Rötterbloggen
Rötterbloggen

Händer i sommarvärmen

Trots att det är semestertider och att släktforskning kanske inte är det som de flesta tänker på, så har det blivit några pass, när det varit som varmast ute och en stunds avkoppling inomhus känts som behövlig. Några lösningar på släktproblem har det också blivit, inte för egen del men för några andra som lagt ut frågor på det världsomspännande digitala nätet.

För att inte ställa till det, för mig och andra, så har jag ändrat på lite namn ,platser och tider, lika bra att tala om det i början så att inga missförstånd uppstår.



Det finns egentligen hur många frågor som helst att ta tag i om man så vill, efterspaning avseende personer som rest eller stannat kvar, som på något sätt tappat kontakten, kommer hela tiden. Nya källor, nya indexeringar och andra verktyg tillkommer kontinuerligt. Till och med det som vissa inte är intresserade av eller som andra kallar leksaker ger ibland förnyat hopp för de som sökt och sökt och kanske kört fast rejält.

Att många ändrade sina namn, mer eller mindre, när man emigrerade talas det om. Skrönor om att namnet ändrades vid ankomsten till det nya landet hör vi då och då, att de amerikanska registren oftast baseras på att någon skrivit ner en uppgift, efter bästa förmåga, men kanske utan förståelse för det främmande språk som namnet uttalades på, gör at vi kan se en hel del små eller stora förändringar.

Men ibland fanns det en uppenbar vilja att gömma sig, att sopa igen spåren, eftersom något hänt eller att man ville lämna något bakom sig. Den välbeställde mannen som plötsligt försvinner, samtidigt som en anställd yngre kvinna, vad tänkte han och vad fick honom att lämna hustru och barn?  Det finns inte något flyttningsbevis uttaget för någon av dem, kanske en naturlig följd av tillvägagångssättet, men konstigt nog så används deras riktiga efternamn i passagerarlistorna. De noteras som ensamresande, men med biljetter i nummerföljd så blir det lätt att följa de två. Men sen är de borta ur rullorna, verkar det som.

Långt senare försöker en ättling till ett par spåra sitt ursprung. Uppgifterna i de olika registren går lite isär. De var gifta tre år innan de ankom det nya landet, ankomståret finns i folkräkningen, kallad census, och där finns också födelsemånad och år, eftersom den aktuella folkräkningen avser år 1900.Trots ihärdiga försök så verkar det svårt att hitta en koppling tillbaka till Sverige och ättlingarna ger så småningom upp. Nästa generation blir intresserade och försöker hitta något mer, något nytt, som kan ge någon form av sken över emigrantparets ursprung. De går igenom efterlämnade saker och se, där finns en liten lapp som andra missat. Det verkar vara några uppgifter om mannen och kan det vara hans födelsetid som finns där. Året tycks stämma med uppgiften i census, men inte månaden. Men det finns ett datum också, vilket inte tidigare varit känt av de som letar.


Förnyade ansträngningar och nya kontaktvägar gör att frågan blir aktualiserad bland några här i Sverige och tillsammans med de nya uppgifterna, lite DNA och andra hjälpmedel så kommer de fram ur skuggorna, paret som rymde, mannen från hustru och tre barn och hon, 20 år yngre än den blivande barnafadern.  Riktigt hur de fick till det med uppgifter om sitt giftermål vet vi inte, men tre barn föddes i tät följd efter ankomsten och ett bra liv blev för den familjen.

När parets ursprung väl var funnet så kommer frågan, hur gick det för de som var kvar.  Fick de kännedom om den nya familjen, fick barnen höra ifrån sin far?  Böckerna berättar inte så mycket, det står Mannen i Amerika som notering på första hustrun i 30 år. Bouppteckningen efter henne innehåller ett namn som ska bevaka makens rättigheter vid bodelningen, men det var lite sent eftersom han avlidit strax innan.

Visst blir det många funderingar som kommer. Hur kunde han lämna sina barn? Hur kände den nya när de ljög om att de var gifta och funderade hon på att kontakta hans barn när han dog?  Frågor som blandade ett visst vemod i ättlingarnas glädje att ha hittat en del av sina rötter.

Nu får det vara nog med funderingar, nu får solen ta kommandot igen och värmen avnjutas!

Fortsätt läs mer
  979 Träffar
  0 Kommentarer
979 Träffar
0 Kommentarer

Vackra dagar eller….

Det finns en del som sliter i oss dessa dagar. Sommaren är här, med ljusa kvällar som inbjuder till allehanda festligheter utomhus.  Så långt från djupdykning i dammiga arkiv som man kan tänkas verkar det som.


För många verkar VM i fotboll betyda en hel del, ser bilder på tomma tunnelbanevagnar när det är matchdags för Sverige och ingen svarar i företagens telefoner.

Att det är högsäsong för besök från olika delar av världen, kanske för länge sedan borttappade släktingar som dyker upp, framgår ganska klart på sociala medier, den ena glada kommentaren efter den andra om familjeåterföreningar skrivs och kommenteras.

Samtidigt ser jag att det trots allt finns de som har kvar ett engagemang för de vardagliga rutinerna. Trots bra väder så startas det datorer och letning i allehanda register pågår.  Det finns föreningar som ser till att fylla hela veckan med aktiviteter, saknar faktiskt besök i Dalarna denna vecka när de kör släktforskningsprogram på en mängd olika orter. Fantastiskt arbete som baseras på frivilligt arbete, och sedan säger en del att föreningslivet är på väg att dö ut.  Kommer rapporter från annat håll om föreningar som satsar på sina sommarbesökande i nejden och kör olika former av samlingar, visst är det drag bland släktforskare trots allt annat som drar.

Men ibland känns det lite motigt, när någon försöker skapa något och det pratas en massa strunt om aktivitet eller person. Det letas negativa delar, det kastas det ena struntordet efter det andra i texter som publiceras. Ibland säkert utan en tanke på att det gör ont hos de som försökt, kanske är det bara obetänksamhet men ibland förundras jag över hur illa man kan behandla andra när man själv befinner sig på tryggt avstånd bakom sina tangenter. Det som skrivs skulle nog inte sagts vid ett personligt möte, men med datorns hjälp verkar vissa helt tanklösa.

Desto roligare är det när det kommer små ord av kärlek, på de mest oväntade sätt, för något som kanske upplevs som en liten insats men som betytt något för någon i en viss situation. Små ord av kärlek som kan lyfta bort mycket negativt. Tänk om vi skulle försöka tänka till en gång extra innan vi skriver eller pratar och gärna stoppa in en liten positiv hälsning någonstans i texten.

Jag började med att det är mycket som drar i oss så därför blir inte det här så långt, men jag vill framföra min stora beundran för alla de som gör släktforskning till en underhållande och trivsam verksamhet, samtidigt som kraven på saklighet och objektivitet i bedömningar hela tiden är i centrum. Det gäller att hitta balansen, så blir slutresultatet utan tvekan något som vi alla kommer att ha nytta av.

Ha det bra!

Fortsätt läs mer
  613 Träffar
  0 Kommentarer
613 Träffar
0 Kommentarer

Ska vi våga?

Jag får lite då och då frågor relaterat till mitt engagemang inom olika delar av släktforskarrörelsen. Frågor som rör allt möjligt, olika ”hur gör man frågor” och ”kan man tänka sig frågor”. Alltid lika intressant att få höra bakgrunden till frågorna och funderingarna, det är lätt att konstatera att det finns ett stort antal människor som känner ett engagemang för olika delar av släktforskarrörelsen.

Ibland fortsätter diskussionerna och det blir ett resultat i slutänden. Men ibland så kommer det en fråga eller ska vi kanske kalla det fundering, som jag även ser ofta i många olika sammanhang: Kan någon annan göra det. Ibland lite omformulerat till: Det här något för xx, eller kanske yy. Om ämnet är intressant och man själv vill att det ska hända något, så är det säkraste sättet att få till stånd ett resultat att driva frågan själv.

Utan att berätta vem eller var så tar jag mig friheten att återberätta delar av en konversation. Upprinnelsen är en principfråga runt hantering av DNA-testning. ”Vi är så få, vi är gamla och det finns ingen som kan ta över”. Kanske inte helt okänt, det finns liknande situationer på många ställen, inom olika områden. Om du berättar lite om hur man gör, tror du vi kan fixa en dag i lokalen, tror du det kommer några och hur ska vi kunna svara på frågor? Frågorna fanns, men det fanns också ett engagemang och en förhoppning om att den ”utdöende” gemenskapen skulle hitta ett sätt att överleva. Det blev några vändor med tankar och diskussioner. Till slut togs beslutet och förberedelserna startade.

b2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpgb2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpg


Visst fanns det en oro att det inte skulle fungera, men det var obefogade farhågor. När dagen var inne, informationsbroschyren framlagd, några exemplar av olika intressanta böcker om DNA och släktforskning anskaffade, så kom de, först några bekanta, sedan några till som varit med på ett hörn någon gång tidigare och till sist de som inte varit med alls. Det blev några topsade, det blev några nya medlemmar och det blev en uppföljning beslutad, vid sittande bord. Intresset fortsätter, det blir fler som kommer och det blir fler träffar.

Jag kan lugnt säga att de vågade och de vann.

Att det finns experter på arrangemang och de som är jätteduktiga på släktforskning och DNA, som fixar det ena bättre än det andra, det vet vi och det är en enorm tillgång för en folkrörelse. Men även de som börjar i det lilla, som vågar ta språnget och prova med något helt nytt och som kanske inte syns i våra informationsflöden spelar en stor roll. Så när du ser möjligheten eller får en idé, kom ihåg att det inte är farligt att våga, utan kör på och vinn.

En trevlig midsommar tillönskas alla!


b2ap3 thumbnail stng

Fortsätt läs mer
  2132 Träffar
  0 Kommentarer
2132 Träffar
0 Kommentarer

Flat Ethan - eller ...

En liten betraktelse runt en av många små händelser som bara uppstår så där, baserat på den vanliga, traditionella släktforskningen. Inga konstigheter, bara en vanlig liten händelse.

För 10–12 år sedan letade jag några emigranter, ett brödrapar som verkade ha gått upp i rök. Två av min egen farfars bröder, de var som uppslukade och när jag frågade en som borde veta så var svaret att det vara bara att glömma, dra inte i det här.

Efter att en tid ha följt rådet, så började jag ändå att leta, något borde återfinnas i de register som fanns tillgängliga då. Passagerarlistor visade inget brödrapar, och hade de bytt namn så borde de ändå ha behållit något förnamn som påminde om deras. Fruktlösa försök, tills jag började använda några kusiner till bröderna som hade lämnat sin socken vid ungefär samma tid. De kunde återfinnas, även om de fått sina namn lite förvanskade, eftersom de fått rätt socken angiven. På samma båt fanns en person som kunde vara den ena brodern, initial stämde, efternamn fel, och socknen angavs till grannsocknen. Inget spår efter brodern.

