Rötterbloggen
Rötterbloggen

"Går det att forska på mitt namn?"

20180914-143735

En gång skrämde jag slag på en oskyldig fastighetsmäklare. Han skulle sälja min gamla lägenhet, och han råkade ha ett ganska ovanligt efternamn. Nyfiken som jag är, bläddrade jag förstås i befolkningsskivor och annat, och hittade honom mycket riktigt där.

Vid ett tillfälle ringde han upp mig, och ursäktade sig för att samtalet hade dröjt någon dag extra. Han hade varit på familjeangelägenheter, förklarade han sig.

- Jag vet. Din mamma, som heter XX fyllde år igår, svarade jag. Har du varit hemma hos henne och din pappa XX och firat där de bor i XX? Och var dina två syskon X och Y med?

Det blev tyst i luren. Ganska lång stund. Till slut svarade en mycket matt röst:

-Du... du har järnkoll.....

Förmodligen trodde han att han fått en 'stalker' på halsen eller något liknande. Han lät lite rädd.

Jag insåg att han förmodligen inte tagit min kommentar på riktigt rätt sätt,  och avslöjade därför raskt att jag var släktforskare. Då blev det genast annat ljud i skällan!

- Så intressant! Går det att forska på mitt efternamn, se var det kommer ifrån, vem som tog det och varför?

Och där har vi den ena av de två standardfraser en ickesläktforskare brukar fälla vid mötet med en släktforskare (den andra är 'hur långt bakåt har du kommit?').

Det tråkiga är, att om efternamnet togs före namnlagarna kom i början av 1900-talet är det ju ganska svårt att forska fram var namnet har kommit ifrån. Har man tur har prästen skrivit en anteckning i husförhörslängden om drängen Gustaf Andersson: 'kallar sig nu Löfblad'. Så får man i alla fall en ungefärlig antydan om när namnet togs. Varför Gustaf Andersson plötsligt vill heta Löfblad brukar vara svårare att utröna.

Det kan ju ofta vara så enkelt att platsen där man föddes eller bodde är ursprung till det nya namnet.  Min ingifte ansläkting på vägskylten ovan skulle egentligen ha hetat Pehr Hansson, men eftersom han var född på torpet Oset i Hålanda i Västergötland, tyckte han väl det lät häftigare med Osbeck.

Ofta var det nog så att bondsöner som kom till universitetet för att studera, tyckte det lät lite genant bonnigt att heta Persson eller Larsson. Kanske blev de rentav retade för 'bondkaniner' av de andra studenterna. Många nya namn bildades i samband med studier.

Man ska dock inte vara för säker. Min anfader Niklas Pettersson från Koppungen i Svanskog i Värmland tog sig plötsligt namnet Svanström. Jag var först övertygad om att det var orten Svanskog han ville relatera till. Men sedan upptäckte jag, att ungefär samtidigt med Niklas ungdomsår, verkade en präst med efternamnet Svanström på orten. Han var känd för sin stora bildning och allmänna beläsenhet. Kanske Niklas ville hedra honom med att ta hans efternamn? Såvitt jag kunnat se, har de ingen släktskap med varandra.

Sedan har vi det här med soldatnamn, vilket ibland kan virra till saker ordentligt. Om soldaten Anders Persson fick namnet Björklund efter soldattorpet Björklunda, så kunde det ju slumpa sig så olyckligt, att näste soldat också hette Anders Persson och fick namnet Björklund. Om någon av dessa fick en son med namnet Per Andersson, som också han fick blev soldat på samma ställe med namnet Björklund, är förvirringen total.

Sedan finns det ju soldatnamn som inte alls relaterar till något soldattorp. Namn som Lustig, Snabb, Kniv och liknande. Och så finns det då namn som man funderar mycket på hur de har uppstått.

Min mentor berättade att en av hans anfäder, en man vid namn Persson, hade blivit indelt soldat. Ett elakt befäl hade tilldelat honom soldatnamnet Flaggstake! När soldaten så småningom sökte avsked ur tjänsten, återtog han namnet Persson, föga överraskande.

Visst kan det vara tråkigt att heta Persson bland dussintals andra personer som också gör det, men det finns ju gränser för vad man kan heta istället!

Eller...?

Fortsätt läs mer
  1731 Träffar
  0 Kommentarer
1731 Träffar
0 Kommentarer

Istället för griftetal...

Jurgen-003

Jürgen Weigle är död.

I förmiddags var jag på begravningen i Spånga kyrka, tillsammans med bland annat ett flertal släktforskare. Jodå, Jürgen gjorde betydande insatser för den tysk-svenska släktforskningen.

Sedan G-gruppen (www.g-gruppen.net)  bildades för ungefär tjugo år sedan, har Jürgen varit en återkommande släktforskare i mitt liv. Hans liv var långt och innehållsrikt, men det kan andra skriva mer om än jag.

Det fanns personer som varnade mig för Jürgen. De menade att han var 'skräckinjagande' och 'jobbig'. Förvisso talade Jürgen klarspråk. Man visste exakt vad han tyckte eller inte gillade. Uppstod det en konflikt, kastade han sig med glatt mod in i den, och gav sig inte förrän saken var bilagd på ett eller annat sätt. Förvisso väldigt jobbigt, enligt vissa personer.

Nog var han envis. Hade han fått för sig att något skulle vara på ett visst sätt, så är ord som 'envis' eller 'tjurskallig' alldeles för blida. Men han lyssnade noga, och kunde ändra sig om man hade nya fakta. Med ett karakteristiskt 'å fan' gav han med sig.

Jürgen besatt också den fantastiska förmågan att skriftligen läxa upp personer som förtjänade det, så att de inte var vatten värda, men  ändå inte använda ett enda personligt invektiv. Till och med då, mitt i uppläxningen, dök det upp stänk av hans rika sinne för humor i en självironisk kommentar eller någon galghumoristisk observation.

Jag brukade kalla honom för 'min riddare på vit häst'. Hur tufft han än hade det själv, så orkade han ställa upp när det blev mörkt på min himmel. Han skickade tröstande e-post, och dök inte sällan upp på min arbetsplats med en bukett tulpaner i handen, väl medveten om att det är min favoritblomma. Och framför allt, han bidrog med både råd och dåd för att hjälpa upp situationen. Fullkomligt orädd, gav han sig in i stridigheter och svårigheter. Och det var inte sällan som han gick segrande ur striderna.

En kunnig släktforskare, och en otroligt stark människa har lämnat oss.

Adjö, min riddare på vit häst.

Kanske ur syn, men definitivt aldrig ur sinn'.

 

Bilden: Spånga kyrka i förmiddags

 

 

Fortsätt läs mer
  1099 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Katarina Möller
Tack för att du var där Helena Nordbäck - jag vet hur mycket Jürgen uppskattade dig. Jag själv är så tacksam att jag fick träffa h... Läs mer
fredag, 07 september 2018 19:57
Helena Nordbäck
fredag, 07 september 2018 20:50
Lena Mårtenson Tingstam
Tack för dina fina ord om pappa. Han var sin alldeles egen sort och jag är så tacksam att jag ”lurade” in honom i släktforskningen... Läs mer
fredag, 14 september 2018 21:36
1099 Träffar
3 Kommentarer

På resande (släktforskar-)fot

Prstergtland-original-149

Jag älskar att resa. Och intrycken jag får är många. Ibland leder de till något överraskande upptäckter och tankegångar...

Utom släktforskning har jag ju också dille på historia i största allmänhet. För ett par år sedan bilade jag norrut tillsammans med min syster. Hon hade lovat mig att vi skulle stanna till vid den så kallade 'Arkeologstigen' strax söder om Sundsvall. Men när vi svängde av från motorvägen, fick jag syn på något:

- En runsten! Det stod en runsten där! Hojtar jag med en upphetsning som bara en historienörd kan uppbringa.

Min syster vid ratten, betydligt lugnare:

- Nej, du måste ha sett fel. Jag såg ingen.

- Jo,jag lovar! Det var en!

Systeryster, som är en resonlig person, går med på att kolla detta på tillbakavägen. Och för en gångs skull har jag rätt. Det ÄR en runsten. Och inte vilken runsten som helst, utan den beryktade Burestenen! Det blev många bilder knäppta.

Och då hade ändå varken min syster eller jag en aning om att vi faktiskt är bureättlingar....

Ibland gör man närmast pinsamma upptäckter. För ett par somrar sedan, satte jag mig en ledig junimåndag på först tåg och sedan buss till Björklinge kyrka en bit ifrån Uppsala. Anledning: kryptan där Agneta Horn ligger begravd, var öppen för besök denna vecka. Normalt är den dold under kyrkgolvet. Det var en spännande upplevelse, men när jag gick runt kyrkan en sväng i väntan på att visningen skulle börja, spanade jag in en gravsten där en man och en kvinna var inhuggna i relief. De var föräldrar till Bror Hjorth! Konstnären själv ligger också begravd där. Och det hade jag ingen aning om. Trodde Bror Hjorth höll till betydligt längre norrut. Faktiskt nästan lite genant....

Vissa sevärdheter kan få en att fatta avgörande beslut:

För några år sedan åkte jag runt i mina anors Västergötland, kallat Prästergötland (ja, dom var präster och prästdöttrar nästan hela bunten anor på den linjen) tillsammans med en bilburen kompis. Ett av ställena vi lät bilen klättra upp till, var Kattunga kyrkoruin, där åtminstone en av mina präster troligen varit verksam. Utsikten över markerna och kullarna var förtrollande, men det var faktiskt ruinen också.

När jag klev in i bilen igen, meddelade jag kort och gott: ”Jag har bestämt mig. Här ska jag gifta mig”.

Sedan är det ju det här struntlilla problemet att det krävs två personer för att gifta sig....

 

Man kan även få uppslag till framtida serviceinrättningar:

I samma trakter, träffade vi en fantastisk lokalhistoriker. Han kunde allt, och han var outsinlig. Vi blev faktiskt tvungna att avbryta honom, eftersom vi hade ett annat ärende, men när vi en stund senare skulle åka därifrån, kom han körande i sin bil. Han bromsade in bredvid vår bil, och vevade ner rutan. Min bilkörande kompis, som satt närmast i vår bil, gjorde detsamma. Varpå han fortsätter som om vi aldrig skilts åt:

”Det vita huset därborta var förr ett spannmålsförråd. Där samlade man det som skulle bli prästens tionde....”

Han berättar en spännande historia om en bonde som stal av prästens tionde, men åkte fast. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, för jag har fått en Vision: 'Drive-in lokalhistoria'. Javisst!

Vi har väl alla, vid bilturer, stannat till någon gång vid en sådan här stor Turistinformation-skylt. Karta över traktens sevärdheter, och information om hur man kör dit, var man kan övernatta och liknade. Men tänk om man istället för karta kunde trycka på en knapp. I en liten display kommer det då upp ett telefonnummer eller en kod som man knappar in. Sedan blinkar displayen: ”anländer om x antal minuter”. Man trycker ok, och bidar sin tid.

Efter x antal minuter, kommer det en bil, vars förare vevar ner rutan, och börjar berätta: 'Huset ni ser här på andra sidan gatan....' Se där, en helt ny servicegren!

 

För tänk, så OTROLIGT mycket lokalhistoria det finns lagrat i människor runtom i vårt avlånga land! Och – nej. Den finns inte på nätet.

Bilden: Utsikt över Surteby från Kattunga kyrkoruin, Västergötland

Fortsätt läs mer
  822 Träffar
  0 Kommentarer
822 Träffar
0 Kommentarer

Från medium rare till medium rör...

stergtland-107

Det är samma historia vartenda år. Plötsligt har juli blivit augusti, och lika plötsligt är det dags att börja jobba igen.

Första veckan tror man inte det är sant. Vaknar på morgonen och tänker 'yipee, ikväll kan jag väl gå på restaurang och beställa en grillbit, medium rare! !

Sedan kommer närminnet ikapp: 'nää, idag ska jag gå till jobbet och (fallande mollskala) i morgon ska jag också jobba....'

Och dessutom brukar semesterkassan vara ett minne blott, så några restaurangäventyr är ändå inte att tänka på.

Tänka på det här med semester kan man däremot göra. Under medeltiden, när vi svenskar var katoliker, hade folket rätt många helgondagar att fira. Även om livet var hårt slit för de flesta, så hade man förvånansvärt många lediga dagar under året. Tyvärr förändrades ju detta ganska radikalt när vi blev protestanter. Jag funderar på om folk satte sig till motvärn, när de nu förväntades arbeta de dagar när man tidigare varit ledig. Eller var herrefolket en alltför skrämmande auktoritet?

För egen del har jag genom åren lärt mig att den värsta dagen när semestern tagit slut, är sista söndagen. Har man väl lyckats pallra sig upp ur sänghalmen på måndagsmorgonen, och tvingat sig själv att inse att det är jobbmåndag, så brukar det värsta vara gjort.

Och det finns väl ingen fredag man är så tacksam över som den efter första jobbveckan!

Men det här med medium rör då? Jo, om man ska rulla ihop och skicka iväg mer än en antavla, så räcker det inte med små rör att stoppa dem i. Då får man gå över till mellanstorlek....

 

Bilden: I Mogarpskällan, eller Pilkällan som den också kallas, finns det andra typer av rör. Och mycket gott vatten!

Fortsätt läs mer
  1226 Träffar
  0 Kommentarer
1226 Träffar
0 Kommentarer

Plötsligt i Väversunda kyrka...

stergtland-08_20180803-203627_1

I veckan var det dags för årets 'roadtrip' med mor och syster. Detta år gick resan till Östergötland. Första dagen besökte vi Flygvapenmuseum i Östergötland, som visade sig vara mycket mer intressant än vad vi trott. Min farfar var Malmslättflygare, och syrran och jag blev förstås förtjusta när vi upptäckte att ett av 'hans' flygplan, som kallades 'Tummelisa' fanns utställt. I museets källarvåning fanns en stor utställning om den olycksaliga DC3:an som försvann i havet vid Gotland 1952, och det var verkligen en brokig historia, med alla turer och all mörkläggning som skett.

Dagen efter vändes kylaren mot Omberg. Förutom en rad hisnande vackra bergsvyer över Vättern med omnejd, och givetvis Alvastra klosterruin, såg vi Rogslösa kyrka med den berömda dörren, och så hade jag prickat in Väversunda kyrka, med sin 1100-talsfasad. Även inne i kyrkan, som var härligt sval i sommarhettan, finns en hel del bevarat från medeltiden.

Jag noterade i förbigående den blå vapenskölden på väggen, men skam till sägandes kände jag inte igen den. Det borde jag nog ha gjort....

I broschyren om kyrkan läste jag, precis innan vi skulle gå därifrån, att det var Abraham Blix vapensköld! Jag insåg redan där och då, och ännu mer nu, när jag skriver dessa rader, hur dåligt påläst jag är om Blixarna. Men Blix-ättlingar är vi, och just på mammas sida, så det var ju bra att hon var med och fick se vapenskölden! Hur denne major Abraham Blix hänger ihop med oss, som hör till Magnus Simonis Blix' gren, har jag ingen aning om. Det blir att  plugga....

Men det är ändå ganska roligt. Den här delen av Östergötland väntade jag mig ingen släktkontakt med. På farmors sida har vi däremot en hel del  anor i området mellan Kisa och Linköping, men som sagt, i närheten av Omberg räknade jag bara med att frossa i medeltidskyrkor och runstenar.

Jag har dock insett att jag nog är tvungen att åka tillbaka. Det vimlade ju av domarringar, järnåldersgravar och annat i trakterna däromkring! Alltihop svåra frestelser för undertecknad....

Bilden: Abraham Blix vapensköld i Väversunda kyrka, Östergötland

 

Fortsätt läs mer
  1195 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Karlsson
Visst är Östergötland fantastiskt!!! Det finns något för alla.
lördag, 04 augusti 2018 12:22
1195 Träffar
1 Kommentar

Arsenik och kortbrallor

Igår torsdag befann jag mig på Stockholms Stadsarkiv för att forska lite på en ingift släktings anor. När jag skummade igenom Myresjös dödbok, hajade jag till inför de första noteringarna på år 1819. Där har en äldre kvinna, Sara Månsdotter dött, och dödsorsaken anges: 'af arsenik'... Till råga på eländet dör en åttaårig pojke på samma gård två dagar senare, och dödsorsaken är: 'troligen d:o' har prästen noterat.

Det var ju inte utan att man vaknade till lite i sommarhettan (fast det är hyfsat svalt i Stadsarkivets lokaler). Inga ytterligare kommentarer fanns tillfogade i dödboken, men man undrar ju: råkade kvinnan och barnet få i sig någon sorts råttgift av misstag, eller döljer sig här ett drama som deckarförfattarna missat?

Är det någon som forskar i Myresjö, Jönköpings län, som vet mer? Jag är inte släkt med personerna, bara lite allmänt nyfiken.

I övrigt funderar jag som de flesta i vårt avlånga land mest på närmaste möjlighet till svalka. Bada är ju gångbart, men tyvärr har alla övriga som vistas inom Stockholms tullar just nu kommit på samma idé. Det är trångt på de förhållandevis få badställena, man får gå i sicksack för att komma ner till vattnet, och väl där, gäller det att akta sig för att inte få en arm eller ett ben i planeten.

Istället tog jag en tur till närbelägen shoppinggalleria, lockad av försäkringar om svalka och på jakt efter ett par nya shorts. Men på förfrågan fick jag svaret att 'tyvärr, alla shorts är så gott som slut'.

'Det är som med fläktarna då' konstaterade jag.

Det fanns faktiskt, hör och häpna, ett enda par shorts kvar i min storlek. Dessvärre liknade dessa, både på galge och på mig, en gammal gubbes badbrallor. Jag tittade ingående på dem, men insåg att jag nog inte skulle klara av att lära mig älska dem med tiden. Så det bidde inget.

