Kan man skriva vad som helst

När det gäller vad som får skrivas, sägas eller uttryckas på annat sätt så brukar det talas om integritet, om social hänsyn och även om olika lagrum som reglerar olika delar. Men det gäller ju vad som gäller nutid. Finns det något som reglerar vad som får sägas om ”dåtid”. Finns det tvingande regleringar och hur ser de ut. Det kanske inte är så vanligt att vi frågor oss det, och jag måste erkänna att jag inte vet, så svar kan du kanske inte få, men funderingar kan det bli.

Tankarna dyker upp runt de här frågorna när jag berättade lite om släkten för några intresserade. De är släkt med mig på lite olika sätt så det finns delvis kunskap om mina anor, men i det här fallet inte så detaljerat. Ska jag berätta allt, om det nu kanske innehåller uppgifter som inte är allmänt känt, eller ska vi glida förbi de händelserna.

Fri bild av John Towner på Unsplash

Det finns, som jag ser det, inga egentliga riktlinjer, och vem skulle egentligen skriva ner dessa. En händelse som av vissa upplevs som bisarr kan för andra vara av avgörande betydelse för att först andra skeenden. Det som vissa kanske vill tysta ner är det som triggar en annan persons intresse. Kan uppgifter vara till skada om det hänt någon som inte längre lever, kan det trigga till släktfejd om det tas upp, eller vad kan hända.

Ska jag berätta att en viss person i släktträdet, som dör i unga år, anges ha begått självmord genom gevärsskott. Är det så intressant, eller ska jag bara konstatera att han dog. Är det på något sätt stötande eller nervärderande, eller är det lika naturligt att ange det som att tala om koppor eller slag som angiven dödsorsak. Hur är det med barnet som föds, där det finns dombokstext om det våldförande som anges när frågan om lönskaläge och faderskap dyker upp i tinget.  Ska det berättas eller få försvinna i en tysthetens dimma.

En del som släktforskar letar efter mördare och banditer, andra efter fina berättelser. Vilket är egentligen bäst, eller ska vi kanske säga vilket är eftersträvansvärt. Min egen tolkning är att det är sanningen som ska beskrivas, men kan den beskrivas på mer än ett sätt. Är det lämpligt att tona ner vissa delar av berättelserna eller ska vi, tvärtom, lyfta upp det som sticker ut en del. Kanske inte överdriva, men mycket kan ju berättas på olika sätt, och det kan lätt styras till den önskade effekten.

Det här blir lite filosofiskt, och det är nog en del av problematiken att det inte finns ett bra svar på vad som bör sägas, hur och när. Om det ger en förklaring till ett skeende, om det är relevant för berättelsen så ska inget undanhållas, men om det börjar likna sensationsjournalistik så kan vissa delar säkert utelämnas utan att det stör för mycket.

Hur resonerar du, är det viktigt att plocka med allt, oavsett vad det är, eller hoppar du över vissa delar av berättelsen om dina eller andras förfäders liv och leverne. Finns det någon orsak till att dölja eller undanhålla skeenden, som kan upplevas som känsliga.  Det skulle vara intressant att höra din åsikt.

Fortsätt läs mer
642 Träffar
5 Kommentarer

Vem var han

Jag sitter och läser om pojken som underhöll sin omgivning med olika styrkeuppvisningar, att dra, att bära eller på andra sätt visa den inneboende styrkan som han på något sätt fått. Kanske fanns en del i generna, för länge sedan var förfäderna gruvarbetare och kolare, något som säkert byggde muskler, men det räcker nog inte som förklaring. Fanns det andra sätt att bygga muskler när det inte var så mycket föda på bordet runt 1865?

Jag tror inte att hans sysselsättning, den som innebar att valla korna uppe i skogen i närheten av Östra Löa, en plats i Ramsbergs socken, närmaste större ställe var och är Lindesberg.  Det ligger i Västmanland om vi talar om landskap och det som i dag är Örebro län. Att ta med sig husbondens tre kor var inte så jobbigt, men det var många andra kor som skulle ut och den stackars vallpojken var ensam. Inte så roligt och kanske var det ren självbevarelsedrift att försöka vara stark eftersom vargen fanns och rörde sig i området.  Det var inte så långt från hemmet till Hyttgärdet, och just där så tog vargen en hund, det berättas att det bara blev benrester kvar av den stackars hunden.

Kan inte ha varit roligt att gå där ensam, med ansvar för kor och hela tiden fundera på, inte om utan när, vargen skulle dyka upp. Om de inte gav sig på korna så kanske de såg honom som ett lämpligt byte, vad vet jag. Och träningsredskapen fanns ju runt omkring, det behövdes inga dyra styrketräningsmaskiner som de som används idag, när skogen var full med stora stenar och nedfallna trän. Och tydligen gav det resultat, för musklerna växte för varje vända till skogen. Men samtidigt så blev det inte mycket läst, längtan till böckerna fanns hela tiden, men det fanns inte så många att låna och läsa.

Varken uppvisningar i styrka eller kunskapen om att läsa gav den föda som behövdes så när det blev en plats ledig hos ”Anders Lars vid vägen” så tog han chansen.  Att hustrun i den gården kallades ”Kära mor vid vägen” vet jag inte om det har någon betydelse, men det står så i de renskrivna anteckningarna. Och nog kunde de finnas annat också som lockade. En piga på gården, hon vars mor bodde i den egenbyggda stugan i Bakluta, det var visst den åttonde i raden räknat från Ramsbergsvägen, blev en bra vän. Tre år yngre var hon och hade tagit pigtjänsten när pappan gick bortför att hjälpa mor, efter det att hon och mor hennes byggt den lilla stugan.

Morfars födelseplats i Ramsbergs socken. Foto i min ägo.

Där tar anteckningarna slut, och jag får lita på andra källor, när jag ser hur det gick för den starke pojken. Lite pengar fick han ihop och kunde bli torpare, och förtjäna sitt levebröd och inte bara sitt utan den familj som kom efter giftermålet med pigan.  Fem barn fick de och trots all den styrka som byggts upp i unga år, eller var det kanske på grund av all träning, så orkade inte hjärtat slå i mer än 50 år. Idag kan jag känna kopplingar till honom, även om jag inte alls har den kroppsliga styrkan, när jag står vid hans lilla gravsten på kyrkogården i Götlunda, min morfars pappa har fortfarande sin gravsten kvar, snart 120 år efter sin död.

Det blev lite enkla tankegångar, lite av återblick på en som är orsaken till att jag finns, och det är min morfars noteringar, som han själv beskrev som minnesanteckningar baserade på alla de historier som hans pappa och mamma berättade för honom i unga år.  Kan kanske vara värt att lyfta upp den här historien, i den blogg som är nummer 300. Tänk vad tiden går, och jag som egentligen inte kan skriva, har plitat ihop en del. Kanske inte de stora orden eller omvälvande berättelserna, men de är i alla fall mina tankar.

Ha det riktigt bra, det ska jag ha, åtminstone tills nästa blogg ska ”värkas fram”  😊

Fortsätt läs mer
920 Träffar
2 Kommentarer

Nytt, för mig

Spännande att börja titta på nytt geografiskt område, där jag inte varit tidigare.  Har hört så mycket om Västerbotten men aldrig varit där med min släktforskning.  Och nu är det egentligen inte mitt område, men jag har hamnat där efter att ha berättat om min egen släkt för en tidigare arbetskamrat, och lovat att ta fram lite smakprov på vad som kan finnas.

Lite skillnad är det när pappa och mamma kommer från samma socken och det blir ett väldigt letande efter någon som kommer från en annan socken. Ingen invecklad forskning egentligen, alla utom några i femte generationen kom från samma socken. Lätt att hitta rätt böcker, och det kändes nästan som jag kände de som skrev eftersom handstilen kändes igen. Behövde bara ta fram lite årtal, att ange socken var ju bara nödvändigt för den som inte kom därifrån.

Jag sa att jag går fem generationer bakåt, så kan familjen se hur anorna har rört sig och vad de gjort. Det blev faktiskt några soldater och en kronolänsman, annars var det bönder, bönder och bönder igen. Sedan finns det ju hur mycket som helst att hitta när jag tog svängen lite utanför kyrkböckerna. En liten rolig upplevelse var att läsa Anton Rosendahls blogg från 19 februari i år, där han skriver om bland annat Brännvas-Oll, en bror till en som jag hade i trädet jag höll på med.  En liten länk som jag skickade till min vän.

Sedan hittas både det ena och det andra på Anbytarforum, och jag kan inte annat än stämma in i den hyllningskör som Eva startade med sin blogg om detta eminenta verktyg.  Det var en fröjd att söka på ett namn och få upp en hel radda med inlägg, att kunna följa vad som hittades för mer än 20 år sedan och fram till idag om den aktuella socknen. En hel del hade beröring med mitt letande, så jag fick mycket gratis bara genom att följa trådarna. Och plötsligt hamnade jag i Bure-diskussioner så nu förstår jag det jag bara läst om tidigare, alla tycks ha en koppling dit. Skoj att få uppleva det jag läst om, men aldrig riktigt förstått.

Nu var det inte på den raka pappalinjen som Burekopplingen, den jag kunde hitta fanns, så det är inte så lätt att leda den delen i bevis, jag kan ju ha läst fel eller det kanske finns något okänt snedsprång. Fast på den raka pappalinjen kommer jag bara till en Erik nämnd 1660, sedan blir det lite dimma, så tänk om det finns en ”hemlig” koppling. Det är ett bra argument att börja tala om DNA, när vi träffas nästa gång, tror inte att det ger resultat, men vem vet. Det räcker ju att ta ett test på FTDNA, det billigaste, så kommer ju en Y-haplogrupp med som visar om det finns en möjlighet eller inte att hitta en burekoppling.

Av Modestus~svwiki - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=145765644

Har jag nu kommit så här långt i mitt berättande, så måste jag ju nämna att det är i Burträsk det här händer, nästan allt i varje fall.  Jag hade sagt fem generationer, men det blev ytterligare några på vissa delar av trädet, så det blev än mer lockande, hoppas jag, för att den som det avser ska ta tag i detta. Själv har jag lärt mig om hur mycket det finns och vilka olika källor det kan dyka upp. En kort liten fråga i en grupp som sysslar med Västerbotten gav direkt svar, och det kommer att tag att leta bland allt det som finns.

Det är nästan så att jag är avundsjuk att det inte är en gren av min släkt som finns i Burträsk, det är en spännande och samtidigt roande upplevelse att ge sig in i ett nytt område.  Undrar om det kan vara så att vi ska börja leta åt varandra, så att vi ser hur mycket annorlunda det kan vara mellan olika landsdelar. Ska vi byta grejer med varann skrev Hasse Alfredsson, och det ska vi kanske göra, så att vi ser hur olika det kan vara.

Fortsätt läs mer
1202 Träffar
0 Kommentarer

Det kom ett kort

Jag sitter med ett brev i handen, skickat till handelsföreståndaren Otto Ahlgren i Varberg. Ett brev med hyfsat lättläst handstil, där en för mig obekant person, Victor Engström, skriver om hur det gått efter ett besök i Sverige 1907 och ber om ursäkt att det han tydligen lovat inte gått att uppfylla. Trots många försök har han inte nått den överenskommelse om handelsagentur i Sverige för något, som inte nämns med namn. I brevet finns också ett kort, en träkyrka och hus. Texten säger att det är Svänska Missionskyrkan och prästhus i Smethport, PA.

Kort i författarens ägo

Det finns ingen koppling som jag kan se i släktträdet, så den relation som min farfar haft med Victor verkar affärsmässig, och ändå har brevet hamnat i ett konvolut med påskriften Mycket viktiga gamla papper. Undrar varför det anses som viktigt, och den frågan lär jag inte få svar på. Men vem var Victor Engström?  Det har ju ingen betydelse, men väcker ändå lite nyfikenhet. Kanske finns det någon annan som är släkt med honom, går han att återfinna i Sverige, kanske bytte han namn. Kan knappast vara efterlyst eftersom han tydligen besökt Sverige.

Som tur är finns det bara en Victor Engstrom, prickarna försvinner ju, i Smethsport, Pensylvania. Och om honom finns det en del att läsa, det första är en riktig bra grej, han har sökt om pass och fyllt i var han föddes och när han åkte. Det är nästan bingo att hitta ett sådant dokument, för uppgifterna brukar stämma.  Pär Viktor, född 1869 i Öreryd, Jönköpings län, stämmer med uppgifterna i passansökan.  Han emigrerade 1886, tillsammans med sina tre år äldre syster. Och tänk att han, när han söker pass 21 år senare kommer ihåg namnet på båten och vilket datum de kom fram till New York. Inte dåligt.

Jag tycks ha hittat en riktig utvandrarfamilj, alla åker över vid olika tidpunkter. Pappa och mamma blir bland de sista, de åker över när de är runt 65 år.  Pappan som varit soldat, och det är därifrån han tycks ha fått Engström, är i sin tur soldatson, soldat Johan Kron är pappa.  Och det kan ju vara bra att veta, eller hur. Fast han emigrerade aldrig, men han och hans namn ger upphov till en ganska rolig kommentar.

Jag hittar Victor på Find A Grave, en riktig bra källa till gravstensinskriptioner på många håll i världen. Störst i USA och det är ju det viktigaste i detta fall. Och där hittar jag också kopplingar till Victors föräldrar, för de är begravda på samma kyrkogård. Hoppar till pappa Aron, som dör 1928 vid en ålder av 89 år. Det blir lite av en dramatisk beskrivning.  Aron dör hemma hos sin dotter, där han bott ett tag, och begravningen planeras till en måndag, men under helgen dör svärsonen, så de får planera om och ha en dubbelbegravning. Det är också i anslutning till den berättelsen som beskrivningen finns av Arons namn, Engström, som fick i det militära eftersom han inte kunde använda sin pappas soldatnamn, Kron, eftersom det var alltför vanligt.  Någon som har läst på varför soldatnamn delades ut, men som inte kopplat hela vägen.

Och nu är vi tillbaka till kortet i brevet, det finns en koppling, något som avsändaren inte visste när det skickades.  Begravningen skedde i den avfotograferade kyrkan och officiant var den som bodde i huset på samma bild.  Så kan det vara när man plockar fram ett brev och svävar ut lite i de olika källor som finns, en del ger mycket, andra lite mindre.  Så det gäller att hänga med.  Undrar om vi har någon med koppling till Aron eller Victor , kanske någon som nu kan få en bild på den kyrka de besökte.

Fortsätt läs mer
1164 Träffar
1 Kommentar

Att leta är att leva

Att leta är att leva, så kan man beskriva släktforskning, om man vill vara lite filosofiskt. Visserligen letar vi oftast eftersom de som inte är så levande, utan en del av vår historia. Det kan vara försvunna släktgrenar eller kanske är det en speciell person, som kortare eller längre tid, försvunnit ur sikte. Kommer vi en bit bak i tiden så vet vi inte orsaken varför någon försvinner, eller det kanske är bättre att beskriva det som att vi inte hittar henne/honom. Någonstans blev en siffra fel, ett namn förvanskades, en resa gick inte till den ort det var tänkt eller det hände något annat.

Letandet i sig själv kan var det mest intressanta, när den vi letar dyker upp på ett ställe vi inte hade förväntat oss, vad händer då. Visst känns det skönt att åter få vara på spåret, men har vi samma intresse för den personen. Att inte behöva leta längre, att få veta vad som skett kan vara ett bra avslut, så vad ska vi göra då, när letandet är över. Fast det är ju bra att få veta, men nu gäller det att hitta någon annan att leta efter för det är ju ett sätt att leva, tycker jag.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

Har du någon eller några som intresserar dig så att det nästan känns som lite maniskt, letandet nästan tar över? Jag har just nu några personer som gäckar mig och en av dem är Klas, född 1866 i Longs socken, Västergötland, som får flyttbevis utskrivet i april 1888 från Brålanda, dit familjen flyttat. Han reser samtidigt som sin bror Alfred och kusinerna Albin och August och de anger Amerika som destination. Nästa spår efter de fyra, eller rättare sagt efter tre av dem, är passagerarlistan som visar Alfred, Albin och August men inget spår efter Klas. Han försvann mellan Brålanda och Göteborg, och jag undrar så vad som hänt och hur de tre kunde resa iväg om de var medvetna om försvinnandet.

Kanske får jag svar någon gång, vem vet, det kanske förblir som min faster sa en gång, det var inte lämpligt att tala om Klas, det var bäst att vara tyst om det ämnet. Den signalen säger kanske att jag aldrig får veta vad som hände. Undrar om jag kommer att släppa honom ur söktankarna eller om han kommer att hänga med.

Det finns andra sökningar som dyker up när jag tänker efter, sökningar som aktualiseras av alla de DNA-tester som görs. Att söka efter en okänd pappa eller en ersättare till den pappa som man inte tror är den riktiga är något som vi hör om ganska ofta. Det finns olika skäl till sökandet, en del får plötsligt veta att pappa inte är biologisk pappa, andra vet att de saknar den kunskapen och startar sökandet. Det blir lite olika utgångspunkter, att först förlora en pappa och sedan leta eller att aldrig ha vetat och nu se de nya möjligheter som finns.

Det finns många berättelser om hur sökandet startar, och hur det utvecklats och hur det slutat, men jag undrar hur många vi inte hör om, de sökanden som inte gett svar. Jag skrev att leta är att leva, det kanske inte alltid är fallet, det finns nog många andra känslor också. Fast ibland går det faktiskt att hitta svar, jag har just nu hittat en okänd farfar till en vän, nu gäller det bara att hitta den ännu så länge okände fadern, för den tilldömde fadern är det inte.  Spännande att hitta den man inte letar efter, men det är det fina med DNA, man vet aldrig vad som kan dyka upp, eller inte dyka upp för den delen. Sådant letande ger också funderingar på hur mycket vi kan lita på alla de källor vi har, det finns ju insmugna fel, det har vi lärt oss när matcherna inte finns på den lista som testbolagen ger oss som svar. Ju mer vi letar, desto mer hittar vi, nu ska ja bara hitta mina efterfrågade, så fortsätter livet.

Fortsätt läs mer
986 Träffar
2 Kommentarer

Kontakt

Vid släktforskning är det ganska normalt att ta sig bakåt i tiden, för åt andra hållet finns inte mycket att skriva ner, åtminstone inte nu, det är ju ett framtida problem. När jag då funderar på släktforskningen och hur den påverkar mig, så blir det naturligt att titta bakåt.  Hur var det i början, finns det något som görs annorlunda nu än då, och vad kan jag lära av det.  Om det nu finns något att lära sig, vill säga.

Det fanns inte så många tekniska hjälpmedel tidigare, om vi jämför med idag, men tänk att det fungerande ändå.  Och jag tänker inte så mycket på maskiner med plastband eller plastbitar, som skulle läsas och tolkas, det är ju ingen större skillnad mot idag, även om de kommer till mig på ett litet annat sätt. Det som fanns var kommunikationen mellan olika människor, på ett annat sätt än idag. Tänk på alla möten med människor, kunde vara ansikte mot ansikte , via telefonen där jag snurrade en skiva och plötsligt var någon där eller via den numera nästan utdöda konsten att skriva för hand på ett papper, stoppa det i ett kuvert och skriva adressatens uppgifter med hjälp av en penna.

Det var annorlunda då, men fick jag bättre svar då än nu?  Idag försöker jag använda olika företags fantastiskt fina meddelandesystem för att få kontakt.  Skriver med hjälp av tangenter och skickar in det i svart hål. Undrar om det kommer fram till någon, undran baseras på att det kommer inget tillbaka. Kom det aldrig fram eller var det inte intressant. Trots att det kallas utveckling så är det ju inte ett dugg bättre än det gamla brevet, det kunde också komma bort, men ofta försvann inte alla. Det sas ju att det var säkert att använda posten, men nu vet jag inte.

Fri bild av Phillip Simango på Unsplash

Fast det där med telefonen som satt fast i väggen, var det så bra.  Det som var bäst var kanske att när någon svarade så visste man att hon eller han fanns hemma, och inte i en affär eller på en fotbollsmatch, där många tycks vara idag när jag ringer. Ett svar i telefonen borde innebära att man hade material i närheten som kunde kollas när jag ställde en släktforskarfråga. Nu vet man aldrig.

Jag tänker inte så mycket på den personliga kontakten, den är inte lika vanlig nu som förr när det var arrangemang både här och där. Och tänk på hur mycket gott fika det fanns då. Nu ska vi träffas över nätet med vårt eget kaffe och min egenbakade finska pinne, som inte ser ut som en sån och inte smakar som en sådan heller. Tänk om någon annan kunde baka en. Fast egentligen ska jag inte klaga, det finns ju fortfarande föreningslokaler som har öppet, som har kaffe och lite fikabröd. Tänk vad roligt det är att träffa riktiga människor, levande och inte sitta framför en skärm och titta in i en kamera.

Och varför skriver jag det här egentligen. Det blev en mycket längre inledning än jag tänkt mig när jag nu ska berätta om ett litet test jag gjort. Det där med att få kontakt, att få svar på några frågor. Jag skrev en fråga på det sätt som anges på några av våra nätbaserade tjänster och hoppades på svar. Det var en ganska öppen fråga och jag hade nog hoppas att någon eller några skulle svara, vare sig de hade en lösning på min undran.  Men det var ingen hit, om vi säger så. Liten respons, och jag vet ju inte om de ens setts. Kanske används inte systemet längre, i värsta fall har adressaten lämnat oss, eller också intresset svalnat.

Provade en sväng till, och stoppade in min telefon i frågan, men det blev inte mycket bättre. Det som skiljer en del är att de där jag kan direktadressera frågan till en egen adress, där är utfallet lite bättre, men det finns svarta hål även där.  Nu kan det ju vara så att min fråga inte var intressant, det får jag inte veta eftersom tystnaden inte ger några svar.

Och vart vill jag komma egentligen, kan knappast påstå att allt var bättre förr, men ibland saknar jag den personliga kontakten.  Undrar om det finns någon som har en idé om hur det kan bli lättare få en återkoppling. Eller är det tidens tecken, vi lever vårt eget liv och det är bra så.

Fortsätt läs mer
1017 Träffar
0 Kommentarer

Jakten går vidare

För lite mer än ett halvår sedan berättade jag om mitt letande efter min farfars farfars far, letade efter kopplingar så att jag skulle kunna kolla upp Y-DNA och vad det kan ge. I en kommentar så fick jag tipset att titta på bouppteckning efter farfars farfar, och eftersom det var Niklas Hertzman som tipsade så förstår nog många att den naturligtvis fanns på Arkiv Digital. Där fanns uppgifter om den försvunne sonen, han som försvann i böckerna, men som dök upp i bouppteckningen, tillsammans med änkan och min farfars far.

Bouppteckningar är ju bra att leta i eftersom de ska innehålla uppgifter om alla inblandade arvingar, och förhoppningsvis även var de bor.  Nu vet de som letat efter försvunna släktingar att det inte alltid är så.  Jag undrar hur många gånger som en besvikelsens suck hörts när det inte står något alls, eller när det står för många av de som emigrerat att de finns på okänd ort i Amerika.  En sådan suck hördes inte från mig eftersom det fanns en uppgift om var den jag letade efter skulle återfinnas. Fast det kom en annan suck när det inte finns ett spår av honom på den angivna platsen.

Men om någon nämns så torde vederbörande vara i livet i alla fall, bara det en framgång. Och på tal om att nämnas, så kom det fram ett tunt papper ur en bok som min farfar haft. I huvudet kan man se en benämning som kommer från en tingshandling år 1861, en tid efter bouppteckningen. Det är ett bouppdelningsdokument, upprättat efter att samtliga arvingar så begärt. Det är alltså en uppföljning på bouppteckningen, och när jag läser den så har det tillkommit ett namn till.  Var inte alla med på bouppteckningen?  Det trodde jag det skulle göra, men här finns en person till, inte ett namn som jag skrev utan beteckningen en dotterdotter som är omyndig. Hade hon glömts bort tidigare, visste man inte att dottern/systern hade barn.  Kanske missade man det, eller vad kan det ha berott på.

Nu borde jag ha tänkt på det tidigare, men jagar man Y-DNA så blir det lite av tunnelseende på manliga avkommor. Med tanke på att dottern/systern dog 13 år tidigare och hennes make 5 år innan bouppteckningen, så fanns det kanske svårigheter med kommunikationen. Men nu, mer än 160 år senare så gör det här dokumentet att jag fick ny energi att leta efter dotterdotterns ättlingar, de finns alla i USA, så då blir det två flugor i en smäll, både att leta släkt och att nyttja amerikanska källor.

Och här kunde det ha slutat om det inte varit det som fanns på baksidan av papperet, där det mesta bleknat bort, men där jag ser tre underskrifter, två stycken med beteckning m h o p och en där det står min farfars fars namn med orden egen händit under. Undrar om han var stolt över. att kunna skriva, något som hans äldre bror tydligtvis inte så bra på. Om du undrar vad m h o p betyder, så är det nästan samma sak som det som används idag mhpp, med handen på pennan.  Skillnaden är att här så tänkte man på ” med handen om pennan”.  De två som har beteckningen under sina namn, höll i pennan men någon annan förde den.

Eget dokument fotat av författaren

Så nu vet jag att den eftersökta brodern lever ett tag till, så det blir att leta mer, och lusläsa fler kyrkböcker för någonstans måste han ju finnas om han inte gått upp i rök. Tänk om han också emigrerat, undrar hur det var att inte kunna skriva sitt namn i det nya landet. Språket var säkert också ett problem. Men å andra sidan, många klarade ju av det så det gick säkert bra. Undrar om de 6 riksdaler riksmynt han fick i arv räckte till en biljett.  Det finns lite olika sätt att beräkna värdet, ett är att det motsvarar varor för ett värde av 420 kronor idag, ett annat är att det är motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 14018 SEK år 2024 för en industriarbetare.  Det är ganska stora skillnader i de beräkningarna. 

Men jag fortsätter min jakt, ha det bra med att hitta det du letar efter.

Fortsätt läs mer
994 Träffar
1 Kommentar

Olika falla ödets lotter

Det intressanta med släktforskning är att man aldrig vad som kan dyka upp.  Förr var det adelsmän och mördare som det letades efter, det sa i alla fall en dåtida äldre släktforskare till mig.  När kungar och rövare tog slut så letades det efter intressanta livsöden, gärna så långt bort från nu som möjligt, det gällde ju att ha ett bra svar på frågan, som kom ganska ofta, om hur långt tillbaka man kommit. En del kom riktigt långt tillbaka, men jag tro mig kunna se att deras linjer inte alltid höll ihop när någon tittade lite mer noggrant. Det där med källkritik var inte alltid det mest populära, det förstörde ju de fina linjerna.

Idag ser vi kanske lite olika varianter, vi har ju fått så många fantastiska hjälpmedel, och vi kan kommunicera och ta hjälp av varandra på ett helt annat sätt. Det finns olika världsträd, där kopplingar finns till både den ena och den andra. När kopplingen ser ut att gå genom ingifta damers bröders söners fruars exmän, då torde det vara bra att läsa en gång till, för något sticker ut. Men det kanske finns något i att hoppa runt lite, det blir finare anor då. Om det är genialiskt men inte genealogiskt betyder kanske inte mycket och inte lär det bli genetiskt rätt heller.

Och just genetiken har ju blivit så populär de senaste 10 åren, det talas om det överallt, det är familjehemligheter som berättas i radie och på Tv jagas gener, om det inte är ovetande donatorer som ska få en plats i släktträdet. Det ena efter det andra dyker upp och den ena sanningen efter den andra visar sig vara fel. Fast ibland är det tvärtom, det som står i kyrkboken och som ingen tror på, blir sanning.  Nyligen testade sig några kusiner eftersom det var helt klart att de bara var halvkusiner, för det sa alla i släkten att det fanns en del gömt. Men svaret var att generna var så lika som kusiner kan ha och tänk att alla tre fick träff på den förmodade felaktiga pappans släkt.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Där släcktes förhoppningen om en spännande och intressant familjehistoria, det var precis som böckerna sa och det ger ju inte upphov till jubelrop, när förväntan eller var det förhoppningen inte kunde uppfyllas. Och för andra, som kanske söker efter någon de inte vet namnet på, så kan upptäckten bli ett uppvaknande.  Allt är inte som man tror. Adelsmannen som på ålderns höst tog ett test och inte fick en enda träff på varken mammans eller pappans sida, kunde efter djupdykningar i arkiv och letande bland nya, för honom, källor konstatera att den fram till nu okända adoptionen flyttat rallarens son upp i aristokratin. Kanske inte det som förväntades, men så var det och i just det fallet så blev det ingen katastrof, mer än berättelse om en riktig klassresa.

