Rötterbloggen
Rötterbloggen

Whatever became of Alma ... ?

Faster Alma 2 JUSTERAD

Betrakta detta gamla fotografi, taget i Stockholm någon gång i slutet av 1800-talet, kanske omkring 1895. Kvinnan på bilden heter ALMA ANDERSDOTTER - senare ANDERSSON - och hon föddes 1876 i Bräkne-Hoby, Blekinge, som dotter till torparen Anders Persson (1842-1921) och Elin Svensdotter (1838-1927) i Vasakull. 1894 flyttar hon till Stockholm och får anställning som piga hos en familj på Söder. Efter två år är hon tillbaka i Bräkne-Hoby, bor något år i Lysekil, för att sedan återvända till Stockholm. Det är svårt att följa hennes väg - kyrkoböckerna, mantalsuppgifterna och Rotemansarkivet talar tre olika språk - och ibland tycks hon vara helt "obefintlig".

1904 4/6 föder hon på Allmänna Barnbördshuset en utomäktenskaplig dotter, Elsa Margareta, som placeras på Barnhem och avlider två år gammal den 2/10 1906. Dödsfallet noteras dock inte förrän 1908 i Bräkne-Hoby dödbok, där hon till synes var skriven hos morföräldrarna i Vasakull. Möjligen föreställer denna bild den lilla flickan, som inte fick leva. Den hade i det gamla albumet placerats bredvid ovanastående bild av modern ...

möjligen Almas son bredvid Alma och make i albumet JUSTERAD

Under åren 1905-1910 arbetar Alma som "tjänarinna" hos Källarmästaren Klaus Julius Muhr (1856-1911) i Stockholm - därefter är hon totalt försvunnen ... Inom familjen vet man dock berätta att Alma hamnade i Ryssland, förmodligen i St Petersburg, och att hon också vistats i Finland. Hon skall ha gift sig med en "ryss", möjligen tillhörande en adlig familj vid namn PORUFKIN, som i sin tur skall ha blivit skjuten av "den andra sidan", förmodligen "de röda" under det Finska inbördeskriget 1918.

Alma och Porufkin JUSTERAD

Alma, iförd en praktfull huvudbonad, och hennes äkte man, Herr Porufkin - bilden tagen i Helsingfors. Kanske är det deras bröllopsbild vi ser och kanske vore det trots allt möjligt att hitta vigseln i någon finsk kyrkobok? Vad säger mina finska släktforskarkollegor?

Så småningom lyckas Alma ta sig tillbaka till Sverige och bosätter sig i Karlskrona, där hon 1936 10/4 avlider, 70 år gammal. 

Men folkbokföringen halkar efter även här. I likhet med många medlemmar av resandesläkter, verkar hon under långa perioder inte ha varit skriven någonstans. Det är först vid själva frånfället hon äntligen blir registrerad.

Min svärfar brukade berätta om faster Alma att hon ibland besökte sina syskon i Blekinge och då brukade ynka dem över hur fattigt och eländigt de bodde. I Ryssland och Finland hade hon hade haft paradvåning, tjänstefolk, vackra kläder och smycken och hur mycket pengar som helst. Brodern brukade då titta strängt på henne och ställa den mycket relevanta frågan:

Var har du då alla dessa pengar idag, Alma?

Faster Alma JUSTERAD

Dessa fyra bilder räddade jag i sista stund ur en container utanför Karlshamn, där oförstående släktingar hade dumpat dem. Varför var jag där just då? Vad eller vem var det som ledde mig till just denna plats? Heaven knows ...

 *****

Rubriken alluderar på den gamla Tom Lehrer-visan om Alma Schindler (1879-1964) en österrikisk tonsättare och konstnär, känd bland annat för sina äktenskap med tre av samtidens mest berömde kulturprofiler (kan man fortfarande använda detta belastade ord ...?), tonsättaren Gustav Mahler, arkitekten Walter Gropius och författaren Franz Werfel. [Wikipedia]

  

 

 

Fortsätt läs mer
  1646 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Ahlgren
Undrar vad som föranleder att hon i början på 1923 förs över till Olaus Petri (svenska församlingen i Helsingfors). Församlingen ä... Läs mer
måndag, 12 november 2018 14:32
Ted Rosvall
Jag tror att dessa "flyttningar" mer skall ses som bekräftelser i efterhand av vad som redan skett. Förmodligen är det redan omkri... Läs mer
måndag, 12 november 2018 17:03
1646 Träffar
2 Kommentarer

10,78 procent oäkta barn

TM.DJJ 272
Okänt barn fotograferat av Julius Johnsson för länge sedan. Bildkälla: Trelleborgs Museum.

Bland släktforskare diskuteras ju oäkta barn ibland, inte minst hur stor andel de utgjorde. Jag har sett siffror där någon gissat på 30 procent men de flesta brukar nog mena att cirka 10 procent av de födda barnen föddes utanför äktenskapet. Och 10 procent verkar vara en ganska rätt siffra, men över tid har andelen förändrats betydligt.

SCB (Statistiska Centralbyrån) och dess föregångare Tabellverket har ju funnits länge och fört statistik över oss i Sverige. En SCB-rapport från 1914 visar att den procentuella andelen utomäktenskapligt födda barn i Sverige ökade från 9,2 procent perioden 1861-1865 till 13,52 procent perioden 1906-1910. Andelen låg alltså runt tio procent under andra halvan av 1800-talet med en tydlig ökning kring sekelskiftet och därefter.

tabell1
Från SCB-rapporten.

En tabell visar siffror från 1751 och framåt. 1751-1760 var andelen levande födda utomäktenskapliga barn 2,4 procent. Därifrån ökade andelen stadigt och nådde 1871-1880 strax över 10 procent och var 1911 uppe i 14,8 procent.

Längre fram i rapporten kommer mer uppgifter. Till exempel fördelningen mellan landsbygd och stad vid förra sekelskiftet. Det var högst andel utomäktenskapliga barn i städerna med 20,63 procent och 10,32 procent på landsbygden. Allt räknat som andel av levande födda barn under perioden 1901-1910. Högst var andelen i Stockholms stad med 33,63 procent. Vi känner ju till de så kallade Stockholmsäktenskapen, att människor levde som sambo på den tiden, i storstäderna med mindre social kontroll. Som högst var siffran i Stockholms stad 44,75 procent under perioden 1841-1850. Lägst andel vid denna tid var i Västerbottens län med 5,39 procent.

I rapporten finns en del ganska detaljerade siffror, bland annat ner på häradsnivå, och analys av olika regionala siffror. Under hela mätperioden 1751-1910 hade landsbygden betydligt lägre siffror än städerna och länge var det ju betydligt fler som bodde på landet än i stan.

Det finns mycket intressant i sådana här statistiska rapporter och som stämmer till eftertanke. En tabell visar åldern för mödrarna till inomäktenskapliga och utomäktenskapliga barn. 1901-1910 födde 64 flickor med en ålder under 15 år utomäktenskapliga barn! Stackars barn! Vad hade de varit med om? Över lag var det betydligt fler tonårsmödrar bland dem som födde utomäktenskapliga barn, även om kvinnor ända till 1892 hade en tillåten vigselålder på bara 15 år.

För perioden 1908-1911 får vi veta vilka yrken som förekom bland de utomäktenskapliga barnens mödrar. Mest frekventa yrket var tjänarinnor, dvs pigor, tätt följt av hemmadöttrar och fabriksarbeterskor, alltså det som var det vanligaste för ogifta kvinnor över lag. Under samma period föddes 912 barn på landet och 2934 barn i städerna där modern uppgavs som okänd.

Här finns också statistik över dödfödda barn och tidigt döda barn. Av totalt omkring 1,4 miljoner födda barn 1901-1910 var 35 000 dödfödda och mer än 115 000 barn dog inom ett år efter födelsen.

Skriver du på din släkthistoria finns det mycket uppgifter här som du kan använda och sätta dina egna släktuppgifter i relation till. Jag älskar statistik.

karta
Från SCB-rapporten.

Fortsätt läs mer
  434 Träffar
  0 Kommentarer
434 Träffar
0 Kommentarer

DNA från frimärken och gamla kuvert ...

                   brev 126 w orig

Här kommer en första rapport ifrån MyHeritages användarkonferens i Oslo - en sammankomst med omkring 500 deltagare från 28 olika länder, dåribland något dussin från Sverige. Konferensen hade som tidigare nämnts tre spår: Genealogi, DNA och Workshops. Den första föreläsningen höll företagets grundare, innovatör och eldsjäl, Gilad Japhet, själv och den utgjordes dels av en lika spännande som charmerande redogörelse för hans egen släktforskning i judisk miljö, dels av diverse nyheter och framtidsvisioner. En av nyheterna golvade oss alla och fick oss att längta hem till lådor och släktmappar där hemma. How so?

Efter att ha talat en lång stund om vikten och värdet av att få så många som möjligt i den äldre generationen att topsa sig - vilket får oss som nu utgör just denna äldre generation att sucka - kom Gilad så med den stora och revolutionerande nyheten: My Heritage har inlett ett samarbete med ett företag som är experter på att utvinna DNA från frimärken och gamla kuvert. Vi talar alltså om brev och postkort som våra förfäder och släktingar har skrivit till varandra och där de förstås har varit tvungna att fukta fästytorna med sig egen saliv! Det kan också vara gamla skatte- eller postkvitton som de prydligt klistrat upp och satt in i pärmar.

På ett ögonblick förändras allt! Plötsligt skulle vi alltså, åtminstone i teorin, postumt kunna utvinna DNA för förfäder och släktingar, som kanske har varit döda i femtio eller hundra år - eller mer .... Det gäller bara att hitta de där gamla kuverten, som de en gång slickade igen. Det är med viss ilska man kommer att tänka på alla dessa ivriga frimärkssamlare som, efter att ha klippt bort frimärksdelen av kuverten, saklöst slängde resten. Urklippen lade de därefter i vattenbad för att få loss och sedan torka själva frimärkena. Ack så många potentiella DNA-möjligheter som där gick till spillo  ...

Tanken svindlar! Denna teknik - om den verkligen fungerar - skulle förmodligen kunna avslöja tusentals okända fäder på 1800-talet. Den skulle också kunna ge nya historiska ledtrådar där "DNA-signalen" i modern tid blivit för utspädd. Dessutom har man tydligen på detta sätt lyckats säkra DNA från kändisar som Albert Einstein och Winston Churchill - vad nu det ska vara bra för ... Får vi kanske också Adolf Hitler och Jozef Stalin? Bernadotterna? (Håll i er, alla Bure-nördar!)

Mitt i lyckoruset över dessa närmast obegränsade nya möjligheter infinner sig dock en liten oro över etiken i en sådan hantering. Det blir ju en sorts postumt shanghajande av avlidna människors DNA - naturligtvis utan deras medgivande. Kanske är det dock så att den potentiellt enorma nyttan slår undan alla etiska invändningar?

Rasande spännande är det i alla fall! MyHeritage hoppas kunna presentera denna nya möjlighet redan i början av nästa år. Under tiden fram till dess hinner vi fundera över vilka brev eller andra "slickade" resurser vi kan tänkas ha därhemma och vilka av våra förfäder och släktingar vi lämpligen bör kosta på postuma DNA-tester.  