Att det var den ena brodern framkom vid ankomsten till USA, och av den andra har jag inte hittat ett spår. Så något måste ha hänt, kanske något hemsk, men jag vet inte mer om det. Kanske fanns det någon grund för talet om att inte dra i det.

Men han som kom fram, hur gick det för honom. Jodå, han klarade sig bra, gifte sig och fick barn, som fick barn och så vidare. Jag lyckades hitta de flesta efterkommande och kunde få kontakt med en del av dem. Några led ner fanns en pojke, som intresserade sig för sin härkomst, och när man i hans skola läste en bok om Flat Stanley, pojken som blev tillplattad och sedan kunde resa i ett kuvert (och mycket mera), så klipptes en figur ut, döptes av Ethan, som pojken hette, till Flat Ethan och skickades ut i världen. Ett av stoppen blev i Stockholmstrakten, till Ethans mormors syssling, som fick bära den lilla figuren i bröstfickan några dagar. Figuren fick följa med till jobbet, vara med olika möten och naturligtvis delta i de vanliga familjebestyren. Att det skulle skrivas dagbok var också en del av tanken med projektet, så det blev ett returkuvert med Flat Ethan och en dagbok och några småsaker som avslut på besöket.

b2ap3 thumbnail Ethanb2ap3_thumbnail_Ethan.jpg
Så kunde det ha slutat, men i måndags morse träffades Ethan och jag, som alltså är hans mormors syssling, ”igen”. Den lille pappfiguren har blivit universitetsstudent och har tillbringat några veckor i Sverige, som en del av sin kurs. Det blev mycket berättande om de delar som vi hade gemensamt och även om det som hänt och händer i våra liv. Av den lilla Flat Ethan har det nu blivit en framgångsrik brottare, som kombinerar studier till lärare med sin brottningskarriär. Och det syns, den lilla pappfiguren har vuxit åt alla håll och är inte så lätt att stoppa i bröstfickan längre.

Fortsätt läs mer
  1579 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Trevligt antar att dagens internet är en del av att detta löses.... blir spännande att se om vi ännu bättre kunde koppla ihop sake... Läs mer
onsdag, 06 juni 2018 09:23
1579 Träffar
1 Kommentar

Släktforskning - fast långt tillbaka

Det ska kanske inte kallas släktforskning, men med den nya tekniken som vi har tillgång till nu så finns det uppenbara kopplingar. Jag tänker främst på de som tagit DNA-test och byggt på med de delar som kan kallas pappa- och mamma-linjer.


Vi är vana vid att leta och säkra spår i skrivna källor, numera finns det en uppsjö av dessa på nätet och fler tillkommer. Vi nästan drunknar i nyheter avseende källmaterial, speciellt om vi har vår släkt utspridd över olika kontinenter. En del är bra, andra kanske mindre bra men de ger ledtrådar och många gånger får vi hjälp att komma fram till det som kan förmoda är den riktiga uppgiften.

Allt fungerar så länge vi kan hitta dessa dokument och då naturligtvis kunna läsa dem. Men vad händer sen, när det inte finns skriftliga källor, när det verkar vara stopp. För en del kommer det ganska snabbt, andra kan gå långt tillbaka eftersom deras släkt satt spår på ett eller annat sätt långt tillbaka.

Min släkt är sådan att jag kommer en bit bak, jag kan hitta spår och jag kan numera med hjälp av DNA säkerställa, eller åtminstone göra troligt, att det jag skrivit ner är rätt några hundra år tillbaka. Inga präster, adel, bergsmän eller andra som ger ledtrådar ytterligare hundratals år tillbaka, som många andra kan, men det bekymrar mig inte.

b2ap3_thumbnail_Nica.jpgb2ap3_thumbnail_Nica.jpg

En god väns släkt har lite andra utgångspunkter, det finns inga säkra skrivna källor som visar mer än hundra år tillbaka. Det finns muntliga traditioner, men de ska vi kanske undvika, de kan ju vara ändrade och förskönade på alla möjliga sätt. Men ett DNA-test kan kanske hjälpa till att spåra släkten bakåt. Kanske, kanske inte, jag har själv alltid sagt att DNA utan en riktig släktforskning som grund inte ger så mycket. Efter moget övervägande spenderas ändå en del slantar. Resultatet som visar på alla nära släktingar, det som kallas autosomalt, visar på ganska många träffar, men ingen i närtid. Kanske inte så konstigt eftersom det inte är så många som testat sig i området.  

Men testet för pappalinjen, den raka manliga linjen bakåt i tiden och även mammalinjen visar på intressanta resultat.  Innan vi går vidare så bör jag berätta att släkten befinner sig i Mellanamerika, på den del där spanjorerna inte härjade utan där gammal tradition fortfarande lever kvar. Berättelser om det mindre kungariket, som inte ens Inka kunde lägga under sig, berättas om och om igen.  Det berättas om många generationer som levde på det naturen gav och att det inte var vanligt med kontakt utanför området innan de första, som rymt från slaveriet på de karibiska öarna, dök upp för att undkomma förföljare.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Vad kan då ett DNA-test visa i en miljö som denna?  Genom att låta Y-testet, som visar på en grupp inom Q, kollas mot olika databaser så framkommer snart ett mönster. På de vanliga företagen syns ingenting, mer än att han är ensam om det mesta. Men genom att få tillgång till tester som tagits för att spåra äldre kulturer och civilisationer, hur de uppstått och flyttat på sig, så kommer det träffar. När två eller fler testade har samma genetiska utseende så kan man skapa en undergrupp, en grupp som då är unik i förhållande till andra. Sedan kan nya rön göra att en sådan grupp splittras och nya undergrupper tillkommer. Det är det vi ser när det genetiska trädet får fler grenar, vi kommer längre och längre ut mot löven. En del kan se detta mönster i närtid, för andra så blir det lite längre tillbaka i tiden. I det aktuella fallet så kom det fram två träffar och han blev placerad i deras grupp. Spännande, vad kan det ge? Med hjälp av analyser så har den ungefärliga tiden när den här gruppen om tre skapades räknats fram och då säger forskarna att det var för ungefär 6 500 år sedan. Inte lätt att hitta någon gemensam ana då inte. Finns inte så mycket dokumentation från den tiden att tillgå. Och går vi tillbaka till den ana som var först med en mutation i ledet före, så pekar det på nästan 12 000 år sedan. Vi börjar faktiskt närma oss den tid då den amerikanska kontinenten befolkades. För mig är det fascinerande att vi kan följa utvecklingen bara genom ett enkelt DNA-test.

Hur var det nu med mamma-linjen, vad visade den?  Ursprunget, baserat på att gruppen anges till L3, kommer från Västafrika. När och hur vet vi inte, men troligt är att det är en kvinna som flydde från slavarbete, som sedan införlivats i släkten.

Det är kanske inte är släktforskning som vi ser, men det är hur spännande som helst!

 

Fortsätt läs mer
  2579 Träffar
  0 Kommentarer
2579 Träffar
0 Kommentarer

Min farfar är inte min farfar

Hur noterar jag att min farfar inte är min farfar?  Enligt alla kända källor, väl dokumenterade i mina källhänvisningar, så är det helt klart att min farfar är min farfar. Jag har skrivit upp varenda källa, oberoende vilken typ av bok det är, oberoende av hur självklar den kan tyckas, allt för att vara helt säker på att det finns full spårbarhet. Ibland blir det lite svårt och det är när det saknas sidnumrering i boken och hans namn inte står där det borde, men då har jag lagt till uppgifter från de söksajter jag använt, trots att man kanske inte ska det. På så sätt hoppas jag att det ska vara lätt och möjligt att kontrollera mina uppgifter den dag jag själv inte kan presentera uppgifterna, verbalt, på papper eller digitalt.

Men vad hjälper det, min farfar är inte min farfar. Hur ska jag kunna berätta det?  Vilka underlag ska följa med och hur dokumentera en sådan ändring av den sanning som inte längre gäller?

b2ap3_thumbnail_melcher.jpgb2ap3_thumbnail_melcher.jpg


Trots att jag gjort allt enligt alla kända regler, följt varenda handbok och plockat fram allt som går att få fram, så sitter jag nu och funderar på hur jag ska göra. Om jag raderar farfar ur mitt släktträd så försvinner han, men han var ju gift med farmor så jag kan inte ta bort honom helt. Och tittar jag på farmors uppgifter så finns ju farfar nämnd på samma ställe, i födelseboken där min pappa finns, i församlingsbok som far till min pappa. Så det går inte att ta bort min farfar, som inte är min farfar, helt och hållet.

Fast även om min farfar inte är min farfar, så är han det ändå. Det var i farfars knä jag kände trygghet, det var hans valkiga hand som ledde mig, det var han som lärde mig allt om skogen, om var svampen växer, om de olika djur som lämnade spår på olika sätt. Min farfar kommer alltid att vara min farfar, men han är inte min farfar.

Åter till min släktforskning, till de ordentliga källhänvisningarna, som nu måste kompletteras med en ny form av källa och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva. DNA-testerna som gjorts visar svart på vitt att det finns en annan farfar, en genetisk farfar som jag inte vet vem det är. Inte än i alla fall, kanske någon gång i framtiden kan det hittas ett svar på den gåtan.  Då kommer nästa problem, den okände personen finns inte i några källor som kan kopplas till mig och min släkt. Hur ska han dokumenteras och hur ska kopplingen till den sidan redovisas.

b2ap3_thumbnail_19022678_10212550780222426_793465106_o.jpgb2ap3_thumbnail_19022678_10212550780222426_793465106_o.jpg

 

Med ny teknik, som ännu inte satt sig när vi pratar källhänvisningar i vår släktforskning, så kommer det nya utmaningar. Hur beskriver vi det som blir klart efter DNA-tester, upptäckande likväl som kontrollerande. På vilket sätt, med vilken information och med vilken spårbarhet ska vi dokumentera en genetisk släkting? Räcker det med en utskrift av en leverantörs påstående om DNA-likhet eller ska det krävas en leverantör till som har någon annan form av dokumentation? Ska det skrivas in konstiga förkortningar på haplogrupper, som ändras över tid baserat på nya rön? Många frågetecken blir det och det är dags att vi tar oss en riktig funderare på hur vi vill att det ska se ut så att vi får en någorlunda likartad nomenklatur att sätta in i fotnoter, källförteckningar eller andra dokumentationsfält.

Ovanstående baseras på beskrivningar jag fått mig tillhanda, än så länge ser det ut som farfar i mitt träd är min farfar. Jag kan inte låta bli att berätta om en person som jag talade med som var riktigt ledsen, hens farfar var inte hens farfar enligt DNA. En tid senare mötte jag samma person, som nu fått klarhet i vem som var genetisk farfar, och hen utbrast med glädje: Vet du, jag är lyckligt lottad, jag har numera två farfar.

