Rötterbloggen
Rötterbloggen

En Bayer som också försvann

En Bayer som också försvann

 

Läkaren och forskaren Sven Bayer i min förra blogg, vars grav plötsligen försvann från Uppsala gamla kyrkogård, hade två systrar och en bror som hette Olof. Systrarna gifte sig och fick barn. Olof försvann, han hade också tagit namnet Bayer och var född 27 februari 1867 i Everöd. I faderns bouppteckning 1901 anges det att han vistas på okänd ort. Bouppteckningen efter fadern nämner också att modern hette Bojar i efternamn, något som inte framgår av husförhören. Hon är dotter till dragonen Sven Bayard. Så nu vet vi var bröderna fick sitt efternamn från.

Den senaste noteringen om Olof finns i Rotemansarkivet, när han en kort tid bor i Stockholm och arbetar som murare. Han förs till obefintliga 1892. En chansning hittar honom i Emigranten Populär, när han 19 mars 1891 reser till St Paul i Minnesota via Köpenhamn. Lite trixande med stavning finner Olof i St Paul i 1900 och 1910 års folkräkningar. Han är gift med Betzey och får två döttrar, Inez och Hildur. Ytterligare trixande hittar Betzey och dottern Hildur 1930 och 1940. Men vad hände med Olof? Databasen Findagrave.com, en motsvarighet till vår Gravstensinventering, kanske har ett svar? Jovisst, i Ramsey County finner vi bland alla Bayers också Olof. Han dog redan 1915, dottern Inez var bara 12 år när hon dog 1913, hon finns också i graven liksom hustrun och den äldsta dottern. Gravar är ett kanske ännu viktigare hjälpmedel i sökandet efter svenskamerikaner.

 

b2ap3_thumbnail_BayerOlof.jpgb2ap3_thumbnail_BayerOlof.jpg

 

 

Gravstensinventeringen

Det är bråttom att bevara våra gravstenar. Det mest framkomliga sättet just nu är att dokumentera dem. Det finns flera olika ställen som dokumenterar gravar, några i kyrkans regi. https://www.genealogi.se/blog/entry/personminnen-i-sten

 Frivillig fotografering och dokumentation görs i en Facebookgrupp, Släktforskning - Gravstenar och arkiven berättar, som startades av Irene Jonsson. Där kan man lägga in foton och ha diskussioner om de personer som finns i gravarna. Den största databasen finns på Släktforskarförbundets nätplats Rötter. Det är Gravstensinventeringen, med sökbara gravstenar från hela landet. Facebookgruppen lägger oftast in sina fotografier där också. Det är viktigt att samla så mycket som möjligt i en sökbar databas.

En flitig fotograf i Facebookgruppen heter Pierre Nilsson. Han lägger också in sina gravstenar i Gravstensinventeringen. I en intervju säger han att han nu snart är uppe i 50 000 inmatade poster, vilket motsvarar 20 000 stenar. De kommer från 40 kyrkogårdar och arbetet har tagit 5 år. Han lägger just nu in sina 10 000 bilder från Norra Kyrkogården i Solna. De flesta kyrkogårdar är positiva när han förklarar vad han gör. Pierre ställer gärna upp och hjälper nybörjare. Det finns också instruktioner på hemsidan för den som vill börja (http://grav.genealogi.se/Gravsoklist.php).

Dokumenterandet av gravar i Gravstensinventeringen är ett av många exempel på all den frivilligverksamhet som pågår i släktforskarkretsar. Nu har det kommit kommersiella kyrkboksregister, indexerade i låglöneländer. Men frivilligarbetet är i högsta grad nödvändigt idag och i fortsättningen inom många andra områden. Titta gärna på hemsidan och se om just din församling behöver registreras! https://www.genealogi.se/blog/entry/gravstensinventera-mera

Frivilliga sökes!

Det saknas ofta vägledningar till våra kyrkogårdar. I Uppsala fanns en bok, som nu är utgången från förlaget. Det verkar inte finnas intresse för att ge ut en ny vägledning. Här har vi ännu ett område där frivilliga släkt-och hembygdsforskare och deras föreningar kan göra en insats. Att vandra på en kyrkogård är lugnande och leder till eftertanke.  Bakgrunden till gravarna kan ge ännu mer, om det nu är via QR-koder eller andra media. Även historiska gravar kan på detta sätt bidra till intresse och vidare kunskap. http://www.begravningar.se/gravstenar/qr-kod-pa-gravsten

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1312 Träffar
  0 Kommentarer
1312 Träffar
0 Kommentarer

Vart tog Sven Bayers grav vägen?

Vart tog Sven Bayers grav vägen?

 

På Uppsala gamla kyrkogård fanns en stor, fin grav, med namnet Sven Bayer på stenen. Sven Bayer blev en slags vän med åren, trots att han dog redan 1886. Man fick tidigare promenera med sin hund på kyrkogården och vi gick alltid förbi Svens stora och vackra grav. Men plötsligt en dag var Sven Bayer inte där längre. Och inte hade jag fotograferat graven. Vi saknar Sven, så jag bestämde mig för att ta rätt på vem han var.

Med hjälp av förbundets CD Begravda i Sverige kunde jag se, att han dog 22 februari 1886. Hans grav ska vara upplåten i ”evärdlig tid”. Här kom första förvåningen – evärdlig tid! Någon har alltså försäkrat sig om att hans minne skulle leva i all tid. Men nu är det borta.

På kyrkogården finns många kända namn, strax intill Sven ligger till exempel Dag Hammarskjöld. En kyrkogård är inte bara en minnesplats, den är ett kulturminne. Gravarna speglar det omgivande samhället, i Uppsala ofta akademiker och köpmän som präglat staden. Men Sven Bayer hade jag inte hört talas om. Vem var han? Släktforskaren vaknade.

Sven var född i Everöd den 8 oktober 1853, födelseboken berättar att han var son till husmannen och timmermansgesällen Sven Andersson och hans hustru Hanna Svensdotter i Lyngby nr 27. Modern dog redan 1869. Sven hade alltså inte, till skillnad från de flesta på den här delen av kyrkogården, en ”finare” bakgrund. Namnet Bayer var taget senare, varför? Han var ju bara 32 år när han dog.

Detektivarbetet fortsätter, via Kugelbergs CD med klipp ur svenska tidningar hittar jag mer om Sven. Tidningen Fyris skriver att Sven var ”en man som ingifvit de rikaste förhoppningar för framtiden” Han hade blivit läkare i Lund och sedan laborator i patologi vid Uppsala universitet. Han hade nyligen disputerat. Vid hans begravning den 28 februari deltog många av stadens honoratiores i den ”ovanligt stora” processionen, bland andra märktes ärkebiskopen och samtliga professorer vid medicinska fakulteten. Tidningarna innehåller också en målande beskrivning av hans hastiga död, som visade sig bero på akut lung-och hjärntuberkulos. Han hade några månader tidigare förlovat sig med Johanne Petersen, dotter till den berömde teologen Fredrik Petersen i Oslo.

Sven Bayers bouppteckning innehåller en relativt stor summa pengar, men en stor andel avgår till skulder. Den största skulden, 15350 kr, är till professor N.G. Kjellberg, dvs den förste professorn i psykiatri, Gustaf Kjellberg. Kan man ana att han hjälpt Sven att finansiera studierna? Några större poster visar att hans far och Åhus kyrkokassa också hjälpt till. För att behålla graven i evärdlig tid betalades 60 kronor. Den summan motsvarar i varor och tjänster idag 4190 kr, eller som arbetstid för en industriarbetare hela 64 386 kr.

Sven Bayers avhandling hette ”Bidrag till kännedomen om bakterierna i menniskornas tarmkanal”.  Han var en mycket tidig bakteriolog, bakterier som orsak till sjukdom fastställdes i början av 1880-talet av nobelpristagaren Robert Koch. Man förstår att Sven ansågs som lovande forskare. Men han var också en älskad son, en man som gjorde en tidig klassresa i ett Sverige som höll på att förändras radikalt. Fadern måste ha varit mycket stolt över sin son. Nu är den grav som skulle bevara hans minne borta för alltid. Uppsala gamla kyrkogård har bara 17 gravar registrerade i förbundets gravsteninventering.

Det finns inte mycket om Sven, men i Omar Henrikssons utmärkta ”Svenskt Porträttarkiv”, på Facebook och på nätet (http://xn--portrttarkiv-kcb.se/index.html) hittar jag en bild!

b2ap3_thumbnail_Bayer-Sven-18531008-.jpgb2ap3_thumbnail_Bayer-Sven-18531008-.jpg

 

Man frågar sig varför gravar försvinner i allt raskare takt. Visst, det är ont om plats på storstädernas kyrkogårdar, men man borde ha några kriterier för bevarande. I första hand stör det mig, att de som lovats evärdlig tid inte får det. Ska man sedan välja borde man spara de som har en kulturell betydelse för orten eller för historien. Exemplet Sven Bayer är illustrativt, han speglar Uppsalas tradition inom forskningen, men han illustrerar också det knoppande, nya Sverige. Ett land där det så småningom blev möjligt att göra en klassresa. Hans grav var ett kulturminne. Man skulle aldrig ta bort Dag Hammarskjölds grav, men Svens försvann.

Gravar och gravstenar är en väg till vår historia. De tankar och funderingar som en grav med en hel barnaskara, som avlidit inom några veckor i difteri, väcker är många. (https://www.genealogi.se/blog/entry/haer-hvila-vi-tre-syskon-sma) Gravstenarna ger oss en mycket påtaglig inblick i livet för våra anor. De kan användas som utgångspunkt för hembygdshistoria, för socialhistoria och naturligtvis för släktforskning. Trots alla fina register och arkivalier på nätet så kan gravstenarna bidra med information av flera slag. Skänninge kyrkogård har gett mig lösningen på många släktforskningsproblem.

En del kyrkogårdar har börjat med QR-koder på gravarna, om man läser av dem med sin mobil så kan man få veta mer om dem som ligger i graven. Då ökar man kyrkogårdens och gravarnas betydelse som kulturbärare. Kombinerar man med ett lapidarium, en samlingsplats för borttagna gravstenar, så ökar man ytterligare det kulturhistoriska värdet av kyrkogården. En kyrkogårdsvandring kan vara mycket givande.

Det är idag ett stort behov av att bevara gravstenarna, om inte annat så genom att fotografera dem och dokumentera dem.  De mest kulturellt viktiga stenarna bör bevaras, inte bara framgångsrika mäns stenar utan också till exempel den sten som skildrar barnaskaran som dog av difteri.  Släktforskarförbundet samarbetar med Hembygdsförbundet, som sedan en tid drivit frågan i diskussioner med Svenska kyrkan.

Fortsättning i nästa blogg

 

Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv

Författare: Omar Henriksson

Sökväg: /Porträttarkiv/Skåne/b/Ba/Bayer/Bayer Sven 18531008.jpg

 

 

Fortsätt läs mer
  4169 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ingrid Hellberg
Så sorgligt att de tar bort gravstenen när den är för evärdig tid. Trodde verkligen inte att man fick göra det då. Mina morföräldr... Läs mer
onsdag, 25 oktober 2017 14:40
4169 Träffar
1 Kommentar

Vad är det som spökar på arkivet?

Vad är det som spökar på arkivet?

En decembergrå söndagsmorgon i Vadstena. Den livliga sommarstaden är tyst och öde. Men vid den gamla vasaborgen kan man skymta liv. Lamporna lyser i en våning. Det är något som pågår i arla morgonstund.  Arkivet verkar vara befolkat, men det ska ju vara stängt nu? Är det spöken?

 

b2ap3_thumbnail_20161113_140025.jpgb2ap3_thumbnail_20161113_140025.jpg

 

Vi tassar in och kollar. I läsesalen finner vi ett antal ivriga forskare vid borden, som är fyllda med arkivboxar och gamla, inbundna böcker.  Det är deltagarna i kursen ”Att arbeta med historiska arkiv”, som ges av Linköpings universitet. Vi har nu tillbringat en helg i månaden på arkivet sedan september och närmar oss examen.

