet fanns bara hennes namne, den 15-åriga dottern från det första äktenskapet. När Katarina så gifte sig för tredje gången, 30 september 1791, berättar vigselboken följande:
"I stället för afvittingsbevis uptedde änkan ett Testamente af förra mannen, upvist vid Häradsrätten, redan förledne höst, och till Communication stälde med arfvingarne, som dem ej syntes eller troddes giöra åtal. Bör dock i all händelse anmerkas, at summan Inventarii var 16 riksdaler."

Även make nr 3 var soldat, 28-årige Henrik Persson From var bördig från Grythyttan och soldat för Frommesta rote i Ekeby. Makarna stryks sedan i Ekebys husförhörslängd utan notering om vart de tar vägen. Jag har inte bladat husförhörslängden efter dem eller gått igenom dödboken x år framåt för att leta rätt på deras fortsatta öden. Med tanke på att Anders Andersson Stenqvist Thorman bytte rote tre gången slog jag upp generalmönsterrullan för att se om även Henrik From transporterats till en annan rote. Återigen väcktes min nyfikenhet av noteringarna "Vanfrägdad. Casseras 21 januari 1794"

"Casseras" innebar att Henrik From fick avsked, eller som vi nog skulle säga idag; han fick sparken. Regementets straffrullor skulle kunna berätta mer om exakt vad han gjort, men dessa finns oftast bevarade först från 1800-talets början. Likaledes kan det finnas kommenderingsrullor över vilka soldater som kommenderats till olika byggnads- och underhållsarbeten. Petter Ånn var ju inte på semester i Karlskrona utan ditkommenderad i tjänsten för att bistå vid något militärt bygge. Troligen dog han i lägret i rödsot eller någon annan grasserande sjukdom. Jag har inte hittat någon dödsnotis i Ekebys kyrkbok eller i Karlskronas kyrkböcker. Möjligen kan det finnas en sjukrulla för regementet där dödsorsaken avslöjas.
Katarina Persdotters tre makar åskådliggör också bruket av soldatnamn. Petter Ånns patronymikon var ju Persson. Att detta var ett mycket vanligt patronymikon visas av att Katarinas patronymikon var den feminina formen, Persdotter, och att även make nr 3:s patronymikon var Persson. Alla tre hade alltså fäder som hette Per. Per och Petter var olika former av samma namn: Petter Ånn heter i de källor jag gått igenom i Lindesberg Per Persson, men efter flytten till Ekeby kallas han Petter i stället för Per. Kanske var Petter den vanligare namnformen i Ekeby. Soldatnamnen användes alltså vid regementena för att särskilja alla Anderssöner, Erikssöner, Perssöner osv. Soldanamnen var ofta kopplade till den socken eller rote som soldaten tjänstegjorde vid, och om man bytte rote så bytte man därmed också soldatnamn. Petter Ånn var ju soldat för Åby rote. Den första stavelsen i rotenamnet, Å-, gav soldatnamnet Ånn. Stensbo gav soldatnamnen Stenqvist och Torsta (då stavat Thorsta) soldatnamnet Thorman medan soldaten From tjänstegjorde vid Frommesta rote.
 

Katarina Persdotter var en alldeles vanlig kvinna. Hon var dotter till en skräddare och gifte sig med en torpare som sedan blev soldat. Hon blev änka ung och gifte om sig och när make nummer två stupade fann hon en tredje knekt. Att barnadödligheten förr var hög visas av att hon förlorade tre av sina fyra barn i späd ålder. Vi får också veta lite om spädbarnsvård och levnadsvillkoren för en fattig soldatänka vid 1700-talets slut genom uppgifterna i vigselboken 1781. Genom hennes makar får vi också glimtar ur soldaternas liv med rekrytering, transport till andra rotar, arbetskommenderingar och livet i fält. Ett besök på Krigsarkivet ka kanske sprida mer ljus över livet för Petter Ånn, Anders Thorman och Henrik From, för svaren på våra frågor finns ofta - det gäller bara att hitta rätt källa!

Att läsa dödböcker är oftast ganska förfärligt men också fascinerande. Emellanåt träffar man dock på poetiska skildringar som mildrar effekten av liemannens förehavanden. Vad sägs om följande:

"Den 31 Augusti 1732 wijd Sohlens nedergång om afttonen afsombnade skiepparen Niclas Audaar på Mögöön och till sitt hwijlorum beledsagades den 10 September. Aetas 66 på 3ne weckor när." (Tunaberg, C:2, sid 199) 

Nog tecknas en rofylld bild av hur en äldre man stilla somnade in i skymningen. Ibland föregick saligheten döden, som i Bettna år 1738:

"Erik Jacobsson i Walsta död den 25 begrofs den 2 Februari. Märkvärdigt då han sista natten innan frisk och sund reste til Stockholm. Sade sig i sömnen i stor härlighet omfamnat Jesus och upwaknandes sade sig sedt de heliga änglar." (Bettna, EI:1, sid 82)

b2ap3_thumbnail_Forssa4.jpg

Modest gravkors över komministern Erik Thunman (1746- 1832) i Forssa. Han var en flärdfri kvinnohatande enstöring med osedvanliga kroppskrafter och mer än ett par skruvar lösa. Bättre lämpad att skriva poetiska skildringar i dödböcker var nog Eriks tvillingbror Hans Thunman som var professor i vältalighet och poesi i Halle.

Efter änglaskådandet blev det följande dygnet mindre trevligt, då den 33-årige Erik på hemresan samma dag från Stockholm blev "siuk mållös". Troligen var det fråga om ett slaganfall. Betydligt stillsammare gick det till år 1765 i uppländska Lillkyrka: 

"Landshöfdingen högwälborne herr Sven Lagerstam, har, under sin höga ålder, warit begåfwad med god hälsa, rent förstånd, godt minne, muntert väsende, altid glad och nöjd. Ända in till slutet roade den salige herre sig med andeliga böckers läsande, läste ock sjelf i postillan Dominica 2de Post Epiphanias, som war den 20 Januari, några dagar före des död. Sedan herrn, efter wanligheten, rakat sig sjelf, satt han till bords med sina herrar mågar och deras fruar om middagen. Om måndagen derpå märktes expectoration wilja avstadna. Tisdagen kändes feber dels med rysningar dels med hetta, hwarpå fölgde mattighet och liten yra, som continuerande Odens- och Thorsdagen. Fredagen och lögardagen liknande det sig till bättring. Söndagsmorgonen wisade sig dödstekning och begyntes dödsarbetet om aftonen, hwilket warade hela natten igenom, hwarunder, med hjerteligt begär och synnerlig andakt åhördes föreläsande av dödspsalmer och gudeliga betraktelser. Om måndagen emellan klockan 10 och 12 war det starkaste dödsarbetet, som stillades med en sakta sömn, hwarpå livet oförmärkt slocknade klockan 2 efter middagen den 28 Januari. En Christlig lefnad och gudlig beredelse kunde ei annat, än stadna i en salig död på en wälsignad ålder af 85 år" (Lillkyrka, F:1, sid 104f).

Vi befinner oss mitt i stilla veckan eller dymmelveckan. Denna vecka som förr avslutade fastan och ledde upp mot påskhögtiden innehöll många traditioner och en hel del skrock. Man skulle inte gå hemifrån under stilla veckan. Det skulle ju vara stilla och tyst under veckan och det var också en tid med en extra mängd oknytt i farten, inte minst alla häxor som förberedde årets högtid på Blåkulla. Det kunde vara idé att tänka efter både en och två gånger innan man sköt en fågel under påskveckan för det kunde vara en häxa som antagit en annan skepnad. Om man sköt prästfrun så att hon blev halt för livet var en sak men att skjuta lårbenet av sin egen mor var givetvis inte så roligt att inse. Fast det borde förstås vara ännu värre att acceptera att modern var en trollpacka som ägnade sig åt djävulsriter vid Blåkulla... Om man fick syn på en häxa med utslaget hår ridande på sin ugnsraka eller kvast i skyn så var det förstås fritt fram att skjuta henne. Om bössan var laddad med en silverkula var sannolikheten för att träffa betydligt större. Silverkulor är ju också väldigt användbara om man skulle råka träffa på en varulv.

Blå måndag / Magermåndag / Svarta måndag

I Skåne var det traditionen att under denna inledande dag av stilla veckan äta nio sorters kål för att få god hälsa. I Bohuslän skulle man sota skorstenarna just denna dag. Den i hushållet som klev upp sist under måndagen kallades i Julita i norra Södermanland för askfisen. Det var knappast ett hedrande uttryck.

Vita tisdag / Fettisdagen

I Bohuslän beundrade man sina nysotade skorstenar, och dagen kallades därför vite tisdag. I Värmland skulle man koka de nyslaktade grisarnas fötter och sedan äta den nytillagade delikatessen. De överlevande grisarna fick sedan mumsa på benresterna så skulle de växa sig feta och fina.
I Österbotten skulle flickorna på kvällen knacka på dörren till svinstian och lyssna efter hur många grymtningar hon fick till svar. Antalet grymtningar visade hur många år hon skulle förbli ogift. Undrar just om hon blev gift samma år eller var dömd till ett liv som ungmö ifall ingen gris behaga grymta. 
Den som sov längst i Julita denna dag kallades för fetgrisen.

Askonsdag / Dymmelonsdag
Den som sov längst på dymmelonsdagen fick i Julita heta dymmeloxen.
Denna dag skulle tystnad infinna sig. Ett sätt var att knyta upp kyrkklockorna så att de inte längde ringde. Från klockan tio skulle man inte utföra någon arbetsuppgift som orsakade buller, så man kunde inte hugga ved, väva eller ta hem ris från skogen - troligtvis rasslade det om kvistarna. Och om man nu ändå hägg ved så drabbades man av allehanda olyckor: veden kunde ruttna extra kvickt så att vedträna blev odugliga att elda med, eller så blev veden så hård att den inte gick att klyva alls. Dessutom riskerade man att yxorna blev slöa och obrukbara och även korna kunde råka illa ut - om de trampade på spånor som huggits på dymmelonsdagen så kunde de få klövälta. Om man tog hem ris så drog man ormar med sig till gården och det var förstås inte bra.
Man skulle också undvika arbetsuppgifter med kringgärning, dvs cirklande rörelser, då dessa ansågs öka Jesu lidande på korset. Alltså kunde man inte nysta, dra slipstenar, tvätta, brygga, baka eftersom brödkaveln är rund eller använda vagnar då ju vagnshjulen är runda. Oknytt blev dock förtjusta om man bröt mot arbetsförbudet. Om man bryggde öl kunde trollen stjäla sötman så att ölet blev riktigt obehagligt att dricka, och råttorna och möss strömmade till den gård där någon utförde ett förbjudet arbete. Som botemedel fanns olika ramsor att mässa. Allt vinterarbete skulle alltså vara färdigt innan påsk. Våren väntade runt hörnet eller var redan på väg så nu gällde det att sätta igång med utearbetet.
b2ap3_thumbnail_Glad-psk.jpg

Skärtorsdag

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter ordet skära i en äldre betydelse "göra ren". Skärtorsdagen var alltså dagen för mer grundlig tvagning. Den flicka som lade ett mynt i vänstra skon natten till långfredagen skulle under natten drömma om sin friare. Ville man göra det lite mer omständligt skulle man lägga en silverslant i skon under vänsterfotens häl, ställa sig på gödselhögen och sedan vrida sig tre gånger motsols på vänstra hälen. Därefter skulle man, iförd något gödseldoftande fotbeklädnad, gå ut på vägen. Den första person man mötte var ens blivande make. Lika mödosamt var det att lista ut vem ens tillkommande var i Selånger. Där skulle man vid midnattstiden under skärtorsdagsnatten sopa i en korsväg för att se densamme. I Hälsingland var det mycket förberedelser inför nattens aktiviteter: under skärtorsdagsnatten skulle man gå till en jordfast sten, gå tre varv motsols runt den och så knacka på den med en nyckel som under julnatten suttit i dörren in till härbret. Sedan lade man örat mot stenen och lyssnade så hörde man en ledtråd till vilket yrke ens blivande partner hade. Lite mer romantiskt gick det till i småländska Långasjö. Där skulle flickan på skärtorsdagsmorgonen fylla ett äggskal med salt och gå till en källa som rann åt norr. När hon sedan åt saltet kom hennes kommande make åstad med vatten.
Dagens långsovare kallades i Julita för skärsaxa.

Trollkärringarna förr var betydligt farligare än dagens färgsprakande påskkärringar av något yngre årsmodell. Om man lånade en trollkärring smör under stilla veckan kunde hon smörja sin kjollinning med detsamma och därmed kunna lägga beslag på allt smör, mjölk och ost som ens kor gav. Ännu mer eftertraktat bland dåtidens trollkunniga damer var eld. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur kraftfullt förödande eld kan vara.
Just skärtorsdagen var en extra farlig dag då häxorna var som mest aktiva med  att förberedda Blåkullafärden. Det gällde därför att skydda sitt hem och de sina så att de inte blev bortförda till denna djävulens fest. Först skulle man plocka lite färsk kodynga och slå den mot ladugårdsdörrarna, men kanske behövde djuren skyddas ytterligare. En piga iförd röd kjol; andra färger kunde gå an men en röd kjol var den absolut bästa utstyrsel för detta viktiga förvärv, skulle rita ett kors på djurens nos med en tjärsticka och även rita ett kors i tjära på väggen över deras huvuden samt ovanför dörren. Extra tryggt blev det om man även tjärade tröskeln och dörrposterna runt ladugårdsdörren, och när man ändå var i farten borde man även förse fönster och dörrar till boningshusen med kors i svart tjära.
Inomhus skulle allt som en häxa kunde tänkas vilja stjäla plockas undan. Nog låter som om det inte bara är fråga om skrock utan en extra ursäkt för att regelbundet rusta upp vissa byggnader samt att storstäda innan den instundande påskhögtiden. Markus Gunshaga har skildrat en oroande händelse i Jämshög strax före påsk 1773.
Skärtorsdagen var dagen för årets viktigaste nattvardsgång och då skulle allt gårdsfolk gå i kyrkan. I kyrkan kunde man få extra hjälp att känna igen en häxa som varit vid Blåkulla eftersom de gick i kyrkan som alla andra. Allt som krävdes för att avslöja en förklädd häxa var att och man hade lagt en fyrklöver i strumpan eller hade stoppat på sig tre hönsägg så kunde man se hur häxornas huvudbonader inte var vanliga hättor utan mjölkbyttor. Det gick också att avslöja häxor under påskdagens gudstjänst. Om man då hade med sig en vargstrupe kunde man se hur Blåkullaresenärerna gjorde allt bakvänt inne i kyrkan. De läste nämligen bönerna baklänges och satt omvända i kyrkbänkarna så att ryggarna vette mot prästen i predikstolen.

Långfredag
Kallades också svarta fredagen eller piskefredagen. Husbonden och moran på gården skulle då gå upp i ottan och slå barn och tjänstefolk med påskriset i åminnelse av frälsarens lidande. I påskriset, påskskräckan, skulle det finnas björkris som allra helst skulle komma från en dvärgbjörk. Det fjäderprydda påskris vi idag pryder våra hem med till påsk syntes först i vår huvudstad vid 1800-talets slut och blev mer allmän först under 1920- och 1930-talen. På tal om att gå upp i ottan så kallades i Julita dagens långliggare för långlaten.