I övrigt lever jag som de flesta svenskar just nu, på hoppet om regn. Huru sällsamt är inte detta i juli månad! Och man drabbas av våldsam avundsjuka när en facebookvänner skryter med att det minsann har regnat hos dem.

Frågan är vad som händer om det verkligen börjar regna. Kommer det att bli att man får stämma upp Björn Skifs gamla 'Vi bygger oss en båt'?

Vi får väl se.

Bilden: Ett par helt andra kortbrallor

 

Fortsätt läs mer
  967 Träffar
  0 Kommentarer
967 Träffar
0 Kommentarer

Värme och vatten

 

Fortsätt läs mer
  776 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Ja, vatten kan man verkligen fundera över denna torra sommar. Fortfarande minns jag det första intrycket från när vi flyttade till... Läs mer
lördag, 14 juli 2018 07:51
776 Träffar
1 Kommentar

Släktforskardagar i sikte!

Semestertider randas, helt klart. Jag ringde just till en presumtiv föredragshållare till hösten, och han befann sig i Båstad! Om på tennisbanan eller i publiken framgick inte.

Men semesterveckor brukar dessvärre försvinna fort, och sedan är man tillbaka i arbetslivet igen. Släktforskare har dock en ljusglimt kvar innan sommaren blir till höst. Släktforskardagarna!

Jag brukar kalla detta årliga evenemang för 'Släktforskarbranschens olympiska spel'. Varje år väljs en ny ort som får ta emot budkavlen (se bilden) från årets.

Förberedelserna brukar egentligen börja redan under vintern, med den klassiska frågan: 'Vad ska vi ta med oss?' Produkter ska färdigställas, bemanning i montern, beställning av boende och middagar... Ombud på stämman? Resekostnader? Hur frakta materialet till utställningslokalen?

Under augusti går detta planerande och producerande in i en intensiv slutspurt. Det packas febrilt i kartonger eller stålburar. Produkter, datorer, papperåpenna, bordsdukar, skålar för godis, räknedosa, och allt annat man tror sig behöva. Någon åtar sig att köpa godis till skålarna och får då och då slå en koll på att kollegorna inte är där och 'provsmakar'...

Sedan är det monterfredag. Medan överheten är på förbundsstämman, bygger de andra frenetiskt. Vi ska ta en titt på hur det såg ut i Malmö 2008:

Egentligen borde någon göra en dokumentärfilm om förberedelserna inför Släktforskardagarna. Det är en sådan otroligt febril verksamhet av alla möjliga slag. Man träffar kollegor som man kanske inte sett på ett år, hälsar högljutt, och utbyter nyheter. Genlines nya projekt Bygdeband har tydligen krävt uppförandet av en hel, eller snarare halv, visar det sig, rödmålad stuga med konstfullt förfalskade fönsterbrädor. Överallt springer folk omkring och lånar skruvmejslar och packtejp av varandra, man spikar upp kartor och skyltar (ett tag spikades det så frenetiskt hos våra grannar G-gruppen att jag var rädd att de skulle komma tvärsigenom den tunna monterväggen in till oss). Man borrar och sågar och spänner upp filmdukar. Det tejpas datakablar på golv och väggar, och testkörs datorer. En äldre kvinna med allvarlig uppsyn står och pratar intensivt i mobiltelefonen. Någon har redan hällt upp mutgodiset i en glasskål. Jag vet bättre. Hällar jag upp vårt godis redan ikväll, är det slut till i morgon... Fantasin flödar verkligen detta år. Priset tas nog ändå av Skånes Hembygdsföreningar. De har klätt en lång planka i tyg, och där står någon och MÅLAR blommor och blader i prunkande färger på den!

Det är ett otroligt skådespel. En hel liten värld i miniatyr som byggs upp framför mina ögon.

Lördagen betyder upp i ottan, oftast vid sextiden på morgonen för att hinna äta frukost. Påklädning, medta kassakista om sådan finnes, och så iväg till utställningslokalen. Därefter brukar det vara ett enda stort töcken för min del, tills någon kollega hojtar: 'Helena, du ska på lunch nu!'. Jag brukar sällan äta lunch, men på släktforskardagarna gör jag det. Allt stående vid monterbordet kräver en sittpaus, och näringspåfyllning.

Tillbaka igen, och dimman lägger sig igen. Till slut, framåt stängningsdags, brukar leden glesna, och det är dags att resa sig ur förvirringen med mynt och sedlar, rasslande kvittenser ur kortmaskinen, bortsprungna pennor och böcker på avvägar, för att konstatera att något sålt bättre och något sämre än man väntat sig. Men bara lite snabbt, för sedan är det dags att täcka över, ta med det dyrbaraste, och så till hotellet för dusch och klädbyte. Nu är det dags för stämmomiddagen!

Årets diplom och omnämnanden delas ut, och budkavlen överlämnas under högtidliga former. Man försöker avsluta tidigt, men lyckas i regel inte så värst bra....

Söndagen är man lite lagom sandig i ögonen, men säljer tappert vidare i montern. Det brukar dock vara glesare med besökare på söndagarna, av någon anledning.

Sedan ska då allting rivas ner mot slutet av eftermiddagen. Klippa av ståltrådar, dra bort tejpen, packa ner allt som inte blev sålt... Förhoppningsvis är det färre kartonger att packa.

I Halmstad år 2007 hade jag blivit ensam kvar att packa ner det sista. Då stötte jag på problem:

Skyltarna hade inte kommit ner! Och när jag i förtvivlans mod klättrat upp för att försöka få ner dem, visade det sig att man hade sytt korsstygn med ståltråden! Eller något liknande, jag är inte så bra på olika typer av stygn. Ståltråd satt emellan väggsektionerna, i små  hål, kopplandes ihop de olika skyltarna...

Jag syr uruselt sittande på vanlig stol utrustad med nål och tråd. Att hänga halvvägs ut från en vägg, balanserande på en vinglig stol och försöka tvinna upp en radda hopsydda ståltrådar, gjorde inte saken bättre.

Det var så han som skulle köra våra saker hem till Stockholm hittade mig, ömkligt hängande i trådarna och lika ömkligt pipande: 'Har du en avbitartång på dig?' som hälsningsfras.

Det hade han ju inte, men han insåg att om han ville komma från Halmstad i hyfsad tid, var det bara att stå mig bi och låna ihop en sådan.

Nåja, till slut kom det hela iväg, och Släktforskardagarna var slut för denna gång. Det dröjer aldrig länge förrän man börjar längta efter nästa år!

Minnesbilderna är hämtade ur mitt häfte Detta har hänt på Släktforskardagarna.

Vi ses där!

Bilden: Tyvärr hade jag inga egna 'mingelbilder' från någon mässhall, istället en bild från stämmomiddagen 2015 i Nyköping, där Umeå just mottagit budkavlen för 2016.

Fortsätt läs mer
  502 Träffar
  0 Kommentarer
502 Träffar
0 Kommentarer

Midsommarminnen

2e1ax_simplistic_entry_Midsommarvecka-001

Jag letade i diverse böcker och uppslagsverk efter några spännande skrönor om midsommar till bloggen. Men förutom att vi egentligen borde fira mest på midsommardagen egentligen, och att midsommardagen är samma som norsk-danska Sankt Hans dag, så hittade jag inte så värst mycket. Ringdans, sill och nio blomster var i stort sett allt.

Så istället serverar jag en liten berättelse om hur min midsommarfärd ut till Muskö såg ut för en del år sedan. Jag bör påtala att pendeltågen numera går direkt hela vägen till Nynäshamn. Samt att jag nu oftast får bilskjuts större delen av vägen...

 

MIDSOMMARRESAN TILL MUSKÖ

På midsommaraftons morgon avreste jag alltså. Tunnelbana till Centralen, pendeltåg till Ösmo och slutligen buss ut till Muskö. Av någon anledning verkar SL aldrig ha förstått att cirka 75 % av länets befolkning påbörjar sin semester vid midsommarhelgen. Pendeltåget var sardinburksfullt som vanligt. Man körde helt tåg bara till Västerhaninge, därifrån fortsatte endast de första fyra vagnarna till Nynäshamn.

Från vår knökfulla vagn klev två personer av tåget i Västerhaninge. Vi övriga trängdes vidare.

De som inte ska åka till Nynäshamn och ta färjan till Gotland ska i regel, i likhet med undertecknad, av i Ösmo för att därifrån ta bussar ut till öarna i havsbandet. Även i Ösmo blev det samma visa som tidigare år. Till hållplatsen kommer inkörande en liten 'stadsbuss'. Bakom ratten sitter en chaufför med en mun som en fågelholk och bara stirrar klentroget på myllret av människor, som givetvis medför barnvagnar, kattlådor, kylväskor, campingryggsäckar och flytvästar.

Vi rutinerade resenärer, som varit med om midsommarresor förut (för min del var det väl 15:e året på raken ungefär) föreslog att han skulle skicka efter en dragspelsbuss via radion. Men se, det gick inte alls, för efter turen till Muskö skulle chauffören köra någon annanstans där det inte fanns plats för långa bussar.

Det är kanske onödigt att påtala att alla inte rymdes i den lilla bussen. Ett par familjer med barnvagnar fick vackert stanna kvar på hållplatsen. Det enda chauffören hade att föreslå var att de ringde efter taxi på SLs bekostnad. Och så fick det bli.

Vi andra kom iväg till slut, lastade med folk och bagage upp till nock och fram till förarplatsen. Jag kom osökt att tänka på Tatis 'Semestersabotören' som inleds med ett liknade scenario, där chauffören inte kan köra iväg, eftersom det sitter en liten grabb på hans ena knä, och grabbens huvud sticker upp mellan ekrarna i ratten...

Mirakulöst nog lyckades jag få en sittplats. Färden gick långsamt, men stämningen var ganska god ombord trots allt. Man fick hjälpas åt de få gånger någon skulle av under resans gång. Flera med mig tittade spänt på situationen vid varje hållplats. Jag hörde någon längre bak i bussen kommentera: 'Dåligt. Vi släppte av två, men tre klev på istället!'.

Vid en hållplats stod ett ungt par med en stor hund och ville kliva på istället för den som gått av. De tittade på det fullproppade utrymmet vid förarplatsen, och killen frågade: 'Ska vi gå på där bak?'.

'Om ni får plats' suckade den trötte chauffören.

Jo, de lyckades faktiskt klämma sig in med hund och allt, men jag kunde inte låta bli att fundera på var närmsta kattkorg befann sig i förhållande till hunden. Det kunde ju ha blivit en mycket livlig fortsättning på resan...

Vid Muskö kyrka var det faktiskt någon som skulle av. En äldre dam, med tydligen något långsamt rörelsemönster. Damen befann sig ungefär mitt i bussen. Hon tog det säkra före det osäkra och skrek med sina lungors fulla kraft framåt bussen: 'DET HÄR TAR TID!'

Men hon fick hjälp av de som stod närmast att langa av bagaget, så det gick faktiskt rätt fort. Det var nästan värre med nästa gamla dam, som en stund senare skulle av på samma hållplats som jag. Hon hojtade också, för säkerhets skull: 'DET HÄR TAR OCKSÅ TID!'.

Hon hade tagit med sig större delen av permanentbostaden ut till landet, och efter varje kolli man langade av, skrek den nervösa damen framåt bussen: 'INTE ÄN! INTE ÄN!'

Så småningom tog dock damens bohag slut, och sedan även jag lyckats krångla mig av bussen, drog jag ett djupt andetag. Ibland är man nästan glad att man kommer ut helskinnad....

Resten av midsommarafton förflöt utan större avbrott i traditionerna: Sill, jordgubbar och ostadigt väder. Vid samlingen nere på ängen, visade det sig dock att dragspelaren fått förhinder, och i sista stund ersatts med en banjospelare och en tenorsaxofonist. 'Små grodorna' på banjo fungerar helt okej, men 'Räven raskar över isen' på tenorsax låter lite dystert.

Fast något år var vi tvungna att sjunga a capella. Det var ännu värre....

 

Jag önskar alla en Trevlig Midsommar!

Bilden: Stång på gång på Muskö....

Fortsätt läs mer
  1235 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Tack för ett gott skratt, och glad midsommar!
lördag, 23 juni 2018 14:32
Helena Nordbäck
Tack för att du läser mina bloggar! Midsommarhelgen är ju i det närmaste slut, men jag önskar detsamma i efterskott istället!... Läs mer
söndag, 24 juni 2018 22:59
1235 Träffar
2 Kommentarer

Snapshots från Stockholm

2e1ax_simplistic_entry_Brashelg-014

Denna ljuvligt soliga, om än något blåsiga fredag, har jag lodat runt i kära huvudstaden. En lång stund stod jag på mitt favorithäng - jag hänger över räcket på Riksbron - för att kolla på fiskeriet. Under alla år som jag bott i Stockholm, och hängt över räcket, så har jag aldrig sett någon fånga en fisk där...

Men det är rogivande att stå och glo ner i det solskimrande vattnet, och fundera på hur många dolda skatter som kan finnas där nere i djupet. Förvisso har det grävts duktigt på och runt Helgeandsholmen, inte minst 1978-80, när man trodde att man skulle bygga parkeringshus till riksdagspolitikerna, men fick bygga ett Medeltidsmuseum istället. Det var mitt unga livs mest spännande TV-sejour, varje vecka var det nya fynd. Arkeologer gästade TV-sofforna, medförande dödskallar, mässingskruvar från skepp och annat spännande.

Men inte tror jag man har sopat rent på fynd! Det finns säkert mer.... Från det att Birger Jarl ville ha ett 'lås för Mälaren', och kanske rentav innan dess, så har människor rört sig här. De små holmarna har landhöjt sig ur Mälarens vatten, och blivit större och större. Därmed har också befolkningen ökat, och säkerligen lämnat fler spår efter sig än man hunnit finna.

Stockholm är bullrigt, trångt, kan vara farligt på nätterna, och dess styrande i olika partifärger har en enastående förmåga att låta byggmästare smälla upp extremt fula byggnader - men staden upphör aldrig att överraska.

Under det dryga halvsekel som undertecknad hemsökt denna jord, har jag först besökt och sedermera bott i Stockholm, men hittar fortfarande platser jag aldrig besökt tidigare. Här är några av dem:

Under Stockolms 750-årsjubileum år 2002, ordnades det uppstigningar i Storkyrkans torn. Jag hade lyckats få med min mor till den sista uppstigningen för dagen, och där stod redan en stor klunga människor och väntade. En nervös blivande präst försökte förtvivlat förklara att han inte fick ta med fler än femton personer upp, men folkmassan ville inte höra på det örat. Särskilt inte jag själv... Till slut löser en annan prästkandidat problemet. Han springer och hämtar en kollega, så att de tillsammans kan ta med sig en extragrupp upp. Allting således ordnat.

Tvåhundra trappsteg! Hisnande branta stensteg, ibland rena stegarna.... vi ser en smedja, får träffa en 'lomhörd ringerska' som berättar om sitt liv i tornet, och en vresig 'arkitekt Hårleman' som blev utkonkurrerad av rivalen Carlberg om att få restaurera just Storkyrkans torn på 1700-talet. Men, som jag sa till 'Hårleman' när vi gick därifrån: 'Har Carlberg något ännu bevarat palats vid Drottninggatan kanske? Nänä!' Utsikten från tornterrassen är underbar. Högt över staden, men inte så högt att allting blir till små prickar. Man har en bländande utsikt över Stockholms inlopp, men kan också beundra några 'hemliga' takträdgårdar i Gamla stan.

Några år senare, som nyinflyttad på Kungsholmen, tog jag bussen ner till Stadshuset för att lämna in årets deklarationsblankett (detta var 2006...). Framme vid Stadshuset träffade jag en äldre dam som var ute i samma ärende. Vi hittade rätt snart ett anslag som upplyste om att man kunde lämna blanketterna inne i stadshusbutiken. Tyvärr hade lådan blivit full, meddelade man oss dock (kunde man inte ha satt in en låda till då, undrade damen, vilket jag instämde i). Istället blev vi hänvisade till ingången vid Ragnar Östbergs plan nummer tre. Jag som var ny i staden, hade ingen aning om var detta var, men det visste däremot den äldre damen. Efter att nästan ha rundat kolossen, hittade vi rätt port. Men dörren var låst! Till slut hittade vi en tryckknapp, och en röst inifrån antydde kontakt. Vi förklarade, och rösten bad oss dröja.

Vi dröjde. Jättelänge. Det hände absolut ingenting med dörren. Till slut tryckte vi på knappen igen, och ombads vänta återigen. Sedan kom ett rytande: 'Men ni står ju utanför nummer TRE!' Jamen, sa vi, det hade vi ju blivit ombedda att göra. Det framgick att vi istället skulle gå till nummer ett, och när vi gjort det, gick det betydligt lättare att komma in. Där satt det faktiskt hela två stycken lådor för deklarationsblanketter...

Det är inte klokt vad man ibland fick ta i för att ange sig själv för skattemyndigheten!

Damen och jag tackade varandra för hjälpen, och skildes åt.

 

Gröna Lund, 'Grönan' med alla stockholmare! Dyrt är det, och åksjuk är jag, så för mig är det egentligen en extremt dålig affär att gå dit. Men jag kan faktiskt inte hålla mig borta.

Det är ljuden. Skrik och skratt, skramlande berg-och dalbanor, pangar och flooschar från skjutande och kastande. Det är åsynen av de färgglada åkattraktionerna, alla blommorna, de mångfärgade lampornas ihärdiga, strålande spel. Det är lukten av sockervadd, popcorn och gamla gistna byggnader.

Stället har atmosfär, helt enkelt. En fläkt från ett annat tidevarv; en tid då ingen hört talas om Spotify, Netflix eller ens TV. En tid med fjäderboor, långa pärlhalsband, halmhattar, positivhalare och hemlagade karameller.

