Rötterbloggen
Rötterbloggen

Värme och vatten

 

Fortsätt läs mer
  488 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Ja, vatten kan man verkligen fundera över denna torra sommar. Fortfarande minns jag det första intrycket från när vi flyttade till... Läs mer
lördag, 14 juli 2018 07:51
488 Träffar
1 Kommentar

Släktforskardagar i sikte!

Semestertider randas, helt klart. Jag ringde just till en presumtiv föredragshållare till hösten, och han befann sig i Båstad! Om på tennisbanan eller i publiken framgick inte.

Men semesterveckor brukar dessvärre försvinna fort, och sedan är man tillbaka i arbetslivet igen. Släktforskare har dock en ljusglimt kvar innan sommaren blir till höst. Släktforskardagarna!

Jag brukar kalla detta årliga evenemang för 'Släktforskarbranschens olympiska spel'. Varje år väljs en ny ort som får ta emot budkavlen (se bilden) från årets.

Förberedelserna brukar egentligen börja redan under vintern, med den klassiska frågan: 'Vad ska vi ta med oss?' Produkter ska färdigställas, bemanning i montern, beställning av boende och middagar... Ombud på stämman? Resekostnader? Hur frakta materialet till utställningslokalen?

Under augusti går detta planerande och producerande in i en intensiv slutspurt. Det packas febrilt i kartonger eller stålburar. Produkter, datorer, papperåpenna, bordsdukar, skålar för godis, räknedosa, och allt annat man tror sig behöva. Någon åtar sig att köpa godis till skålarna och får då och då slå en koll på att kollegorna inte är där och 'provsmakar'...

Sedan är det monterfredag. Medan överheten är på förbundsstämman, bygger de andra frenetiskt. Vi ska ta en titt på hur det såg ut i Malmö 2008:

Egentligen borde någon göra en dokumentärfilm om förberedelserna inför Släktforskardagarna. Det är en sådan otroligt febril verksamhet av alla möjliga slag. Man träffar kollegor som man kanske inte sett på ett år, hälsar högljutt, och utbyter nyheter. Genlines nya projekt Bygdeband har tydligen krävt uppförandet av en hel, eller snarare halv, visar det sig, rödmålad stuga med konstfullt förfalskade fönsterbrädor. Överallt springer folk omkring och lånar skruvmejslar och packtejp av varandra, man spikar upp kartor och skyltar (ett tag spikades det så frenetiskt hos våra grannar G-gruppen att jag var rädd att de skulle komma tvärsigenom den tunna monterväggen in till oss). Man borrar och sågar och spänner upp filmdukar. Det tejpas datakablar på golv och väggar, och testkörs datorer. En äldre kvinna med allvarlig uppsyn står och pratar intensivt i mobiltelefonen. Någon har redan hällt upp mutgodiset i en glasskål. Jag vet bättre. Hällar jag upp vårt godis redan ikväll, är det slut till i morgon... Fantasin flödar verkligen detta år. Priset tas nog ändå av Skånes Hembygdsföreningar. De har klätt en lång planka i tyg, och där står någon och MÅLAR blommor och blader i prunkande färger på den!

Det är ett otroligt skådespel. En hel liten värld i miniatyr som byggs upp framför mina ögon.

Lördagen betyder upp i ottan, oftast vid sextiden på morgonen för att hinna äta frukost. Påklädning, medta kassakista om sådan finnes, och så iväg till utställningslokalen. Därefter brukar det vara ett enda stort töcken för min del, tills någon kollega hojtar: 'Helena, du ska på lunch nu!'. Jag brukar sällan äta lunch, men på släktforskardagarna gör jag det. Allt stående vid monterbordet kräver en sittpaus, och näringspåfyllning.

Tillbaka igen, och dimman lägger sig igen. Till slut, framåt stängningsdags, brukar leden glesna, och det är dags att resa sig ur förvirringen med mynt och sedlar, rasslande kvittenser ur kortmaskinen, bortsprungna pennor och böcker på avvägar, för att konstatera att något sålt bättre och något sämre än man väntat sig. Men bara lite snabbt, för sedan är det dags att täcka över, ta med det dyrbaraste, och så till hotellet för dusch och klädbyte. Nu är det dags för stämmomiddagen!

Årets diplom och omnämnanden delas ut, och budkavlen överlämnas under högtidliga former. Man försöker avsluta tidigt, men lyckas i regel inte så värst bra....

Söndagen är man lite lagom sandig i ögonen, men säljer tappert vidare i montern. Det brukar dock vara glesare med besökare på söndagarna, av någon anledning.

Sedan ska då allting rivas ner mot slutet av eftermiddagen. Klippa av ståltrådar, dra bort tejpen, packa ner allt som inte blev sålt... Förhoppningsvis är det färre kartonger att packa.

I Halmstad år 2007 hade jag blivit ensam kvar att packa ner det sista. Då stötte jag på problem:

Skyltarna hade inte kommit ner! Och när jag i förtvivlans mod klättrat upp för att försöka få ner dem, visade det sig att man hade sytt korsstygn med ståltråden! Eller något liknande, jag är inte så bra på olika typer av stygn. Ståltråd satt emellan väggsektionerna, i små  hål, kopplandes ihop de olika skyltarna...

Jag syr uruselt sittande på vanlig stol utrustad med nål och tråd. Att hänga halvvägs ut från en vägg, balanserande på en vinglig stol och försöka tvinna upp en radda hopsydda ståltrådar, gjorde inte saken bättre.

Det var så han som skulle köra våra saker hem till Stockholm hittade mig, ömkligt hängande i trådarna och lika ömkligt pipande: 'Har du en avbitartång på dig?' som hälsningsfras.

Det hade han ju inte, men han insåg att om han ville komma från Halmstad i hyfsad tid, var det bara att stå mig bi och låna ihop en sådan.

Nåja, till slut kom det hela iväg, och Släktforskardagarna var slut för denna gång. Det dröjer aldrig länge förrän man börjar längta efter nästa år!

Minnesbilderna är hämtade ur mitt häfte Detta har hänt på Släktforskardagarna.

Vi ses där!

Bilden: Tyvärr hade jag inga egna 'mingelbilder' från någon mässhall, istället en bild från stämmomiddagen 2015 i Nyköping, där Umeå just mottagit budkavlen för 2016.

Fortsätt läs mer
  279 Träffar
  0 Kommentarer
279 Träffar
0 Kommentarer

Midsommarminnen

2e1ax_simplistic_entry_Midsommarvecka-001

Jag letade i diverse böcker och uppslagsverk efter några spännande skrönor om midsommar till bloggen. Men förutom att vi egentligen borde fira mest på midsommardagen egentligen, och att midsommardagen är samma som norsk-danska Sankt Hans dag, så hittade jag inte så värst mycket. Ringdans, sill och nio blomster var i stort sett allt.

Så istället serverar jag en liten berättelse om hur min midsommarfärd ut till Muskö såg ut för en del år sedan. Jag bör påtala att pendeltågen numera går direkt hela vägen till Nynäshamn. Samt att jag nu oftast får bilskjuts större delen av vägen...

 

MIDSOMMARRESAN TILL MUSKÖ

På midsommaraftons morgon avreste jag alltså. Tunnelbana till Centralen, pendeltåg till Ösmo och slutligen buss ut till Muskö. Av någon anledning verkar SL aldrig ha förstått att cirka 75 % av länets befolkning påbörjar sin semester vid midsommarhelgen. Pendeltåget var sardinburksfullt som vanligt. Man körde helt tåg bara till Västerhaninge, därifrån fortsatte endast de första fyra vagnarna till Nynäshamn.

Från vår knökfulla vagn klev två personer av tåget i Västerhaninge. Vi övriga trängdes vidare.

De som inte ska åka till Nynäshamn och ta färjan till Gotland ska i regel, i likhet med undertecknad, av i Ösmo för att därifrån ta bussar ut till öarna i havsbandet. Även i Ösmo blev det samma visa som tidigare år. Till hållplatsen kommer inkörande en liten 'stadsbuss'. Bakom ratten sitter en chaufför med en mun som en fågelholk och bara stirrar klentroget på myllret av människor, som givetvis medför barnvagnar, kattlådor, kylväskor, campingryggsäckar och flytvästar.

Vi rutinerade resenärer, som varit med om midsommarresor förut (för min del var det väl 15:e året på raken ungefär) föreslog att han skulle skicka efter en dragspelsbuss via radion. Men se, det gick inte alls, för efter turen till Muskö skulle chauffören köra någon annanstans där det inte fanns plats för långa bussar.

Det är kanske onödigt att påtala att alla inte rymdes i den lilla bussen. Ett par familjer med barnvagnar fick vackert stanna kvar på hållplatsen. Det enda chauffören hade att föreslå var att de ringde efter taxi på SLs bekostnad. Och så fick det bli.

Vi andra kom iväg till slut, lastade med folk och bagage upp till nock och fram till förarplatsen. Jag kom osökt att tänka på Tatis 'Semestersabotören' som inleds med ett liknade scenario, där chauffören inte kan köra iväg, eftersom det sitter en liten grabb på hans ena knä, och grabbens huvud sticker upp mellan ekrarna i ratten...

Mirakulöst nog lyckades jag få en sittplats. Färden gick långsamt, men stämningen var ganska god ombord trots allt. Man fick hjälpas åt de få gånger någon skulle av under resans gång. Flera med mig tittade spänt på situationen vid varje hållplats. Jag hörde någon längre bak i bussen kommentera: 'Dåligt. Vi släppte av två, men tre klev på istället!'.

Vid en hållplats stod ett ungt par med en stor hund och ville kliva på istället för den som gått av. De tittade på det fullproppade utrymmet vid förarplatsen, och killen frågade: 'Ska vi gå på där bak?'.

'Om ni får plats' suckade den trötte chauffören.

Jo, de lyckades faktiskt klämma sig in med hund och allt, men jag kunde inte låta bli att fundera på var närmsta kattkorg befann sig i förhållande till hunden. Det kunde ju ha blivit en mycket livlig fortsättning på resan...

Vid Muskö kyrka var det faktiskt någon som skulle av. En äldre dam, med tydligen något långsamt rörelsemönster. Damen befann sig ungefär mitt i bussen. Hon tog det säkra före det osäkra och skrek med sina lungors fulla kraft framåt bussen: 'DET HÄR TAR TID!'

Men hon fick hjälp av de som stod närmast att langa av bagaget, så det gick faktiskt rätt fort. Det var nästan värre med nästa gamla dam, som en stund senare skulle av på samma hållplats som jag. Hon hojtade också, för säkerhets skull: 'DET HÄR TAR OCKSÅ TID!'.

Hon hade tagit med sig större delen av permanentbostaden ut till landet, och efter varje kolli man langade av, skrek den nervösa damen framåt bussen: 'INTE ÄN! INTE ÄN!'

Så småningom tog dock damens bohag slut, och sedan även jag lyckats krångla mig av bussen, drog jag ett djupt andetag. Ibland är man nästan glad att man kommer ut helskinnad....

Resten av midsommarafton förflöt utan större avbrott i traditionerna: Sill, jordgubbar och ostadigt väder. Vid samlingen nere på ängen, visade det sig dock att dragspelaren fått förhinder, och i sista stund ersatts med en banjospelare och en tenorsaxofonist. 'Små grodorna' på banjo fungerar helt okej, men 'Räven raskar över isen' på tenorsax låter lite dystert.

Fast något år var vi tvungna att sjunga a capella. Det var ännu värre....

 

Jag önskar alla en Trevlig Midsommar!

Bilden: Stång på gång på Muskö....

Fortsätt läs mer
  1056 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Tack för ett gott skratt, och glad midsommar!
lördag, 23 juni 2018 14:32
Helena Nordbäck
Tack för att du läser mina bloggar! Midsommarhelgen är ju i det närmaste slut, men jag önskar detsamma i efterskott istället!... Läs mer
söndag, 24 juni 2018 22:59
1056 Träffar
2 Kommentarer

Snapshots från Stockholm

2e1ax_simplistic_entry_Brashelg-014

Denna ljuvligt soliga, om än något blåsiga fredag, har jag lodat runt i kära huvudstaden. En lång stund stod jag på mitt favorithäng - jag hänger över räcket på Riksbron - för att kolla på fiskeriet. Under alla år som jag bott i Stockholm, och hängt över räcket, så har jag aldrig sett någon fånga en fisk där...

Men det är rogivande att stå och glo ner i det solskimrande vattnet, och fundera på hur många dolda skatter som kan finnas där nere i djupet. Förvisso har det grävts duktigt på och runt Helgeandsholmen, inte minst 1978-80, när man trodde att man skulle bygga parkeringshus till riksdagspolitikerna, men fick bygga ett Medeltidsmuseum istället. Det var mitt unga livs mest spännande TV-sejour, varje vecka var det nya fynd. Arkeologer gästade TV-sofforna, medförande dödskallar, mässingskruvar från skepp och annat spännande.

Men inte tror jag man har sopat rent på fynd! Det finns säkert mer.... Från det att Birger Jarl ville ha ett 'lås för Mälaren', och kanske rentav innan dess, så har människor rört sig här. De små holmarna har landhöjt sig ur Mälarens vatten, och blivit större och större. Därmed har också befolkningen ökat, och säkerligen lämnat fler spår efter sig än man hunnit finna.

Stockholm är bullrigt, trångt, kan vara farligt på nätterna, och dess styrande i olika partifärger har en enastående förmåga att låta byggmästare smälla upp extremt fula byggnader - men staden upphör aldrig att överraska.

Under det dryga halvsekel som undertecknad hemsökt denna jord, har jag först besökt och sedermera bott i Stockholm, men hittar fortfarande platser jag aldrig besökt tidigare. Här är några av dem:

Under Stockolms 750-årsjubileum år 2002, ordnades det uppstigningar i Storkyrkans torn. Jag hade lyckats få med min mor till den sista uppstigningen för dagen, och där stod redan en stor klunga människor och väntade. En nervös blivande präst försökte förtvivlat förklara att han inte fick ta med fler än femton personer upp, men folkmassan ville inte höra på det örat. Särskilt inte jag själv... Till slut löser en annan prästkandidat problemet. Han springer och hämtar en kollega, så att de tillsammans kan ta med sig en extragrupp upp. Allting således ordnat.

Tvåhundra trappsteg! Hisnande branta stensteg, ibland rena stegarna.... vi ser en smedja, får träffa en 'lomhörd ringerska' som berättar om sitt liv i tornet, och en vresig 'arkitekt Hårleman' som blev utkonkurrerad av rivalen Carlberg om att få restaurera just Storkyrkans torn på 1700-talet. Men, som jag sa till 'Hårleman' när vi gick därifrån: 'Har Carlberg något ännu bevarat palats vid Drottninggatan kanske? Nänä!' Utsikten från tornterrassen är underbar. Högt över staden, men inte så högt att allting blir till små prickar. Man har en bländande utsikt över Stockholms inlopp, men kan också beundra några 'hemliga' takträdgårdar i Gamla stan.

Några år senare, som nyinflyttad på Kungsholmen, tog jag bussen ner till Stadshuset för att lämna in årets deklarationsblankett (detta var 2006...). Framme vid Stadshuset träffade jag en äldre dam som var ute i samma ärende. Vi hittade rätt snart ett anslag som upplyste om att man kunde lämna blanketterna inne i stadshusbutiken. Tyvärr hade lådan blivit full, meddelade man oss dock (kunde man inte ha satt in en låda till då, undrade damen, vilket jag instämde i). Istället blev vi hänvisade till ingången vid Ragnar Östbergs plan nummer tre. Jag som var ny i staden, hade ingen aning om var detta var, men det visste däremot den äldre damen. Efter att nästan ha rundat kolossen, hittade vi rätt port. Men dörren var låst! Till slut hittade vi en tryckknapp, och en röst inifrån antydde kontakt. Vi förklarade, och rösten bad oss dröja.

Vi dröjde. Jättelänge. Det hände absolut ingenting med dörren. Till slut tryckte vi på knappen igen, och ombads vänta återigen. Sedan kom ett rytande: 'Men ni står ju utanför nummer TRE!' Jamen, sa vi, det hade vi ju blivit ombedda att göra. Det framgick att vi istället skulle gå till nummer ett, och när vi gjort det, gick det betydligt lättare att komma in. Där satt det faktiskt hela två stycken lådor för deklarationsblanketter...

Det är inte klokt vad man ibland fick ta i för att ange sig själv för skattemyndigheten!

Damen och jag tackade varandra för hjälpen, och skildes åt.

 

Gröna Lund, 'Grönan' med alla stockholmare! Dyrt är det, och åksjuk är jag, så för mig är det egentligen en extremt dålig affär att gå dit. Men jag kan faktiskt inte hålla mig borta.

Det är ljuden. Skrik och skratt, skramlande berg-och dalbanor, pangar och flooschar från skjutande och kastande. Det är åsynen av de färgglada åkattraktionerna, alla blommorna, de mångfärgade lampornas ihärdiga, strålande spel. Det är lukten av sockervadd, popcorn och gamla gistna byggnader.

Stället har atmosfär, helt enkelt. En fläkt från ett annat tidevarv; en tid då ingen hört talas om Spotify, Netflix eller ens TV. En tid med fjäderboor, långa pärlhalsband, halmhattar, positivhalare och hemlagade karameller.

Ett besök om året brukar jag kosta på mig.

Någon som vill följa med i år?

Bilden: Majbrasan tänds på Riddarholmen för några år sedan. Kanske brann det en eld där också för 750 år sedan?

 

Fortsätt läs mer
  975 Träffar
  0 Kommentarer
975 Träffar
0 Kommentarer

Ur en fånggevaldigers vardag

2e1ax_simplistic_entry_fnggevaldiger

Min farfars morfars far, Johan Andersson, föddes som bondson i Hedemora, men lämnade gården och började istället arbeta som fånggevaldiger i Falun.

'Fånggevaldiger' var jag tvungen att slå upp, när jag väl hade tytt texten i husförhörslängden. Fånggevaldigern skulle alltså ledsaga fångtransporter till rättegång eller fängelse. Men hur såg tillvaron egentligen ut för en fånggevaldiger?

Via söksidor på Internet hittade jag en samling av Landshövdingeämbetets Kungörelser som Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut lagt ut. Tyvärr minns jag inte webbadressen.

Där fanns en 'Instruktion för Gevaldiger' från 1819:

Fånggevaldiger utsågs av Befallningshavande, och det var också denne som bestämde hur stor lön gevaldigern fick, även om det fanns en riksnorm för detta.

Gevaldigern skulle vara klädd i landsstatsuniform, försedd med sabel i axelgehäng, tecken på hans befattning, två laddade pistoler samt ammunitionsbälte. Kläderna fick gevaldigern själv stå för, men vapen höll Kronan med, och ammunition delades ut av chefen.

Fånggevaldigern skulle 'vistas på det ställe befallningshavande anvisar' och fick inte befinna sig längre bort än att han snabbt kunde inställa sig om det behövdes.

När gevaldigern tog emot fångar för transport, skulle det skrivas en förteckning över fångarnas namn, ålder, utseende, häktningsorsak destinationsort och förteckning på deras kläder. Fånggevaldigern skulle också, i avlämnarens närvaro, visitera fångarna noggrant, och förstås plocka av dem eventuella rymningsverktyg. Han skulle också kontrollera att handbojorna var hela. Detta visiterande upprepades varje gång man stannade till för övernattning eller byte av hästar.

Sedan var det dags för avfärd. Fånggevaldigern följde fångvagnen till häst. Han skulle hela tiden ha uppsikt så att fångarna inte kunde rymma, men fångarna fick inte heller samtala sinsemellan eller med andra. Och de fick inte tigga. Om en fånge blev våldsam under transporten, hade gevaldigern rätt att använda hårdare fängsel än handbojorna på dem, men vid överlämnandet var han skyldig att i så fall avge en förklaring på detta hårdare fängsel till den som tog emot fångarna.

Blev en fånge riktigt bråkig, hade gevaldigern rätt att dela ut 'aga', men fångarna fick inte skadas.

När det blev dags för övernattning, skulle fånggevaldigern övervaka fångarna med hjälp av 'biträde som fanns att få'. Om en fånge lyckades rymma, så fick inte gevaldigern lämna de övriga fångarna för att försöka ta fast rymlingen, utan istället skulle han begära hjälp av boende i grannskapet, och anmäla rymningen hos kronobetjäningen på närmaste ort.

Blev det våldsamheter, så hade fånggevaldigern rätt att använda skjutvapen, 'dock med försiktighet'. Om en fånge sköts till döds under ett rymningsförsök, slapp gevaldigern straff för detta.

Gevaldigern fick förskott på utgifter för kost och logi under resan, och redovisade detta när han kom hem igen. Det var också fånggevaldigerns uppgift att se till att fångarna fick 'tjänlig spis och under vintern värme i nattkvarteret'.

En intressant formulering är att fångarna inte fick dricka brännvin 'utöver vad nödtorften kan fordra'....

En annan pikant detalj: 'Har fången tillgångar, får han skaffa sig bättre förplägnad om han så önskar. Dock får han inte sälja sina kläder, vilka gevaldigern är ansvarig för.'...

Min anfader Johan Andersson kunde alltså ligga verkligt illa till om en fånge anlände till avlösningsstationen i bara kalsingarna...

Framme vid nästa gevaldigerstation, avlämnade fånggevaldigern fångarna mot kvitto, och tog med sig andra fångar tillbaka. Fanns det inga fångar att ta med, fick han ta sig tillbaka på egen hand. Han kunde dock få åka med den tomma fångvagnen om han betalade själv för detta.

Ett ganska tufft jobb, men också annorlunda. Jag har funderat mycket på varför Johan valde att lämna gården i Hedemora och istället söka jobb som fånggevaldiger i Falun. Hans bror emigrerade till Amerika. Kanske Johan Andersson också var en smula äventyrligt lagd och tyckte det var mer spännande och omväxlande än att sköta en bondgård?

Bilden: lite modernare handbojor i lämplig miljö....

 

Fortsätt läs mer
  1112 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Det bör vara http://www.ukforsk.se/nya/kungorel.htm du hittade Landshövdingeämbetets Kungörelser. Där hittade jag nämligen "Kungör... Läs mer
fredag, 08 juni 2018 16:47
Helena Nordbäck
Det stämmer säkert. Det var några år sedan jag forskade på den här släktgrenen. Tack så mycket!
fredag, 08 juni 2018 20:21
1112 Träffar
2 Kommentarer

Efternamnet, tack! Öh, eller....?

2e1ax_simplistic_entry_Halland-271

Jag såg ett TV-program om renässansen i söndags. Började fundera när man pratade om den för sina lätt skräckfilmsartade målningar kände Hieronymus Bosch. Det visade sig att Hieronymus Bosch inte alls hette Hieronymus Bosch, utan Hieronymus van Aeken. Däremot kom han från en ort som då hette Hertogbosch, numera oftast kallad Den Bosch. Således uppträdde han som 'Hieronymus från Bosch'. Utan efternamn!

Själv hör jag till den generationen som fått lära sig att alltid säga efternamnet när man svarar i telefon. Möjligen, för att låta lite trevligare, för- och efternamn. Följaktligen blir jag skvatt galen när jag ringer någonstans, och så är det en röst som svarar 'Ja, det är Camilla' eller 'Hej, Johan här'....

Camilla vem då? Johan var då? Det är ju inte alldeles spiksäkert att man vet exakt vad nye golfkompisens barn heter i förnamn. Eller vilka nya styrelsekollegan händelsevis råkar dela telefon med.

Mobilgenerationen är ännu värre. De gallskriker 'HALLÅ!' i telefonen så att det slår lock för öronen på en. Och behagar inte ens tala om vad de heter i förnamn...

Men åter till Hieronymus-som-inte-heter-Bosch. Jag kom att tänka på att han långt ifrån är den ende person i konsthistorien som saknar efternamn.

Leonardo da Vinci betyder ju helt enkelt 'Leonardo från Vinci', och där var han ju född, enligt uppgift. Men vad hette han egentligen i efternamn?

Rembrandt är förnamnet på en viss konstnär. Van Rijn heter han i efternamn. Fast det betyder väl bara att han kom från Rijn, var det nu ligger.

El Greco är helt i klass med mobilgenerationen. Det betyder ju bara 'Greken'!

Konstnärer är inte de enda. Franciscus av Assisi kommer väl gissningsvis från den orten. Hade han något efternamn, så la han förstås av det när han blev munk.

Jag gissar att de flesta av oss släktforskare någon gång har svurit ve och förbannelse över någon födelsebok från tidernas begynnelse (kyrkböckernas begynnelse alltså), där prästeländet bara har skrivit: 'Katarina, döpt 12 juli, till Nils i Backen'.... Nils vem då? Och barnets mor, som haft hela jobbet, så att säga, var förstås inte nödvändig att nämnda i kyrkboken. Prästen visste ju vad hon hette!

Nej, det där med att bara använda förnamnet är inget nytt. Men förr i världen la man åtminstone till platsen de kom ifrån.

Så om Camilla möjligtvis kunde utsträcka sig till att svara 'Ja, det är Camilla på Timotejvägen' eller Johan svarar 'Hej, det är Johan i Sundbyberg' så kan man möjligen gissa sig till om man kommit rätt i telefon!

Önskar vördsammast

Helena på Fridhemsplan

Bilden: Här är i alla fall en grav med efternamnet ordentligt påskrivet! Från Vinbergs gamla kyrkogård i Halland...

Fortsätt läs mer
  1763 Träffar
  0 Kommentarer
1763 Träffar
0 Kommentarer

Västkustskt

Halland-053

Förlåt, nu är det färdigt igen. Nu blir det Halland i bloggen återigen....

Jag har varit bortrest i fyra dagar, och förutom en resa fylld med bländande skönhetsupplevelser (en riktig bokskog och mitt livs första riktiga vattenfall bland annat) har jag lärt mig massor, blivit släkt med min värdinna och kommit hem med två böcker till....

Jag lärde mig att Berte kvarn har ett museum, där en storsamlande eldsjäl fått ihop i stort sett allt vad jordbruksredskap och dito maskiner som funnits och finns. Tyvärr var museet stängt när vi var där.

Jag lärde mig i Äskhult att medan jordbrukare idag lägger ner massor med tid och möda på att få bort stora stenar ur åkrarna för att inte dagens moderna jordbruksmaskiner ska skadas på dem, så la forna tiders brukare istället gärna dit stora stenar! Och varför? Jo, därför att stenarna var snabba med att dra till sig vårsolens värme, bidrog därför till att tina upp den frusna jorden, och därmed kunde man börja plöja och så tidigare!

Jag lärde mig att i Varbergs fästningsarkiv finns inte bara folkrörelser och gamla brev och tidningar, utan även gamla affischer ända fram till vår egen tid.

Jag har sett vita sandstränder och barrskogshöjder, jag har fotograferat medeltida murar och nutida glasslådor, jag har blivit vettskrämd av en orm och nästan blivit ifrån mig av glädje över en bok som Varbergs arkiv visade sig ha en dubblett av. Det var en bok som jag sökt antikvariskt i många år!

Jag har sett svindlande utsikter, men också smaklösa exempel på nutidsbyggnation som bara utstrålar snabba pengar. Ska i rättvisans namn också säga att Varbergs fästnings nya café faktiskt var både mysigt och smakfullt.

Och alla dessa människor som så vänligt och glatt lyser upp när man kommer! Alla hälsar på alla, och alla har en historia att berätta om den kyrka eller den by man besöker. Förutom deras otroliga hjälpsamhet förstås. Finns det inte i lager... då hämtar de, eller ringer efter det.

Och lugnet. Tänk att vakna på morgonen och höra fågelsång (utomhus alltså, jag är ju lycklig nog att få ha den inomhus hemma) och inget annat än fågelsång!

Dessutom har jag blivit inspirerad att vidga min forskning omkring mina prästanor i Lidhult. Kapellet från 1725 flyttades ju genom en märklig historia till Tjuvahålan i Tylösand. Mina präster var förvisso verksamma i Lidhult före 1725, men någon eller några av deras ättlingar bör faktiskt ha besökt det nu befintliga, om än bortflyttade, kapellet.

Det är konstigt. När jag kom till Halland som släktforskarpionjär i slutet av 1990-talet hade jag aldrig varit där, som jag nämnt tidigare. Ändå, jag citerar: 'Det sa bara klick!'....

Rubriken? Jag lovade mitt generösa värdfolk att jag skulle ta med ordet i min nästa blogg.. Försök gärna uttala det!

Bilden: Skrivarklippan, en liten ö, sedd från Varbergs fästning

Fortsätt läs mer
  973 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Vad fint du skriver om Halland!
fredag, 25 maj 2018 19:38
Helena Nordbäck
Tack!Jag skrev bloggen med förälskad penna... Det var några år sedan jag var i landskapet senast. Jag har saknat det!
måndag, 28 maj 2018 21:40
973 Träffar
2 Kommentarer

Digitala funderingar från en analog bloggare

datortrtter

 

Jag blir ibland lite fundersam. Som släktforskare sitter man ju gärna i timtal med någon för utomstående obeskrivligt kladdig kyrkbok, på jakt efter någon sedan länge avdöd ana. Numera kan jag sitta hemma framför datorn, och det kommer ju ständigt nya hjälpmedel; databaser, små usb-pinnar och allt möjligt. Det är nog bra.

 

Men för vissa verkar elektroniken och tekniken inom släktforskningen ha blivit ett självändamål: det handlar inte om att släktforska så mycket man någonsin kan och hinner, och att dela sina resultat med andra släktforskare. Det verkar handla mer om att ha den senaste appen, det senaste smarta verktyget eller den senaste versionen av släktforskningsprogrammet. Och de stora jättarna Arkiv Digital, Ancestry och allt vad de heter, utökar febrilt sina tjänster för att få och behålla fler abonnenter. Också bra. Men har vi inte lite grann kommit bort ifrån själva kärnan i släktforskningen?