På långfredagen skulle man vara allvarlig och helst klädd i svarta kläder. Även på långfredagen skulle man gå i kyrkan och gudstjänsten var extra lång. Dagen förlängdes ytterligare av att man helst skulle fasta och äta först till kvällsmålet. Det fanns t om särskild långfredagsmat som av tradition skulle ätas just denna stillsamma, långa, dag så på matbordet runt om i vårt avlånga land serverades på många håll ärtor, salt sill och ölsupa, laxrygg med korintsås, sillsallad, sillpannkaka, rågmjölsgröt eller rårakor. Flera av rätterna låter ganska salta men det gällde att tåla törsten. Den som drack för mycket på långfredagen skulle få svettas rejält resten av året och om man tog en sup så led Jesus extra mycket på korset. Att dricka mjölk var inte heller bra då man kunde få skabb och bölder.

Påskafton och påskdagen
Den som sov längst på påskafton fick i Julita heta stumpen och den morgontrötte på påskdagen kallades för påsklåskan.

I österbottniska Korsholm kunde man förutse vem som skulle dö under det kommande året genom att släta ut hö i fähusladan varefter alla lade ut sitt lintyg med armarna utbredda över detta. På morgonen var det nog med viss bävan ortsborna tittade in i fähuset för att se om ärmarna fallit ner från något linne då detta varslade om att flickan eller kvinnan som ägde linnet skulle få ikläda sig liksvepning innan nästa påsk. Betydligt trevligare var förstås att bli varse om ifall man skulle få stå brud under året. Ett fiffigt sätt att ta reda på detta var att hämta en famn ved i vedlidret och bära in i stugan. Gissa om det var mest tursamt att ha burit in jämna eller ojämna par vedträn? Svaret är förstås att det var jämna par som gällde. Nästa steg var förstås att ta reda på vem den kommande friaren var. För att få reda på det skulle man på påskafton gå tre gånger runt ett tre gånger flyttat hus så skulle man se sin friare. Annars kan man under tystnad - och allra helst naken! - vid midnatt gå tre varv motsols runt en trekantig åker så möter man sin blivande fästman. Under denna promenad gällde det att inte se sig om, för det var farligt. Riktigt, riktigt farligt, ja, faktiskt fantastiskt farligt för bakom lurande fan själv. Denna promenad kunde också ske under skärtorsdagsnatten. Ett något trivsammare sätt var att klä av sig naken i soluppgången och sedan tvätta sig så fick man syn på sin blivande makes vålnad (fick man däremot syn på honom in natura så riskerade man nog i en dylik situation att få anordna barnsöl till jul).

Läs mer:
Forsberg, Vera, Majstång och julgran. Våra helgseder (1953)
Schön, Ebbe, Folktrons år. Gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet (1996)
Tillhagen, Carl Herman, Folklig spådomskonst (1991)

De kallades personer och var som mest 365 stycken. En av dem hette Knut. Knut Emil Ivar, född 1926, död 1981.

Efter Knuts mor Elna finns få spår. Efter Knut finns inga skolbetyg och ingen dödsannons. Det finns ett foto av en numera försvunnen gravsten, en mycket kortfattad bouppteckning där den 55-årige Knuts sysselsättning anges vara pensionär samt två kort. Båda fotografierna är tagna vid storasyster Ebbas konfirmation. På det ena sitter Knut i Ebbas knä med systern Frida vid hennes vänstra sida. Han ser ner och verkar ha sprattlat en del när fotot togs. På det andra sitter han ensam i stolen. Kortet är ganska suddigt men visar en liten lintott vars fötter inte når ner till marken. Händerna vilar i en ganska konstig vinkel i hans knä. Han är ungefär sex år gammal och strax efter att bilden togs lämnade han den enda familj han kände. 

b2ap3_thumbnail_Knut1.jpg
I Sveriges befolkning 1950 är Knut skriven på församlingen, medan han i Sveriges befolkning 1970 och 1980 saknar adressuppgifter. Anteckningarna i Nykyrkas församlingsbok är kortfattade: Sinnesslö. Vistas å Löt. Men egentligen var han ju inte sinnesslö. Knut föddes med en extra gåva, en extra kromosom, som ledde till att han hade det vi idag kallar Downs syndrom. Jag har inte tagit del av hans medicinska handlingar så jag vet inte exakt hur begränsad hans vardag blev av denna gåva. Hans liv var ganska typiskt för den tid då han levde. Fredrik Mejster skrev i Barnen vi glömde bort om samtidens definition av idioter och om vården av de individer som familjerna ansågs göra bäst i att glömma. De där som bäst hörde hemma på institution.

Knut placerades alltså på sinnesslöanstalten Löt när han var sju eller åtta år gammal. Löt ligger utanför Strängnäs, och var redan då en gammal byggnad illa lämpad för sin funktion. Det fanns inga hissar trots att många av personerna där var fysiskt handikappade. Sovsalarna var stora och få fick sova ostört under natten. Inte mycket krävdes för att tvångströjan skulle plockas fram. Det hände också att barn som ansågs uppföra sig illa stängdes in i ett mörkt källarrum i ett par dagar. Att utforska den egna kroppen var heller ingen lämplig sysselsättning om man placerats på Löt, utan om någon onanerade bands de helt sonika fast med remmar. Det fanns ett badkar för 40 patienter. De intagna fick därför bada högst en gång i veckan och fick då dela badvatten. Köket var trångt och inte anpassat för sin funktion som storkök.

1965 bussades personerna från Löt till det nybyggda vårdhemmet Jättuna i Flen. De fick inte ta med sig några egna tillhörigheter i flytten. Det var inte lika grymt som det låter utan värre än så: de hade inga egna tillhörigheter. På Jättuna fick personerna skaffa sig en del tillhörigheter, som förvarades i skåp. Men personalen hade dubbelnycklar och gick regelbundet igenom skåpen och slängde det mesta som fanns i dem. Personerna fick heller inte klä sig hur de ville. Alla var iförda en anstaltsklädsel. Alla män bar samma typ av kläder och alla kvinnor likaså. Kläderna var märkta, men inte med namn utan med ett nummer. 

Jättuna var nybyggt med splitternya funktionella lokaler. Sovsalarna var mindre än på Löt, badrummen ordentligt utrustade och det fanns ett funktionellt centralkök där två kockar och 11 hantlangare lagade maten. Faktiskt var Jättuna så nytt och funktionellt att en viss hemtrevnad saknades. Det fanns få textilier, inga krukväxter och möblerna var fastsatta i golv och väggar. Detta var särskilt besvärligt i matsalen då avståndet var för långt mellan stolarna och borden. 1972 skruvades så stolarna loss så att man därefter kunde skjuta in stolarna vid matbordet.

Även med modernare badrum behövdes det personal för att assistera med den personliga hygienen. När det var duschdag tog en individ i personalen på sig plastförkläde eller regnkappa och gummistövlar och duschade de intagna. På väg ut ur duschrummet väntade sedan personal nr 2 som rensade öron och klippte naglar. Personalen förde också detaljerade listor över toalettbestyren. För att hjälpa tröga magar på traven hade man speciella toalettdagar där personerna fick avnjuta gröt gjord på kli eller linfrön samt fick laxermedel och lavemang. Förhoppningsvis fanns dessa dagar extra personal framåt kvällningen som kunde skrubba toaletterna.

Förutom toalettbestyren journalförde man även när kvinnorna menstruerade, när någon fick epileptiska anfall samt det som personalen ínte direkt jublade över: besök. Anhöriga kom och störde. Vardagen på Jättuna var nämligen strikt inrutad. Uppstigning klockan 7, följt av duschning, påklädning, frukost och toalettbesök. Klockan 9 inleddes terapin för de som var bedömts kunna ägna sig åt huvudsakligen slöjd eller trädgårdarbete. De övriga vallades runt på promenad. Lunch intogs klockan 12. Därefter följde tandborstning och toalettbesök samt en kort rast innan det var dags för eftermiddagens terapi. 15.30 återkom man för middag och snart därefter påbörjades nattningen. Kvällskaffet serverades 19.30 och sedan skulle alla snabbt i säng. Så småningom kom diverse cirklar igång, och dagarna var så späckade med vardagsbestyr och terapiuppgifter att det verkligen inte fanns utrymme för besök från utomstående såsom föräldrar och syskon.

1 juli 1968 infördes skolplikt även för utvecklingsstörda barn. På Jättuna fanns förskola för barnen mellan 4 och 7 år, träningsskola för de mellan 7 och 17 år och slutligen yrkesträning för de mellan 17 och 21. Vid 1980-talets början påbörjades en utslussning av personerna från Jättuna ut i till särskilda gruppboenden i samhället. Knut hade nog haft svårt att vänja sig vid ett liv utanför det inrutade institutionslivets monotona trygghet. När han gick bort 1982 hade han ju levt 48 av sina 55 år i det ofrivilliga storkollektiv som vårdhemmen innebar och kanske var det bäst för hans del att inte behöva lämna sin invanda tillvaro.

När barn skulle placeras på sinnesslöanstalt på 1930-talet fick föräldrarna besvara följande formulär:

• Äro föräldrarna sins emellan besläktade och i så fall huru nära?
  Är det något att anmärka om deras intellektuella begåvning eller sedliga liv?
• Har någondera av dem vid tiden för barnets födelse varit begiven på dryckenskap?
• Har denna böjelse förekommit i annat, nära släktled?
• Finnes eller har i släkten funnits fall av sinnesslöhet?
• Av sinnessjukdom?
• Av fallandesot?
• Av hysteri?
• Av neurasteni?
• Av andra nervösa lidanden?
• Av dövstumhet?
• Har inom släkten förekommit fall av förbrytelse eller självmord?
• Hava inom släkten förekommit syfilis?
• Hava inom släkten förekommit tuberkulos?
• Har det funnits andra anmärkningsvärda sjukdomar i släkten?
• Är sinnesslöheten medfödd eller har den uppstått senare och i så fall när?
  Har sinnesslöheten, sedan den först yppade sig, tilltagit eller avtagit?
  
  

De flesta frågorna hade nog Knuts föräldrar Axel och Elna besvarat nekande. De visste knappast att de var sjumänningar, då det är ett släktskap som inte ens med bästa vilja kan betecknas som särskilt nära. Antagligen visste Elna heller inte att hennes farfars farmor tillbringat de sista sex åren av sitt liv på dårhuset. Däremot torde Axel ha vetat att hans farbror Lars Peter Svistedt inte var Guds bästa barn även om de båda troligen aldrig träffades. Lars Peter försvann spårlöst 1876, fyra år innan Axel föddes. när han släpptes efter sin andra Långholmsvistelse. Att tuberkulos förekom i släkten var dock alla alltför medvetna om. Elna dog ju av denna sjukdom 1934. Tidigare hade hennes mor, farmors far, morfars far och Axels farfar och farmors far också dött i lungsot. En extra medfödd kromosom var Knut dock ensam om i släkten. Men inte på Jättuna, där han tillsammans med sina medpersoner bland annat kunde få sysselsätta sig med bordtennis, allsång och bingo.

Läs mer
Ylva-Kristina Sjöblom, Från tvångströja till frihet via Jättunahemmet

Det var verkligen en mycket passande dag hon föddes på, lokomotivputsarens dotterdotter. 8 mars 1897 anlände hon till världen i Nässjö. Modern Ida Elise Andersson (1874- 1945) hade ganska exakt ett år tidigare lämnat föräldrahemmet i Nässjö och flyttat ner till Malmö. Där råkade hon i olycka, som nog samtida olyckskorpar hade uttryckt det och återvände hem till föräldrarna för att föda. I födelseboken står det "Fader: Okänd". men helt okänd var han nog inte. I församlingsboken 1910- 1917 förses flickan med efternamnet Dahlström, och när hon blev till var Ida piga hos färgaren Per Persson Dahlström i Malmö Sankt Pauli. Hans familj inkluderade tre söner i barnalstrande ålder men jag har inte följt familjen vidare för att se om någon av männen vid något tillfälle anges vara barnafadern.

Den lilla flickans namn stavas på ett flertal intressanta sätt. I födelseboken (Nässjö, CI:8, sid 35) heter hon Ätty Digly Junis Aurora, i Nässjös församlingsbok (AII:2, sid 252) heter hon Ätty Dejly Junis Aurora och som vuxen stavas namnet Etty Daily Junis Aurora. Mamma Ida hade nog ärvt namnfantasin från sina föräldrar då hennes båda yngsta systrar ståtade med namnen Gerda Karolina Valdoma (1885- 1962) och Minni Allida (1888- 1972; hon verkar dock ha ändrat sitt namn till det något vanligare Mimmi), och en systerdotter hette Anna Lisa Serbina Bernavi (1907- 1961). Efter nedkomsten återvände Ida Elise till Malmö Sankt Pauli med dottern, men i mars 1898 flyttade hon till grannförsamlingen Malmö Sankt Petri, och skickade då dottern till föräldrarna i Nässjö. En tid senare återvände Ida hem till Småland. Hon fick ännu en dotter år 1900 och gifte sig samma år med skräddaren Frans Oskar Falkenström (1879- 1966). 1905 flyttade de till Nässjö men Etty var hela tiden skriven hos morföräldrarna. Hur mycket kontakt hon hade med modern Ida och sina halvsyskon är obekant. 

b2ap3_thumbnail_Nssj-CI-8-1895-1905-Bild-41-sid-35.jpg
I stället växte Etty upp som fosterdotter hos morföräldrarna, Emanuel Andersson (1841- 1913) och Johanna Brita Eriksdotter (1847- 1922) i stationssamhället Nässjö. Många av stadsborna fick sin försörjning genom yrken knutna till järnvägen, och en av dessa var Emanuel Andersson som ju hade den idag något bortglömda yrkestiteln lokomotivputsare eller lokputsare. För att putsa ett lok är det rätt bra om det står stilla och nog även att det inte är alltför hett, så en lokputsare hade vad vi i dag kallar obekväm arbetstid och jobbade huvudsakligen från sen kväll till tidig morgon med att skotta ur slagg, tömma ut sot, fylla på vatten och kol mm och så städa och putsa. Gissningsvis var arbetet både tungt och väldigt smutsigt. Emanuel dog av sockersjuka 1913 varvid Johanna Brita försörjde sig som vagnsstäderska.
Etty flyttade som 17-åring till Falköping där hon arbetade som handelsbiträde innan hon mötte sitt livs kärlek, den 13 år äldre stationskarlen Ernst Eriksson som var min morfars farbror. Jag har skrivit här om hans familj och deras liv som sörmländska statare. Vänner av ordning skulle nog påpeka att det där med barn och äktenskap inte kom i rätt ordning, men när paret 1916 slog ner bopålarna i Ängelholm var det som ett (ny)gift par. Med tiden fick de fyra barn, födda 1915, 1918, 1920 och 1925. 
Vid Ernsts frånfälle den 15 februari 1935 räknar dödboken upp olika kross- och skelettskador så det verkar sannolikt att släktskrönan om hur Ernst lämnade det jordiska är korrekt. Han dog i en arbetsplatsolycka, dvs ramlade ner från perrongen just när tåget kom och blev överkörd. Etty saknade yrkestitel i församlingsboken fram till hans död men tituleras strax därpå som barnavårdsman. Men hon hade sannerligen inte bara ägnat sig åt man och barn under äktenskapet utan var oerhört engagerad i politiska frågor. 1924 skymtar Fru Eriksson, dvs Etty, för första gången i protokoll från Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb. Ängelholmskvinnorna verkade för att gångvägen vid Skolgatan skulle skyltas med förbud mot cykeltrafik, önskade fria läroböcker i skolan, skrev till mejeristyrelsen med önskemål om mjölk och grädde till billigare pris samt anmodade disponenten på sockerbruket att i första hand anställa arbetslösa från Ängelholm. En fråga som kvinnoklubben drev resultatlöst i många år gällde att få skyddsnät vid stadens broar. Om denna hjärtefråga bottnade i att Ängelholmsbor emellanåt drullade av broar ofrivilligt eller ofrivilligt har jag inte undersökt. Etty Eriksson yrkade 1924 på hjälpinsatser till arbetare involverade i en blockad vid ättiksfabriken i Perstorp samt 1926 till arbetare som var involverade i slakterikonflikten i Ängelholm. Under en diskussion år 1926 om ifall den gifta eller ogifta kvinnans roll var viktigast i samhället, propagerade föga överraskande den gifta 4-barnsmodern Etty Eriksson för att den gifta kvinnan bäst fyllde sin plats i samhället. Idag skulle samma diskussion knappast anses vara särskilt rumsren.
Snart kom Etty Eriksson att profilera sig i barnavårdsfrågor så hennes yrkesval efter makens död var knappast överraskande för någon Ängelholmsbo. 1928 väckte hon frågan om gratis tandborstar och tandkräm till skolbarn. Under andra världskriget deltog Etty i Finlandskommittén och ordnade hem till först finska och sedan till norska krigsbarn. Hon var även lokalordförande i De Vanföras Riksförbund i Ängelholm.