Ett besök om året brukar jag kosta på mig.

Någon som vill följa med i år?

Bilden: Majbrasan tänds på Riddarholmen för några år sedan. Kanske brann det en eld där också för 750 år sedan?

 

Fortsätt läs mer
  1058 Träffar
  0 Kommentarer
1058 Träffar
0 Kommentarer

Ur en fånggevaldigers vardag

2e1ax_simplistic_entry_fnggevaldiger

Min farfars morfars far, Johan Andersson, föddes som bondson i Hedemora, men lämnade gården och började istället arbeta som fånggevaldiger i Falun.

'Fånggevaldiger' var jag tvungen att slå upp, när jag väl hade tytt texten i husförhörslängden. Fånggevaldigern skulle alltså ledsaga fångtransporter till rättegång eller fängelse. Men hur såg tillvaron egentligen ut för en fånggevaldiger?

Via söksidor på Internet hittade jag en samling av Landshövdingeämbetets Kungörelser som Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut lagt ut. Tyvärr minns jag inte webbadressen.

Där fanns en 'Instruktion för Gevaldiger' från 1819:

Fånggevaldiger utsågs av Befallningshavande, och det var också denne som bestämde hur stor lön gevaldigern fick, även om det fanns en riksnorm för detta.

Gevaldigern skulle vara klädd i landsstatsuniform, försedd med sabel i axelgehäng, tecken på hans befattning, två laddade pistoler samt ammunitionsbälte. Kläderna fick gevaldigern själv stå för, men vapen höll Kronan med, och ammunition delades ut av chefen.

Fånggevaldigern skulle 'vistas på det ställe befallningshavande anvisar' och fick inte befinna sig längre bort än att han snabbt kunde inställa sig om det behövdes.

När gevaldigern tog emot fångar för transport, skulle det skrivas en förteckning över fångarnas namn, ålder, utseende, häktningsorsak destinationsort och förteckning på deras kläder. Fånggevaldigern skulle också, i avlämnarens närvaro, visitera fångarna noggrant, och förstås plocka av dem eventuella rymningsverktyg. Han skulle också kontrollera att handbojorna var hela. Detta visiterande upprepades varje gång man stannade till för övernattning eller byte av hästar.

Sedan var det dags för avfärd. Fånggevaldigern följde fångvagnen till häst. Han skulle hela tiden ha uppsikt så att fångarna inte kunde rymma, men fångarna fick inte heller samtala sinsemellan eller med andra. Och de fick inte tigga. Om en fånge blev våldsam under transporten, hade gevaldigern rätt att använda hårdare fängsel än handbojorna på dem, men vid överlämnandet var han skyldig att i så fall avge en förklaring på detta hårdare fängsel till den som tog emot fångarna.

Blev en fånge riktigt bråkig, hade gevaldigern rätt att dela ut 'aga', men fångarna fick inte skadas.

När det blev dags för övernattning, skulle fånggevaldigern övervaka fångarna med hjälp av 'biträde som fanns att få'. Om en fånge lyckades rymma, så fick inte gevaldigern lämna de övriga fångarna för att försöka ta fast rymlingen, utan istället skulle han begära hjälp av boende i grannskapet, och anmäla rymningen hos kronobetjäningen på närmaste ort.

Blev det våldsamheter, så hade fånggevaldigern rätt att använda skjutvapen, 'dock med försiktighet'. Om en fånge sköts till döds under ett rymningsförsök, slapp gevaldigern straff för detta.

Gevaldigern fick förskott på utgifter för kost och logi under resan, och redovisade detta när han kom hem igen. Det var också fånggevaldigerns uppgift att se till att fångarna fick 'tjänlig spis och under vintern värme i nattkvarteret'.

En intressant formulering är att fångarna inte fick dricka brännvin 'utöver vad nödtorften kan fordra'....

En annan pikant detalj: 'Har fången tillgångar, får han skaffa sig bättre förplägnad om han så önskar. Dock får han inte sälja sina kläder, vilka gevaldigern är ansvarig för.'...

Min anfader Johan Andersson kunde alltså ligga verkligt illa till om en fånge anlände till avlösningsstationen i bara kalsingarna...

Framme vid nästa gevaldigerstation, avlämnade fånggevaldigern fångarna mot kvitto, och tog med sig andra fångar tillbaka. Fanns det inga fångar att ta med, fick han ta sig tillbaka på egen hand. Han kunde dock få åka med den tomma fångvagnen om han betalade själv för detta.

Ett ganska tufft jobb, men också annorlunda. Jag har funderat mycket på varför Johan valde att lämna gården i Hedemora och istället söka jobb som fånggevaldiger i Falun. Hans bror emigrerade till Amerika. Kanske Johan Andersson också var en smula äventyrligt lagd och tyckte det var mer spännande och omväxlande än att sköta en bondgård?

Bilden: lite modernare handbojor i lämplig miljö....

 

Fortsätt läs mer
  1188 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Det bör vara http://www.ukforsk.se/nya/kungorel.htm du hittade Landshövdingeämbetets Kungörelser. Där hittade jag nämligen "Kungör... Läs mer
fredag, 08 juni 2018 16:47
Helena Nordbäck
Det stämmer säkert. Det var några år sedan jag forskade på den här släktgrenen. Tack så mycket!
fredag, 08 juni 2018 20:21
1188 Träffar
2 Kommentarer

Efternamnet, tack! Öh, eller....?

2e1ax_simplistic_entry_Halland-271

Jag såg ett TV-program om renässansen i söndags. Började fundera när man pratade om den för sina lätt skräckfilmsartade målningar kände Hieronymus Bosch. Det visade sig att Hieronymus Bosch inte alls hette Hieronymus Bosch, utan Hieronymus van Aeken. Däremot kom han från en ort som då hette Hertogbosch, numera oftast kallad Den Bosch. Således uppträdde han som 'Hieronymus från Bosch'. Utan efternamn!

Själv hör jag till den generationen som fått lära sig att alltid säga efternamnet när man svarar i telefon. Möjligen, för att låta lite trevligare, för- och efternamn. Följaktligen blir jag skvatt galen när jag ringer någonstans, och så är det en röst som svarar 'Ja, det är Camilla' eller 'Hej, Johan här'....

Camilla vem då? Johan var då? Det är ju inte alldeles spiksäkert att man vet exakt vad nye golfkompisens barn heter i förnamn. Eller vilka nya styrelsekollegan händelsevis råkar dela telefon med.

Mobilgenerationen är ännu värre. De gallskriker 'HALLÅ!' i telefonen så att det slår lock för öronen på en. Och behagar inte ens tala om vad de heter i förnamn...

Men åter till Hieronymus-som-inte-heter-Bosch. Jag kom att tänka på att han långt ifrån är den ende person i konsthistorien som saknar efternamn.

Leonardo da Vinci betyder ju helt enkelt 'Leonardo från Vinci', och där var han ju född, enligt uppgift. Men vad hette han egentligen i efternamn?

Rembrandt är förnamnet på en viss konstnär. Van Rijn heter han i efternamn. Fast det betyder väl bara att han kom från Rijn, var det nu ligger.

El Greco är helt i klass med mobilgenerationen. Det betyder ju bara 'Greken'!

Konstnärer är inte de enda. Franciscus av Assisi kommer väl gissningsvis från den orten. Hade han något efternamn, så la han förstås av det när han blev munk.

Jag gissar att de flesta av oss släktforskare någon gång har svurit ve och förbannelse över någon födelsebok från tidernas begynnelse (kyrkböckernas begynnelse alltså), där prästeländet bara har skrivit: 'Katarina, döpt 12 juli, till Nils i Backen'.... Nils vem då? Och barnets mor, som haft hela jobbet, så att säga, var förstås inte nödvändig att nämnda i kyrkboken. Prästen visste ju vad hon hette!

Nej, det där med att bara använda förnamnet är inget nytt. Men förr i världen la man åtminstone till platsen de kom ifrån.

Så om Camilla möjligtvis kunde utsträcka sig till att svara 'Ja, det är Camilla på Timotejvägen' eller Johan svarar 'Hej, det är Johan i Sundbyberg' så kan man möjligen gissa sig till om man kommit rätt i telefon!

Önskar vördsammast

Helena på Fridhemsplan

Bilden: Här är i alla fall en grav med efternamnet ordentligt påskrivet! Från Vinbergs gamla kyrkogård i Halland...

Fortsätt läs mer
  1865 Träffar
  0 Kommentarer
1865 Träffar
0 Kommentarer

Västkustskt

Halland-053

Förlåt, nu är det färdigt igen. Nu blir det Halland i bloggen återigen....

Jag har varit bortrest i fyra dagar, och förutom en resa fylld med bländande skönhetsupplevelser (en riktig bokskog och mitt livs första riktiga vattenfall bland annat) har jag lärt mig massor, blivit släkt med min värdinna och kommit hem med två böcker till....