 

Fortsätt läs mer
  5003 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Intressant problem ...Först själva språket. Kan man använda ordet FARFAR i plural? Två farfar? Nej, det funkar inte, två FARFÄDER ... Läs mer
onsdag, 23 maj 2018 10:53
Mats Ahlgren
Om vi ska tala om språk så är det bra med konstruktiv kritik, men vid ett citat så skriver man som personen sa, och hen sa inte at... Läs mer
onsdag, 23 maj 2018 11:14
Ted Rosvall
Är det bara jag som är korkad? Nu har jag läst din intressanta blogg flera gånger till och får det inte till annat än att du skriv... Läs mer
onsdag, 23 maj 2018 14:13
5003 Träffar
7 Kommentarer

DNA och brottsbekämpning



Den senaste veckan har det talats en hel del, inom DNA-kretsar, om den amerikanska polisens metoder vid en jakt på en massmördare. Det har framförts åsikter om både det ena och det andra. En del har varit baserade på kunskap, andra på rena fantasier.

Att vi lämnar DNA som spår var vi än är, var vi än rör oss och ibland långt ifrån där vi faktiskt varit, tror jag de flesta känner till. Utvecklingen inom området går med rasande fart och ibland blir det lite väl yviga svängar i debatten.

b2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPGb2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPG



I det aktuella fallet med seriemördaren Golden State Killer så framkom det uppgifter om att polisen lyckats fånga mannen med hjälp av släktforskningsDNA. Det är en lång historia som ligger bakom gripandet. Att polisen använde an öppen databas använd av många släktforskare är riktigt. De kunde skicka in ett testresultat baserat på mördarens DNA och fick då fram ett antal personer som angavs som avlägsna släktingar till mördaren. Sedan satte de igång en gigantisk släktutredning, de arbetade fram ett antal generationer bakåt från släktingarna och när de funnit alla de ställen där linjerna korsades så gick de framåt i tiden. Trädet växte till flera tusen personer och när de nått nutid så hade de en stor mängd personer som de behövde sålla bland. Hur många personer de följt, hur de gjorde urskiljningsprocessen vet vi inte, hur många DNA-tester som gjorts innan de hittade den skyldige finns det inga uppgifter om. När de, genom att fånga upp något som den skyldige slängt, kunde få fram DNA på personen så fick de träff och kunde gripa honom. Polisen hade alltså inte tillgång till DNA, bara till information om släktingar, det är viktigt att poängtera. Resultatet kunde inte användas till att spåra sjukdomar eller annat kopplat till de testades DNA.

I USA så har de starkt integritetstänk, så hur kunde polisen hitta de avlägsna släktingarna? De kunde inte, och fick inte använda de företag som säljer tjänsterna runt DNA och släktforskning. Reglerna gör att det är mycket svårt och kräver domstolsutslag från mycket hög nivå.

Men det finns Öppna databaser, dit DNA-tester kan överföras av den som är ansvarig för administrationen av resultatet. Det kan vara den testade själv eller kanske någon släkting man hjälper. När man överför testinformationen till en sådan databas måste man ta reda på vilka villkor som gäller och vara beredd på de konsekvenser som kan uppkomma. Om det i avtalet står att materialet kan användas på andra sätt än ren släktforskning, så måste man ta det i beaktande. I det aktuella fallet var den en produkt som heter Gedmatch som användes. Den används av många svenskar idag och det kan vara på plats att lägga fram tankar runt hanteringen.  Följande bör beaktas av de som använder Gedmatch

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG


Gedmatch är en öppen databas med möjlighet att ladda ner testresultat från olika företags autosomala tester. Resultatet är listor som visar sannolika kopplingar till andra testade. De uppgifterna kan sedan användas för att söka vidare genom att använda träffarnas identitet och få fram ytterligare matchlistor som visar respektive träffs lista. Sedan kan man klättra vidare bland dessa listor.

Gedmatch visar inte nerladdat rådata.

När du laddat ner filer från testbolaget har du samtidigt medgett det som står i villkoren, och det innebär i praktiken att uppgifterna kan användas för olika syften i framtiden.

Du själv ansvarar för ditt eget test, men tänk på att du bör ha ett uttryckligt (och skriftligt) samtycke från de vars data du laddar upp till Gedmatch, eller från de du instruerar om uppladdning. Det ska visa att de förstått var deras uppgifter hamnar och hur det kan användas.

 

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Om vi hanterar vårt DNAdata på rätt sätt så är det väl skyddat, men visst väcks funderingar när nyheter som den om den nyligen infångade mördaren. Svensk polis visar intresse och det har förekommit uppgifter i press, radio och TV om de nya möjligheter som visar sig finnas. En del av de uppgifter som cirkulerar visar på en stor kunskapsbrist hos polis likväl som hos journalister/reportrar.
Flertal tycks tro att de aktuella testföretagen finns i Sverige och i Sverige gäller svenska lagar och då kan polisen göra vissa saker. Att det inte bara är att skicka in ett hårstrå utan att det krävs betydligt mer har inte kommit alla till del. Att det krävs underskrift av den testade innebär att försöker man fejka identiteten så är det faktiskt urkundsförfalskning och det får man inte göra, inte ens som polis. Det kommer säkert att behöva diskuteras ytterligare många gånger, inte minst från polishåll, eftersom det finns så mycket skydd för datat när det finns på rätt plats.  Att det dessutom finns en hel del etiska frågor inom området när det gäller användning för brottsbekämpning är ytterligare en faktor.

Precis som med många andra uppgifter vi sprider om oss själva, via sociala medier och liknande tjänster, så finns det ett personligt ansvar. Ta reda på vad uppgifterna kan användas till när du sprider dem och lita samtidigt på försäkringar om handhavande du får från ansvarstagande aktörer.

 

Med sunt förnuft kommer vi långt, och det gäller även i frågor runt DNA.

 

Fortsätt läs mer
  2388 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Jan Suhr
Det finns redan idag en fullständig DNA-databas i Sverige på Huddinge sjukhus (PKU-registret) där man samlat in blodprov på alla n... Läs mer
onsdag, 09 maj 2018 11:15
Ingrid Bergström
Gedmatch gör det väl inte direkt lättare att hitta släktingarna, man får ett namn eller signatur + en e-postadress. Man får ingen ... Läs mer
onsdag, 09 maj 2018 19:09
Ingrid Bergström
Eller jag ändrar mig litet om matchernas matcher. Där kan jag ju se hur nära de ligger varandra, om de är föräldrar syskon och kus... Läs mer
onsdag, 09 maj 2018 19:13
2388 Träffar
3 Kommentarer

En till

begär ordet. Det uppkommer ibland frågor när jag läser olika inlägg, här på Rötter eller i andra forum och när jag läste Teds senaste blogg om förslag för undvikande av feldisponerad tid vid årsmöten så dök det upp idéer och funderingar.

Men först, jag kan inte låta bli att berätta utifrån bilden, i Teds inlägg, på den ensamma kvinnan i ett möte, hon var inte lätt att upptäcka men fanns där. Jag vet inte vilket år det var men jag har efterfrågat information och vet faktiskt hur det såg ut på Genealogiska Föreningens senaste årsmötet. I salen på Nordiska Museet speglades vårt samhälles könsfördelning ganska väl.  

 

b2ap3_thumbnail_rsmte1.jpgb2ap3_thumbnail_rsmte1.jpg

 

 


Vi som var med fick veta att det fanns 160 röster när årsmötet började.  Oavsett hur man räknar, de som var fysiskt närvarande eller summan av de närvarande och de fullmakter som inlämnats, så var det en majoritet av kvinnor som deltog i årsmötet. Inte stora skillnader, men det visar på en förändring och det måste anses som en intressant utveckling att det blivit betydligt mer jämställt inom föreningen än vad den tidigare bilden visar.  Jag undrar vad männen på Teds bild sagt om de fått veta att ”nästa” årsmöte som beskrevs har fler kvinnor än män som deltagare. Kanske hade de skakat på huvudet, men vi vet, det finns klart beskrivet i röstlängden.

När föreningen nu nått ”målet” med könsfördelning så kommer nästa utmaning, förändring på åldersfördelningen. Där är inte förändringen inte lika uppenbar, även om jag såg en hel del yngre på mötet, för fördelningen är som den är inom släktforskarrörelsen och den kräver ett eget blogginlägg.


b2ap3_thumbnail_rsmte2.jpgb2ap3_thumbnail_rsmte2.jpg

 

Det finns olika sätt att arrangera årsmöten, olika storlek på lokaler, olika lämplighet på tider och innehåll och mycket mer före, under och efter årsmötet.

Kanske inte alla föreningar frågar efter medlemsnummer men någon form av registrering behövs, och då får man det nödvändiga i handen, vare sig det är röstkort eller något annat. Tänk om föreningsrepresentanten samtidigt lämnar över en lathund i hur man gör på ett årsmöte. Det finns en del regler, som vissa vana deltagare anser vara självklara. Regler som de då anser att mötesledningen inte ska behöva upplysa om, men andra kanske inte uppfattar dessa som självklara, kanske är det första årsmötet eller att man av olika orsaker har en avvikande åsikt om hur ett årsmöte ska gå till.

Det är inte alltid lätt att förstå när man ska begära ordet och tala om ett visst ämne, under vilken punkt i dagordningen ska jag framföra mina synpunkter eller åsikter. Är det lika bra att ta tjuren vid hornen och säga det jag vill på första punkten, eller ska jag vänta till ett senare tillfälle, innebär det en risk att jag inte blir hörd om jag väntar? Det kan vara svårt att förstå vissa ord som används, vad är till exempel propositionsordning som en ordförande talar om, och andra delar som kort kan beskrivas i ett dokument.  Det kan låta överdrivet med en handledning i årsmötesgenomförande, sett ur deltagarens synvinkel, men upplevelsen är att det behövs.

Att det ska stå att man följer ordförandens anvisningar, att man inte sitter och kommenterar högt det som sker, att man inte applåderar, avbryter en talare eller stör på annat sätt kan upplevas som onödig information men eftersom det finns tillfällen sådant sker så kan även det behövas påpekas.  


En fundering är om det genom förbundets försorg kan skapas en ”handledning för årsmötesdeltagare” med ovanstående som delar av innehållet och att denna läggs upp på Rötter, så att varje förening kan skapa en egen utgåva inför sitt årsmöte och dela ut.

 Bilderna ovan inte relaterade till GF
Fortsätt läs mer
  1695 Träffar
  0 Kommentarer
1695 Träffar
0 Kommentarer

Inte börjat med DNA än?