På 1920- och 1930-talen cyklade Etty runt på den skånska landsbygden och höll tal. Åhörarna var till nära 100 % män. Etty inspirerade dem att övertala sina hustrur att utnyttja sin rösträtt samt förstås gärna också att engagera sig politiskt. Att det inte alltid var helt enkelt för kvinnor med familj att ägna sig åt politik visas av att Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb så sent som 1950 efterlyste medlemmar som kunde ställa upp som barnvakter under valdagen.
Den egna karriären var spikrak. Etty satt i distriktsstyrelsen för Skånes socialdemokratiska kvinnor åren 1929- 54, var i många år ordförande i Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb, satt i många år i Ängelholms stadsfullmäktige, var ordförande för socialdemokraterna i Ängelholm samt 1953- 1964 ledamot av riksdagens andra kammare. Hon var åtminstone den första socialdemokratiska kvinnan i Skåne att leda en lokalavdelning, och kanske i hela Sverige (formuleringen i minnesskriften över de skånska socialdemokratiska kvinnorna är en aning luddig). Man kan misstänka att Etty bidragit till devisen för Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb:

Gör din plikt - Kräv din rätt

Nog är det väl passande att Etty Erikssons födelsedag inföll på Internationella kvinnodagen!

Ett suddigt gruppfotografi. Ett medfaret skolbetyg. En vältummad dödsannons. En bouppteckning och ett foto av en numera försvunnen gravsten. Det är de fysiska spåren av ett kvinnoliv. Jag vet inte så mycket om henne utöver de dokument som finns bevarade och de spår som finns i kyrkböckerna. Hon hette Elna, och hennes äldsta dotter Ebba var min farmor.

b2ap3_thumbnail_Gustaf--Elna-Fors.jpgFoto från ca 1913. Elna sitter längst fram till vänster. Mannen i hatt bakom henne är hennes far Gustaf Leonard.

Elna Kristina Fors var dotter till grenadjären Gustaf Leonard Fors och Emma Kristina Jonsdotter i Holmstugan, Forssa. Hon föddes 9 maj 1888, knappt 7 månader efter föräldrarnas vigsel. Ändå var hon parets andra barn. Hennes tvillingbror Gustaf hade nämligen lite mer bråttom ut i världen. Tre år senare utökades familjen med lillebror Karl. Kanske var modern Emma sjuk redan då. Hon var en av alla lungsiktiga som vid denna tid fanns spridda runt om i vårt land. Idag kallas sjukdomen för TBC eller tuberkulos men vid den här tiden brukar dödsorsaken för de som dukade under av sjukdomen anges som lungsot. Emma Kristina Jonsdotter somnade in 29 mars 1897, sex veckor före sin 32-årsdag. Troligen fick hushållets enda kvarvarande kvinnliga medlem, den ännu inte 8 år fyllda Elna, ta ett stort ansvar för hushållet. Gustaf Leonard gifte aldrig om sig. Varför? Han var 42 år ung, hade sedan många år en trygg anställning som grenadjär och "bara" tre halvsmå barn hemma. Kanske befarade han att en ny hustru inte skulle behandla barnen väl. På något vis fick den lilla familjen vardagen att fungera.

1 mars 1895 började Elna i skolan. Hennes slutbetyg från 4 december 1899 är ett sprött dokument som bitvis spruckit och under det dryga sekel som förflutit sedan det utfärdades har fläckats av något så att det idag delvis är täckt av blå fläckar. Troligtvis är det en bläckpenna som har läckt. Elna var nog en ganska ordinär elev; en flitig och skötsam flicka utan större boklig begåvning. Under sin 5-åriga skolgång förkovrade hon sig i biblisk historia, katekesen, innanläsning, rättskrivning, räkning, välskrivning, teckning, sång, gymnastik samt trädgårdsskötsel och trädplantering. I samtliga dessa ämnen fick hon betyget "godkänd". Med släktforskarens inblick i familjens öden förvånar det sistnämnda betyget mest. Bara godkänd i trädgårdsskötsel? Var det ett ämne mer ämnat för gossar? Kanske uppmuntrades gossar att ägna sig åt växter och träd medan flickor skulle ägna sig åt husliga sysslor inomhus? Eller var det helt enkelt så att syskonen hade fallenhet för olika saker? Elnas bröder kom nämligen båda att bli trädgårdsmästare. Ett ämne som flickor kunde excellera i - snarare så förväntades de excellera i ämnet - var slöjd. Det var också Elnas bästa ämne, då hon var med nöje godkänd. Sämre gick det i geografi, historia och naturkunnighet där hon inte nådde godkänt. Kanske är det från Elna jag har ärvt mina obefintliga ornitologiska kunskaper: jag ser skillnad på en struts och en domherre men ungefär där slutar mina fågelkunskaper...
På baksidan av det slitna dokumentet finns ytterligare ett betyg. 1901 gick Elna i sex veckors ersättningsskola där hon undervisades i kristendom, modersmålet, räkning, geometri och teckning.

b2ap3_thumbnail_Morbror-Karl-Fors.jpg"Morbror Karl Fors" har farmor Ebba skrivit på baksidan.

Kyrkböckerna har inte så mycket att berätta om Elna. Hon levde med sin far fram till hans död 1931. Eller snarare så levde hon med honom fram tills att hon 1914 gifte sig med sin Axel, och därefter så levde pappa Gustaf med Elna och Axel. Jag har alltså bara ett kort av Elna men hela tre av Gustaf. Två av dem är tagna med hans arbetskamrater och det är på ett av dem som även Elna är med. Kanske är detta typiskt för tiden. Manliga arbetare var mer intressanta att föreviga. Eller så är det bara en slump. Jag har en knapp handfull bilder av Elnas make Axel så kanske var de helt enkelt inte så intresserade av att besöka fotografen.

b2ap3_thumbnail_Gustaf-Leonard-Fors.jpgGustaf Leonard Fors poserar stolt med sitt vrålåk.

Elna och Axel fick fem barn: Karl-Axel 1915, min farmor Ebba 1917, Erik 1919, Frida 1925 och följande år minstingen Knut. Farmor pratade inte så mycket om sin barndom eller sina föräldrar. En gång berättade hon om hur livet kunde vara i en helt vanlig lantarbetarfamilj i början av 1930-talet. Pappa Axel var ladugårdsförman/kusk/fodermarsk/ladugårdskarl (alla fyra beteckningarna anges i samma kyrkobok, Nykyrka, AII:4 (1921- 1936) sidan 155) vid Hormesta gård i Nykyrka någon mil utanför Nyköping. Även mamma Elna förutsattes hjälpa till på gården, bland annat med mjölkning morgon och kväll. Men Elna var liksom sin mor Emma lungsiktig. Hon var för sjuk för att hjälpa till, så det blev Ebba som redan innan hon blev tonåring fick sköta mjölkningen. När Elna togs in på Nyköpings sjukhem var Ebba 14 år gammal. Varje morgon gjorde hon frukost till pappa Axel och storebror Karl-Axel innan hon gick iväg för att mjölka gårdens kor. Sedan gick hon hem, fick upp de yngre syskonen och gjorde frukost till dem. Nu kunde hon nog också själv få lite mat i sig. Sedan diskade hon innan det var dags att bege sig till skolan. På lunchrasten skyndade hon hem och lagade lunch till pappa och storebror. Därefter fortsatte skoldagen innan det var dags att laga middag, sköta kvällsmjölkning och sedan diska och städa. Helgen ägnades åt tvätt m fl husliga sysslor.

"Efter långt lidande" avsomnade Elna 23 oktober 1934 på Nyköpings sjukhem. Hon begravdes i samma grav som sin far Gustaf Leonard. Bouppteckningen innehåller efter dagens mått inte många tillhörigheter. Det fanns inte ens en gaffel till varje familjemedlem och bara en säng. I ett hushåll med sju personer. Antagligen sov barnen på madrasser som finns upptagna under posten "Sängkläder". Tillgångarna i boet uppgick till 277 kronor. Begravningskostnaden var 285 kr plus 8 kr för bouppteckningskostnad.

b2ap3_thumbnail_Ebba3.jpg

Konfirmanden Ebba med de yngsta syskonen Frida och Knut.

Det finns alltså ytterst få världsliga minnen av Elna. Genom sina fem barn kom hon att få sex barnbarn och nio barnbarns barn. I dag finns även ett antal barnbarns barnbarn för vilka Elna aldrig kommer att bli annat än ett namn på en antavla och ett suddigt ansikte på ett dunkelt fotografi. Likt så många kvinnor i historien kan vi bara ana konturerna av hennes liv.

Dopet är ett av Svenska kyrkans sakrament. Denna viktiga tilldragelse när en ny själ upptogs i den kristna gemenskapen skulle enligt kyrkolagen 1686 detta noteras i en kyrkobok. Även vigslar och dödsfall skulle antecknas, vilket gällde fr o m 1688 som ju är startåret för många svenska kyrkböcker. Det finns även äldre kyrkböcker och de med rötter i församlingar där kyrkböckerna börjar vid 1600-talets mitt är bara att gratulera till vinstlotten i släktforskningens lotteri. Och vad gör man när födelseboken saknas?

I kyrkoarkiven återfinns födelseboken under signum C, medan vigselboken har signum E och dödboken signum F. Födelse- och dopböckerna kan se ut på lite olika sätt. Eftersom dopet var det viktiga kyrkliga händelsen är de äldsta födelseböckerna egentligen dopböcker, dvs de innehåller endast dopdatumet. I 1686 års kyrkolag fastslogs att dopet skulle ske senast åtta dagar efter födelsen. Var barnet inte döpt då fick föräldrarna böta. Undantag kunde göras om särskilda omständigheter förelåg, t ex om vädret var riktigt gräsligt. 1864 utökades tidsrymden för dopet från åtta dagar till sex veckor.

Det är relativt vanligt i de äldsta kyrkböckerna att födda, vigda, döda fördes i samma volym. Åtminstone i Södermanland kan de dessutom återfinnas blandat med en tidig husförhörslängd. Vanligast är att födelseboken är kronologiskt förd, dvs att barnen kommer i tidsföljd. I de äldsta födelseböckerna är uppgifterna oftast ganska sparsamma. Ibland anges dopdatum, faderns förnamn, barnets namn och födelseplatsen. Prästerna har löst dilemmat med att föra in födslar, vigslar och dödsfall i samma volym på ett flertal olika sätt. Det allra vanligaste är nog att uppgifterna förts separat, t ex att födda noterats först på sidorna 1- 75, vigda på sidorna 76- 92 och slutligen döda på sidorna 93- 125. Ibland föds fler barn är prästen räknat med och då finns en hänvisning till att födda fortsätter på sidan 126 osv. Eller så finns ingen hänvisning och man får desperat blada på jakt efter just den där notisen man behöver få fatt på.

En lösning som jag tycker är både estetiskt tilltalande och ger en god överblick, visas i volymen Bettna C:4 för åren 1811- 1840:

b2ap3_thumbnail_Bettna-C-4-1811-1840-Bild-24-sid-20_20160219-150550_1.jpg

Bettna C:4 sid 20. Bild från ArkivDigital

På uppslaget syns de nyaste församlingsmedlemmarna på vänstersidan. På högersidan finns de församlingsbor som vandrat vidare till den eviga vilan och de båda sidorna fogas samman längst ner där brudparen noterats.

De rörigaste böckerna är enligt min mening de där födda, vigda, döda förts i separata kolumner som t ex i Vagnhärad C:1:

b2ap3_thumbnail_Vagnhrad-C-2-1729-1803-Bild-5-sid-1.jpgVagnhärad C:1 sid 1. Bild från ArkivDigital.

I den första kolumnen finns barnets namn. I andra kolumnen namnges föräldrarna och födelseorten, i den tredje anges födelse- och dopdatum samt barnets faddrar. Kolumn nummer fyra innehåller brudpar och den femte kolumnen längst till höger de avlidna. Jag tycker att sådana här volymer är svåröverblickbara och är ganska tacksam över att de är relativt ovanliga i de församlingar där jag forskar.

Födda, vigda och döda kan också ha förts om vartannat i samma volym. Så är t ex fallet i Lerbo C:3 åren 1738- 1768. Volymen går fram till 1778 men de sista nio åren har vigda och döda förts i en egen volym, EI:1. Vid första anblicken är volymen ganska rörig men det finns ett knep för att orientera sig bland notiserna.

b2ap3_thumbnail_Lerbo-C-3-1738-1778-Bild-20-sid-17.jpgLerbo C:3 sid 17. Bild från ArkivDigital

Till höger syns tre streck, noterade i varsin kolumn. Överst är slutdelen av en födelsenotis från uppslagets högersida, över Lars Gustafssons och Katarina Larsdotters son Jakob i Ändebol, som föddes den 19 februari 1741 och döptes den 24 februari. Ett streck i första kolumnen anger alltså att notisen gäller ett dop.

Strecket i mittenkolumnen gäller vigseln mellan soldaten Nils Spongberg och änkan Brita Nilsdotter i Västra Vegreds soldatstuga den 24 februari 1741. Söker man efter en vigsel i volymen ska man alltså söka efter streck i mittenkolumnen. Framför allt om man söker på måfå efter en vigsel så snabbas sökandet alltså på om man bara letar efter streck i relevant kolumn och sedan snabbt skummar igenom notisen.
Nästa notis gäller den 82-årige Lars Andersson i Bohammar som avled den 11 mars 1741 och begravdes den 15 mars. Om hans barnbarnsbarn har jag bloggat här. Den tredje kolumnens streck gäller alltså avlidna. Det händer förstås att en notis har flera streck, för ett dödfött barn leder ju till streck både i kolumnen för födda och döda. Före 1860 fanns inga speciella direktiv för om dödfödda barn skulle skrivas in i födelse- eller dödboken eller i båda böckerna utan varje präst fick själv välja. Från 1860 skulle de dödfödda barnen föras in i födelseboken med notering om kön men inte tas upp i dödboken.