Jag lärde mig att Berte kvarn har ett museum, där en storsamlande eldsjäl fått ihop i stort sett allt vad jordbruksredskap och dito maskiner som funnits och finns. Tyvärr var museet stängt när vi var där.

Jag lärde mig i Äskhult att medan jordbrukare idag lägger ner massor med tid och möda på att få bort stora stenar ur åkrarna för att inte dagens moderna jordbruksmaskiner ska skadas på dem, så la forna tiders brukare istället gärna dit stora stenar! Och varför? Jo, därför att stenarna var snabba med att dra till sig vårsolens värme, bidrog därför till att tina upp den frusna jorden, och därmed kunde man börja plöja och så tidigare!

Jag lärde mig att i Varbergs fästningsarkiv finns inte bara folkrörelser och gamla brev och tidningar, utan även gamla affischer ända fram till vår egen tid.

Jag har sett vita sandstränder och barrskogshöjder, jag har fotograferat medeltida murar och nutida glasslådor, jag har blivit vettskrämd av en orm och nästan blivit ifrån mig av glädje över en bok som Varbergs arkiv visade sig ha en dubblett av. Det var en bok som jag sökt antikvariskt i många år!

Jag har sett svindlande utsikter, men också smaklösa exempel på nutidsbyggnation som bara utstrålar snabba pengar. Ska i rättvisans namn också säga att Varbergs fästnings nya café faktiskt var både mysigt och smakfullt.

Och alla dessa människor som så vänligt och glatt lyser upp när man kommer! Alla hälsar på alla, och alla har en historia att berätta om den kyrka eller den by man besöker. Förutom deras otroliga hjälpsamhet förstås. Finns det inte i lager... då hämtar de, eller ringer efter det.

Och lugnet. Tänk att vakna på morgonen och höra fågelsång (utomhus alltså, jag är ju lycklig nog att få ha den inomhus hemma) och inget annat än fågelsång!

Dessutom har jag blivit inspirerad att vidga min forskning omkring mina prästanor i Lidhult. Kapellet från 1725 flyttades ju genom en märklig historia till Tjuvahålan i Tylösand. Mina präster var förvisso verksamma i Lidhult före 1725, men någon eller några av deras ättlingar bör faktiskt ha besökt det nu befintliga, om än bortflyttade, kapellet.

Det är konstigt. När jag kom till Halland som släktforskarpionjär i slutet av 1990-talet hade jag aldrig varit där, som jag nämnt tidigare. Ändå, jag citerar: 'Det sa bara klick!'....

Rubriken? Jag lovade mitt generösa värdfolk att jag skulle ta med ordet i min nästa blogg.. Försök gärna uttala det!

Bilden: Skrivarklippan, en liten ö, sedd från Varbergs fästning

Fortsätt läs mer
  1036 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Vad fint du skriver om Halland!
fredag, 25 maj 2018 19:38
Helena Nordbäck
Tack!Jag skrev bloggen med förälskad penna... Det var några år sedan jag var i landskapet senast. Jag har saknat det!
måndag, 28 maj 2018 21:40
1036 Träffar
2 Kommentarer

Digitala funderingar från en analog bloggare

datortrtter

 

Jag blir ibland lite fundersam. Som släktforskare sitter man ju gärna i timtal med någon för utomstående obeskrivligt kladdig kyrkbok, på jakt efter någon sedan länge avdöd ana. Numera kan jag sitta hemma framför datorn, och det kommer ju ständigt nya hjälpmedel; databaser, små usb-pinnar och allt möjligt. Det är nog bra.

 

Men för vissa verkar elektroniken och tekniken inom släktforskningen ha blivit ett självändamål: det handlar inte om att släktforska så mycket man någonsin kan och hinner, och att dela sina resultat med andra släktforskare. Det verkar handla mer om att ha den senaste appen, det senaste smarta verktyget eller den senaste versionen av släktforskningsprogrammet. Och de stora jättarna Arkiv Digital, Ancestry och allt vad de heter, utökar febrilt sina tjänster för att få och behålla fler abonnenter. Också bra. Men har vi inte lite grann kommit bort ifrån själva kärnan i släktforskningen?

 

För hur kul det än är att sitta ensam på sin kammare och med avancerade hjälpmedel kartlägga sin släkts historia - hur kul är det EGENTLIGEN att prata med sig själv, eller i bästa fall chatta med någon likasinnad på nätet, om det man hittar?

 

Ibland tror jag att vi människor medvetet gör tillvaron mer tillkrånglad för oss än nödvändigt. Kanske påverkade av de många och långa manualer till datorer och elektroniska redskap som man numera tvingas läsa. Och kanske, någonstans längst bak i huvudet, inser att datorer inte alls har gjort tillvaron lättare för oss människor, snarare tvärtom...
Men stopp! Så får man ju inte tänka, det är ju inte PK (= politiskt korrekt)! Givetvis har datorerna underlättat för oss, att det krävs tusentals sidor papper för att få oss att förstå hur man ritar två raka streck tvärsöver skärmen, är ju en baggis!
Och att människan numera förväntas gå ett halvt dussin kurser i att hantera olika typer av dataprogram, när det förr räckte med penna, papper och suddgummi, är väl ingenting att orda om heller...


Eller också är det inte alls datorernas fel. Kanske har vi rent allmänt fått det för lätt här i livet? Åtminstone här i den så kallade västvärlden. När vi nu inte längre tvingas kämpa som besatta för att slippa dö av svält eller överansträngning före trettio års ålder, så komplicerar vi tillvaron för oss själva på andra sätt istället.
Och varför? För att visa våra efterkommande att 'ni vet inte hur bra ni har det?'

Nej, hur mycket teknik det än kommer, hur många tilläggstjänster som än dyker upp - maskiner och teknik kan ALDRIG ersätta ett vänligt ansikte som lyser upp tvärs över kaffebordet när ni inser att ni har gemensam släkt!
Eller hur?

 

Fortsätt läs mer
  1805 Träffar
  0 Kommentarer
1805 Träffar
0 Kommentarer

Halland i mitt hjärta

103

När Selma Lagerlöf fick frågan varför hon inte tagit med Halland i 'Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige' så lär hon ha svarat: 'Halland?! Där finns ju bara sand och tattare!'.

Jag har alltid beundrat Selma, vi är dessutom  släkt på lite krokigt håll, men där rasade hon flera pinnhål på min rangskala. Konstigt att en annars så välutbildad och omsorgsfullt grundforskande författare inte hade bättre koll på sina fakta!

Inte för att jag själv hade så värst mycket mer att komma med där jag satt i min släktforsknings begynnelse, tittande i Falu Kristines husförhörslängd och konstaterande att farfars mormor Justina var född i 'Falkenberg, Hallands län'.

Öh.... Halland.... det ligger norr om Skåne, va? ungefär.

Sedermera inhämtade jag inte bara att nordväst nog är en bättre färdriktning från Skåne. Jag inhämtade också att ovan nämnda Justina hade både en farfar och en morfar som var präster. Ni som forskar i präster vet ju hur det brukar vara då... Efter en tids forskande i Göteborgs stifts herdaminne och Göteborgs nation i Lund, stod det klart för mig: Jag var absolut överlastad med präster!

Jag har sedermera myntat uttrycket: 'Hittar du en präst, står dig tusen åter'. För det räckte ju inte med Göteborgs stift, sedermera klev svartrockarna också över gränsen in i Växjö stift och Skara stift.

Men Halland alltså. Jag tror det var 1998 som jag för första gången kom åkande till landskapet ifråga. Tog in på hotell Gästis i Varberg - och blev störtförälskad. Inte i hotellet, men i staden. Fästningen, med fängelsehålor och Bockstensmannen, den nästan medelhavslika sandstranden, hamnen med sina hantverksbodar och världens godaste glass.... Brunnsparken med Societeten, där brunnsorkestern spelade vareviga kväll...

Fästningsarkivet, där man kunde läsa allt från lokala tidningsklipp till uppgifter om tunnbindarskrået. För att nu inte tala om folkminnesarkiven! Varbergs bibliotek som hade mikrokort i pärmar från golv till tak i släktforskarrummet (ja, det var då det...)

Jag har återkommit till Varberg flera gånger. 2008 var det ett särskilt minnesvärt besök, då jag blev guidad både i staden och andra platser runtomkring av ett par som verkligen kände för och kunde sin stad! Jag ville bevara deras kunnande, och därför blev det en bok av den resan.

Esaias Tegnér besökte Varberg för kurbad, och tyckte att 'det var den fulaste stad han någonsin sett'.

Pleff!

Som tur är finns det andra som vet bättre. Johan Rosén, en 1700-talets version av skjutjärnsjournalist, publicerade en skrift om staden, som sedermera i bearbetat skick gavs ut 1923 (om jag minns rätt). Den är inte så lätt att hitta, men väl värd besväret, för han behandlar allt från präster ur historien till jordbruksproblem med flygsand, på ett väldigt underhållande sätt dessutom.