 

För hur kul det än är att sitta ensam på sin kammare och med avancerade hjälpmedel kartlägga sin släkts historia - hur kul är det EGENTLIGEN att prata med sig själv, eller i bästa fall chatta med någon likasinnad på nätet, om det man hittar?

 

Ibland tror jag att vi människor medvetet gör tillvaron mer tillkrånglad för oss än nödvändigt. Kanske påverkade av de många och långa manualer till datorer och elektroniska redskap som man numera tvingas läsa. Och kanske, någonstans längst bak i huvudet, inser att datorer inte alls har gjort tillvaron lättare för oss människor, snarare tvärtom...
Men stopp! Så får man ju inte tänka, det är ju inte PK (= politiskt korrekt)! Givetvis har datorerna underlättat för oss, att det krävs tusentals sidor papper för att få oss att förstå hur man ritar två raka streck tvärsöver skärmen, är ju en baggis!
Och att människan numera förväntas gå ett halvt dussin kurser i att hantera olika typer av dataprogram, när det förr räckte med penna, papper och suddgummi, är väl ingenting att orda om heller...


Eller också är det inte alls datorernas fel. Kanske har vi rent allmänt fått det för lätt här i livet? Åtminstone här i den så kallade västvärlden. När vi nu inte längre tvingas kämpa som besatta för att slippa dö av svält eller överansträngning före trettio års ålder, så komplicerar vi tillvaron för oss själva på andra sätt istället.
Och varför? För att visa våra efterkommande att 'ni vet inte hur bra ni har det?'

Nej, hur mycket teknik det än kommer, hur många tilläggstjänster som än dyker upp - maskiner och teknik kan ALDRIG ersätta ett vänligt ansikte som lyser upp tvärs över kaffebordet när ni inser att ni har gemensam släkt!
Eller hur?

 

Fortsätt läs mer
  1737 Träffar
  0 Kommentarer
1737 Träffar
0 Kommentarer

Halland i mitt hjärta

103

När Selma Lagerlöf fick frågan varför hon inte tagit med Halland i 'Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige' så lär hon ha svarat: 'Halland?! Där finns ju bara sand och tattare!'.

Jag har alltid beundrat Selma, vi är dessutom  släkt på lite krokigt håll, men där rasade hon flera pinnhål på min rangskala. Konstigt att en annars så välutbildad och omsorgsfullt grundforskande författare inte hade bättre koll på sina fakta!

Inte för att jag själv hade så värst mycket mer att komma med där jag satt i min släktforsknings begynnelse, tittande i Falu Kristines husförhörslängd och konstaterande att farfars mormor Justina var född i 'Falkenberg, Hallands län'.

Öh.... Halland.... det ligger norr om Skåne, va? ungefär.

Sedermera inhämtade jag inte bara att nordväst nog är en bättre färdriktning från Skåne. Jag inhämtade också att ovan nämnda Justina hade både en farfar och en morfar som var präster. Ni som forskar i präster vet ju hur det brukar vara då... Efter en tids forskande i Göteborgs stifts herdaminne och Göteborgs nation i Lund, stod det klart för mig: Jag var absolut överlastad med präster!

Jag har sedermera myntat uttrycket: 'Hittar du en präst, står dig tusen åter'. För det räckte ju inte med Göteborgs stift, sedermera klev svartrockarna också över gränsen in i Växjö stift och Skara stift.

Men Halland alltså. Jag tror det var 1998 som jag för första gången kom åkande till landskapet ifråga. Tog in på hotell Gästis i Varberg - och blev störtförälskad. Inte i hotellet, men i staden. Fästningen, med fängelsehålor och Bockstensmannen, den nästan medelhavslika sandstranden, hamnen med sina hantverksbodar och världens godaste glass.... Brunnsparken med Societeten, där brunnsorkestern spelade vareviga kväll...

Fästningsarkivet, där man kunde läsa allt från lokala tidningsklipp till uppgifter om tunnbindarskrået. För att nu inte tala om folkminnesarkiven! Varbergs bibliotek som hade mikrokort i pärmar från golv till tak i släktforskarrummet (ja, det var då det...)

Jag har återkommit till Varberg flera gånger. 2008 var det ett särskilt minnesvärt besök, då jag blev guidad både i staden och andra platser runtomkring av ett par som verkligen kände för och kunde sin stad! Jag ville bevara deras kunnande, och därför blev det en bok av den resan.

Esaias Tegnér besökte Varberg för kurbad, och tyckte att 'det var den fulaste stad han någonsin sett'.

Pleff!

Som tur är finns det andra som vet bättre. Johan Rosén, en 1700-talets version av skjutjärnsjournalist, publicerade en skrift om staden, som sedermera i bearbetat skick gavs ut 1923 (om jag minns rätt). Den är inte så lätt att hitta, men väl värd besväret, för han behandlar allt från präster ur historien till jordbruksproblem med flygsand, på ett väldigt underhållande sätt dessutom.

Året efter fick Halmstad besök, och där gjorde jag mitt livs släktforskarfynd hos Hallands släktforskarförening. En av mina mer svårfångade präster visade sig ha suttit och skrivit dagbok! Han har alltså noggrant suttit och präntat när vart och ett av hans barn föddes, när han själv föddes i början av 1600-talet med datum och allt, när hans föräldrar och svärföräldrar föddes. Familjen bodde i Halmstad från början, men min präst hamnade i Sibbarp.

Några år senare blev det Laholm, en stad som jag också hade som bas år 2011, när jag besökte Hasslöv. I denna vackra ort uppe på Hallandsåsen, som fortfarande med stolthet bevarar minnet av Linnélärjungen och prästen Pehr Osbeck (ingift släkting till mig) föddes en bok till....

Skulle nog kunna skriva många spaltkilometer till om detta fantastiska landskap som innehåller både blånande skogskullar, vidsträckta jordbruksfält och vita sandstränder, men det kanske är dags att sluta för denna gång, innan det blir en bok till!

 

Bilden: Brooktorpsgården i Halmstad anno 1999.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1142 Träffar
  0 Kommentarer
1142 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskarnas natt

Kulturnatt15-035

Jaha, 'Tjuvarnas natt' har man ju hört talas om, 'Tribadernas natt' också. Men när jag i min egenskap av frivillig för StorStockholms Genealogiska Förening knallade iväg mot Stockholms Stadsarkiv i kvällssolen lördag den 21 april, var jag fundersam på hur detta med Kulturnatt Stockholm skulle avlöpa för min del.

Ärligt talat var jag rätt tveksam. En strålande, varm och solig lördagskväll var väl folk mer benägna att skåla i något svalt och premiärköra utegrillen?

Blev helt klart förvånad när jag upptäckte en hyfsat lång kö framför Stadsarkivets ännu låsta dörr. Med berått mod ställde jag mig längst fram, och höll bedjande upp min lilla namnskylt för att visa att jag var funktionär.... De kunde ju ha lynchat mig annars! Vi svenskar är ett ganska godmodigt folk, men som en del utlänningar konstaterat så finns det två saker som får svensken att se rött: om du tar någons tvättid i den gemensamma tvättstugan, och om du tränger dig före i kön.

Efter att ha bankat och viftat en lång stund med en likaledes viftande funktionär på insidan av dörrparet, går dörren slutligen upp, och jag får chansen att hänga av mig rocken. Får väst på, och kan börja.

Det är ungefär det sista jag minns säkert. För tillströmningen var enorm! Ett flöde av människor, gamla tanter, unga killar, medelålders par... alla glada, och mycket positiva. Ett brett spektra av olika släktforskningsproblem, från norr till söder.

Där var smålänningen med dotter, de blandar hela tiden ihop födelseår, men minns kristallklart gatuadresser som är mer än trettio år gamla, med nummer och allt. Och det är faktiskt tack vare det, som vi kan ringa in rätt person med ett vanligt namn...

Där är den elegante unge ryssen som inte talar ett ord svenska, däremot flytande engelska. Han har en 'family legend' om att en anfader till familjen ska ha hetat Lewenhaupt. Han är själv benägen att avfärda teorin som nonsens, men när vi varit inne i biblioteket och jag läst högt ur Elgenstierna för honom, konstaterar vi att den aktuelle Lewenhaupt faktiskt befann sig i Moskva vid 'rätt' tidpunkt, och med det är ryssen nöjd. Han fotograferar av ryggen på boken, så att han kan återkomma till den vid senare tillfälle. Samt tackar undertecknad för hjälpen.

Hos ett mycket trevligt ungt par, där killen har anorna i Överkalix, lär jag mig ett helt nytt yrke: 'trafikchaufför'. Man är ju benägen att fråga: finns det någon annan typ av chaufför? Men ack, förra seklet var ungt och det här med bilar var nog fortfarande rätt exotiskt i Överkalix vid den tiden...

Jag har bland mina egna anor ett par som gifte sig i Malmö S:t Petri församling år 1713, men det är också enda gången jag penetrerat den församlingen. Tillsammans med en ung man, får jag nu en lektion av senare datum. I födelseboken lyder hänvisningarna till församlingsböckerna kort och gott '55 Hultet' och liknande. Arkiv Digital har ju färgbilder även på bokryggarna, och det är tur det. Kvartersnamnen står inte uppräknade i sökregistret, så vi får helt enkelt läsa på de fotograferade bokryggarna vilka kvarter varje bok innehåller. Men det funkar det också, och vi hittar det vi behöver för att den unge mannen ska ha en grund att forska vidare på. Han tackar för detta och försvinner i natten.

Varmt som h-e, och inte var jag hemma förrän tjugo i ett på natten, men en fantastisk kväll! Trevliga människor fulla med uppskattning, och ett mycket intressant tvärsnitt av en massa olika släkthistorier.

Lite Släktforskardagarna i kompaktform, så att säga...