Stigtomtas första födelsebok är en udda fågel i sammanhanget. Församlingens första husförhörslängd innehåller noteringar om de barn som föddes i församlingen mellan 1723 och 1742. Ja, i alla fall de flesta, för volymen har skadats under årens gång och en hel del sidor saknas. Här gäller Murphys släktforskarlag nummer 1: om en sida saknas i volymen så är det givetvis just den sida där uppgiften du söker efter fanns noterad som nu saknas. Jag har muttrat några eder över luckorna under årens lopp... Men att volymen är defekt är inte det unika utan att födelseboken är topografiskt upplagd. Efter den egentliga husförhörslängden följer så gårdarna i Stigtomta i bokstavsordning. T ex i Hummelbol föddes Nils Jönsson 25 februari 1738, Margareta Jönsdotter 13 oktober 1739, Anna Andersdotter 5 november 1739 och Petter Jönsson 1 november 1741. Nils, Margareta och Petter var rimligen syskon, men hur passar då Anna in i familjen? För att pussla ihop familjebilderna får man slå upp Hummelbol i husförhörsdelen. Och sedan klia sig i huvudet för att pussla ihop de 37 personer som levde på Hummelbol under de 19 år volymen omfattar. Att kombinera Nils, Margareta och Petter med rätt föräldrar kräver ingen större tankemöda, med Annas föräldrar är svårare att identifiera. Var hon dotter till mågen Anders Eriksson eller till mågen Anders Persson? Och vilka var dessa mågar gifta med?

b2ap3_thumbnail_rla-C-3-1781-1804-Bild-38.jpg
Ärla C:3 bild 38. Bild från ArkivDigital.

Det varierar över tid och från plats till plats vilka uppgifter som tas upp i födelseboken. I framför allt de äldsta födelseböckerna, som ju alltså oftast endast är dopböcker, saknas oftast moderns namn. Notiser som "Den 18 juli döptes Karin Olofsdotter i Ekeby" är vanliga i dessa äldre volymer. Ibland saknas även en hemvist för familjen, särskilt i städerna. Då får man hoppas på en sidhänvisning till husförhörslängden men ibland får man blada densamma för att hitta föräldrarna. Från 1775 skulle barnaföderskornas ålder noteras i de statistiska tabeller som skickades in till Tabellverket. Oftast noterades moderns ålder vid tiden för nedkomsten, en uppgift som dock bör tas med en rejäl nypa salt emellanåt. Ibland angavs ett åldersintervall, t ex att modern var 30- 35 år. Som synes ovan valde prästen i Ärla att i stället ange moderns födelseår. Från 1894 var det obligatoriskt att ange både faderns och moderns födelsedatum i födelsenotisen.

Finns då alla barn med i födelseboken? Det är ju så att barn inte alltid föds när de ska. Ibland har de bråttom ut i världen och ibland inte alls lika bråttom. Emellanåt träffar vi väl alla på ett barn i födelseboken som fötts under föräldrarnas resa från x till y. Det hände också att modern begav sig till en annan ort för att föda mer obemärkt. Min anfader Carl Gabriel Sjöstedt angavs i husförhörslängderna vara född 1789 eller 1790 i Stockholm. Jag satt en stekhet vecka en sommar på Stockholms stadsarkiv och bladade mikrokort över huvudstadens födelseböcker. I många av församlingarna fördes de utomäktenskapliga barnen i separata böcker och jag visste från husförhörslängderna att Carl Gabriel var utomäktenskaplig så jag koncentrerade mig på dessa volymer i de församlingar där barnen var åtskilda efter äktenskaplig börd. Jag hittade inte Carl Gabriels födelse, men mer än 10 år senare, 2012, meddelade en forskare på Anbytarforum att Carl Gabriel Sjöstedt föddes i Sigtuna 22 maj 1790. I födelsenotisen anges modern Maria Sjöstedt vara "fr[ån] Stockholm".

Från 1859  kunde en präst i en annan församling än föräldrarnas hemförsamling få förrätta dopet. Följande år, 1860, fastslogs att om barnet döptes i en annan församling än moderns hemförsamling skulle den präst som förrättade dopet skicka en dopattest till hemförsamlingen, varpå dopnotisen skulle föras in i båda församlingarnas födelsebok.

Var vaksam om barnen är numrerade i födelseboken. Nedanstående uppslag lurade mig i ett par minuter.

b2ap3_thumbnail_Bettna-C-1-1688-1738-Bild-119-sid-115.jpgBettna C:1 sid 115. Bild från ArkivDigital.

Närmast inbindningen på vänster sida börjar årtalet med sekelsiffrorna 17. På nästa uppslag står det 24. Volymen omfattar födda åren 1688- 1739 så givetvis innehåller den barn födda år 1724. Fast här är står 24 för barn nummer 24 fött år 1721. Volymen är skadad och en liten rest av 1:an i 21 är allt som återstår av den inre delen av högersidan. Här är det därför lätt att förse en person med fel födelseår.

Men hur gör man om en födelsebok gått förlorad? Detta problem är tyvärr inte ovanligt att träffa på. Det ersättningskälla som alltid nämns är mantalslängden, dvs att man kan utgå från att ett barn i familjen fyllt 15 år när det dyker upp i mantalslängden. I de äldsta längderna är det inte ovanligt att barnen endast noteras som streck i kolumner utan angivande av namn så det man vet är att år 1717 mantalsskrevs en dotter i familjen. Om tidiga konfirmationslängder finns så ger dessa också en fingervisning om barnens ålder så att man åtminstone kan sätta dem i en korrekt åldersordning. Har man tur finns kyrkoräkenskaper bevarade och är utförligt förda. Det finns fyra händelser som ledde till att pengar skulle betalas till kyrkokassan och som därför kan ge ledtrådar till när den lyckliga tilldragelsen skedde:
barnafadern betalade när hustrun blev förlossad av barnsbörd
barnafadern betalade vid hustruns kyrkogång, vanligen sex veckor efter nedkomsten
efter dopet uppvaktade släkt och vänner familjen under ett barnsöl, där pengar till kyrkokassan samlades in
om barnet föddes lite väl snabbt efter vigseln kunde föräldrarna få böta för otidigt sängalag

En fråga som ställdes på Anbytarforum igår rörde betydelsen av ordet mosterman. Vi har förhållandevis gott om ord för att beteckna släktskap i svenskan: brylling, måg, sondotter, plastfarfar - ja, listan kan göras lång även om det sistnämnda är ett ganska modernt tillskott. Men varför har vi så många ord för att definiera graden av släktskap? Jo, helt enkelt för att vi har haft behov av att kunna redogöra för hur vi är släkt i ganska många led, till exempel för att kunna göra anspråk på arv efter barnlösa avlägsna släktingar.
För nära 20 år sedan läste jag kulturantropologi i Uppsala där en av delkurserna handlade om släktskapssystem och definitioner av släktskap. Tyvärr sorterade jag ut kurskompendierna för några år sedan och kommer därför inte ihåg de exakta detaljerna från den för en redan då inbiten släktforskare intressanta kursen. Vi studerade patrilinjära och matrilinjära samhällen, där de förstnämnda föga överraskande är betydligt vanligare. I patrilinjära samhällen räknas släktskap endast på manssidan och i matrilinjära samhällen endast på kvinnosidan. I det matrilinjära samhälle vi studerade var fadern en bifigur i familjen som i praktiken enbart fungerade som spermadonator. Kärnfamiljen utgjordes av modern, barnen och moderns bror. Det var morbroderns uppgift att försörja systerns familj, medan fadern i stället försörjde sin systers familj. För att röra till det hela praktiserade man dessutom syskonbyte, så att morbrodern var gift med faderns syster och männen i praktiken försörjde varandras familjer, samt att kusingifte följde i nästa generation. Släktträden blev helt enkelt väldigt hoptrasslade då de äkta makarna alltså var dubbelkusiner och genpoolen blev alltmer endogamisk för varje generation.

b2ap3_thumbnail_Lngs-Nykpingsn2e.jpg

Kanske början på ett invecklat släktträd, längs Nyköpingsån i juli 2015.

Det jag framför allt slogs av när jag läste kulturantropologi var de enorma skillnader som fanns i definitioner av kvinnliga släktingar: det finns exempel på en kultur där alla kvinnliga släktingar har en specifik benämning (har man t ex nio kvinnliga kusiner finns det en specifik benämning för varje kusin unikt just för den äldsta, näst äldsta osv kusinen) och även en kultur med en ett enda ord för kvinnlig släkting. Oavsett om man diskuterar sin farfars morfars moster eller dotterns styvdotters svärmor så var benämningen densamma. I svenskan har vi alltså relativt många definitioner för släktskap och jag blir ibland lite förvirrad när jag ska beskriva släktskap just på grund av det stora utbudet. Johan Anell lanserade för en tid sedan begreppen ansyster, anbroder och ankusin för de som liksom jag lätt går vilse i släktträdets förgreningar.  En ansyster eller anbroder är förstås syster respektive bror till någon ana, medan en ankusin är en något mer avlägsen släkting. Nog är det väldigt användbara släktskapsord!  

Ett vet jag som aldrig dör
Dom över död man

Dessa rader från Hávamál är lika sanna nu som när Den poetiska Eddan kom till för över ett millennium sedan. Prästen Antonius Münchenberg i Vreta kloster var en lärd man. Han studerade under Olof Rudbeck i Uppsala och besökte sedan Gotland där han åren 1701- 1702 samlade ihop över 350 växter i ett herbarium. Detta är Sveriges äldsta herbarium och finns idag på Naturhistoriska riksmuséet. 1735 tillträdde han tjänsten som kyrkoherde i Vreta kloster, en församling vars dödbok innehåller utförliga personalier. De flesta är informativa och beskriver den avlidna på ett ganska allmängiltigt positivt sätt. Men kyrkböckerna var ju i första hand till för att användas av prästen själv, och när en sockenbo avled julhelgen 1735 skrädde herr Antonius inte orden: 

"H[ustru] Anna Isaacsdotter i Grosshagen, Kohagstorparens Bål Jon Ericssons änkia, född i Upland, kallades gemenligen Wargkäringen, en öfwermåttan bittersinnad, misstanksfull, oförsonlig, sniken, förherdad, emot många prester försmädelig, på förtal, elaka önskningar och swordom begifwen menniskia, hwilken för sin oförsonlighets och sina elaka önskningars skull öfwer them hon fattat misstankar om, at the giordt henne skada, eller icke welat henne wäl, i några år icke kunnat tillåtas til herrans nattward, som hon ej heller wårdat sig at wid förhör swara åtskilliga prester något af thet hos likwisst kunnat swarat, angående kundskapen i hennes christendomsstycken och tå hon under sin korta siukdom blifwit tilspord om hon welat hafwa presten till sig? hafwer hon thet upskiutit til följande dagen, och när man påmint henne, at tå torde hon wara död, hafwer hon blåst i wädret theråt, och sagt 'Thet wil man til plogen än hwissla; jag dör icke så snart*, men natten therefter hafwer hennes timeliga lif tagit enda, nem[ligen] emellan d 26 och d 27 Decembris." (Vreta kloster, C:3, sid 239)

b2ap3_thumbnail_Hns-vid-Nyns1i.jpg

Förhoppningsvis är personalien över Wargkäringen Anna Isaksdotter det mest förödande omdöme om en annan individ som någon av oss läser under året. Men visst vore det intressant att höra Annas version av sitt liv! Vilka var hon så misstänksam mot? Var hon alltid lika avig eller förvärrades hennes tillstånd med stigande ålder? Var hennes man också inställd på att göra sig till ovän med de flesta i sin omgivning? Kanske var det så enkelt som att Anna inte var kristen och hade svårt att dölja sitt bristande intresse för i hennes tycke ointressanta långrandiga predikningar. Men ännu 280 år efter hennes död kan vi ta del av Antonius Münchenbergs ljungande dom över hennes leverne. 

Så här i helgtid är det inte fel med lite tankegympa. För några veckor sedan hittade jag en uppgift mina elever fick brottas med för många år sedan. Varför inte komplettera med några mer genealogiskt inriktade frågor och fundera på hur jag själv skulle besvara frågorna, så sagt och gjort! Många fruktansvärda händelser har förstås inträffat i världshistorien, så jag har valt att begränsa mina val till sådant som direkt påverkat befolkningen i Sverige. Hur skulle DU svara? b2ap3_thumbnail_God-jul1a.jpg

Motivera dina val bland nedanstående:

• Om du kunde förändra en historisk händelse, vad skulle du vilja ändra? Hur?
• Vilken historisk händelse skulle du vilja ha upplevt?
• Vilken historisk person skulle du vilja träffa?
• Nämn en historisk händelse som du inte vill ändra utgången av!
• Nämn en historisk händelse som du definitivt inte skulle vilja vara med om.
• Vilken händelse påverkade dina förfäder mest? Varför?
• Du får möjlighet att träffa en av dina anor. Vem väljer du? Vad vill du diskutera med honom/henne?

Om du kunde förändra en historisk händelse, vad skulle du vilja ändra? Hur?

Ganska enkelt val för en självupptagen släktforskare. Arkivbränder är ju ett gissel, så mitt val faller nog på slottsbranden på slottet Tre Kronor 1697 då en stor del av dåvarande Riksarkivet blev lågornas rov.

Vilken historisk händelse skulle du vilja ha upplevt?

Jag har från barnsben varit intresserad av teknikhistoria, vilket säkerligen är en följd av att vara uppvuxen i en bil- och transportokig familj. Även om jag inte begriper så mycket av de mekaniska finesserna är det ändå fascinerande med alla dessa tekniska prylar som förändrat sättet vi färdas på. Så jag skulle nog allra helst vilja ha varit med den dagen den första järnvägslinjen öppnade i Sverige. Det måste ha varit en både skrämmande och omvälvande upplevelse att se dessa stora järnvagnar färdas framåt i en överväldigande hastighet!

Vilken historisk person skulle du vilja träffa?
Den person som nog haft störst inflytande på Nyköpings historia är hertig Karl, mer känd som Karl IX. Det vore förstås väldigt spännande att få träffa honom, men mitt val faller på hans utomäktenskaplige son, Karl Karlsson Gyllenhielm. Det som framför allt fascinerar mig är de över tio år han tillbringade under svåra umbäranden i polsk fångenskap, hos sin kusin Sigismund. Med bojor som band hans händer och fötter i en iskall fängelsehåla fyllde han  dagarna med att översätta psalmer, och när han väl blev frisläppt förefaller han inte ens ha varit bitter över hur han behandlats. Tvärtom behöll han de bojor han burit i över ett decennium, och de pryder också hans gravplats i Strängnäs domkyrka. Innan fångenskapen hade han fått en ädlings uppfostran, besökt stora delar av Europa och som skulle kunna berätta om dåtidens krigskonst och sina intryck av 30-åriga kriget. Plus säkert en hel del smaskigt hovskvaller för den som är lagd åt det hållet!

Nämn en historisk händelse som du inte vill ändra utgången av!

Hm, det beror lite på definitionen av "historisk händelse". Jag behöver nog blicka utanför Sveriges gränser för att besvara frågan. För 70 år sedan tilldelades Alexander Fleming tillsammans med Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten av penicillinet. Det började med slarv i Flemings laboratorium varefter Chain och Florey hjälpte till att "rena" penicillinet för medicinskt bruk. Utan penicillin skulle nog inte den här bloggen ha blivit skriven så mitt själviska val faller på upptäckten av en stundtals livräddande medicin.

Nämn en historisk händelse som du definitivt inte skulle vilja vara med om.

Det är inte helt lätt att välja. Jag har aldrig känt mig lockad av tanken att uppleva digerdöden eller någon efterföljande pestepidemi. Häxhysterin på 1600-talet var säkert både förvirrande och skrämmande. Om jag stannar kvar i mitt kära Sörmland så drabbades landskapet inte särskilt svårt av pestepidemin 1710- 1711, och inte heller av häxhysterin några decennier tidigare. Däremot härjade hungersnöd på 1690-talet, så det blir också mitt val.

Finns det någon historisk person som du inte skulle vilja träffa? Vem?