Året efter fick Halmstad besök, och där gjorde jag mitt livs släktforskarfynd hos Hallands släktforskarförening. En av mina mer svårfångade präster visade sig ha suttit och skrivit dagbok! Han har alltså noggrant suttit och präntat när vart och ett av hans barn föddes, när han själv föddes i början av 1600-talet med datum och allt, när hans föräldrar och svärföräldrar föddes. Familjen bodde i Halmstad från början, men min präst hamnade i Sibbarp.

Några år senare blev det Laholm, en stad som jag också hade som bas år 2011, när jag besökte Hasslöv. I denna vackra ort uppe på Hallandsåsen, som fortfarande med stolthet bevarar minnet av Linnélärjungen och prästen Pehr Osbeck (ingift släkting till mig) föddes en bok till....

Skulle nog kunna skriva många spaltkilometer till om detta fantastiska landskap som innehåller både blånande skogskullar, vidsträckta jordbruksfält och vita sandstränder, men det kanske är dags att sluta för denna gång, innan det blir en bok till!

 

Bilden: Brooktorpsgården i Halmstad anno 1999.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1318 Träffar
  0 Kommentarer
1318 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskarnas natt

Kulturnatt15-035

Jaha, 'Tjuvarnas natt' har man ju hört talas om, 'Tribadernas natt' också. Men när jag i min egenskap av frivillig för StorStockholms Genealogiska Förening knallade iväg mot Stockholms Stadsarkiv i kvällssolen lördag den 21 april, var jag fundersam på hur detta med Kulturnatt Stockholm skulle avlöpa för min del.

Ärligt talat var jag rätt tveksam. En strålande, varm och solig lördagskväll var väl folk mer benägna att skåla i något svalt och premiärköra utegrillen?

Blev helt klart förvånad när jag upptäckte en hyfsat lång kö framför Stadsarkivets ännu låsta dörr. Med berått mod ställde jag mig längst fram, och höll bedjande upp min lilla namnskylt för att visa att jag var funktionär.... De kunde ju ha lynchat mig annars! Vi svenskar är ett ganska godmodigt folk, men som en del utlänningar konstaterat så finns det två saker som får svensken att se rött: om du tar någons tvättid i den gemensamma tvättstugan, och om du tränger dig före i kön.

Efter att ha bankat och viftat en lång stund med en likaledes viftande funktionär på insidan av dörrparet, går dörren slutligen upp, och jag får chansen att hänga av mig rocken. Får väst på, och kan börja.

Det är ungefär det sista jag minns säkert. För tillströmningen var enorm! Ett flöde av människor, gamla tanter, unga killar, medelålders par... alla glada, och mycket positiva. Ett brett spektra av olika släktforskningsproblem, från norr till söder.

Där var smålänningen med dotter, de blandar hela tiden ihop födelseår, men minns kristallklart gatuadresser som är mer än trettio år gamla, med nummer och allt. Och det är faktiskt tack vare det, som vi kan ringa in rätt person med ett vanligt namn...

Där är den elegante unge ryssen som inte talar ett ord svenska, däremot flytande engelska. Han har en 'family legend' om att en anfader till familjen ska ha hetat Lewenhaupt. Han är själv benägen att avfärda teorin som nonsens, men när vi varit inne i biblioteket och jag läst högt ur Elgenstierna för honom, konstaterar vi att den aktuelle Lewenhaupt faktiskt befann sig i Moskva vid 'rätt' tidpunkt, och med det är ryssen nöjd. Han fotograferar av ryggen på boken, så att han kan återkomma till den vid senare tillfälle. Samt tackar undertecknad för hjälpen.

Hos ett mycket trevligt ungt par, där killen har anorna i Överkalix, lär jag mig ett helt nytt yrke: 'trafikchaufför'. Man är ju benägen att fråga: finns det någon annan typ av chaufför? Men ack, förra seklet var ungt och det här med bilar var nog fortfarande rätt exotiskt i Överkalix vid den tiden...

Jag har bland mina egna anor ett par som gifte sig i Malmö S:t Petri församling år 1713, men det är också enda gången jag penetrerat den församlingen. Tillsammans med en ung man, får jag nu en lektion av senare datum. I födelseboken lyder hänvisningarna till församlingsböckerna kort och gott '55 Hultet' och liknande. Arkiv Digital har ju färgbilder även på bokryggarna, och det är tur det. Kvartersnamnen står inte uppräknade i sökregistret, så vi får helt enkelt läsa på de fotograferade bokryggarna vilka kvarter varje bok innehåller. Men det funkar det också, och vi hittar det vi behöver för att den unge mannen ska ha en grund att forska vidare på. Han tackar för detta och försvinner i natten.

Varmt som h-e, och inte var jag hemma förrän tjugo i ett på natten, men en fantastisk kväll! Trevliga människor fulla med uppskattning, och ett mycket intressant tvärsnitt av en massa olika släkthistorier.

Lite Släktforskardagarna i kompaktform, så att säga...

 

Bilden: Stadshuset by night från muren runt Stadsarkivet. Fast bilden är från Kulturnatten 2015.

 

 

Fortsätt läs mer
  1322 Träffar
  0 Kommentarer
1322 Träffar
0 Kommentarer

På båten....

Marskryss-004

På söndag lägger båten ut för årets Släktforskarkryssning! Med bland annat undertecknad ombord....

Fick mig att börja fundera på det här med båtliv i största allmänhet.

Sverige är ju ett land med mycket kust och många sjöar. Och därmed har båtar alltid varit en viktig del av svenskens vardag. Från de enkla urholkade trästockar som stenåldersmänniskan fångade fisk från med sina djurbensharpuner, via vikingarnas fruktade drakbåtar, som med sina breda platta bottnar gick att framföra även på ganska grunda floder och åar, och dessutom var lätta att dra över landtungor. Fortsättande med stormaktstidens ståtliga krigsskepp (även om det mest praktfulla, Vasa, ganska snopet och prestigesänkande försvann i djupet redan på premiärturen) fram till det livliga 1800-talets många barkar, briggar och slutligen ångbåtar. Men för forna tiders båtägare eller båtmänniskor handlade det ju blott och bart om försörjning. Fiske, handel, erövring av rika provinser, utskeppning av skog eller järn som skulle säljas utrikes...

De flesta av oss är väl på något sätt släkt med en sjöman, båtsman eller skeppare.

Själv härstammar jag på fädernet från flera generationer sjökaptener Nordbäck i Gävle. Min farfars farfar, Erik Nordbäck, for vida omkring på de sju haven, och visst ger det en extra poäng när man i sin hand får en kopia på ett kvitto som han undertecknade när han kommit i hemmahamn med båten 'Amazon' efter att ha varit i Australien och levererat en last med träplankor. Vad han hade med sig tillbaka framgick tyvärr inte. Amazon gick senare på grund och blev ganska rejält tilltygad, men då var det inte min farfars farfar som var kapten! Bara så ni vet.

Idag är ju sjöfarten här i Sverige mest ett folknöje, oavsett om man ror ut med lilla ekan eller kliver ombord på en tolv våningar stor färja.

Men tänk om alla våra sjöar, älvar och havsvikar kunde tala! Vad allt skulle de inte berätta om enkla fiskare, dånande sjöslag och stillsamt romantiska roddturer! Ibland har jag undrat hur det började. Var det en slump, råkade någon kliva ut på en trästock och upptäckte att den höll sig flytande? Eller visste man redan när inlandsisen smälte att det gick att hålla sig kvar på ett isflak även om det drev med vattnet? Vem byggde egentligen den allra första båten?

 

Lite spridda båtreflexioner bara. Själv hoppas jag att det inte blåser för mycket på söndag/måndag. Har dessvärre anlag för sjösjuka, vilket mina skepparförfäder säkert skulle skämmas om de hörde.

Kanske tur att de inte vet om det...

Bilden: Af Chapman, en typ av båt.

 

 

Fortsätt läs mer
  1185 Träffar
  0 Kommentarer
1185 Träffar
0 Kommentarer

Som ett paket på posten....

Muskloppis-001

Trots allt så kommer det fortfarande rätt mycket papperspost i boxen. Förutom de oundvikliga räkningarna, så är det fyrfärgsreklam om allt från att köpa billiga babygrejor till 'ett tryggt stöd' när man ska begravas.
Det är väldigt många mäklare som övermodigt annonserar att de 'just sålt en lägenhet nära dig'. Nära mig omfattar tydligen i stort sett hela Stockholms innerstad, att döma av adresserna...


Någon enstaka gång livas posten upp av ett gammaldags hederligt vykort från exotisk ort. Eller ett sirligt handskrivet korrespondenskort, där moster Elsa tackar för uppvaktning på 75-årsdagen.