          DNA

Fortsätt läs mer
  2642 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Sohlberg
Hm. Man kan ju inte vara alldeles säker vem som slickade på frimärket. Avsändaren eller någon annan - kanske postfröken, som kolla... Läs mer
måndag, 05 november 2018 09:54
2642 Träffar
2 Kommentarer

När rödsoten härjade

Säkert har du sett i dödböckerna att dina egna släktingar eller andra dött i rödsot förr i tiden. Rödsot var en förskräcklig sjukdom. Idag kallas den dysenteri och är en inflammation i tarmarna orsakad av dålig mat eller dåligt vatten och smittar även människor emellan. De som blev sjuka fick svåra magsmärtor och blodig avföring. Sjukdomen förekom en hel del ända fram till omkring 1860. En del som fick den klarade sig undan med bara diarré.

Här om dagen forskade jag i Sunne i Värmland på 1700-talet. Den jag letade efter dog den 22 juli 1773 i rödsot. Samma dag dog ytterligare elva personer i socknen i rödsot, och fler både dagarna före och efter. I Uddevalla dog 70 personer i rödsot från den 14 juli till den 30 december 1771. I Fagered i Halland dog 17 personer i rödsot under september-november 1783.

Sunne
Sunne dödbok. Den 22 juli 1772 dog tolv personer i rödsot. Bildkälla: Arkiv Digital.

Nej, jag ska inte trötta er med fler uppräkningar, det här räcker. Det är bara tre slumpvis valda socknar som jag råkat stöta på, det finns de som var värre utsatta.

Wikipedia läser jag att vi hade en stor rödsotsepidemi i Sverige 1773, då dog mer än en procent av Sveriges befolkning i rödsot, eller 19 000 personer. Sjukdomen kom som en direkt följd av missväxten 1772-73. Men uppenbarligen grasserade sjukdomen både före och efter det här året. Det var typiskt att den utbröt på sommaren och blossade upp som mest under hösten. Värst drabbat var Dalarna, Värmland, Dalsland, Västergötland och nordvästra Småland.

Historikern Helene Castenbrandt skriver om rödsot i en artikel i Släktforskarnas årsbok 2015. Hon nämner där stora utbrott 1773, 1808 och 1857, men också andra år. Som exempel har hon socknen Byarum som förlorade sju procent av sin befolkning i rödsot 1808. Det hände att hela familjer utplånades. Nästan som på pestens tid.

Rödsot var förhållandevis vanlig också bland soldater i fält. Fler soldater dog av sjukdomar än stupade i strid, och bland dessa var det rödsoten som tog många. De som var sjuka tog med sig smittan hem.

Att rödsot var vanligt förr är kanske inte så konstigt eftersom dålig hygien låg bakom. Att tvätta sig var inget man gjorde varje dag och bakterier kände man förstås inte till. Den som skötte om de sjuka kunde lätt sprida smittan vidare. Det fannas inga kylskåp och frysboxar till maten, i stället var det gott om flugor som spred bakterier mellan dynga och mat och människor. Läs mer om detta i Helene Castenbrandts artikel i årsboken eller i hennes avhandling från 2012.

Uddevalla
Uddevalla dödbok. I september 1771 dog församlingsborna i rödsot, den ena efter den andra, både barn och vuxna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  469 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Vilken tur att jag fick rödsot/dysenteri i modern tid dvs 1974 när jag hämtade hem min lilla, fina adoptivdotter från Sri Lanka. J... Läs mer
måndag, 05 november 2018 22:39
Eva Johansson
Ulla: Oj! Att rödsot finns kvar fortfarande! Så skönt att allt gick bra. Så var det ju inte förr, det är sorgligt att se framför a... Läs mer
måndag, 05 november 2018 22:47
469 Träffar
2 Kommentarer

Bokfrossa...

Bokbloggen-110

Under den gångna veckan har diverse spöken, fladdermöss och en väldans massa pumpor låtit oss alla förstå att Halloweentid råder. Det visas skräckfilmer på TV. Jag hoppas att allhelgonahelgen med sina vackra gravljus också får den plats den förtjänar i folks medvetande.

För egen del tänker jag inte skrämmas genom att berätta någon av de få spökhistorier jag kan, utan istället bjuda på lite personlig frossa av annat slag. Här presenterar jag en helt subjektiv lista på böcker som betytt särskilt mycket för mig i min släktforskning och mitt intresse för historia i största allmänhet. Jag tvivlar på att någon av de här böckerna finns som e-bok. Och de lär nog inte finnas i någon vanlig bokhandel längre. Men blir du intresserad, prova på www.antikvariat.net eller bara googla, så kanske du har tur. Jag listar inte böckerna i rangordning utan i personlig kronologi (kan man säga så?). Alltså i den ordning de inträtt i min bokhylla.

Mälardalens sällsamheter. Edvard Matz. 1973. Det här var nog den första hela topografiska bok jag läste, någonstans i nedre tonåren. Det jag tidigare läst om orter, sevärdheter och naturfenomen kom från uppslagsböcker och var i mitt tycke ganska stelbent. Edvard Matz, ett av de legendariska 'skäggen' på TV på 1960-talet, hade skrivit en helt annan sorts bok! Med ett stort stycke humor och utan att dölja personliga åsikter gjorde han landskapen runt Mälardalen levande för mig. För första gången förstod jag att det fanns en enorm karta med gravhögar, runstenar, medeltidskyrkor och annat även utanför Stockholm. Legender, poeter och 'vanliga människor' radade upp sig ur historiens dunkel på ett fantastiskt sätt. Fortfarande en av mina käraste böcker, som jag ständigt återkommer till.

Skånska slott och herresäten. Bo E Åkermark och Hasse Erikson. 1976. Jag måste erkänna en sak: jag har fortfarande inte hört den visa med Edvard Persson som herrarna Å och E hade som ledfyr för sin resa den gången. Jag blev nyfiken på omslaget, och när jag på smutstitelbladet hade läst dedikationen: 'Till H. M. Konung Carl X Gustaf utan vars medverkan denna bok skulle ha utkommit i Köpenhamn'... så var jag fast. Det krävde ju närmare utredning! Det som gör att jag alltjämt gärna bläddrar i den här boken är, utom de roliga och träffande skildringarna och de både vackra och fantasieggande teckningarna, det faktum att herrarna har träffat och pratat med dåvarande ägare till dessa slott och herresäten. Således besöker man bland annat greve Otto Thott på Skabersjö och vandrar i parken bland vackra 200-åriga avenbokhäckar. 'Vad kostar det att hålla dylika häckar i trim? - Jag skulle kunna få fram det ur räkenskapsböckerna, förklarar Otto Thott vänligt, men det är bättre för min själsfrid att jag inte försöker'. En annan slottsägare säger sig ibland ha allvarliga funderingar på att skaffa ett kilo dynamit och spränga byggnaden i luften, med tanke på kostnaderna och arbetet som krävs. Således inte bara glad idyll i boken, utan en droppe vardagsrealism också.

Svenska Turistföreningens årsböcker har jag tidigare uttryckt min passion för, men de kom in i mitt liv ungefär här, och jag vill gärna återigen betona deras innehållsrikedom. I de tidigare årgångarna hittar man originalverk av både författare och konstnärer, de många personliga reseberättelserna ger goda inblickar i hur man åt, klädde sig och övernattade genom årtiondena, och somliga har trängt mycket djupt och ambitiöst ner i historien runt slott, gårdar och naturfenomen. Själv hittade jag en ingående beskrivning av min anfader Sven Ausenius' hemtrakter runt sjön Bolmen i årgång 1968 Småland. Bland mycket annat!

Tolv slott och gårdar i Sörmland. Jane Hellstedt. 1987.  Visserligen kom mormors far från Sörmland, men några slott och gårdar visste jag inte mycket om innan den här boken fick följa med hem från något antikvariat. Här fick jag plötsligt klart för mig att Julita gård, som jag förut bara kände till som äppelgenbank, faktiskt hade haft ett munkkloster! Jag läste hur förhållandena var på Tullgarn vid den tid då anor till mig bebodde ett litet torp på dess ägor, och jag fullkomligt slukade legenderna om Hörningsholm uppe på klippan. Sturehof visste jag i och för sig om att det fanns, men det var tack vare den här boken som det äntligen blev av att åka dit och titta på kakelugnar. Kapitlen har teckningar och svartvita foton, texterna är kortfattade men lättlästa. Utmärkt bok att återvända till! Dessutom är den häftad, och följer lätt med i utflyktsväskan.

Det hände i Upplands-Bro. En hembygdsbok. Börje Sandén. 1984. Att den här boken hamnade i min bokhylla är helt och hållet Gustaf Svalas förtjänst. Denne min mm mf mf, som var soldat, hamnade efter att Sverige förlorat Finland 1809 i just Upplands-Bro. Jag ville veta mer om de trakter där han bodde - och fann ett eldorado för historienördar av min kaliber! Från legender om Oden och Tor, via vikingatida spår framåt till besök av den i Sverige bereste italienske ambassadören Lorenzo Magalotti på 1600-talet, och vidare till ångfärjornas många original bland både resenärer och färjare i början av 1900-talet. Jag kunde också få en bild av Lennartsnäs där Gustafs dotter och hennes man bodde och tjänade några år innan de flyttade in till Stockholm. Allt skrivet med en speciell detaljrikedom som nästan fick mig att tro att legenden om Habor och Signhild, eller Hagbard och Signe, faktiskt utspelat sig där, vid Signhildsberg istället för vid Hagbards galge i Halland!

Boråsbor under sexton- och sjuttonhundratalet. Gunnar Håkansson. 1943. Efter Halland följde Västergötland i min genealogiska resa. Och den här boken var inte direkt någon överraskning, jag hade letat efter den. Visst var jag i första hand på jakt efter mina egna 'boråsare' i de utförliga personnotiserna, men slukade det thrillerspännade avsnittet om bondeupproret 1766 då Sven Hofman ledde en skara bönder mot Borås stadsportar. Innanför stod karlar i uniform och svettades i värmen, otåligt väntande på förstärkningar. Och Hofmans trupper kommer närmare och närmare.... Boken är som synes långt ifrån ny, men förekommer alltjämt som referenslitteratur i många böcker om Borås och Västergötland. Den kan vara rätt dyr, men har du anor i Borås vid den här tiden, är den absolut värd sitt pris!

... och staden reser sig ur havet. Kartornas Gävle. Gösta Carlestam. 1996. Det vore lögn att påstå att jag har något särskilt stort intresse för kartor. Men redan när jag bläddrade igenom den här boken, insåg jag att den innehöll mycket mer än bara bilder av gamla kartor. Ja, bilder är det gott om, både vackra teckningar och fotografier 'från förr'. Men framför allt får man följa staden Gävle från urminnes tider via stadsprivilegiet, utfärdad av kung Hans 1446 och återgivet på bild, fram till 1900-talet. Jag för min del fick reda på mer om stadsdelen Islandet där min farfars farfar sjökaptenen bodde, och områdena i staden i stort. Var de rika, fattiga, sjöfarande och tobaksfabricerande bodde. Hamnens historia förstås också intressant. Återuppbyggnaden efter stadsbranden. Med mera. Inte riktigt lika lättläst som de andra böckerna, men jag har återkommit till den som uppslagsbok många gånger.

Visby under tusen år. Gunnar Svahnström. 1984. Näst efter Varberg är Visby min älsklingsstad i Sverige (än så länge). Det som fick mig att köpa den här boken, var dock ett stycke ur bokens förord, författat av journalisten Bo Grandien, som målande beskriver hur han reste till Visby under vintrarna på 1950-talet för att besöka varmbadhuset. Jag som inte anat att Visby ens haft ett varmbadhus! Och så fortsätter det. Jag trodde innan jag läste den här boken att jag var rätt väl bevandrad i sevärdheterna och medeltidslämningarna innanför ringmuren i Visby. Jag hade fel. En utförlig och frodig historieberättelse om Visby från 900-talet fram till vår tid tar vid efter förordet, och den är interfolierad med bilder på små, små detaljer som jag helt har missat vid mina besök i staden... Det finns anledning att återvända!