Jag vet faktiskt inte. Med ett internationellt perspektiv finns mängder av verkligt otrevliga typer. De vore säkert intressanta att studera ur ett psykologiskt perspektiv men jag skulle verkligen inte vilja träffa dem. Jag betvivlar att Karl XII och jag skulle ha särskilt mycket att prata om, och skulle vi ses fick det väl ske i något spartanskt fältläger vilket låter rätt kallt och eländigt. Fast det kunde samtidigt vara ganska intressant att få veta hur han faktiskt var, om nu ett kort möte skulle kunna visa det. Bara jag slipper frysa häcken av mig på köpet.

Vilken historisk händelse påverkade dina förfäder mest? Varför?

Den händelse som troligen var mest skrämmande var säkerligen när ryssarna anföll stora delar av Östersjökusten sommaren 1719. Enligt Runtunas vigselbok snabbades en vigsel på så att socknens män kunde bege sig in till Nyköping och hjälpa till med stadens försvar. När ryssarna väl jagades bort från staden återstod bara tre byggnader och spåren efter härjningarna syns i många år i källorna.
Fast egentligen bör väl även här några medicinska upptäckter inta ledande positioner, och nummer ett torde vara införandet av smittkoppsvaccinationer.

Du får möjlighet att träffa en av dina anor. Vem väljer du? Vad vill du diskutera med honom/henne?

Det är ett alldeles för enkelt val att plocka ett av de mer intrikata stoppen i antavlan. Mitt val faller i stället på en ana som jag vet tillräckligt mycket för att kittla min nyfikenhet. Egentligen var han nog en ganska tråkig individ, men Olof Persson borde kunna berätta om livet på den sörmländska landsbygden.
Olof Persson döptes 2 januari 1670 i Speteby, Lerbo, och var son till Per Olofsson (1641 ca- 1708) och Brita Eriksdotter (1646 ca- 1713). 1693 blev Olof dräng hos Erik Olofsson och Karin Larsdotter i Banninge i Floda. Det är här det blir en aning förbryllande. Olofs föräldrar ägde sin gård i Speteby, och hans arbetsgivare ägde flera gårdar och gårdsandelar: i domböckerna byter Erik och Karin andelar fram och tillbaka. Det är ganska burgna bondefamiljer det handlar om, så varför fick Olof ingen lön under de fyra år han var dräng i Banninge? Löneförhandlingar var nog inte hans starka sida, men efter fyra års lönlöst slit vann han prinsessans hand. Prinsessan i det här fallet hette Brita Eriksdotter och var dotter i Banninge. Fick Olof ingen lön för att visa hur pålitlig han var? Blev de kära i varandra eller var det ett resonemangsparti för att de kom från jämbördiga familjer?
Nåväl, Olof Persson och Brita Eriksdotter gifte sig 7 november 1697 i Floda och fick fyra barn i ganska snabb följd, vilket tyder på att Brita inte var purung vid vigseln. De levde till synes en helt vanlig stillsam tillvaro på den sörmländska landsbygden. Men i domböckerna framträder deras kaotiska vardag: Britas bror Olof Eriksson var en rättshaverist med klara sociopatiska drag vars livsuppgift var att krossa Olof Persson och ensam få allt arv efter föräldrarna. Han var ju trots allt ende sonen. Ende överlevande sonen i alla fall, och Olof mindes nog heller inte så mycket av den äldre brodern Lars som drunknande som 15-åring år 1692 när Olof bara var 6 år gammal. De fem systrarna var ju flickor och inte värda ett vitten, tyckte Olof E. Speciellt inte Brita och hennes make Olof.
Olof P levde efter vigseln 1697 med sina svärföräldrar och flyttade 1702 med dem från Banninge till Österby. 1720 sålde han sin andel i fädernegården Speteby till brodern Per Persson och gav som den plikttrogne svärson han var pengarna till sina svärföräldrar. De använde pengarna till att köpa en större andel i Karin Larsdotters släktgård i Söder Granhed, och gav sedan hemmanet i Söder Granhed till sonen Olof E. Detta var inte tillräckligt för Olof E som ju menade att han borde få ärva allt; både gården i Söder Granhed och gården i Österby samt allt lösöre. För att bevisa att han hade rätt försökte han övertala föräldrarna att vittna för hans sak. Han hotade dem, och både Olof E och hans hustru Karin Olofsdotter slog föräldrarna flera gånger för att få dem att göra som Olof E ville. Konflikten hade nog flera bottnar:
"Lades ad acta en förlikning upprättad emellan bonden Erik Olofsson i Österby och Floda socken samt dess son Olof Eriksson hvilkens begärda äktenskap med Olof Larssons dotter i Julesta Karin Olofsdotter föräldrarna sökt hindra, men nu omsider giva därtill samtycke, önskandes sonen lycka och välsignelse uti dess äktenskap.
Resolverades: I så beskaffat mål kan Olof Eriksson i herrans namn efter föregången lysning träda i äktenskap med pigan Karin Olofsdotter så framt icke något annat är som deras giftermål är till förfång och hinder" (Strängnäs domkapitel, Protokoll med bilagor, AI:17 1708-09-23 § 20, sid 280. I protokollet kallas Karin för Larsdotter).

De åldriga föräldrarna var förtvivlade. 1727 blev situationen akut. Föräldrarna satt på undantag och Olof E hade lovat att försörja föräldrarna med spannmål. Eftersom de inte gjorde som han ville, struntade han i överenskommelsen och lät föräldrarna svälta. För att bevisa att han var den rätta och ensamme arvingen pepprade Olof E Oppunda häradsrätt med dokument som skulle bevisa hans ståndpunkt. Gång efter gång blev han överbevisad med förfalskningar men fortsatte att bråka och släpade Olof P eller föräldrarna till i stort sett varje ting i 40 års tid. Det är förstås en genealogisk guldgruva men måste ha varit en mardröm för den inblandade familjen. Fadern Erik Olofsson dog 1732 och modern 1734 men tvisten fortsatte. När så Olof Persson föll av en yr häst och bröt nacken 24 november 1735 blev Olof E överlycklig. Det är här han framstår som en verklig sociopat, för när han träffar systern Brita beklagar han inte sorgen över hennes makes hastiga frånfälle, utan viskar hånfullt i hennes öra att om hon inte gör som han vill så kan hon gå samma öde till mötes som sin make.

Det jag framför allt vill diskutera med Olof Persson är om hans svåger Olof hade några goda sidor över huvud taget. I domboken framträder bilden av en mycket sjuk människa. Hur var det att leva med denne hatiske och våldsamme man i familjen? Varför skrev svärföräldrarna ett testamente 1720 där de överlämnade huvuddelen av sina tillgångar till Olof Persson och Brita Eriksdotter? Och varför arbetade han i flera år utan lön? Varför fick svärföräldrarna hans arv? Var det en muta till hans sociopatiske svåger Olof E? Även fast jag känner till grunddragen i Olof Perssons liv finns det alltså flera frågor jag aldrig lär få något svar på. Det är en av anledningarna till att släktforskning är så fascinerande!

I förra veckan fyllde min morbror 70 år, och jag håller på och går igenom hans (och alltså min mammas) antavla för att ta ett nytt nappatag med gamla hopplösa tvärstopp i densamma. En sak har blivit uppenbar under min genomgång: notera alltid avvikande information och lösa ledtrådar i biografin!
Ett av stoppen i antavlan gällde paret Olof Hansson och Kerstin Hansdotter vilka gifte sig ungefär 1689 i Runtuna, vars vigselbok tyvärr börjar först 1705. Kerstin var änka vid vigseln och medförde den knappt årsgamla dottern Brita från sitt första äktenskap. Olof Hansson, som kom från Egersta, bosatte sig i Kerstins föräldrahem Österberga och där föddes tre döttrar och en son åren 1691- 1701. Därefter försvann familjen från Österberga, och som det verkade även från Runtuna. Min vidare härstamning går via dottern Kerstin Olofsdotter (1697- 1772), som runt 1722 gifte sig med bonden Nils Andersson i Nunsberga, Bogsta. 1723 flyttade de vidare till Sandbäcken i Bogsta och 1726 till Åbro i Svärta. Inga av Kerstins syskon föreföll återfinnas bland barnens faddrar.
Men faddrar ger ju ofta viktiga ledtrådar både för att hitta våra gäckande anors bakgrund men även vad det blir av spårlöst försvunna släktingar. Olof Hanssons yngre bror Anders Hansson blev kvar i föräldrahemmet Egersta, och bland faddrarna till hans äldste son Per 1707 fanns Olof Hansson i Kallmyra, Spelvik. Kunde detta vara "min" Olof Hansson? Enligt Spelvik LIa:1 begravdes den 13 november 1715 Olof Hansson i Lilla Kallmyra i en ålder av 63 år, vilket ger det ungefärliga födelseåret 1652. Så mycket hade jag noterat i Olof Hanssons biografi fram till förra veckan.
Det verkade nämligen röra sig om en annan person, fast just den här familjen är knepig att utforska. Hemsocknen Runtuna har utförliga personalier över många sockenbor, vilka är fantastiskt givande och ger intressanta tidsbilder. Ett blad i volymen har dock lossnat och bands in på måfå vid en ny inbindning. Något dödsår är inte angivet i den lösa personalien, som handlar om Olof Hanssons far Hans Olofsson. Prästen uppger sällan så många årtal i biografierna utan nämner att personerna bott x år här, y år där och z år där. När dessa tidsangivelser kan jämföras med annat källmaterial slår de ofta fel på ganska många år. Den stora osäkerheten när det gäller Hans Olofsson är hans dödsår: dog han 1704 eller 1714? Här kan den frågan lösas ganska enkelt då hans hustru Karin Olofsdotter vid sin död 1712 anges vara änka varför hans dödsår bör vara 1704. Men enligt de olika tidsangivelserna i biografin gifte sig makarna 1658, så en man född 1652 torde knappast kunna vara deras son. Inte deras gemensamme son i alla fall, men både Hans Olofsson och Karin Olofsdotter anges bara ha varit gifta en gång.
Nu bestämde jag mig för att ta reda på mer om Olof Hansson i Lilla Kallmyra, Spelvik och hans familj. Vad hände med familjen efter hans död? Spelviks husförhörslängder börjar först 1773, så jag plockade i stället fram mantalslängderna på ArkivDigital. I 1717 års mantalslängd fann jag: "Kallmyra Olofs Enkia flött till Åbro i Swärta och sitter inhyses. Fatt[ig]".

Jag var nog på fel spår ändå, för det var ju först 1726 som Nils Andersson och Kerstin Olofsdotter flyttade till Åbro. Jag hade kartlagt både Olof Hanssons och Kerstin Hansdotters familjer utan att hitta några kopplingar till Svärta. Bådas fäder hette Hans Olofsson och var inflyttade till Runtuna; Olofs far härstammade från Svanvik i Nyköpings Sankt Nicolai och Kerstins far kom från Valla i Sköldinge. Men vilka bodde då i Åbro anno 1717? Enligt mantalslängden flyttade Anders Joensson och hans hustru dit samma år från Hagen i Råby, som här ska utläsas som Råby-Rönö. Råby-Rönö har en samtida husförhörslängd som dock är sporadiskt förd, och av familjen fanns inga spår i Hagen. Men två söner återfanns i födelseboken 1713 och 1716 och då framgår att Anders Joenssons hustru hette Brita Andersdotter. Det verkade vara ett villospår. Men det gnagde i bakhuvudet på mig, för det var konstigt om en fattig änka kunde bli inhyses hos en familj i en annan socken då sockenborna inte direkt brukade jubla över tanken på att behöva försörja en troligtvis mindre arbetsbör äldre dam utan egen försörjning. Någon koppling borde Olofs änka alltså ha till Anders Joensson och hans hustru, men vilken? Polletten trillade ner dagen därpå när jag beskrev dilemmat för en forskarkollega och plötsligt hörde mig själv säga. "Ja, och så har hon ju varit gift tidigare. Hon hade en dotter Brita i det giftet. Brita Andersdotter".

Efter att ha blivit änka för andra gången flyttade alltså Kerstin Hansdotter till sin dotter i första giftet, Brita Andersdotter, som nog var den enda av hennes barn som hade möjlighet att försörja henne. När så Anders Joensson och Brita Andersdotter 1726 flyttade från Åbro till Förola övertog Britas halvsyster Kerstin Olofsdotter och svåger Nils Andersson Åbro. Och Olof Hanssons ålder är uppenbarligen överdriven i dödboken. Han var snarare född 1659/1660 än 1652. Eller så är de kronologiska uppgifterna om föräldrarna uppåt väggarna. 

b2ap3_thumbnail_Bogsta-kyrka-6c-140717.jpgBogsta kyrka sommaren 2014. Foto Camilla Eriksson

Härom dagen föll så min blick på Anna Eriksdotter i den aktuella antavlan. Hon ingår i en anförlust då det är på en gren där mina morföräldrar var ganska nära släkt så jag var förstås extra intresserad av att lösa hennes ursprung. Det är bara något år sedan jag slutligen knäckte frågan om hennes make Erik Jonssons anor. Han härstammade från Nygård i Bogsta och gifte sig till Stora Ekeby i Tystberga. Efter första hustrun Maria Ramundsdotters död gifte han om sig ca 1719 med Anna Eriksdotter, och de fick 4 döttrar och 2 söner mellan 1724 och 1738. Faddrarna ger inga ledtrådar till Anna Eriksdotters bakgrund. Hon dog 2 november 1777 i Stora Ekeby och anges då vara 82 år gammal, alltså född 1695 ca.
Så mycket visste jag fram till i måndags. I Annas biografi hade jag noterat att en hustru Karin Mosesdotter, född 1657 ca, dog 1740 i Stora Ekeby. Både Erik Jonssons och hans första hustrus familjer var kartlagda utan att Karin Mosesdotter föreföll vara släkt med någon av dem. Kunde hon kanske vara mor till Anna Eriksdotter? Jag fnös lite över den ganska långsökta hypotesen och övervägde att radera den omgående, men bestämde mig sedan för att en sista gång kolla runt lite efter tänkbara Anna Eriksdöttrar i Tystbergatrakten. Med lite tur kanske en av dem hade en mor som hette just Karin Mosesdotter. Och så var det. 24 september 1696 föddes Erik Jönssons och Karin Mosesdotters dotter Anna i Bogsta by, Bogsta. Av faddrarna att döma verkar familjen närmast komma från min nuvarande hemsocken Helgona, vars kyrkböcker börjar först 1735. Förutom Annas födelse finns inga spår av familjen i Bogstas svårt skadade kyrkböcker. Fast jag är rätt glad bara över att ha funnit födelsenotisen så att få död på pappa Erik får bli ett senare projekt.