Jag får då och då frågor om vilka förväntningar en släktforskare kan ha på DNA-testning och kopplingen till släktforskning.  Det är ett stort ämne och det kräver mycket text, men varför inte plocka fram några synpunkter.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Allt kostar det vet vi, och att göra en DNA-test kostar. Det vanligaste testet, kallas autosomalt och innebär att det egna DNAet kontrolleras mot alla andra som testat sig hos den valda leverantören och de som har likhet med ditt DNA presenteras och med uppgift om ungefär hur ni är släkt. Oavsett vilket bolag som väljs så finns det möjlighet att komma undan med belopp från 50 dollar, lite mer än 400 kr, upp till närmare 80 dollar, ungefär 650 kronor. Om det inte brådskar, så kan det precis som vid annan handel löna sig att kontrollera med andra om det finns extrapriser på gång.

När det visar sig att det finns en DNA-likhet så kommer det som en del upplever som lite jobbigt, under det att andra verkligen älskar utmaningen, det gäller att finna hur och var den gemensamma anan finns. Ibland är det en rak linje till ett föräldrapar, ibland hur många kopplingar som helst.
Att kopplingen/kopplingarna går genom både kvinnor och män gör letandet lite svårare, men också mer spännande. Att använda sin egen släktforskning tillsammans med andra gör att det egna trädet växer, kunskapen om händelser och miljöer ökar och dessutom kan man träffa nya människor i sitt sökande. En del säger att det finns risk att den testade blir asocial eftersom letandet tar all tid, men min erfarenhet är jag fått många nya kontakter genom letandet.

I och med att antalet testade hela tiden ökar, alla testade finns ju kvar i databaserna, så tillkommer hela tiden ny information. Sedan släktforskardagarna i Nyköping år 2015 har antalet testade i Sverige mer än 10-dubblats, och ökningen visar inga tecken på att minska. Allt fler testar sig och ger därigenom många fler möjligheter till nya upptäckter, för de som varit med länge och för de som är nybörjare.  Om någon mot förmodan tror att intresset kommer att minska, så kommer en sådan förmodan visa vara helt fel, det är jag säker på.

Förutom ovanstående test, som levereras av flertal leverantörer och där det många gånger går att överföra resultatet mellan dem, allt för att hitta ännu fler kontakter, det som populärt kallas att fiska i många dammar, så finns det ytterligare tester. Att följa den raka mamma-linjen och den raka pappa-linjen kan göras genom test i ett av företagen (det finns fler, men de är ännu så länge ganska små) och det ger nya insikter men kräver också lite mer kunskap. Resultatet av dessa tester kan mycket väl användas för genealogiska syften, men ger oss också en inblick i historiska skeenden långt tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Rtter.JPGb2ap3_thumbnail_Rtter.JPG

Har du inte börjat än, fundera på frågan, kontakta din släktforskarförening för att få mer information och titta gärna här i Rötter på den del som du hittar i Faktabanken som kallas DNA-Rötter.

 

Fortsätt läs mer
  2314 Träffar
  0 Kommentarer
2314 Träffar
0 Kommentarer

Olof Edvard hette han, också känd som William Matson.

Förra veckan skrev jag om William Matson, storredare, svensk generalkonsul och välkänd. Vem han var har frågats många gånger och nu vet vi. Med hjälp av hans berättelse, ett ihärdigt letande och ny teknik kan hans historia nu berättas.

Den slutliga lösningen finns, efter att familjemedlemmar från Williams första äktenskap börjat leta på alla upptänkliga sätt. Drivande var och är Paul Stewart, barnbarns barnbarn till William. Han har letat länge och samlat mycket material runt släkten, men inte hittat den sista pusselbiten. Jag har vid ett flertal tillfällen tidigare varit inblandad i sökandet, men frågan har inte nått en lösning. För lite mer än ett år sedan så kom DNA in i bilden, Pauls mamma, hans kusin och han själv tog DNA-test. Det kom matchningar, men inte så många, det framkom uppgift om Y-DNA från James test. Testerna var gjorda på företaget 23andMe som har en begränsad mängd skandinaver i sitt utbud. Spåren var svåra att följa, var det verkligen Sverige han kom från, eller var det Finland eller kanske Ryssland. Ryska sjömän kom i strid ström nere utmed amerikanska västkusten. Och om han var från Sverige, kan han ha varit same, vissa tolkade hans utseende så. Kan Lysekil som han själv sagt egentligen varit Lycksele? Frågorna blev fler och fler.

b2ap3_thumbnail_young-matson-1860s-002.jpgb2ap3_thumbnail_young-matson-1860s-002.jpg

 

Jag övertygade Paul om att flytta testerna till FTDNA, som har betydligt fler skandinaviska deltagare. Bilden började klarna, men de genetiska avstånden var så stora att det var svårt att hitta kopplingar. Det kändes på gränsen till hopplöst, när Paul nämnde sin morfars syster, Carol Park, en pigg 99-åring. Williams barnbarn borde ha större möjlighet att få fram bra DNA-träffar. Efter en hel del besvär med att få till testet, att vänta på testet, som sköts fram flera gånger kom svaret. Det blev en del träffar och letandet kunde koncentreras till Bohuslän, även om vissa trådar ledde till Västergötland. Tiden gick, och den riktiga lösningen gömde sig.

Men så var det som proppen gick ur, flera träffar med hyfsat resultat dök upp och efter kontakter med flera, där träden var ganska små, så syntes ett mönster. Genom att testa flera kusiner så kunde en av träffarna, Eric Alexandersson, gaffla in i vilken del av släkten som var den aktuella.

Nästan ett år tidigare hade Maggie Andersson hittat en pojke, som var född tidigare än William, som var kvar i Sverige när William var i New York, men som blev föräldralös när han var 5 år. Han fanns med hela tiden, och nu, med hjälp av Harriet Hogevik, så blev kopplingen mellan Carol, Eric och William klar. 

Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad förlorade sin far Matthias Engelbrektsson dagen innan sin femårsdag, den 18 november 1852. Dödsorsaken anges till br.skadad. Den 18 januari 1853 så förs Anna Stina Hansdotter in i dödboken, dödsorsak anges inte.  Uppgiften att båda föräldrarna omkommit i en brand i en tändsticksfabrik var kanske inte helt rätt, men att pappan avlider av brännskada stämmer helt och att Olof Edvard lämnas föräldralös med syskonen Amalia Josephina, född 10 december 1844 och den yngre brodern Martin Alfred, född 18 juli 1851, vid fem års ålder stämmer också.

b2ap3_thumbnail_Olof-edvard.jpgb2ap3_thumbnail_Olof-edvard.jpg

 

 

De tre syskonen står kvar som boende i backstugan Vindbräckan, utan någon vuxen, men säkerligen fanns det någon som såg till barnen. Martin Alfred flyttar som 9-åring till sin Qvarntorpet, där hans farfar bor. Systern flyttar 1862 från Vindbräckan och fortsätter 1869 till Norge. I Norge gifter hon sig och får barn. Broder Martin Alfred flyttar till samma plats i Norge år 1871.

Hur är det då med Olof Edvard, hans namn skrivs som Edvard förutom i födelsenotisen? Han står skriven i torpet Vindbräckan fram till 1863, då han blir dräng i Heden, Brastad. I en husförslängd blir han skriven som född 1837, men det rättas senare. Konfirmerad 1863 och enligt anteckning så har han tagit nattvarden sista gången 1866, överförd till obefintlighetsboken 1879.

Eftersom han enligt egen utsago var i New York 1863 så uppstår frågan om det är rätt person. Vi vet att han var i San Francisco 1867, och det datum är kanske viktigare. Det vi vet är att han är inskriven som kock den 9 januari 1866 på skonaren Elisabet, hemmahamn Lysekil, för resa till London. Nästa gång skonaren dyker upp i registren är ett år senare och då är han inte med. Eftersom han själv anger att han gjorde sin första resa som kabinpojk, så kanske han var i New York redan 1863, kom hem och sedan reste ut igen. Den sistnämnda delen återstår att undersöka. Farfar Engelbrekt dör 1877 och i hans bouppteckning 1878 anges att Olof Edvard gått till sjöss för mer än 10 år sedan och att hans vistelseort är okänd.

b2ap3_thumbnail_Olof-edvard2.jpgb2ap3_thumbnail_Olof-edvard2.jpg

Systern Amalia Josephinas ättlingar spåras fortfarande och brodern Martin Alfreds öden är okända, han anges i Norge som sjöman och är sedan borta.

Att kunna få klarhet i William/ Olof Edvards ursprung betyder en hel del för familjen i Amerika och just nu så skriver Paul på en beskrivning av Williams liv och familjehistoria, som kommer att publiceras inom en inte allt för lång framtid. Förhoppning om ett besök på platsen för torpet Vindbräckan och att träffa släktingar lever, är du är intresserad, håll öron och ögon öppna. Att det funnits ett stort intresse utanför familjen visar om inte annat alla tidigare försök att hitta hans ursprung, något som nu fått sin lösning.


Olof Edvards pappa var Matthias Engelbrektsson, född 28 januari 1820, till Engelbrekt Persson och Anna Svennungsdotter.
Hans mamma var Anna Stina Hansdotter, född 3 februari 1820 i Sköllungen, till Hans Hansson Gren och Johanna Hansdotter.

Fortsätt läs mer
  4446 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stig Johansson
Hej Mats, Jag är tremännings barnbarnsbarn till Olof Edvard Mathiasson. Hans anmoder Johanna Hansdotter var syster till min mfmfm... Läs mer
onsdag, 07 mars 2018 21:17
Mats Ahlgren
Du kan nå mig på "opersonlig" adress:
onsdag, 07 mars 2018 22:16
Rustan Gandvik
Olof Edvard Mattsson skrevs in vid Uddevalla Sjömanshus den 9 jan 1866 och mönstrade som kock på skonerten Elisabeth från Lysekil... Läs mer
söndag, 18 mars 2018 19:51
4446 Träffar
5 Kommentarer

Vem var William Matson?

Det skrivs om svensk-amerikaner, en del kända , andra okända. Jag tror att den här personen har satt spår inom olika socknar på västkusten och definitivt inom sjöfartsnäringen.  År 1917 avled skeppsredaren och svenske generalkonsuln William Matson i sitt hem i San Francisco. Det blev några rubriker i Sverige om det men inga större skriverier. Långt senare dök hans namn upp i svenska tidningar och tidskrifter, och även i olika hembygdsbeskrivningar, då speciellt runt Lysekil, där de officiella uppgifterna angav olika födelsetid, men oftast angivet till 18 oktober 1849. William själv sa att han var född nära Lysekil, en bit in i landet.

b2ap3_thumbnail_Matson-old.jpgb2ap3_thumbnail_Matson-old.jpg

 

 

Den egna historien, mestadels numera baserad på berättelse av hans dotter i tredje äktenskapet, var knapphändig och de papper som han en gång haft uppger han själv brann upp i San Francisco, vid den stora branden som härjade staden efter den jordbävning som skakade staden 1906. Hans rederikontor förstördes och där fanns hans få bevarade dokument från Sverige.  Senare har det sagts att det finns, eller fanns, en bibel som han fått av sin mor, som kanske innehöll uppgifter om hans ursprung. Trots stort sökande har inte den bibeln återfunnits.

Det finns några uppgifter, som härstammar från William själv, i brev till svenska myndigheter i samband med hans utnämning till konsul. Han skriver att han föddes nära Lysekil, att han lämnades utan föräldrar vid 5 års ålder, att han konfirmerades när han var 13/14 år och att han lämnade Sverige vid 15 års ålder, som sjöman. Inga uppgifter om föräldrars eller eventuella syskons namn, ingen närmare uppgift om den socken.  I samma brev skriver William att han förstår svenska men att han inte kan tala det. Brevet är skrivet på engelska och William skriver också att han är amerikansk medborgare.

Han kom till New York, där han stannade en period och seglade sedan till San Francisco 1867, där han arbetade som kock och jungman under en period. Han steg i graderna, och får efter några år möjlighet att bli styrman och därefter kapten. Hur han klarar av studier och examen är oklart men han tycks ha bra kontakt med finansiärer i staden och kanske var de imponerade av den unge mannens driftighet. Redan 1871 erhöll han enligt uppgift amerikanskt medborgarskap, om det nu är han som finns i röstningslängderna. Han skaffade ett eget fartyg och började med regelbundna seglatser till Hawaii, förnödenheter som behövdes på sockerplantager i ena riktningen och socker i den andra. Verksamheten växte, både genom investeringar i Hawaii och genom att flera fartyg anskaffades, samlade i Matson Navigation Company. William byggde sin personliga förmögenhet både på rederiet och på finansiering av flertal företag på Hawaii. Någon brist på pengar fanns inte i slutet på hans liv.

b2ap3_thumbnail_matson-1870s-002.jpgb2ap3_thumbnail_matson-1870s-002.jpg


Redan i mitten på 1870-talet gifte sig William med Margaret Neil, i äktenskapet föddes fem barn. I mitten på 1880-talet skilde sig paret, och William gifte om sig med den betydligt yngre Evadne Knowles. Det äktenskapet blev kort, Evadne avled efter några månader och det sägs att det var under mystiska omständigheter, men vad som är sanning eller vad som är rykten blev aldrig klarlagt. William gifte sig kort därefter med Lillie Low och de fick en dotter, Lurline. Denna dotter med make drev faderns företag vidare efter Williams död 1917. Hon har besökt Sverige och försökt leta efter sin fars rötter, och då sagt att förutom det som var tidigare känt att William uppgett att han var född i Brastad och att föräldrarna avlidit vid en brand i en tändsticksfabrik.

Det är många som letat efter Williams ursprung genom tidernas lopp. Otaliga berättelser om tänkbara platser, om föräldrar och syskon, har skrivits. En del socknar har också ansökt om medel till olika projekt från Matsons rederi eftersom grundaren kom just därifrån. Förmodligen har ingen av ansökningarna beviljats. Det har inte varit ett lätt letande, i trakterna runt Lysekil har ju flera socknars böcker helt eller delvis förstörts i brand och kanske var det i någon av dessa förstörda böcker som lösningen skulle ha funnits. Om William seglade ut från Lysekil, finns det då uppgifter i något sjömansregister? Kanske han mönstrade på någon annan stans, han kanske inte blev kvar i födelsesocknen eftersom det finns uppgifter om att han hamnade på barnhem när han var fem år och vilken hamn kan då vara tänkbar. Hur ska hans eget uttalande tolkas, I was born near Lysekil, in the interior of the country, hur långt bort från Lysekil kan det vara. Räknade han med de avstånd han vant sig vid i Kalifornien eller var avståndsbedömningen baserad på en liten pojkes upplevelse.

Eftersom dottern anger att hans föräldrar dog i en brand i en tändsticksfabrik, fanns det en sådan i socknen eller hade familjen flyttat från den socken William föddes i?  Var fanns det tändsticksfabriker och var bodde då de som arbetade där. Otaliga är de undersökningar av tändsticksfabriker, olyckor och personal som gjorts. Men inga kopplingar har hittats, frågan är hur långt bort från Lysekilstrakten kan det ha varit?

Det här är den bild som funnits i många år, många har försökt, men svaret har uteblivit och intresset minskat. Några som funderat mycket på frågan är barn, barnbarn och barnbarnsbarn från det första giftet. De glömdes bort, de fick leva ett enklare liv än vad William levde och de fanns knappt med i testamentet. Vem var han, han var ju ändå en viktig del i deras liv. Minnen i form av berättelser och bilder fanns kvar, ser han inte lite rysk ut på bilderna, det fanns ju många ryska sjömän som kom via Alaska ner till San Francisco. Om han var från Sverige, kunde han ha samiskt påbrå med det utseendet och hur kom man då till Amerika. Många hade ju letat runt Lysekil så det spåret verkade uttömt. Kan Lycksele ha blivit Lysekil, eller finns det något annat namn. Finns det något liknande namn på en plats i Norge, Sverige och Norge var ju en union.  Letandet har fortsatt till våra dagar och nya källor, nya tekniker och nya ögon tillkommer hela tiden. Vem vet, kanske svaret finns nu, lite mer än 100 år efter Williams död.



Fortsättning följer, det vet jag.

 

Fortsätt läs mer
  2104 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
"Falköpings tändsticksfabrik härom året i grund brann upp."Post- och inrikes tidningar 1856-02-21 sida 4.
onsdag, 28 februari 2018 10:37
2104 Träffar
1 Kommentar

Anbytarforum, facebook eller .........

För länge sedan var jag beroende, beroende av att avsluta varje dag med att läsa allt nytt som dykt upp i Anbytarforum. Det kunde finnas något intressant, något nytt att lära sig eller kanske fanns det ett svar på någon av de frågor som jag hade utestående.

Olika ämneskategorier syntes och de mest intressanta besöktes för att se hur de utvecklades.

Det var lätt att hitta bland alla möjliga ämnen, även till de som inte var direkt släktforskning utan lite mer i utkanten, arrangemang, kurser och ibland en del intressanta spörsmål runt föreningar och förbund.

Ibland skälldes det på varandra när det fanns olika uppfattningar, vilken släktgren var det som bodde i vilket hus och vilka barn fick de, tillsammans eller med någon annan. Långa redogörelser, med så många källhänvisningar att det var nästan omöjligt att hinna med att läsa innan ett antal inlägg till kommit in och vänt allt på ända. En del trådar är så gamla med så många inlägg att den ena sidan med historiska inlägg efter den andra dyker upp när ämnet plockas upp. Men, och det är det fina, allt är sökbart och det går att plocka fram mycket som, i andra lösningar är fördolt.



b2ap3_thumbnail_Anbyt.jpgb2ap3_thumbnail_Anbyt.jpg



Jag vet inte hur många mail jag fått under senare år, som ställt till det en del. Minnet kanske inte är det bästa men visst är det svårt när någon skickar ett mail och skriver: Jag tror att vi är släkt för jag ser att du beskriver min mormors fädernegård och de som bodde där. Ja, ibland ser det ut så och ibland är det på engelska, men med samma innehåll.  Ett nervöst letande i släktträdet, vilka kan det här vara och var ser de texten. Kära mailskribent, var kan du ha hittat dessa uppgifter, blir ofta retursvaret. Känns nästan pinsamt att inte veta vad jag kan ha sagt. Jodå, du skrev det 2006-12-10, i ett svar till en Nyman på en fråga om Sänsjö. I det läget känns det skönt att inte tillhöra veteranerna på Anbytarforum, det är bara 15 år sedan jag började skriva. Tänk de som varit med längre, hur mycket har inte de att komma ihåg.

b2ap3_thumbnail_Anbyt1.jpgb2ap3_thumbnail_Anbyt1.jpg

Jag tror inte risken är så stor med alla de inlägg som idag görs i de hundratals Facebook-grupper som idag behandlar släktforskning i olika former. Ett inlägg görs, svaren ges och sedan försvinner kunskapen ner bland trådarna. Nästan lite som den konsumtionshysteri som föregick den till som är nu, då vi talar om hållbarhet. Fast det tänket har ju inte nått oss på facebook, vi svarar på samma fråga gång efter gång. Nu måste jag tillstå att jag har absolut inget emot alla de grupper och människor som finns. Det blir underbara möten och släktforskningen når oerhört mycket längre ut nu än bara för några år sedan. Grupperna är en del av den kulturändring vi ser. Allt mer material digitaliseras, söktjänsterna byggs ut och nu kan man leta i 1000-tals arkiv sittande hemma i soffan.

Kommer vi att komma tillbaka till den tid då alla använde Anbytarforum och inget annat (vi kan just nu glömma de som försökte konkurrera med liknande teknik, de är nog borta nu. Jag tror inte det, men kanske får den Anbytarforumskribent som för 5 år sedan skrev att facebook tar snart slut, ungdomarna har redan lämnat den lösningen. Kanske är släktforskarna lite mer svår rörliga, vi var inte med i starten, men nu körs det hårt.

Tittar vi oss omkring, och försöker förstå vad som kommer att hända, så lär vi aldrig se en tillbakagång till hur det var förr, men kanske börjar vi sakta inse att det finns behov av att spara all den kunskap som förmedlas via sociala medier. Det finns små embryon till tjänster som samlar ihop det som skrivs och med hjälp av liknande program som idag används för att behandla stora datamängder till företag, börjar samla på sig information om andra ämnen. Får vi se kopplingar mellan jättarna som levererar släktforskartjänster, Facebook och Anbytarforum (och liknande i andra länder). Kanske, tiden får utvisa.

Andra kopplingar ser jag redan nu. Mödosamt hopskrivna inlägg, med genomtänkta formuleringar och beskrivningar, som finns på Anbytarforum dyker plötsligt upp i tryckta verk. Någon återanvänder ett inlägg, kanske skrivet som svar i en lång kedja, i en helt annan miljö. Jag hoppas med tillåtelse av den som skrivit inlägget i Anbytarforum, men vem vet.  Undrar om vi får se facebookinlägg som delar av framtida genealogisk litteratur. 

Funderingar, men inga svar, men jag önskar att fler gör en upptäcktsresa bland allt ”godis” som finns i Anbytarforum. Sätt av en kväll och titta runt, det finns oerhört mycket intressant att hitta.