 

Bilden: Stadshuset by night från muren runt Stadsarkivet. Fast bilden är från Kulturnatten 2015.

 

 

Fortsätt läs mer
  1273 Träffar
  0 Kommentarer
1273 Träffar
0 Kommentarer

På båten....

Marskryss-004

På söndag lägger båten ut för årets Släktforskarkryssning! Med bland annat undertecknad ombord....

Fick mig att börja fundera på det här med båtliv i största allmänhet.

Sverige är ju ett land med mycket kust och många sjöar. Och därmed har båtar alltid varit en viktig del av svenskens vardag. Från de enkla urholkade trästockar som stenåldersmänniskan fångade fisk från med sina djurbensharpuner, via vikingarnas fruktade drakbåtar, som med sina breda platta bottnar gick att framföra även på ganska grunda floder och åar, och dessutom var lätta att dra över landtungor. Fortsättande med stormaktstidens ståtliga krigsskepp (även om det mest praktfulla, Vasa, ganska snopet och prestigesänkande försvann i djupet redan på premiärturen) fram till det livliga 1800-talets många barkar, briggar och slutligen ångbåtar. Men för forna tiders båtägare eller båtmänniskor handlade det ju blott och bart om försörjning. Fiske, handel, erövring av rika provinser, utskeppning av skog eller järn som skulle säljas utrikes...

De flesta av oss är väl på något sätt släkt med en sjöman, båtsman eller skeppare.

Själv härstammar jag på fädernet från flera generationer sjökaptener Nordbäck i Gävle. Min farfars farfar, Erik Nordbäck, for vida omkring på de sju haven, och visst ger det en extra poäng när man i sin hand får en kopia på ett kvitto som han undertecknade när han kommit i hemmahamn med båten 'Amazon' efter att ha varit i Australien och levererat en last med träplankor. Vad han hade med sig tillbaka framgick tyvärr inte. Amazon gick senare på grund och blev ganska rejält tilltygad, men då var det inte min farfars farfar som var kapten! Bara så ni vet.

Idag är ju sjöfarten här i Sverige mest ett folknöje, oavsett om man ror ut med lilla ekan eller kliver ombord på en tolv våningar stor färja.

Men tänk om alla våra sjöar, älvar och havsvikar kunde tala! Vad allt skulle de inte berätta om enkla fiskare, dånande sjöslag och stillsamt romantiska roddturer! Ibland har jag undrat hur det började. Var det en slump, råkade någon kliva ut på en trästock och upptäckte att den höll sig flytande? Eller visste man redan när inlandsisen smälte att det gick att hålla sig kvar på ett isflak även om det drev med vattnet? Vem byggde egentligen den allra första båten?

 

Lite spridda båtreflexioner bara. Själv hoppas jag att det inte blåser för mycket på söndag/måndag. Har dessvärre anlag för sjösjuka, vilket mina skepparförfäder säkert skulle skämmas om de hörde.

Kanske tur att de inte vet om det...

Bilden: Af Chapman, en typ av båt.

 

 

Fortsätt läs mer
  1081 Träffar
  0 Kommentarer
1081 Träffar
0 Kommentarer

Som ett paket på posten....

Muskloppis-001

Trots allt så kommer det fortfarande rätt mycket papperspost i boxen. Förutom de oundvikliga räkningarna, så är det fyrfärgsreklam om allt från att köpa billiga babygrejor till 'ett tryggt stöd' när man ska begravas.
Det är väldigt många mäklare som övermodigt annonserar att de 'just sålt en lägenhet nära dig'. Nära mig omfattar tydligen i stort sett hela Stockholms innerstad, att döma av adresserna...


Någon enstaka gång livas posten upp av ett gammaldags hederligt vykort från exotisk ort. Eller ett sirligt handskrivet korrespondenskort, där moster Elsa tackar för uppvaktning på 75-årsdagen.


Men mestadels är det inga större överraskningar i posten. Fast undantag finns ju. När jag var ny på GF, minns jag att vår dåvarande kanslichef Bertil hade beställt kontorsgrejor. Färgband till skrivmaskinen (90-tal), tipp-ex, tejp.... ja, ni vet.
Jag tog själv emot paketet, och läste noga på fraktsedeln, samt bar in paketet på Bertils kontor. En stund senare hade jag ärende dit in, och fann då Bertil tillsammans med en öppnad kartong, som lyste i pastellfärger: ljusblått, mintgrönt, rosa... ett kotteri av åtminstone trettio behållare pumptvål!
Med tanke på de två toaletter som GF på Riddarholmen förfogade över, verkade det lite överdrivet. På förfrågan uppgav Bertil att han redan ringt till företaget, och påtalat missen. Det stod ändå rätt på fraktsedeln, så jag beklagade nästan att jag inte varit på plats för att se Bertils ansiktsuttryck när han öppnade paketet och fann alla dessa tvålar istället för det han beställt. Det hade varit värt tjugofem öre!


Inte heller när vi flyttat till Sabbatsbergsparken, kom vi undan. Jag kom tillbaka från ett ärende en eftermiddag, och hörde då vännen Chris prata med någon ovanför spiraltrappan som ledde upp till våra lokaler. Jag hör Chris säga: 'Ja, jag kan skriva på. Men det är helt fel, det är INTE vi som ska ha de här'. Och ett stressat varubud som desperat insisterade på en signatur 'så dom ser att jag har levererat'.
När jag kom upp, såg jag varför Chris motsatt sig leveransen. Det vi fått levererat i två stora kartonger, var cirka 50-60 färgglada sagoböcker vid namn 'Petter och hans fyra getter'. Vi bläddrade igenom en av dessa böcker med intresse, men insåg att våra besökare troligtvis var lite för åldersstigna för att riktigt uppskatta böckerna... Troligen skulle de till något dagis eller liknande i närheten.


Sedan ska man ju inte tro att e-postmeddelanden är helt säkra heller. Bortsett från skräpmail och erbjudanden om att förlänga en viss, manlig kroppsdel billigt, så landade det en gång ett intressant meddelade i GFs e-postlåda. Texten löd ungefär: 'Tråkigt väder idag. Inget att göra. Ska vi gå på bio?'.  Det lät ju lockande, och jag funderade på att svara: 'Gärna. Vilken film ska vi se?'. Men jag hann inte svara, förrän det kom ett generat nytt mail från en medlem som sa sig ha förväxlat vår e-postadress med grannarnas i hastigheten.


Visst kan det bli bökigt när det kommer fel grejor med posten. Men det piggar onekligen upp lite också!

Bilden föreställer, något omotiverat, den årliga storloppisen på Muskö för några år sedan. Där finns det många kartonger med alla möjliga varor.... !

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1135 Träffar
  0 Kommentarer
1135 Träffar
0 Kommentarer

I häxans tid...

hxa

Hade för en gångs skull tid att läsa hela Metro idag långfredag. Blev vansinnigt irriterad, och för en gångs skull gällde det inte skribenternas oförmåga att handskas med den svenska grammatiken (det kommer jag säkert att grumsa om i något senare blogginlägg...). Nä, den  här gången läser jag angående de svenska häxprocesserna om de arma kvinnor som dömts till döden för trolldom att 'flera av dem brändes på bål'.


Nix pix pulvermix. Det finns bara ett enda känt fall i Sverige där en häxdömd kvinna verkligen brändes levande på bål. Det var finskfödda Malin Matsdotter, alias Rumpare-Malin, som mötte detta omänskliga öde i Stockholm den 5 augusti 1676. Att just hon dömdes att brännas levande på bålet, berodde troligen på att hon vägrade bekänna sina påstådda häxerier.


Däremot var det vanligt att man, efter att ha halshuggit häxorna, brände deras lik på bål. Men det är ju en helt annan sak.


Nu handlade i och för sig själva artikeln om synen på kvinnlig sexualitet i samband med häxprocesserna. Men man kan ju kolla sina fakta ordentligt för det.


Idag klär vi gärna ut våra små barn till häxor i påsktider, med schaletter, påmålat smink och lagom ruffiga kläder. Vi vuxnare kvinnor skojar om häxkvastar och Blåkulla. Inget fel i det, men vi bör ju också komma ihåg att det var en fasansfull tid i Sverige under slutet av 1600-talet. Häxprocesser med visgossar och angivare av alla de slag, blossade upp överallt. Den kvinna som var med och anklagade någon ena dagen, kunde finns sig själv inför rätta den andra dagen.

 

I Flarken i Nysätra i södra Västerbotten, anklagades nämndemanshustrun Ingeborg Andersdotter och hennes två vuxna ogifta döttrar, Britta och Sigrid, för häxeri. Det är ett antal barn som anklagar Ingeborg för att ha fört barn till Blåkulla. Den 22 och  23 september 1675 står mor och döttrar (tillsammans med nio andra kvinnor) inför domaren Heurius Winblad, i närvaro av bland annat landshövding Johan Graan och prästen Lars Beronius Burman. 'Bittert gråtande' förnekar Ingeborg och döttrarna alla anklagelser.

Om det berodde på att Ingeborg var nämndemanshustru, att prosten gav henne och döttrarna 'gott beröm' och intygade att ingen av dem någonsin påträffats med några vidskepelser eller varit anklagade för trolldom innan ryktena uppstod,  eller på Johan Graans misstro mot häxprocesserna som sådana vet jag inte - men Ingeborg, döttrarna och de andra kvinnorna blir faktiskt frikända!

Vi får i det här sammanhanget också veta att Ingeborg var 'en duktig bondhustru som spann och vävde tidigt och sent'.

Och det var ju faktiskt något positivt som kom ut ur den häxprocessen!

Ingeborg Andersdotter är min mm mm ff fm mf mor....

Glad Påsk!

Fortsätt läs mer
  1559 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Åhlén
Visste inte att endast en "häxa" brändes på bål - en för mycket dock!... Läs mer
fredag, 06 april 2018 16:24
1559 Träffar
1 Kommentar

Roligt med släktforskning! Eller...?