Medan jag plöjde Bogsta C:1 i det som skulle visa sig vara en resultatlös jakt efter ytterligare notiser om Erik Jönsson och Karin Mosesdotter, ringde telefonen. Det var min forskarbekant som löste frågan om vad förkortningen "H H" på en gravsten betydde. Som vanligt under våra samtal började vi diskutera en släktkrets och hamnade sedan i en vittförgrenad familj i Vreta, Kila. Den här gången ägnades samtalet åt de äldsta generationerna. Gästgivaren Anders Hanssons hustru Elisabeth Jönsdotter var dotter till Jöns Andersson i Råsta mellangård i Kila. Bara för att förvirra sentida ättlingar gifte sig Elisabeths bror Anders Jönsson med hennes svärmor Kerstin Persdotter. Det var knöligt nog att förklara för min forskarbekant, och jag övervägde om jag skulle ta upp att jag hittat ytterligare en Jöns Andersson i Råsta som levde där samtidigt som "vår" Jöns Andersson men som ca 1662 flyttade till Gårdsnäs i Sankt Nicolai. Samtalet gick vidare utan att jag nämnde något om namnen i Råsta. Några timmar senare satt jag med ett annat stopp i mammas antavla, där jag med hjälp av faddernotiser identifierat två syskon till min anmoder. Syskonen var födda runt sekelskiftet 1700 och borde rimligtvis kunna återfinnas i någon födelsebok. Ett av bekymren var att jag inte hade något födelseår för systern Maria och bara visste att hon var änka vid vigseln 1718. Det var vad jag hade noterat i hennes biografi. En ny titt i vigselboken visade att hon faktiskt inte angavs vara änka utan "båtsmansänka". Det gick sedan ganska snabbt att hitta hennes första vigsel 1714. Maken anges vara båtsman när makarnas andre son föddes 1716. Han återfinns inte i Runtunas dödbok men dog sannolikt "i tjänst". Efter ytterligare pusslande kunde jag så konstatera att den där andre Jöns Andersson i Råsta som jag valde att inte nämna under telefonsamtalet tidigare, var farfar till den syskonskara jag höll på med. Att deras far Erik Jönsson i Sörbylund uppges ha "älskat wänskap" är en hjärtinnerlig liten julkrydda till antavlan, liksom att morfadern Olof Larsson i Eneby anges ha blivit 104 år gammal och ända till sitt sista levnadsår "aldrig minnatz sig hafwa warit siuck".
Så skriv alltid ner de där notiserna som inte riktigt kan placeras in i familjebilden: med lite mer kött på benen kan det vara just den udda pusselbiten som gör att alla bitarna plötsligt faller på plats!

Ibland kan man hitta märkvärdiga händelser noterade i kyrkböckerna. Längst bak i Björkviks första vigsel- och dödbok, EI:1 (1686- 1758) finns 13 sidor med skildringar av livet i socknen från 1690 till 1875. Det inleds med tre berättelser jag kommer att fokusera på idag så mer om dem senare, och följs av två märkliga barn som såg dagens ljus år 1691, därefter en skildring av det förfärliga året 1709 med svår missväxt och slaget vid Poltava, peståren 1710- 1711, ett svårt missbildat barn fött år 1777 samt utförliga beskrivningar av väderleken åren 1779- 1789. 1794 föll kyrkklockan under en begravning, lyckligtvis utan att vare sig klockan eller någon människa kom till skada. 1869 brann Björkviks kyrka ner och idag finns bara en ruin kvar på platsen. En ny kyrka byggdes nära Vedeby år 1875 och en kortfattad redogörelse av dess invigning är den sista noteringen i volymen.

b2ap3_thumbnail_16000_461356103999883_2960621091737240386_n1_20151201-122329_1.jpgBjörkviks ödekyrka, ruin sedan branden 1869. Foto av Christin Söderblom.

"Anno 1690 war en gumma Brita som hennes Nåde fru Mertha Berendes på sin gård Hoffsta lång tijd födt, och warit blind all sin lijfstijd ifrån sin födelse, då hon war wijd pass 50 åhr, fick hon sin syyn igen, att hon sig wäl icke allenast leeda kunde, utan och igenkänna alla till sitt ansichte som hon förre på talet kände och andra små sysslor förrätta. Men efter den synen war henne owahn, war hon och int synnerligen med den Guds gåfwan förnöjd. Ty efter ½ åhrs förlopp blef hon död."

Jag har inga större medicinska kunskaper så jag kan inte yttra mig om sannolikheten för att en person som varit blind i hela sitt liv efter 50 års levnad plötsligt kan se igen. Däremot är det väl inte särskilt konstigt om hon identifierade de personer vars röster hon var väl bekant med, för de måste ju ha pratat med henne även efter att hon återfått synen. Eller så var det ett tillfälligt folknöje i Björkvik under 1690 att slå vad om vilka eller hur många av sina bekanta hon kunde identifiera utan att de sade ett knyst. I själva dödboken finns ingen lämplig kandidat bland 1690 års döda. Här kan det röra sig om en slarvig tidsangivelse, för 8 december 1689 begravdes "en Tiggerska död i Hoffstadh". En handikappad kvinna som försörjts på nåder av en välvillig adelsdam hela sitt liv och först under sitt sista halvår i livet kunnat utföra lättare sysslor kan nog tituleras som en tiggerska. Eller så är det en helt annan arm kvinna, förstås. Det måste ha varit en mycket märkvärdig händelse när Brita plötsligt återfick synen efter ett helt liv som blind. Men tre år senare inträffade det igen:

"Anno 1693 War thesslijkest en Gumma om några 80 åhr uti Espudden, som uti 2 år warit blind, men 3 dagar före hon blef död fick hon sin syyn igen som en ung menniskia."

Prästen har kluddat vid angivelsen av hur länge den gamla damen var blind. Kanske står det en 8 i stället. Hon finns inte heller med i dödboken och det är tveksamt om hon var gift med Halsten i Äspudden. Han dog faktiskt 1693, och begravdes 10 december, men i husförhörslängden Björkvik AI:1 som inleds 1688 saknar han hustru varför han sannolikt var änkling. En kuriositet är att Halstens svärson Erik Henriksson var farbror till ett av de märkliga barn som föddes i socknen 1691, varför Erik Henriksson  alltså kan kopplas till två av de märkvärdiga händelserna i socknen vid den här tiden. Även Eriks bror Jon Henriksson får ett särskilt omnämnande i dödboken. Jon Henriksson dog vid 85 års ålder 21 mars 1719. Nio dagar senare, 30 mars 1719, avled hans hustru Karin Eriksdotter efter att ha levat i 75 år. Makarna begravdes tillsammans den 5 april, och i dödboken kommenterade prästen: "Är märkeligit at the lefwat tillsamman uti 54 åhr, skiljdes ej heller åth uti döden". Notisen står dock i den ordinarie dödboken och inte bland de märkvärdiga händelserna i slutet av volymen.

Lite underligt är det att bland de märkliga händelserna inget nämns om något av det mest dramatiska som inträffat i Södermanland. Kanske glömdes ryssanfallet 1719 bort för att ryssarna inte härjade i socknen. Fjärdingsmannen Simon Nilsson i Bokulla ledde en lokal bondehär som lyckades skrämma ryssarna på flykt. Även om socknen alltså klarade sig utan mänskliga eller materiella förluster så kan jag ju tycka att en så dramatisk händelse vore värd att omnämna. Kanske fick det räcka med att en Bokullabo nämndes bland socknens kuriositeter:

"1706 War en gammal hustru Karin Pädersdåtter från Bookulla som på några åhr intet sedt någon bookstaf läsa i Book. Men några Weckor för sin död fick hon så klaar syyn att hon uthan glaasögon kunde läsa den all[r]a grannaste stijhl, det hon kunde giöra in till dödsstunden och war lijkwähl 98 åhr gammal."

Karin Persdotter, som var mor till modige fjärdingsmannen Simon Nilsson, finns noterad även i den vanliga dödboken. Hon dog 31 oktober 1706 och begravdes 11 november. Hennes ålder anges till 98 år, 7 månader och 3 veckor. Troligen är hennes ålder överdriven då sonen Simon anges vara född ca 1664 och det är möjligt med en 46-årig barnaföderska men betydligt mindre sannolikt med en 56-årig dito.

Inom loppet av sexton (eller möjligen sjutton) år återfick alltså tre äldre kvinnor synen för en kort period i slutet av livet. Visst var det ett mirakel att Brita som levde på nåder kunde se för första gången i tämligen mogen ålder. Och visst var det ett mirakel när den gamla kvinnan i Äspudden kunde se igen efter flera års blindhet fastän denna nåd bara varade i tre dagar. Karin Persdotter i Bokulla hade troligen bara nedsatt syn innan hon plötsligt kunde läsa igen, men även hon måste ha upplevt det som ett mirakel att själv kunna läsa Herrens ord igen på sitt yttersta!

För att fördjupa insikten i våra förfäders liv finns många guldkorn i hembygdsföreningarnas skrifter och annan lokalhistorisk litteratur. En fördel med att ha sina rötter där man bor är att det inte är alltför svårt att hålla sig à jour med vad som sker i de lokala hembygdsföreningarna. Ibland besöker lokaltidningen deras aktiviteter, de annonserar själva om dessa aktiviteter och skriver om sin förening på Föreningssidan och så följer jag förstås intressanta föreningar via deras hemsidor hos Södermanlands hembygdsförbund. Dessutom finns hembygdsföreningarnas årsskrifter i den lokala bokhandeln och på biblioteket. I lokalhistoriska verk kan man hitta riktiga guldkorn om sina släktingar.

b2ap3_thumbnail_Mlsundet5.jpgSörmländsk idyll. Mälsundet vid sockengränsen mellan Bettna och Husby-Oppunda i maj 2015. Foto Camilla Eriksson

Vid ett besök på landsarkivet i Uppsala för många år sedan tog jag en paus från den brummande microficheläsaren och botaniserade bland den lokalhistoriska litteraturen. Jag fann en beskrivning över Ösmo socken som Axel Quist gav ut 1930. Min anfader Johan Lithander bodde i Ösmo mellan 1755 och 1779, och kanske kunde han finnas omnämnd i Quists verk.
Johan Lithander föddes vid middagstid 14 juli 1724 i Stenta i Stora Malm. Han var första barnet till Per Persson och Anna Olofsdotter, vilka gift sig 10 månader tidigare. Det var två unga föräldrar som nu fick ett litet gossebarn att omhulda: Per var inte fullt 22 år fyllda och Anna var 19 år ung. Därmed är det heller inte överraskande att barnaskaran växte de följande åren när ytterligare två söner och fem döttrar föddes. Strax efter dottern Kerstins födelse 1736 flyttade familjen tillsammans med Per Perssons föräldrar till Stensjö nära Stora Malms kyrka. Det var säkert bekvämt för farfadern, som också hette Per Persson, då han var kyrkvärd.

16 år gammal, 1740, begav sig Johan till gymnasiet i Strängnäs. Gossen hade läshuvud,, och kanske kunde han bli präst! Helt enkelt var det nog inte för en helt vanlig bondefamilj att försörja en son under den långa utbildning prästbanan innebar. Så kom våren 1743. Prästen i Stora Malm hade fullt sjå med att besöka sjuka i socknen, förrätta begravningar och sköta dödboken. Inom loppet av ett par månader dog först Johans mormor Anna Persdotter, därefter pappa Per och två veckor senare mamma Anna. Per hann inte ens fylla 41 och Anna var bara 38. Ensamma kvar var 19-årige Johan vid gymnasiet i Strängnäs och hemma i Stensjö fyra små flickor mellan 2 och 10 som nu placerades ut hos föräldrarnas syskon. Johan kunde ändå fortsätta att studera, och 1746 styrde han kosan mot Uppsala, där han givetvis studerade teologi. Bondsönerna hade ofta långa studiegångar med en del avbrott för att tjäna ihop till sitt uppehälle, och Johan var inget undantag. 1753 blev han så äntligen prästvigd och samma år kunde han titulera sig pastorsadjunkt i Näshulta. 1755 fick han en tjänst som huspräst vid Nynäs gods i Ösmo, en tjänst som han alltså innehade tills han 1779 blev komminister i Bettna. Tyvärr för Johan Lithanders del så var han inte bara huspräst. Han hade ytterligare en syssla, som han tycks ha avskytt. Om detta berättade Axels Quists sockenkrönika mer.

Komministern i Ösmo hette Nils Ljung och han inspekterade i mars 1764 den skola som Johan Lithander förestod.

"Nu, ehuru jag intet gjerna will öfwer Herr Scholae Mästaren Lithander anföra några beswär, nödgas jag dock för att fullgjöra min plickt, conservera mitt samvete, och undwika tilltal och answar framledes, hos Högwördige Herr Probsten, såsom min Förman, följande angifwa."

Jag är definitivt partisk när jag läser detta. Är inte Nils Ljung lite väl mån om att påpeka hur oerhört plikttrogen och samvetsgrann han är? Och han vill ju absolut inte tala illa om Johan Lithander, nej då, absolut inte!

"Infinner sig Herr Scholemästaren om morgnarna ej förr i Scholan än Klockan 9, ofta kl 10, och stundom äfven sednare, hvaraf skier, at Barnen ofta litet eller inte få läsa före middagen. Om aftnarne släpper han dem äfwen i god tid hem."

Jaha, Johan var lite morgontrött. Nils Ljung var förstås alltid glad och pigg som en lärka på morgonkvisten. Han försov sig nog aldrig. Och det var väl bra att barnen fick gå hem medan det var ljust ute så de tryggt kom hem och var raska nog att kunna hjälpa till lite hemmavid.

"Will Herr Paedagogus ej beqwäma sig at informera Barnen på det sätt, som honom blifwit anwist, utan gjör twert deremot. Man har befallt honom sättja Abc-boken i hand på dem, som wl hemma gådt henne igenom, men kunna ändå icke stafwa, utan säga alla ord galet. Sådant har han ännu med ingen enda fullgjort, ehuru man ofta yrkat deruppå. och äfwen utmärkt dem, som behöfwa at af Abc-boken blifwa handledde till en rätt stafning för at sedan desto bättre kunna lära sig redigt och rent innantill."

Gissa vem som var skolmästare före Johan Lithander och är den som gett honom alla dessa värdefulla pedagogiska tips? Nils och Johan tillhörde helt klart olika pedagogiska skolor och Nils vill tydligen klargöra för sin chef att han är bättre på Johans jobb än vad Johan är. Men bara för att han är samvetsgrann, förstås. 

"Man har ock sagt honom, det han sjelf, då Barnen läsa sina läxor för honom innantill, bör stå bredwid den läsande, och noga ser till, att ögonen följa med påpekade hjelpa till rätta, då något säges galit, och således vänja de mindre försigkomna at med ögonen gifwa uppmärksamhet på hwarenda stafwelse och ord, och ej slarfwa och gå förbi det ena efter det andra, som man wet Barn hjerna gjöra, då de få läsa efter egit behag. Men detta har Herr Paedagogus icke heller åtlydt, utan  brukar han sin commodite och antingen sittjande, eller spattserande på golfvet memoriter rättar den som ej gitter på att läsa rätt innantill."

Aha! Johan Lithander var smartare än Nils Ljung. Han hade i alla fall bättre minne och kunde memorera texter. Dessutom hade han bättre simultankapacitet: han kunde både lyssna och gå samtidigt. Vår samvetsömme Nils var nog en anings avundsjuk. Nils Ljung gnäller sedan över att eleverna inte lär sig lika mycket som när superpedagogen Nisse skötte undervisningen, dvs på den gamla goda tiden. Så laddar komminister Ljung för nästa salva:

"Är det alt för oförswarligt och samvetslöst, at Paedagogus så ofta af eget bewåg absenterar sig ifrån Scholan, stundom hela dagen, stundom hela veckor, då ScholaeBarnen intet få gå dit och njuta någon undervisning. Den 13 februari var Paedagogus hela dagen icke i scholan, och då war där ingen läsning, af hwad orsak wet jag ej; men det wet jag, at sjukdom ej hindrade honom."

Själv var Nils Ljung inte bara äckligt morgonpigg utan dessutom frisk som en nötkärna. Plus att han ju inte vara bara samvetsgrann utan också plikttrogen så han släpade sig minsann alltid till skolan. Alltid. Och i god tid. Men hur vet han att Johan Lithander inte alls var sjuk 13 februari? Försöker han inte tala lite illa om sina arme kollega?

Förut gnällde Nisse över att undervisningen ställdes in. Nu duger det inte att undervisning bedrivs heller. Som gammal lärare läser jag Lärartidningen regelbundet och elevledd undervisning är det allra senaste. Johan Lithander var en föregångare inom pedagogiken, men sorgligt nog insåg inte Nils hans storhet. Helt klart var Nils Ljung avundsjuk över att Johan Lithander roade sig med sockenborna. Nils Ljung däremot var en samvetsgrann och plikttrogen man som inte ägnade sig åt några nöjen eller umgicks med folk. Han var morgonpigg. Och frisk.