För oss släktforskare har tillgången till arkivmaterial på nätet revolutionerat vårt sätt att arbeta. Vi kan sitta hemma i lugn och ro alla tider på dygnet och forska. Det har inneburit mängder av fördelar och gjort det möjligt för yrkesarbetande att forska. Men vi har kanske förlorat kontakten med de riktiga arkiven.  Där finns oändligt mycket mer att hämta, det är bara ett par procent av allt som finns i våra offentliga arkiv som digitaliserats. På den här kursen får man vada i originalhandlingar så mycket man vill.

Den kurs som Linköpings universitet nu ger blev så populär att man fick dubblera den. Ansvariga är universitetslektorn Björn Ivarsson Lilieblad och arkivarien Claes Westling. Professor Hans Nilsson och landsarkivarien Kristina Birgersson medverkar också. Examen ska bestå av en projektplan och en hemtentamen.

 

b2ap3_thumbnail_20161113_111326.jpgb2ap3_thumbnail_20161113_111326.jpgb2ap3_thumbnail_20161113_133816.jpgb2ap3_thumbnail_20161113_133816.jpg

Björn och Claes i full verksamhet

 

Deltagarna i kursen har mycket olika bakgrund, det är allt från arkeologer, myndighetspersoner, historiestudenter, hembygdforskare och släktforskare. Det gör att det blir roliga och givande diskussioner på rasterna. Fikar och lunchar gör vi i arkivets pausrum, i inspirerande 1500-talsmiljö. Kursen består av föreläsningar och arkivarbete. Det är roligt att ha hela läsesalen för bara oss, med två kunniga handledare och en ivrig vaktmästare till ständigt förfogande.  Man riskerar att drabbas av fnatt och beställa in både det ena och det andra, för att känna historiens vingslag. Det är något speciellt att läsa handskrivna lappar från 1639! Och ja, det går faktiskt att läsa dem när man tränat lite.

b2ap3_thumbnail_20161113_110840.jpgb2ap3_thumbnail_20161113_110840.jpg

Sveriges häftigaste damrum?

 

Nu planerar man att ge kursen igen, nästa läsår. Det är ett gyllene tillfälle för alla arkivintresserade. Håll utkik på antagning.nu, ansökan ska i så fall vara inne 15 april 2017.

 

 (Foto Vadstena slott: Wikimedia Commons)

 

Fortsätt läs mer
  1564 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Pia Bise
HejJag har skickat en vänförfrågan till dig på Facebook. Tror att vi har en gemensam släkting på min mammas sida, Brundin/Skensted... Läs mer
söndag, 25 december 2016 21:13
1564 Träffar
1 Kommentar

Varför hittar jag inte min emigrerade släkting?

Varför hittar jag inte min emigrerade släkting?

Frågorna på Anbytarforum och Facebook är många. Hur hittar jag min emigrerade släkting, jag har sökt överallt? Min släkting blev sjöman, vad hände med honom? Själv letade jag i många år efter min morfars farmors bror, Jan Petter Johansson från Torstuna som emigrerade med sin stora familj 1882. Till slut, efter en kreativ sökning i emigrantlistorna, hittade jag familjen. De hade bytt namn på tåget från Västerås till Göteborg. Nu hette de Thorsell!

Det kunde finnas många skäl till att byta namn en del gjorde det på grund av språket, en del för att de ville ha ett mer särskiljande namn. Ytterligare en del ville försvinna, ibland genom det som brukade kallas ”köpa en amerikaväst”, alltså anta någon annans identitet. Många hittar vi aldrig, några blir tillfällighetsfynd.

I Ulrika Eleonora församling i London finns en bok över fattigunderstöd som gavs av kyrkan till dess medlemmar. Där finner jag flera tillfällighetsfynd, ett av dem är Samuel Scott. Han söker fattigunderstöd för första gången 1876, anteckningen är från 1877. Då anges hans riktiga namn till Samuel Score. Han gick till sjöss som ung men slutade som sjöman 1851. Han arbetade som ”crane inspector” på en järnvägsstation sedan dess. Sedan han blivit sjuk har inkomsten minskat betydligt och han kan bara ta tillfälliga arbeten. Han är en respektabel man och beviljas därför ekonomiskt bistånd. Han är gift och har två vuxna barn. 6 december 1880 avlider Samuel Scott, med bedjan om Guds nåd på sina läppar. Hustrun, Harriet, får bidrag från kyrkan 1887,hon blir sjuk 1889 och har då mycket hjälp från sin son, Samuel (d.y.). Sonen har själv 8 barn med betalar hennes hyra. Hon avlider 22 november 1889, då utgick bidrag till begravningen.

Redan 1860 har Samuel fått en psalmbok av kyrkan, enligt en tidigare anteckning där han står under namnet Jonas Österlund (engelska: Samuel Scott), född 19/6 1815 i Figeholm nära Döderhult. En titt i PLF-CD för Misterhults socken bekräftar hans identitet. Fadern, kvartersmannen Hans Österlund, dör vid 62 års ålder redan den 4 mars 1820. Modern, Maria Svensdotter, lever till 20 juni 1846.

b2ap3_thumbnail_Jonas-sterlund-fd.JPGb2ap3_thumbnail_Jonas-sterlund-fd.JPG

Samuel Scott finns i folkräkningen 1861, han bor på Hackney Road i Bethnal Green med hustru, sonen Samuel (13 år) och dottern Catherine (7 år). Lysningen mellan honom och Harriet Mills sker i St Saviour, Southwark tre söndagar mellan 26 juli och 9 augusti 1846, vigseln sker 16 augusti. 1851 bor de också i Bethnal Green, där anges hans födelseort till ”Figghaen”, Sweden. Enligt svenska kyrkans anteckningar bor de på nr 27 Temple Street, Hackney Road. De som sett ”Barnmorskan i East End” på TV kan föreställa sig omgivningen. Det var ett av de fattigaste områdena i London, enligt Charles Booths fattigdomskarta (http://booth.lse.ac.uk/) tillhörde gatan de som hade några relativt respektabla familjer men också många mycket fattiga. Många hus bombades under kriget, men många fanns kvar in på 60-70-talet. Numera hyrs en etta i det renoverade nr 27 Temple Street ut för 17 000 kronor i månaden, eller är till salu för närmare 6 miljoner. 

27, Temple Street:  https://goo.gl/maps/2SeFaS7D1wq

 

Samuel d.y. gifter sig med Hannah och får många barn. Catherine gifter sig med George Britain 1874, de får fem barn i rask takt, Catherine dör redan 1888. Samuel Scott finns med i flera träd på Ancestry, jag har kontaktat några ägare, som inte visste hans svenska namn. Det finns alltså efterlevande i England.

Vem hade kunnat räkna ut att Jonas Österlund från Misterhult skulle sökas med namnet Samuel Scott? Varifrån fick han det namnet? Jonas Österlund är bara en av de många som försvann i registren, de valde helt nya identiteter av någon okänd anledning. Inte konstigt att det är så svårt ibland. Eller.....var han verkligen Jonas Österlund?

 

Källor:

Ulrika Eleonora församling (London) GI:1 (1843-1903) Bild 1360 / sid 203 (AID: v787774.b1360.s203)

Misterhult AI:2b (1816-1823) Bild 23 / sid 16 (AID: v23313.b23.s16, NAD: SE/VALA/00248)

Ancestry.com folkräkningar och lysningar, London,England

Bildlänk: Copyright 2016 Google

Kyrkbok: AD-online, Misterhult CI:4 (1790-1830) Bild 123 / sid 239 (AID: v39797.b123.s239, NAD: SE/VALA/00248)

Karta:By Charles Booth - http://www.umich.edu/~risotto/maxzooms/ne/nej34.html (cropped). Original: Charles Booth's Labour and Life of the People. Volume 1: East London (London: Macmillan, 1889)., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26694694

Fortsätt läs mer
  1979 Träffar
  0 Kommentarer
1979 Träffar
0 Kommentarer

Jakten på den försvunna skatten

Jakten på den försvunna skatten

 

 

Som släktforskare kan man lätt sätta sig in den oerhörda lycka man skulle känna om man hittar ett försvunnet arkiv fyllt med fantastiska handlingar. Snart kommer vi alla att få se ett nytt, spännande fynd i arkivvärlden.

På Kartografiska sällskapets årliga konferens i Gävle, Kartdagarna, presenterade agrarhistorikern Clas Tollin just en försvunnen men upphittad skatt. Clas Tollin arbetar på Riksarkivet med nationalutgåvan av de äldre geometriska kartorna (1630-1655). Han är också projektansvarig för de yngre geometriska kartorna (1680-1700).

I arbetet med de yngre kartorna började man undra varför det fanns konceptkartor, de skisser som gjordes vid uppmätningen i fält, men inte renovationer, de slutliga renritade kartorna. Jordeboken har signum C5, men den hade slaktats och de yngre kartorna hade brutits ut. Till slut, så sent som i mars 2016, hittade man en jordebok med signum F1a:30 och där fanns de! En färgsprakande samling av fantastiska kartor, nästan konstverk, som lantmätarna Hans Ranie och Erik Agner producerat under 1680-90- talen.  Kartorna omfattar det tidigare Sörmlands län, alltså även delar av dagens Stockholms län.  De hade inte kommit med i Lantmäteriets omfattande scanningar och heller inte i projektet yngre kartor.

Kartorna innehåller detaljerade beskrivningar och kartläggning av mer än 60 säterier i området, med sina underliggande rå- och rörshemman. Dessa hemman låg i samma by som sätesgården och de fick särskilda privilegier liknande adelns, de räknades till det ypperliga frälset. I och med denna upptäckt kommer man att få ytterligare kunskaper om Sörmlands orter och gårdar. Clas Tollin gav exempel på frågor som redan besvarats, som till exempel varför det finns två Sävstaholm i Vingåker. Man kan också ibland se var det funnits byar som evakuerats i samband med byggandet av de nya herrgårdarna.

b2ap3_thumbnail_Sfstaholm.pngb2ap3_thumbnail_Sfstaholm.pngb2ap3_thumbnail_DahlbergsSvstaholm.jpgb2ap3_thumbnail_DahlbergsSvstaholm.jpg

Under föredraget fick vi också se några av de fantastiska bilder som finns på kartorna, byggnader avbildades av lantmätaren och han ritade också in bilder på människor. Det går att jämföra lantmätarens bilder av säterierna med Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna (till höger). Dahlberg var ju känd för att försköna sina herrgårdar och slott, stämmer hans gravyrer med samtida lantmätarbilder?

 

Alla släktforskare och hembygdsforskare, speciellt i Sörmland, har något att se fram emot då Riksarkivet öppnar i oktober, kartorna blir fritt tillgängliga på nätet med transkriberade texter och geoidentifierade platser.

 

b2ap3_thumbnail_HAnsRanie.jpgb2ap3_thumbnail_HAnsRanie.jpg 

Hans Ranie, lantmätare, sedermera bergmästare död 1719, kan bilden vara ett självporträtt?

Erik Nilsson Agner, lantmätare och matematiker, ca 1642 – 1727.

 

Läs mera:

http://riksarkivet.se/geometriska

 

http://riksarkivet.se/yngre-geometriska-kartor

 

Ett stort tack till Clas Tollin för att du lånade ut dina bilder!

Fortsätt läs mer
  2675 Träffar
  0 Kommentarer
2675 Träffar
0 Kommentarer

En bibel berättar

En bibel berättar

 

Idag blir det en längre blogg om att analysera en bok, en bok som vi ofta hittar i våra hyllor eller på loppis, den gamla Bibeln. De flesta exemplar saknar idag ekonomiskt värde. I min hylla fanns en vanlig bibel, inte en innehållsrik familjebibel. Bloggen är en bearbetning av en uppsats i ämnet bokhistoria vid Lunds universitet.

 

 

Bokhistorikern Kristina Lundblad för i sin avhandling en diskussion om begreppet materialitet. Hon tar där upp materialitetskulturella studier (material culture studies) som diskuterar föremål som meningsbärande och meningsskapande fenomen. Boken verkar, skriver hon, ha uppfattats som mindre föremålsaktig än andra föremål. Betydelsen av boken har koncentrerats på textens innehåll och budskap. Men boken kan som föremål även ge mening.[1]

Bibeln är ett slående exempel på en boks materialitet, den fungerade inte bara som en ”behållare” för texten, den hade ett egenvärde som föremål. Det fanns ett högt symbolvärde, bibeln var ju inte människans tankar, den var Guds ord och tankar.[2] Texten i bibeln var i princip densamma mellan utgivningen av Karl XII:s bibel 1703 och 1917, då Gustaf V:s bibel publicerades. Men bibeln, om man hade någon, hade andra funktioner än bara textbehållare. 

Jag letade i mina hyllor och fann en gammal bibel. Jag har ingen aning om hur den kommit i min ägo. Titeln är Bibelen eller den Heliga Skrift innehållande Gamla och Nya Testamentets Canoniska Böcker. Tryckt i Stockholm 1839. Den kostade enligt prisuppgift på titelbladet 1 riksdaler och 40 skilling Banco i läderband.Vi börjar med att analysera själva boken.

 Papper, format

Formatet är oktavo, enligt arksignaturerna, alltså har arket falsats tre gånger. Måtten är 23,5 gånger 14,5 centimeter, den är 7 centimeter tjock med pärmar.

Bibeln verkar inte sönderläst eller mycket använd, den har gula fläckar som troligen är fuktskador. Papperet är gulnat, det saknar märken efter formen, troligen maskintillverkat, även om 1839 är lite tidigt så fanns pappersmaskiner i Sverige från 1832.[3] Snittytorna är inte förgyllda och ganska smutsiga. Inlagan har något tjockare papper än det försättspapper som använts vid inbindningen.

Tryckteknik, typsnitt

Bibeln är tryckt av Samuel Rumstedt i Stockholm 1839. Vidare anges att den är tryckt ”Med stående stil” på Brittiska och Utländska Bibel-sällskapets bekostnad. Det innebar att man sparade hela satsen för framtida bruk istället för att trycka olika delar och återanvända typerna, på så sätt garanterades innehållet vara detsamma i alla tryckningar. På 1800-talet använde man stereotypi, dvs en avgjutning av satsen i bly, från en form i t ex gips.[4] 

Texten är i frakturstil, namnen på kapitlen i gamla testamentet står först på latin, då i antikva, sedan på svenska i frakturstil. Konstigt nog finns ibland kustoder (de första orden på nästa paragraf trycks på sidan innan), men oftast inte. Bibeln verkar sammansatt av flera delar från olika sättningar. Varje kapitel börjar med en större anfang och varje vers börjar på ny rad med en mindre anfang. Upplägget är en enklare version av Karl XIIs bibel från 1703, frakturstilen behölls långt in på 1800-talet för religiösa skrifter. De skulle vara igenkännbara för folket.[5] Undervisningen i folkskolan efter folkskolelagen 1842 innebar dock att man lärde sig bägge tryckstilarna. 

Boktryckaren, Samuel Rumstedt, hade ett av de äldre boktryckerierna i Stockholm, omskriven bland annat i i Tidningen Kalmar 1874.[6] Han kom från Gränna till Stockholm som boktryckargesäll på Skeppsholmen 1797. 1802 blev han faktor och föreståndare för Riksgäldens tryckeri för att 1834 helt övergå till det tryckeri han själv startat 1810 för att helt arbeta med bibelsällskapets tryck. Tryckeriet övertogs senare av hans son Ferdinand.[7].

BandetKalmar

På bakre pärmens insida finns en oval stämpel som anger att den inbundits hos ”M W Stallander”. Stämpeln är mycket lik det exempel som visas i Marks bok om bokbindning.[8] Priset på den inbundna bibeln anges på titelbladet, det kan alltså kallas handelsband.[9]  Mottagarna kunde ju inte förutsättas ha möjligheter att själva bekosta inbindning av en häftad version, som var den vanligaste formen för böcker till salu vid denna tid, ibland såldes de i lösa häften som den lokale bokbindaren band.

Bandet är i helläder med fem upphöjda bind.[10] På ryggen finns inpressat ordet ”Biblia” med nästan oläsliga, svarta bokstäver. Bandet ger, i och med detta, ett gammalt intryck, som om bibeln försöker vara äldre än den är. Van Leeuwen skriver om unika, dyra böcker med svarta, stansade titlar, här är en massmarknadsbok med liknande drag.[11] Jag antar, att det också var ett medevetet sätt att hålla bibeln igenkännbar och traditionell. Boken saknar kapitälband och har ingen annan dekor.

Bokbindarsläkten ”Stallander”, eller Statlander (ibland Stadtlander) som de egentligen hette, hade ett mycket anrikt bokbinderi, som gick i arv i många generationer. Dock var det inte så gammalt, dvs från Erik XIVs tid, som notisen i tidningen Kalmar påstår. Firman grundades av Robert Wilhelm Statlander år 1726.[12] Melcher Wilhelm Statlander (f 1793) hade en avsevärd verksamhet enligt mantalsuppgiften 1835, det fanns tre gesäller och tre lärlingar i hushållet.[13]

Förläggaren:

Förläggaren anges som Brittiska och utländska bibelsällskapet. Det var en sammanslutning som bildades 1804 i London med uppgift att sprida bibeln i världen, 1965 gav man ut 77 miljoner exemplar på 1253 olika språk.[14] Bibelsällskapet accepterade inte de apokryfiska böckerna, därav texten i titeln som definierar innehållet till de kanoniska böckerna.

År 1841 distribuerade sällskapet 2000 ”helbiblar” i Uppsala ärkestifts norra del. Ärkebiskopen C F af Wingård, ordförande i ärkestiftets bibelsällskap uttryckte sin tacksamhet mot sällskapet för dess generositet. Att folket fick tillgång till hela bibeln var ur teologisk synpunkt viktigt, sade han.[15] Nya testamentet hade blivit det mest lästa runt sekelskiftet 1800.[16]  Den svenska kyrkans teologi hade börjat hotas av de sk läsarna, Erik Jansson hade börjat sitt missionerande i norra stiftsdelen. Det fanns en spänning mellan de gammalkyrkliga och de nytänkande, både inom kyrkan och utanför den. Man protesterade mot det gamla systemet.[17]

Vad berättar den här bibeln för oss?

På främre pärmens insida står en dedikation: ”Till Anna Jansdotter i Isgrena vid dess confirmation i Bälinge kyrka den 17 juli 1842. På smutsbladet finns två psalmverser avskrivna med vacker handstil, psalm 357 och 352. På motsvarande blad i slutet finns antecknat med fin handstil: ”Wår dotter Anna Maria född i Rörby Bälinge den 6. Februari 1853.”, ”Sonen Johan född i Thuna den 15,oktober 1856.”

Bonden på akademiprebendet[18] Isgrena i Bälinge, Jan Andersson och hans hustru Brita Persdotter fick den 10 september 1827 en dotter, Anna. Hon konfirmerades 1842 och fick då en bibel, i husförhörslängden står antecknat ”adm. 42 fick Hel. Bib”.[19] Hon har visserligen betyget b i läsning innantill, men var tydligen duktig på själva konfirmationen. Hon bor hemma till 1849 då hon flyttar till Rörby och gifter sig med soldaten Halling.[20]

Nils Halling (1923-1907) fick sitt namn när han blev indelt soldat 1846, i roten Rörby i Bälinge, han hette tidigare Olsson.[21]  Han bytte soldattorp till Tuna 1856 och därmed soldatnummer. Han har betyget hjälpligt i förhören, kanske är det därför bibeln inte är alltför läst, en soldat kunde läsa och skriva men intresset för religion är en annan sak. Hans handstil är vacker och tyder på att han hade en viss vana att skriva.

Den 6 februari 1853 får paret dottern Anna Maja, som skrivs in i familjebibeln.[22] Den 15 oktober 1856 föds Johan, han nöddöptes och var tydligen svag. Men dopet bekräftades av prästen 19 oktober.[23] Han avlider 27 juni 1858 i scharlakansfeber, liksom många andra barn det året.[24] Det har inte skrivits in i bibeln, som annars var brukligt.

I bibeln ligger sex enkelt sammansydda blad. De består av två begravningsprogram med två sidor vardera. Överst på varje finns en namnteckning: Soldaten No 89 Nils Haling (sic). Begravningarna avser två soldater vid Uppsala kompani av Kungl. Upplands regemente; Ludvig Johan Redin och Anders Persson Falcker. Den förste begravdes i Södertälje 12 augusti 1859 och den andre i Salem 7 augusti 1859. De omkom i ett jordras under arbetskommendering på centrala stambanan, enligt begravningsboken i Salem.[25] De bör ha varit soldatkamrater till Nils Halling, kamrater han skulle minnas, han var säkert själv med då olyckan skedde. Begravningsprogrammen är tryckta av Hörbergska boktryckeriet i Stockholm. De har varsin bild på första sidan, med kors på, troligen en standardbild för begravningsprogram. De sista bladen verkar utgöras av någon form av handskrivna räkenskaper, med kolumner för pengar och angivna saker, var och en med ett nummer. Den är uppdelad på olika namn men verkar ofullständig, med delar av bladen bortklippta. Kan det möjligen vara en del av ett auktionsprotokoll? 

Familjen flyttar in till Uppsala när Nils slutar som soldat. Han avlider där 1907 och Anna 1910, dottern Anna Maja dör ogift 1924.[26]

Familjebibeln utgör ett medium för familjens historia, den kommunicerar mycket mer än budskapet i den tryckta texten. I andra biblar och framför allt i amerikanska biblar skrivs ofta flera generationer in, de utgör underlag för släktforskning i de fall folkbokföringen är bristfällig. Men även i denna bibel kan vi mer än 150 år senare skönja de viktigaste händelserna i den lilla familjens liv. På något sätt har bibeln varit viktig, även när den saknade ekonomiskt värde, den har överlevt och hamnat i min bokhylla långt efter den enda arvingens, dottern Anna Maja, död.

Bibelns materialitet

Jag kan genast konstatera att bibeln var en dyr bok 1842. 1 riksdaler 40 skilling banco motsvarar i dagens penningvärde 213,80 kronor. Mer relevant är kanske att jämföra med en arbetarlön, då motsvarade boken 6931 kronor.[27] Begreppet materialitet kan tolkas på många sätt, ett är att det avser en fysisk tingests egenskaper. Bibeln var alltså då en dyrbar materiell egendom. Alla hade inte biblar, det brukar stå antecknat i husförhören om de har eller fått låna en bibel av kyrkan. Psalmboken var den vanligaste boken i bouppteckningar.[28]

Bouppteckningarna efter Nils och Anna Halling tar bägge upp ”ett parti böcker” till ett värde av 30 öre. Man hade då slutat ta upp bibel och andra religiösa skrifter specificerat.[29] Den industriella revolutionen när det gäller bokframställning hade gjort böcker billiga, bibeln hade minskat betydligt i värde och var inte längre den dyrgrip den varit.

Bibeln har alltså en mening som föremål, inte bara religiöst, utan också som en stabil och central plats för viktiga händelser i livet, händelser som ska bevaras. Det är då det fysiska föremålet bibeln som avses, just denna bibel i min hylla verkar inte ha lästs ofta, men den innehåller några ledtrådar till familjens liv, några avgörande händelser som var viktiga att dokumentera och spara.


 

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor:

Riksarkivet:

Kyrkoarkiv

Svenska kyrkan, Bälinge pastorat:

Husförhörslängd Bälinge AI:15 (1838-1843)

Husförhörslängd Bälinge AI:17 (1848-1853)

Födelse-och dopbok, Bälinge C:5 (1840-1861)

Födelse- och dopbok, Bälinge C:5 (1840-1861)

 

Död- och begravningsbok, Bälinge EI:3 (1855-1861)

 

Svenska kyrkan, Botkyrka och Salems pastorat:

Ministerialbok, Salem CI:6 (1846-1861)

 

Domstolsarkiv

Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:87 (1907-1907)

Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:91 (1911-1911)

Mantalslängder, mantalsuppgifter

Stockholms stadsarkiv, mantalsuppgifter

Centrala soldatregistret

http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/dbrecord.sv.aspx?id=1669204 (Nils Halling, accessdatum 20160114)

Elektroniska media

Sveriges släktforskarförbund (2015). Sveriges dödbok 1901-2013. (DVD)

 

Tryckta verk:

Anonym (1874), 'Gamla Firmor', Kalmar, 1874-02-10.

Clemensson, Gustaf (1953), Papperets historia intill 1880 (Stockholm: Hugor Gebers förlag).

Edvinsson, Rodney och Söderberg, Johan (2011), ' A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008', Review of Income and Wealth, 57 (2), 270-92.

Grip, Ragnar (1981), Konstförvanter och bokbindare i Stockholm 1850-1914 (Stockholm: Stockholmsmonografier, Stockholms kommun).

Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik (1909), 'Undersökning af tryckerier och därmed förenad hadtering i Sverige', (Stockholm).

Leeuwen, Jan Storm van (2004), 'Bookbindings. Their Depictions, their Owners and their Contents', i Mirjam M Foot (ed.), Eloquent Witnesses. Bookbindings and their History (London: British Library, New Castle, Oak Knoll Press), 30-52.

Lext, Gösta (1950), Bok och samhälle i Göteborg 1720-1809 (Göteborg: Gumperts Förlag).

Lundblad, Kristina (2010), Om betydelsen av böckers utseende (Malmö: Rámus).

Marks, P.J.M. (1998), The British Library Guide to Bookbinding. History and Techniques (London: British Library).

Nordqvist, Nils (1965), Antikvan och vetenskaperna.Svensk typografi omkrig åren 1703, 1743 och 1783 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna).

Olsén, Jan-Eric (2015), 'Bokens och bokbandets ikonografi', Kursmaterial Bokhistoria BBH A32:2, (Institutionen för kulturhistoria, avd för bokhistoria; Lund: Lunds universitet).

Steinberg, Sigfrid Henry (1983), Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem sekler (Halmstad: Spektra).

Wejryd, Cecilia (2002), Läsarna som brände böcker. Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige (Uppsala: Teologiska fakulteten, Uppsala Universitet).

Wingård, Carl Fredrik af (1843), 'Tal och berättelse i ärke stiftets bibelsällskap 1842', Frey,tidskrift för vetenskap och konst,  (1), 134-35.

 

 

 



[1] Kristina Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende (Malmö: Rámus, 2010) s 32-33.

[2] Lundblad, (2010) s 33.

[3] Gustaf Clemensson, Papperets historia intill 1880 (Stockholm: Hugor Gebers förlag, 1953) s 77.

[4] Sigfrid Henry Steinberg, Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem sekler (Halmstad: Spektra, 1983) s 245.

[5] Nils Nordqvist, Antikvan och vetenskaperna.Svensk typografi omkrig åren 1703, 1743 och 1783 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1965) s 10-11.

[6] Anonym, 'Gamla Firmor', Kalmar, 1874-02-10 1874.

[7] Ragnar Grip, Konstförvanter och bokbindare i Stockholm 1850-1914 (Stockholm: Stockholmsmonografier, Stockholms kommun, 1981) s 134.

[8] P.J.M. Marks, The British Library Guide to Bookbinding. History and Techniques (London: British Library, 1998) s 54.

[9] Jan-Eric Olsén, 'Bokens och bokbandets ikonografi', Kursmaterial Bokhistoria BBH A32:2, (Institutionen för kulturhistoria, avd för bokhistoria; Lund: Lunds universitet, 2015).

[10] Lundblad, (2010) s 96.

[11] Jan Storm Van Leeuwen, 'Bookbindings. Their Depictions, their Owners and their Contents', i Mirjam M Foot (ed.), Eloquent Witnesses. Bookbindings and their History (London: British Library, New Castle, Oak Knoll Press, 2004), 30-52 s 44-45.

[12] Kommerskollegii Afdelning För Arbetsstatistik, 'Undersökning af tryckerier och därmed förenad hadtering i Sverige', (Stockholm, 1909) at 46.

[13] Stockholms stadsarkiv, Mantalsuppgifter 1835,  Staden Östra

[14] Steinberg, (1983) s 295.

[15] Carl Fredrik Af Wingård, 'Tal och berättelse i ärke stiftets bibelsällskap 1842', Frey,tidskrift för vetenskap och konst:1 (1843), 134-35.

[16] Cecilia Wejryd, Läsarna som brände böcker. Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige (Uppsala: Teologiska fakulteten, Uppsala Universitet, 2002) s 45.

[17] Wejryd, (2002) s 77. Erik Jansson var min morfars farmors farfars brorson

[18] Jordbruk som tillhörde Uppsala universitet, där inkomsterna gick till lön för en teolog

[19] Bälinge AI:15 (1838-1843), sid 118.

[20] Vigselbok saknas för detta år. Bälinge AI:17 (1848-1853), sid 239

[21] Centrala soldatregistret

[22] Bälinge C:5 (1840-1861), sid 94

[23] Bälinge C:5 (1840-1861), sid 124

[24] Bälinge EI:3 (1855-1861)

[25] Salem CI:6 (1846-1861),  sid 15

[26] Sveriges dödbok 1901-2013, Sveriges släktforskarförbund 2015

[27] Rodney Edvinsson  och Johan Söderberg, ' A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008', Review of Income and Wealth,57:2 (2011), 270-92.

[28] Gösta Lext, Bok och samhälle i Göteborg 1720-1809 (Göteborg: Gumperts Förlag, 1950) s 223-24.

[29] Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:87 (1907-1907) s 1823, Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:91 (1911-1911) inlämnad 16/1 1911

Fortsätt läs mer
  2640 Träffar
  0 Kommentarer
2640 Träffar
0 Kommentarer

I krigets spår?

I krigets spår?

 

 

När jag läste Camilla Erikssons blogg om domen över den döda kvinnan Anna, kom jag åter att tänka på en kvinna jag stötte på under det första året jag släktforskade. Sakta, sakta bläddrande i Genline via telefonmodem försökte jag följa upp de familjer som bott på vår gård. Det var för övrigt det året vi hade 12 000 i telefonräkning.

Även i dödboken för Tjällmo församling i Östergötland har prästen skrivit biografier över de avlidna. En dödsruna har fastnat i mitt minne. Den 31 januari 1849 kan vi läsa om Lovisa Charlotta Aurora Sjöstrand, född Rutensköld.

Enkefru från Fredrikslund å prostgårdens ägor, född den 14 mars 1772 af fadren Capitainen vid 1Lifgr Regementet Rutensköld och dess Fru född Adlerclou i Torsjö Godegd sn. 9 månader gl förlorade hon sin moder; och vid 15 år sin far. 1792 gifte hon sig med Sergeanten, sedan Jägmästaren Sjöstrand.  Med honom en flicka som dog vid 3 års ålder. Mannen dog 1828 å Åstad boställe. Detta äktenskap var olyckligt. Hon dränkte sina bekymmer i glaset. Hon skulle helst rönt mera deltagande af Tjellmos herrskaper; ty hon var godhjertad, städad och hygglig i umgänget.

Till skillnad från Camillas Anna får denna kvinna ett mycket inkännande och förstående omdöme bevarat för framtiden. Hon föddes som adelsfröken, under goda omständigheter enligt moderns bouppteckning och dog som fattighjon. Man kan läsa mellan raderna att hennes make Sjöstrand inte var den enklaste personen att leva med. Så, vem var han?

Anders Adolph Sjöstrand föddes 1768 i Tjällmo som son till gästgivaren Petter Sjöstrand (1725-1788) i hans andra äktenskap, med Christina Fredrika Balck (1748-1819). En son, född två år tidigare, hade samma namn men avled som liten. Adolph kom att bli militär, 1785 enrollerades han i Östgöta regemente till fot, sedermera Första livgrenadjärregementet. Enligt arméns meritförteckningar deltog han i Gustaf IIIs ryska krig, ”Gjort 1788, 1789 samt 1790 årens campagner i finland, och bevistat flere affairer och recognosceringar”. I klartext innebar det att han helt enkelt överlevt. Det var inte många som gjorde det. En av mina anor tjänstgjorde i Hälsinge regemente, för honom står antecknat ”Kommenderad till Helsingfors, kom tillbaka!”, de andra kom aldrig hem igen. Adolph var alltså 17 år när han blev underofficer, enligt meritförteckningen. I dödboken för Tjällmo står det också att han varit ute i kriget:

Landtjägmästare från Åstad. Född därstädes 1768 22/9. bevistat 1788, 1789 1790 års fältslag. Afsked från Krigstjensten 1796. efter 10 år blef han antagen till Landtjägmästare. Gift 1792 med sin efterlefvande maka Lovisa Carolina Aurora född Rutenschöld.”

Adolph var 20 – 22 när han deltog som underofficer i ett krig som krävde enormt många dödsoffer, de flesta dukade under på grund av sjukdomar. Förhållandena var hemska för alla inblandade. Många var unga, mycket unga när det gällde trumslagarpojkar och skeppsgossar.  Per Anders Fogelström har skildrat en skeppsgosses erfarenheter i sin roman ”Krigens barn”.

Vi vet inte hur Adolph var som person, men man kan fundera över vad kriget gjorde med honom. Idag får svenska soldater, som deltagit i internationella styrkor, debriefing och andra stödåtgärder, men det finns ändå de som märks av erfarenheterna. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) efter krigsupplevelser är erkänt. Men något sådant existerade inte på 1700-talet, det var först efter första världskriget man ens nämnde de psykiska effekterna på soldaterna.  

 

Lovisa Rutensköld fick säkert ta sin beskärda del av krigets konsekvenser, i Tjällmoskogarna dit hon kom som 20-årig brud, först på Smedsbol sedan på Åstad. I det stora hushållet, som hon skulle ansvara för, fanns också svärmor, samt ett större antal tjänstefolk. Dottern Charlotta föddes bara 6 veckor efter bröllopet och dog 1795. Jag har undrat i många år hur hon hade det egentligen, prästens ord varslar om något ganska fasansfullt. 

 

Bild:Johan Tietrich Schoult. Slaget vid Svensksund. Wikimedia Commons

Fortsätt läs mer
  1644 Träffar
  0 Kommentarer
1644 Träffar
0 Kommentarer

Konkurs!

Konkurs!

Konkurser är inte något modernt påfund, de har funnits länge. I en konkurs görs en utredning av tillgångar och skulder. Den kan vara mycket noggrann och innehålla många uppgifter som vi annars inte haft tillgång till idag. Det var vanligt med konkurser, så vanligt att bland andra Bellman skrev sånger om det. Han gick själv i konkurs flera gånger.

På Stockholms stadsarkiv finns en databas som byggts upp i samarbete med Uppsala universitet. Den heter Tidigmoderna konkurser och handlar, som namnet anger, om just konkurser mellan 1687 och 1849. I databasen finns namn på den som gått i konkurs, men också namn på de övriga inblandade. Man hade ofta lånat pengar till varandra i ett utvidgat nätverk och en konkurs kunde drabba hela nätverket. Det görs en bouppteckning med alla tillgångar och skulder, dessutom får den drabbade redogöra för varför han hamnat  i trångmål och inte kunnat göra rätt för sig.

Just nu pågår digitalisering av originalhandlingarna, i framtiden ska det bli möjligt att läsa alla protokoll på nätet. De som ännu inte finns digitalt, finns på Stadsarkivet. Alla konkursakter finns inte bevarade och de kan vara lite krångliga att hitta, men arkivarierna hjälper gärna till. Den speciella terminologin i konkursärenden förklaras till en del på databasens hemsida.

På Facebook, i gruppen Släktforskning, pågår sedan före jul en intensiv diskussion om bruksinspektorn Johan Backmarks öde.  Diskussionen är initierad av en sentida ättling, Mattias Siwertz och hans bror Robert, den innehåller i skrivande stund 621 inlägg. Johan Backmark försvann omkring år 1795, ingen vet vart men ett intensivt letande pågår. Han flyttade runt i Dalarna, Hälsingland, Västernorrland, Värmdö, Ekerö med flera ställen. Bröderna har letat efter honom i många år.

En sökning i konkursdatabasen visade, att Backmark gjorde konkurs i Stockholm 1795. Här fanns en mängd uppgifter i originalet om honom. Flera orter och prominenta borgare på dessa orter var inblandade.  Uppgifterna om personerna och platserna som var inblandade ledde till fler fynd, i arkiv och tidningsnotiser till exempel. Många pusselbitar kunde läggas till i Backmarks kronologi. Men än är han inte återfunnen. Han verkar också ha en namne, som flyttar runt i samma områden, det komplicerar saken.