Östergötland, en landskapsguide. Arne Malmberg. 1971. Aldus gav runt decennieskiftet 1960-70 ut en serie små, praktiska resehäften om alla våra svenska landskap. Självklart är stora delar av dem omoderna idag. De hotell, restauranger och i vissa fall butiker som omnämns, existerar sällan nu. Sedan är det, precis som med serien om 'Sällsamheter' (se ovan) så att läsvärdheten skiftar beroende på vem som skrivit böckerna. Jag har plöjt igenom en stor del av den här landskapsserien (dock inte alla), men just Östergötlandsboken har en medryckande berättarton som i alla fall slagit an på mig. Jag har tack vare den här boken fått 'färg' på orten Skänninge, som jag tidigare bara kände till genom Mari-Anne Olssons bouppteckningsregister. I somras var vi på Skänninge marknad, som funnits sedan åtminstone 1300-talet. Det hade jag ingen aning om förrän jag läste den här gamla guideboken!

Nio böcker räcker, va? Om någon som läst mina tidigare bloggar undrar varför det inte finns någon bok om Halland med i listan, är svaret: då skulle jag fått lov att ta med minst trettio böcker som alla betytt lika mycket för mig! Och det hade varit lite väl mycket....

Trevlig helg!

Fortsätt läs mer
  404 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Om du inte har hört Skånska slott och herresäten än så är det verkligen på tiden. ... Läs mer
måndag, 05 november 2018 13:32
Helena Nordbäck
Jo, jag är medveten om denna brist i min kulturella bildning, och får försöka hitta låten på youtube eller något sådant endera dag... Läs mer
måndag, 05 november 2018 21:47
Carin Olofsson
Klicka på titeln i mitt inlägg så kommer du direkt dit. Det syns lite dåligt att det är en länk.
måndag, 05 november 2018 23:18
404 Träffar
3 Kommentarer

Titta tillbaka, och framåt!

När det händer mycket inom ett område, det må vara offentligt eller personligt, och det med en rasande fart så är det skönt att kunna sätta sig ner i lugn och ro och låta minnena dyka upp.  De som lätt försvinner i en form av töcken när allt nytt kontinuerligt spolas över oss. Det finns inte tid för eftertanke, det gäller att hänga med för att inte missa något, och då lägger vi upplevelser och reflektioner åt sidan. Kallas självbevarelsedrift av somliga, men jag undrar hur vi påverkas av att denna brist på eftertanke.

Sitter vid köksbordet och försöker lösa ett släktforskningsproblem, det kom ett mail med en fråga och när jag tittar närmare på den så ser jag egentligen bara ett stort hål. Hur kan det här ha gått till? Mina papper säger en sak och frågeställarens en annan. Har jag fel eller finns det en naturlig förklaring? Det är en otvetydig koppling mellan individer, baserat på DNA-test, som ställer till det. Är det som hen skriver i mailet eller finns det en annan förklaring, har jag förbisett något , misstolkat en uppgift eller …..?

Efter en stunds funderande så bestämmer jag mig för att ta en paus, låta frågan sjunka in och ta en riktig go-fika, kaffe och hembakat, och njuta av naturen utanför fönstret.

Tankarna får bra snurr när jag bara njuter av stunden, och då kommer en reflektion farande: Hur gjorde man innan DNA-testerna fanns?  Det borde jag minnas, eller hur. Det är inte så länge sedan det inte fanns möjligheten att komplettera släktforskningen i olika källor med ett nytt, modernt, verktyg. Hur började det här och hur har vi hamnat där vi är idag?

Visserligen är det långt ifrån alla som känner till det nya verktyget, och det finns ett naturligt motstånd mot det ”okända”, men det är trots allt ett vanligt ämne på släktforskarföreningarnas program numera. Det talas om det i många sammanhang och samtalet sträcker sig numera långt utanför släktforskarsfären med diskussioner om nyttjande brottsbekämpning och liknande situationer.

Nu ska jag inte dra hela historien utan jag håller mig till min egen historia, för den känner jag till, och i den kan jag hämta ögonblicksbilder som stöd för min reflektion.

Att något var på gång, att det fanns pionjärer inom ett nytt område, blev klart för mig när jag för snart tio år sedan försökte hitta nya programpunkter till föreningsprogrammet. Det kändes som slentrian när ett terminsprogram skulle spikas, allt var som förr och inget nytt. Det fanns områden som inte berörts och ett av dem var den lilla, men växande, ”klick” som höll på med DNA. Kunde det ge något inom släktforskningen, och hur?  Det fanns förespråkare och de dök upp på släktforskardagen i Falköping, som ett exempel. För att se om det kunde vara något så planerade vi 2011 in en dag på Historiska Museet i Stockholm, en hel lördag med flertal framträdanden. Kändes lite tveksamt om det skulle komma så många, skulle salen med 150 sittplatser kännas ödslig? Oron var obefogad, fullt i lokalen när olika ämnen belystes, företrädare för företag, forskning och släktforskning pekade på för och nackdelar med DNA. Jag har efteråt fått veta att det var startskottet för flera ”projekt” som drev områdets aktualitet vidare.

Ett år senare försökte vi med att anordna en liten mindre tillställning i lokaler som inte rymde lika många, men det var kanske inte den bästa lösningen, när första föredraget skulle börja stod lika många utanför som de som kom in i lokalen. Lösningen blev att köra samma föredrag en gång till. När föredragshållare nummer två började så var situationen likadan, det blev två föredrag även för denna. När kvällsmörkret sänkte sig, och långt efter planerad start så kunde föredrag tre avhållas, efter användning av skohorn och något som påminde om den teknik som används i japanska tunnelbanor med ”intryckare” så räckte det med en föreställning. Då, om inte förr, förstod jag att ämnet DNA var något för framtiden, det fanns, och finns, en potential inom området.

Minnena blir nästan tjatiga, när det som dyker upp härnäst är en samling ett år senare, på Nürnberghuset i Stockholm, då en stor skara fick sig till livs nyheter inom DNA-området, Magnus Bäckmark gav initierade tips om hur använda verktyget, Peter Sjölund visade hur ett laboratorie fungerade och släppte nyheter om Bureforskningen, mycket omskriven, och Karin Bojs gav initierade inblickar i DNA-forskningen, inblickar som sedan återkom i hennes bok ”Min europeiska familj, de senaste 54 000 åren”.  En del av detta kan fortfarande upplevas eftersom föredragen filmades och finns på den publika delen av Genealogiska Föreningens web.

Att det blev fler och fler som testade sig genom åren, det vet vi, och behovet av att förkovra sig i ämnet blev också uppenbart. Efter en tid så startade Magnus och jag ett experiment, i samarbete med Släktforskarförbundet. Vi bjöd in till kvällar där samtal om erfarenheter av DNA-testning var i centrum, där de egna frågorna och erfarenheterna stod i centrum. Det vi kallade DNA-café visade sig fylla ett behov och det är inte utan viss glädje som jag tittar på Rötters kalendarium och ser hur många sådana det finns idag.

Idag verkar det finnas hur mycket som helst runt DNA och släktforskning, det är konferens i Oslo, det är konferens på Irland, det är konferens i Houston och det finns hur många aktiviteter i föreningar som helst. På många ställen blir ämnet aktualiserat, av olika orsaker, och det ger många nya vinklingar av släktforskning, ser dagligen i olika flöden Hurra, jag hittade en XXX eller åt andra hållet, Aj, där försvann min YYY.  Undrar vad jag ska skriva när jag nu återgår till mitt problem och lämnar minnenas aveny bakom mig (för stunden).

Fortsätt läs mer
  499 Träffar
  0 Kommentarer
499 Träffar
0 Kommentarer

Livs levande i Oslo

save date blog header e1537101573130

Nu till helgen anordnar släktforsknings-, databas- och DNA-jätten MyHeritage sin första användarkonferens någonsin, och platsen är Oslo. Den är öppen för alla, t.o.m. för denne bloggare, som på fredag avreser mot den norska huvudstaden för att se vad detta kan vara för något. I reklamen för detta mega-event säger företaget så här:

Genom att sammanföra MyHeritage-personal och internationellt kända genealoger erbjuder denna konferens dig möjligheter att utöka din kunskap, ställa frågor och ge feedback. Förutom öppningsanförande (Keynote speech) från grundaren och vd:n Gilad Japhet, kommer det att finnas släktforsknings- och DNA-föreläsningsspår samt praktiska workshops där du får lära dig MyHeritage-verktygen och funktionerna steg för steg. Om du har en specifik fråga kommer vår supportpersonal att finnas till hands för att hjälpa dig.

Låter väl spännande! Lite som de svenska släktforskardagarna och tänkbart är att MyHeritage har detaljstuderat det svenska konceptet och kopierat de bästa bitarna. Vi får se ...

Konferensen har som sagt tre olika spår:

  • GENEALOGY TRACK (Släktforskningsspåret)
  • DNA TRACK (DNA-spåret)
  • HANDS-ON WORKSHOPS - COMPUTOR LAB  (Pröva-på-verksamhet och datalabb)

Själv kommer jag att huvudsakligen hålla mig till släktforskningsspåret, som innehåller en rad frestande ämnen och kända föreläsare, men kanske smyger jag ibland över till DNA-spåret ... Jag plockar ur det digra programmet:

  • Turning MyHeritage Clues Into Genealogy To Do's - Thomas MacEntee
  • Researching with MyHeritage SuperSearch™ - Daniel Horowitz and Tal Erlichman
  • A Guide to Scandinavian Records on MyHeritage - Mike Mansfield
  • How to Find Your Family in Newspapers with MyHeritage SuperSearch™ - Lisa Louise Cooke
  • Matching Technologies: How to Discover Relatives Without Searching [låter farligt ...] - Mike Mansfield
  • An Overview of European Record Collections on MyHeritage - Mike Mansfield
  • MyHeritage’s Improved DNA Matching - Dr. Daphna Weissglas
  • How to Find Unknown Family with MyHeritage DNA - Christina Sagersten
  • Two Ways to Approach Your MyHeritage DNA Match List - Diahan Southard

Konferensspråket är naturligtvis engelska och det ska bli intressant att se hur många icke-nordbor respektive icke-européer som tar sig till denna norröna huvudstad. Klart är att det under de två dagarna är föreläsningarna som är själva tyngdpunkten - huruvida det också finns någon form av "mässa", där man kan vimla runt i gångarna och träffa trevliga släktforskarkollegor från världens alla hörn, återstår att se.

Normalt gör vi kanske inte reklam för privata företag på Rötterbloggen - men eftersom det här med ANVÄNDARKONFERENS är ett nytt grepp och MyHeritage på senare år har skärpt sig, både när det gäller DNA-sidan och databaserna, kan Oslo nog ändå vara värt en mässa (så att säga). Räkna således med allsköns rapporter ifrån vår västra grannland framöver, både i bloggform och som artiklar i Släkthistoriskt Forum och på Nättidningen Rötter.

norska flaggan pixabay

 

Fortsätt läs mer
  760 Träffar
  0 Kommentarer
760 Träffar
0 Kommentarer

Två olyckliga äktenskap

Den 7 augusti 1808 tog Margareta Maria Kronacker i Lebo i Hjorted i nordöstra Småland en eka och rodde ut på en göl i närheten av hemmet. Därpå kastade hon sig ner i vattnet i avsikt att ta sitt liv, vilket hon också lyckades med. Så beskriver prästen i Hjorted hennes död.