"Den 9 martii reste Herr Paedagogus en mil wäg bort i ett Socknebud till en sjuk, om hwilket Socknebud hwarken Pastor eller jag blefwo anlitta, ej heller wiste ett ord derutaf, förr än efteråth, sedan det war beställt. Paedagogus hade af den sjuke blifwit anmodad at öppna honom ådern, wid hwilket tillfälle han och tillika har communicerat honom. Således blef ingen läsning i Scholan den dagen."

Johan Lithander var så uppskattad bland Ösmoborna att de släppte honom lös att hacka med en kniv i de egna kroppsdelarna. Dessutom var han tydligen mer omtyckt än både chefen (pastor) och Nisse. Verkar inte vår samvetsgranne vän vara liiite avundsjuk?

"Hela nästförflutna wecka ifrån måndagen till och med lögerdagen absenterade Herr Lithander sig ifrån Scholan, då inga Barn där voro at blifwa undervista. Han har sjelf på eget bewåg gifwit dem lof och wist dem bort hela den weckan. Herr Scholaemästaren reste då, nemligen den 12 martii till ordinarie wintertinget i Wästerhaninge, och det utan att säga hwarken Pastor eller mig till ett enda ord derom. Icke det minsta wet jag han hade där att uträtta, aldeles ingen sak för egen räkning at drifwa, men torde hända väl för andra, som hans wahna i flera år har warit at åtaga sig advocaturer nästan vid hwarje ting, för att få wisa sig wara en stark jurist och tillika roa den mannen, och jag bör säga, behageligare än hans ämbetssysslor."

Jamen, jösses. Johan Lithander var helt enkelt före sin tid genom att ge eleverna lite ledigt så att de kunde återvända med nya friska krafter. Samtidigt ägnade han sig åt fortbildning på eget initiativ. Föredömligt! Eller så kanske det möjligtvis eventuellt nog faktiskt var så att Johan Lithander var en sällskaplig mångsysslare som fann uppgiften att lära ut läsning och rättstavning så enahanda att han hellre ägnade sig åt första bästa syssla som dök upp. Att Johan var en ointresserad och kass lärare är ganska uppenbart, men utan Axel Quists sockenkrönika hade jag aldrig fått en sådan inblick i min anfaders personlighet!

I Södermanland med dess många herrgårdar finns det också gott om dagsverkstorp. Torpare vid dessa utförde dagsverken vid godsen samtidigt som de skulle sköta sitt eget torp, och ibland krockade dessa intressen.

Erik Persson föddes 1675 vid Sjölöten i Husby-Oppunda socken och övertog runt 1702 torpet efter sin far Per. Ungefär samtidigt gifte sig Erik Persson med Kerstin Eriksdotter, och under det följande decenniet fick de unga tu tre barn. Sjölöten var ett frälsetorp under Husby gård som vid denna tid ägdes av översten och baronen Christer Horn. Frälsefogden Anders Ahlgren hade hand om den dagliga skötseln av godset och dess underlydande ägor.
Vilken sorts dagsverke utförde då Erik Persson vid Husby gård? Detta tiger källorna om, men en inte alltför vågad gissning är att han skötte om gårdens byggnader och bättrade på mureriarbeten. Både hans far Per och sonen Per Eriksson anges vid olika tillfällen vara murarmästare och det är rimligt att anta att yrkeskunskaperna gick i arv från far till son i flera led.
I augusti 1726 avled Erik Perssons far Per och två månader senare, den 26 oktober, hölls en husesyn vid Sjölöten. En husesyn var en genomgång av skicket på byggnader och ägor när en arrendator eller torpare avträdde sitt boställe. Regelbundna husesyner hölls också t ex vid militära boställen. Den här husesynen sköttes av frälsefogden Anders Ahlgren tillsammans med nämndemannen Per Andersson från Gråsta. En i vanliga fall ganska stillsam tillställning blev så dramatisk att händelserna avhandlades vid Oppunda häradsrätt den 20 januari 1727.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda-kyrka_7a.jpgHusby-Oppunda kyrka

Husesynen inleddes med att "träta yppats emellan fogden och torparen". Osämja rådde ännu när de vandrade runt på ägorna, och under inspektion av torpets äng muttrade Erik Persson att han minsann ville "sätta yxan uti den som efter honom torpet tillträda skulle". När de så kom tillbaka till torpet ställde sig Erik Persson på backen för att hugga några timmerstockar. Rimligtvis var han upprörd vid tanken på att lämna det enda hem han kände till och ville avreagera sig med fysiskt arbete. Anders Ahlgren anmärkte att det var slöseri på timmerstockar att hugga ved av dem, men Erik Persson svarade att han behövde använda timret för att åtgärda en del byggnader efter husesynen samt att han huggit stockarna på Ösby ägor.

När de därefter skulle gå in i torpstugan utbröt ett nytt bråk. Dörren in till stugan hade en tendens att slå igen av egen kraft, och Erik Persson ville hålla upp dörren åt de andra. Anders Ahlgren tyckte att Erik borde gå in först, men Erik svarade "ära den som ära bör", alltså att fogden borde gå före. Bomboksprotokollet fortsätter så "uppå nämndemannens anmodan har fogden stigit in före". Det är lätt att föreställa sig att nämndemannen, Per Andersson i Gråsta, vid det här laget var rejält trött på kivet mellan Anders Ahlgren och Erik Persson och ville slutföra husesynen så snabbt som möjligt. De behövde då gå in i stugan för att besikta densamma och det spelade ingen större roll vem som gick in först, påpekade säkert en något irriterad Per Andersson. Anders Ahlgren klev in först och hade alltså ryggen mot de andra. Bakom honom kom Erik Persson som fortfarande höll i yxan som han huggit timmer med. Över dörren satt en klinka som var lite skev, och den effektive Erik Persson ville nu passa på att fixa till den när han ändå gick förbi med rätt redskap i handen. Han kastade därför yxan med full kraft mot klinkan och lyckades böja till den. Att Anders Ahlgrens huvud befann sig någon decimeter från samma klinka när Erik kastade yxan var helt enkelt en ren tillfällighet, hävdade Erik Persson inför häradsrätten. Märkligt nog trodde inte rättens ledamöter på hans logiska förklaring. Omedelbart efter denna hårresande händelse arresterades Erik Persson och satt fängslad i tio dygn på slottet i Nyköping. Han dömdes av häradsrätten till ytterligare åtta dygns häkte samt att böta sex daler silvermynt till Anders Ahlgren.

Varför var då Erik Persson så gramse på fogden? Jo, Anders Ahlgren hade två olika roller under husesynen. Han var inte bara markägarens representant utan även den tillträdande innehavaren av Sjölöten. Husesynen sköttes alltså inte av någon opartisk part utan som nästa innehavare var Ahlgren förstås intresserad av att mark och byggnader var i perfekt skick så att han inte behövde göra några kostsamma investeringar. Att fogden själv skulle överta Sjölöten indikerar dessutom att både Erik Persson och hans far Per med sina utmärkta murerikunskaper också hade vårdat torpet och dess ägor väl.

På Släktforskardagarna i Nyköping hölls två föredrag om torparnas tillvaro. Det ena av dessa, Kalle Bäcks föredrag om torpare och backstugusittare under 1800-talet, sänds idag på Kunskapskanalen.

Vi har dem alla, de där stoppen i antavlan som verkar vara hopplösa att komma förbi. Jag brukar vanvördigt kalla sådana mystiska anor för utomjordingar: de dyker bara upp utan minsta ledtråd till deras bakgrund, som om de liftat till sin nya boplats med ett flygande tefat. Att brottas med dessa stopp känns emellanåt tämligen tröstlöst så jag brukar låta dem vila ett antal år mellan försöken att finna deras ursprung.
Härom dagen plockade jag fram ett av stoppen i antavlan, min anmoder Brita Andersdotter i Blacksta nedergård i Bergshammar Jag vet inte mycket om henne. Hon var gift med Anders Nilsson, som i början av deras äktenskap var ryttare för Blacksta rote och då hade det passande soldatnamnet Blackman. Anders Nilsson föddes 4 januari 1700 just i Blacksta nedergård i Bergshammar och var son till dåvarande ryttaren och sedermera rusthållaren Nils Håkansson och Gertrud Olofsdotter. Anders Nilsson Blackman var alltså ryttare för sin fars rusthåll och övertog detsamma år 1737. Hans bakgrund var ganska enkel att kartlägga, särskilt som flera av hans anor hamnade i trubbel med både grannar och rättvisan och fick stå till svars för sina gärningar inför tinget.

Brita Andersdotter är betydligt mer gåtfull. När hon dog 9 januari 1765 uppges hon vara 73 år gammal, vilket skulle ge födelseåret 1692. Kanske stämmer detta eller så är hennes ålder något överdriven. Jag har inte återfunnit makarnas vigsel trots idogt letande i vigselböcker för de omgivande socknarna. Anders Nilsson Blackman noteras vara gift i mantalslängden 1728. Bergshammar har bevarade husförhörslängder från 1725 och där dyker sonhustrun Brita upp 1727. Den uppgiften är dock något osäker, då uppgifter uppenbarligen fyllt på efter hand fram till 1735. Det är alltså möjligt att Anders Nilsson Blackman varit gift tidigare och gift med sig med Brita Andersdotter först i början av 1730-talet. I så fall saknas hans eventuella första hustru i dödboken, så troligtvis är Brita den sonhustru som kommer till Blacksta 1728.
Två barn föddes i äktenskapet: min ana Anders Blackman år 1733 och så dottern Katarina 1736. Förutsatt att dödbokens åldersuppgift är korrekt skulle Brita alltså vara 41 respektive 44 år när barnen föds. Det är en fullt plausibel ålder, men lite märkligt är det om det skulle dröja fem år från vigseln till dess att första barnet föddes. Visserligen var maken Anders Nilsson Blackman fortfarande ryttare när barnen föddes men Sverige befann sig inte i krig så han borde vara hemmavid mesta delen av tiden och därmed också kunna ägna sig åt barnalstrande. Dock verkar han ha varit frånvarande vid husförhören åtminstone 1736 till 1740 men måhända var han inte alltför kyrklig av sig. Fast han blev förstås kyrkvärd med tiden...

b2ap3_thumbnail_Moln1.jpgUpp i det blå går jakten efter den gåtfulla Britas ursprung.

Barnen, eller snarare deras faddrar, borde ge ledtrådar till Brita Andersdotters härkomst. Så vilka var då faddrar till sonen Anders 1733?

"Mäster Christiarn i Kottorp, kyrckiowärden Lars Eriksson i Östergården, hustro Catharina i Mellangården sampt hustru Maria i Torp i Thuna socken"

Kottorp var boställe för hovslagaren vid Kungliga Livregementet till häst, samma regemente som fadern Anders Nilsson Blackman red för och farfadern Nils Håkansson var rusthållare för. Både Anders och Nils hade alltså rimligen mycket kontakt med mäster Christian, vars fulla namn var Christian Messenberg eller Mössenberg. Han var gift med Sara Stare, som rimligtvis borde vara identisk med dottern med samma namn till kornetten Sven Stare från Åby i Bergshammar. Åby ligger ett stenkast från Blacksta och Anders Nilsson Blackmans morbror Per Persson Frimodig var gift med Sara Stares syster Brita Svensdotter Stare. Här rör det sig dock om två namnar, då Sara Stare från Åby dog i Stockholm 1718, medan Sara Stare från Kottorp avled i Nyköping 1741 och efterlämnade ett stort antal syskonbarn nere i Småland. Kopplingen med mäster Christian torde ändå gå via Anders Nilsson Blackman då de borde ha haft mycket med varandra att göra å yrkets vägnar.

Östergården ska utläsas som Östergården i Bergshammars by, även den belägen ett stenkast från Blacksta och gränsande till Bergshammars kyrka, vilket förstås var bekvämt för en kyrkvärd. Lars Eriksson var gift med Nils Håkanssons syster Kerstin Håkansdotter. Han ingår alltså i släktkretsen runt fadern Anders Nilsson Blackman och ger ingen ledtråd till Brita Andersdotters bakgrund,

Hustru Katarina bodde i Mellangården i Bergshammars by, som likaledes låg nära Blacksta. Hennes fulla namn var Katarina Håkansdotter, och även hon var syster till Nils Håkansson. Inte heller hon har alltså någon direkt koppling till mamma Brita.

Slutligen hustru Maria i Torp. Det faktum att en fadder kom från grannsocknen Tuna var kittlande. Kanske fanns här en ledtråd till Britas ursprung. Det fanns två gårdar i Torp och vid den här tiden hette hustrun i båda gårdarna Maria. Så vem var då faddern; Erik Perssons hustru Maria Svensdotter eller Erik Johanssons hustru Maria Nilsdotter? Tja, den sistnämnda kom från Blacksta. Hon var dotter till Nils Håkansson och syster till den nyblivne barnafadern och det var förstås hon som stod fadder åt sin nyfödde brorson.

De fyra faddrarna var alltså en kollega till barnafadern, hans ingifta farbror, faster samt syster. Brita Andersdotter verkar inte ha någon släkt alls. Nåväl, Katarinas faddrar 1736 borde ge någon ledtråd till Brita Andersdotters ursprung i alla fall!

De var "Comministern Herr Daniel Trautzel, BefallningsMan Erik Wahlberg, ryttaren Thunbergs hustru Beata Andersdotter och pigan Annika Jakobsdotter uti Östergården Bergshammars by"

Att prästen är fadder till vissa barn är vanligt men något släktskap med endera föräldern torde inte föreligga här. Inte heller Erik Wahlberg verkar ha någon koppling till någon av föräldrarna. Annika Jakobsdotter var kusin till lilla Katarina, då hennes mor Annika Andersdotter var dotter till Kerstin Håkansdotter i Östergården via dennas första gifte. Men Beata Andersdotter hade ju samma patronymikon som modern Brita Andersdotter - kunde det till och med vara hennes syster?

Jakten på Beata Andersdotter började. Änkan Beata Andersdotter gifte sig 1740 i Bergshammar med ryttaren Anders Åman. Kunde detta vara den Beata jag försökte få fatt på? Så visade sig vara fallet, och ganska snabbt kom jag fram till att ryttaren Thunberg hette Olof. Beata Andersdotter gifte sig 1727 i Tuna med Olof Olofsson (alltså senare ryttare med namnet Thunberg), och fick sex barn med denne. I äktenskapet med Anders Åman fick hon en dotter. Anders Åman och Beata Andersdotter flyttade 1767 till Enstabergastugan i Tuna, och där dog Beata 1784 och Anders 1786. I Tunas dödbok anges att Beata Andersdotter föddes 1703 i Tuna by. Tunas födelsebok börjar först 1710. Med hjälp av täta fadderförbindelser gick det dock att placera in henne som dotter till skräddaren Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter i just Tuna by. Dessa gifte sig 1702, så det var inte troligt att de fick en dotter redan 1692. Men kanske kunde "min" Brita Andersdotters ålder ha överdrivits i dödboken? Jag känner till sju barn till Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter, och det finns en lucka i barnaskaran, men först runt 1707. Ett fel på 15 år verkar lite väl osannolikt. Dessutom kollade jag dopnotiserna för Beata Andersdotters sju barn samt elva av hennes syskonbarn. Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman var inte faddrar någon gång. I nuläget lutar jag åt att Beata Andersdotter var fadder för att hennes make Olof Olofsson Thunberg var kollega till Anders Nilsson Blackman. Hon är inte syster till Brita Andersdotter. Möjligen skulle Brita kunna vara syster till Beatas far, skräddaren Anders Andersson, men då borde jag återfinna Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman i Tunas vigselbok. Samt att någon av dem någon gång borde stå fadder i den stora familjen vid ett dop i Tuna kyrka, men så är inte fallet.
Nästa steg var att lusläsa faddernotiserna i Tunas födelsebok från 1726 till 1740. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. Jag återvände till Bergshammar och gick igenom även den födelseboken för samma period. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. En sak stod i alla fall klar: hon var inte särskilt omtyckt. Men varifrån kom hon? Sannolikt var hon ingen utomjording utan kom från det här solsystemet men närmare hennes ursprung än så har jag inte kommit. Än. Men det är väl därför den här sysselsättningen kallas för släktforskning, för att det krävs en hel del pusslande för att lösa vissa stopp i släktträdet. Jag har bara inte hittat rätt pusselbit ännu. 