Men mestadels är det inga större överraskningar i posten. Fast undantag finns ju. När jag var ny på GF, minns jag att vår dåvarande kanslichef Bertil hade beställt kontorsgrejor. Färgband till skrivmaskinen (90-tal), tipp-ex, tejp.... ja, ni vet.
Jag tog själv emot paketet, och läste noga på fraktsedeln, samt bar in paketet på Bertils kontor. En stund senare hade jag ärende dit in, och fann då Bertil tillsammans med en öppnad kartong, som lyste i pastellfärger: ljusblått, mintgrönt, rosa... ett kotteri av åtminstone trettio behållare pumptvål!
Med tanke på de två toaletter som GF på Riddarholmen förfogade över, verkade det lite överdrivet. På förfrågan uppgav Bertil att han redan ringt till företaget, och påtalat missen. Det stod ändå rätt på fraktsedeln, så jag beklagade nästan att jag inte varit på plats för att se Bertils ansiktsuttryck när han öppnade paketet och fann alla dessa tvålar istället för det han beställt. Det hade varit värt tjugofem öre!


Inte heller när vi flyttat till Sabbatsbergsparken, kom vi undan. Jag kom tillbaka från ett ärende en eftermiddag, och hörde då vännen Chris prata med någon ovanför spiraltrappan som ledde upp till våra lokaler. Jag hör Chris säga: 'Ja, jag kan skriva på. Men det är helt fel, det är INTE vi som ska ha de här'. Och ett stressat varubud som desperat insisterade på en signatur 'så dom ser att jag har levererat'.
När jag kom upp, såg jag varför Chris motsatt sig leveransen. Det vi fått levererat i två stora kartonger, var cirka 50-60 färgglada sagoböcker vid namn 'Petter och hans fyra getter'. Vi bläddrade igenom en av dessa böcker med intresse, men insåg att våra besökare troligtvis var lite för åldersstigna för att riktigt uppskatta böckerna... Troligen skulle de till något dagis eller liknande i närheten.


Sedan ska man ju inte tro att e-postmeddelanden är helt säkra heller. Bortsett från skräpmail och erbjudanden om att förlänga en viss, manlig kroppsdel billigt, så landade det en gång ett intressant meddelade i GFs e-postlåda. Texten löd ungefär: 'Tråkigt väder idag. Inget att göra. Ska vi gå på bio?'.  Det lät ju lockande, och jag funderade på att svara: 'Gärna. Vilken film ska vi se?'. Men jag hann inte svara, förrän det kom ett generat nytt mail från en medlem som sa sig ha förväxlat vår e-postadress med grannarnas i hastigheten.


Visst kan det bli bökigt när det kommer fel grejor med posten. Men det piggar onekligen upp lite också!

Bilden föreställer, något omotiverat, den årliga storloppisen på Muskö för några år sedan. Där finns det många kartonger med alla möjliga varor.... !

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1205 Träffar
  0 Kommentarer
1205 Träffar
0 Kommentarer

I häxans tid...

hxa

Hade för en gångs skull tid att läsa hela Metro idag långfredag. Blev vansinnigt irriterad, och för en gångs skull gällde det inte skribenternas oförmåga att handskas med den svenska grammatiken (det kommer jag säkert att grumsa om i något senare blogginlägg...). Nä, den  här gången läser jag angående de svenska häxprocesserna om de arma kvinnor som dömts till döden för trolldom att 'flera av dem brändes på bål'.


Nix pix pulvermix. Det finns bara ett enda känt fall i Sverige där en häxdömd kvinna verkligen brändes levande på bål. Det var finskfödda Malin Matsdotter, alias Rumpare-Malin, som mötte detta omänskliga öde i Stockholm den 5 augusti 1676. Att just hon dömdes att brännas levande på bålet, berodde troligen på att hon vägrade bekänna sina påstådda häxerier.


Däremot var det vanligt att man, efter att ha halshuggit häxorna, brände deras lik på bål. Men det är ju en helt annan sak.


Nu handlade i och för sig själva artikeln om synen på kvinnlig sexualitet i samband med häxprocesserna. Men man kan ju kolla sina fakta ordentligt för det.


Idag klär vi gärna ut våra små barn till häxor i påsktider, med schaletter, påmålat smink och lagom ruffiga kläder. Vi vuxnare kvinnor skojar om häxkvastar och Blåkulla. Inget fel i det, men vi bör ju också komma ihåg att det var en fasansfull tid i Sverige under slutet av 1600-talet. Häxprocesser med visgossar och angivare av alla de slag, blossade upp överallt. Den kvinna som var med och anklagade någon ena dagen, kunde finns sig själv inför rätta den andra dagen.

 

I Flarken i Nysätra i södra Västerbotten, anklagades nämndemanshustrun Ingeborg Andersdotter och hennes två vuxna ogifta döttrar, Britta och Sigrid, för häxeri. Det är ett antal barn som anklagar Ingeborg för att ha fört barn till Blåkulla. Den 22 och  23 september 1675 står mor och döttrar (tillsammans med nio andra kvinnor) inför domaren Heurius Winblad, i närvaro av bland annat landshövding Johan Graan och prästen Lars Beronius Burman. 'Bittert gråtande' förnekar Ingeborg och döttrarna alla anklagelser.

Om det berodde på att Ingeborg var nämndemanshustru, att prosten gav henne och döttrarna 'gott beröm' och intygade att ingen av dem någonsin påträffats med några vidskepelser eller varit anklagade för trolldom innan ryktena uppstod,  eller på Johan Graans misstro mot häxprocesserna som sådana vet jag inte - men Ingeborg, döttrarna och de andra kvinnorna blir faktiskt frikända!

Vi får i det här sammanhanget också veta att Ingeborg var 'en duktig bondhustru som spann och vävde tidigt och sent'.

Och det var ju faktiskt något positivt som kom ut ur den häxprocessen!

Ingeborg Andersdotter är min mm mm ff fm mf mor....

Glad Påsk!

Fortsätt läs mer
  1618 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Åhlén
Visste inte att endast en "häxa" brändes på bål - en för mycket dock!... Läs mer
fredag, 06 april 2018 16:24
1618 Träffar
2 Kommentarer

Roligt med släktforskning! Eller...?

London-007

 

Jag såg en skämtteckning från Grönköpings Weckoblad, där en ytterst förnäm dam iklädd päls och minihund sitter med näsan i vädret medan en man på andra sidan skrivbordet glatt försäkrar henne:
Jodå, er förfader var mycket berömd. Han tog minst sju unga kvinnor av daga innan han infångades och hängdes....

En typisk drift med hur vissa överklassmänniskor förr använde släktforskningen för att kunna skryta för vänner och bekanta med sina 'fina' förfäder och anmödrar.

Visst är det kul att släktforska! Men nybörjaren upptäcker snart att det är betydligt mer tålamodskrävande än när kändisar på TV får sina släktdokument serverade av någon med vita handskar. Och det är ju inte alltid säkert att man gillar det man hittar.

Vad gör man om man upptäcker att ens ana är en mördare? Eller, på sätt och vis ännu värre, om man upptäcker att ens högt älskade farfar eller mormor fick ett utomäktenskapligt barn som aldrig erkändes eller togs upp i familjegemenskapen?

Man måste för det första ha sin släktforskning på lite distans. Du är inte din farfar eller mormor. Än mindre din farfars morfar mördaren. Vad de gjorde, kan du inte göra ogjort, men du kan heller inte lastas för det.

Sedan måste man, vilket förvånansvärt många glömmer bort, komma ihåg att livet var väsentligt annorlunda förr. Det är inte särskilt länge sedan vi fick religionsfrihet i Sverige. Och de gamla kristna värderingarna om exempelvis äktenskapets ingående levde kvar bland folk mycket länge.

Jag har flera gånger, både i min egen släkt och från andra hört kommentaren: 'Varför ska man forska i det förflutna? Det är väl framtiden som betyder något!'
En ganska typisk inställning hos de människor som levde i det nya Sverige. Man skämdes för sin fattiga uppväxt, och kanske var man rentav 'oäkta' barn. Eller hade själv fått barn utan att vara gift. Hade gammelfarfar kanske faktiskt haft ihjäl någon på sin tid? Bäst att glömma det som varit!

Levnadsstandarden för det stora flertalet var ju bedrövlig ända in på 1900-talet. Man åt dålig och enformig mat, om man nu fick mat. De flesta bodde i små ruckliga torpstugor, fulla med löss och med bara vedspisen som värmekälla. Från sin steniga åkerlapp kunde man se hur de rika kom farande från sina säterier och gods i guldsmidda vagnar dragna av blankryktade hästar. Inte så konstigt kanske, om det föddes bittra tankar hos en och annan. Eller bara desperation, om det var tomt i magen och ännu mer tomt i kassakistan.

Därmed inte sagt att man hade mer rätt att slå ihjäl eller råna sina medmänniskor då än nu. Och det visste säkert gammelmormor och gammelfarfar mycket väl.

Bilden: Nutid och dåtid i London 2015

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2174 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Håller helt och hållet med om detta. Varför ska man skämmas eller ta på sig något som förfäderna har gjort. Jag tycker det är gans... Läs mer
fredag, 23 mars 2018 18:49
2174 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Ted Rosvall
229 inlägg
Eva Johansson
199 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
47 inlägg
Helena Nordbäck
35 inlägg
Gästbloggare
14 inlägg