Då började jag släktforska

Då började jag släktforska

Egentligen är det svårt att säga precis när jag började släktforska. Jag brukar säga 2002, det år jag började lägga över min fars efterlämnade släktforskning på datorn. Men, när man tänker efter, så hade jag varit inne på släktforskning tidigare. Min far berättade mycket om sin släkt och om sin barndom när vi barn var små. Vi tyckte om att höra alla berättelser om livet på ett litet skånskt jordbruk. Han berättade om sin släkt och om andra personer i bygden, han berättade om hur de arbetade på åkrarna före mekaniseringen . Det var något han sysslat med innan, han skrev berättelser om bygden och om folktro i den lokala tidningen redan på 30-40-talen.  Man kan alltså säga att mitt intresse är nedärvt. Idag är alla historierna en minnesskatt om livet förr. De är också en skildring av Sveriges väg från ett fattigt land till ett folkhem.  Min far började som bonddräng, från enkla förhållanden. Min faster har berättat att han gick i en hästvandring, en rund bana där hästen drar tröskverket, hela tiden muttrandes ”och det här ska jag göra hela livet”. Efter sex år i folkskolan fick han gå ut och tjäna. Han berättade själv om hur drängarna fick sova i ett rum i stallet, det var så kallt att vattnet i hinken var fruset på morgnarna. Men den lilla lönen spenderades på Hermodskurser, alltså korrespondenskurser och pappa slutade som professor och ledamot av Lantbruksakademien. Han fastnade inte i hästvandringen – som så många andra på den tiden kämpade han till sig utbildning som garanterade en annan framtid.

Jag tror, att alla historierna gav mig en respekt för kunskap och lärande, en respekt som inte alltid harmonierar med vad jag möter i mitt arbete som lärare idag.  De gav mig också ett levande historieintresse, ett intresse för den lilla människans historia. Jag intervjuade äldre släktingar redan tidigt, inte för att göra antavlor utan för att få veta mer om deras liv och livsbetingelser. Jag lärde mig ysta ost, koka messmör, elda i vedspisen och mängder av andra, gamla hantverk. Jag letade på kartor efter gårdar och torp och funderade på livet där. Nu, 50 år senare, när historieämnet inte längre bara är krig och gubbar, så läser jag också historiska kurser på universitetet.

Eftersom min egen släkt redan var relativt väl utforskad, så fick jag min första kontakt med arkivmaterial när vi började ha semester på min sambos gård i Östergötland på 90-talet. Naturligtvis ville jag genast ta reda på vilka som bott där. Snabbt iväg till landsarkivet i Vadstena, där vänliga arkivarier hjälpte mig att hitta de rätta böckerna.

Ett hopp till 2002,då jag började skriva in min fars efterlämnade forskning i min dator. Det var lite segt så jag googlade och hittade en engelsman som ville veta var hans anfader, Carl Segerlund, kom ifrån. Han dök nämligen upp i Liverpool på slutet av 1870-talet, gifte sig och fick barn. Sedan försvann han igen. Min farmors flicknamn var just Segerlund, efter hennes fars styvfar, och det visade sig att det var rätt släkt. Vi forskade tillsammans via mail under flera år och jag kom verkligen in i det roliga med släktforskningen – att lösa problem och att lösa problem tillsammans – det som senare blev släktforskningslaviner. Nu hade Genline kommit och det kom nya källor varje vecka som man kunde hugga tag i.

På den vägen är det fortfarande, jag forskar minst på min egen släkt och kan inte låta bli spännande gåtor, vare sig de är i form av frågor på olika forum eller en låda bilder på en loppis. Det går att forska på allt!  Allra mest spännande är det att följa familjer framåt, med alla syskon och deras ättlingar. Man får en inblick i hur snabbt det kunde gå både uppför och nedför den sociala rangskalan förr. Det har också blivit ett tema när jag skriver uppsatser för mina historiska studier. Pappas berättelser är nog grunden till även detta intresse.

Jag är alltså inte så enormt intresserad av min egen genetiska härstamning, men man kan ju undra varför jag alltid gillat att tala inför publik, varför jag är lite av en teaterapa. Är det de gener jag delar med Erik Jansson*, ”Vetemjöls-Jesus”, mannen som brände biblar och drog med sig en stor grupp människor till Amerika för att grunda utopin Bishop Hill, som dyker upp igen?

 

 

·         *Min  morfars farmors farfars brorson

 

     Bildkälla: Erik Jansson, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2015-07-13.

 

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Släktforskning - en berikande syssla
Allt är kungens fel!

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild