Så var det då över. För de flesta en intensiv helg fylld med släktforskning: föredrag, många spännande utställare, massor med nya skivor och böcker och så mängder med gamla och nya vänner att träffa i vimlet. För oss i Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening har året varit fyllt med förberedelser inför Släktforskardagarna, men nu är det alltså över. Ett stort tack till alla besökare, utställare, föredragshållare och funktionärer!

För de som inte hade möjlighet att gå på föredragen, så kommer en del av dem att sändas i Kunskapskanalen framöver. Håll utkik! De föredrag som filmats är

• Karin Bojs, Min europeiska familj i 54 000 år

• Kalle Bäck, Torpare och backstugusittare

• Bodil Jönsson, Tid för det meningsfulla

• Ulrika Knutson, Medborgarskolan på Fogelstad

• Kathinka Lindhe, Elvira Madigan & Sixten Sparre

• Karin Lindvall, Ett gods- en värld

• Peter Sjölund, DNA - Genetisk genealogi

• Joachim Östlund, Saltets pris - svenskar blev slavar

b2ap3_thumbnail_Blomma6_Nyns150723_20150902-045352_1.jpg

Jag var ju funktionär och hjälpte huvudsakligen nybörjare att komma igång i SläktSök. Det är oerhört roligt att vara med när de fångas av släktforskningens tjusning! Mest minnesvärt för egen del var nog den första besökaren jag hjälpte. Jag hade nämligen promenerat genom mässhallen med en annan funktionär på väg till mitt pass, där jag skulle avlösa någon av mina kollegor. När vi kom fram till SläktSök gick vi direkt och hälsade på en av besökarna som fick hjälp. Funktionären som jag hade sällskap med var min mamma, och besökaren var hennes syssling Christina. När jag så började mitt pass så blev det just Christina som jag fick fortsätta att hjälpa. Christinas mormor och mammas morfar var syskon, men den person som Christina fastnat på var sin morfars far. Enligt hfl skulle han vara född i Bärbo, men där saknades han i födelseboken. Vi började följa honom bakåt för att se när och var församlingen ändrades, men jag tyckte att han verkade bekant på något vis. Efter en stund var Christina tvungen att gå till en föreläsning så vi stämde träff igen på söndagen och jag lovade att kolla min databas för att se om jag hade forskat något på hennes morfars far. Tja, min släkt är ju både väldigt hemkär och rätt förtjust i att hitta partners som finns på någon annan plats i släktträdet, så visst hade jag det Hennes morfars far, som i själva verket föddes i Nyköpings Sankt Nicolai, var yngre bror till min farfars farfar, så Christina är alltså syssling till min mamma och brylling till min pappa.

Nästa år äger Släktforskardagarna rum i Umeå, och Södra Västerbottens Släktforskare önskas lycka till med arrangemanget!

Årets Släktforskardagar i Nyköping kommer allt närmare. Sista helgen i augusti samlas utställare, föreläsare och, förhoppningsvis, ett antal släktforsknings- och kulturintresserade personer på Rosvalla här i Nyköping. De allra flesta av oss behöver nog äta någonting under dagen och de som besökt tidigare Släktforskar vet att kön till restaurangen kan bli lång. De som har förbeställt lunchbiljett har förtur i kön och får därmed extra tid att hinna med en föreläsning till eller något annat spännande släktforskarmöte. Så visst ska du förbeställa lunchen? Det kan du göra fram till den 10 augusti. Restaurang Courtside erbjuder dagens. Om du behöver specialkost eller är vegetarian bör du förbeställa så att du får mat som passar dina behov. Det finns också en restaurang vid Bowlinghallen samt även ett café med enklare tilltugg inne i utställningshallen.

b2ap3_thumbnail_Rosvalla5.jpgRosvalla en något mulen junikväll.

Mat erbjuds också på lördagskvällen vid banketten på Sunlight. Då uppträder Daniel Ganesh Lindqvist. Daniel, som är uppvuxen i kustpärlan Oxelösund, är en fantastisk sångare som har uppträtt på Londons musikalscen och även på Göteborgsoperan. Förutom denna förträffliga underhållning torde även kvällens meny locka: till förrätt serveras laxtartar med löjrom och gräddfil, huvudrätten utgörs av Tournedos Rossini med potatisgratäng och rödvinssås och kvällen avslutas med kaffe eller te och Sunlightchoklad.

Förhoppningsvis blir både helgens luncher och lördagens bankett trivsamma tillställningar och betydligt gästvänligare än en middag i Nyköping för snart 700 år sedan. Det är förstås Nyköpings gästabud jag menar; detta olyckliga och bloddrypande slut på maktkampen mellan Magnus Ladulås tre söner. Nog är det för de flesta av oss svårt att föreställa sig att vara så gramse på sin familj för något så förgängligt som makt, men Birger, Erik och Valdemar hade kanske varit lika osams om arvet gällt ett litet torp. Nyköpingskännaren Göran Hedin har fördjupat sig i denna medeltida brödrakamp och den roll Nyköpingshus har spelat i den svenska historien. Hans föredrag lär vara fyllt med dramatiska och till viss del tragiska historier. Själv hade jag inte velat vistas på slottet våren 1634...

Vi kommer allt närmare årets Släktforskardagar i Nyköping för varje dag som går. Det går i ytterligare några dagar att förhandsboka biljetter till föredrag i de båda mindre föreläsningssalarna, och så kan man förstås även beställa lunchbiljetter för lördag och söndag samt biljetter till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. 

Temat för Släktforskardagarna är Ett gods - en värld, men egentligen fanns ju flera världar samtidigt vid de stora godsen. Nog skilde sig livet en hel del mellan herrgårdssalongerna och statarlängorna.

När lantbruket rationaliserades vid 1700-talets slut behövdes en mer rörlig arbetsstyrka som snabbt kunde avhysas vid ändrade produktionsvillkor. Antalet torpare och frälsebönder minskade och i stället tillkom en ny kategori med mer rörliga lantarbetare, s k statare. Dessa avlönades på stat, dvs de fick en låg kontantlön mot att arbetsgivaren höll med en bostad och avlönade dem med livsmedel. I gengäld skulle även statarens hustru och halvvuxna barn arbeta: statarhustrun var oftast mjölkerska men kunde också få arbeta ute i jordbruket. Bostadsstandarden var låg, och man hade varken något skydd vid sjukdom eller någon pension. Livet som statare var slitsamt, och många drömde om bättre villkor. Det var därför vanligt att flytta ofta - på 1920-talet flyttade en genomsnittlig statarfamilj tre gånger på 5 år, dvs de bodde i snitt ungefär 18 månader på varje ställe. Statsystemet, som var särskilt vanligt i slättbygden med storjordbruk eller större gods, avskaffades 1945.

I herrgårdslandskapet Södermanland fanns det förstås många statare och de flesta av oss har nog också stött på Ivar Lo-Johanssons berättelser om de sörmländska statarnas strävsamma tillvaro. Merparten av mina anor var sörmlänningar så min antavla bör förstås innehålla ett antal statarfamiljer. Egentligen rör det sig om två familjer, vars tillvaro ändå skilde sig åt en hel del och samtidigt visar samhällets omvandling.
Min mm f Gustaf Adolf Gustafsson föddes 1891 i Ludgo. Han var näst yngst i en femfaldig barnaskara, och när han föddes var fadern Adolf Vilhelm måg hos modern Johannas föräldrar i Värlund. Året efter Gustafs födelse flyttade familjen och sedan kuskade de Södermanland runt i över 30 år. Adolf Vilhelm anges omväxlande vara ladugårdsdräng, arbetare, ladugårdsförman, statdräng, kodräng, kördräng och ladugårdskarl medan han flyttade 26 gånger på 47 år. Varför flyttade då familjen så ofta? I släkten berättas att Adolf Vilhelm agiterade för att lantbrukarna skulle organisera sig fackligt, något som sågs med oblida ögon och oftast ledde till avsked. Jag har inte hittat några belägg för att denna släktskröna är sann. Sant är däremot att Johanna inte var fullt arbetsför. En statares hustru förväntades ju arbeta, och om Johanna noteras i många år att hon har fallandesot. Någon medicinering fanns knappast vid denna tid så hon var säkerligen ofta oförmögen att utföra de sysslor hon var ålagd. Kanske var det också ett riktigt svårt epilepsianfall som ledde till att hon från 1920 i stället angavs vara sinnessjuk. Hon togs in 1922 på Sankta Annas hospital i Nyköping och dog där i januari 1924.
Vad hände då med de fem barnen? De tre döttrarna gifte sig och bildade familjer. Det är den korta versionen. Den långa versionen är att äldsta dottern Ida tjänade som piga i några år innan hon gifte sig vid 21 års ålder med en byggmästarson som strax därefter övertog fädernegården. Mellandottern Hanna tjänade piga i ett par år innan hon flyttade hem till föräldrarna och i 12 års tid flyttade med dem. Troligtvis var det hon som skötte de sysslor som modern var för sjuk för att kunna utföra. En månad efter att modern tagits in på hospitalet gifte hon sig, och kanske blev modern intagen just för att Hanna skulle kunna lämna föräldrahemmet. En månad efter vigseln blev hon nämligen själv mor. Maken, som var lantbruksarbetare, dog som 29-åring i blindtarmsinflammation och lämnade Hanna med en 4-åring och en 2-åring. Hanna levde som änka de återstående 56 åren av sitt liv. Båda sönerna såg ut att gå i faderns fotspår. De arbetade i drygt ett decennium som statdrängar innan de blev arrendatorer. Detsamma gällde yngsta systern Ulrikas make. Han var först statdräng och blev sedan arrendator. Barnens öden åskådliggör att statarsystemet var på väg att avvecklas.

b2ap3_thumbnail_Slkttrff-Konrad1.jpgMin mf fm Anna Charlotta omgiven av sina barn. Av blomsterhyllningarna att döma firades här hennes 85-årsdag.

Även min mf ff Johan Erik Eriksson var statdräng. Han tillbringade dock nästan hela sin yrkesverksamma tid på en enda gård, då han från 1888 till 1926 arbetade vid Skavsta i Nyköpings Sankt Nicolai. Med hustrun Anna Charlotta hade han åtta barn, sex söner och två döttrar, födda mellan 1883 och 1899. Äldste sonen Gustaf lämnade Södermanland. Han var en man med många talanger som i ungdomen var först trädgårdsdräng, sedan maskinist och därefter husar innan han så fann sitt kall som stationskarl. Han fann också en stationsförman med en stor familj och en särdeles tilltalande dotter. Tack vare arbetet vid järnvägen flyttade familjen långa sträckor: de möttes i halländska Tjärby, flyttade sedan till Gamlestad i Göteborg, därifrån till Sjösa utanför Nyköping, sedan till östgötska Kimstad och därefter till Älvsjö. Gustafs yrkestitlar hade gradvis förändrats och han anges slutligen vara kontorist. Även Ernst var husar i Malmö en kort period innan han blev stationskarl. Också han träffade sin hjärtans kär genom järnvägen, då hans Etty växte upp hos sina morföräldrar i järnvägsknuten Nässjö. Hennes morfar var lokomotivputsare och mormodern var vagnsstäderska. Sönerna Johan Emil och min mf f Konrad var båda arrendatorer medan Karl Ejnar var telegrafarbetare. Edit tjänade i ett antal år som piga så långt hemifrån som i Hällefors innan hon återvände hem till Nyköpingstrakten i ett par år. Hon hade dock mött sin blivande make under tiden i Hällefors. han var då valsverksarbetare men blev sedan bruksinspektor. Sonen Nils Gunnar är något av ett mysterium för mig. Han var jordbruksarbetare och stalldräng innan han 1918, som 22-åring, blev skriven på församlingen. Samtidigt anges han vara inskriven vid Nyköpings Sjömanshus så troligtvis var han till sjöss. 1930 anges han plötsligt ha emigrerat, närmare bestämt till Malmkontoret i Narvik i Norge. Så småningom återvände han till Sverige och Nyköping, för han avled här 1969. Yngst i barnaskaran var Anna. Hon utbildade sig först till sjuksköterska och sedan till sjukgymnast, varefter hon flyttade till Linköping och gifte sig med en kollega.

Några av barnen fick alltså sin försörjning genom jordbruket, men de flesta fann nya yrkesvägar såsom anställda vid järnvägen, telegrafarbetare och som sjukgymnast.

Källor:
Sten Carlsson, Rationalisering inom jordbruket 1970- 1920. Den svenska historien 13. Stockholm, 1982  

Jag började släktforska för att jag var pank. Ja, det är förstås inte hela sanningen men hur var det då?

Som jag tidigare berättat älskade min morfar historia och fornminnen av alla de slag, och släpade gärna med mig på sina exkursioner. Tursamt nog bodde mina morföräldrar i ett område rikt på både gravhögar och runstenar så genom åren blev det många utflykter. Att just jag fick följa med berodde dels på att även jag redan från späda barnaår var tokig i historia men också på att jag tillbringade väldigt mycket tid hos mina morföräldrar.

Min mormor var mest lättad över att morfar och jag kunde nörda in oss på våra fornlämningar tillsammans så att hon slapp skutta runt och glutta på några gamla stenhögar. I stället berättade hon; om sin barndom och sitt yrkesliv, den gången hon dog samt den inte helt rumsrena historien om hur hon träffade morfar. Hon hittade honom liggande i ett dike och blev givetvis störtförälskad.
När jag nu inte följde med morfar på exkursion eller lyssnade på mormors nog inte helt sanningsenliga berättelser så läste jag. Ofta när jag skulle välja något nytt alster i bokhyllan att fördjupa mig i, stack jag emellan med ett rött album med titeln "Boken om mig". De flesta som liksom jag är födda på 1970-talet har nog ett sådant album, där föräldrarna kan skriva in milstolpar som "Första tanden", "Första steget", "Första julen" och andra oförglömliga händelser som albumets huvudperson inte har minsta minne av. Nästan längst fram i albumet fanns den sida som intresserade mig: en antavla i tre generationer. Jag studerade antavlan tillräckligt ofta för att lära mig den utantill - och jag kan fortfarande rabbla upp mina anor i tre generationer! Jag fixar nog fyra utantill men sedan behöver jag fusklappar...
Mina föräldrar var inte så roade av att diskutera äldre generationer, men däremot av att åka på utflykt. Då packades bilen med så många ungar som gick in (jag och min bror samt ett varierande antal grannungar), och så styrdes kosan mot någon slingrande sörmländsk väg där vi alltid hittade någon ny spännande avtagsväg att utforska. Många utflykter och många mil runt den sörmländska landsbygden har det blivit genom åren. Även en av mina barndomsvänners föräldrar tyckte om att göra sådana utflykter och jag fick för det mesta följa med. De utfärderna slutade oftast på någon lummig skogsväg vid Stavsjö bruk, där min väninnas pappa berättade om de personer som levat vid det torp vars grund naturen höll på att förvandla till ett avlägset minne. Då visste jag förstås inte vilken nytta jag skulle ha av våra familjers irrfärder när jag så småningom utforskade mina rötter. Eller att min väninna och jag är släkt på en enda gren - just vid Stavsjö bruk.

b2ap3_thumbnail_Svea-1923a.jpg

Min fabulerande mormor Svea. Kanske var det den här klänningen som hon förstörde omedelbart efter att ha fått den genom ivrigt badande i en gyttjepöl.

När jag var 12 så frågade jag min farmor och mina morföräldrar för att få veta mer om deras föräldrar samt far- och morföräldrar (min farfar gick bort strax efter min 7-årsdag). Jag fick några spridda namn att fylla i den antavla jag börjat plita på. Morfar och mormor hade ingen större koll på sina förfäder, men farmor hade järnkoll på sina anor, liksom även farfars och, överraskande nog, mormors. Min farmor och mormor var båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en av Södermanlands minsta socknar, så farmor hade förstås träffat mormors föräldrar massor med gånger under deras uppväxt. Men hur skulle jag få reda på mer?

Min väninna med rötter från Stavsjö var lika tokig i både böcker och historia som jag, och tyckte också att det där med förfäder var spännande. En dag när vi var runt 12- 13 år gamla bestämde vi oss för att ta reda på hur man egentligen bar sig åt för att släktforska. En av eldsjälarna i Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening bodde tvärs över gatan, så vi gick över och bad att få veta hur man släktforskar. Erik tog med oss ner i sitt forskarrum i källaren, där han visade sina antavlor på papper och på datorn. Mest pratade han om hur svårt det var att forska,  vilken tid det tog och hur bökigt det var att beställa rullfilmer. Det sista återkom Erik till gång på gång och när vi knallade hemåt var vi inte så mycket klokare än förut, och våra spretiga antavlor lades snart undan medan vi hittade annat att fördjupa oss i.
Ungefär tio år senare, 1995, studerade jag etnologi i Uppsala och hade plötsligt fyra dagars jullov efter att ha skrivit klart en B-uppsats om hur nyblivna föräldrar valde namn till sina telningar. Normalt brukade jag skämma bort mig med en bokköparrunda i Stockholm, men den här gången var jag pank efter alla julklappsinköp, så jag behövde hitta på något som både var roligt och gratis. Jag letade nu fram den där spretiga antavlan jag påbörjat i tidiga tonåren: jag visste att jag hade sörmländska rötter och att materialet jag behövde fanns på landsarkivet i Uppsala. Det tog inte fullt tio minuter att cykla från mitt studentrum i Flogsta till Arkivcentrum, och så fort jag plockat fram det första mikrokortet var jag fast. Jag hade säkerligen börjat släktforska ändå så småningom, men att jag började den där januaridagen 1995 berodde alltså på att jag var pank. Numera är jag rik: rik på nyvunnen kunskap om levnadsvillkor förr, på vänner jag mött genom forskningen samt på nyfunna släktingar. Ja, släktforskning är sannerligen berikande!

Under den kommande veckan delar vi Rötterbloggare med oss om historierna bakom hur vi kom att fängslas av denna fascinerande men aningens tidsödande sysselsättning. Som en liten introduktion följer här en handfull nybörjartips.

1) Arkiven finns kvar. Dina släktingar kanske inte gör det, så prioritera att besöka morfars kusin Sture eller farmors klasskamrat Gun-Britt. Ta med en bärbar scanner och be att få scanna de fotografier de har medan du lyssnar till deras historier om dina släktingar eller deras egen levnadshistoria.

2) Gå en kurs i släktforskning. Du får lära dig metodik, om olika källor, får en introduktion till att tyda äldre handstilar och så träffar du andra som likt du själv fängslats av släktforskningens mysterium.

3) Gå med i en släktforskarförening, eller snarare i två: dels där du bor och dels där du forskar. Då har du koll på intressanta forskningsresultat, nya böcker mm från förfädernas trakt medan du hos din lokala förening kan gå på föredrag. De flesta föreningar erbjuder också forskningshjälp där man inte bara får hjälp att lösa kniviga problem eller läsa äldre tiders ibland något svårtillgängliga handstilar utan även träffar likasinnade och har trevligt tillsammans.

4) Ha tålamod. Släktforskning påminner mer om ett maraton än ett sprintlopp - ibland tar det tid att lösa ett stopp.