Diskussionen på Facebook är ett utmärkt exempel på hur man kan dammsuga arkiven efter ledtrådar. Förr eller senare kommer man in på de ”riktiga” arkiven och källor man måste lära sig att läsa. Domstolsprotokoll är inte alltid det lättaste!  Dessutom brukar de arkiv man behöver befinna sig på ett rejält geografiskt avstånd, Backmark verkar pendla mellan Stockholms stadsarkiv och Härnösands landsarkiv. 

Hela frågan om Johan Backmarks liv är ett utmärkt illustration till de snår vi hamnar i som släktforskare och ett exempel på hur man kan använda de mer ovanliga källorna, de som inte finns på nätet än. Om du har möjlighet, läs gärna diskussionen på Facebook!

Vet du förresten var Johan Backmark, född ca 1745-46 finns efter 1795?

 

Bild: Johan Backmark i konkursdiariet.

SSA, 0138, Magistraten och rådhusrättens arkiv, serie C5a, volym 07, sida 191.

Databasen: http://www.tidigmodernakonkurser.se/

 

 

Fortsätt läs mer
  1837 Träffar
  0 Kommentarer
1837 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskning är ett farligt gift…

Släktforskning är ett farligt gift…

...som inte bara omger Visby stift. I helgen som var drabbades mer än 5000 släktforskare i Nyköping. Tydligen har giftet spridit sig, tålmodigt köade de för att komma in, för att köpa böcker och CD/USB-minnen med register. Busslaster med släktforskare anlände från när och fjärran.Trängseln var stor på lördagen och böcker såldes slut redan på eftermiddagen, så att akuttransport fick ordnas från lagret. Men stämningen var god och många möten med likasinnade ägde rum.

b2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpg

 

Något som blir alltmer populärt är föredragen. Årets arrangörer hade verkligen lyckats trumma ihop en kvalificerad skara föredragshållare. Salarna var överfulla med intresserade lyssnare. Det är tydligt att släktforskning inte längre enbart handlar om att hitta anor, det handlar lika mycket om att få veta hur anorna levde.  Håll utkik! Föredragen kommer att sändas på Kunskapskanalen.

Ett lyckat inslag var också boksigneringar med korta föredrag i själva utställningslokalen. Det drog mycket folk. ”Storytelling” är en alltmer använt marknadsföringsmetod, man bygger upp berättelser för att gestalta ett varumärke eller en attraktion. Att berätta historier är antagligen en utmärkt metod för att locka ännu fler till släktforskningen och kanske framförallt – en metod för att få resten av familjen att lyssna på våra intressanta fynd utan att tråkas ihjäl. Hur kan vi utveckla den delen av vår forskning? 

Till min glädje fanns nätverket Unga släktforskare på plats. Medelåldern är hög inom föreningsvärlden, det borgar för kunskap och erfarenhet. Men vi måste tänka på återväxten, förenings-Sverige är i kris, sägs det. Det är viktigt att fånga upp de unga och då kanske vi måste börja fundera på förändringar i verksamheten. Vi får inte stagnera, även om vi är bra idag.  Släktforskning och personhistoria är populärt bland unga, det ser jag som lärare. Hur får vi med oss en ny generation in i framtiden?

 

b2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpg

 

Jag lovade mig själv när jag började släktforska, att det skulle bli en ren hobby. Släktforskningen skulle inte förvandlas till ett jobb eller en plikt. Jag hade redan ett uppslukande jobb och behövde en ren hobby utan krav. Jaha, så gick det med den föresatsen. Den som försökt sluta röka vet hur svårt det är, man fastnar snabbt och beroendet kräver tillfredsställelse i många år efter den sista cigaretten. Det finns en förfärligt massa trevligt folk inom släktforskningen, så småningom dras man in i beroendet, umgänget och engagemanget, mer och mer.  Det blir till det där giftet som inte ingick i listorna över enkel- och dubbelgifter som man en gång i tiden var tvungen att lära sig utantill på apotekarutbildningen. Det kanske är ett okänt trippelgift, extra farligt!  Man börjar engagera sig i en förening eller i en grupp eller kanske på Anbytarforum eller Facebook och vips så är man fast. Så, nu sitter jag här som vice ordförande i Sveriges släktforskarförbund, jag som bara skulle ha en liten hobby att koppla av med.

Fortsätt läs mer
  1844 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Fredrik Mejster
Stort grattis till förbundet som fått dig i sitt lag!! Det glädjer mig att du vill lyfta ungdomsfrågan! ... Läs mer
tisdag, 01 september 2015 09:30
1844 Träffar
1 Kommentar

Carl XIV Johan var inte släktforskare

Carl XIV Johan var inte släktforskare

Titt som tätt får man anledning att ställa sig frågan: Varför tog han inte chansen? När Carl XIV Johan (egentligen var det Carl XIII, men han sov för det mesta och lät lillpojken sköta jobbet) införlivade Norge i union med Sverige 1814 så hade han chansen att göra livet lättare för alla som släktforskar i Norge. Han gick med på att norrmännen skulle ha sin egen stat, men i union med Sverige under en gemensam kung. Carl XIV kunde ju gått med på hur mycket som helst, men insisterat på en sak, nämligen att införa svenska statens ypperliga kontrollinstrument, husförhörslängden, för att hålla koll på de upproriska norrmännen. Men det gjorde han inte. Otaliga är de gånger jag slitit mitt hår i frustration över Carl XIVs misstag.

b2ap3_thumbnail_Norska-flaggor.jpgb2ap3_thumbnail_Norska-flaggor.jpg

Många av oss hittar personer i släktforskningen som åkt över till Norge, eller personer som kommit från Norge. Inte så sällan försvann folk, som av någon anledning inte ville vara kvar i Sverige, till Norge. Ibland var de på väg till Amerika, men kom inte längre. Då hamnar vi i en annan släktforskningsmetod än den vi är vana vid. Inga husförhörslängder och rejält varierande kvalitet på flyttlängderna, om de överhuvudtaget finns. Däremot finns tidigare, sökbara folkräkningar i Norge. Det är en hel del andra saker som är annorlunda också, därför kan det behövas en bra vägledning. En glad överraskning är att det är gratis att läsa kyrkböcker, folkräkningar och en mängd annat material på norska Arkivverkets hemsida:  

b2ap3_thumbnail_Riksarkivet-og-statsarkivene.pngb2ap3_thumbnail_Riksarkivet-og-statsarkivene.png

 

 http://arkivverket.no/Digitalarkivet 

 

Nu har det kommit en ny släktforskningsbok i Norge, På sporet av familien. Kilder og metoder i slektsgransking. Författare är Liv Marit Haakenstad och den ges ut av Vigmostad & Björke. 

b2ap3_thumbnail_pa-sporet-av-familien.jpgb2ap3_thumbnail_pa-sporet-av-familien.jpg

Boken är mycket omfattande, 347 sidor, och innehåller det mesta. Några avsnitt ger bara kortfattat en introduktion, som t ex DNA-genealogi. Andra är ingående, med en akademisk karaktär. Källor, källkritik och etiska aspekter diskuteras grundligt, liksom hur man organiserar sitt forskningsmaterial. Det finns också ett kapitel med ord och uttryck från äldre tider, som blir extra nyttigt för den som inte är insatt i norska förhållanden. Författaren tar upp hur man skapar en släktbok och hur man kan ordna ett släktmöte. En appendixdel har uppgifter om ord, mynt, mätenheter, kyrkliga högtider med mera. Boken är ett måste för den som tar sig an norsk släktforskning.

Vi svenskar är inte så hemma på norsk geografi,i ren surhet efter unionsupplösningen ingick detta inte i skolans läroplan, så  man kan gärna kombinera boken med  den utmärkta websidan över Norges församlingar: http://www.norwayparishes.com/.

 

Med en bra handledning kan man komma längre i den norska snårskogen, avsaknaden av husförhör blir dock frustrerande – och en utmaning. Släktforskarförbundet kommer också att ge ut ett häfte med tips för släktforskning i Norge. Van vid svensk släktforskning, kommer jag nog att fortsätta förbanna Carl XIV även i framtiden, när jag kör fast. 

 

(Bildkälla: Wikimedia Commons)

Fortsätt läs mer
  1922 Träffar
  0 Kommentarer
1922 Träffar
0 Kommentarer

Då började jag släktforska

Då började jag släktforska

Egentligen är det svårt att säga precis när jag började släktforska. Jag brukar säga 2002, det år jag började lägga över min fars efterlämnade släktforskning på datorn. Men, när man tänker efter, så hade jag varit inne på släktforskning tidigare. Min far berättade mycket om sin släkt och om sin barndom när vi barn var små. Vi tyckte om att höra alla berättelser om livet på ett litet skånskt jordbruk. Han berättade om sin släkt och om andra personer i bygden, han berättade om hur de arbetade på åkrarna före mekaniseringen . Det var något han sysslat med innan, han skrev berättelser om bygden och om folktro i den lokala tidningen redan på 30-40-talen.  Man kan alltså säga att mitt intresse är nedärvt. Idag är alla historierna en minnesskatt om livet förr. De är också en skildring av Sveriges väg från ett fattigt land till ett folkhem.  Min far började som bonddräng, från enkla förhållanden. Min faster har berättat att han gick i en hästvandring, en rund bana där hästen drar tröskverket, hela tiden muttrandes ”och det här ska jag göra hela livet”. Efter sex år i folkskolan fick han gå ut och tjäna. Han berättade själv om hur drängarna fick sova i ett rum i stallet, det var så kallt att vattnet i hinken var fruset på morgnarna. Men den lilla lönen spenderades på Hermodskurser, alltså korrespondenskurser och pappa slutade som professor och ledamot av Lantbruksakademien. Han fastnade inte i hästvandringen – som så många andra på den tiden kämpade han till sig utbildning som garanterade en annan framtid.

Jag tror, att alla historierna gav mig en respekt för kunskap och lärande, en respekt som inte alltid harmonierar med vad jag möter i mitt arbete som lärare idag.  De gav mig också ett levande historieintresse, ett intresse för den lilla människans historia. Jag intervjuade äldre släktingar redan tidigt, inte för att göra antavlor utan för att få veta mer om deras liv och livsbetingelser. Jag lärde mig ysta ost, koka messmör, elda i vedspisen och mängder av andra, gamla hantverk. Jag letade på kartor efter gårdar och torp och funderade på livet där. Nu, 50 år senare, när historieämnet inte längre bara är krig och gubbar, så läser jag också historiska kurser på universitetet.

Eftersom min egen släkt redan var relativt väl utforskad, så fick jag min första kontakt med arkivmaterial när vi började ha semester på min sambos gård i Östergötland på 90-talet. Naturligtvis ville jag genast ta reda på vilka som bott där. Snabbt iväg till landsarkivet i Vadstena, där vänliga arkivarier hjälpte mig att hitta de rätta böckerna.

Ett hopp till 2002,då jag började skriva in min fars efterlämnade forskning i min dator. Det var lite segt så jag googlade och hittade en engelsman som ville veta var hans anfader, Carl Segerlund, kom ifrån. Han dök nämligen upp i Liverpool på slutet av 1870-talet, gifte sig och fick barn. Sedan försvann han igen. Min farmors flicknamn var just Segerlund, efter hennes fars styvfar, och det visade sig att det var rätt släkt. Vi forskade tillsammans via mail under flera år och jag kom verkligen in i det roliga med släktforskningen – att lösa problem och att lösa problem tillsammans – det som senare blev släktforskningslaviner. Nu hade Genline kommit och det kom nya källor varje vecka som man kunde hugga tag i.

På den vägen är det fortfarande, jag forskar minst på min egen släkt och kan inte låta bli spännande gåtor, vare sig de är i form av frågor på olika forum eller en låda bilder på en loppis. Det går att forska på allt!  Allra mest spännande är det att följa familjer framåt, med alla syskon och deras ättlingar. Man får en inblick i hur snabbt det kunde gå både uppför och nedför den sociala rangskalan förr. Det har också blivit ett tema när jag skriver uppsatser för mina historiska studier. Pappas berättelser är nog grunden till även detta intresse.

Jag är alltså inte så enormt intresserad av min egen genetiska härstamning, men man kan ju undra varför jag alltid gillat att tala inför publik, varför jag är lite av en teaterapa. Är det de gener jag delar med Erik Jansson*, ”Vetemjöls-Jesus”, mannen som brände biblar och drog med sig en stor grupp människor till Amerika för att grunda utopin Bishop Hill, som dyker upp igen?

 

 

·         *Min  morfars farmors farfars brorson

 

     Bildkälla: Erik Jansson, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2015-07-13.

 

Fortsätt läs mer
  1612 Träffar
  0 Kommentarer
1612 Träffar
0 Kommentarer

Mrs Robert K Brown?

Mrs Robert K Brown?

 

 

När jag var liten fanns det en fascinerande liten bok hemma. Den var fylld av tårtor vars like man aldrig sett i 50 och 60-talets Sverige. Stora, maffiga och mångfärgade med fantastiska namn. Den hette ”Pillsbury Bake Off 1952” och var en present från amerikanska vänner. Pillsbury Bake Off var en tävling i tårtbakning anordnad av ett mjölföretag, där man kunde vinna enorma summor pengar, boken innehöll de bästa, inklusive vinnaren som visades på bild med en stor check.

b2ap3_thumbnail_Modern-women.jpgb2ap3_thumbnail_Modern-women.jpg

-          Men mamma, varför har alla vinnarna killnamn? Man kan väl inte heta mrs Robert K Brown? Heter dom så i Amerika?

Mamma förklarade att fruar i Amerika använde sina mäns namn.

-          Det är ju orättvist, det var ju inte männen som bakade tårtorna!

Redan då var jag visst en nyfiken person med ett visst rättspatos. Jag försökte, med hjälp av ett lexikon, att översätta recepten med de fantastiska namnen. ”Angel Food Cake”, ”Devil´s Food Cake”, Lemon Chiffon Pie”. Jag försökte baka dem också, men det var svårt att hitta ingredienserna. Men jag var helt betagen av denna bok i många år, den är helt sönderläst.

Nu sitter jag här och försöker följa en amerikansk man, Edwin K Carpenter, som var gift med en släkting, han var också gift ett antal gånger till. Men med vilka? Jo, man hittar några av hans många barn i tidningsnotiser när de gifter sig på 40 och 50-talen. Men….. de är konstant angivna som barn till Edwin Carpenter och mrs Edwin Carpenter! Jag vill ju veta vad mödrarna hette!

Vi kan, här i Sverige, bli ordentligt frustrerade när vi läser riktigt gamla dopböcker där inte moderns namn anges, bara faderns. Men som tur är övergavs den seden ganska tidigt. Dessutom är vi lyckliga nog att de flesta kvinnor behöll sina flicknamn fram till 1901. I födelseböckerna står dessutom då alla kvinnor med sina flicknamn. Visserligen blev inte gifta kvinnor myndiga förrän 1921, men de hade en egen identitet i alla fall.

1963 kom boken ”Den feminina mystiken” av Betty Friedan ut i USA, hon skildrade där den välutbildade hemmafruns frustrerade tillvaro som just mrs Robert Brown, utan ens en egen identitet. Kampen för rätten att vara en person, även om man var en gift kvinna. Kampen för att få eget erkännande för sina egna insatser. Vinner man 100 000 dollar för sitt kakrecept ska man åtminstone få hämta det i sitt eget namn. Naturligtvis handlade boken om mycket mer när det gäller jämställdhet, men jag kunde förstå tanken väldigt snabbt, jag som växte upp med tävlingsvinnarna utan eget namn.

Nu kämpar jag vidare, på andra dagen, med fruarna utan namn. Edwin Carpenter är en hal figur, som verkar försvinna från alla sina familjer i rask takt. Men fruarna sitter kvar med barnen, utan att ens ha ett eget namn.

 

 b2ap3_thumbnail_BakeOff14pagesofcontestants1.jpgb2ap3_thumbnail_BakeOff14pagesofcontestants1.jpg

Fortsätt läs mer
  1555 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
1555 Träffar
0 Kommentarer

”En son vid namn Johan Abraham….”

”En son vid namn Johan Abraham….”

”Lika Ledes gafs till tjäna att en Son vid namn Johan Abraham, som begafs sig från sina för äldrar år 1797, när han då var 10 år gamel, först till Stokholm, och sädan är han spord i utt Rikes orter, men vett nu inttet antingen han är Lefvande Eller död.”

Bouppteckning efter skolmästaren, fd handlaren Johan Comstedt och hans hustru Christina Elisabeth Blomstedt, 5 april 1815, Tjust häradsrätt.[i]

Tio år gammal försvinner Johan Abraham Comstedt från föräldrarna, ett barn i våra ögon. Vad gjorde han i Stockholm? Kan han ha bott hos släktingar eller klarade han sig själv? Blev han en av de många som bara försvann? Det låter nästan som Johan Abraham rymde från sin familj.

Det finns många människoöden att fundera över när man går igenom arkivalierna. Alltför många försvinner, speciellt i storstäderna.  Men här kan faktiskt vi få veta vad som hände, tack vare alla nya källor som kommer på nätet varje vecka numera.

I Ulrika Eleonora församlings kyrkoarkiv, ja det Ulrika Eleonora som ligger i London alltså, finns en intressant volym GI:1, fattigvårdsliggare 1843- 1903. Där hittar vi en anteckning från 17 februari 1850. Johan Comstedt boende i England sedan 47 år, 67 år gammal.[ii] Där finns en levnadsbeskrivning, där han talar om att han lämnade sin födelseort, Västervik 1795 och reste till Stockholm, där han blev kvar till år 1800. Sedan beskriver han hur han tog hyra som matros, men att skeppet blev uppbringat av engelsmännen i en hamn i Norge. Han tog sedan hyra på en tysk brigg och kom via Bordeaux och Lübeck till London 1807. Han gifte sig med en engelska 1815 och sedan för tredje gången 1840. Han har en dotter som är gift. Han skadades i jobbet 1830 och precis som många andra sjömän som inte längre kan segla så arbetar han som hamnarbetare, inget bra rehabiliteringsjobb enligt dagens standard. Prästen säger att han är arbetsam och ordentlig och att hustrun hjälper till genom att skura åt folk. Bidrag medges.

Johan Abraham har uppenbarligen lärt sig att skriva väl, i vigselboken 1840 har han, till skillnad från hustrun, undertecknat själv. Man kan undra var han lärt sig sin fina 1700-talspiktur och dessutom underhållit kunskapen under alla år.

 b2ap3_thumbnail_comstead-marriage-1840.JPGb2ap3_thumbnail_comstead-marriage-1840.JPG

Enligt dödboken i Ulrika Eleonora dör Johan Comstedt 14 februari 1865 och begravs på Wokings kyrkogård.[iii] Den brittiska registreringen av dödsfall visar att hustrun dött 1860, enligt census 1861 bor han med en hushållerska. I församlingen anges han vara född 1783, men enligt svenska källor var han född 1786, det födelseåret har han också i engelska census.

Stämmer hans uppgifter med verkligheten? Vi kan följa Johan Abraham till en del, också med nyligen nätpublicerade källor. Stockholms sjömanshus arkiv har mönstringsrullor, året 1800 mönstrar Johan Abraham Comstedt, 13 år, på skeppet ”Ärbarheten” som ska till Liverpool.[iv] Kaptenen heter Nils Henrik Berlin. "Ärbarheten" ankommer åter från Liverpool 9 november 1801. 5 februari (1802?) antecknas att skeppet tagits av en engelsman vid öster Risö i Norge. På Johan Abraham står det att han sedan tagit hyra med en tysk skeppare. Alla intygar att de inte lämnat skeppet förrän de fått tillstånd av den engelske chefen. I Post-och Inrikes Tidningar 14 juni 1803 publiceras en efterlysning, Johan Abraham och några fler har innestående hyra att hämta för sin tjänst på ”Ärbarheten”.

Det verkar som han hade god uppfattning om sin bakgrund, inte alla i boken har det. Men han levde alltså i 50 år efter att hans föräldrar avlidit, utan att de någonsin hört från honom. Han  kunde ju skriva bra, ville han inte ha kontakt,undrar man.

Kyrkböckerna i våra utlandsförsamlingar är fyllda av intressanta människoöden som sätter fantasin i rörelse. Det är möjligt att få veta åtminstone lite mer om vanliga människors liv förr. På samma sätt kommer allt det arkivmaterial som nu tillgängliggörs på nätet att ge mycket större möjligheter för släktforskare att göra sina anor levande. Det är en spännande tid vi har att se fram emot!

 



[i] [i]Tjust häradsrätt FIIIa:47 (1815-1815) Bild 407 / sid 791

[ii] Ulrika Eleonora församling (London) GI:1 (1843-1903) Bild 780 / sid 87

[iii] Ulrika Eleonora församling (London) FI:1 (1798-1895) Bild 730

[iv] Stockholms sjömanshus DIa:54 (1800-1800) Bild 445 / sid 422 b.

Bild på bou från Arkiv Digital, AD-online

Fortsätt läs mer
  1751 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Spännande historia. Det underlättar om personerna har ovanliga namn. Det blir svårare att identifiera Nils Eriksson, Kristina Sven... Läs mer
torsdag, 25 juni 2015 09:23
Chris (Kerstin) Bingefors
Det intressanta i just fattigvårdsboken är att det ges relativt bra upplysningar om födelseort mm. Om de är korrekta kan man ident... Läs mer
torsdag, 25 juni 2015 10:00
1751 Träffar
2 Kommentarer

Det gick en isande kall vindil genom påskidyllen

Det gick en isande kall vindil genom påskidyllen

Arkiv Digital har lagt in fler svenska utlandsförsamlingar! Det måste kollas, tänkte jag på påskafton. Visserligen sken solen och de första vitsipporna började glänsa i vårljuset, men ändå. Bara en liten titt innan hundpromenaden.

Jag tar fram Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin, HI:1,bilagor, kan vara kul, där brukar man hitta mycket godis. Nästan allra först i den stora volymen hittar jag något som får mig att stelna till – en maskinskriven begäran utfärdad 25 oktober 1938 från ”Reichsfilmkammer” om vigselbevis, moders dopbevis och mormoders dopbevis för en Fritz Wendel. På de båda senare bevisen, som insänts tidigare saknas just dopdatum, bara födelsedatum har angetts av de svenska prästerna. Brevet avslutas med hitlerhälsning och avsändaren, enheten för abstammungsnachweis, alltså härstamningsbevis.

Visst, det vet vi ju att nazisterna krävde bevis på arisk börd för att man skulle få arbeta och existera. Det har jag ju läst om och sett filmer om. Men att se det så här ”på riktigt” gör att galenskapen kommer närmare på något sätt. Det finns fler dokument, Fritz Wendel själv skriver till svenska pastorsexpeditioner och begär, ”av yrkesmässiga skäl”, bevis om sin mors och mormors kristna dop.

När jag bläddrar vidare hittar jag ett brev från 1936, ställt till en Ingrid Paulig från en Bezirkbürgermeister. Där får hon veta att hon hyr bostad av en jude och det är icke lämpligt, eftersom hon har understöd från det allmänna så ska hon se till att skaffa sig en annan bostad annars drar man in hennes ekonomiska stöd.

b2ap3_thumbnail_Ingrid.JPGb2ap3_thumbnail_Ingrid.JPG

 

Jag vet inte varför dessa dokument finns i arkivet, men de fick mig att känna en mycket isande kall vind, galenskap på riktigt. Genom släktforskningen kan man få så mycket mer än bara släktträd, man kan få en förstahands inblick i historien.

Jag läser om den svenska församlingen i Berlin, prästen från 1929 hette Birger Forell, han ombads lämna landet 1942 på grund av sin omfattande hjälp till de som förföljdes av nazisterna. Hans två efterträdare gjorde sig också kända för att vara motståndare till nazismen.

Som släktforskare undrar jag ju också vem Fritz Wendel var, det är ett inte ovanligt namn. Den mest kände var testpilot för Messerschmidt, men den här arbetade tydligen för Reichsfilmkammer, den tyska propagandaindustrins flaggskepp. I handlingarna kan jag läsa att hans mor hette Anna Josefina Lundgren, född 12/12 1873 (fel i betyget) från Rödsli i Döderhults socken. Hennes flyttbetyg från 31/1 1893 finns bilagt, hon flyttar enligt detta till Amerika. Hon reser mycket riktigt till New York 3/2 1893 från Göteborg. Hur hamnade hon då i Berlin? Vad hände sedan?

Kan Ingrid Paulig vara Ingrid Paulig f Mårtensdotter, som utvandrar 1894 från Träne till Amerika och som avlider 1956 i Malmö? Gift med tyske affärsmannen Gotthold Paulig 1895 i St Paul, år 1900 finns bägge på ett sjukhus i Chicago som patienter. Skilsmässa 1910. Ett märkligt sammanträffande i så fall, två svenska flickor utvandrar till USA men återfinns decennier senare i Berlin.

 

 

Källor:

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin HI:1 (1887-1943)

Döderhult AI:19 (1883-1893) Bild 324 / sid 666

Emibas

Emigranten Populär

Sveriges Dödbok 1901-2013

Ancestry.com

 

 

Fortsätt läs mer
  2651 Träffar
  0 Kommentarer
2651 Träffar
0 Kommentarer

Hur går man vidare?

Hur går man vidare?

I dagens släktforskarsamhälle är förutsättningarna annorlunda än förr. Vi har tillgång till ett snabbt växande digitaliserat arkiv. Nu behöver man inte längre resa mellan landsarkiven eller vänta på mikrofiche när den där pigan envisas med att flytta över arkivgränsen vartenda år.

I England utgavs nyligen en bok, skriven av den professionella historikern Alison Light, ”Common people: The history of an English family”. Hon använder sin akademiska bakgrund för att förstå sina anors liv och livsbetingelser, som en fördjupning från de digitaliserade källorna. Hon vill skriva den vanliga människans historia, i hennes fall en familj i den industriella revolutionens virrvarr av flyttar, fattigdom och förändringar.

Förutsättningarna för den rena personhistorien är annorlunda i Sverige, med våra omfattande kyrkoarkiv, även om man kan sakna tidiga folkräkningar. Men nu, när de flesta kan bygga ett släktträd relativ snabbt, finns ett behov av att gå vidare. Inte kanske så mycket med mer avancerad genealogi, utan med mer och djupare studier av livsbetingelserna. Om de enskilda personerna kan vi inta alltid få fullständig information, men vi kan koppla allmänna historiska uppgifter till våra anors historia. Det märks tydligt på intresset för alla de fina föredrag som hålls på Släktforskardagarna att intresset är stort. Runt om i landet, i släktforskarföreningar och hembygdsföreningar, sitter också grupper som jobbar med den lokala historien.

Jag tror att det finns ett behov av mer kurser och möjlighet till att fördjupa släktforskningen. Intresset för nybörjarkurser är stort, men det finns inte så många möjligheter till att bredda kunskapen om fördjupningar i historien. Hur kan man använda historia i sin släktforskning? Hur kan man använda andra källor än de vanliga? Hur kan man skriva ihop det till en spännande berättelse? Det är frågor som mer för att besvaras. Bara som exempel krävs en annan form av källkritik än vad vi är vana vid. Den akademiska historien kan ge mer åt släktforskningen.

Hur kan man då tillgodose ett sådant behov? Visst, det ges kurser på sina håll, det finns utmärkta föredrag att lyssna på, till exempel på Genealogiska Föreningen. Men Sverige är ett stort land, GF har lagt ut en del av föredragen på nätet och det är en bra start. Skulle man kunna använda Släktforskarförbundets storlek och tyngd till att fördjupa och bredda svensk släktforskning? Ja, anser jag.

Det finns idag en mängd resurser som vi som studerar eller arbetar vid universiteten har tillgång till. En del av dessa resurser borde kunna bli tillgängliga för släktforskare via avtal med Släktforskarförbundet. Jag tänker på lärplattformar för on-linekurser, där man även kan arbeta interaktivt. Idag är de relativt enkla att använda och de kostar faktiskt inte så mycket, det finns tom gratisalternativ. Då kunde man göra avancerade kurser på nätet så alla släktforskare kan delta på distans och på så sätt bredda underlaget och tillgången.

Universiteten har också avtal som ger tillgång till både historiska och nutida kartor i digital form. Föreningen DIS har gjort ett mycket fint jobb med kartfunktionen i Disgen, men även här finns mer att hämta om man kan få till stånd bra avtal. Vi har också tillgång till grupplicenser för avancerad mjukvara, som i många fall kan användas i en breddad släktforskarverksamhet, inte bara kartor utan också mjukvara för andra ändamål. De är dyra för enskilda användare, men med bra avtal kan de bli överkomliga för grupper.

Jag tror, att det finns mycket mer att hämta för att utveckla svensk släktforskning. Jag tror också att det finns ett intresse ute i landet, vi måste bara ha en mötesplats. Den mötesplatsen finns på nätet, som med fördel kan kombineras med föreningens forskarstuga om man så vill.

 

 (Fotot visar prins Daniels ursprung, han gick vidare från sina anors liv)

Fortsätt läs mer
  2545 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lisette Lindenström
Läste med intresse ditt inlägg! Att kunna fördjupa sin släktforskning står högt på min önskelista. Tillfälle till utbildning i min... Läs mer
tisdag, 10 februari 2015 14:52
Eva Johansson
Jag är säker på att dina tankar stämmer för väldigt många släktforskare. Man vill ju veta mer om förfädernas liv än att de bara fö... Läs mer
fredag, 13 februari 2015 12:04
2545 Träffar
2 Kommentarer

Året 1815 och jakten på Wellington

Året 1815 och jakten på Wellington



Nu stundar 200-årsjubiléet av Europas ödesår 1815.  Året då Napoleon besegrades av Arthur Wellesley, hertig av Wellington vid Waterloo och kartan ritades om för alltid. Många av dagens nationer bildades just 1815. Kriget mellan USA och Storbritannien som varat sedan 1812 avslutades genom slaget vid New Orleans 8 januari, det krig där USAs kontinent invaderades för första och enda gången före 11 september 2001.

 

 

b2ap3_thumbnail_Lord_Arthur_Wellesley_the_Duke_of_Wellington.jpgb2ap3_thumbnail_Lord_Arthur_Wellesley_the_Duke_of_Wellington.jpg

 Arthur Wellesley,hertig av Wellington (1769-1852)

 

Jag drar mig osökt till minnes vår jakt på Wellington för några år sedan. Släktforskning och den egna släkten är inte sambons största intresse, han är nog ganska less på att höra om mina fynd vid middagen. Däremot är han intresserad av historia, politisk historia och krig. Jag satt och forskade på hans släkt och hittar plötsligt ett känt namn – Wellington! Han hade en anfader som faktiskt hette Wellington, fast det mest stod Wellinton i kyrkböckerna. Jo, det var sant, jag hade inte läst fel. Sambons intresse för släktforskning vaknade plötsligt.

 

b2ap3_thumbnail_Blixtorp-torp.JPGb2ap3_thumbnail_Blixtorp-torp.JPG

 Högby AI:2 (1806-1820) Bild 335 / sid 432

 

På ryttartorpet under Blixtorp i Högby socken utanför dagens Mjölby hittade vi Måns Persson från Rinna som antogs som livgrenadjär nr 36 år 1818, vid Skenninge kompani, med namnet Magnus Wellington. Förhoppningarna var nog stora på den nye grenadjären eftersom han fick det hjältenamn som var på allas läppar. Han är den ende i Soldatregistret med namnet, däremot finns det många Neij efter general Michel Ney som förlorade vid Waterloo och sedan arkebuserades. Namnet Wellington föll alltmer i glömska efter 1815, stavningen förvrängdes med tiden, när nya generationer tog vid. En del återtog patronymikon, andra emigrerade så att det fortfarande finns ”svenska” Wellingtons i USA. Vi kunde inte förstå hur man kan byta ett så nobelt namn mot Andersson, men det är vad de gjorde. Magnus arbetade sig upp från ryttartorpet till gårdsägare och bonde på Blixtorp Södergård, den som gav honom namnet visste vad han gick för.

Sagt och gjort, vi bestämde oss för att göra en utflykt till Högby. Enligt googlande skulle nämligen Magnus Wellingtons gravsten vara en av de två som fortfarande finns kvar på den gamla kyrkogården, som övergavs då den gamla romanska kyrkan revs på 1870-talet. Vi hade svårt att hitta till ödekyrkogården och började bli fikasugna. Då såg vi en skylt med ”hembygdsgård” där kaffe serverades just denna dag. En grundregel är att alltid försöka fika på hembygdsgårdar, det är prisvärt och trevligt. Dessutom kanske de skulle kunna visa oss vägen. Så vi svängde in.

Inne på hembygdsgården rådde febril aktivitet, alla verkade känna varandra. Vi hälsade och förklarade att vi var på jakt efter Wellingtons gravsten, eftersom sambon var ättling till honom. Vi fick ett verkligt varmt mottagande, det visade sig att man träffats för att arbeta med Högby hembygdsförenings bok om Högby socken (”Högby minnen”, kom ut 2011). I boken planerades ett helt kapitel om vår Magnus Wellington. Han motsvarade nämligen åter förväntningarna och tog kommandot över skiftet i socknen i mitten av 1800-talet. Och in i hembygdgården klev en äkta ättling till honom! Vi fick en riktigt trevlig eftermiddag, massor av uppgifter om vår eftersökte man och gott fika dessutom.

Slutsats: Det lönar sig att besöka hembygdsgårdar (även om man inte är släkt med Wellington).

 

Sambon funderar nu på om han kan byta namn till Wellington. Och vad äter vi på nyårsafton – Oxfilé Wellington förstås!

 

 

Bilder: Gravsten med tillstånd från Högby hembygdsförening (http://www.bygdeband.se/forening/435929/sverige/ostergotlands-lan/mjolby/hogby-hembygdsforening/). Wellington (hertig) från Wikimedia Commons

Fortsätt läs mer
  1972 Träffar
  0 Kommentarer
1972 Träffar
0 Kommentarer

Lillejulafton

Lillejulafton

Idag är det Lillejulafton. Min pappa som var göing i förskingringen firade alltid denna dag, den var nästan viktigare än själva julafton. Framåt kvällen satte vi oss och tog det lugnt, det var dopp i grytan och en liten julklapp. Lillejulafton var en tid av eftertänksamhet och frid. Granen tändes för första gången och allt pynt var färdigt. Maten stod och väntade i kyl och skafferi. Sedan lyssnade vi varje år till pappas berättelser om julen i ett skånskt småbrukarhem på 1910-20-talen. Om slakten och tillredningen av alla godsaker från den speciellt uppfödda julgrisen och om farmors stökande i köket. Djuren skulle skötas ändå, men de fick något extra gott i foderbingen. Varje år fick vi också höra hur de åkte till morbror i Limhamn på annandagen och åt lutfisk, morbror hade lyckats bra i livet så det var extra mycket delikatesser för de ganska fattiga barnen från landet. Där inträffade det otänkbara – pappa föråt sig på lutfisk julen 1928, 12 år gammal. Därför var lutfisk förbjudet på vårt julbord ända till 1970-talet då pappa kom fram till att det var nog gott ändå. Vi fick också höra om alla de skånska specialiteter som på den tiden inte fanns att uppbringa i det okultiverade Nordsverige (=Uppsala). Kavringen, leverkorven, farmors äggakaka, brunkålen. För att inte tala om äppelkakan, den som i etnologisk litteratur heter släbosnus, men som i studentikos yra, bland alla skånska emigranter vid Lantbrukshögskolan på Ultuna döptes till ”Kattskit i sandhög”. Viss experimentell verksamhet förekom under dagen, där rätterna skulle återskapas. Det blev aldrig riktigt som när pappa var liten.