Jag tycker mig se att det händer bland fler och fler, släkten är inte den man tror och då kan jag inte låta bli att fundera på hur vi kan göra för att få ännu bättre mätetal på hur stora felen är. Eller ska vi strunta i det och låta livet gå vidare, en del av oss hittar nya släktingar, andra tappar släktgrenar, rent biologiskt, men alla andra kopplingar finns ju kvar. En förlorad biologisk far kan ge två fäder att koppla sig till, något som kan vara intressant. Och om vi är rädda för att få veta hur det egentligen ligger till med våra släkter så ska vi kanske göra något annat än släktforska, i källor likväl som i DNA. Undrar om schack är lika intressant som släktforskning, det kanske är värt att prova, för då får jag i alla fall behålla de som jag tror är min släkt.

Fortsätt läs mer
1158 Träffar
2 Kommentarer

En liten by


Överallt finns de, små byar, som funnits under längre eller kortare tid. Ibland kan vi se att de kommit till på senare tid, när odlarna tagit ny mark i bruk, ibland de de funnits länge. En del byar kan man se att de funnits men sedan har de av olika skäl försvunnit, ibland beroende av olika sjukdomar, eller också emigrerade alla och byn dog ut.

Det finns hur mycket historia som helst att berätta om var och en av dessa byar, oavsett hur länge de funnits. Och finns de kvar idag, så kan det vara än mer intressant. Hur man berättar kan naturligtvis variera, det beror ju på hur mycket information det finns.  Jag tänker på alla de små häften som fanns förr, ofta utgivna av någon hembygdsförening eller liknande sammanslutning.  Jag vet inte hur många sådana som getts ut, men det finns ett stort antal i Genealogiska Föreningens bibliotek har jag sett.

Sedan kan man, i dessa datoriserade tider, fundera på hur många som vågar satsa på ett sådant gammalmodigt sätt som en tryckt bok. Jag hör berättelser om att sådana antika saker som böcker inte kommer in i vissa hem, de är otympliga, de samlar damm och det är inte bra för allergiker och andra liknande argument. Nu gäller det ju, tack och lov, inte alla hem, så det finns säkert en möjlighet att sprida information genom en tryckt bok.

Bild från GFs bibliotek, taget av författaren

Jag har, förutom att blogga och släktforska, också förmånen att få vara med och besluta om satsningar som sker genom Arvid Lundbäcks Stiftelse, som tar emot ansökningar en gång om året. Genom denna stiftelse så kommer jag i kontakt med olika personer och ser olika utfall av beviljade ansökningar. Och just nu kan jag se resultatet av en sådan ansökan. Jag sitter med en intressant bok, som har det något underliga namnet Kvek.   100 sidor om den lilla byn Kvek, som ligger i Fröslunda socken i nuvarande Enköpings kommun.

Det är Charlotta Medin som sammanställt mycket intressant information, och även om man inte har den minsta kontakt med den lilla byn så är det intressant att se vad som finns beskrivet, från 1300-talet och tills nu. Det är berättelser om hur byn utvecklas och vilka beslut som fattats av andra än byborna, det är berättelser om olika personer, alltifrån de pojkarna som fick möjlighet att studera och blev präster, till många andra som levt och verkat i eller av byn.

Det blir också till viss del en bra utbildning om olika områden som berört byn, allt från änkekonservering till olika typer av skiften och även om den upprustning som skett av byn, genom hembygdsföreningens försorg.   Mycket att läsa och intressant är det.

Nu är inte detta det enda resultatet av stiftelsens verksamhet, men det finns en gemensam sak med de stöd som delas ut och det är att resultaten kommer Genealogiska föreningen till del, så snart står boken om Kvek på en bibliotekshylla hos föreningen.  Många kommer att kunna läsa den, både nu och framöver, och ta del av all den kunskap som finns i den.

Fortsätt läs mer
940 Träffar
3 Kommentarer

Viking, att vara eller

Ett nytt år har precis börjat och det finns mycket att skriva om framtiden, men jag har hamnat lite i det bakvända och tänkte då börja med ett annat ämne.  Det finns ju nya tekniska innovationer, lite olika uppfinningar som kallas AI.  Det kan användas till mycket och en trend tycks vara att skapa nya bilder och dokument om olika tidsepoker. Under en tid nu har det dykt upp både det ena och det andra om vikingar.  Vikingar som år på tinget med hornförsedda hjälmar och med vapen i hand. Tingsfrid tycks inte råda.  Eller en del andra absurditeter om den tiden.

Det leder mig till en blogg jag skrev för närmare fyra år sedan och den har jag plockat av, om du tycker dig känna känner igen texten.  Trots att det gått några år så är ämnet fortfarande aktuellt och lever hos många. Och då kommer ju frågan om hur mycket vi egentligen vet.

 I de kontakter som jag har med amerikaner så framkommer väldigt ofta frågan om hur man kan se om någon eller flera förfäder varit viking. Kan man se det i kyrkböckerna eller går det att få fram med DNA. Att man som svensk ska kunna svara på frågan anses naturligt, för de flesta av oss måste ju veta om man är viking eller inte.

Det känns nästan besynnerligt hur fixerade frågeställarna är runt ämnet. Och de verkar tro att jag undanhåller information om ”mina” vikingar av någon anledning, nästan som om det vore ett kantarellställe som jag inte berättar om. Att intresset är stort för historia bland vissa emigrantgrupper, eller ska det egentligen stå immigrantgrupper, det står klart. Men att det ska vara så intressant att försöka hitta kopplingar tillbaka till en tid som ligger tusen år bort, det är nästan bisarrt. 

Mina försök att förklara att det inte fanns någon kyrka förrän i slutet av det vi kallar vikingatiden, det glöms fort bort. Och att det inte skrevs kyrkböcker förrän många hundra år senare det är ännu svårare att förstå. Ibland hittar någon ändå en tråd någon stans på internet och försöker haka på sin egen linje på någon kung, drottning eller annan höjdare som sedan leder ner till vikingatiden. Oavsett vad jag säger så är de då säkra på att de har hur mycket vikingablod som helst och bygger gärna ett litet vikingahörn hemma, med en hornförsedd hjälm i centrum. Att hjälmen är gjord i plast gör inget och att det inte hittats hjälmar med horn från den tiden, det gör inte så mycket, det imponerar nog på vänner och grannar ändå.

Fritt foto av Dzianis Sukhavaran på Unsplash

En annan väg som många försöker använda är att spåra sitt vikingaursprung genom DNA-tester. De vanligaste av dessa tester går ju bara fem, sex eller i bästa fall tio generationer bak, och även inom de avstånden med en osäkerhet om hur kopplingar sker. Men vissa företag drar sig inte för att försöka peka ut ursprung långt tillbaka i tiden, även om underlaget är likhet mellan nu levande människor som visserligen har olika bakgrund men ingen bevislig koppling till de områden som anges. Så den vägen kan vi nog säga är stängd.

Genom att analysera den raka ”pappa-linjen” eller ”mamma-linjen”, med andra DNA-test så kan man komma ganska långt tillbaka i historien, visserligen inte på personnivå men det går att följa hur linjerna vandrat och hur de delats under många hundra år. På det sättet kanske man kan se om det finns vikingar långt tillbaka, det vore ju bra.

Men hur är det med vikingar, hur kan man se vilka som var och vilka som inte var. Det är inte lätt eftersom det inte var några speciella DNA-lika människor som reste ut. De var, på samma sätt som samhället i övrigt, en blandning från olika grupperingar som rörts sig och blandats under många tusen år. Vid utgrävningar av lämningar från den tiden så framgår det klart att det är ett tvärsnitt av befolkningen från den tiden som rest. Det finns ingen speciell DNA-gruppering som syns i lämningarna, som skulle peka på skillnader i samhället. Att dessutom är klart att de som reste som vikingar blandade sin tid med arbete hemma på gården med resor i olika väderstreck gör det än svårare att försöka hitta någon som helst ledtråd DNA-vägen.

Så slutsatsen är väl att vi får leva med vår bristande kunskap om vem som var viking och vem som inte var det. Det går knappast att föra in en viking i sitt släktträd och frågan är väl egentligen om det spelar så stor roll, det finns inte så mycket av deras arvsanlag kvar i oss så att det påverkar.

Men det är inte alltid så lätt att till sig, så vi kanske kan fortsätta med letandet och under tiden får de som så vill hänga upp sin vikingahjälm och slipa sitt svärd för att behålla kontakten med sin förmodade, eller ska vi säga önskedrömda förflutna.


Ha det bra, viking eller ej!