 

Fortsätt läs mer
  3123 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Tänk om man på något digitalt klurigt sätt kunde excerpera fram alla släktnamn, yrken och socknar m.m. från vimlet av Facebook-dis... Läs mer
onsdag, 21 februari 2018 22:31
Mats Ahlgren
Idag kanske det känns som en dröm, men vem vet när det blir möjligt. Risken att materialet inte sparas så länge är nog största hot... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 12:00
Magnus Sälgö
Lösningen kommer från samma person som "skapade" internet Tim Berners Lee. Han säger till oss att länka data med data jmf dagens w... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 17:42
3123 Träffar
3 Kommentarer

Överklagan eller klagan

Jag har den senaste tiden blivit inblandad i frågor som rör myndighetsutövning och sett hur konstigt det blir ibland. Om individen gör fel, så får den stå sitt kast och vara beredd på konsekvenser. Om en myndighet gör fel så får individen stå sitt kast och vara beredd på konsekvenser. Konstigt så det kan bli.

Att samtidigt försöka förklara att det finns rättigheter men också en uppsjö skyldigheter blir inte lättare av den enkelriktade skuldbördan, som myndigheten anser sig kunna lägga på den enskilde.  Tänk dig att stå i kontakt med personer som ena dagen säger att de vägrar pratat med dig, för att nästa dag skicka avslag eftersom muntlig information inte lämnats. Det blir fel på det hela då, och inte skapar det förtroende eller respekt heller.

Tänk förr, då var det bättre, inga konstiga tjänstemän som gömde sig bakom brandväggar eller liknande. Det var rak och ärlig kommunikation och alla fick veta vad som fanns skrivet om dem. Bara att gå till prästen och få tillgång till alla uppgifter, och utan hjälp av datainspektionen så kom det årliga utdrag som visade hur duktigt man var. Visserligen användes det lite olika krumelurer för att visa på uppträdande, ordning och läsning, men rak kommunikation var det. Helt annorlunda mot idag.

b2ap3_thumbnail_book.jpgb2ap3_thumbnail_book.jpg

Jag sitter och läser gamla papper, med konstiga bokstäver på, varför fanns det ingen bra font som de kunde ladda ner och använda när de ändå skulle föra sin bok. En del av omdömena borde kanske inte ha skrivits ut och nog var det onödigt att låta det som hände förr, av det lite obehagliga slaget, följa med i bok efter bok. Fast det kan ju vara bra att ha det mesta på ett ställe så det får väl gå för den här gången.

Nu var det nog inte bättre förr, även om det ibland påstås det. Tänk om alla sådana påståenden kunde ställas mot den sanning som fanns då.  Att det finns personer idag som tror att det bara går att fortsätta som förr och då blir vi alla lyckliga. Jag har nyligen fått mig beskrivet hur bra det var att kyrkböckerna låg i kyrkbänkarna så alla kunde se vad som fanns skrivet om hela socknen (så var det i ett TV-program sas det). Och förr var det så bra för då kom prästen med jämna mellanrum och då blev det kalas och efter det visste man allt och det vara bra att veta att de visste rätt saker.

 

När jag försöker peka på att det nog inte var så det gick till, myndighetsutövningen var nog inte bättre då utan det fanns fel och brister precis som nu, så blir jag kallad det ena efter det andra. Här ska inte jag tala om hur det var, utan det vet minsann personen ifråga bäst. En liten försynt kommentar att det kanske är bäst att lära sig lite mer, att inte sitta fast i någon förutfattad uppfattning utan gärna gå till en släktforskarförening för att få höra lite mer eller läsa någon handbok (gärna inköpt via Släktforskarförbundet Bokhandel) slås bort. Kanske ett omöjligt fall, konstigt att de dyker upp både här och där med liknande insinuationer.

 

b2ap3_thumbnail_bokhandel.jpgb2ap3_thumbnail_bokhandel.jpg

Att lära sig hur annorlunda det var förr, att referensramarna ändras kontinuerligt och utvecklingen inte alltid är av ondo, det är något som blir uppenbart när man släktforskar. Det är en fröjd att se hur pusselbitarna faller på plats när det som ser konstigt ut i boken får sin förklaring. Att sätta uppgifterna i sitt rätta sammanhang och förstå de bakomliggande faktorerna ger ett mervärde åt uppgifterna och lyfter hela historien. Allt har sin tid och så även förändringen.

Nu börjar jag fundera på hur jag ska få ihop mina tankar som far lite hit och dit, från en överklagan till en klagan på att allt var bättre förr till insikten om hur mycket historien påverkar oss, men att den inte får binda oss utan att utvecklingen måste få ske. Är det något för en släktforskare att tänka på?

Javisst, tänk hur det skulle se ut om jag inte kunde kopiera in en bild från Arkiv Digital eftersom de inte fanns eftersom vi måste fortsätta med mikrofiche. Tänk om vi inte kunde använda indexerade register eftersom kopiering av text inte var tillåten.  Och, för att då koppla till mitt stora intresse, tänk om man inte fick använda DNA-teknik för den är för ny (eller kanske farlig)

Vi ska vara tacksamma för utvecklingen, men vi ska också basera den på det vi vet om vår historia, för då tror jag att vi är bäst förberedda på de förändringar som sker.

Förra veckan sa jag att jag skulle skriva om fastan, men det blev det inget av, fastlagsbullen (semlan) som jag konsumerade under skrivandet var det närmaste jag kom.

Ha det bra!

 

Fortsätt läs mer
  1544 Träffar
  0 Kommentarer
1544 Träffar
0 Kommentarer

Fastna!

Ibland känns det som livet fastnar, man kommer ingen stans och det mesta ser mörkt ut. Det är inget roligt och knappast eftersträvansvärt, så vi glömmer det stora ”fastnandet” och ger oss på lite mindre ”fastnanden”. Känns nästan som jag kommit på ett nytt ord, undrar om det blir ett nyord vid nästa genomgång?

Att vi som släktforskare fastnar är inte ovanligt, det gör vi då och då.  Är det inte brunna kyrkböcker, så är det en felaktig uppgift i något register som lurar oss eller någon uppgift i ett känt verk där författaren haft som mål att göra antavlan så fin som möjligt.  Ibland löser det sig snabbt men ibland blir det till en riktig tegelvägg, för att låna det engelska uttrycket ”Brick wall”.

 

b2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpgb2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpg

Häromdagen såg jag en fråga om en person, som tycktes försvinna ut i tomma rymden. Han finns i alla tänkbara källor, men sen är han borta. Med ett vanligt förnamn och patronymikon därtill så finns det inte så mycket att hänga upp en sökning på, men födelsetiden kan kanske ge något.  Rykten sa att han gett sig av till utlandet och då ligger Amerika närmast. Trots idoga försök så fanns det ingen som passade. Visst är det vanligt att de amerikanska källorna kan fel på födelseår, eller månad eller dag. Men inget dök upp när jag försökte variera uppgifterna, så det var bara att lägga ner letandet efter ett antal timmars försök.  En slutlig genomgång av de tillgängliga källorna kanske kunde ge någon mer information, även om det faktiskt kändes ganska meningslöst. Men det värt det lilla besväret. I boken där han senast hittats så kan man se att texten inte ligger riktigt rakt på sidan, det är nästan så att det känns som lite sjögång.  Går till nästa bok och hittar mannen, som stod ovanför den av mig eftersökte, där han borde finnas. Rätt kvarter och rätt grannar gjorde mig säker, men var fanns då den jag letade efter? Han fans inte på den sida, där han borde vara. Då såg jag plötsligt att den man jag hittat hade en födelsetid som stämde med den jag letade efter. Och mannen som fanns där den jag letade efter borde ha funnits, det var mannen på raden under i den gamla boken. Men, han har fel födelseuppgift. Det stämmer inte mellan böckerna.  Slutet gott, allt gott, när jag förstod att det skett en radförskjutning från skrivarens sida och det gick att söka med den andres födelsetid. Arkiv Digitals sökning i Befolkningen i Sverige 1860–1930 visade på i vilken bok han fanns och sedan gick det vidare. Han tog ut flyttningsbevis med sin felaktiga födelsetid, levde och dog i USA med samma felaktiga uppgift.

Man kan fastna på många sätt, ett sätt är fastna på någons näthinna och bli uppmärksammad, tänk att få medalj för sin gärning. Jag tittade på uppgifter om Erik Lindblom, en av The Lucky Swedes, och sökte efter uppgifter om hans medaljerhållande 1915, också det en del av släktforskning. Samtidigt så fastnar ögat på Ted’s inlägg, tänk att släktforskningen fastnat på kungens näthinna. En välförtjänt medalj, hoppas den medaljen kan följas av fler utmärkelser från medlemmar av släktforskarrörelsen.

Ytterligare sätt att fastna är det vi populärt brukar benämna med att fastna i djupa hjulspår. Vi fortsätter med det vi alltid gjort och eftersom det gick bra förra året så går det säkert ett år till. Ibland tar det ett slut som inte är så roligt, fastnandet blir till stillestånd och allt upphör. Men för vissa blir åsynen av det kommande fastnandet till en kick. Något måste göras, nya vägar provas för att inte köra in i tegelväggen. Heliga kor slaktas brukar det heta och det kan vara en väg framåt. För att så snabbt som möjligt fjärma sig från fastnandet behövs förändringar, förbättringar och kanske ett nytt sätt att tänka samtidigt som målet är att få fart igen, full fart mot en lysande framtid.


Jag tror det får bli ett slut på allt fastnande nu, nästa vecka jag ska kanske skriva om fasta istället.

Fortsätt läs mer
  1867 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Super User
HEJ!DET ÄR MYCKET INTERESSANT FÖR MIG!DÄR FÖR ATT JAG FÖRSÖKAR FINNAS MERA VÄRDEFULL INFORMATION OM SKANDINAVSK HISTORY,NATURLIG O... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 10:33
1867 Träffar
1 Kommentar

Ska vi tro på det?

Redan från min första tid med släktforskning så fick jag höra: Se upp med han som sitter där borta, Se upp med böcker av XXXXX, lita inte på något du hittar på internet och så vidare.  Varningarna var många och ibland kändes det nästan löjligt.  Han som satt där borta och berättade om olika grenar, det stämde ju så bra, så varför inte lita på honom? Den fina boken i föreningens bibliotek, med antavlor från hedenhös och till nu, den måste väl vara sann? Alla fina uppgifter på nätet, inte minst släktträd med linjer åt alla tänkbara håll, de måste ju vara sanna.

b2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPGb2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPG

 

Jag tror de flesta känner igen sig, mer eller mindre. Det varnas om både det ena och det andra. Är man nybörjare så kan det vara svårt att sålla, men vi ser ju också att de med hög kompetens och lång erfarenhet då och då hoppar i galen tunna.

Tack och lov har det blivit mycket enklare att kontrollera en mycket större del av de källor som anges. Och lärdomen att finns det inga källor så tro inte på det, sprider sig till allt fler och fler. Men alla källor finns inte på datorn, det finns fortfarande oändligt mycket som inte är digitaliserat och vad gör jag då? Måste jag resa mig upp ur min sköna stol vid datorn, eller kan jag lita på att den som skrivit verkligen kontrollerat och tolkat den angivna källan rätt.