Det är alltid trevligt att hitta små notiser om hur den äktenskapliga samvaron mellan äkta makar såg ut förr. Fast många äktenskap ingicks inte för att parterna var förälskade utan ibland av mer praktiska orsaker.

Runtuna i Södermanland har utförliga personalier i dödboken från 1690-talets början till 1753. Standardfrasen är att den avlidna efterlämnar en i sorgen bedrövad make eller maka, men ibland är prästen mer beskrivande. Olof Nilsson och Kerstin Eriksdotter i Inneberga var ett riktigt praktpar som väl förestått sitt hus och uppfostrat sina barn lika väl, men så levde de också "ährligt och fröjdsamt i sitt ächtenskap".
Kerstin Eriksdotter dog 1699. Hon överlevde maken med ett år och sonen Nils Olofsson i Skarpåker med blott nio dagar. Nils var bara 36 och 3/4-dels år gammal och efterlämnade förutom hustrun Karin Persdotter tre små döttrar efter en 11-årig samvaro "i mycket äktenskaplig fröjd och kärlek".

Tongångarna ekade ungefär likadant när Karin Persdotters mor Sigrid Persdotter i Glottra södergård dog sju år tidigare, 1692. Den 47-åriga Sigrid dog i barnsäng efter 28 års äktenskap i "rätt ächta fröjd och kärlek".  Maken Per Jonsson lämnades nu ensam med åtta barn, även om de allra flesta var redan mer eller mindre vuxna. Minstingarna i barnaskaran var sjuårige Per och den nyfödde Lars (de var också de enda barnen som kom att lämna hemsocknen: Per Persson blev bonde i Aspåker i grannsocknen Råby-Rönö medan Lars tog sig namnet Söderberg och blev bagare i Stockholm). Att sköta ett spädbarn och en gård på egen hand var förstås omöjligt, eller, som prästen noterade vid Per Jonssons frånfälle 1709: "som dess hushåld ej tåla kunde att han så allena vara måtte" så fick han efter ett års sorgetid hitta en ny hustru. Tursamt nog föll hans val på trotjänarinnan Maria Persdotter i Täckhammars kvarn i närliggande Bärbo socken. Hon var ärbar och gudfruktig och "för sine [dvs Per Jonssons] små barn en god och huld moder som sina styfbarn bewist all den godhet som en naturlig moder någonsin kan åstadkomma, det och nu tillika med barnen kan hwar redeligen betyga". När Maria våren 1745 kände krafterna tryta bevistade hon nattvarden och förberedde sig sedan för den eviga vilan: "sedan hon tagit afskied af sina Barn, och tackat dem för all huldhet och omwårdnad the hafft för henne under hennes ålderdom, wände sig åt wäggen i sängen och sachtmodeligen upgaf sin anda, sedan hon mätt af lefnad, här i werlden räknat 89 åhr". Jo, Per Jonsson gjorde nog ett gott val när han sökte efter sin nya livskamrat.

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-4-1790-1835-Bild-325-sid-602.jpgFödelsenotisen för Kristina Elisabeth Hellström. Bälinge, C:4. Bild från ArkivDigital

I fjol bloggade jag om hur jag av en tillfällighet fick reda på Simon Hellströms förehavanden efter att han lämnat hembygden när en tillfällig förbindelse visat sig få tämligen varaktiga följder. Simon hamnade alltså i Uppland men hans bröder Nils och Karl blev båda inspektorer i Bälinge: Nils Hellström vid Nynäs och Karl Hellström vid Hånö. Vid Hånö mötte Karl Hellström hushållerskan Anna Greta Sundbom och sedan ljuv musik uppstått föddes så  Kristina Elisabeth 1794. Men hon finns inte bland de vanliga barnen i födelseboken, utan är skamligt nog införd på slutet i Bälinge C:4 där prästen förde in de utomäktenskapliga barnen för sig. Det var ett omen om vad som komma skulle.
Karl Hellström och Anna Greta Sundbom gifte sig nämligen först 1804, när dottern var 10 år gammal. Fem år senare dog Karl Hellström, och han fick därför aldrig möta sitt första barnbarn Elisabeth Charlotta som föddes 1817. Även hon är införd i slutet av volymen, med oangiven fader. 1821 stod så Kristina Elisabeth Hellström brud och flyttade till Nyköping där hennes nyblivne make Karl Fredrik Frischenfeldt var sockerbagare. Arton månader senare var hon tillbaka i Bälinge för sonen Karl Gustafs födelse. Även han fördes in bland de där barnen i slutet av volymen. Kristina Elisabeth var "i säng och säte skild ifrån sin man" och någon barnafader anges inte. Fler detaljer framkom vid Anna Lovisas födelse 1829: "Modern Stina Lisa Hellström i Fårgåla, gift med Sockerbakaren Frischenfeldt i Nyköping, från hvilken hon egenvilligt skildt sig, och icke med honom sammanlefver". Arton månader senare, 2 december 1830, var skilsmässan uppenbarligen äntligen klar, för då gifte sig den nu 36-åriga Kristina Elisabeth Hellström med den 21-årige Gustaf Olsson Sillén. De hade redan en nyfödd liten son hemma och ytterligare fyra barn följde.
När Kristina Elisabeth Hellström dött i lungsot år 1845 så var det även för Gustaf Olsson Sillén svårt att sköta gård, hushåll och barn på egen hand. Han letade dock inte rätt på en ny hustru utan nöjde sig med en hushållerska, nämligen 30-åriga Maria Kristina Eriksdotter som året innan fått sonen Erik August utan att någon fader angivits i födelseboken. Två år senare, 1847, utökades familjen med lille Karl Johan. Även han anges som "oägta" utan angiven fader men det skulle föga överraskande visa sig att husbonden Gustaf haft ett finger (eller kanske någon annan kroppsdel) med i spelet. Ungefär samtidigt som den blandade familjen 1850 flyttade till Sättersta socken utnämndes Gustaf Olsson Sillén till nämndeman vid Rönö häradsrätt. Att han var sammanboende med och hade barn med en kvinna utan att de var gifta var tydligen inget hinder för ett sådant hedersuppdrag. Så småningom gick dock de båda mogna turturduvorna till prästen och knöt hymens band. De hade då levt tillsammans i 27 år. Samboförhållanden var inte helt ovanliga i städerna och var ju så vanliga i huvudstaden att företeelsen kallades för "Stockholmsäktenskap", men på landsbygden var det vid den här tiden betydligt mer sällsynt.

Min allra första blogg handlade om gisslet med alla dessa papper med nerklottrade forskningsanteckningar som dräller på mitt skrivbord i väntan på att skrivas in i Disgen. Det var i januari i fjol och på de 20 månader som gått så borde jag numera förstås ha ett blänkande rent skrivbord med ordning och reda. Jo det borde jag nog, men... i söndags kunde jag inte lokalisera min telefon när den ringde. Den hade gömt sig under en av de fyra stora högar med spridda papper som brer ut sig på skrivbordet. Läge att börja peta in notiserna i Disgen, med andra ord. Det flöt på ganska bra under söndagen, så till kvällen återstod bara tre papper i hög nr 1. På måndagen återupptog jag glad i hågen arbetet och tänkte i min stilla enfald att jag inte bara skulle hinna beta av hög nr 1 utan även komma halvvägs med hög nr 2. Som med de flesta goda föresatser gick det förstås åt skogen.
Inmatningen tar nämligen lång tid. Det tar tid att kontrolläsa notiserna och justera de återkommande felen som uppstår när jag halkar fel på tangentbordet: utan kontrolläsning skulle min forskning vimla av "åigor" och personer med så udda namn som "Marua", "Jihan" och "Persosn". Vidare så flyttar mina släktingar aldrig särskilt långt och den där partnern man skred uppför altargången med finns oftast  på någon annan gren i familjeträdet. Men för att reda ut det eventuella släktskapet måste jag måste forska på den nyfunna maken/makan.

Så var också fallet med de där notiserna som fanns i hög nr 1. Jag ägnade måndagen åt att dra i diverse släkttrådar och när dagen slutade bestod hög nr 1 inte längre av tre papper utan dussintals papper. Det hela var en salig röra av hoptrasslade släktgrenar. Eftersom det blir så rörigt när en person förekommer flera gånger i databasen försöker jag alltid att följa alla personer från vaggan till graven innan jag matar in dem, men det i sin tur leder till att de där skrivbordshögarna ständigt ökar i omfång. Det är helt enkelt roligare att forska än att mata in uppgifter...

Nästa fråga som dyker upp vid inmatning är ju frågan om normering. Ska man normera? Vad ska man normera? Varför ska man normera?

Den sista frågan är enklast att svara på: för att göra det enklare att återfinna uppgifterna. Ta ett så vanligt ortnamn som Gölstugan, som nog kan stavas på åtminstone ett dussin sätt: Göölstufwan, Giöhlstugan, Gjölstughan osv. Eller det i Södermanland så populära Per: Per, Pehr, Phär, Peter, Petter mfl varianter. Att behöva komma ihåg exakt vilken variant du använt för en Per Persson är alldeles för besvärligt och om namnet stavas på ett särdeles fascinerande sätt i någon källa så gör i stället en notis i biografin.

Knepigare blir det ju närmare 1900-talet vi kommer. Smeknamn som tidigare normerats kanske nu används som dopnamn och ska då förstås inte normeras. Ibland kan konsekvent normering ge något oväntade följder om undantag aldrig görs. Om grundprincipen är att Elsa alltid ska normeras till Elisabet, hur gör du då med flickebarnet som döpts till Elsa Elisabet? Normerar hennes namn till Elisabet Elisabet? Just Elsa Elisabet var en överraskande populär kombination: 4347 träffar i Sveriges dödbok 1901- 2013, där även kombinationerna Greta Margareta (11 träffar) och Märta Margareta (1692 träffar) förekommer. Och ska man normera till Gustav Gustavsson när en person gått genom livet som Gustaf Gustafsson och kallas så ändå från födseln fram till sin död år 1966? Svaret borde vara ett självklart nej, men är det verkligen det?
b2ap3_thumbnail_Gustav-och-Beda-Gustavsson1b.jpg

På fotot ovan syns min mormors far Gustaf Adolf Gustafssons gravsten på Nya kyrkogården i Nyköping. Hans namn stavas med slut-v på två ställen: i dödsannonsen och på gravstenen. I alla andra källor stavas hans namn med slut-f. Den logiska förklaringen här borde vara att den gren av släkten som fortfarande bär mormors flicknamn stavar med ett slut-v, men de stavar på samma sätt som Gustaf. Så här sitter jag vid mitt skrivbord fyllt av dessa ständigt växande pappershögar och kliar mig i skallen medan jag undrar varför namnet normerats på gravstenen.

Register, databaser och publika släktträd är alla fantastiska hjälpmedel och genvägar i forskningen, men de ska förstås användas med försiktighet. Ibland insmyger sig fel, oftast på grund av att uppgifter förvanskats under en persons levnad. Det är lätt hänt att en siffra i födelsedatumet förväxlas i samband med en flyttning eller att födelseförsamlingen plötsligt ändras, varefter den felaktiga uppgiften följer personen till graven.
När jag började forska för två decennier sedan fanns väldigt få av dessa hjälpmedel och ytterst lite 1900-talsmaterial var tillgängligt. Att följa äldre släktingar var därför mödosamt. Särskilt svårfunna var min mf fars båda systrar: Edit Maria, född 25 augusti 1891 och Anna Ingeborg, född 18 april 1899, vilka båda såg dagens ljus i Nyköpings Sankt Nicolai. Det tog mig över 15 år att hitta deras giftermål, barn och dödsdatum.

b2ap3_thumbnail_Sveriges-Ddbok-4-5-6.jpgDe tre senaste versionerna av Sveriges Dödbok, här fotograferade på mitt köksbord

Men, säger då vän av ordning, det var väl bara att leta rätt på Edit och Anna i Sveriges Dödbok? Nu är materialet är inte bättre än det underlag som finns till hands. Om uppgifter saknas i underlaget så blir det också en lucka i dödboken.

Efter ett mycket långt telefonsamtal med min morfars släktforskande syster Gudrun fick jag veta att hennes faster Anna nog var bosatt i Linköping och hade en dotter Rut som var jämnårig med Gudrun. Raskt gick jag igenom födelseböckerna i Linköpingsförsamlingarna tills jag så hittade lilla Rut. Tidigare hade jag gått bet på att hitta faster Anna  på Sveriges befolkning 1970, men det visade sig bero på att hon dog redan 1969 i Linköping. I den senaste versionen av Sveriges Dödbok, 1901- 2013, har Anna korrekt födelsedatum, men "ingen uppgift om födelseort". Eftersom jag numera har kunnat följa faster Anna från föräldrahemmet till Linköping, återfunnit vigseln och de båda barnens födelsenotiser samt följt familjen så långt sekretessreglerna medger i församlingsböckerna, är jag säker på att den Anna Ingeborg född 18 april 1899 som är änka efter "min" Annas make, också är identisk med min morfars faster Anna.

Edit var knepigare att följa. Som 15-åring blev hon piga hos sin moster, men flyttade två år senare till Hällefors. Sex år senare återvände hon till Nyköpingstrakten och arbetade i två år vid Harg gårds i Helgona. Där gifte hon sig 1916 och flyttade sedan åter till Bergslagen med sin make. Så småningom bosatte sig makarna i Hudiksvall, och där avled Edit 1981. Så långt jag kunde följa familjen, till 1930-talets slut, anges hennes födelseort till Nikolai, Södermanlands län, medan hennes make är född i Hällefors, Örebro län. Vid någon senare flytt noteras även Edit såsom född i Örebro län, så i Sveriges Dödbok 1901- 2013 anges hon vara född i Örebro Nikolai. Felet finns redan i Sveriges befolkning 1950.

Varken Anna eller Edit hade alltså korrekt födelseförsamling i Sveriges Dödbok. För Annas del saknades ju uppgift helt och behövde kompletteras, och för Edits del behövde församlingen - eller snarare länet - rättas. Vad gör man när man är helt säker på vilken en saknad uppgift är, eller att någon uppgift blivit felaktig? Använd Rätta-knappen! Läs de tydliga instruktionerna, fyll i den uppgift du önskar rätta, uppge källa och skicka in.

Arbetet med Namn åt de döda pågår. Nästa version planeras omfatta åren 1860 till 2017 eller 2018. Du kan göra en insats genom att registrera de döda i en församling åren 1860- 1900. Mitt älskade Södermanland ser nästan ut att bli först klart, men i många andra landsändar behövs frivilliga. Läs på länken ovan hur du adopterar en församling, vilka församlingar som ännu är lediga och hur registreringen sedan går till. Din insats kommer att glädja tusentals entusiastiska forskare!