London-007

 

Jag såg en skämtteckning från Grönköpings Weckoblad, där en ytterst förnäm dam iklädd päls och minihund sitter med näsan i vädret medan en man på andra sidan skrivbordet glatt försäkrar henne:
Jodå, er förfader var mycket berömd. Han tog minst sju unga kvinnor av daga innan han infångades och hängdes....

En typisk drift med hur vissa överklassmänniskor förr använde släktforskningen för att kunna skryta för vänner och bekanta med sina 'fina' förfäder och anmödrar.

Visst är det kul att släktforska! Men nybörjaren upptäcker snart att det är betydligt mer tålamodskrävande än när kändisar på TV får sina släktdokument serverade av någon med vita handskar. Och det är ju inte alltid säkert att man gillar det man hittar.

Vad gör man om man upptäcker att ens ana är en mördare? Eller, på sätt och vis ännu värre, om man upptäcker att ens högt älskade farfar eller mormor fick ett utomäktenskapligt barn som aldrig erkändes eller togs upp i familjegemenskapen?

Man måste för det första ha sin släktforskning på lite distans. Du är inte din farfar eller mormor. Än mindre din farfars morfar mördaren. Vad de gjorde, kan du inte göra ogjort, men du kan heller inte lastas för det.

Sedan måste man, vilket förvånansvärt många glömmer bort, komma ihåg att livet var väsentligt annorlunda förr. Det är inte särskilt länge sedan vi fick religionsfrihet i Sverige. Och de gamla kristna värderingarna om exempelvis äktenskapets ingående levde kvar bland folk mycket länge.

Jag har flera gånger, både i min egen släkt och från andra hört kommentaren: 'Varför ska man forska i det förflutna? Det är väl framtiden som betyder något!'
En ganska typisk inställning hos de människor som levde i det nya Sverige. Man skämdes för sin fattiga uppväxt, och kanske var man rentav 'oäkta' barn. Eller hade själv fått barn utan att vara gift. Hade gammelfarfar kanske faktiskt haft ihjäl någon på sin tid? Bäst att glömma det som varit!

Levnadsstandarden för det stora flertalet var ju bedrövlig ända in på 1900-talet. Man åt dålig och enformig mat, om man nu fick mat. De flesta bodde i små ruckliga torpstugor, fulla med löss och med bara vedspisen som värmekälla. Från sin steniga åkerlapp kunde man se hur de rika kom farande från sina säterier och gods i guldsmidda vagnar dragna av blankryktade hästar. Inte så konstigt kanske, om det föddes bittra tankar hos en och annan. Eller bara desperation, om det var tomt i magen och ännu mer tomt i kassakistan.

Därmed inte sagt att man hade mer rätt att slå ihjäl eller råna sina medmänniskor då än nu. Och det visste säkert gammelmormor och gammelfarfar mycket väl.

Bilden: Nutid och dåtid i London 2015

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2112 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Håller helt och hållet med om detta. Varför ska man skämmas eller ta på sig något som förfäderna har gjort. Jag tycker det är gans... Läs mer
fredag, 23 mars 2018 18:49
2112 Träffar
1 Kommentar

STF-bokspassionen

Mars-18-030

För några år sedan blev jag uppringd i tjänsten av en herre som hade en uppsättning Svenska Turistföreningens årsskrifter hemma. Inbundna, och gamla goda årgångar. Han undrade nu om GF var intresserade av att överta dessa?


- Absolut. Hit med dom! svarade jag, mer uppriktigt än helt artigt.


Men det förtjänar de faktiskt.


Många har skrattat åt min passion för dessa fantastiska böcker. En del har kritiserat mina långa texter om dem i boklistorna.


Men det är så svårt att sluta skriva! Och det är så lätt att försjunka fullständigt i dessa innehållsrika böcker, särskilt  de som utkom i början av 1900-talet, i turismens verkliga barndom. Då när det varken fanns femstjärniga hotell, skidliftar eller bagageband.


Det är så svårt att sluta läsa. Ibland blir det nästan deckaraktigt spännande. År 1900 får man exempelvis läsa kapitlet 'På hyddstakning i Lappland', där man lever med i våldsamma regnoväder, en febril jakt på ost, och en klockare som fått blodförgiftning. Hur gick det se'n?


Saga blandas med verklighet i historien om Gräfsnäs slottsruin. Från mytologiska jungfrur till grosshandlaren som köpte slottet 1897.


Under de första årtiondena gjordes omslagsbilderna ofta av kända konstnärer (se bilden!). Ibland har de dekorerat inne i böckerna också. Både Selma Lagerlöf och Erik Axel Karlfeldt har publicerat originalverk i årsböckerna.


Historiska ögonvittnesskildringar: Karl XI:s sändebud Feuquières beskriver utförligt Fjällbackas hamn.


Sport: Vad sägs om kapitlet 'OS 1912', i ord och bild? Sportkommentatorer före radions tidevarv alltså!


Gravstensinventering: Lemnhults kyrkogård, känd för sina många gravstenar i trä, även med genealogiska notiser....


Visste ni att Båstad kallats för 'Nordens Sorrento'?


Apropå badorter, så får vi också lära oss att Särö var 'dyrt' på den tiden...


Militärhistoria: Fredrikshald, som i och för sig ligger utanför landets gränser, där man läser ett stycke karolinsk sluthistoria, genom ögonvittnesskildringar.


Turismen som sådan: '... och det är exempelvis ingenting ovanligt att han (turisten alltså) t o m midtunder andakten i kyrkan promenerar omkring på knarrande sulor för att bekika de där inne församlade och deras dräkter, allt under det att han som en tjufskytt knäpper och klickar med den oundvikliga kameran...' Och detta var alltså år 1905! Inget nytt under solen alltså....


Färger: 'Framför oss låg sjön vattrad i guld och silfverglittrande grått, där bakom reste sig åsen, majestätisk, mörk och hemlighetsfull, öfver det hela flammande aftonhimmeln i guldgrönt, klarrödt och djupviolett'...


Ekonomi: Vid skolresa till Stockolm anno 1908, har den ordentlige magistern gjort en uppställning där han begrundar vad biljetter till Katarinahissen, ångbåtsbiljetter till Djurgården och skolfrukost till hela klassen kostat.


Mode: 'Där kommer Per Bertilsson själf i grå kavaj och storstöflar, med snuggan hängande i ena mungipan...' Turistfashion anno 1902.


Citaten ovan kommer från böckerna i min boklista 'Urturisten' som innehöll STF-årsböcker 1900-1915. Och det är enda gången jag blivit oense med vår förra layoutare av boklistor. Hon hävdade bestämt att jag var tvungen att korta texten, för annars skulle listan bli tio sidor lång!


Kort sagt: Dessa böcker innehåller hur mycket ögonblicksbilder som helst från ett Sverige som till stora delar har försvunnit, men ett Sverige som var vardag för mormors mor och farfars far.Längre fram i tiden kan man läsa om hur Turistsverige såg ut när mamma och pappa var unga. Eller rentav se några minnesbilder från sin egen barndom.

 

Ett citat till: 'Jag ligger på en sten vid stranden i timtal, stirrar ner i det hvirflande hvita skummet och lyssnar, och märker ej hur tiden går...'


Där har ni mig när jag skriver Turistlistor!


Men det förtjänar de.

Bilden: Einar Forseth har målat Örebro slott till Svenska Turistföreningens årsbok 1930. Det var alltså Närke som gällde det året....

Fortsätt läs mer
  1262 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Väldigt intressant läsning Helena. Förstår din passion för STF-böckerna. ... Läs mer
fredag, 16 mars 2018 19:38
Helena Nordbäck
Tackar! Jag hade nog kunnat skriva en spaltkilometer till.... ;-)
fredag, 16 mars 2018 20:01
Ulla Åhlén
Visste verkligen inte att STF:s årsböcker är så spännande!
lördag, 17 mars 2018 15:19
1262 Träffar
4 Kommentarer

Med nattåg till släktforskardagarna 2008

Dettaharhnt-00_20180601-124351_1

 

Idétorka denna vecka. Så här kommer ett litet avsnitt ur mitt häfte 'Detta har hänt på Släktforskardagarna':

