Så var det då över. För de flesta en intensiv helg fylld med släktforskning: föredrag, många spännande utställare, massor med nya skivor och böcker och så mängder med gamla och nya vänner att träffa i vimlet. För oss i Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening har året varit fyllt med förberedelser inför Släktforskardagarna, men nu är det alltså över. Ett stort tack till alla besökare, utställare, föredragshållare och funktionärer!

För de som inte hade möjlighet att gå på föredragen, så kommer en del av dem att sändas i Kunskapskanalen framöver. Håll utkik! De föredrag som filmats är

• Karin Bojs, Min europeiska familj i 54 000 år

• Kalle Bäck, Torpare och backstugusittare

• Bodil Jönsson, Tid för det meningsfulla

• Ulrika Knutson, Medborgarskolan på Fogelstad

• Kathinka Lindhe, Elvira Madigan & Sixten Sparre

• Karin Lindvall, Ett gods- en värld

• Peter Sjölund, DNA - Genetisk genealogi

• Joachim Östlund, Saltets pris - svenskar blev slavar

b2ap3_thumbnail_Blomma6_Nyns150723_20150902-045352_1.jpg

Jag var ju funktionär och hjälpte huvudsakligen nybörjare att komma igång i SläktSök. Det är oerhört roligt att vara med när de fångas av släktforskningens tjusning! Mest minnesvärt för egen del var nog den första besökaren jag hjälpte. Jag hade nämligen promenerat genom mässhallen med en annan funktionär på väg till mitt pass, där jag skulle avlösa någon av mina kollegor. När vi kom fram till SläktSök gick vi direkt och hälsade på en av besökarna som fick hjälp. Funktionären som jag hade sällskap med var min mamma, och besökaren var hennes syssling Christina. När jag så började mitt pass så blev det just Christina som jag fick fortsätta att hjälpa. Christinas mormor och mammas morfar var syskon, men den person som Christina fastnat på var sin morfars far. Enligt hfl skulle han vara född i Bärbo, men där saknades han i födelseboken. Vi började följa honom bakåt för att se när och var församlingen ändrades, men jag tyckte att han verkade bekant på något vis. Efter en stund var Christina tvungen att gå till en föreläsning så vi stämde träff igen på söndagen och jag lovade att kolla min databas för att se om jag hade forskat något på hennes morfars far. Tja, min släkt är ju både väldigt hemkär och rätt förtjust i att hitta partners som finns på någon annan plats i släktträdet, så visst hade jag det Hennes morfars far, som i själva verket föddes i Nyköpings Sankt Nicolai, var yngre bror till min farfars farfar, så Christina är alltså syssling till min mamma och brylling till min pappa.

Nästa år äger Släktforskardagarna rum i Umeå, och Södra Västerbottens Släktforskare önskas lycka till med arrangemanget!

Sverige har förändrats på många sätt under det sekel som förflutit sedan min farfar såg dagens ljus 1915. Särskilt märkbart är kanske hur våra matvanor har förändrats under de senaste 100 åren. En skillnad jämfört med början av det förra seklet är förstås att vi förvarar våra matvaror utan att salta eller torka dem och kyl och frys har ersatt forna tiders jordkällare och sval. Ibland brukar jag fundera på hur mycket min farfar, som gick bort 1978, skulle känna igen av det vi idag tillagar. Han skulle nog känna sig ganska vilsen i en mataffär bland hoisinsås, litchi, chorizo, tofu och piri piri för att bara nämna några av de mer exotiska varor som tillkommit i matbutikernas sortiment.

b2ap3_thumbnail_Kiwi-i-ggkopp.jpgMöte mellan ny och gammal matkultur i form av en kiwi i en äggkopp