5) Genvägen kan vara en senväg. Register och databaser är förträffliga hjälpmedel, men dubbelkolla alltid uppgifterna i originalkällorna så långt det är möjligt. Andras forskning i form av hemsidor eller publika släktträd är förstås jättekul att hitta. Tveka inte att kontakta din nyfunna släkting, för även om denne kanske har forskat längre bakåt så kan du ha viktiga uppgifter om mer samtida släktgrenar som din släkting gärna tar del av. Glöm dock inte att även här dubbelkolla de uppgifter du finner eller får.

6) Gör regelbunden backup av din forskning. Säkerhetskopiera även de foton och dokument som berör din forskning och förvara en kopia på annan plats.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda_3b.jpg

Har du ännu inte riktigt kommit igång att släktforska? På Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti finns ett antal duktiga och entusiastiska medlemmar från Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening på plats med SläktSök där du får hjälp att finna uppgifter om dina anor.

Det drar alltså ihop sig inför årets Släktforskardagar. Fram till 27 juli kan du förköpa biljetter till föredrag i de två mindre föreläsningssalarna. Du kan också beställa lunchbiljetter för lördagen och söndagen samt till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. De båda sistnämnda äger rum på Sunlight Hotel.

Nu när midsommar har passerat är det förstås hög tid att planera ett besök på årets Släktforskardagar på Rosvalla i Nyköping sista helgen i augusti. Boka hotellrum och beställ biljetter till fredagens kvällsbuffé och/eller lördagens bankett samt planera vilka föreläsningar du vill se. Flera föreläsare släpper böcker i samband med föredragen. 

I förra veckan fick jag en tidig födelsedagspresent. Den stora fördelen med att vara ett midsommarbarn är nämligen inte den lummiga grönskan, avsaknad av jultomtar eller att mastig gräddtårta kan bytas mot färska jordgubbar, utan att Släktforskarnas årsbok kommer lagom till födelsedagen. Årsboken står sig dock långt efter utgivningsdagen, så jag har gått igenom årsböckerna för vart femte år (1990, 1995, 2000, 2005, 2010 och 2015) för att visa ett axplock av alla läsvärda matnyttigheter vi kunnat avnjuta genom åren. Årsböckerna ifråga innehåller sammanlagt 85 artiklar och jag kommer att fokusera på några enstaka i varje årgång.
b2ap3_thumbnail_rsbckerB.jpg
1990 hade årsböckerna ännu teman och separata titlar. Det här året hette årsboken Inte bara kyrkböcker. Alternativa källor i släktforskningen. Den är alltså ganska fokuserad på arkiv och arkivhandlingar av skilda slag, ett alltid lika aktuellt ämne för oss släktforskarnördar.
Lars Ericson, numera med efternamnet Wolke, skriver i När rullorna tiger. De militära räkenskaperna och släktforskaren om hur räkenskaperna stundtals är nog så goda ersättningskällor för förlorade generalmönsterrullor, och ger exempel på hur nitiska t ex skeppsräkenskaperna var i flottan, där det noga anges vilka ransoner varje man fick av pengar, mat, brännvin, tobak och vin. Han nämner också att svenska örlogsfartyg seglade till Medelhavet under 1700- och 1800-talet och att det då hände att besättningarna kidnappades av sjörövare.  Den som är nyfiken på att få veta mer om handeln i Medelhavet och svenska slavar, bör komma på årets Släktforskardagar i Nyköping där Joachim Östlund håller föredraget Saltets pris: Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650- 1770.
För att återgå till 1990 års årsbok, innehåller Louise Lönnroths Barnhusbarn i arkiven en historik över barnhusen. Hon berättar om Stora barnhuset i Stockholm som sedan blev Allmänna barnhuset, men även om barnhusen i andra svenska städer och var man bör söka efter arkivhandlingar. Elisabeth Thorsell ger i Fader okänd - vad gör jag? tips om sökvägar och vidare läsning kring detta eviga gissel för oss nyfikna släktforskare.

Släktforskarnas årsbok 1995 innehåller bland annat artiklar kring Framtiden, som huvudsakligen handlar om datorns roll i släktforskningen, samt om Ångermanland. Båda nog så intressanta men inget jag själv läser om särskilt ofta. Eftersom jag är en obotlig namnnörd så fördjupar jag mig gärna i Håkan Skogsjös Så stavar du namnen. Sveriges släktforskarförbunds namnlista. En uppdaterad version av densamma finns i Faktabanken.

I Släktforskarnas årsbok 2000 redogör Berit Fjellman för Fattigvård i Torrskog åren 1763- 1920. Vilka bestämmelser gällde? Hon berättar om en slitsam vardag i gränstrakterna med en socken indelad i fattigrotar och med rotehjon, om hemortsrätt och fördelning av fattigmedel, hur de fattiga var klädda, vilken hjälp fattiga barn fick, antingen de var föräldra- eller faderlösa, barn till Amerikafarare eller auktionerades ut i barnauktioner. Och vad var en ståtarekung? Lars Ericson (Wolke) skrev i den här årsboken Bland beväringsrullor och inskrivningslängder, om beväringen som inrättades 1811/12 och efter Indelningsverket avskaffande 1901 omvandlades till värnplikt. Han berättar om värnpliktens historia och om stamrullor med flera intressanta källor, vilka finns både på landsarkiven och på Krigsarkivet. Jag tänker inte berätta några närmare detaljer från Sven Wallerstedts artikel Friherrinnan & inspektorn. Om Amanda Palbitzki och Erik Giers. En sörmländsk kärlekssaga. Det är herrgårdsromantik vid Öljarens strand, flickan av börd och den unge mannen av folket, ung olycklig kärlek där Amanda blir inlåst av sin bördsstolta mor och ivägskickad innan frukten av förbindelsen ser dagens ljus, det är landsflykt och arvstvister men framför allt kärlek. Jo, jag har nog möjligtvis läst en och annan kärleksroman genom åren men verkligheten slår alltid dikten!

b2ap3_thumbnail_Senast-verfrda3.jpg

I Släktforskarnas årsbok 2005 berättar Alan Dufberg i Ett skånskt nattmanspar på 1700-talet om nattmän och vilka uppgifter dessa föraktade personer utförde. Som namnnörd och sörmlandstok avnjuter jag emellanåt Per Erikssons, Torsten Berglunds och Sven Wallerstedts En ryttarhustrus medeltida rötter. Ryttarhustrun bodde i Bettna och hette Margareta Tuvesdotter, ett patronymikon som är ytterst ovanligt på dessa breddgrader. Kunde detta vara en ledtråd i jakten på hennes ursprung? Visserligen avslöjar rubriken hur jakten gick men det är ändå en spännande läsning att följa de olika ledtrådar som nystas upp efter en inledande fråga på Anbytarforum.

I Släktforskarnas årsbok 2010 beskriver Christina Backman hur en byrå leder till möbelhistoria, en djuplodande släktutredning och bekantskapen med ebenisten Tunnander. Magnus Bäckmark berättar om porträtt, ett alltid lika aktuellt och intressant ämne, medan Sven Wallerstedt, Peter Bernhardsson och Peter Eriksson i två artiklar belyser officeraren Didrik Falcks karriär och genealogiska nätverk.

Släktforskarnas årsbok 2015 innehåller hela 18 artiklar om allehanda spännande ämnen: Svenskt biografiskt lexikon, släktgårdar, skattelängder, kvinnliga torghandlare, Blåkullafärder och polisarkiv med mera. Men läs inte bara årets årsbok - botanisera även bland gångna års rika utbud!

De förkortningar vi släktforskare träffar på i källorna är många och varierar över tid och även geografiskt. I stora landsortssocknar tenderade folk att flytta inom socknen, och för prästen var det förstås tidsödande att skriva hela sockennamnet i rutan för födelseförsamling ett antal hundra gånger. Ibland anges där "förs" (= församlingen) men lika ofta ¨någon bekväm kortvariant av församlingsnamnet. I Västra Vingåker till exempel anges de flesta sockenborna vara födda i "V V". Besvärligare är det när prästen har förkortat namnet på en grannförsamling; härom dagen fick jag ett mejl med frågan vad "Munckt." var för plats då min bekant inte hittade någon lämplig plats i ortsregistret för Odensvi. Det berodde på att det inte var någon plats i Odensvi utan familjen hade flyttat till grannförsamlingen Munktorp.

b2ap3_thumbnail_Kommande-bloggar.jpg

En förkortning kan många gånger uttydas på flera sätt. Förhoppningsvis avgör sammanhanget vad de där mystifierande bokstäverna står för. För några år sedan var jag hemma hos en forskarbekant och vi fastnade rejält när vi skulle tyda inskriptionen på en gravsten. För att vara helt ärlig så var det inte vårt stoltaste ögonblick i forskningen, då vi försökte lista ut vad "H. H." som inskriptionen inleddes med, kunde betyda i över en timme. Vi var så frustrerade att vi helt enkelt inte stannade till och funderade på sammanhanget. Vi uteslöt både Hans Helighet, Hans Höghet och Hans Högvördighet liksom även en annan betydelse som jag inte vill ta upp här (involverande en mustaschprydd österrikare) men kammade noll när vi försökte googla på en lämplig tolkning. Tursamt nog kom då en tredje släktforskare förbi för att bjuda oss på middag. Hon hann knappt komma över tröskeln förrän hon löste vårt problem. Gravstenen i fråga hade ett antal år på nacken och inskriptionen följde äldre stavningsregler, varför "H. H." förstås skulle uttydas som "Här Hvilar".

När man har lösningen är svaret självklart, både i fallet med "Munckt." och "H.H.". Men om man nu inte har en klok forskarbekant (här avser jag förstås inte mig själv eftersom jag bevisligen är allt annat än klok emellanåt) som kommer förbi just vid rätt tillfälle, hur löser man då en knepig förkortning? Min bloggkollega Markus Gunshaga har förtjänstfullt strukturerat upp avdelningen Språk, ord och namn på Anbytarforum  så att där numera finns en underavdelning just med förkortningar. Där finns förklaringen bland annat till rubrikens förkortningar. Botanisera där, och ställ en fråga när du fastnar!

Livet måste ha tett sig som en mardröm för en stor del av befolkningen i 1690-talets Sverige, men framför allt Finland. Tiderna var oroliga och mynnade innan seklets slut ut i ett krig som kom att vara i två decennier och innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. Vädret var också osedvanligt kylslaget, vilket ledde till att skörden slog fel flera år i rad. 1691- 1693 drabbades stora delar av landet av missväxt, men värre skulle det bli. 1696 slog frosten till tidigt och förstörde en stor del av skörden, framför allt i Finland men också i Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen. Givetvis gjordes försök att hindra den oundvikliga hungersnöden: man blandade tallbark i brödet för att dryga ut det, men den bistra vinterkylan gjorde det svårt att lossa barken från träden. Man åt också agnar och gräsrötter, tömde lagren av spannmål i socken- och kronomagasin och under 1697 importerades en halv miljon tunnor spannmål från Livland till Stockholm. Hungern drev folk från hemorterna. Många drev omkring på huvudstadens gator i sin jakt på föda, vilket med tanke på den stora mängden importerat spannmål förstås inte var så tokigt tänkt. I kringliggande socknarnas dödböcker återfinns under de här åren många döda tiggare. Åtminstone i Södermanland var dessa ofta barn. Kanske lämnade de hemorten när föräldrarna svultit ihjäl.
b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpg

^{Bälinge kyrkogård sommaren 2014}

Hungersnöden nådde sin kulmen åren 1695- 1697. Det exakta antalet döda går nog inte att fastställa, men det rörde sig om ofattbara mängder, kanske så många som 100 000 personer. Vilka avtryck lämnade då denna katastrof i kyrkböckerna? Eftersom mitt kära Södermanland var ett av de hårdast drabbade områdena borde spår finnas i desamma, så jag har gått igenom dödböckerna för församlingarna i Rönö härad i Södermanland samt några kringliggande socknar för att se vilka avtryck svälten lämnade. Bälinge, Ludgo, Runtuna och Tystberga förefaller ha drabbats hårdast. Kanske är det mest en synvilla då de också hade den största folkmängden. Markant är att mortaliteten ökade kraftigt redan 1697 i de undersökta socknarna med undantag för Spelvik och Sättersta, men 1698 var katastrofen ett faktum. I Bälinge och Tystberga pastorat begravdes 35 personer under 1695, men 1698 avled mer än fem gånger så många: 196 personer

b2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpg^{u. s. = uppgift saknas. Helgona, Lästringe, Råby-Rönö och Torsåker saknar helt dödböcker}

I tider av missväxt och farsoter strök de svagaste med, varför dödstalen åren närmast efteråt brukar vara markant lägre. Så var även fallet här, då 13 respektive 26 personer dog under 1699 i Bälinge och Tystberga pastorat. I Ludgo dog 98 personer 1698 men året efter endast 8 personer. Att uppgifterna även med bevarade dödböcker inte avslöjar svältens hela omfattning, framgår av Hölös dödbok. Där begravdes 1698 96 personer "men många blefo och döde annorstädes som gingo från församblingen att aldeles till Etthundrade och 20 dödde i detta åhr aff församblingen. De mästa aff hunger."

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpg

^{Missväxten lämnade spår i kyrkböckerna, här i Bälinge år 1698. Bälinge C:1 inleddes 1694 och den löpande numreringen till vänster visar antalet döda totalt sedan volymens början.}

Lika tungt som 1600-talet hade avslutats, lika mödosamt inleddes det nya seklet. Landet befann sig i krig, Sverige - i första hand Skåne - drabbades 1708- 1709 åter av missväxt, och 1710- 1712 härjade pesten. Även i skånska arkiv har denna förfärliga tid lämnat spår. Om några av dessa berättar Markus Gunshaga mer.
Frost och kyla vid 1690-talets mitt ledde till att skörden slog fel och därmed hungersnöd. Vädret var förr alltså en livsviktig angelägenhet. Jag bloggade i fjol om Vädrets makter och om de väderleksförhållanden som beskrivs i de statistiska tabellerna. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Karl-Magnus Johansson mer om i vilka källor vi hittar uppgifter om väder förr och om Sveriges väderlekshistoria.

Kosläpp, lövsprickning och lyckligt kvittrande återvändande fåglar hör alla våren till. Under våren eller försommaren mångdubblas också antalet kyrkobesökare som vill delta när någon närstående ungdom begår sin första nattvard i samband med konfirmationen. Detta sakrament - ett av de två som vi har kvar i Svenska kyrkan - innebar förr en övergång från barndomen in i vuxenvärlden. Jag fann bland handlingar från Strängnäs domkapitel följande beskrivning av hur konfirmationsundervisningen i Råby-Rönö församling gick till år 1764:

Med dem, som första gången wilja gå till herrans heliga nattward förhålles alltid på följande sätt:
I Påskhelgen lyses på: det de, som nästa år wilja begå första gången herrans nattward, angifwa sig nästa Söndag: då de med deras ålder uptecknas. Deras föräldrar eller husbönder följa dem åt, at säga deras hemseder. Derefter komma de hwar Söndag morgon i Sacristian at få lexor af klåckaren, som fortfar dermed hela året emellan ringningarna. De bortowarande antecknas hwar gång. I fastlagen underwisas de af Presterskapet och när de pröfwas giltiga, förhöras de i hela församlingens närwaro om Söndagsmorgonen, innan skriftermålet skier; hwilcket så wäl som Communionen, hålles den dagen för dem allena. Sedan blifwa de ståendes under gudstiensten på hwar sin sida i choret; och när Communion Bönen läses, påminnas församlingen at tacka och bedia Gud för denna sin ungdom, at de nu äro så långt komna i kunskapen om sitt förbund med Gud och at Gud måtte hafwa sin hand öfwer dem och wälsigna deras år med förkofring i kunskap och dygd, at sin werld lyckligen genomgå och med sina föräldrar samlas i Guds rike. Ifrån predikstolen siunges psalmen No 330 och derpå mässan. 

Psalmboken har reviderats under åren men den psalmbok som användes fram till 1819 var var 1695 års psalmbok. Efter lite letande hittade jag så psalm 330 som alltså sjöngs i Råby-Rönö efter ungdomarnas första nattvardsgång:

Under 1700-talet infördes offentliga förhör med de ungdomar som ville begå sin första nattvard. Innan 1811 års Kyrkohandbok fanns dock inga föreskrifter för hur konfirmationsundervisningen skulle bedrivas. Under höstens husförhör skulle de som ville konfirmeras till våren anmäla detta, varefter undervisningen kunde ta sin början. Konfirmationen innebar ju formellt att dopet bekräftades och att man fick delta i nattvarden men var även en övergång från barndomen till att vara en ung vuxen. I de delar av Sverige där ungdomarna ägnade sig åt nattfrieri eller nöjen som dansar och lekar så var deltagandet reserverat för de ungdomar som var konfirmerade och därmed hade lämnat barndomen. Någon exakt åldersgräns fanns inte. I längden över nattvardsungdom i sörmländska Ripsa år 1869 anges både ungdomarnas födelsedatum men även betyg i innanläsning, bibliska historier och katekesen. Just det här året var det en stor åldersskillnad mellan konfirmanderna, som var födda åren 1851- 1854, dvs mellan 15 och 18 år gamla. En intressant notering är att de äldre nattvardsungdomarna också har de lägsta betygen. Inlärningssvårigheter fanns även förr i tiden. Att det var en grannlaga uppgift att hantera de ungdomar som inte var som andra, framgår inte minst i längden över nattvardsungdom i Råby-Rönö år 1716:

b2ap3_thumbnail_Rby-Rn-AI-1-1688-1688-Bild-24-sid-17.jpgRåby-Rönö, AI:1 [1688- 1723], sid 17. Bild från ArkivDigital 

Längden omfattar enligt rubriken Dhe som A:o 1716 första gången willia begå herrans h: nattward. Den sista av konfirmanderna var tjänsteflickan Chierstin Månsdotter i Stockholmstorp, som "är mycket swag i sin Christendom. men som hon wijsat sig hiertel: längta dereffter, kunde iag henne icke förwägra att begå herr: h. nattward fastän hon har något fehl på sitt förstånd". 

Åtminstone i Södermanland fördes längder över nattvardsungdomen sällan i särskilda volymer. När de förs enskilt återfinns de under signum DI: i kyrkoarkiven. I stället återfinns längder över konfirmanderna i början eller slutet av husförhörslängderna eller i ministerialböckerna. Innehållet i längderna skiftar också. Namn och bostadsort anges förstås, ofta även ålder eller födelsedatum och ibland ett omdöme eller betyg. Emellanåt bjöd prästen oss sentida släktforskare på guldkorn genom att ange födelseort eller faderns namn. Om födelseboken är bristfällig kan detta vara information som annars är svårfunnen. I Vårdinge AI:1 har prästen Johannes Rosander antecknat bostads- och födelseort för nattvardsungdomarna åren 1709- 1723. De allra flesta var förstås födda i Vårdinge men till exempel 1723 var tre ynglingar födda i (Söder-)Tälje, Huddinge respektive Finland.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge-AI-1-1709-1718-Bild-3040-sid-307.jpg

Vårdinge, AI:1 [1709- 1718] ,sid 307. Bild från ArkivDigital

Längderna kan också hjälpa till att åldersbestämma en barnaskara. Om denna mest består av döttrar är inte mantalslängderna till någon större hjälp då döttrar där mest framträder som namnlösa streck. Om det då finns längder över nattvardsungdom där det framgår i vilken ordning barnen konfirmerades så bör det förstås vara så att den äldsta begår nattvarden först. Om en familj flyttar till en församling som saknar inflyttningslängd så tar det ibland emot att blada husförhörslängden, särskilt om församlingen är stor. I 10 genvägar i forskningen tipsade jag om att ett sätt att hitta familjen utan att blada är att gå igenom födelseboken i 5 år. Detta går förstås bara om hustrun i familjen är i barnafödande ålder. Men om hon nu är lite för gammal för att det ska vara sannolikt att familjen utökas, så är ju samtidigt barnen också äldre. Om det då finns längder över nattvardsungdom så lönar det sig oftast att gå igenom dessa under de år som något av barnen kan tänkas bli konfirmerade. Det har hjälpt mig några gånger - och det är alltid skönt att slippa blada en hel husförhörslängd!

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Denna strof ur Dan Anderssons Spelmannen (diktsamlingen Svarta ballader, 1917) avtecknar vår ofta romantiska bild av forna tiders spelmän. Vilka var spelmännen? Hur kan vi återfinna dem i källorna? Vad och när spelade de? Vad dansade man förr?

Enklast kanske det är att besvara den sista frågan, i alla fall om man ägnat ungefär ett decennium av sin barn- och ungdomstid åt att dansa folkdans. Stegen i schottis, polskor, mazurkor, valser och ringdanser nötte vi in på vardagskvällarna och visade upp för den intet ont anande allmänheten vid olika högtider. Själv tyckte jag alltid att de olika ringdanserna med allehanda steg, klappar och turer var svåra att hålla isär. Kanske är det just poängen med ringdanser; att de flesta bommar någon tur och det slutar med en annan partner än man räknat ut från början, vilket förstås kan leda till en ny bekantskap!

Jag har aldrig blivit anklagad för att besitta några musikaliska anlag och min sångröst är bäst lämpad att skrämma katter på flykten med. Föga förvånande förefaller mina anor likaledes ha varit tämligen omusikaliska. Det är dock inte ovanligt att som släktforskare träffa på spelmän i släktträdet. Detta anges sällan i kyrkböckerna men kan framkomma i bouppteckningarna att förfäderna efterlämnar instrument. Jag gick igenom samtliga bouppteckningar för Jönåkers häradsrätt år 1910 för att se i hur många jag kunde hitta instrument. Det var bara i en handfull hem som det fanns en fiol, en orgel eller ett piano. I en bouppteckning fanns det en harpa noterad bland jordbruksredskapen. En harpa var nämligen inte bara ett musikinstrument utan också en beteckning på ett såll och i det här fallet var det förstås det sistnämnda som avsågs.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918i.jpgNyköpingshus bjuder på en miljö som skapt för ett skillingtryck. Kanske den tragiska Allt under vilda djur och drakar, också känd som I Västergyllen.

När och var spelmännens felor, och senare dragspel och nyckelharpor mfl instrument, hördes ljuda i nejderna, varierade från trakt till trakt och även över tiden. På sistone har jag läst en hel del skrifter från hembygdsföreningar och spelmän och visor från förr är flitigt förekommande i dessa. Det finns ett antal regionala spelmansförbund anslutna till Sveriges Spelmäns Riksförbund. Det varierar en hel del hur mycket information om äldre tiders spelmän som återfinns på de regionala förbundens hemsidor. Södermanlands Spelmansförbund har en exemplarisk hemsida med rikliga biografier över spelmän huvudsakligen under 1800- och 1900-talen samt även litteratur med visor och noter från äldre tider. Svenskt Visarkiv har 180 000 tryckta visor och noter i sina samlingar, varav många finns sökbara på hemsidan.
Skillingtryck var ett häfte med sångtexter som även inkluderade psalmer, medeltida ballader, visor och tonsatta dikter t ex av Carl Michael Bellman. Skillingtrycken, som fick sitt namn av att ett häfte kostade en eller två skilling, kom från 1800-talets senare del mer att innehålla sentimentala och sorgliga texter som ofta speglade nyhetshändelser. Ett av de mest kända skillingtrycken har den behändiga titeln Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död och inleds med

Sorgerliga saker hända

Än i våra dar minsann,

Sorgerligast är dock denna -

Den om fröken Madigan.

Jo, nog var det en sorglig historia, kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. En av anledningarna till att förälskelsen aldrig kunde sluta med att de tu vandrade hand i hand genom livet som äkta makar, var ju att Sixten Sparre redan var gift. Hans efterlämnade hustru Luitgard, i familjen kallad Lycka, och båda barn befann sig efteråt i den föga avundsvärda situationen att maken/fadern inte bara hade övergivit dem utan att detta också var så allmänt känt att folk sjöng om händelsen. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe om sin anfaders liv före det ödesdigra dramat och vad som sedan hände med hans efterlämnade familj. Vad berättar arkivmaterialet om historien bakom skillingtrycket? Det är lätt att glömma att den tragiska romansen inte ägde rum i ett vakuum utan drabbade de kvarlämnade anhöriga.

Sverige har förändrats på många sätt under det sekel som förflutit sedan min farfar såg dagens ljus 1915. Särskilt märkbart är kanske hur våra matvanor har förändrats under de senaste 100 åren. En skillnad jämfört med början av det förra seklet är förstås att vi förvarar våra matvaror utan att salta eller torka dem och kyl och frys har ersatt forna tiders jordkällare och sval. Ibland brukar jag fundera på hur mycket min farfar, som gick bort 1978, skulle känna igen av det vi idag tillagar. Han skulle nog känna sig ganska vilsen i en mataffär bland hoisinsås, litchi, chorizo, tofu och piri piri för att bara nämna några av de mer exotiska varor som tillkommit i matbutikernas sortiment.

b2ap3_thumbnail_Kiwi-i-ggkopp.jpgMöte mellan ny och gammal matkultur i form av en kiwi i en äggkopp

Men vad åt folk förr? I min bokhylla står ett exemplar av Oumbärlig rådgifvare för hvarje hem (1891). Boken ifråga vänder sig uppenbarligen till husmödrar i lite finare hem, men utgör ändå ett fascinerande tidsdokument. Vissa av kapitlen är, tack och lov, inte så relevanta idag men här finns bland mycket annat råd om förhållandet mellan matmoder och tjänare, om husmoderns förhållande till sin man, om sparsamhet, att kyssa barn och hur man avlägsnar liklukt. Ungefär halva boken utgörs av allehanda recept, många med frestande exotiska namn för den som liksom jag är uppväxt på pannkakor, köttbullar och fiskpinnar. Soppa Grefven af Paris, Kabiljopudding och Falskt vildsvinshufvud sätter dock kanske mer fart på min fantasi än min aptit, och finns det någon idag som äter stekt tjäder? För den som hittar en ex-tjäder längst ner i trädgården och behöver göra sig av med kadavret bjussar jag på det sistnämnda receptet:

Tjädern plockas, urtages, sköljes i friskt vatten samt förvälles i kokande vatten. Bröstbenet krossas, och tjädern uppsättes så, att den blir fyllig öfver bröstet, späckas derefter lätt med fläsk, samt stekes med ett godt stycke smör i en kastrull eller stekgryta under lock; den spädes ofta med söt mjölk, att den ej brännes. Då tjädern kännes mör, strör man derpå en nypa hvetemjöl och litet salt, öser öfver den med såsen och låter den färdigstekas. Den anrättas antingen hel eller skuren och såsen serveras i sås-skål.

Tjäderhönorna äro till stek finare och läckrare än tupparne.

Mathistorikern Richard Tellström har medverkat i SVT:s populära Historieätarna. Han föreläser på Släktforskardagarna i Nyköping om Vägar till en försvunnen matkultur och förlorade bordskanter. Vi får där reda på hur vi kan rekonstruera våra förfäders matvanor. Och studera gärna de föreläsare som presenteras på hemsidan! På tal om mat så finns nu möjlighet att förbeställa biljetter till fredagens kvällsbuffé samt till lördagens bankett med tillhörande underhållning. Det går också att förbeställa lunch på restaurang Courtside som är belägen på mässområdet vid Rosvalla. 

När släkten utökas med en skrynklig liten ny medlem brukar ett genomgående samtalsämne vara vem bebisen liknar. "Åh, han har pappas näsa!" Ibland kan man få intrycket att barnet består av pusselbitar med olika delar av släkten; pappas näsa, farfars mors stortå, morfars hårfärg, morbrors öron och så vidare.

b2ap3_thumbnail_Svea3.jpg

I går träffade jag min mammas kusin Leif. Han bor i samma hus där vi har vår släktforskarlokal, och förut bodde min morbror och moster tvärs över gatan. För ungefär tio år sedan sprang min morbror en dag på denna kusin Leif och de började förstås diskutera allehanda släktingar. Min morbror nämnde då att jag släktforskade, och Leif tog sedan redan på att jag följande måndag skulle ha jouren på vår forskarhjälp. Så där satt jag och hjälpte till med något knivigt genealogiskt dilemma när Leif skuttade in och med ett brett leende undrade om jag inte kände igen honom. Vi hade aldrig träffats, så svaret var nej. Men om vi nu aldrig hade träffats, hur kunde då Leif känna igen mig? Jo, under sin uppväxt träffade han min mormor otaliga gånger och det går inte att förneka att vi bär en hel del gemensamma släktdrag.

b2ap3_thumbnail_Axel-Ivar3.jpg

En annan gång sorterade jag foton i min farmors fotoalbum. Jag fastnade då inför ett foto av hennes pappa Axel, som dog 1954, sjutton år innan jag föddes. Det var något väldigt bekant över honom men jag kunde inte sätta fingret på vad det var jag kände igen. När jag sedan insåg vad som var så bekant med honom, så satte jag fingret på min haka. Kanske vore det lämpligare att säga att jag satte fingret på Axels haka för vi är sannerligen haktvillingar...

Sommartider hej hej. Det känns lite tidigt ännu att börja nynna på Gyllene Tiders slagdänga men i söndags ställde vi om klockan till sommartid och går alltså mot ljusare tider. Att anpassa arbetstiden efter dagsljuset är inget nytt påfund. Ett första försök att införa sommartid gjordes 1916 men rann snart ut i sanden, framför allt efter klagomål från lantarbetarna. Hur såg då dessas arbetsdagar ut?
Sörmland, som ju är känt som herrgårdslandskapet, ståtar följaktligen med en stor mängd herrgårdar. Dessa kunde dock inte fungera som ekonomiska enheter utan arbetskraft och det fanns därför dagsverkstorpare, lantarbetare, smeder, tegelslagare och andra yrkesgrupper representerade vid godsen.  En av dessa herrgårdar är Nynäs i Bälinge socken mellan Trosa och Nyköping, vars gårdsarkivet idag förvaras på Riksarkivet. I Nynäsarkivet finns många intressanta handlingar, bland annat ett dokument just från 1916 som visar hur arbetstiden växlade över året så att dagsljuset kunde utnyttjas maximalt.

b2ap3_thumbnail_Arbetstid-Nyns3.jpg

Arbetstid vid Nynäs gård 1916. Källa: Riksarkivet, Nynäsarkivet, Nynäs gårds arkiv, volym 21.

Som framgår av tabellen varierade arbetstiden från 7 timmar om dagen (december och första halvan av januari) till som mest 10,5 timme per dag (andra halvan av april till första halvan av september). Sannolikt var arbetstiden reglerad på liknande sätt på de flesta större gods. Även om lunchuppehållet kan förefalla generöst var det ändå fråga om långa dagar.

Nynäs ska inte förväxlas med det andra Nynäs i Södermanland, vilket är beläget i Ösmo socken och kom att namnge Nynäshamn. Nynäs i Bälinge är känt sedan tidigt 1300-tal och innehades vid 1300-talets slut av Bo Jonsson Grip. Det gick sedan i arv i släkten Grip innan det genom giftermål övergick till ätten Gyllenstierna. Huvudbyggnaden byggdes om på 1600-talet och på planschen av Nynäs i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua syns en halv byggnad.

b2ap3_thumbnail_Nyns-Suecia-Antiqua.jpgNågot beskuren bild från Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et hodierna

På 1700-talet fortsatte restaurationen och moderniseringen av den ståtliga huvudbyggnaden. 1984 inköptes Nynäs med omgivande marker av Landstinget Sörmland och Nationalmuseum. Godset är idag museum och rekreationsområde. På Nynäs finns ett i det närmaste komplett herrskapshem och även stora mängder textilier av skilda slag kärleksfullt bevarade. Nynäs, som även besöktes av deltagarna i senaste upplagan av Allt för Sverige, är ett självklart resmål för den bussutflykt Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening arrangerar fredagen 28 augusti i samband med årets Släktforskardagar. Bussutflykten fortsätter sedan till Ludgo kyrka. Vid ingången till kyrkogården står två runstenar från 1000-talet och inne i kyrkan finns två 1400-talsskulpturer av Johannes Döparen och Jungfru Maria samt något så unikt som en karolineruniform från 1718. Det finns idag tre bevarade karolineruniformer, vilka tillhörde Karl XII, Fredrik I samt då denna tredje, som bars av den 19-årige löjtnanten Carl Wilhelm Drakenhielm från Östermalma i Ludgo. Egentligen borde hans öde ha ändrat den svenska historien. Han stack nämligen upp huvudet från löpgraven vid Fredrikshald och träffades av en fiendekula. Detta borde ju ha manat till viss försiktighet, men dagen efter gjorde en viss Karl exakt samma sak på samma plats och vi vet ju hur det gick.

Jag är knappast ensam om att beundra de vackra ting som visas upp i Antikrundan och uppskattar förstås att få lära mig mer om deras proveniens eller hur de tillverkats. Varje program hyser jag en stilla förhoppning om någon ska ha med sig ett föremål tillverkat av min fm mf mf mf Per Ivarssons bror Nils Bergquist (1716- 1792). Nils Bergquist var silversmed och hans resa från föräldrahemmet i Bärsta by på Yngarenäset till först Stockholm och sedan Sankt Petersburg var ingalunda unik för tiden.

En silversmed behövde som alla andra hantverkare gå i lära. Vid den här tiden var det en lång utbildningsväg för att bli mästare. I 1720 års skråordning, Ordning och skrå för Handtwärckare i Swerige och Finland, redogörs minutiöst för utbildningsgången samt de regler som gällde för rikets hantverksskrån. En lärpojke skulle ha fyllt 14 år och var sedan lärpojke hos en mästare i minst tre och som mest fem år.  Efter denna tid och efter att ha betalat diverse avgifter, kunde lärpojken sedan bli gesäll. Han ingick då ett avtal med en mästare om att arbeta i dennes verkstad. För att sedan bli mästare skulle gesällen visa "vittnesbörd om sitt ärliga förhållande", både att han var en ärlig och pålitlig person men också visa upp ett s k bördsbevis (bördsbrev) om att han var född i äkta säng. Dessutom skulle han visa att han varit gesäll i minst tre år samt tillverka ett mästerstycke som godkändes av borgmästare, stadens råd samt det lokala skrået. Det var viktigt att mästerstycket var ett självständigt arbete som visade gesällens skicklighet och stränga straff utdömdes ifall en mästare ertappades med att hjälpa till med mästerstycket.

För de skräddare och skomakare som var verksamma på landsbygden gällde inte samma föreskrifter. Den viktigaste regeln för dessa var att de endast fick vara verksamma i sin hemsocken, som s k sockenhantverkare. Det finns alltså inga bördsbevis eller skråhandlingar bevarade efter dessa. 

För att bli antagen som gesäll behövde Nils Bergquist alltså visa upp ett bördsbevis. Det lydde så här:

"Unga drängen Nils Ivarsson, som är uti det lovvärda guldsmedsämbetet uti Stockholm, anhöll om häradsrättens bevis, angående sin äkta börd. Och alldenstund kyrkoherden H. Lindberg, genom extrakt utur kyrkoboken av den 17 hujus attesterat, det Nils Ivarsson är född uti Bärsta by och Stigtomta socken 28 Februari 1716 av ärliga och kristeliga föräldrar, nämligen av fadern Ivar Larsson och modren Anna Persdotter, för den skull blev det begärda börddesbrevet honom beviljat." (Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21)

Nils Bergquist blev 1736 5/5 inskriven som gesäll hos guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre i Stockholm. Gustaf Stafhell tog sitt namn efter föräldrahemmet Stavhälla i grannsocknen Björkvik, beläget ungefär en mil från Bärsta. Det är troligt att familjerna kände varandra sedan tidigare men jag har inte kunnat påvisa något släktskap dem emellan. Gustaf Stafhells far Anders Larsson var en flitigt anlitad snickare som tillverkade altartavlor och predikstolar till flera sörmländska kyrkor, bl a Runtuna och Vagnhärad. Givetvis fanns hans hantverk också i hemsocknens kyrka, men när kyrkan förstördes i en brand 1869 blev även hans predikstol och altartavla lågornas rov.

^{Katarina den storas silverterriner, tillverkade i Sankt Petersburg 1768 av Nils Bergquist. Foto med tillstånd från Stockholms Auktionsverk}

Med en kaffekanna som mästerstycke blev Nils Bergquist 1748 8/4 mästare i Stockholm med egen verkstad och medlemskap i guldsmedsskrået. Trots - eller kanske tack vare - att verkstaden gick bra, bestämde sig Nils för att söka lyckan i en annan huvudstad. Han reste 1764 över Östersjön och etablerade sig i Sankt Petersburg. Kort efter sin ankomst anlitades han av det ryska hovet, och levererade bland annat år 1768 sex stycken silverterriner till Katarina den stora.
Terrinerna är 52 cm långa och väger 5 kg styck. Fem av terrinerna såldes efter den ryska revolutionen på Bukowskis i Stockholm och två av dem utropades på nytt på Stockholms Auktionverks  Ryska auktionen 2005 och såldes då för 750 000 kr styck. En av terrinerna finns sedan våren 2009 på Nationalmuseum i Stockholm. Nog är det vid anblicken av dessa imponerande terriner lätt att förstå varför Nils Bergquist betraktades som en av samtidens främsta mästare.

Nils Bergquist återsåg troligen aldrig sitt forna hemland efter flytten och slutade sina dagar 1792 29/6 i Sankt Petersburg.