Jag hade aldrig någonsin åkt nattåg förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen. I alla fall inte i så kallad liggvagn.
Men det började ganska oskyldigt, när jag kom till Stockholms central på kvällen. Mitt på perrong nummer 12 står det en liten vit.. tja, barack, kanske man kan kalla det för. Det var där man skulle checka in till nattåget. Konduktören klev in i lilla trästugan, öppnade luckan och var redo. Tågmästaren tog min biljett, och det hela gick pilsnabbt.
Det var när jag klev ombord på tåget som jag började ana oråd. Gången, med de flesta kupédörrarna öppna, var ohyggligt smal, jag fick nästa gå i sidled med mitt bagage. De kupéer som jag kom åt att titta in i , såg otroligt smala ut.
Så hittade jag till slut den kupé som skulle innehålla min plats, nr 44 Mellan. Där inne var redan ett antal människor. Kupén bestod av tre ovanför varandra anbringade britsar på ömse sidor. Emellan dessa två britsrader fanns en möjligen fotsbred golvyta. Det mesta av golvytan upptogs av en lång stege. Det fanns i stort sett ingenstans att ställa bagaget.
Inledningsvis blev det en viss oreda. Det kom åtminstone två personer som trodde att de skulle koja i vår kupé, innan det visade sig att de skulle någon helt annanstans. Så småningom redde vi ut begreppen. Jag insåg att det enda sättet att få bäddat var att stå nere på golvet och få det ordnat.
Bäddat och bäddat… knyckla ett örngott på en alldeles för stor, och platt, ryggstödskudde. Och bre ut den så kallade sovpåsen, ett i stort sett uppochnervänt påslakan, och filten.
Sedan skulle jag upp. Oj, det var inte lätt! Till slut lyckades vi med förenade krafter luta på stegen så pass mycket att det gick att klättra upp. De två sadelgjordsliknande snören som hängde som ett kryss framför kojen för att förhindra att man ramlade ut mitt i natten, gjorde ju sitt till att det blev knepigt att ta sig fram. Jag fick lov att haka av det ena för att kunna komma in. När jag väl kommit dit, insåg jag att det inte gick att sitta upprätt. Jag fick kravla mig fram, ungefär som en daggmask, för att inta liggande ställning.
Ingen av oss passagerare i kupén hade särskilt mycket bagage. De flesta hade ryggsäck, eller så kallad flygväska med sig. Men med den lilla golvytan så säger det sig självt att det var fullständigt omöjligt att få plats. Min väska lyckades vi peta in någorlunda långt under den nedersta britsen. Det var egentligen för lågt utrymme, men det mesta av väskan gick in. Kassen med kartongerna var jag dock tvungen att förvara uppe i britsen, tillsammans med min tämligen välfyllda handväska.
Till slut började vi i alla fall få lite struktur på saker och ting, och lugn utbredde sig. Jag tråcklade mig ner igen, efter att på något sätt ha lyckats byta kläder, och traskade med necessären i nypan barfota i bara nattskjortan tvärs igenom hela vagnen  till toaletten. ’Traskade’ är kanske lite mycket sagt. Knata i sidled, ungefär som mina fåglar brukar göra på fönsterbrädan, var vad jag fick göra. Nå, väl framme gjorde jag mig i ordning för natten, borstade tänderna och sådant. Precis som jag var klar att gå, rycktes dörren upp och en ung grabb kom inrusande på toaletten, men tvärnitade förstås när han såg mig. Uppenbarligen hade jag inte låst dörren, fastän jag trodde att jag gjort det. Han såg ungefär lika skrämd ut som jag kände mig. Det visade sig senare att det jag trodde var låsknappen inte alls var låsknappen utan det var en helt annan knapp som var låsknappen. Tur att jag var klar därinne åtminstone…
Sedan var det bara att gå och lägga sig, då. Min bok, som jag tagit med som reselektyr, låg i bruna väskan och jag hade ingen större lust att försöka lirka fram den under nedersta kojen, utan jag skrev i min lilla anteckningsbok, helt enkelt, och så lade jag mig för att försöka sova. Sängen, eller rättare sagt britsen, var hård och smal. Kudden var om möjligt ännu hårdare. Sovpåsen och filten gick dock an. Men när tåget väl startade, förstod jag att det skulle komma att bli en mycket, mycket lång natt.
När man sitter upp, tänker man inte på hur ofantligt mycket ett tåg slänger och kränger. När man ligger ner, märker man det på ett helt annat sätt. Därtill kommer alla ljuden. Det skramlar, pyser, dunkar, knarrar och gnisslar. Ändå tror jag att vårt tåg körde ganska sakta. Jag lyckades sova cirka två timmar, tror jag. Mellan strax efter midnatt, och fram till lite drygt två på morgonen. Sedan vaknade jag ohjälpligt, och låg och vred mig, önskande att det snart skulle vara morgon och slut på pinan. Då måste jag ändå skjuta in att mina kupékamrater inte alls var några monster; ingen som pratade i sömnen, snarkade eller på något sätt ställde till oväsen. Men den äldre damen som hade nedersta britsen på andra sidan hade tydligen något som gjorde att hon inte kunde sova. Hon hade lampan tänd större delen av natten, och låg och läste. Om det hade varit ett vanligt lampsken hade det kanske inte stört så mycket, men den hade ett konstigt, metalliskt fluorescerande ljus, såg nästan ut som någon sorts speciallampa för undersökning av kemikalier i något polislabb eller något sådant. Lampan gjorde sitt till för att hålla mig vaken, men det var ju inte det enda skälet…
Klockan kvart i fem, bankade konduktören på vår kupédörr och omtalade att vi snart var i Hässleholm, och det var dags för byte. Men när han fick klart för sig att ensamma mamman med sonen skulle till Kastrup, tyckte han att hon lika gärna kunde fortsätta med vårt tåg. Och någon annanstans skulle ingen i kupén. ’Ingen behöver alltså byta i Hässleholm’ konstaterade jag. ’En helt korrekt sammanfattning’ tyckte konduktören och försvann.
Efter detta besök, var det nog inte bara jag som var vaken. Klockan var ju fem, vi skulle vara framme enligt beräkningen cirka en och en halv timme senare, och man vill ju gärna upp och tvätta sig och klä på sig först. Det verkade rätt meningslöst att ens försöka sova vidare.
Till slut var dock resan över.
Vädergubbarna hade hållit ord, det var faktiskt både soligt och varmt i Malmö, särskilt med tanke på att klockan bara var sju på morgonen.


Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag kände mig särskilt fräsch, pigg och utvilad när jag vacklade iväg längs perrongen på Malmö Centralstation med bagaget i händerna. Men på något sätt måste kartbilden som vi tittat på, Chris och jag, dagen innan etsat sig fast i minnet på mig. För, hör och häpna, utan karta, dödstrött och för allra första gången i Malmö, så lyckades jag faktiskt ta mig fram till hotellet i första försöket. Det var i och för sig ingen svår väg att gå, men ändå. För att vara mig är detta extremt ovanligt. Eller, som vännen Chris sa när jag berättade det för honom: ’Har det skett något misstag någonstans?’
Väl framme på Hotell Astoria, hade jag lite tur i oturen efter den bedrövliga natten. Normalt sett brukar man ju numera inte få tillträde till sitt hotellrum förrän frampå eftermiddagen. Det ska ju städas och så. På Astoria skulle jag egentligen ha fått vänta till klockan två. Men nu lyckades jag faktiskt beveka damen i receptionen så att jag kunde få rummet meddetsamma, fastän klockan inte ens var halv åtta på morgonen. Jag var innerligt tacksam för detta. Det gjorde att jag inte bara kunde ställa ifrån mig bagaget, utan också, faktiskt, få en halvtimmes sömn. Att få sova en halvtimme extra kan göra mer än man tror ibland.

Vi sålde massor med böcker på Släktforskardagarna i Malmö 2008, men min största bedrift var nog att jag lyckades bli av med returbiljetten och fixa billift hem.

 

Fortsätt läs mer
  1120 Träffar
  0 Kommentarer
1120 Träffar
0 Kommentarer

Fri kyrka...?

Norrlandsresa-160

Även om Gustav Vasa införde protestantismen i Sverige mer för att kunna betala sina tyska revoltfinansiärer med guld och silver från de indragna katolska klostren än av religiös övertygelse, så höll lutherska kyrkan svenskarna i ett järngrepp under mycket lång tid.

Först omkring 1860 kunde svenska medborgare lämna Svenska kyrkan, under förutsättning att man samtidigt anmälde sitt inträde i ett annat officiellt godkänt samfund.

Därmed inte sagt att statskyrkans prästerskap gillade detta så värst mycket. Vilket lämnat lite spår i kyrkböckerna.

Första gången jag stötte på fenomenet var i Stöde nära Sundsvall. I de vackert skrivna kyrkböckerna på 1870- eller 80-talet, kan jag läsa flera gånger i dopbokskanten: 'föräldrarna baptister, vägrat dopet' eller på något ställe: 'fadern baptist, vägrat döpa'.

Den prästen nöjde sig i alla fall med den lilla anteckningen.

Min mentor i släktforskning berättade att han en gång stött på följande lilla anteckning i en kyrkbok: 'Bekänner sig till den katolska villfarelsen'.

Min vän Barbro berättade igår att hon i de bohuslänska kyrkböckerna hittat anteckningar om barn som benämnts 'mormonyngel'.

Häromdagen hittade jag år 1875 en nyfödd Karl David i födelse- och dopboken för Brunneby i Östergötland. Men istället för föräldrar, hade prästen skrivit 'se anteckning'. I anteckningsfältet läser jag följande: 'Karl David är född af föräld. Karl Oscar Larsson och hu. Karolina Jansson från Fallet, Westanå egor. Föräldrarna methodister. Dopsedel utfärdad af en pastor Wallén, sannolikt methodist. Dopet kan icke anses annorlunda än såsom ett nöddop.'

Ack ja. Statskyrkeprästen får det att låta som 'sannolikt återfallsförbrytare'... Och mer än nöddop var det inte värt. Allt för att hålla dessa utbrytare på avstånd.

Men det hade han ju inget för. Frikyrkorna kom för att stanna, tätt följda av arbetarrörelse, nykterhetsrörelse... Och därtill ångbåtar, järnvägar och dagstidningar. Sverige var obönhörligt på väg att förändras för alltid. På gott och ont.

Bilden föreställer Nysätra (Nysättra) kyrka i Västerbotten.

Fortsätt läs mer
  1408 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Roland Jargården
Kul att se att du är i farten och har skrivklådan kvar...Om jag minns rätt så upphörde inte kravet på att tillhöra något trossamfu... Läs mer
fredag, 02 mars 2018 13:29
Helena Nordbäck
Hej Roland!Kul att höra av dig! 1952 närmare bestämt, kom lagen ifråga.... Har du läst mina tidigare rötterbloggar?
fredag, 02 mars 2018 13:40
Roland Jargården
Jodå, jag brukar läsa dem. Det är dock inte förrän nu som jag har fått tummen ur det berömda och skaffa mig inloggningsuppgifter.... Läs mer
fredag, 02 mars 2018 14:58
1408 Träffar
4 Kommentarer

Min vän mördaren.... ?

Srmland-the-movie-016

Så hette en pocketdeckare med Larry Kent, som jag läste på 70-talet. Ni vet, de där jättebilliga pocketdeckarserierna, som man köpte för någon krona i mataffären. Allihop hade en tjej i två nummer för liten bikini på omslaget, oavsett om boken hette 'Ormen i paradiset' eller 'Storm över Oklahoma'... Jag minns inte så mycket av handlingen, men jag vet att jag tänkte att jag ALDRIG skulle nedlåta mig att så mycket som hälsa på någon som jag visste hade begått ett mord...

För ett par veckor sedan, fick jag i min hand ett brev som kommit till våra grannar Sveriges Släktforskarförbund. Det var en amerikan som bad om hjälp med att spåra några svenska släktingar. Chris Henning och jag hjälptes åt, och hittade ett par dödsannonser, som vi kopierade på papper och skickade till den uppgivna adressen. Någon e-post fanns inte uppgiven i brevet.