Lillejulafton är en specifikt skånsk sed, läser jag. Dick Harrison skriver i sin historieblogg att seden kan spåras tillbaka till 1700-talet. Den är inte förknippad med några religiösa tankar i Sverige, men däremot firas denna dag Torlaksdagen i västra Norden, som Island och Färöarna, till minne av en isländsk biskop, Thorlákr, Islands skyddshelgon. I andra länder finns termen lillejul om andra helger, i t ex Finland, är lillejul första advent. Jag fick lillejulshälsningar från mina finska vänner, det kändes till en början lite förvirrande för en halvskåning.

 

Lillejulafton lever i allra högsta grad i Skåne, om man googlar på ordet får man massor av träffar på olika lillejulsfester, alla i just Skåne. Mitt minne av lillejulafton är att det var det bästa på hela julen.

Fortsätt läs mer
  3025 Träffar
  1 Kommentar
Taggad i:
Senaste kommentar i detta inlägg
Barbro Stålheim
God Jul Chris! Vilken trevlig tradition, när jag växte upp var allt koncentrerat till julafton, årets längsta dag som jag minns de... Läs mer
tisdag, 23 december 2014 22:14
3025 Träffar
1 Kommentar

Min julafton - en dröm

Min julafton - en dröm

Jag drömde att det var fullt med julklappar under granen på julafton. Massor av paket i olika färger. Det visade sig vara släktforskningsjulklappar! Man fick ju önska sig vad som helst till jul och min önskelista var diger, minst sagt.

Ett stort paket innehöll en folkräkning från 1830, digitaliserad och sökbar, med Johan Gidlöf och Carl Szabad som upphovsmän. I Danmark och Norge finns det tidiga folkräkningar, men inte här. Tänk om man kunde leta i en folkräkning från tidigt 1800-tal. Ancestry digitaliserar nu husförhören från 1880 (se Teds blogg) men där finns det ju sökbara folkräkningar.

Nästa paket, det såg likadant ut. Nämen – en folkräkning från år 1800 också! Hur har de lyckats fixa det? Vänta….det fanns mer, en folkräkning från 1850! Då kanske man kan hitta de tidiga utvandrarna, de som försvann före 1880 och inte finns i Emibas eller Emiweb, ofta för att de reste utan att ta vägen förbi prästen, speciellt om de skulle till Danmark.

Ett annat stort paket rev jag upp med stora förväntningar – ja! Det var domböcker från 1850 och framåt, fotograferade och läsbara från hemmet. Oj, nu kan jag verkligen ta rätt på vad som hände. Domböckerna innehåller massor av information om de som hamnade i domstolen. Och det var många. Kött på benen i släktträdet.

Och så ett litet kuvert. Där stod det att Släktforskarförbundet inlett förhandlingar med producenterna av avancerade programvaror för kartbearbetning och med Lantmäteriet om användning av digitala kartor, historiska och nutida. Allt till rimliga priser för medlemmarna. Nu kan vi visa hur det såg ut där anorna bodde, ibland kan vi placera in grannar och andra personer i byn också. Och vi kan se hur dagens landskap ser ut och vad som finns kvar från förr. Försvunna byar återuppstår på dataskärmen, åkrar och ängar finns där det idag är stad eller urskog.

Ett paket till, förväntningarna var stora. Jo, det var precis vad jag ville ha. Äntligen finns mängder av tidningar scannade och sökbara på nätet, många fler än vad som hittills funnits. Kungliga Biblioteket har löst upphovsfrågan och fått fart på digitaliseringen. Här finns en guldgruva till fördjupningar i släktforskningen.

En klapp för framtiden: Jonas Magnusson hade fått anslag till att fortsätta sitt föredömliga arbete med digitalisering av böcker på www.cognatus.se. Genealogiska föreningen hade också fått pengar och folk till att digitalisera delar av sitt enorma bibliotek i rask takt, så att alla medlemmar kan ta del av skatterna. Tidiga matriklar till skolor och universitet innehåller till exempel viktig information som hjälper oss att gå vidare.

Jag kastade mig lystet över en till julklapp – filmade originalhandlingar från Allmänna Barnhuset, de som refereras till i sökfunktionen på Stadsarkivets hemsida. De hade kastat in handlingarna från Konsistoriet också, de som är underlag för skilsmässorna på ett CD-register. Där hittar man hänvisningar till domstolarna, som datum för domen. Så kan man gå vidare och läsa om anledningen till skilsmässan, det är ofta tung läsning, skilsmässa fick man inte lättvindigt.

 

Så ett kuvert till. Riksarkivet har fått pengar för att hålla arkiven öppna på lördagar och fler kvällar. Allt kan man inte se på nätet, dessutom är det en speciell känsla att bläddra i originalen, man får liksom en länk till det förflutna. Det kräver tid och det blir inte många timmar man kan sitta när öppettiderna minskats.

 

 

Allt som jag skrivit i min önskelista fanns inte under granen, men det kommer ju fler jular. Jag övertalade sambon att sköta hunden och hushållet under de närmaste sex månaderna, tog ledigt från jobbet, låste in mig i arbetsrummet och satte igång.

 

(Bildkälla:http://www.publicdomainpictures.net/view-image.php?image=1470&picture=christmas-present)

Fortsätt läs mer
  2473 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Berntsson
Den julklapp som står absolut överst på min önskelista är domböcker från 1800-talet och framåt och jag förstår faktiskt inte varfö... Läs mer
tisdag, 16 december 2014 10:55
Chris (Kerstin) Bingefors
Ja, Anders,det undrar jag också. Det skulle vara riktigt givande, de tar tid att läsa och att hitta i, så man hinner ofta inte und... Läs mer
tisdag, 16 december 2014 11:10
Anders Berntsson
Hej igen.I år har vi ju fått en tidig julklapp i form av ArkivDigitals beställningsfotografering av domböckerna. Det har redan bör... Läs mer
måndag, 20 april 2015 20:23
2473 Träffar
3 Kommentarer

Alla dessa sjömän!

Alla dessa sjömän!

 

 

När jag ska lägga in denna blogg, ser jag att Ted är inne på liknande spår när han berömmer Blekinge släktforskarförenings stora insatser med register. Här kommer alltså ett förslag till.

Förr eller senare stöter vi på en sjöman i vår forskning. Inte en båtsman, skeppsgosse eller flottist, utan en sjöman i handelsflottan. En del håller sig i hemmatrakterna, en del försvinner på de sju haven. Andra dyker plötsligt upp i USA eller antipoderna. Inte så få frågor till GFs uppdragsforskning rör sjömän som skaffat familj i andra länder. Det är ofta mycket svårt att följa sjömännens rörliga liv i de vanliga källorna. Antingen står det bara ”sjöman” i husförhöret och det ser ut som de varit hemma i Sverige hela tiden, eller också hamnar de i obefintliga efter ett tag. Men så länge de mönstrar på, i Sverige i alla fall, finns de i sjömanshusen, en samling unika arkiv som i vissa fall går tillbaka till 1748 (Stockholm).

Sjömanshusens arkiv har börjat komma på AD-online, men de är svåra att hitta i. Några sökbara register finns. På Svar/Riksarkivet finns en del sjömanhus registrerade med namn, på ddss.nu finns Karlskrona sjömanshus 1871-1939. Calle Berg i Roslagen har registrerat förrymda och döda sjömän i Stockholms sjömanshus på sin hemsida: http://www.roskarl.se/folkhav/sjomen/sjomenb.htm På CD-skivan Emigranten finns en liten databas över förrymda sjömän, Emisjö. Men de största sjömanshusen är inte ens påbörjade.

Det finns specialföreningar för många olika grupper inom släktforskningen, valloner och smeder till exempel. Det finns soldatregister och det finns båtsmansregister, uppbyggda av frivilligkrafter. Men sjömännen har ingen intresseförening för släktforskare. Det finns Klubb Maritim som arbetar med sjöfarts- och fartygshistoria, men inte med sjömäns personhistoria. De har en vägledning till sjömanshusens arkiv: http://klubbmaritim.com/efterlysningen/att-forska/ I Uddevalla finns Sjömanshusmuséet, med ett omfattande arkiv. Stadsarkivet i Stockholm har en bra vägledning för sökandet.

Problemet med sjömännen är att de inte var inskrivna i samma sjömanshus hela tiden, de bytte beroende på var de mönstrade på. Samma person kan alltså finnas i många olika sjömanshus. Det gör det ännu svårare att följa deras liv.

Finns det inte tillräckligt med intresserade släktforskare för att få igång ett registrerings- och digitaliseringsprojekt? I första hand över manskapsregister och inskrivningsregister, alltså till 1939 då Sjöfartsverket tog över. Från dessa register kan man sedan hitta sjömannen i resten av arkivet. Jag tror inte jag är den enda i Sverige som är intresserad av sjömännens liv och deras resor i världen.

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3071 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulric Björck
God idé, jag är också intresserad!
tisdag, 25 november 2014 19:54
Anne Marie Tålig
Jag önskar också att det fanns uppgifter.
söndag, 22 januari 2017 11:49
3071 Träffar
2 Kommentarer

Ett curlingbarn år 1696?

Ett curlingbarn år 1696?

 

Jag har varit tyst ett tag, men nu är historietentan skriven och inlämnad. Jag vill inte undanhålla er ett rättsfall från Svea Hovrätt som ingick i min skrivuppgift.

Pigan Segrid Larsdotter i Nääs, Timrå socken dömdes i Sköns häradsrätt till ”lijfstraff”, alltså till döden för att hon ”bannat och slagit sin moder, Enkian hustru Margreta Jacobsdotter”. Lagen, som inkluderade Guds bud efter 1608 och därmed var en mosaisk lag, sade att det var dödsstraff på att bryta mot fjärde budet: ”Du ska hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl”. Häradsrätten var skyldig att döma efter lagens bokstav. Eftersom alla domar som avsåg dödsstraff prövades av hovrätten tar man nu upp fallet.

Det är den 29 april 1696. Hovrättspresidenten, greve Lars Wallenstedt, och assessorerna hälsar också generalmajoren och landshövdingen, välborne herr Carl Gustaf Frölich som meddelat rätten om den förestående avrättningen, den som nu ska prövas.

Segrid har gjort sig skyldig till att själv ha tagit hela fatet mat vid middagen och vägrat låta sin mor och syster Marit dela det. Segrid tog fatet med sig in i kammaren, då blev modern arg och tog en brinnande sticka ur spisen, samt slog till Segrid på axeln. Då tog Segrid stickan från modern och råkade skada henne lite. Det var inte meningen, sade Segrid.

Dessutom har Segrid under julhelgen inte velat äta barkbröd som de andra, hon hade tjänat i Stockholm och var van vid annat, sade hon. Hon gick istället till en annan stuga för att ta bättre bröd, men den var låst. Då slog hon sönder ett fönster i sin ilska.

I redogörelsen beskrivs ett antal händelser när modern och dottern rykt ihop. Segrid erkänner att hon kallad sin mor för ”både tiufkona och Rofferska”, när hon tyckt att modern retat henne. Dottern har ett oregerligt sinne och modern är hastig och obetänksam, skriver häradsrätten.

Beslut:

”Kongelige rätten pröfwar skiähligt Segrid Larsdotter ifrån lijfsstraffet att befria; dock skal hon sig till straff, och androm till exempel, plichta med Otta dagars fängelse wid watten och bröd, samt stå uppenbara Kyrkoplicht, jemwäl till att undfly all wijdare oenigheet med sin Moder, begifwa sig från henne, och hoos annat godt fålck sig tiänst taga och sin föda söka.”

Segrid döms alltså till att flytta hemifrån. Men också till fängelse och till skamstraff genom kyrkoplikten.

Det var inget curlande år 1696, man skulle lyda sina föräldrar och vörda dem. Man fick inte utöva våld mot dem och inte säga kränkande ord till dem. Brottet föll under allmänt åtal, vem som helst kunde anmäla det. 1734 ändrades lagen så att dödsstraffet togs bort, men det var kriminellt att inte respektera sina föräldrar ända fram till 1864. 

 

 

Fortsätt läs mer
  2274 Träffar
  0 Kommentarer
2274 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
221 inlägg
Eva Johansson
191 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Camilla Eriksson
85 inlägg
Mats Ahlgren
45 inlägg
Helena Nordbäck
29 inlägg
Peter Sjölund
16 inlägg
Fredrik Mejster
13 inlägg
Gästbloggare
10 inlägg