Fortsätt läs mer
879 Träffar
0 Kommentarer

Leta på olika sätt

För många är julen en högtid då man kontaktar olika delar av släkten, det syns inte minst på det antal julkort som fortfarande distribueras, trots att det finns så många andra kanaler som gör samma sak. Tänk om det fanns ett sätt att se hur många julhälsningar som gått som telefonsamtal, SMS, olika sociala nätverk eller andra kontaktvägar.  Tror nog att även om de är många, det skickades över 16 miljoner förra året, så är andelen julkort ganska liten om man lägger ihop allt.

Nu vet vi att det inte är alla som firar med familjen, av en eller annan anledning, och det kan ju innebära en möjlighet att träffa nya personer, om de nu vill träffa oss. I år hade vi tillfälle att träffa en ny bekantskap, ett par som kommer från Indien, men nu bor och arbetar i Sverige. Att de har familj, det vet vi, men de bor kvar i Indien och dit är det en bit att åka.

Det finns mycket att tala om när man träffas vid en högtid, där det finns så många olika traditioner, även bland de som bott hela livet i Sverige. Att då jämföra traditioner mellan olika länder ger möjligheter till spännande upptäcktsfärder.  Finns det julgran, julklappar och hur är det, firar man överhuvudtaget jul på andra platser. Att vi tar för givet att jul firas, innebär ju inte att det sker överallt och definitivt inte på samma sätt.

Fri bild av Naveed Ahmed på Unsplash

Efter långa samtal så glider samtalet över till andra spår och jag kunde inte låta bli att glida in på en av de saker som ligger mig varmt om hjärtat, och eftersom det här publiceras i en släktforskningsblogg så förstår alla vad det var. Hur är det med släktforskning i Indien?  Och det blev en intressant stund, som naturligtvis inte visar hur de 1,4 miljarder indierna släktforskar, men hur några upplever situationen.  Vet du förresten att Indien i år blev världens folkrikaste land.

Indien har inte haft någon riktig folkbokföring förrän på senare tid, om vi bortser från att kolonialväldet håll bra ordning på alla britter i landet. Det påbörjades arbete vid självständigheten 1947, men mycket återstår. Och det är svårt att komma så långt tillbaka, om det inte finns berättartraditioner inom familjen. Det som kan motsvara släktforskning är att försöka hitta delar av nu levande familjegrenar, som splittrats under de senaste 100 åren. Begreppet storfamilj blir mer levande när jag hör berättelserna om vad de letar efter och vad de hittar.

Det finns andra sätt att koppla informationen, som vi har i våra släktforskningsprogram, för dem i Indien. I en familj kom man underfund med att det fanns tidigare okänd släkt i närområdet, och då blev det gemensamma beslutet att köpa en riktig stor bil tillsammans för att kunna göra resor ihop. Undrar om vi ska göra detsama, det kommer ju nya släktingar från både höger och vänster när man tar ett DNA-test.  Ska vi köpa en buss ihop och resa mellan de olika släktställena i Sverige. Vem vet kanske det är ett uppslag

Det här blir årets sista blogg, ett år som präglats av mycket som skulle kunna fylla olika bloggar, då inte släktforskningsrelaterat. Jag vill önska er alla ett gott nytt år och hoppas innerligen att vi kan se mer positiva händelseutvecklingar inom många områden. Ha det bra och vi ses nästa år.

Fortsätt läs mer
1103 Träffar
0 Kommentarer

Lite rörigt och sånt

Kan vi tala om rörigt?  Det brukar kanske vara det inför julen, men det kan ju vara på olika sätt.  Ibland kommer inte den där julklappen jag beställde fram i tid, och då blir det en del nerver som sitter på ytan.  Eller vad händer om griljeringen av skinkan misslyckas, var hitta en till, eller ska vi skapa en ny tradition utan skinka i år. Förhoppningsvis har någon glömt lutfisken i en kundvagn, så klarade vi av den delen.

Kan nog fortsätta med alla möjliga inslag, fast en del drabbas inte av något utan allt löper på som vanligt. Kanske det jämnar ut sig vid nyårsfirandet istället, då jag sitter lugnt och grannen har problem med bilen som står i diket en bra bit bort. Ja, nu kan jag ju inte se in i framtiden, så det blir bara en spekulation. Det där med att se in i framtiden, det kan jag kompensera med att se in i forntiden istället. Eller vad säger man när det dyker upp det ena efter det andra av det som skett men inget sett då, utan först nu.

Fri bild Wout Vanacker Unsplash

Mitt i stöket inför de kommande helgerna så kom det ett DNA-svar, och vad gör man då. Gömmer datorn någonstans och låtsas som det regnar, kanske bättre att säga att det snöar. Det finns inte tid i julbestyren, inte en chans säger en del. Men bara titta lite, en kort stund och sedan stoppa undan allt igen. Så gör vi, och det blev ju inte så bra, eller det blev riktigt bra, beroende på hur jag ser det. Där kom det en person med koppling till Skaraborg och Värmland, samtidigt. Och det genom en morfar, som bodde på rätt ställe och där förnamnet stämmer med det som sagts.  Inte varje jul det blir klart att detta måste vara den saknade pappans egen far, en julklapp bara så där.

Och på tal om Värmland, jag läste en krönika från Värmlandstidningen där det kom den ena julklappen efter den andra. Efter långt letande så kom svaren, flickan som bodde i det inre av Värmland hade kopplingar till Malmö, och inte bara dit utan till Svenska akademin, åtminstone på lite håll. Skalden Hjalmar Gullberg, som inte fick bo hemma hos sina biologiska föräldrar, och såg sig själv som ensambarn, hade en halvsyster i Värmland. Tänk om han fått veta det, han som ibland betonade hur ensat det varit.  Och inte nog med det, det dök upp två halvsyskon till. Produktiv pappa hade han, Hjalmar.  Undrar vad Hjalmar Gullberg-sällskapet säger nu.

Nu verkar det som jag seglat iväg långt från julen, och de bestyr som finns.  Tog ett tag innan datorn stoppades undan igen, och ska vi vara riktigt petiga så syntes det nog ett hörn av den hela tiden, även om annat också hade prioritet. Jag får nog låta den vila lite, det kommer ju mellandagar som ska fyllas med roliga saker, och då kommer det säkert fler fina upplevelser av det som hände förr , men som vi inte vet så mycket om (än).

Med dessa enkla rader önskar jag dig, kära läsare, en riktigt fin tid framöver. Hoppas att de kommande dagarna blir som du önskat dig, vad det än må vara och att vi senare kan se tillbaka på året som flytt, oavsett om det varit bra eller mindre bra, med viss tillförsikt och starta jakten på nya upplevelser i släktforskningens värld.

Fortsätt läs mer
906 Träffar
0 Kommentarer

Ur gömmorna

Snart är det jul och då kommer det kanske en liten present från tomten eller om det blir från någon eller några namngivna personer. En del hänger upp strumpor, andra sitter och väntar att det ska dyka upp något under granen. På olika sätt förbereder vi oss för ett julfirande, eller om vi kallar det något annat men många har i alla fall någon form av kontakt med familjen.

Kontakt med familjen kan man ha på många sätt, det är ju inte bara vid juletid, och jag fick en liten kontakt idag. Ett litet kuvert dök upp i en gammal bok, en bok som nog borde ha hamnat någon annan stans om städning och röjning fungerat, men boken fanns kvar och kuvertet kom fram. Och tänk att litet kuvert kan ge en gåva. Ingen mottagare och ingen avsändare fanns angiven, så varför det stoppats ner några småsaker det vet jag inte, men vad gör det när det som dyker upp ger vetskap om sådant, som kanske inte betyder något, men kan vara roligt att veta.

Ett papper och en sak till fanns i kuvertet, papperet gav mig ny information om när min farfar faktiskt ändrade från Johansson till Ahlgren.  Tidigare visste jag att det finns inskrivet i en kyrkbok att han bytt senast strax före  årsskiftet 1899/1900, men nu vet att det skett lite tidigare. Ett handskrivet papper med betyg från handelsbiträdestjänst mellan 15 september1897 och 1 maj 1899 hos Joh. A Nilsson i Mellerud är ställt till min farfar.  Alltså vet jag nu att han använt namnet före maj 1899.  Några månader hit eller dit, vad spelar det för roll. Ja, egentligen ingen alls, kanske kan vi stoppa in det i facket för onödigt vetande, men ändå, lite roligt tycker jag det är i alla fall.

Körkort i författarens ägo.

Och på tal om onödigt vetande, så gav det den andra saken som låg i kuvertet en tidsstämplad bild på samma farfar.  Torde vara från maj 1925, eller någon månad innan, för det är då som ett nytt körkort lämnas ut, det kostade 10 kronor och hur mycket det motsvarar idag får jag ta reda på någon gång. Har kort på honom, men det finns inte en tid att häkta upp dem på, om jag bortser från bröllopsfoton, där kan jag ju hitta datum i vigselboken om det inte står någon annan stans.

Det var inte mer i det lilla kuvertet, så den här bloggen blir inte så lång, men visst är det skoj när det dyker upp små minnessaker, som kan ge ytterligare liv till min berättelse om släkten.  Och ska jag vara ärlig så visste jag inte att farfar jobbat i Mellerud, han flyttade aldrig till Holms socken, som Mellerud låg i, så jag undrar hur han tog sig dit, det är väl nästan två mil mellan hemmet och Mellerud. Fast jag vet ju inte var affären låg, undrar om jag ska kolla med Melleruds museum om det 😊

Ska kanske åka dit, det är ju ett tag sedan jag var i Mellerud, ganska länge sedan om jag tänker efter.  När var du i Mellerud och kollade museet senast.