_Källor:

_{Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21}

_{Sankt Petersburg, Sankta Katarina, C:49}

_{Falck, A. E., Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping. Nyköping, 1928}

_{Holmquist, Kersti, Guld- och silversmed. I Hantverk i Sverige. Stockholm, 1996}

_{Jangfeldt, Bengt, Svenska vägar till S:t Petersburg. Stockholm, 1998}

_{Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige. 1520- 1850. Stockholm, 1925.}

Den senaste tiden har jag stött på väldigt många avrättningar i kyrkböckerna, liksom de oftast fasansfulla brott som lett till galgbacken. Min första åtgärd är alltid densamma: att gå till Rötters Faktabanken och sedan databasen för Avrättade för att kontrollera om avrättningen redan finns inlagd där. Om inte så skriver jag förstås in notisen i den interaktiva databasen där det i nuläget finns 898 registrerade poster. Databasen är upplagd landskapsvis och att forskare i vissa landsändar varit flitigare att registrera visas inte minst genom att Gotland med sin relativt begränsade folkmängd ståtar med 70 avrättade medan Närke har 15 registrerade poster och Östergötland 45. Mitt eget Södermanland har i nuläget 42 registrerade avrättningar. En snabb koll visar att jag registrerat 9 av dem, men jag insåg nu att de båda avrättningar som berör min egen släkt inte är inlagda. I min antavla finns både en mördare, som jag bloggade om i Förödande första fyllor, och ett par mordoffer. Ramund Olofsson i Tuddetorp, Tunaberg, som 1681 oförskyllt blev så illa slagen att han strax efter slagsmålet avled samt Brita Jonsdotter i Sätter, Runtuna som blev yxmördad av en rånlysten återfallsförbrytare. Den brottsutredningen, som jag bloggade om i fjol i Mordutredning anno 1710, är en detektivhistoria i miniformat där mördaren avslöjades genom de föremål han efterlämnat på brottsplatsen.      

För någon vecka sedan gjorde jag en släktutredning och hamnade då i ett sorgligt familjedrama. Fadern hade först slagit sin 13-årige son i nacken med en yxa och anföll sedan den arme pojken med en kniv. Föga överraskande dömdes han till döden för dådet, och anges i Runtunas dödbok ha mist högra handen innan han halshöggs och steglades på galgberget vid Nyköping. Enligt en karta från 1670 låg galgberget strax norr om Rosenkälla vid vägen mot Sjösa. Undrar just hur många Nyköpingsbor som skulle kunna peka ut var galgberget låg...

b2ap3_thumbnail_Skarprttarbila.jpg

_{Denna skarprättarbila användes sista gången 1845 9/4 vid avrättningen av Långlars Olof Hansson. Foto Sören Hallgren, Nordiska muséet.}

För några år sedan utforskade jag en ingift nära släktings rötter och hoppade till när jag tagit mig till 1800-talets mitt. Hennes anfader Långlars Olof Hansson är den man i min egen databas som jag minst av allt skulle vilja träffa.
Utdraget ur husförhörslängden nedan berättar skelettet i den förfärliga historien:
Inst[ällt] för Kyrkoråd för
oenighet med Hu[strun] 1841 26/12
Mördat Hustrun
Halshuggen 1845 9/3
Den sista siffran är suddig och i dödboken, Rättvik, F:14, framgår att han avrättades 9 april. 

b2ap3_thumbnail_Bingsj-Ddran-AI-1-1837-1846-Bild-5-sid-1x.jpg

_{Bingsjö-Dådran, AI:1 [1837- 46] sid 1. Bild från ArkivDigital}

Olof Hansson var 19 år gammal när han 1822 gifte sig med den 37-åriga änkan Lisbeth Eriksdotter i Bingsjö. De fick fyra barn, tre döttrar och en son, innan Lisbeth dog i nervfeber 1838. Efter tio månaders änkestånd gifte den nu 35-årige Olof om sig med den 29-åriga änkan Anna Eriksdotter som förde med sig en liten son från sitt första gifte. Olof hade under sin tid som änkling hunnit med att uppvaktat en annan kvinna, men trots att hon berättade för honom att hon väntade barn, valde han att gifta sig med Anna som vid vigseln var gravid i femte månaden. Olofs försmådda flamma såg ingen annan utväg än att döda sitt nyfödda barn och dömdes för barnamord. Olof Hansson menade att Anna bar skulden till att det utomäktenskapliga barnet dött och hämnades genom att förgifta sin sjuårige styvson. Underligt nog fick han inget straff för detta mord.
Mindre än en månad efter födelsen av makarnas tredje barn, dottern Katarina, högg Olof huvudet av sin sannolikt sovande hustru. Sedan vandrade han över till grannen och bad att få låna ved så att han kunde bränna upp liket. Det var det sista han sade innan han klev upp på stupstocken tre år senare. Han hade tigit sig igenom flera rättegångar och fortsatt sin självvalda tystnad under tiden i häktet. Hans sista ord efter denna långa tid i tysthet var att förkunna att han ansåg sig ha handlat helt rätt och riktigt. Den åsikten är och var han nog ganska ensam om. 

Hur såg en gård egentligen ut förr? Frågan går förstås inte att besvara exakt utan det såg säkert olika ut i olika trakter. I Södermannalagen reglerades att kyrkoherdeboställena skulle omfatta minst sju byggnader. Dessa var stuga, stekarehus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus. Så här står det i Byggningabalken i 1734 års lag:

I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och loft, visthus, lada med tu golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt therom stadgadt är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, at hålla them vid macht med egen kostnad.

När Olaus Bröms tillträdde som kyrkoherde i Björkvik i södra Södermanland år 1673 skrevs ett synesprotokoll över kyrkoherdebostället, som låg i Valla by nära den dåvarande kyrkan. Bostället omfattade dock inte ynka sju byggnader utan tjugotre: bagarstuga, kök, visthusbodar, badstuga, logar och lador, stall, fä-, får- och svinhus, 'bokekammaren', där prästen hade sitt bibliotek samt 'socknens nattstugu'. Prästgårdarna fick ofta tjäna som gästgiverier och husera förbipasserande. Här fanns alltså en särskilt byggnad för detta ändamål. 

23 byggnader fanns det knappast på särskilt många "vanliga" bondgårdar, men byggnaderna var fler än vi oftast föreställer oss. Funktionen för de flesta är nog ganska uppenbar, men vet du verkligen vad en visthusbod, ett transformatorhus, ett oxhus, ett pörte, ett brygghus eller en loftbod användes till?

b2ap3_thumbnail_Lind.-Jordkllare.JPGByggnaderna vid godsen är ofta utsmyckade. Denna dörr vid Lindö i Runtuna leder till en jordkällare. Foto Camilla Eriksson

Huvudtemat för årets Släktforskardagar är Ett gods - en värld. Herrgårdarna är ju mångtaliga i herrgårdslandskapet Södermanland och manbyggnader, flyglar och alléer är vanliga syner när man färdas på den sörmländska landsbygden. Ekonomibyggnaderna vid godsen är också imponerande skapelser. Men det behövdes förstås arbetskraft till dessa ekonomibyggnader, och det finns därför gott om arrendegårdar och arrendetorp inom gångavstånd från herrgårdarna.

Alla föreläsare till Släktforskardagarna är bokade och kommer efter hand att presenteras. Inledningstalare är Karin Lindvall från Sörmlands museum som pratar just kring temat Ett gods - en värld. 

Litteratur:

Lantbrukets byggnader - bebyggelse på den sörmländska landsbygden. Eskilstuna, 2005

Schnell, Björkviks socken, Nyköping 1963, s 21f.

Sveriges Rikes Lag 1734, faksimil 1984.

Vi har väl alla massor med kort liggande i lådor eller prydligt insatta i album. Vissa av personerna och platserna på korten är identifierade, andra inte. I somras pratade jag med en av våra medlemmar som också är engagerad i sin lokala hembygdsförening, som omfattar fyra ganska små socknar. Hon nämnde då att hembygdsföreningen har ganska ont om gamla skol- och konfirmationsfoton. Min farmor och mormor växte upp i samma lilla socken någon mil utanför Nyköping och gick förstås i skolan där, medan min farfar växte upp i och gick i skolan i en närliggande likaledes liten socken. Socknarna utgör hälften av denna hembygdsförenings område, så jag hade ett ganska stort antal skol- och konfirmationskort. Korten låg mer eller mindre bortglömda i en låda i mitt vardagsrum, men numera har hembygdsföreningen fått scannade kopior.

b2ap3_thumbnail_Konfirmation-Ebba.jpg

Farmor Ebba är lätt att hitta på kortet då hon är den längsta av flickorna.

Jag är förstås inte ensam om att ha skol- och konfirmationskort från äldre generationer. Kolla med berörda hembygdsföreningar ifall de kan ha intresse av dina kort!

Om du själv är på jakt efter skolkort med äldre släktingar så ska du förstås börja med att fråga just den lokala hembygdsföreningen. Foton kan också finnas i skolarkivet, som sannolikt förvaras på stadsarkivet. För några år sedan var jag och en forskarbekant på Stadsarkivet här i Nyköping. Jag följde min morfars brors politiska karriär i kommunala handlingar (han var i många år kommunfullmäktiges ordförande), och hon studerade sin pappas skolgång. Närvarolistorna från hans skoltid var oerhört detaljerade, och hon hittade också ett antal skolkort.

"Det fanns inga stora slätter som i Skåne och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt. "Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning", tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig. Så snart som en slätt höll på att växa sig stor, kom en kulle och ställde sig i vägen, och om kullen ville länga ut sig till en ås, tog slätten vid igen. Så snart en sjö blev så stor, att den tog sig något ut, smalnade den av till en å, och ån fick inte heller flyta lång sträcka, förrän den blev utvidgad till en sjö. Vildgässen flög fram så pass nära kusten att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fick inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte. Barrskog bytte om med lövskog, åkrar med mossar och herrgårdar med bondstugor."