Margareta var vid sin död 52 år gammal. Hon var gift för andra gången, nu med rusthållaren och bruksbokhållaren Axel Skog. De hade gift sig efter att Margareta fått skilsmässa från sin förste make löjtnanten Olof Eskelsson sedan han dömts till döden för olydnad under sin tid i flottan. Senare benådades han av kungen men fick livstids fängelse och dog i Stralsund 1798.

Dödsdomen var i alla fall tillräcklig grund för skilsmässa och Margareta gifte snart om sig med Axel Skog i Lebo söder om Västervik. Margareta hade med sig flera av sin sex barn med Eskelsson och fick även en son med sin nye make.

Uppenbarligen var äktenskapet inte särskilt lyckligt. Prästen har skrivit i dödboken: "...hon blef skild och ingick nytt äktenskap 1795, som dock å ömse sidor varit fullt av bitterhet och osämja. Det var förmodligen af ledsnad och misnöje häröfver som hon slutl. gick ut med en öka på en göl och kastade sig sjelf i vattnet, hvarur hon sedan död uptogs." Dödsorsak: självmord.

Hjorted
Prästens notering om Margareta Maria Kronackers död i Lebo 1808. Bildkälla: Arkiv Digital, Hjorted (H) C:3 (1774-1829) Bild 283 / sid 561.

Margareta var född i Skåne 1756, hennes föräldrar hette Nils Baltzar Cronacker och Brita Margareta Rundberg.

Förste maken Olof Eschelsson föddes i Västervik den 16 oktober 1751, son till skepparen Eschel Paulsson och dennes hustru. Olof blev själv kofferdikapten i handelsflottan men också fänrik i den kungliga flottan. Han beordrades att tjänstgöra i Karlskrona men stannade ändå i Stockholm och det var detta som var hans lydnadsbrott.

För makarnas barn blev livet bättre än för föräldrarna. Sonen Olof Eschelsson, född 1786, gifte sig med Christina Carolina Enbom. De var bosatta i Norrköping där sonen Anders Olof föddes 1821. Han var gift med Carolina Lovisa Ulrika Frestadius och blev grosshandlare och konsul i hemstaden. De fick flera barn, bland andra Anna Wilhelmina som föddes 1855. Anna Wilhelmina gifte sig med Edvard Brändström och 1888 föddes deras dotter Elsa. Och Elsa Brändström är ett namn som du säkert känner igen. Hon kallades Sibiriens ängel. Under första världskriget arbetade hon för Röda korset som sjuksköterska i ryska fångläger och tog hand om krigsfångar i lägren.

Nej, jag är inte släkt med Elsa Brändström eller hennes morfars farmor, den olyckliga Margareta Maria Kronoacker men fängslades av hennes öde när jag hittade det. Texten ovan har jag ursprungligen skrivit för en artikel i vår lokala släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter, som ges ut av Tjust Släktforskarförening i Västervik.

Elsa
Elsa Brändström var sjuksköterska under första världskriget och arbetade i ryska fångläger. I Linköping finns ett minnesmärke över henne. Foto: Einar Jagerwall, Bild Linköping.

 

Fortsätt läs mer
  333 Träffar
  0 Kommentarer
333 Träffar
0 Kommentarer

Att bygga en kyrka...

Halland-089

När man som jag släktforskar mycket om präster, följer det med en del annat på vägen genom kyrkböcker och kyrkobokföring.

En sak som jag tidigt noterat, var att påfallande många kyrkor ligger på eller intill gamla hedniska offerlundar, järnåldersgravar eller liknande. Enligt historisk expertis byggdes de första enkla träkyrkorna gärna vid sådana platser för att man riktigt skulle kunna 'stampa bort' de gamla hedniska gudarna och riterna ur folks medvetande. För min del undrar jag om det inte snarare var så, att man försökte mildra övergången från hedendom till kristendom genom att lägga kyrkorna vid hedniskt viktiga platser. Om folket ändå var vana att resa till offerlunden för att blota, kunde de ju lika gärna åka dit för att gå i den kristna kyrkan! Och många hedniska ritualer 'målades om' för att passa in i den nya religionen: midvinterblotet blev julhelgen, med mera.

Tidevarv komma´och tidevarv försvinna även vad gäller kyrkornas utseende. Ibland skär man som historienörd tänder när man läser om hur nonchalant eller rent okunnigt äldre kyrkoinventarier och gamla medeltidskyrkor har behandlats. Alla dessa rivningar och ombyggnader, beroende på tycke och smak. Alla medeltida väggmålningar som vitkalkades, alla stenkyrkor från medeltiden som byggts om till oigenkännlighet, eller rentav rivits och fått lämna sten till böndernas hönshus eller ladugårdsgrunder...

Men ibland noterar man små poänger när man plöjer igenom kyrkohistorik på nät och i papper. Och på plats. Vid Öja kyrka på Gotland, minns jag hur vår guide berättade om den vackra Öjamadonnan från 1200-talet, som såldes till privatpersoner och på lite krokiga vägar hamnade i en trädgård i Visby. Husets barn hade tröttnat på att leka med trädockan, och den var på väg att bli kaffeved, när familjen lyckligtvis fick besök av en viss herr Säve. Denne eldsjäl och grundare av Gotlands Fornsal fick syn på statyn, insåg att den var vad den var, och tog hand om den. Originalskulpturen finns fortfarande på Fornsalen. En fint gjord kopia är på plats i Öja kyrka.

På besök i västgötska Toarps kyrka för några år sedan, blev jag av kyrkvaktmästaren försedd med en diger pärm, som jag i lugn och ro studerade på plats medan kyrkfolket förberedde en begravning. Det var en imponerande lunta, tyvärr vet jag inte vem eller vilka som sammanställt den. Man hade gjort sig omaket att gå igenom sockenstämmoprotokoll och kyrkoräkenskaper från långt tillbaka, och jag kunde följa kyrkans historia i detalj via både människor som uttryckt sitt missnöje med ett eller annat, och beslut som fattats om ombyggnader och reparationer. Särskilt noterade jag från 1770-talet ett avsnitt där man bekymrar sig över att vårfloden alltid tycks hitta in genom norra kyrkodörren... Man beslutar därför att strax utanför kyrkdörren ifråga gräva ner ett 'röhr' för att leda vattnet på avvägar. Sagt och gjort, och det verkar ha fungerat.

När jag släktforskade på min styvmors norrländska släkt och saknade uppgifter i kyrkboken, övergick jag istället till kyrkoräkenskaperna. Jag läste där att den eftersökte anfadern fått betalt av församlingen för mureriarbeten på kyrkogrunden. Vilket alltså berättade att denne bonde tydligen också var en duktig murare!  Jag vet att andra har sagt det förut, men jag fyller på: Glöm inte kyrkoräkenskaperna när ni släktforskar, de kan vara enormt innehållsrika!

När jag talar om präster, halkar jag förr eller senare in på Halland, och nu är det dags igen. I Steninge, en liten bit utanför Halmstad, finns en kyrka med rötter i 1200-talet, men förstås ombyggd ett flertal gånger genom historien. Inte bara tycke och smak spelade ju in när man ville bygga nytt, församlingarnas växande befolkning var också en kraftigt bidragande orsak. I slutet av 1700-talet beslöt sockenstämman i Steninge att riva sitt gamla träkyrktorn och bygga ett nytt och bredare i sten. Poängen var att det bredare tornet skulle kunna rymma en del av långhuset på kyrkan, och således generera en hel del nya sittplatser. En bygdens son gjorde upp en ritning som på övligt vis skickades till Överintendentämbetet i Stockholm för godkännande. Tyvärr godkände överheten i Stockholm inte alls ritningen, utan lät istället en av sina egna tjänstemän rita ett helt nytt torn och skicka ner till Halland. Det var bara det, att tjänstemannens torn var betydligt smalare och inte skulle generera en enda ny sittplats. Sockenstämman gjorde då den djärva manövern att i brev godkänna överhetens ritning, men i all tysthet låta bygdens sons torn byggas... Lite riskabelt, men det var väl inte så troligt att Överintendentämbetet skulle komma resande från Stockholm till lilla Steninge. Tyvärr fick man ett litet dilemma cirka tjugo år senare, då man behövde göra en ny dörr på kyrkan. Då måste man återigen skicka ritning till Stockholm. Och vad göra åt tornet, man hade ju inte alls följt överhetens ritning? Jo, man ritade helt enkelt in statstjänstemannens torn på den nya ritningen! Förutom att Överintendentämbetet såg sig nödsakade att rita om hela ritningen (ack byråkratiskt slöseri, hur länge har det funnits egentligen?) så hade man inga invändningar. Församlingen drog förmodligen en lättnadens suck...

Planritningar eller rapporter om kyrkobyggnader låter väl inte sådär överdrivet lockande för en släktforskare. Men se så mycket roligt man kan hitta!

Fotnot: Uppgifterna om Steninge kyrka kommer ur en broschyr vars innehåll baserats på en skrift av C M Andersson 1984.

 

Bilden: Steninge kyrka, med det famösa tornet....

Fortsätt läs mer
  513 Träffar
  0 Kommentarer
513 Träffar
0 Kommentarer

Släkt, släktnamn och Svenska släktkalendern

Svenska släktkalendern (SSK) är en publikation som kommit ut under olika huvudmannaskap sedan 1911. SSK använder en väldigt märklig släktdefinition för de släkter man publicerar: »I SSK redovisas i varje artikel en grupp kvinnor och män som har ett gemensamt ursprung på fädernelinjen bakåt i tiden. Metoden är sådan för att enskilda individer inte ska upprepas i mängder av olika artiklar, eftersom varje person härstammar från många olika släkter. Nämnda grupp sammanfaller mer eller mindre med dem som bär eller är födda med rubrikens släktnamn. I de fall som personer vidareför exempelvis sin mödernesläkts namn eller har upptagit exempelvis sin farmors eller styvförälders släktnamn redovisas också de (om namnet i fråga är det aktuella släktnamnet), liksom adopterade med efterkommande.«

För det första kan man konstatera att man utgår från en agnatisk släktdefinition. Det är inte så konstigt eftersom den är vanlig. Den är också rimlig för en publikation som SSK som systematiskt publicerar släkter. Motiveringen är att individer annars skulle redovisas i många olika släkter (om definitionen varit annorlunda får man anta).

För det andra följer en rad undantag från huvudregeln om agnatisk härstamning. Det handlar om att en person kan ha antagit exempelvis sin mammas eller farmors släktnamn. Av det skulle man kunna tro att den släktdefinition man i själva verket använder innebär att släktens medlemmar delar kognatisk härstamning och släktnamn. Vi skulle kunna kalla det en kognatisk namnsläkt.

Men så är inte fallet eftersom en person kan räknas till släkten (i vart fall redovisas inom den) om han eller hon antar en styvförälders släktnamn, alltså även om personen har helt annan kognatisk härstamning jämfört med övriga i släkten. Att adopterade ska räknas till en släkt definierad på härstamning oavsett vilken definition man använder anser jag vara självklart.