Fortsätt läs mer
1359 Träffar
0 Kommentarer

Anteckningar

Det finns många anledningar till att använda DNA i sin släktforskning. Att hitta okända släktingar, att kontrollera egna uppgifter, att vara intresserad av det som hände en bit bortom källorna och jag kan säkert fortsätta hur länge som helst. Ju fler som testar sig, desto mer information kan man få och desto fler uppgifter behövs kontrolleras. Det är allmänt bekant att DNA inte ljuger, men det är också väl känt av många att DNA inte berättar hur vi är släkt, bara att vi är släkt.

För att få klarhet i de träffar som dyker upp så blir det en nödvändighet att bygga ut träden, att försöka hitta fler kopplingar mellan olika personer och att därmed kunna förstå hur det hänger ihop. Och när vi gör det så dyker det kanske upp både det ena hindret och det andra, och det gäller att leta ordentligt. Och med tiden så dyker det upp den ena ledtråden efter den andra, och det blir fler personer i trädet. Det behövs inte så många uppgifter om varje person för att förstå kopplingarna, men det kan ju bli lite för lite ibland.

Det räcker inte alltid med född, vigd och död. Det behövs kanske lite fler uppgifter, för att klara ut det hela. Och kan man hitta fler uppgifter så blir det om inte lättare så i alla fall mer intressant.  Det som brukar benämnas att vi kan klä på våra släktingar. Och just nu sitter jag och försöker klä på några av de som finns i  mitt träd, de är inte jättenära men jag har fått lite hjälp.  Bland efterlämnade papper så hittar jag en mapp med påskriften ” Minnesanteckningar nedskrivna vid nittiotre till nittiofyra års ålder och tillägnade min syster Ruth”.

Fri bild av Guss Alkala på Unsplash
Med tanke på den angivna åldern så vet jag att de är skrivna 1972/1973 av en av min farmors bröder. Det är ju inte så länge sedan om man är van att forska långt bak i tiden, men det ger ändå inblickar i en svunnen tid när jag läser om minnen från berättarens barndom på 1880-talet.  Allt är inte skrivet kronologiskt, men det är tankar och funderingar kring det som upplevts under många år. Och det ger mig nya utmaningar att försöka hitta det som beskrivs.  Det kommer fram sånt som jag inte sett när jag snabbt sprungit igenom de källor som hittats. Att någon åkt till Amerika, kommit hem och sedan åkt igen kan jag se nu, när jag vet vad jag ska leta efter, men det är inte alltid det är uppenbart.

Några av min farmors farbröders barn verkar åka skytteltrafik över atlanten, eller jag ska kanske ändra det till att de åkte att antal gånger så blir det inte så överdrivet. De åker till olika ställen, men så finns flera av dem i samma hus vid en folkräkning, och där finns också syskonbarn.  Några har blivit änkor vid unga år, för några är det ett första avstamp att åka till faster för att sedan resa vidare. Berättelserna ger nya infallsvinklar och sedan att det finns små roliga historier, hur sanna de nu är, gör det hela till ett stort nöje.

Många i den delen av släkten verkar bli smeder, inte brukssmeder men med egna små verkstäder, kanske inte helt ovanligt i Östergötland. Och även de som reser till andra sidan atlanten tycks hamna i det skrået. Det gäller ju männen, för kvinnorna så gäller det att gifta sig eller emigrera, om de nu inte fick tjänst hos någon familj. Och när det gäller den här delen av berättelsen så dyker det upp namn som långt senare dyker upp i mina släktforskningssammanhang.  Först blev han ordförande i Genealogiska Föreningen och sedan ordförande i Sveriges Släktforskarförbund, och det måste ha berott på att min farmors farbrors dotter var anställd under lång tid hos Erland Ringborgs farmor.  Visst måste det finnas någon form av påverkanskoppling, eller vad tror du.

Fortsätt läs mer
1137 Träffar
3 Kommentarer

Fira 10 år

Kan man som släktforskare fira när det gått ett specifikt antal år sedan en händelse?  300 år sedan en anfader föddes eller 200 år sedan några i trädet gifte sig.  Kanske 150 år sedan farfarsfar föddes, det kan man ha som förevändning för en bakelse eller två. Har man då ett tillräckligt stort träd så kan det kanske bli firande varje dag under året. Men det kanske blir lite jobbigt och sedan kan man fundera på hur bra det är ur hälsosynpunkt.

Men jag har bestämt att jag kan fira något som ligger närmare i tiden, trots att det inte syns i mitt släktträd. Den 23 november är det precis 10 år sedan ganska många träffades i Nürnberghuset på söder i Stockholm. Det var en speciell händelse som jag anordnat tillsammans med Genealogiska Föreningen, den första riktigt stora DNA-konferensen, och stor blev den, på många sätt.

Nürnberghuset hade en stor samlingssal, med scen och allt, men det visade sig att det saknades tillräckligt med antal stolar i den salen. Det blev att jaga i andra rum för att alla de som kom skulle få någonstans att sitta. Bära, bära och bära igen, tillslut fanns det inte mer golvyta så då tog bärandet slut.  Det var några sent ankomna som fick stå, men de klarade det. Och uppe vid taket, i ett litet bås där det vanligtvis fanns en filmprojektor, hade fotografen bänkat sig. Det var inte så vanligt med inspelningar för 10 år sedan, och det krävdes lite specialgrejer för att få det bra.

Och utanför salen fanns det utställare, naturligtvis var Genealogiska föreningen där med hela sitt sortiment, men det fanns också information från olika testföretag och sedan sist, men absolut inte minst, en av pionjärerna inom DNA-släktforskning, Trosa Anverk med Niklas Lindberg var på plats och visade vad han hade att erbjuda, spännande för många.

Bild från starten av Magnus Bäckmarks föredrag i författarens ägo

Vad var det som lockade hundratals med åhörare att söka sig lokalen, kan man undra. Jodå, det var tre fantastiska föredrag som stod på agendan, och det väckte uppmärksamhet långt utanför de gränser som normalt omger släktforskning. Magnus Bäckmark beskrev hur släktforskning med DNA går till, på ett sätt som står sig än idag guidade han de församlade genom de olika stegen. Helt nytt för en del, bra genomgång för de mer rutinerade och den föreläsningen står sig än idag.

Peter Sjölunds pass var uppdelat i två delar, först ett om hur det fungerade i FamilyTreeDNAs laboratorium, en rundvandring som speglade den Peter gjort i Houston strax innan. Den andra delen handlade om det Bureprojekt som med stöd av Y-DNA visade på olika släktskap. I den delen fanns det också sprängstoft om att de adliga Burarna inte var Burar på den manliga sidan, vilket väckte uppståndelse.  Att de var det på den kvinnliga sidan togs inte upp lika stort i de skriverier som blev resultatet av föredraget. Tänk att både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tyckte det var intressant 😊

Det tredje föredraget var ganska hemligt, så där var överenskommelsen att vi inte filmar det. För mycket fick inte läcka ut. Det var Karin Bojs som berättade om sina resor och träffar med olika forskargrupper i Europa. Upptäckter som snart skulle revolutionera våra kunskaper om olika folkvandringar och blandningar med varandra. Att det samtidigt var grundmaterial till den mycket kända boken Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren förstod nog ingen då, men det blev uppenbart senare.

Det var en mäktig dag, mycket som berättades och det fanns också en kolumnist i Dagens Nyheter som tyckte sig se rasbiologi i föredragen, vilket lyftes i hennes krönika i Dagens Nyheter. Det var då vi fick lära oss att i Dagens Nyheter får man inte skriva något genmäle mot krönikor.  Trots idoga försök av flertal personer så fick hennes ord stå oemotsagda.  Fast det hittades lite andra kanaler att påvisa tokigheterna i hennes resonemang.

Sannerligen en minnesvärd dag, och vill du nu, 10 år senare, se de två filmade föredragen och se hur mycket som har ändrats, eller inte ändrats, så är det bara att gå in på https://www.genealogi.net/filmade-forelasningar/  , där finns de som öppna, så alla vare sig medlem i föreningen eller ej kan titta på dem. Jag tycker det är en fröjd att följa dem men så har jag ju vissa kopplingar till dem också, jag är med i 5 sekunder i den ena.

Var du själv med den dagen, kanske finns det någon mer än jag som har minne från evenemanget.

Fortsätt läs mer
894 Träffar
0 Kommentarer

Bättre förr

Hur gjorde man förr brukar de som är yngre fråga, när jag berättar om vad jag håller på med och vad som kan komma fram. Och när de säger förr, så verkar det inte vara så där länge sedan som de egentligen menar. Att börja tala om resor till arkiv, då säger de att de inte menar stenåldern utan lite närmare i tid.  Microkort och rullfilmer, som ska skickas efter gör bara att intresset svalnar direkt. Fast en del fanns på biblioteket, så med stor tur kunde man hitta flera uppgifter samma dag. Stönandet ökar.

Men för 20 år sedan, säger en av dem som ännu inte fastnat i någon intressant app på telefonen. Förresten, telefon, varför säger vi telefon om den där saken man bär med sig överallt.  Livsfarlig tingest som gör att folk går ut i körbanan när de tittar på skärmen.  Eller där de försöker få upp en tidningssida som inte är helt anpassad till det lilla formatet och skriker okontrollerat. Vi får nog döpa om saken, har du ett bra namn på den bärbara datorn med appar i som man kan ha i bröstfickan, eller i bakfickan för den delen med.