För ett par dagar sedan, kom brevet i retur! En gul remsa på kuvertet förkunnade att 'brevet inte kunde levereras'. Jag gick då in till Förbundet och frågade Mikael Hoffsten om han möjligen hade kvar kuvertet, så att jag kunde se efter om jag skrivit fel adress.

Det hade han inte, men på nätet hittade han tämligen snabbt amerikanen ifråga. Det visade sig att han satt i fängelse, dömd för att ha mördat sin tioåriga dotter år 2006!

De ord som saknades i adressen var uppenbarligen 'correction center' (jag utelämnar ortnamnet), alltså 'fängelse'! Förståeligt om han inte ville uppge detta, troligen trodde han inte att vi skulle svara om han skrivit att han sitter i fängelse. Det förklarade också varför han inte hade e-post.

Vad göra i en sådan situation? Låtsas som det regnar, stoppa brevet i ett nytt kuvert, korrigera adressen och skicka? Slänga brevet i papperskorgen hellre än att betjäna en mördare?

Vi undertecknade ju följebrevet med våra namn, Chris och jag. Kommer vi att registreras någonstans som någon sorts 'kontakter' till den dömde mördaren?

Vår släktforskningsintresserade mördare sitter på livstid, dömd till 100 års fängelse. Det verkar inte troligt att han kommer ut, och kan fortsätta göra skada.

Vi rådslog, och Chris menade att 'då har han i alla fall något vettigt att göra'.

Så jag stoppade brevet i nytt kuvert, korrigerade adressen....

Men nog känns det lite konstigt i maggropen.

Släktforskning kan vara riktigt kusligt ibland....

Bilden föreställer skamstocken i Ytterselö kyrka, Södermanland

Fortsätt läs mer
  2683 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Åhlén
Vilken historia!Klart att han skall få den information ni hittat!
fredag, 23 februari 2018 12:57
Helena Nordbäck
Ja, det är faktiskt första gången under mina snart 25 år på GF, som jag har råkat ut för detta... Brevet är på väg, men vi får väl... Läs mer
fredag, 23 februari 2018 13:21
Bengt Welander
En intressant frågeställning. Hur hanterar vi det som dyker upp i vår forskning? Om vi hittar en grov förbrytare bak i tiden, välj... Läs mer
fredag, 23 februari 2018 15:34
2683 Träffar
3 Kommentarer

Brända juveler

095

'Den röde hanen' är en lika regelbunden som ovälkommen gäst i våra städer och byar genom historien. Brunnit har det gjort, och förödelse har det blivit.
För oss släktforskare kan man kanske tala om en 'brandmur', åtminstone vad gäller kyrkböckerna.
Själv har jag dystra erfarenheter av en familj som började sin bana i Surteby-Kattunga, Västergötland, för att sedan flytta till Sibbarp, Halland. Båda de orterna har brunna kyrkböcker! Och naturligtvis är de uppbrunna precis den period som jag var intresserad av. Murphys lag för släktforskare!

'Borgmästaren grät och bad, biskopen svor och släckte'. Var det branden i Karlstad?

Jag minns när jag skulle börja forska i Skellefteå landsförsamling. Det är så länge sedan att det var mikrokort som gällde fortfarande.
Jag kommer aldrig att glömma synen av de svarta 'sorgkanterna', de syntes tydligt redan innan jag stoppat in dem i apparaten.

Vem var den okände hjälte som uppenbarligen riskerade livet för att få ut kyrkböckerna i sista sekunden? Borde han/hon inte få en staty någonstans?
Jag skänker gärna en slant till uppförandet av en sådan!


Min älsklingsstad Varberg har brunnit extremt många gånger, men lyckligtvis tycks det inte ha drabbat kyrkböckerna. Att stadens äldsta husförhörslängder är både sena och usla har nog andra orsaker...
Albert Sandklef, Varbergs store (om än inte alltid helt tillförlitlige) hävdatecknare, konstaterar att 'I Varbergs historia förekommer alltför mycket eld och alltför lite vatten'.


Enligt Varbergs allmänna rådstuguprotokoll 1719 föreslår borgmästare Isac Himmelberg att staden ska inköpa en 'spruta'. Förslaget bifölls, men vid allmänna rådstugan år 1729 tillfrågades samme borgmästare av gästande landshövding och landssekreterare om hur det förhöll sig med brandutensilier. Borgmästare Himmelberg, sannolikt något kallsvettig, tvangs medge att förslag om inköp godkänts, och pengar fanns anslagna till inköp av brandspruta, men någon sådan fanns alltså inte inköpt, trots att tio år gått sedan beslut fattats i ärendet. (Inte utan vissa likheter med dagens byråkrati på sina håll....)
Ingen brandspruta noteras som  inköpt i de följande årens protokoll heller.
När Varberg brann år 1767 hade man faktiskt skaffat två brandsprutor, men, som det stod i protokollet året efter branden, så hade elden inte bara förtärt kyrka, samtliga publika byggnader och 67 privathus, utan också 'begge stadens sprutor och öfriga brandredskaper'... !
Brandsprutorna brann upp, således.
Men som den berömda fågel Fenix, har Varberg, liksom de flesta andra nedbrunna orter, rest sig ur askan och levt vidare.
Själv var jag i Varberg första gången 1998, och sedan dess längtar jag dit permanent. Men det är en annan historia!

Fortsätt läs mer
  1389 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Åh, den där frustrationen känner jag så väl igen eftersom jag också har släkt både i Surteby och i Sibbarp från tiden när kyrkböck... Läs mer
fredag, 16 februari 2018 00:03
Helena Nordbäck
Vad gäller Sibbarp så är det ju så ini bänken retsamt att det finns kyrkböcker fram till 1760! Men inte senare... S-K är ju rejält... Läs mer
lördag, 17 februari 2018 22:56
Gunnar Håkansson
Det där om borgmästaren och biskopen kan nog gälla många städer, men jag har hört det om Uppsala.Gunnar Håkansson
fredag, 16 februari 2018 08:51
1389 Träffar
6 Kommentarer

Fredagsmus

husmus

Läste på facebook att någon gjort sig lustig över att vissa personer säger ’hej’ till katter. Men självklart säger man hej till katter! Det är väl ingen som törs något annat, de kan ju bli jättesura!

Från katter växlar jag snabbt över till – råttor!

Jag erkänner: jag är rädd för möss och råttor. Inomhus. Utomhus får man väl finna sig i vetskapen att de existerar. Med undantag för en ökenråtta vid namn Basil (efter högt föredöme i ’Fawlty Towers’) som figurerade några år i vår familj, så har jag förvisso ingen erfarenhet av inomhusråttor.

Inomhusmöss däremot…

En helg för ett antal år sedan, var jag ute på familjens sommarställe så tidigt som i februari-mars någon gång. Det var mycket kallt ute, och skönt att komma inomhus. Dessvärre tyckte tydligen även traktens möss detta. På kvällen när det blev läggdags, blev jag upplyst om att möss synts till här och där, men jag sa övermodigt att ’äsch därute i gäststugan har jag då aldrig sett en endaste mus!’

Det gjorde jag inte nu heller, men när jag släckt lampan för att sova, hördes plötsligt ett lätt rasslande ljud, följt av knaprande. Vettskrämd tände jag lampan. Nej, här inne i själva stugan fanns inte minsta spår av några möss. Däremot, kom jag att tänka på, finns det förråd på utsidan av huset…. Lampan släckt igen, somnar denna gång. Men väcks nu av ett intensivt gnagande och springande. Inte heller denna gång fanns några spår av mössen där jag hade min sovplats. Till slut somnade jag om, men vaknade någon gång i gryningen av… ja, gissa vad! Trött och irriterad, röt jag så fönsterrutorna skallrade: ’OM ni nu ska vistas inomhus, så kan ni åtminstone hålla käften!’

När det till slut blivit morgon, kom jag över till stora huset och sa ynkligt ’kan jag få några råttfällor dit ut?’

Det visade sig sedermera, att mössen HADE varit på fest. I förrådet fanns en påse med lite överblivna gräsfrön. Den påsen var sönder, och fröna borta. Vad värre var;  i ytterfacket på en golfväska, hade en chokladbit blivit kvarglömd… Golfväskan hade inget ytterfack längre. Och ännu mindre någon chokladbit….

Jag fick råttfällorna.

Möss har även förekommit i släktforskningen. Förutom att jag en gång krockade med en mus i Marabouparken, så råkade jag ut för något tämligen obehagligt i det som då var vårt hängmappsrum. Det låg en trappa ner från receptionen, och när någon ville ha uppgifter ur hängmapparna, blev det att trava ner och bläddra. Det gjorde jag en dag, och redan när jag steg in, kände jag en obehaglig lukt. Men då toaletterna låg näst intill, trodde jag att det kom därifrån. Jag letade upp vad jag skulle, men när jag vände om för att gå…. Vad låg på golvet, om inte en död mus! Och det var den som luktade. För första gången i mitt liv fick jag akut musfrossa. Jag rusade i panik därifrån. En medarbetare med betydligt bättre nerver (samt större musvana eftersom hon bodde i ett gammalt trähus) fick det tveksamma nöjet att begrava liket. Hon hittade dessutom en död mus till under ett skåp, nästintill mumifierad, men ändå.

Det tog två dagar innan jag vågade besöka hängmappsrummet utan eskort. Så jag har fått acceptera att jag faktiskt är rädd för möss.

Inomhus.

Fortsätt läs mer
  1653 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Åhlén
Jag är också rädd för möss ......
lördag, 10 februari 2018 14:33
1653 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Ted Rosvall
221 inlägg
Eva Johansson
191 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Camilla Eriksson
85 inlägg
Mats Ahlgren
45 inlägg
Helena Nordbäck
29 inlägg
Peter Sjölund
16 inlägg
Fredrik Mejster
13 inlägg
Gästbloggare
10 inlägg