Om en forskare har bemödat sig att ta reda på källan och fylla i den, nog borde han/hon ha så torrt på fötterna så att jag kan lita på det. Jaså inte, menar du att en sådan uppgift är osäker, det är ju en erfaren som skrivit. Visst kan den uppgiften komma från någon annan, som den jag läser nu litar på, som i sin tut fått den från en tredje som hört det i en korridor på stadsbiblioteket. Hm, kanske bäst att kolla själv då.

Resonemanget känns säkert igen, det har ju hörts gång efter gång när någon verkligen kontrollerat källan och funnit att uppgiften inte stämmer, det stod inta att Inga fick något, ingen fick något ska det vara, eller alla tänkbara olika feltolkningar. Och tänk ibland finns det inte något i den angivna källan, just min uppgift hade någon hittat på och sedan skrivit en felaktig källangivelse. Eller var det inte uppsåtligt, kanske var det några tecken omkastade, så det fanns en god vilja men sämre genomförande. Men, vilka tecken var omkastade, hur ska jag hitta tillbaka. Det gick inte så bra så jag måste ta bort uppgiften ur min text, ur min databas eller var jag har den. Men berättade jag inte om den här saken vid träffen i söndags, vilka lyssnade, vilka trodde på den och vilka förde den vidare. Det är inte bara att ta bort uppgiften, hur får jag bort den från alla andra?

Det mesta av det här är ju självklarheter och inget nytt för de flesta, men ibland kommer det in nyheter, som jag inte kan så mycket om och då är det lätt att gå på pumpen.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

 

Det nya med DNA, går det att lita eller blir jag lurad?  Risken är ju större ju mindre jag kan, och om jag då tror att den som förmedlar kan mer så blir det lätt fel. Det är ny nomenklatur, nya ord att lära sig och allt är inte som det ser ut. Grupperingar görs och visst borde gruppen som kallas I1 vara äldre än den som heter I2, det säger logiken. Men så är det inte, namnsättningen var inte logisk när man hittade spåren av en grupp.  Visst är det så att den som har kommit långt ut i trädet och där det bara skiljer en ynka enhet, som 10791 och 10792, visst måste de vara kusiner eller något sådant. Så kanske det är, men i just det här fallet så gick det att räkna ut avståndet till den gemensamma anan för dessa två, och det blev 2 300 år. Inte mycket till kusin med den beräkningen, men ack så lätt att bli lurad om man inte in den nya nomenklaturen i rätt sammanhang och tar reda på vad saker och ting betyder. Det finns också några grundregler som man kan ta i beaktande, använder någon begreppet Y-linje, så är den rak manslinje och då är det inte lämpligt att stoppa in några kvinnor i den linjen.


Inte alla kan läsa skrift från 1500-talet, det krävs övning, detsamma gäller tolkning av resultat från olika DNA-tester.  En del går snabbt att lära sig, köp en handbok av förbundet och du fixar det. Annat kräver djupare studier och därför är det viktigt att du vet vem som kan och vem som inte kan.

De varningar som jag berättade om inledningsvis gäller fortfarande, oavsett vilket område eller teknik som avhandlas. Var på din vakt, kontrollera och fråga igen, varför inte en så kallad ”second opinion” även om uppgiften står på en blogg eller annat och är kopplad till din forskning. Bättre att fråga en gång för mycket, det vet vi av erfarenhet.



Ha det bra med allt gammalt och nytt!

 

Fortsätt läs mer
  3931 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Gunvor Jonsson
Håller med fullt ut.
torsdag, 18 januari 2018 15:37
3931 Träffar
1 Kommentar

Svårt att förstå

Idag var jag på besök hos en äldre släkting på min frus sida. 97 år gammal, kroppen börjar bli sliten, det som händer just nu sitter inte kvar så länge, men det som hände förr det finns kvar- Att få tala med någon om forna tider, att berätta och fundera kring det som hände då, långt innan jag fanns till (och jag är ingen ungdom) det har varit lite av våra små hemligheter när vi träffas.  Det kommer så många små kommentarer, alltifrån hur de första skolbarnen hon examinerade för mer än 70 år sedan var klädda, till senare händelser med släkten. Jag tror, fast jag har ju inte facit, att minnet finns kvar på varenda klännings färg och form från första examen. Pojkarna var lite mer stereotypt klädda, kanske skilde det lite på skornas färg och om de keps eller ej. Hur kan sådant sitta kvar och berättas med både glädje och stolthet, det måste ha funnits ett stort lärarengagemang. Inte undra på att det kommer gamla, riktigt gamla som hon följt genom åren och säger några ord då och då.

b2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpgb2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpg

Att få höra hur det var att bo i farfars soldattorp, farfar och farmor var borta, men mycket påminde om dem i stugan även efter sonens övertagande. Hon berättade om den fastsatta kistan på vinden, det sagts bara fick öppnas av farfar. Det var knappt någon som vågade öppna den, trots att farfar var o död och begraven. Vad fanns det däri?  Kläderna fanns kvar ett bra tag, kläderna som farfar hade vid sina årliga soldatövningar, men geväret och kniven, eller var det en bajonett, de var borta sedan länge. Det var spännande att gå uppför vindsstegen, men inget som fick göras utan vuxen, för vad mer kunde finnas där. Torpet är borta men på äldreboendet hänger tavlan, målad av en kringvandrande målare som sedan länge är glömd. Den hänger och påminner om svunna tider, men granen som står bredvid torpet, den var inte så stor, men den blev jättelik när målaren kom på att halva tavlan blir ju himmel när han såg hur låg stugan var. Vi gör den större tänkte han, och nu är det den delen som vi talar om. Granen var nog inte högre än en pojke när tavlan målades, men man kan ju leka lite med framtiden tyckte målaren.

b2ap3_thumbnail_grav.jpgb2ap3_thumbnail_grav.jpg

Det finns naturligtvis mycket att lyssna på och det mesta är positivt, men det dyker upp tankar och funderingar där det inte tycks finnas svar, och det märks att det finns spår av besvikelse trots att det gått länge sedan. Farfar och farmor dog med två års mellanrum, 1914 och 1916. De är begravda på samma kyrkogård och det finns vacker gravsten framtagen till farfars begravning. Men, och sedan är det nästan så rösten brister, varför har farmor en likadan sten, en egen sten en liten bit ifrån farfar.  Frågan ställdes många gånger i ungdomen men tystades ner, det blev inget svar, och med tiden, får jag höra, blev det nästan som ett tomrum. Det kom inget svar och frågan blev hängande, och den hänger där än. Jag har försökt att se om det fanns något skrivet men inte hittat något och de som idag jobbar med kyrkogården, både administrativt och praktiskt, har ingen egen kunskap om varken varför eller om det går att få fram något.

Frågan maler, var de osams, fanns det inte plats för en till, hade barnen, de var två, någon påverkan.
Jag undrar också vad som är den riktiga orsaken, och tänkte de som nu ordnade det som det blev att placeringen skulle vara en återkommande fråga 100 år efter begravningarna. Det blir nog inget svar på frågan, och vi leva med det.

Jag vet i alla fall varför min morfarsfar har sin egen sten på samma kyrkogård. En liten låg sten med namn och årtalet 1905, står där mellan nyare stenar. I andra hörnet finns morfarsmor, men hon han gifta om sig efter första makens död och det är ju en förklaring så god som någon.

Ibland får frågor svar, och ibland får vi leva hela livet med en hängande fråga, återkommande gång på gång och nog skulle det vara bra att kunna åka tillbaka och ställa frågan till de som var med. Inte bara om gravplatser och stenar, utan också om många andra av de obesvarade frågor vi har.

Fortsätt läs mer
  2414 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Roland Froh
En förklaring är kanske eventuellt att de begravdes som ofta brukades på den tiden i det allmänna varvet. Därav avståndet. Det var... Läs mer
torsdag, 04 januari 2018 20:46
Mats Ahlgren
Roland, det är inte en omöjlig förklaring. Visserligen visar bouppteckningen efter fadern, som dog först, att det finns 9 000 kr i... Läs mer
lördag, 06 januari 2018 00:27
2414 Träffar
2 Kommentarer

Bokslut

2017 närmar sig sitt slut och det är dags att samla ihop erfarenheterna och förbereda sig för ett nytt år, ett år med nya utmaningar och möjligheter.

Blev 2017 som du trott och hoppats? Kanske blev det bättre, för några andra en besvikelse eller kanske rentav bedrövligt. Oavsett vilket, så är det förbi (snart) och vi kan se framåt.

Jag tittade lite på det jag själv varit med om, och det som jag skriver om här är ju då kopplat till släktforskningen. Ett till vissa delar turbulent år, med personliga framsteg inom den egna forskningen, med påhopp i vissa frågor när det gäller föreningsliv, med beröm och tacksamhet för satsningar inom nya områden och så de alla fina kontakterna med andra släktforskare, om stort och smått. Skriver man bokslut så kan det ju betyda olika saker, jag skrev en kort blogg med frågan om vi behöver böcker i framtiden, och den texten om ”bokslut” fyllde min maillåda med en hel del kommentarer, bitska, roliga och en del förvånade. Ska nog vänta ett tag innan jag tar upp den frågan igen, det finns ju annat att göra än att läsa mail.

 b2ap3_thumbnail_JohanBuresSlaktbok-1503675559980.jpgb2ap3_thumbnail_JohanBuresSlaktbok-1503675559980.jpg

Ett ämne som jag hoppas på ska få större plats under 2018 är kvalité, kvalité i min egen forskning, att säkerställa att det jag en gång hittat blir så säkert det bara går, kvalité i det som produceras av andra så att vi slipper så mycket ogräs som möjligt i våra alster, oavsett var de finns. Under året har jag vid flera tillfällen propagerat för en produkt (ja, det är reklam, men det är reklam för en utomordentlig produkt), Johan Bures Släktbok. I den finns, förutom släktboken med kommentarer, flera hundra sidor med text, skriven av Urban Sikeborg, som förklarar mycket av släktforskningens möjligheter och svårigheter när vi kommer några hundra år tillbaka i tiden. Jag tycker det är en sådan fantastisk produkt så alla som intresserade av släktforskning lite längre tillbaka i tiden borde ha detta mästerverk på sin egen dator för egen förkovring.