Oj, nu tappade jag visst tråden. Och innan vi lämnar den där telefonen så är jag lika fascinerad när släktforskare försöker läsa en amerikansk folkräkningssida på den lilla skärmen.  Men hur gjorde man när datorn började komma men det inte fanns så mycket att fylla skärmen med. Kanske skrev man brev eller ringde till ett arkiv, något inte så många gör idag. Men hur gjorde vi när det var i andra länder, kom frågan.  Kunde ni se andras uppgifter också.

Visst fanns det en del knep för att få uppgifter från utländska register, en del var väldigt tillmötesgående och skickade oanade mängder med uppgifter. Andra ville ha bra betalt och utan att veta vad man kunde få så var svårt att bestämma sig för vilka som skulle få betalt. Var det från USA så var i alla fall dollarkursen mycket bättre för 20 år sedan än den är idag. Men det var inte lika lätt att betala till utlandet som det är nu, så det var en annan spärr.

Mitt inlägg i Warwick Beacon för 20 år sedan

Ett av mina egna försök att få uppgifter firar 20 årsjubileum, om det nu är något att fira.  Jag letade uppgifter om en pojk som jag inte riktigt visste om jag var släkt med. Hans mamma vet jag med säkerhet vem det var, Tekla Horn som föddes i Älvdalen, med flyttade till Regna och emigrerade därifrån till USA. Senare gift med min morfars bror, Carl August Asp.  Men var det hans pojke eller kom han till innan de två vuxna träffades.

Hittade inget om det vid mina första försök, men då fick jag väl leta andra vägar. Och istället för datorn, så fick det bli ett brev till en av tidningarna i den del av Rhode Island som jag trodde de bodde i ett tag. Jag skickade det och tänk vilken tur jag hade, de publicerade min text. Och svar fick jag, ett antal sidor fyllda med information från staten Rhode Island. Inte från en myndighet utan en för mig helt okänd person som plockat fram uppgifter om Carl Bernhard Johnson. Han  kostade på mig nästa 2 dollar i porto och skickade svaret över havet.

Del av kuvert till mig

Även om jag inte fick alla uppgifter så kom jag en bra bit på vägen och det ena ledde till det andra. Med lite hjälp från brevskrivaren så hittade vi senare Doris, dotter till Carl Bernhard, och vi kunde då klara ut en del av de frågetecken som fanns. Jag fick på köpet en hel släktgren, som bara trillade ner i mitt knä, inte så dumt när det svårt att hitta uppgifter.  Idag så skriver man ju bara in sin pappas namn så får man allt serverat, eller vad är det reklamen säger 😊

Fortsätt läs mer
893 Träffar
1 Kommentar

DNA och arkeologi

Nej, kan man ge som svar. Det är inte lätt att sätta sig ner och vara skrivsugen bara för att det är onsdag. Det finns en del annat som pockar på uppmärksamhet dessa dagar. Både hemma och borta. Det verkar som det är mycket som surrar omkring, så det känns inte speciellt inspirerande.

Men när jag sitter ner, och det bara finns ett tomt papper framför mig, fast det är ju inte ett papper även om det låter bättre än en liten skärm på en bärbar dator, så kommer det en liten tanke, som kanske kan bli något. Vi får se i slutet hur, eller om, det blir något.

Jag tillbringade några timmar under helgen i Houston. Det som ligger i Texas.  Fast jag var inte där rent fysiskt, mer som en virtuell person som satt en bit bak i olika föredragsrum och lyssnade och tittade. En konferens ordnad av FamilyTreeDNA, med olika ämnen hämtade från den värld som populärt benämns DNA. Allt kunde jag inte vara med på just då eftersom det fanns en del parallella spår under de två dagarna, men ändå. Fast nu, i efterhand, kan jag se de föredrag jag missade i helgen.

Kopia på min inbjudan till konf

Det blir mastigt med föredrag på föredrag, speciellt om det är på ett annat språk, men å andra sidan kan man ta sig en kopp kaffe eller en bit mat när passar, eftersom jag inte stör någon. Ibland var det svårt att slita sig, många intressanta ämnen och en del nytt. Ett avsnitt om den nya funktion hos FTDNA , Discover, som på ett utomordentligt bra sätt visar olika delar av det som man kan få fram genom den stora Y-kromosomtesten Big Y 700, var jättespännande (tyckte åtminstone jag). När det kommer förklaringar om hur man i bakgrunden arbetar med olika typer av faktainsamling, hur mycket arbete som behövs för att verifiera de datamängder som används så förstår jag att det ibland kan ta lite tid med nyheter.

Bara en sån sak att hålla koll på alla de rapporter som kommer om DNA från arkeologiska arbeten,  och där det gäller att kolla igenom varje rad av data , att säkerställa att de egna kraven på kvalitetsnivå uppfylls, och att då se att de lagt över 15 000 fynd, med säkert data. Det är imponerande, det säger en del om att alla de kopplingar som kan göras från en persons Big Y test till de människor som en gång levt någonstans på vår jord för länge sedan. Nu ska jag direkt säga att det är både manliga och kvinnliga linjer bland de 15 000, men det ger ändå en oerhört bra bild av de olika befolkningsgruppernas utveckling och förflyttande.

Och för de som tittat på Discover, så kan det vara intressant att veta att det kommer en ny version, en som avser mtDNA. Med liknande upplägg och informationer som finns för Y.  Och eftersom det standardiserade trädet för mtDNA är gammalt och baseras på 26 000 tester, så behövs det något nytt för att kunna få fram mer detaljerad information.  Så FTDNA går nu vidare med att bygga ett nytt träd, baserat på de data man har men över en halv miljon fullt testade individer.  Mycket jobb, ja, men tänk på hur mycket mer och bättre information det kan komma fram.

Lite från en intressant konferens, och jag kan tillägga att det jag skriver om är det bara ett företag som hanterar, med egna tester och egna jämförande databaser.  Det vanliga DNA-testandet som berättar om det som finns i närtid finns det ju flertal bolag som sysslar med så det får vi ta en annan gång.

Fortsätt läs mer
1037 Träffar
0 Kommentarer

683

Nummerologi finns det, eller åtminstone fanns det, något som jag egentligen inte vet vad det är. Men det låter ju fint, så jag hittar på min egen tolkning kopplat till genealogi, släktforskning. Att få en betydelse på ett tal kan leda till nästan vad som helst, och jag kom på att jag tar en slumpgenerator som tar fram ett tal mellan 1 och 1700, så får vi se vad det leder till. Avgränsningen har sin förklaring, men den kommer lite senare.

Sagt och gjort, datorn får informationen och det börjar snurra lite siffror. Jag vet inte vem som hittat på applikationen och jag vet än mindre om hur säker den kan vara. Ligger kanske mycket arbetet bakom, eller också är det väldigt enkelt, men varför bekymra sig om det.  Jag vill bara ett tal, som jag kan använda. Och svaret blir, lite trummor i bakgrunden som höjer stämningen och pang, där kommer svaret. Talet är 683. Ganska nära mitten av det område jag valt, tänker jag först, men det är ju ändå en bra bit från siffran 850 som är på mitten.

Och vad kan man göra med siffran 683 funderar du kanske på, och det gjorde jag med, men svaret kom ganska snart, för här skulle det ju kopplas till släktforskning och då är det bara att utgå från sig själv och se om det finns någon trevlig person i mitt program där jag stoppat in mitt träd. Kan fundera på om det finns någon person som har det numret, det är ju första kriteriet, och visst har jag tur att det finns det. Men namnet som kommer upp är till viss del en besvikelse, det är en kvinna som har fått namnet NN, jag vet inte vad hon heter.  Så tråkigt, när det nu finns en uppgift i nionde generationen så kunde det väl ändå stått ett namn.

Men det är bara att se vad mer som finns.  NN föddes 1634, om beräkningen stämmer i dödboken, för det står att hon begravdes 6 februari 1710. Då bodde hon i Fettjestad, Gammalkils socken i Östergötland. Ligger någon mil sydväst om Linköping. Mycket mer än så vet jag inte om henne, fast om jag inte har namnet hur vet jag då att det är hon som är en av många anmödrar. Att hon är det vet jag genom att det finns en make, Håkan Larsson, och att begravningen skedde av Håkans hustru. Och Håkan har ett namn men det är nästan det enda.

NN är min farmors farmors farmors farmors mor, och Håkan är således min farmors farmors farmors farmors far.  Många far och många mor är det, men det ligger ju i sakens natur när vi är så långt tillbaka i tiden. Och jag hoppas jag har rätt, för det är inte så lätt att hitta i alla böcker. Men jag har fått bra hjälp, för det är inte alla som har delar av sin släkt i Släktforskarna årsbok, men det har jag. Kom på det genom att nyttja en funktion på Rötter, där man kan söka på namn som finns i olika årsböcker. Nu sökte jag naturligtvis inte på NN, det var några generationer tidigare som träffen kom. Och jag är tacksam att Bo Lindwall har med en artikel i upplagan för 1996.

Foto på framsidan av Släktforskarnas årsbok 1996

Årsboken för 1996 har jag tittat i många gånger, då mest med tanke på den artikel som Urban Sikeborg har med om Johan Bures släktbok. Och jag förundras över att det som skrevs av Urban då, fortfarande har så stor aktualitet, och att den lagt grunden till mycket av det vi vet idag om Bure, inte minst genom användande av Y-DNA, den raka manliga linjen som ger oss stora möjligheter att belägga det som skrevs för långe sedan. Men nu gällde det ju Bo Lindwalls artikel, och den har som rubrik Tage Danielssons förfäder.