I inledning av SSK finns dock ytterligare en bestämning av släktbegreppet: »Det finns en möjlighet att publicera samtliga släktmedlemmar med det aktuella släktnamnet genom tiderna.« Här finns alltså en föreställning om en släkt, men det bara är de med ett visst namn som redovisas.

SSK:s definition av vad som är en släkt som ska publiceras i SSK står därför vid sidan av vad som är någon av de vedertagna definitionerna av en släkt; patrilinjär, matrilinjär respektive kognatisk linje. Det är heller inte vad jag ovan kallat en kognatisk namnsläkt. En konsekvens blir också att en person trots allt i praktiken kan komma att redovisas under flera släkter. Inte heller verkar det som agnatiska släktmedlemmar utan aktuellt släktnamn redovisas.

Det är självfallet var och en, även SSK, fritt konstruera egna släktdefinitioner för olika ändamål. Den här röriga släktdefinitionen är dock olycklig då SSK säkert har en normbildande funktion med sin utgivning. För en »institution« som SSK kan man därför kräva tydlighet med vad som gäller, att definitionen är klar och begriplig. Man kan också kräva att definitionen följs. Så visar sig inte heller vara fallet eftersom SSK 2018 publicerat en matrilinjärt definierad släkt. Här saknas alltså såväl gemensam agnatisk härstamning som namngemenskap. Jag tycker det i och för sig är lovvärt att publicera matrilinjärt definierade släkter, men det är inte det SSK säger sig göra.

När man nu alltså börjat redovisa matrilinjära släkter (i vart fall en) förfaller det rimligt att man gör en kraftig översyn av den släktdefinition som man säger sig använda för publiceringarna. Först och främst borde man se till att den blir klar och begriplig. Personligen skulle jag dessutom gärna se att man öppnade upp för olika släktdefinitioner. Det borde inte vara orimligt att använda alla de tre vanliga definitionerna (patrilinjära, matrilinjära och kognatiska linjer) och det som jag ovan kallade kognatisk namnsläkt parallellt och redovisa enligt vilken definition den aktuella släkten redovisas. Därmed så skulle man visserligen principiellt öppna för att kunna redovisa en person under flera släkter, men eftersom man i praktiken redan öppnat den dörren med den egna röriga släktdefinitionen spelar det knappast någon större roll. Det är beklagligt att redaktionen inte tagit utgivningen av den matrilinjära släkten som skäl för en sådan översyn.

Källhänvisning: Det första citatet kommer från hemsidan http://www.svenskaslaktkalendern.se som besöktes 2018-08-28. Det andra citatet kommer från SSK 2018 sid. 6

lundholm beskuren blogg2

 

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

 

Fortsätt läs mer
  415 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
SSK:s huvudprincip verkar för mig vara ganska enkel, men den har aldrig beskrivits just så: Man följer ett släktnamn, oavsett hur ... Läs mer
tisdag, 23 oktober 2018 14:16
Anders Pemer
Ska nyansera mig själv i allra första meningen: "...men den har kanske aldrig beskrivits just så:"
tisdag, 23 oktober 2018 14:17
Michael Lundholm
Visst kan man definiera ett släktbegrepp som du gör Anders men det är inte det SSK gör. Jag har helt öppen för olika släktbegrepp,... Läs mer
torsdag, 01 november 2018 15:44
415 Träffar
3 Kommentarer

Äntligen!

Digitala tidningar 1

Så kom då äntligen nyheten som så många av oss otåligt väntat på - beskedet att Kungliga Bibliotekets digitala tidningar från och med årsskiftet blir tillgängliga inte bara på KB och Universiteten, utan också på landets folkbibliotek. Detta är en enorm förbättring och en seger för släktforskarrörelsen, som länge och envist kämpat för just detta. Själv har jag under åren bidragit med ett flertal folkilskna bloggar och insändare i typisk Ted-stil, till synes mot men egentligen för Kungliga Biblioteket, som naturligtvis också gärna ville att detta unika material skulle bli offentligt, men som hindrats av allt för räddhåga jurister och komplikatörer. 

Nu gäller det att få alla Stads- och kommunbibliotek att nappa på kroken och se till att göra det så enkelt och praktiskt som möjligt för alla nyttjare, inklusive oss släkt- och hembygdsforskare. Det vi behöver är följande:

  • Gott om anslutna datorer - inte bara en ensam stackare i källaren ...
  • Omedelbar och intuitiv anslutning - utan den skog av byråkratiskt trams jag upplevde när jag i början av året skulle pröva resursen på Universitetsbiblioteket i Lund. Läs HÄR
  • Möjlighet att zooma in och "klippa till sig" intressanta artiklar och notiser, antingen för direkt utskrift eller för pinneminne och hemdator.
  • Enkla och pedagogiskt utformade anvisningar och söktips vid varje terminal. 

Oktavia 1899

De digitala tidningar är verkligen en fantastisk guldgruva av information och ledtrådar om såväl enskilda personer som släkter och bygder. Det är här man hittar sådant som inte står i kyrkoböckerna, lokala nyheter, levnadsöden, oväntade detaljer och förklaringar till varför förfäderna och släktingarna agerade som de gjorde. Notisen ovan gav mig, efter 15 år av återvändsgränder, svaret på vart Oktavia (Piculell) Karlsson tog vägen efter flytten från Västerås i mitten av 1890-talet och när, hur och varför hennes liv tog slut. Det hade jag sannolikt aldrig hittat, tidningsnotisen förutan.

Det hade naturligtvis varit ännu bättre om denna OCR-tolkade historiska skattkista, där varje ord är sökbart, också hade kunnat få studeras på skärmen hemma hos dig och mig - men där är vi tyvärr inte ännu. Däremot, och detta är alldeles underbart, kommer det inte finnas någon fånig tidsspärr kring 1905 eller så för vilka tidningar man kommer att få ta del av på folkbiblioteken. Det är bara att köra på ända fram till 2018 ...

Förutom allting annat, är det givetvis också ur demokratisk synvinkel nödvändigt att rikets politiska, kulturella och personorienterade historia, så som den genom århundraden gestaltats i våra tidningar, blir tillgänglig även utanför huvudstaden. Det blir den nu - ÄNTLIGEN - så låt oss på denna dag fröjdas och vara glada - samt skänka några vackra digitala blommor till dem som aktivt bidragit till detta!

rosa rosor

 

 

Fortsätt läs mer
  13313 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Härligt Ted! Ännu bättre när det blir läsbart hemma, vilket ju vore det naturliga, eftersom det är så mycket enklare och bibliotek... Läs mer
måndag, 22 oktober 2018 12:46
Ted Rosvall
Det blir i så fall en lika stor skandal som när Riksarkivet lät folkbiblioteken sitta som gisslan och betala de ohemula avgifterna... Läs mer
måndag, 22 oktober 2018 15:35
13313 Träffar
4 Kommentarer

Jeannette Eisen eller Johanna Carolina Wallberg

Mitt i centrala Stockholm ligger Klara kyrka med sin kyrkogård, alldeles intill Centralen. De flesta av er har kanske sett kyrkan skymta mellan husen medan ni skyndat iväg på något ärende. Så har det varit för mig i alla fall. Någon gång på 70-talet tror jag att jag sneddade över kyrkogården, men först mellan två tåg i förra veckan gick jag runt där inne och såg mig omkring.

Som släktforskare är en ju van vid att strosa på kyrkogårdar. Men någon släkt här i Stockholm eller i Klarakvarteren har jag inte, så det var ren nyfikenhet bakom mitt besök där.

Kyrkan var jag inte inne i, jag gick bara runt på kyrkogården. Den är som ett litet titthål in i historien, mitt i det moderna City. In i 1700-talet och tidigt 1800-tal. Här ligger Bellman begravd, Anna Maria Lenngren, Cajsa Warg, skalden Leopold och en rad andra som idag inte är lika kända.

Bellmangrav
Carl Michael Bellmans gravmonument på Klara kyrkogård. Exakt var han är begravd här vet man inte. Eget foto.

flera
Klara kyrka är svårfotograferad för det går inte att backa så långt att man får en bra fotovinkel. Graven i mitten såg jag inte vem den tillhör. Till höger skalden Leopolds grav. Han var informator hos min dåvarande granne här på Helgerums slott söder om Västervik på 1700-talet. Eget foto.

skolhusScandic1
Mitt i City ligger Klara kyrkogård och vi skymtar Scandic hotell bakom det här huset som ligger på kyrkogården. Kan det vara från 1700-talet, eller ännu äldre? Eget foto.

En av dem som inte är särskild kända, i alla fall en som jag aldrig förut hört talas om, är Jeannette Eisen. Hon ligger i en grav med ett svart kors och inhägnad med ett järnstaket. På korset står det bara "Jeannette Eisens graf". Innan jag skyndade tillbaka till Centralen och tåget tänkte jag att det måste väl gå att googla fram lite uppgifter om henne för att söka vidare på. Men det var inte så lätt som jag trodde, framför allt för att hon faktiskt inte hette Jeannette utan Johanna Carolina, född Wallberg. Men hon måste nog ha kallat sig Jeannette för i Klara dödbok står det Jeannette. Däremot döptes hon till Johanna Carolina.

Jeannette Eisen dog den 29 maj 1841. Prästen har antecknat "Egen graf här" så uppenbarligen är det hennes grav från 1841 som ännu är kvar. Hon blev 45 år gammal, så när som på sex dagar. Dödsorsaken var "kräfta i underlivet". En plågsam död misstänker jag.

Eisengrav
Jeannette Eisens grav. Eget foto.

Eisenkors
Korset på hennes grav. Jag har ljusat upp bilden lite så att ni ska kunna läsa namnet. Eget foto.

Jeannette, eller Johanna Carolina, föddes den 4 juni 1796 i Ulrika Eleonora församling i Stockholm. Hennes far hette Anders Wallberg, var född 1753, och han var då värderingsman och statsanställd i något som kallades Kungl Generalassistancecontoret. Hennes mor var hans andra hustru Catharina Wahlström. Föräldrarna hade gift sig 1788 och de fick minst fem barn, vad jag förstår. Första hustrun hette Anna Hansdotter Fahlberg och med henne hade han en son som hette Anders Reinhold.

Redan 1801 dog Anders Wallberg, då var Johanna Carolina bara fyra år gammal. Han blev 47 år och dog av blodstörtning. Det verkar som om familjen bodde kvar i Ulrika Eleonora församling för det var där Johanna Carolina gifte sig 1823 med den jämngamle Frans August Eisen. Han var kryddkramhandlare i Stockholm. I Svenskt Biografiskt Lexikon kallas han grosshandlare. Johanna Carolina hade en bror (tror jag) som hette Per Ulric och som också var kryddkramhandlare, så kanske var det genom honom som de träffats.

Johanna Carolina och Frans August bodde i Klara, i kvarteret Warenberg nr 5, vid Brunkebergstorg och ett kvarter ifrån kyrkan. Makarna fick minst åtta barn, sju av dem var söner. En son var Fritiof Emil, född 1833 och som blev häradshövding i Stockholm. Dottern Jenny Carolina född 1836, blev prästfru i Skåne. Länk till mantalslängden 1835.

Efter Johanna Carolinas död gifte änklingen om sig med Amalia Hedvig Aurora Markander, född 1817. De fick sonen August Gustav Eisen 1847, han blev med tiden en känd zoologisk forskare i USA och levde till 1940. Fadern Frans August Eisen dog 1866. Han kom från släkten Eisenbletter som kommit till Sverige från Tyskland någon gång före 1760, då Frans Augusts farfar Johan Jacob Eisenbletter blev modellör vid Fortifikationsverket.