Men vad åt folk förr? I min bokhylla står ett exemplar av Oumbärlig rådgifvare för hvarje hem (1891). Boken ifråga vänder sig uppenbarligen till husmödrar i lite finare hem, men utgör ändå ett fascinerande tidsdokument. Vissa av kapitlen är, tack och lov, inte så relevanta idag men här finns bland mycket annat råd om förhållandet mellan matmoder och tjänare, om husmoderns förhållande till sin man, om sparsamhet, att kyssa barn och hur man avlägsnar liklukt. Ungefär halva boken utgörs av allehanda recept, många med frestande exotiska namn för den som liksom jag är uppväxt på pannkakor, köttbullar och fiskpinnar. Soppa Grefven af Paris, Kabiljopudding och Falskt vildsvinshufvud sätter dock kanske mer fart på min fantasi än min aptit, och finns det någon idag som äter stekt tjäder? För den som hittar en ex-tjäder längst ner i trädgården och behöver göra sig av med kadavret bjussar jag på det sistnämnda receptet:

Tjädern plockas, urtages, sköljes i friskt vatten samt förvälles i kokande vatten. Bröstbenet krossas, och tjädern uppsättes så, att den blir fyllig öfver bröstet, späckas derefter lätt med fläsk, samt stekes med ett godt stycke smör i en kastrull eller stekgryta under lock; den spädes ofta med söt mjölk, att den ej brännes. Då tjädern kännes mör, strör man derpå en nypa hvetemjöl och litet salt, öser öfver den med såsen och låter den färdigstekas. Den anrättas antingen hel eller skuren och såsen serveras i sås-skål.

Tjäderhönorna äro till stek finare och läckrare än tupparne.

Mathistorikern Richard Tellström har medverkat i SVT:s populära Historieätarna. Han föreläser på Släktforskardagarna i Nyköping om Vägar till en försvunnen matkultur och förlorade bordskanter. Vi får där reda på hur vi kan rekonstruera våra förfäders matvanor. Och studera gärna de föreläsare som presenteras på hemsidan! På tal om mat så finns nu möjlighet att förbeställa biljetter till fredagens kvällsbuffé samt till lördagens bankett med tillhörande underhållning. Det går också att förbeställa lunch på restaurang Courtside som är belägen på mässområdet vid Rosvalla. 

I dagens släktforskarsamhälle är förutsättningarna annorlunda än förr. Vi har tillgång till ett snabbt växande digitaliserat arkiv. Nu behöver man inte längre resa mellan landsarkiven eller vänta på mikrofiche när den där pigan envisas med att flytta över arkivgränsen vartenda år.

I England utgavs nyligen en bok, skriven av den professionella historikern Alison Light, ”Common people: The history of an English family”. Hon använder sin akademiska bakgrund för att förstå sina anors liv och livsbetingelser, som en fördjupning från de digitaliserade källorna. Hon vill skriva den vanliga människans historia, i hennes fall en familj i den industriella revolutionens virrvarr av flyttar, fattigdom och förändringar.

Förutsättningarna för den rena personhistorien är annorlunda i Sverige, med våra omfattande kyrkoarkiv, även om man kan sakna tidiga folkräkningar. Men nu, när de flesta kan bygga ett släktträd relativ snabbt, finns ett behov av att gå vidare. Inte kanske så mycket med mer avancerad genealogi, utan med mer och djupare studier av livsbetingelserna. Om de enskilda personerna kan vi inta alltid få fullständig information, men vi kan koppla allmänna historiska uppgifter till våra anors historia. Det märks tydligt på intresset för alla de fina föredrag som hålls på Släktforskardagarna att intresset är stort. Runt om i landet, i släktforskarföreningar och hembygdsföreningar, sitter också grupper som jobbar med den lokala historien.

Jag tror att det finns ett behov av mer kurser och möjlighet till att fördjupa släktforskningen. Intresset för nybörjarkurser är stort, men det finns inte så många möjligheter till att bredda kunskapen om fördjupningar i historien. Hur kan man använda historia i sin släktforskning? Hur kan man använda andra källor än de vanliga? Hur kan man skriva ihop det till en spännande berättelse? Det är frågor som mer för att besvaras. Bara som exempel krävs en annan form av källkritik än vad vi är vana vid. Den akademiska historien kan ge mer åt släktforskningen.