Intressant att se att vi har gemensamma anor, Tage och jag. Förklarar nog varför jag inte är någon spirituell talare med mängder av humor kombinerat med eftertanke, den uppsättningen av gener som möjliggjorde detta gick mig förbi och hamnade hos Tage. Och han tog den röda hårfärgen också, vilket jag kanske bör vara tacksam för, vet inte om jag passat med den hårfärgen.

Funderar nu på om jag ska göra det till en vana, att med ganska långa tidsavstånd, slumpa fram ett tal och se var vi hamnar.  Undrar om det blir 895, för det är Kerstin Olofsdotter som är min morfars mormors mormors mormors mor, hon är också morfars morfars farfars mormor och även farfars farmors mormors mormors mor till Gunde Svan, så då förstår alla varför jag inte är eller varit någon hejare på skidor.

Kanske inte så allvarligt med den där nummerologin, men varför inte ha lite roligt då och då, släktforskning är bra till mycket.

Fortsätt läs mer
1081 Träffar
0 Kommentarer

Tre – i en smäll

Det kan vara lite farligt att uttrycka sig allt för likt ett ordspråk, för det kan då bli så att de som läser omedvetet associerar till den text de tro sig läsa, så jag vill därför direkt klargöra att titeln inte har något med flugor att göra. Min överskrift kopplar i stället till det kort som jag har med i bloggen.  Bara så att vi överens 😊

Hittade ett vykort, ja det är adresslinjer och en liten ruta för frimärke på baksidan, i en samling som om nu inget flyttats runt torde tillhöra min farfar och hans syskon. Lite allmänna kort men många med koppling till Vara, min farfar föddes i en socken i närheten, Long.  Men hans familj, utom storasyster, flyttade till Dalsland, där det fanns billiga gårdar, tillräckligt stora för att försörja en hel familj ganska tidigt.

Så vem kan det vara som beställt detta fantastiska vykort, med sina tre delar, bra att få allt på samma kort, sparar ju porto om man vill att någon ska kunna se alla barnen. Jag har lite svårt att placera dem i tid, en del ser väldigt moderna ut.  Först tyckte jag att de två vänstra flickorna var så moderna att de hade trådlösa hörlurar på sig, men det är säkert något annat. Om de nu inte är tidresenärer.

Vykort i författarens ägo


Fotografen, hans namn syns i rätt belysning är J A Kock och när kortet gjordes så stavade han orten han verkade på som Wara.  Om honom kan man läsa på Rötters porträttfynd, jag citerar rakt av, det får man om man anger källan och inte tar med så mycket: Johan Albert Kock föddes 1873 i Halmstad och avled 1954 i Vara. 1900 gifte han sig med Ellen Alexandersson (1874-1952). Från 1903 drev makan en fotoateljé i Vara under namnet Ellen Kock. J.A. Kock står som fotograf från ca 1911.

Med tanke på ovanstående så förstår jag att vykortet torde vara från 1911 eller senare. Undrar om kläder och frisyrerna på barnen gör att det går att komma närmare. Det får jag kanske veta om rätt personer ser min text, eller rättare sagt ser vykortet och kan dra slutsatser. Undrar också om det är en familj, eller om det är kusiner eller något sådant som syns på kortet. Vad tror du, ser du likheter som gör att det går att säga något om detta.

Idag kan man ju få fram ursprung med hjälp av DNA, om alla inblandade är intresserade, tänk om man kunde göra något liknande med gamla kort. Det finns ju ansiktsigenkänning, men fungerar det på de gamla kort som ligger i allsköns lådor och kuvert över hela vårt land. Undrar om jag ska försöka få till ett projekt som ökar antalet inlästa kort på Rötters porträttfynd och sedan köra allt genom ansiktsigenkänning. Kanske kan vi slå det som jag ser i reklam, skriv in ditt namn och få ut ett helt släktträd, och nu kör vi med, titta in i arkivet och få bilder på alla dina släktingar.

Visst vore det helt underbart med ett fullt träd med bilder, ett träd som också är DNA-verifierat, både nära släkt och långt tillbaka på mamma och pappalinjer. Det bara dyker upp finns där, hur lätt som helst. Fast vad ska jag då göra under alla de timmar och dagar som jag tänkt mig släktforska om allt redan finns. Måste jag komma på något annat intressant eller ska jag bara sitta och titta på alla bilder och bara njuta.

Nu får jag nog lugna ner mina tankar och återgå till de tre småbilderna, som blivit ett vykort. Får nog försöka se om det kan finnas någon lämplig familj i Vara-trakten bland mina släktingar. Tänk om jag kan komma på det, så har jag en anledning till att åka dit. Fast den främsta anledningen är nog ändå Nordpolen.  Ja, inte den med en massa is utan Conditori Nordpolen, som jag längtar till. Ser att det startades 1903 så kanske har de på vykortet suttit där och firat tryckningen, när de kunde hämta den hos J A Kock och få se slutresultatet.

Kanske inte det första man tänker på med släktforskning, att koppla ihop vykort och conditori, men varför inte, det ska ju vara njutningsfullt att ha en så trevlig sysselsättning som vi håller på med.

Fortsätt läs mer
1193 Träffar
2 Kommentarer

Sveriges sista grottmänniska - och sedan

Lasse i Berget, Lars Eriksson har ibland benämnts som Sveriges sista grottmänniska. En säregen man med en tålmodig och fantastisk fru, hur blev det för deras familj. Lasse och hans hustru tillbringade lång tid i sin grottliknande boning i Husaby, som är känd för att vara den plats där Olof Skötkonung lät döpa sig och även har en ståtlig kyrka.  Lasse, som dog 1910, är så känd att det till och med har gjorts en film om honom och hans liv i Kinnekulleskogarna.

Det finns en del historier om Lasse och hans fru, en del återkommer i filmen och en del berättas det om vid hans boning. Men det är inte alltid som det dyker upp berättelser om hur det gick för Lasse och Ingas barn.  Visserligen finns det en del berättelser, men det skadar inte att berätta lite mer, för alla kan inte ha sett allt.

En man som inte kunde läsa eller räkna, det sas så i alla fall, hur kan hans barn bli? Kanske var Inga som fick vara den hjälpte och stöttade barnen när Lasse var ute på sina jaktturer. Det sägs att han var en fantastisk skytt, kunde skjuta en hare på 600 meters håll. Nu gick det väl inte att skjuta så långt med hans hemmagjorda bössa, men vad gör det, duktig var han i vilket fall som helst.

Minnessten på Husaby kyrkogård. Egen bild.

Det blev bra folk av barnen, och de som stannade i Sverige tänker jag inte beröra här utan det är mer de som emigrerade, vad blev det av dem. Vi kan börja med Frans, född 1865, som 1891 reste över till Amerika och hamnade i Elk County, Pennsylvania. Han arbetar i en gruva och gifter sig med en flicka från Östergötland. Och här kommer en avstickare, en pojke från Västergötland gifter sig med en flicka från Östergötland, det hände även på andra delar av jorden, det låter precis som min farfar och farmor 😊

Frank, som han nu kallas, sliter och släpar för att försörja sina sex barn. Det slutar inte så bra, en hjärtattack ändar hans liv 1908. Änkan får nu slita rejält, men familjen klarar sig och kan så småningom flytta till svenskstaden Jamestown i staten New York. Barnen växer till sig och samtliga bildar familj och en del av dessa är numera medvetna om sin förfaders exencentriska leverne. Vid en kontakt med en av familjerna kom en spontan reaktion. Nu förstår vi sonens intresse för jakt och fiske. Vissa delar sitter kanske i generna och förs vidare.

Maria, som var två yngre än Frans, reste några månader efter honom och hamnade först på samma ställe som han bodde i. Hon gifter sig med Oscar och de flyttar till New Haven, Connecticut. Tre pojkar når vuxen ålder. Oscar dör 1919 och Maria uppmuntrar sina söner till högre studier. Maria avlider 1943 och jag tror att vissa i Husaby hade höjt på ögonbrynen om de fått veta att Vice President i New Haven Savings Bank var dottersonson till den egensinnige ”grottmänniskan” som inte kunde läsa och skriva.

Förutom dessa två barn, så fanns det barnbarn som emigrerade. En av dem var Maria Kristina, född 1888, som reste över 1906, och träffade sin man, även han från Sverige. Hon blev med barn och reste hem 1910 och fick en dotter. Stannade i Sverige till 1913, då hon reste och lämnade kvar dottern hos sin mor. Hon skulle komma tillbaka och hämta dottern, men så blev inte fallet. Det sas att hon dog strax efter återkomsten, men det stämmer inte, hon dog inte förrän 1924. Den i Sverige boende dottern finns i alla fall med i hennes tankar för i den amerikanska folkräkningen 1920 anges paret ha en dotter, som är i skolan vid räkningen. Undrar om de berättade att hon gick i skolan i Sverige.

Det här är plockat ur en artikel jag skrev 2011, så det är inte precis färskvara, men vad gör det. Livsöden kan se olika ut och det här vara några. Jag kan också säga att artikeln fanns med i Husaby Hembygdsförenings Årsskrift, om nu någon känner igen texten. Och det känns nästan som det blir en förflyttning bakåt i tiden när den skriften dök upp i mina gömmor. Det är inte så dumt att plocka lite och se vad som hände förr, och då menar jag inte så långt tillbaka med det blev i det här fallet i alla fall 12 år.

Bilden visar den minnessten som finns rest vid Husaby kyrka.

Fortsätt läs mer
1350 Träffar
1 Kommentar