Detta kan du fundera på om du tar dig en tur in på Klara kyrkogård mellan ett par tåg.

Jag kommer nog att återkomma till Klara kyrkogård igen, för det är en del annat jag funderar på också. Bland annat finns det några nutida gravar, eller i alla fall gravstenar. Kanske den siste som begravts här är Per Thunarf, i många år organist i Klara kyrka och avliden 2014. På Wikipedia kan du lyssna på hans klockspel från Klara kyrka. Gör det! Där finns förstås också mycket mer information om kyrkan och kyrkogården.

Fortsätt läs mer
  772 Träffar
  0 Kommentarer
772 Träffar
0 Kommentarer

Släktminnen - synliga och osynliga

Srmland-the-movie-125

På översta bokhyllan i mitt vardagsrum ligger en liten, oformlig tegelklump. Det är resten av en taktegelpanna som för ungefär 150 år sedan beklädde ett litet torp vid namn Skårsnäs i Västra Vingåker. När min mormors far gifte sig 1891, benämndes han just 'son i Skårsnäs'. Men torpet är borta, inte ens en husgrund finns kvar. Bara en tovig gräskulle och några söndervittrade tegelpannor. Likadant var det ute på halvön Langö, där mormor föddes. En knappt skönjbar glänta fanns kvar där torpet hade legat. Det mest minnesvärda på stället var att jag för första gången fick se spår av en bävers idoga verksamhet på ett närbeläget träd.

Ibland blir jag så avundsjuk på släktforskare som kan lägga ut bilder med texter av typen: 'senaste släktträffen med mormors släkt. Gården i bakgrunden har gått i släkten i 400 år'.

Nu ska genast sägas att jag ännu inte besökt tillnärmelsevis alla landskap där mina anor brett ut sig. Kanske kommer jag till en fyrahundraårig släktgård framöver!

Men... jag kan i alla fall se ut från den toviga gräskullen på skogen runt Skårsnäs och fundera på hur höga träden var när mormors far gav sig ut på friarstråt 1890. Och längs stigen ut till Lagnö kan man se  ut över Kolsnarens vatten och tänka att mormors föräldrar såg samma sjö för länge sedan.

Men ibland blir man överraskad i motsatt riktning också. På vår resa i mormors fars Sörmland stannade vi till vid ett torp där mormors farfars far hade växt upp, och torpets nuvarande ägare visste genast att berätta om hur gossen kommit ditflyttande en gång i början av 1800-talet. Ändå var de inte alls släkt!

Och till slut kom vi då till Nackhäll vid Hjälmaren i Julita. Där finns bland annat en lada från 1600-talet bevarad. 1798 kom min anfader dit, och bör således ha brukat ladan. Och hans ättlingar, en syskongren visserligen, bor där än!

Inga fyrahundra år. Men 220 år är inte så illa!

Bilden: Bäverminne ute på Langö 2016

 

Fortsätt läs mer
  972 Träffar
  0 Kommentarer
972 Träffar
0 Kommentarer

Släkt och släktnamn

Jag har i tidigare bloggar uppehållit mig kring den agnatiska (släktskap räknas endast genom pappan) släktdefinitionen och släktnamn i olika perspektiv. Dessa två brukar hänga ihop så att en i agnatiskt definierad släkt har personerna ofta samma släktnamn. Det har förstås att göra med att i vårt samhälle använder barnen vanligen sin fars släktnamn. Här är förstås orden »brukar«, »ofta« och »vanligen« nyckelord. Det finns många undantag från mönstret att en agnatisk släkt delar samma släktnamn.

Agnatiskt definierade släkter med rötterna i 1800 talets allmoge delar exempelvis sällan släktnamn, oftast p.g.a. att de har olika patronymikon. Bilden nedan visar ett exempel med släktnamnen i en agnatiskt definierad stamtavla i tre generationer där man under 1900-talet antagit olika släktnamn. Den första generationen levde 1838–1925, hade rötterna i västra Södermanlands allmoge och Pettersson var ett klassiskt patronymikon. Tredje generationens fem män är alla agnatiska tremänningar men har alla olika släktnamn. Endast en heter Pettersson. Även om det är en agnatisk definierad släkt synes benämningen »Släkten Pettersson« inte vara riktigt relevant.
07bild1
Huvudregeln är dock ganska stark, i vart fall om det handlar om borgerliga släkter etc., och därför är det inte konstigt att en släktforskare som stöter på personer med samma släktnamn funderar över om de är besläktade, om de tillhör samma (agnatiska) släkt? När det gäller släktnamn som varit patronymikon (t.ex. Andersson) inser förstås alla (i Sverige i vart fall) att så inte är fallet.

I äldre släktforskningslitteratur, och för den delen också i yngre, var det inte ovanligt att när man redovisade en viss släkt med ett visst namn att man också använde sig av formuleringar liknande »Utan känt samband«. Här listas då personer med samma namn men författaren känner inte till hur de hörde till släkten. Troligen vet man inte ens om det finns ett samband. Ordvalet indikerar dock att det finns ett samband, det är bara inte känt.


07bild2
Ett exempel finns i bilden ovan som är ett utsnitt från Victor Örnbergs (1839–1908) släktredovisning av släkten Behm i Svenska ättartal 1908. Efter att ha redovisat Nyköpings- och Linköpings-släkterna Behm redovisas »Carl Behm« på detta sätt. Senare forskning har dock visat att Carl Behm inte hade något med dessa släkter att göra. Istället för »Utan känt samband« var det alltså »Utan något samband alls«.

Att namnet är detsamma är förstås inte tillräckligt för att anta släktskap och man bör därför ha ytterligare skäl för att på detta sätt i en släktsammanställning redovisa personer som inte kan visas tillhöra släkten; bostadsort, yrke, fadderskap etc.

Här kan naturligtvis steget kännas litet till att anta att eftersom namnet är detsamma, särskilt om det är ovanligt, så är det personer som tillhör samma släkt. Att anta är dock inte samma sak som att veta. Äldre släktforskningslitteratur är fylld av omskrivningar för att dölja att man inte riktigt vet: »det kan antas att«, »det synes rimligt att«, »med största säkerhet» etc. Även Victor Örnberg gjorde sig skyldig till sådana dimridåer.

I samma redovisning av släkten Behm som nämnts ovan inledde Örnberg med en introduktion om den s.k. Gävlesläkte som han hade redovisat redan 1886. Efter introduktionen förs Nyköpings- och Linköpings-släkterna in under samma härkomst som denna med orden »antagligen« och »möjligen«, med hänvisning till inledningen om Gävle-släkten. Se bilderna nedan.


07bild3

07bild4
I ett brev till en annan släktforskare kallade dock Örnberg Nyköpings-släktens införande under den gemensamma härkomsten för »ett hugskott«.

Vi fritidssläktforskare måste naturligtvis lära oss att vara observanta på de här dimridåerna. Man får först och främst fråga den som bedrivit forskningen. Enda sättet i det här fallet att komma förbi och få reda på hur det faktiskt förhåller sig, då Örnberg är avliden sedan lång tid, är att försöka återupprepa forskningen genom att gå igenom samtida källmaterial. Gör man det i det här fallet så kommer man fram till att i samtida skattehandlingar finns inget spår alls av den föregivne gemensamme stamfadern Michael Behm i Gruvriset. Tyvärr ger han idag 9 träffar i databasen DISBYT, något som alltså får tillskrivas bl.a. Victor Örnberg.

Källhänvisningar:
• Utsnitten i bild 1-3 är från årgång 1908 (band 14, sid. 23–32) i V. Örnberg, (1884–1908), Svensk slägt-kalender & Svenska ättartal, Stockholm. LIBRIS-ID: 952204 & 1718096. Gävlesläkten behandlades av Örnberg första gången i årgång 1886 (band 2, sid. 87–89).
• Om Karl Behms rätta härkomst se M. Lundholm, »Besitter en gammal tienare Isack Bem sitt hemman Sundh i Löfstad sochen frijtt ...« Ståthållaren Isak Behm och hans släktkrets, Svensk Genealogisk Tidskrift 2014:2, sid. 65–108.
• Om Örnbergs brev se M. Lundholm, Källkritiska kommentarer till Viktor Behms släktböcker, Svensk Genealogisk Tidskrift 2014:1, sid. 45–54.
• Uppgifterna om Michael Behm i Gruvriset är del av pågående och ännu ej publicerad forskning. Detaljerade källhänvisningar lämnas på begäran..

lundholm beskuren blogg2

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  414 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lis-Beth Sagen
Tack för det inlägget. Det är inte bara i äldre forskningslitteratur problemet med uttalanden som ”med största säkerhet” råder ett... Läs mer
onsdag, 17 oktober 2018 18:42
414 Träffar
1 Kommentar

Supersearch på Stadsarkivet

Supsersearch

Nu är det snart är femtio år sedan jag första gången besökte Köpenhamns stadsarkiv, beläget i huvudstadens stora Rådhus nära Tivoli. På den tiden fanns det minsann inga Öresundståg och till flygbåtsbiljetterna räckte inte min veckopeng. Således fick det bli de "Stora båtarna" där en enkelbiljett över sundet kostade rimliga 5:50. Väl framme i Havnegade sprang jag via Ströget till Rådhuspladsen och det hägrande Stadsarkivet, som ovanlig nog tillämpade en sorts självbetjäning. Man fick själv gå ut i arkivet och plocka till sig av de stora registervolymerna över bland annat vigslar och begravningar, adressregister och lite annat. Köpenhamn var och är svårforskat - bristen på husförhörslängder och flyttningslängder är besvärande och avhjälps bara hjälpligt av folkräkningar och enstaka vigselregister.        

Plötsligt händer det! Inom loppet av några få år har Köpenhamns stadsarkiv förvandlats från ett gammaldags arkiv med högst begränsad tillgänglighet till en mycket alert digital verkstad. Det började med ett antal indexeringsprojekt [Indtasting] av bl.a. Politiets registerblade - liknande extra folkbokföringssystem fanns även i Stockholm och Göteborg - och har fortsatt med  Begravelsesprotokoller, Erindringer och nu i veckan Politiets Efterretninger. De senare kan beskrivas så här:

Polisens Efterlysningar 1867-1930

Nu är polisens efterlysningar online. Här hittar du information om försvunna personer i hela Danmark. Exempel:

"Anders Nørgaard, tidigare brevbärare i Frederikshavn, som nyligen serverat på Central Hotels källare i Esbjerg, anklagas för bedrägeri. Han har lämnat Esbjerg för ca 8 dagar sedan. Signalement: 25-30 år gammal, mörkt hår, stora blå ögon, liten blond mustasch, snabb i sina rörelser, intelligent uppförande, klädd i mörka kläder och läderskor. "

Materialet påminner om de svenska Polisunderrättelserna, som finns på CD men devärre ännu inte på nätet. 

Indtastede

Senaste nytt från Köpenhamn är den SUPERSEARCH-funktion via fritext [Avancerade versionen ovan] som medger sökningar i hela materialet eller, om man så vill, i delar av det. Man skulle verkligen önska att denna innovation kunde smitta av sig på kollegorna på Stockholms Stadsarkiv, som sitter på mängder av utmärkta databaser men envisas med att fortsatt presentera dem via "medeltida" gränssnitt med ytterst begränsade sökfunktioner. ROTEMANSARKIVET fungerar väl i och för sig bra även på nätet (även om CD-versionen är flera snäpp bättre) och det som finns av Allmänna Barnhusets arkiv får väl sägas vara en god start, även om långt fler parametrar där kunde och borde vara sökbara ... 