Hur kan man då tillgodose ett sådant behov? Visst, det ges kurser på sina håll, det finns utmärkta föredrag att lyssna på, till exempel på Genealogiska Föreningen. Men Sverige är ett stort land, GF har lagt ut en del av föredragen på nätet och det är en bra start. Skulle man kunna använda Släktforskarförbundets storlek och tyngd till att fördjupa och bredda svensk släktforskning? Ja, anser jag.

Det finns idag en mängd resurser som vi som studerar eller arbetar vid universiteten har tillgång till. En del av dessa resurser borde kunna bli tillgängliga för släktforskare via avtal med Släktforskarförbundet. Jag tänker på lärplattformar för on-linekurser, där man även kan arbeta interaktivt. Idag är de relativt enkla att använda och de kostar faktiskt inte så mycket, det finns tom gratisalternativ. Då kunde man göra avancerade kurser på nätet så alla släktforskare kan delta på distans och på så sätt bredda underlaget och tillgången.

Universiteten har också avtal som ger tillgång till både historiska och nutida kartor i digital form. Föreningen DIS har gjort ett mycket fint jobb med kartfunktionen i Disgen, men även här finns mer att hämta om man kan få till stånd bra avtal. Vi har också tillgång till grupplicenser för avancerad mjukvara, som i många fall kan användas i en breddad släktforskarverksamhet, inte bara kartor utan också mjukvara för andra ändamål. De är dyra för enskilda användare, men med bra avtal kan de bli överkomliga för grupper.

Jag tror, att det finns mycket mer att hämta för att utveckla svensk släktforskning. Jag tror också att det finns ett intresse ute i landet, vi måste bara ha en mötesplats. Den mötesplatsen finns på nätet, som med fördel kan kombineras med föreningens forskarstuga om man så vill.

 (Fotot visar prins Daniels ursprung, han gick vidare från sina anors liv)

Igår var jag i Jönköping och höll en skrivarkurs hos Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening. Vad trevligt det var och vilken fin dag det blev!

23 släktforskare i föreningen vill komma igång med att skriva sina släktberättelser, eller komma vidare efter att det tagit stopp.

För många är det svårt att komma igång fast man har så mycket man vill berätta om. Jag har ett par tips.

Ett är att vänta med inledningen till senare, börja i stället skriva om det du helst vill. Är det farmors morbror Oskars berömda dotter Stina du har i huvudet så börja med att skriva om henne. Fortsätt med något annat som också pockar på att bli skrivet. Sedan är du igång och kan knyta ihop berättelsen efteråt.

Ett annat tips är att du skriver för en särskild person. Även om hela din släkt så småningom ska läsa din kommande släktbok så tänk dig en person som du berättar för, och börja sedan skriva. Kanske ett barnbarn, eller din syster. Formulera dig som du brukar göra när du berättar. Då kommer du igång.

På kursen pratade jag också om dramaturgi och hur man kan bygga sin berättelse. Hur man kan få läsaren att förstå den egna släkten, inte bara som enskilda människor utan som en del av det samhälle och den tid de levt i. Jag pratade om skrivregler och språkriktighet, som kanske hämmar många.

Nu hoppas och tror jag att ni 23 som var med redan idag har satt igång med ert skrivande.

Jag gillar mötet med nya människor och att träffa andra släktforskare. Vi har ett stort och dominerande gemensamt intresse men är förstås ändå mycket olika. Jag lär mig nytt varje gång jag är ute och håller föredrag eller kurs med släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Jonkoping.JPG

Vi kom till Jönköping i god tid före kursstart och hann ta en promenad utmed Vätterns strand i mellantiden. Så vacker Vättern är! Och vilken skatt att ha stranden så där mitt i stan. Jag har aldrig varit i centrala Jönköping tidigare, bara suttit på tåget som stannat vid järnvägsstationen och sett Vätterns vatten från tågfönstret. Men det ska absolut bli fler besök.

Dessutom var det en underbart fin och varm höstdag så när vi efteråt åt lunch kunde vi göra det på en uteservering.

En strålande vacker vårdag för nästan 15 år sedan stod jag iförd en senapssmetig t-shirt i Trosa landsförsamlings kyrka och höll ett föredrag om ett par av mina anor. Åhörarna var en skara kusiner som likaledes härstammade från samma makar.
b2ap3_thumbnail_Trosa-lands-kyrka.JPG

Bredvid altaret ligger parets imponerande gravsten, och alldeles framför densamma hänger den ljuskrona som barnen skänkte kyrkan i åminnelse av föräldrarna.

b2ap3_thumbnail_Gravsten-Trosa-lands-kyrka.jpg

Som släktforskare är det förstås julafton att hitta en gravsten från 1676 och en skänkt ljuskrona med en inskription av de givmilda barnen. En fråga infinner sig dock över ett decennium senare: varför nämns bara fyra barn på ljuskronan? Det fanns ytterligare en son, och troligtvis även ytterligare en dotter. Hon är dock endast känd genom att en för mig obekant systerdotter omnämns såsom arvtagare i den ene sonens omfattande bouppteckning. Jag har följt de båda kända döttrarna och deras inalles fem makar och kan inte passa in systerdottern ifråga som barn till någon av de kända systrarna.
Den tredje sonen, han som inte fick vara med och skänka ljuskronan, var vänlig nog att skriva en självbiografi 1729. Han verkar ha varit yngst, och kanske är det så enkelt som att han inte var konfirmerad vid föräldrarnas bortgång och därmed inte kunde skänka en gåva till kyrkan.

b2ap3_thumbnail_Ljuskrona-Trosa-lands-kyrka.jpg

Självbiografin ger mig dock huvudbry ur källkritisk synpunkt. Den omfattar två delar. Del ett handlar om hans uppväxt, föräldrarnas bortgång, hans utbildning, yrkesutförande och familj. Alla uppgifter förefaller vara vederhäftiga. Jag har dock inte kunnat bekräfta vad han skriver om sin egen familj då de relevanta kyrkböckerna gått förlorade. Del två är en lång, detaljrik historia om hur han som slätkindad 17-årig ramlade i sjön, brottades med ett sjövidunder och sedan vaknade upp med ett halvmeter långt vitt skägg. Innebär det faktum att del två är fantasirik rappakalja att även del ett inte är trovärdig?

Jag tycker om att lära mig saker, och även att förmedla dessa kunskaper. Att jag gillar att läsa är rätt uppenbart för de som sett mina bågnande bokhyllor även om de just nu är osedvanligt stökiga p g a pågående omflyttning av både böcker och hyllor. Ett annat, minst lika trevligt sätt att inhämta nya kunskaper på, är ju att lyssna på föredrag.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge9.jpg

Vårdinge en regntung höstdag (tro mig, ingen vill se ett foto av mina stökiga bokhyllor)

Trots att min förening, Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening, har ett rikt och varierat utbud av aktiviteter så är jag usel på att delta. Jag kan inte skylla på att programmet är tråkigt eftersom jag är med och planerar aktiviteterna. Som ansvarig för vår månatliga forskarhjälp AnAkuten så är jag med där i alla fall, och likaså brukar jag vara med på Arkivens dag, Släktforskningens dag och liknande aktiviteter. Men jag brukar bara komma iväg på ett föredrag per år, och då går jag bara för att jag måste: det är jag som håller föredraget...

Mitt nyårslöfte är att delta i åtminstone två aktiviteter i år. Kanske lyckas jag till och med överträffa mitt mål!