Det är över 100 år sedan Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson beskriva Sverige sett från en gåsrygg. Hennes beskrivning av Sveriges lustgård Södermanland stämmer fortfarande väl in. Landskapet är omväxlande och oerhört vackert på de allra flesta håll. Inte undra på att mina förfäder var hemkära när deras omgivning var både varierande och tilltalande! Trivdes man inte på sin födelseort väntade helt andra livsbetingelser runt hörnet så de flyttade sällan längre sträckor.

b2ap3_thumbnail_Sdermanland-collage3.jpg

^{På övre raden en stadsvy i Nyköping, Halla kyrkogård och ett torp i Runtuna.}

^{På nedre raden en torparfamilj i Svärta,hembygdsgården i Malmköping samt en sågarbetare i Vrena.} 

Precis som landskapet är omväxlande skilde sig också livsbetingelserna för sörmlänningarna. Herrgårdsherrskap, torpare, soldater, gruvarbetare, stadsbor och hantverkare levde ofta sida vid sida under helt olika villkor. Under det gångna året har jag i ett antal bloggar berättat om olika sörmländska levnadsöden: mannen med träbenet, slaktarsonen vars liv egentligen ändade i en skyttegrav på västfronten, en förtvivlad änka och en vanmäktig minuthandlare. Det finns förstås massor med fascinerande historier kvar att förtälja!

Har du också sörmländska rötter? Skriv din släktberättelse och delta i den berättartävling som arrangeras av Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening och Södermanlands Nyheter. Berättelsen, som ska ha förankring i Södermanland, får vara max 12 000 tecken och ska förstås ha anknytning till släkt- eller hembygdsforskning. Fem vinnare i tävlingen tillkännages på Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti. För tips om hur du kommer igång med skrivandet, läs gärna Eva Johanssons blogg Skriv för släkten!    

Även med en begynnande snöstorm yrande utanför fönstret är det ibland svårt att sätta sig in i den utsatthet våra förfäder stundtals befann sig i. En särskilt utsatt grupp var förstås de ogifta mödrarna. Om fadern inte tog sitt ansvar föll det ju på modern att ensam ta hand om barnet. I min antavla finns en handfull fall med Fader Okänd. Min mm mm fm Maria Bengtsdotter föddes 1790 i Nykyrka socken någon mil utanför Nyköping och tjänade som piga på några ställen innan hon blev inhyses, tydligen utan större arbetsförmåga.

"På begäran av pigan Maria Bengtsdotter i torpet Hällsätter denna församling, som ärnar anhålla hos kungliga Serafimer Ordens Gillet om något understöd till föda och uppfostran för sina oäkta barn: Karl Erik född 1817 den 14 december, och Per August 1822 den 19:de januari, kunde församlingens ledamöter med skäl vitsorda, att hon, så länge hon kunnat dragit all moderlig omsorg, för dess barn, utan att därvid velat besvära andra. Men vore nu så försämrad till sina villkor, att hon behövde det understöd, som Kungliga Serafimer Ordens Gillet henne nådigt skulle vilja tilldela" (Råby-Rönö, KI:3, sockenstämmoprotokoll 1824-02-01).

Maria Bengtsdotter dog redan 1827, när sönerna var på tionde året respektive fem år gamla. Karl Erik var gammal nog att bli tjänstegosse och få klara sin egen försörjning. Han tog namnet Dahlberg och levde ett rätt fattigt och strävsamt liv som bruksarbetare, torpare och skräddare fram till sin död på 43-årsdagen år 1860. Liksom modern blev hans liv alltså kort, och han efterlämnade änkan Anna Sofia och tre döttrar i åldrarna 10 till 18 år.

Lille Per August var alltså bara fem när modern dog. Han blev fosterson hos den 25-årige soldaten Adolf Thun, vars 35-åriga hustru Brita Kristina Persdotter var kusin till Maria Bengtsdotter. Adolf och Brita Kristina gifte sig en tid efter Maria Bengtsdotters död, flyttade därefter till Råby-Rönö och tog omedelbart hand om den föräldralöse lille gossen. Några egna barn fick de aldrig.

I nästa husförhörslängd finns en notering om att Per August i flera år vistats "hos Strandberg i Nystugan". Torparen Gustaf Strandberg i Nystugan hade tidigare varit skräddare och troligtvis gick Per August i skräddarlära hos honom. När Adolf Thun och Brita Kristina Persdotter 1834 flyttade från socknen, lämnade de kvar den nu 12-årige Per August hos Strandbergs i Nystugan. Att Gustaf Strandbergs kusins sonsons son mer än ett sekel senare skulle komma att gifta sig med Per Augusts brorsdotters dotterdotter hade de förstås ingen aning om.

Per August förses nu med patronymikonet Persson i husförhörslängderna. Han var ju tämligen liten vid moderns död så omgivningen verkar ha känt till vem fadern var. Tydligen hette fadern Per, vilket inte begränsar urvalet särskilt mycket i det på namnfantasi tämligen befriade Södermanland. 1835, när han var 13 år gammal, blev den vanartige Per August Persson tvångsintagen på korrektionshuset i Nyköping.

b2ap3_thumbnail_Gamla-residenset.jpg

_{Gamla residenset vid Nyköpingshus där korrektionshuset var inrymt}

Nästa gång jag träffar på Per August är nästan 20 år senare, 1854. Han bor då i Stockholm och kallar sig för Per August Persson Broman. Kanske finns här en ledtråd till den okände fadern Pers identitet. När Per August föddes var klockaren i Råby-Rönö änkling. Klockaren hette nämligen just Per Broman. Det är förstås möjligt att namnvalet är en ren slump eller så kanske klockaren var en vänlig och omtänksam man som inspirerade Per Augusts namnbyte.
1857 gifte sig Per August Broman med småländska Katarina Maria Johansson. De flyttade runt i Stockholm med sin växande barnaskara som kom att omfatta tre söner och fem döttrar. Per August Broman drev minuthandel och Maria Katarina en månglerirörelse. De verkar sällan båda jobba samtidigt utan verkar turas om att stå för familjens försörjning. 1881 flyttade familjen till Adolf Fredriks församling. Stockholm saknar ju husförhörslängder för denna tid och i stället folkbokfördes befolkningen i Rotemansarkivet. Flyttlängderna är därför extra viktiga källor. Det här är familjen Bromans inflyttningsnotis:

b2ap3_thumbnail_Adolf-Fredrik-BIa-15-1881-1881-Bild-53-sid-49x.jpg

_{Adolf Fredrik BIa:15. Bild från ArkivDigital}

Makarna dog alltså med två dagars mellanrum. Vilken epidemi härjade då i Stockholm i mars 1885? I Adolf Fredriks dödbok finns inga spår av någon epidemi. Dödsorsak för Katarina Maria anges vara Morbus psychicus (Mani), vilket väl bör uttydas som maniskt tillstånd under psykisk sjukdom. En olyckshändelse till följd av hennes sinnestillstånd, kanske. Per August greps uppenbarligen av en så stark vanmakt vid hustruns död att han helt förlorade fotfästet i tillvaron och två dagar efter hustruns död gick han ut på Djurgården och sköt sig. Hemmet splittrades förstås i och med föräldrarnas död. De fick fattigbegravning och de yngsta döttrarna hamnade på barnhem. Så småningom kom sex av barnen att emigrera till USA.

Nu i veckan är det 20 år sedan jag första gången besökte landsarkivet i Uppsala för att ta reda på mer om mina förfäder. Då visste jag förstås inte att jag skulle möta så många underbara släktforskare eller hitta alla dessa fascinerande levnadsöden som gömmer sig i arkivhandlingar. På tiden släktforskade man på arkiven, i originalhandlingar och genom att läsa mikrokort. På länsmuséets arkiv hemma i Nyköping fick man ofta i stället använda slitna rullfilmer som fick hanteras varsamt för att inte ytterligare bitar skulle lossna. Sedan fick man förstås beställa mikrokort och det kunde ta åtskilliga månader att följa en familj, särskilt om de flyttade ofta och man behövde följa dem i många olika socknar. Jag suckade särskilt över en familj bland mina kusiners anor som visserligen i stort sett flyttade mellan tre socknar, men dessa låg i skilda län och materialet förvarades på två olika landsarkiv.

Nog är det skillnad att forska idag när kyrkböckerna bara är ett klick borta på datorn och kan studeras dygnet runt hemma på den egna kammaren! Detta att materialet är så lättillgängligt är också en nackdel. Färre besöker arkiven, som drar ner på både öppettider och personal. För de forskare som vill och kan besöka arkiven blir tillgängligheten alltså sämre. Vissa umgås i olika diskussionsforum på nätet eller har kontakt via e-post men många nöjer sig med att skumma diverse forum och hemsidor för att sedan förvandla hypoteser och teorier till sanningar som sprids vidare. Här fyller släktforskarföreningar en dubbel roll: där möter man andra som delar ens intresse och så får man lära sig att släktforska genom kurser, föredrag, utflykter eller helt enkelt genom att möta andra medlemmar i föreningen. På köpet har man väldigt trevligt, och hittar ofta livs levande släktingar!

b2ap3_thumbnail_Annas-trta3.jpg

^{En smarrig glasstårta för att fira mitt lilla jubileum. Fotograf och tårtkreatör: Anna Eriksson.}

Vad ska jag då ägna mig åt efter 20 års forskande? Jo, som sagt är förutsättningarna annorlunda idag jämfört med när jag började. Mikrokorten var ofta svårlästa, särskilt om de kyrkböcker som filmats var skadade. På min farfars sida finns en gren som skiljer sig från de andra då det är de enda anorna jag har från Dunker och Lilla Malma med omnejd. Just Lilla Malmas kyrkböcker var riktigt trista att traggla sig igenom på mikrokort så jag har inte ägnat mig åt den här grenen på säkert 18 år. I år ska jag därför lägga min gamla forskning åt sidan och förutsättningslöst forska om hela den släktgrenen, med utgångspunkt från min ff fm f som var född 1823. Kanske får jag byta ut några anor men framför allt borde jag hitta mer kringinformation om dessa anor som jag missade en gång i tiden. Trots allt är jag nog lite bättre på att forska numera!