När jag ändå gör reklam, så vill jag lyfta fram en annan skrift, Vapenlikhetsfällan, skriven av Kaj Janzon. Att läsa och förstå hur många felaktiga slutsatser som dragits genom århundradens lopp, bara för att vi så lätt tolkar underlag utifrån det som gäller idag. Att ta reda på hur verkligheten såg ut när texten skapades och tolka utifrån den verkligheten är något som vi måste tänka på, gång efter gång efter gång.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

När jag går igenom året så finns det en kategori som dominerar. Jag har lagt ner en hel del tid på att använda DNA i min släktforskning, på att få andra att bli intresserade och att promota den delen av släktforskningen. Det finns höjdpunkter, kanske inte alla tycker en kö är en höjdpunkt, men intresset under släktforskardagarna i Halmstad var överväldigande, kön tog aldrig slut, verkade det som, och de kit som FTDNA trodde skulle gå åt tog slut, reservsändningen tog slut och reserven för reserven måste plockas fram. Sådana problem är roliga att ha att göra med!  Efter släktforskardagarna har intresset bara ökat och ökat. Eftersom, som tidigare beskrivits, vi inte vet hur alla företags kundtillströmning ser ut så får det bli en uppskattning baserat på det vi vet, och då blir slutsatsen att det nu finns en bit över 45 000 test där adressen finns i Sverige. En fantastisk ökning och intresset verkar inte avta, tvärtom. Det syns också att många utökar sina tester, efter att ha börjat med det vanligaste så bygger de på med tester kopplade till de raka moders och fädernelinjerna. Jag får ständigt rapporter från olika håll av landet att det uppstår både planerade och spontana träffpunkter koncentrerade kring DNA och dess användning för att säkerställa pappersforskningen eller lösa upp knutar kring det som tidigare ansetts svårt, nästan omöjligt, vad avser okända och/eller försvunna släktingar av alla de slag. Kan nämna att det blir mer och mer vanligt att emigrantforskning, åt båda hållen, nyttjar DNA som en del i letandet efter släktingar. Många, som tidigare inte lyckas, hittar nu tillbaka till sina släktkopplingar, en glädjande framgång.

 

Bokslutet är skrivet, finns en hel mer som borde varit med, men varför lägga ner mer tid på det förflutna.  Nu ska vi lägga 2017 bakom oss och se fram mot ett riktigt bra 2018.

 

Önskar er alla ett riktigt

 

GOTT NYTT ÅR

Fortsätt läs mer
  2769 Träffar
  0 Kommentarer
2769 Träffar
0 Kommentarer

Hur många kan det bli?

Tittar i ett nummer av Angeläget, Sveriges Släktforskarförbunds informationsblad till anslutna föreningar, och ser att det finns ungefär 70 000 medlemskap i anslutna föreningar. Hur många personer det blir kan säkert diskuteras under många och långa kvällar. Att det finns personer som är med i mer än en förening, det är helt klart, men hur många och vad blir nettoeffekten av en sådan räkning?

b2ap3_thumbnail_Angelget.jpgb2ap3_thumbnail_Angelget.jpg

Egentligen en sån där ”onödigt vetande” sak, har ju ingen praktisk betydelse om det blir 45, 50 eller 60 tusen personer. Många är det och förhoppningsvis ska det kunna bli ännu fler när det nu kommer det ena efter det andra programmet i TV med anknytning till sånt som släktforskare sysslar med. Att de tio amerikanerna som visas upp engagerar, det ser jag. En del blir glada men andra lite missnöjda. På torsdag börjar en serie, Bye bye Sverige, som ska försöka beskriva emigrationsproblematik. Vad det blir det får vi se, men förhoppningsvis väcker det tankar och frågor som kan få svar bland de runt 170 föreningar som finns över hela landet. Även om många vårprogram är spikade så går det kanske att lägga in en eller flera emigrantäventyr, så att frågorna kan få ett svar. En härlig utmaning, jag hoppas inte det ses som en belastning.

b2ap3_thumbnail_Namnls.jpgb2ap3_thumbnail_Namnls.jpg

Jag var på Dramaten häromkvällen, Ola Larsmos Swede Hollow har satts upp och spelas på ett för mig nytt sätt. Lokalen, som kallas Elverket, innehåller ett antal spänger som löper i hela lokalen. Publiken placeras på golvet, kuddar finns, och blir därmed en del av föreställningen. Rollfigurerna rör sig, de finns bakom, framför, ovanför och ibland sittande på kudden bredvid. Jag blev en del av föreställningen, jag var med nere i dalen, med den förorenade bäcken, jag kände hur det var att gå uppför trappan till världen ovanför. Jag kände tröttheten efter en dags hårt arbete, fick vara med i den smärta som förnamns men också uppleva de glädjestunder som fanns. Kanske inte så många, men innerliga. Att som gammal man sitta på en kudde i tre timmar är kanske inte det optimala, men det som förundrade var att tiden bara flög iväg, det var en upplevelse av sällan skådat slag. Det var en paus, visst var det så, men då hördes diskussionerna och funderingarna om de egna emigranternas öde. Var det så för morfars farbror, hur gick det för släkten och liknande. Hade lust att ställa mig upp och inbjuda till en emigrantforskningskurs, men det blev inte av. Men kanske kan Swede Hollow vara en inkörsport till medlemskap, vad vet jag.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Började bloggen med antalet anslutna släktforskare, den siffran som vi inte är så säkra på. Men jag är säker på att det snart finns lika många DNA-testade i Sverige som det finns släktforskare. Nu vet jag också att alla som är testade inte är forskare, utan är testade av någon släkting eller god vän som behöver uppgiften i den egna forskningen, men antalet är intressant. Det är inte helt lätt att hitta den exakta siffran eftersom testföretagen inte släpper all information, men genom de kanaler som finns så kan jag med stor sannolikhet säga att det i dagsläget finns en bra bit över 40 000 test där adressen på den testade finns i Sverige. Nu finns det säkert ett antal som testat sig hos flera bolag, men det kan inte vara så många att det påverkar i någon större skala. Just nu är det rea hos de flesta företagen och ökningen av antalet testade är enorm.  Snart finns det fler testade i Sverige än det finns de som är medlemmar i förbundets medlemsföreningar. Tänk vilken bas för släktforskarföreningar, att suga upp alla dessa och få dem intresserade av föreningen. Många är nog redan med, men det finns en stor grupp som det gäller att locka. Har du bra tips på hur det kan gå till, så kan du skriva i kommentarsfältet.


Swede Hollow – pressbild
Foto Sören Vilks
Fortsätt läs mer
  2004 Träffar
  0 Kommentarer
2004 Träffar
0 Kommentarer

Behövs det en sanningskommission?

I olika sammanhang, vid olika tidpunkter och med olika bevekelsegrunder så framförs då och då kravet på sanningskommissioner. Riktigt vad en sådan är kan kanske diskuteras, men många gånger så tycks det finnas en misstanke om att allt inte kommit fram i ljuset, att allt inte står rätt till och att det för allas eller någons bästa borde grottas ordentligt bland tillgängligt och otillgängligt material.

Ibland finns det kanske något i den ursprungliga frågeställningen, men lika ofta ligger det ett annat motiv bakom, något dolt, något som man hoppas ska komma fram som ställer någon eller några i dålig dager. Men vad är det man vill uppnå, den ultimata sanningen trots att den inte finns eller är det för att ställa saker till rätta.

Oavsett bevekelsegrund så kanske den ultimata sanningen inte finns, det som vissa ser på ett sätt ser andra på något annat sätt. Betraktningsvinkeln kanske avgör om det ena eller det andra är det som ska kallas rätt. Hur gör man då, hur gör man när den ultimata sanningen skyms av annat?  Ibland slåss individer, grupper eller länder får att få fram det som inte går att få fram. Ibland kanske det finns ett bakomliggande syfte som gör att oavsett vilken sanning som kommer fram, så är det ”fel sanning”.

b2ap3_thumbnail_Domstol.jpgb2ap3_thumbnail_Domstol.jpg

Och vad har det här med släktforskning att göra, kanske du undrar. Förutom att det ibland hettar till när olika konstellationer inom rörelsen inte har samma åsikt, så är det nog mer hur vi ska hitta den sanning som vi själva tror på som kan diskuteras. När har jag funnit den sanning som verkligen gällde/gäller?  Vet jag när min släktforskning är rätt och att jag med säker hand kan skriva under att så som det står här, så var det verkligen.

Det har under många år presenterats det som sagts vara den riktiga sanningen. Verk av erkända släktforskare likväl som mindre kända har fått stor spridning och nåde den som motsätter sig de slutsatser som finns däri. Med tiden har många verk befunnits ha fel och brister, och det som var sant då är inte sant längre. Nya sanningar eller är det nya antaganden presenteras och lever ett tag, tills det framkommer något som talar i för en annan sanning.

Under en lång tid så har vi lärt oss att ange källor, så att det vi presenterar går att följa, det går att kontrollera och på så sätt hålla sanningshalten på en bra nivå. Det är bra att använda olika källor för att säkerställa att vi läst rätt och att det verkligen är den som vi tror att vi läser om som är beskriven.

 b2ap3_thumbnail_Sanning.JPGb2ap3_thumbnail_Sanning.JPG

När allt är kontrollerat, dubbelkontrollerat och kanske trippelkontrollerat så lutar vi oss bakåt och kan med säker röst säga att här behövs ingen sanningskommission. Detta är så säkert det kan vara och ingen kan hitta minsta osäkerhet.

Det gäller åtminstone tills någon hittar en ny källa, en motstridig uppgift eller annat som talar mot det som jag tills nu ansett vara sanningen. Kan det finnas en annan sanning än som tills nu varit den gällande?  Vad gör man när nya påfund pekar på att det kan finnas en annan sanning, när det dyker upp nya sätt att kolla sin släkt och de nya uppgifterna inte stämmer.  När DNA-testet visar på en träff som är obekant, eller när den träff som ska finnas inte finns där.

 b2ap3_thumbnail_Sanning2.JPGb2ap3_thumbnail_Sanning2.JPG

 

Det blir ganska uppenbart att det finns en annan sanning än den som gällde igår när sådant händer och vad kan vi lära oss av det. Den sanning som gällde igår gäller kanske fortfarande, men det kan också komma nya signaler som ställer allt på huvudet.  Så varför fundera för mycket, låt oss se på det vi vet idag, och vara öppna för att det kan ändras, ändras i alla möjliga riktningar, och då får det bli en ny sanning. En fördel är att vi kan konstatera att vi aldrig blir färdiga, det finns nya upptäckter att göra och det är väl skönt när verkar ta slut på forskningen.


Ovanstående klipp ur kyrkbok och träfflista är illustrationer och har ingen direkt koppling till texten (inte än i alla fall)

 

Första bilden: Photo by Claire Anderson on Unsplash

Fortsätt läs mer
  1508 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Anders Klarbring
Om jag för att bringa ordning tillåts teoritisera kring det ovanstående skulle man kunna säga att en uppsättning fakta (källor i s... Läs mer
fredag, 01 december 2017 13:47
1508 Träffar
1 Kommentar

Gammal å go