Sämre är det med de OCR-tolkade Personregistren till de äldre kyrkoboksregistren i Stockholm, som kom för många år sedan men som är lika dåliga nu som när de först dök upp. Det verkar som om Stadsarkivet tappat intresset för dessa viktiga register, som f.ö. finns i en betydligt bättre totalversion hos Familysearch.org under rubriken:  Sweden, Stockholm City Archives, Index to Church Records, 1546-1927.

MU

Sämst ställt är det med de oumbärliga och oerhört "forskningspotenta" MANTALSUPPGIFTERNA - som omgående sklulle behöva skannas in och länkas till ett heltäckande personregister. Varför finns inte en sådan resurs? Några få år bjuder man på: 1835, 1845, 1860 och 1870, men sedan verkar det projektet ha somnat in. Rotemansarkivet börjar som bekant först 1878 och bakåt i tiden är Mantalsuppgifterna den givna fortsättningen, eller skulle vara, om de bara blev rimligt tillgängliga och indexerade. 

Skärpning Stockholm!

mermaid

Heja Köpenhamn!

Om du vill testa danskarnas supersearch trycker du HÄR

 Stockholms Stadsarkivs registersida finner du HÄR

Fortsätt läs mer
  2840 Träffar
  0 Kommentarer
2840 Träffar
0 Kommentarer

Skattelängden från 1571

Älvsborgs lösen är en skattelängd som många släktforskare känner till. Den upprättades dels 1571, dels 1613. I Riksarkivets digitala forskarsal finns dessa skattelängder tillgängliga. De har funnits länge, i mormonernas svartvita filmversion från 50-talet. Men här om dagen fick jag se att åtminstone längderna från 1571 har fotograferats av på nytt, och nu i färg. Alltså lättare att läsa.

Säkert är det en och annan släktforskare som har nytta av dessa längder i sin forskning även om de flesta av oss inte kommer dithän. Dels är det ju ett hopp från de äldsta kyrkböckerna, dels är uppgifterna knapphändiga. Har du med hjälp av kyrkböcker eller mantalslängder lyckats spåra din släkt till de första decennierna på 1600-talet är ändå 1571 en eller två generationer bort. Så hur knyter vi ihop 1500-talsmänniskorna med de senare förfäderna? Jag vet inte, jag har inte i någon släktgren kommit så långt bakåt i min egen forskning. Så vitt jag förstår kan domböcker vara ett steg däremellan.

Mest är jag nog fascinerad av att det alls går att läsa vad skattskrivaren skrivit 1571 och att det är enskilda människor som träder fram här. De hette si och så och bodde på gårdar som ännu finns kvar. Ganska häftigt, tycker jag.

Läs om Älvsborgs lösen på Wikipedia. Läs på Wiki-Rötter

1
Visst är det vackert, inledningsbladet till en av längderna. 1500-talsskriften kan jag inte läsa men någon mer sentida har klottrat dit Tjust härad (och Tuna län), det härad där jag bor. Så här fortsätter jag bläddra mig fram. Bildkälla: Riksarkivet.

2
Jag bor i Västrums socken som 1571 var en del av Gladhammars socken i Tjust härad. Här har jag hittat två ställen jag känner igen. Överst är det Christoffer i Hörtingerum (som ligger mellan Västervik och Verkebäck) som verkar få betala 7 1/2 penning i skatt. Han verkar ha 1 ko, 4 kvigor och 2 får, men vad har han mer? Under honom kommer Jacob i Hultö. Jag skulle säga Jacob på Hultö, om det är den ö som ligger i Skaftetviken och inte så långt från där jag bor. Jag lyckas inte tolka hur många kor han har, för det ser ju ut som antingen 1/12 eller 1 1/2. Hans skatt verkar bli 4 penningar och 7 öre. Bildkälla: Riksarkivet.

3
Anledningen till att jag letade upp Älvsborgs lösen var att jag sökte en uppgift från Linneryds socken i södra Småland. Och då såg jag något intressant. Här är det kvinnor som är skattskrivna för gårdarna, den ena efter den andra. Män finns också, men påfallande många är kvinnor. Elin, Elin, Ingerd, Elin och Elsa. Sedan är det ett namn som jag först trodde är en Elin till men det är förmodligen ett annat namn. De måste väl vara änkor. Någon som vet hur detta kom sig? Varför satt så många änkor kvar på gårdarna 1571? Bildkälla: Riksarkivet.

Fortsätt läs mer
  963 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Irene Johansson
Hej Eva! Den sista personen i skattelängden är gångeschredder. Det intressanta är ju också att skrivaren har använt ett blad ur e... Läs mer
lördag, 13 oktober 2018 08:32
Eva Johansson
Irene: Missale kände jag inte till men googlade nu och förstår vad det är. Men en gångeschredder, vad är det? En vandrande skrädda... Läs mer
lördag, 13 oktober 2018 16:32
Eva Johansson
Ja, då hade jag alltså tänkt rätt.
lördag, 13 oktober 2018 18:43
963 Träffar
8 Kommentarer

Spion - ett gammalt yrke

spion

'Spion' är enligt ordboken ett gammalgermanskt ord som ursprungligen betyder 'spejare'. I Sverige har vi ibland skrivit 'espion' eller 'spejon' om denna ljusskygga kategori människor.

Vi förknippar ju gärna spionage med moderna tider, inte minst genom spionfilmens flitiga bruk av halvt visionära pennor, kameror och väskor med inbyggda osannolika funktioner. Men faktum är att spår av spionage finns redan före vår tideräknings början. Arkeologer har kunnat läsa om spioneri på textremsor från gammalkinesiska kejsardömen. Det forntida Egypten begagnade sig flitigt av spioner, och det kryllade av spionage och kontraspionage i intrigernas Rom.

I Sverige hittar vi i protokoll från 1300-talet omnämnande av 'spioner' som tros ha spionerat för en rivaliserande tronpretendent i någon av de otaliga tronfejderna.

I Ås vid sjön Bolmen i Småland föddes år 1617 en bondson vid namn Sven. Han tog sig som vuxen namnet Ausenius efter födelseorten, och blev en studerad karl. Efter skiftande öden och äventyr, hamnade han slutligen som präst i halländska Torup. Sven Ausenius hade nog aldrig tänkt sig att han skulle extraknäcka som spion, men se! Det blev krig mot danskarna år 1675, och den svenske kungen Karl XI ville väldigt gärna ha reda på vad de i Halland inmarscherade danskarna hade för planer. Dessa danskar hade slagit läger inte långt från Torup. Sven klädde sig i bondekläder och promenerade helt enkelt in i dansklägret, pratande en blandning av flera olika språk. Danskarna visste inte riktigt vad de skulle tro om den underlige figuren, men han fick röra sig fritt i lägret. Man föreställer sig att han hade öronen på vid gavel, och tydligen fick han reda på det han sökte. Sakta och diskret började han därefter avlägsna sig, men då vaknade misstankarna. Han uppmanades att stanna, men låtsades inte förstå detta. Till slut började han springa, danskarna sköt efter honom men ingen kula träffade. De danske satte då ihop hans underliga språkblandning med de missade skotten och började fundera på om det var en trollkarl de haft besök av.

Sven däremot skyndade hem och skickade en kurir till svenske kungen, som slagit läger strax norr om gränsen till Småland.

Det finns tjallare överallt. Någon talade om för danskarna vem den underlige figuren var, och en hop arga danska soldater red i sporrsträck till prästgården i Torup för att utkräva en blodig hämnd.

I prästgården i Torup var det emellertid tomt. Tji präst, och ingen annan människa heller. Däremot var dörrarna till huset öppna, och inne i stora salen var framdukad en furstlig måltid, och stora tunnor med öl. Danskarna föll för frestelsen, och medan de smorde kråset, flydde Sven Ausenius och hans hushåll till skogsmarkerna runt annexförsamlingen Kinnared för att gömma sig.

Danskarna hittade dem aldrig.

Ja, det var en spionhistoria från 1600-talet det. Sven Ausenius är min ff mm ff mm mm f.

Är du mer intresserad av 1900-talets spioner och spionage? Om du bor nära eller har vägarna förbi Solna och Anderstorpsvägen 16 söndagen den 21 oktober, så bjuder SSGF in till SPIONSÖNDAG! Två spännande föredrag väntar, och det finns spionfika till självkostnadspris. 11-15 pågår evenemanget.

Alla är hjärtligt välkomna!

Bilden: klassisk spionprofil....

Fortsätt läs mer
  700 Träffar
  0 Kommentarer
700 Träffar
0 Kommentarer

Släktnamn

Under medeltiden förekom i praktiken släktnamn nästan inte alls i Sverige. Förnamn var det som användes av de flesta människor. Frälset, den tidens adel, använde dock patronym d.v.s. ett tillnamn som talar om vem som var ens far. Det är en agnatisk bestämning och att barn på det ena eller andra sättet hämtar sitt tillnamn eller släktnamn från sin far får betraktas som huvudregeln.

Undantag förkom dock då det också förekom metronym. Det mest kända exemplet från skandinavisk historia är kanske »Sven Estridsson« som levde på 1000-talet. Svens pappa var jarl Ulf Torgilsson. Varför kallade han sig då inte Sven Ulfsson? Troligen därför att hans mamma var den danska kungadottern Estrid Svensdotter, Sven Tveskäggs dotter. Mamman var alltså mer högättad än fadern.

Under 1500-talet började bruket av släktnamn inom den svenska adeln ta fart. Här togs namnet ofta från det vapen familjen använde: Sparre, Bielke, Oxenstierna, Stenbock etc. Även här var huvudregeln att namnet följde den agnatiska linjen. Det finns förstås även här finns undantag som har att göra med att modern var mer högättad. Ett exempel är Olof Arvidsson (död före 1509) som upptog sin morfars vapen (stenbock, äldre ätten) och vars son friherre Gustaf Olsson (ca 1503–1571), kung Gustaf Erikssons svärson och svåger, antog namnet Stenbock (yngre ätten). Namnet Stenbock fördes vidare agnatiskt men det var baserat på vapenbilden som hade tagits från spinnsidan.  Spåren av Gustaf Olofssons agnatiska härkomst finns dock i vapnet: sparre över stjärna. Se bilden.

20140425175929G 012

I hjärtskölden ses den äldre stenbocksättens vapen men i första och fjärde kvadranten släktens agnatiska härstamning med sparre över stjärna, ett vapen som också fördes av agnatiska släktingar som under 1600 talet introducerades på Riddarhuset under namnet Drake af Intorp (adliga ätten nr 82; utslocknad).

Från 1626 skulle adeln ha antagit släktnamn men det var först under 1700-talet som de agnatiska avkomlingarna till riddaren Nils Sigridsson (död tidigast 1299) började använda släktnamn: Natt och Dag (adliga ätten nr 13).

Efter 1500-talet är det full fart framåt. Släktnamn upptas, förkastas och ändras i alla samhällsgrupper. Processen började hos adeln och andra tar sedan efter. Städernas borgare, prästerna, särskilda yrkesgrupper och sist landsbygdens allmoge.

Det dröjer dock innan släktnamnen dominerar över patronymerna. Huvudregeln är fortfarande att den agnatiska regeln oftast följs när barnen tar namn. Barnen använder ofta men inte alltid faderns släktnamn. Det finns alltid undantag. Söner kan ha tagit mammans släktnamn, i synnerhet om pappan saknat släktnamn eller avlidit tidigt. Om föräldrarna saknade släktnamn kunde barnen dessutom anta olika släktnamn. Allt var egentligen möjligt eftersom det knappast fanns några regler.

Antagande av släktnamn i någon större utsträckning sker senare bland bönderna och övriga som finns bland landsbygdens befolkning. Här höll användningen av patronymer i sig in på andra hälften av 1800-talen. Då övergick dock patronymerna till att bli släktnamn i allt högre utsträckning istället för att nya släktnamn skapades. Den som var »Andersson« kom att ha släktnamnet Andersson liksom hans barn. En kvinna som var »Andersdotter« kom ofta att heta Andersson.

Indelta soldater och båtsmän utgör en speciell kategori. När de antogs fick de sina speciella soldat- och båtsmansnamn. Den som redan hade ett släktnamn ersatte normalt sett det med rotenamnet. Under slutet av 1800-talet ser man dock att namn som indelta soldater och båtsmän haft övergått till att bli släktnamn: Sträng, Storm, Sköld.

Huvudregeln när det gäller hur namns förs över till nya generationer får fortfarande sägas vara den agnatiska. En släkt verkar därför idag i de flestas medvetande vara en agnatisk släkt där de flesta delar släktnamn. Den 2017 nya namnlagen som möjliggör dubbla efternamn som utgörs av olika kombinationer av föräldrarnas namn och patronym/metronym skapar helt nya möjligheter för namnval. Och utmaningar för släktforskaren.

lundholm beskuren blogg2

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  562 Träffar
  0 Kommentarer
562 Träffar
0 Kommentarer

Folkmord, förskingring och DNA

Armeniska barn

Detta kommer att bli min genom tiderna allra svartaste rötterblogg, möjligen dock den viktigaste. Denna gång blir det mer historia än släktforskning, vilket jag ber mina läsare att ha tålamod med.

Min rundresa i Kaukasus innehöll också några dagar i ARMENIEN, ett vackert och spännande land med en fascinerande historia. Inklämt mellan fientligt inställda grannar är detta ett ganska fattigt land, som så gärna skulle vilja vara en del av Europa, men som för sin överlevnads skull måste fortsätta att ty sig till sin forna herre, Ryssland. Det vi idag kallar Armenien är emellertid bara en liten liten del, den östra, av det ursprungliga riket, där de flesta invånarna levde i väster, mestadels i det område som idag utgör östra Turkiet. Mellan 1894 och 1922 genomförde det Ottomanska riket och dess efterföljare ett systematiskt folkmord på hela den Armeniska befolkningen. 1,5 miljoner människor, män, kvinnor och barn mördades.

Det värsta året var 1915, då regimen passade på att utnyttja 1:a Världskrigets kaos för minsta möjliga mediabevakning. Mördandet kunde fortgå i princip ostört. I grymhet och bestialitet kan detta folkmord – The Armenian Genocide - förmodligen endast jämföras med Förintelsen på 40-talet. Mördarna nöjde sig nämligen inte bara med att ta död på sina offer, de fann också en sadistisk glädje i att först plåga dem rejält. Populära varianter var att bränna människor levande, gärna instängda i deras egna kyrkor (Armenierna var och är Kristna) eller att arrangera massdränkningar. Ibland fick de olyckliga "erbjudanden" om att konvertera till Islam och om de då vägrade blev de korsfästa: "Är du Kristen ska du också dö som en Kristen ...". Hundratusentals armenier drevs ut på dödsmarscher till ökenområden i Syrien, där de lämnades att hungra och törsta ihjäl.

I Jerevan finns det ett monument och ett minnesmuseum om folkmordet. Efter att ha guidats genom rum efter rum av dokumentation och fasansfulla bilder är det för mig obegripligt hur den nation som en gång beslutade om och kallblodigt genomförde det hela fortfarande hårdnackat kan hävda att The Armenian Genocide aldrig ägt rum. Särskilt som man på otaliga bilder kan se stolta och glatt flinande ottomanska/turkiska soldater likt storviltjägare posera framför det nedlagda bytet.

Efter folkmordsmuseet funderade jag, svårt skakad, på om mitt eget land någonsin gjort sig skyldigt till något liknande? Har Sverige metodiskt och med berått mod dödat hela befolkningar, bränt ned byar och städer utan att ge möjlighet för människorna att åtminstone ta sig ut. NEJ, NEJ! vill man ropa, men är det så säkert? Vad hade de svenska vikingarna till exempel för sig i Österled? Vad gjorde den grymme Karl IX i Finland? Och vilka illdåd gjorde vi oss inte skyldiga till under 30-åriga kriget och under Karl XII:s härjningar? Det är knappt man orkar tänka tanken …

Förutom de 1,5 miljoner armenier som åren 1894-1922 miste sina liv, var det mångdubbelt fler som flydde. Man räknar med att det idag finns ungefär 10 miljoner armenier, varav knappt 3 i republiken Armenien, de resterande 7 miljonerna i en rad andra länder, främst i Ryssland, Israel, Frankrike, USA, Sydamerika och Australien. Man talar om DIASPORAN – förskingringen – där det dock finns en mycket stark gemenskap, armenier emellan.

En av deras gemensamma hjältar i förskringringen är Charles Aznavour, som nyligen avled. Förutom att ha varit en enastående sångare och artist, var han också en stor vän av sitt ursprungsland och skänkte i samband med den stora jordbävningen 1988 åtskilliga nödhjälpsmiljoner till landet. I lördags var det en speciell minnesdag för Aznavour i huvudstaden Jerevan. Överallt porträtt och blommor och på kvällen stod folk med ljus i händerna medan man på storskärmar kunde avnjuta en av den store artistens konserter. Efter det sista numret utbröt en spontanapplåd, som aldrig ville ta slut. Som om Charles Aznavour (för övrigt sedan 50 år gift med svenskan Ulla Thorsell) själv hade varit där - och det var han väl på något sätt …

1Armenian Orphans Merzifon 1918

En bild på armeniska barnhemsbarn - dock icke den bild som beskrivs i texten.

En av bilderna på folkmordsmuseet tog mig särskilt hårt. Inte för att den såg särskilt grym eller våldsam ut, tvärtom. Den föreställde en lång rad av små gossar, kanske 4 eller 5 år gamla, utklädda i turkiska miniuniformer. Nästan en smula näpet. Men så berättade guiden vad det handlade om. Det hände att man skonade riktigt små barn, alltid pojkar, så små att de inte kunde ha några minnen av sitt armeniska ursprung. De fick växa upp på särskilda barnhem, och tanken var väl att de skulle kunna fostras till goda turkiska soldater.

Hmmm… var har vi hört detta förut? Jo i nazisternas program LEBENSBORN, där särskilt blonda eller på annat sätt ”ariska” barn från t.ex. Polen skulle kunna omformas till goda tyskar. Inom detta program bedrevs också aktiv avel, där unga ariska pojkar sammanfördes med unga ariska flickor. De barn som blev resultatet av dessa möten omhändertogs på särskilda barnhem – efter kriget adopterades de bort.

Gemensamt för de små soldatgossarna i Turkiet och de framavlade krigsbarnen i Tyskland var att de för det mesta inte hade någon aning om sitt ursprung och heller aldrig skulle kunna få det. Noll dokumentation, naturligtvis, och inga rättigheter. Det är först nu i dessa yttersta tider som DNA-tekniken på allvar skulle kunna häva dödläget, så att de illa hanterade barnen och deras nutida ättlingar, om de så önskar, äntligen kan få de svar de förtjänar. Vore kanske en snygg gest från respektive regering i de båda länderna att på detta sätt sona åtminstone några av sina historiska missgärningar. Hur skulle det vara med en särskild efterforskningsbyrå - en DNA-förstärkt hjälpresurs för dem som på grund av krig, förföljelser och bisarra experiment förnekats sin historia och sitt ursprung. Kostnadsfritt, så klart! 

Vid utgången från folkmordsmuseet i Jerevan noterade vi ett citat från 1930-talet, skrivet med stora bokstäver, ord som i ett slag visar var författaren fick inspiration till de oerhörda beslut han några år senare kom att fatta (ur minnet):

”Vem kommer idag ens ihåg det Armeniska folkmordet? De framgångsrika åtgärderna då visar, att ett kraftfullt agerande faktiskt kan åstadkomma önskvärda och nödvändiga förändringar i befolkningsstrukturer .... "                                                                                                                                 Adolf Hitler

 

 

Fortsätt läs mer
  7549 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Britt Richardsson Garcia
Kanske en dum fråga .Skulle gärna viljat läsa detta men texten är för liten hur gör jag för att få den större?
måndag, 08 oktober 2018 22:30
Christina Bayne
H¨åll ner tangenten som det står 'ctrl' på sen trycker du upprepade gånger på tangenten med '+' till att texten är tillräckligt st... Läs mer
tisdag, 09 oktober 2018 09:09
Carin Olofsson
Du behöver inte gå till varken vikingarna i Österled eller Karl IX i Finland för att hitta exempel på vad svenskarna har gjort. De... Läs mer
tisdag, 09 oktober 2018 12:28
7549 Träffar
3 Kommentarer

De byggde Göta kanal

Det finns många udda arkiv hos våra arkivinstitutioner och i många arkivhandlingar finns uppgifter om enskilda personer. Ett av dessa är Göta kanalbolags arkiv som digitaliserats av Arkiv Digital.

Göta kanal med sina 58 slussar går mellan Söderköping och Trollhättan. Kanske har du någon gång stått och väntat på E22 i Söderköping, stressad och lite irriterad över broöppningen för att båtarna på kanalen ska få passera. Då kan det vara läge att fundera lite på detta gigantiska byggprojekt, som genomfördes 1810-1832, under ledning av entreprenören Baltzar von Platen.

Att anlägga Göta kanal innebar ett stort arbete med mängder av människor engagerade, bl a 58 000 indelta soldater. Vill du fördjupa dig i kanalbolaget finns arkivet för Göta kanalbolag under Företagsarkiv hos Arkiv Digital. Det är delvis svåröverskådligt och i flera volymer blandas olika typer av handlingar. Till exempel pensionsutbetalningar, brev, protokoll, räkenskaper, utbetalningar till kanalbetjäningen med mera. Arkivet är inte bara från byggtiden utan sträcker sig in på 1900-talet med till exempel register över fartyg som passerat de olika stationerna.

Läs om Göta kanal på Wikipedia.

GotakanalbolagPension
Från Göta kanalbolags pensionslista 1820. Bildkälla: Arkiv Digital.

GotakanalbolagSlussinspektorer Liggare över tjänstemän, betjäning och privata hantverkare har alfabetiskt register i början. Här finns uppgifter om slussinspektorerna. Bildkälla: Arkiv Digital.

GotakanalbolagSondagspeng
I redovisningslistan för natt- och söndagspeng får vi veta hur mycket slussvakterna hade i ersättning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  1403 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Yvonne Stenberg
Hej Eva - lustigt att du i första bilden lyfte fram en anmoder till mig! Mårds änka, min mmfffm Ingegerd Persdotter, född 1784 i N... Läs mer
söndag, 07 oktober 2018 11:39
Eva Johansson
Yvonne! Vad roligt att det råkade bli så! Jag har själv ingen släkt som (vad jag vet) var med i kanalbygget så de bilder jag har m... Läs mer
söndag, 07 oktober 2018 15:26
1403 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
237 inlägg
Eva Johansson
207 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
48 inlägg
Helena Nordbäck
40 inlägg
Gästbloggare
19 inlägg