För ett par dagar sedan anlände planskiss och bordsnummer till Släktforskardagarna i Skövde. Nu är det igång igen på riktigt! Efter två inställda evenemang, ska det äntligen ske igen. Hotell, folkmassor, montrar, dataskärmar och böcker. Svettigt, trångt, vattenflaskor, högljudda skratt, dånande speakerröst som försöker överrösta sorlet (och ibland lyckas), föreläsningar, lotterier och sälj, sälj, sälj! 

Det är inte utan att man känner sig lite vilsen. Det var på sätt och vis lättare när jag representerade en förening. Då var det bara att packa och sticka, så att säga. Nu när jag är ute på egen hand, är frågorna fler. Hittar folk mig vid det där bordet? Borde jag ändå ha bokat en elkontakt för dator? Men vad skulle jag ha visat på den, mina tidigare böcker? Apropå tidigare böcker, vilka ska egentligen med till Skövde? Prästergötland förstås, och böckerna om Halland. Ska jag ta med boken om Morden i Midsomer, som ju inte ens med bästa vilja i världen kan räknas som släktforskarlitteratur, men som har varit så poppis på tidigare släktforskardagar? Benombrottet kan jag ursäkta. Den handlar om mitt personliga benbrott, och jag är ju släktforskare! Logiskt, eller hur? 

Sedan är det årets nya 'bäbis'. Hinner den bli klar i tid? Hur stor upplaga ska jag ta? Finns tryckeriet fortfarande, eller har de som så många andra gått i  konkurs under pandemin? 

Sedan blir det Halmstad i oktober. 40-årsjubileum med tillhörande mässa. Och kanske blir det någon form av bokbord i Stockholm i år? Och sedan...

Ja, nu börjas det igen. Och det ska bli så otroligt roligt! Jag gläder mig enormt åt att få träffa alla som under de senaste två åren har reducerats till en pytteliten fotoruta i sociala medier. Jag tror också på stor publiktillströmning. Det uppdämda behovet av att få träffa andra släktforskare måste ha vuxit till enorma proportioner under de dystra pandemiåren! 

Hoppas få träffa er alla i Skövde! 

Bilden: Från Världens längsta bokbord i Stockholm 2012. Foto: författaren

Olof Hedqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Valfrid Hedqvist föddes 1873-10-12 i Grannäs, Skellefteå socken som son till Carl Gustafsson Hedqvist, bördig från Fisktjärnliden, Burträsk och hans hustru Maria Kristina Andersdotter, barnfödd i Kattisträsk, Norsjö. Olof var näst äldst i en syskonskara på åtta.

Cirka 1897 utbildade sig Olof till skräddare. Han flyttade till Nyhem, Skråmträsk och slog sig ner där. 1905 flyttade O. V, som han kallades, till Lycksele. Där gifte han sig med Selma Maria Hällgren född 1887-05-23 i Fårträsk, Malå, dotter till Salomon Hällgren och hans andra hustru Sara Sofia Renström, båda bördiga från Arvidsjaurs socken. Selma hade åtta helsyskon och dessutom några halvsyskon.

1908 flyttade O.V. och Selma till Hällnäs, Degerfors (Vindeln). Där föddes också makarnas första barn innan flyttlasset gick vidare till KvSelma Hedkvist född Hällgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. arnriset, Burträsk året efter. 1910 flyttade familjen till Klutmark, Skellefteå där O.V. startade en handelsrörelse som han drev fram till 1920. Därefter blev han försäljare för framstående maskinfirmor. Familjen utökades med sex barn. 1924 bosatte sig Hedqvists i Bastuträsk. I Bastuträsk föddes ytterligare en son i familjen.

1934 lämnade familjen Bastuträsk för att slå sig ner i Bjurliden utanför Boliden. Där byggde familjen en gård tillsammans med äldste sonen. Han slutade som försäljare vid uppnådd pensionsålder.

O.V. Hedqvist hade många vänner i norra Västerbotten där han kuskat runt, oftast på cykel, för att göra affärer. Den som en gång mött honom, den blev hans vän. Samvetsgrant och ärligt behandlade han alla och delade med sig av sin humor. Hans liv och leverne präglades av en stark gudstro. Under åren i Bastuträsk och Boliden var hans plats vid missionsförsamlingens möten sällan tom.

På juldagskvällen 1946 insomnade Selma på Skellefteå lasarett. Det var det tredje dödsfallet på fem dagar i byn Bjurliden. Olof var pigg för sin ålder. 70 år gammal hjälpte han sonen med dennes trädgårdsodling. 80 år ung var han fortfarande livskraftig trots avsevärt nedsatt syn. Efter en tids sjukdom avled Olof på Sturebys sjukhem i Stockholm den 19 april 1961, vid en ålder av 88 år. De sista åren av sitt liv hade han vistats hos en dotter i Stockholm.

Bouppteckningar har jag kommit att uppskatta allt mer. De ger inte bara ekonomisk information, vilket är nog så intressant, utan kan också säga oss mycket annat. Det här har jag bloggat om förut men det finns mer att säga om detta.

Här om dagen blev jag lite extra glad just på grund av en bouppteckning. I min uppdragsforskning läser jag ofta bouppteckningar. Nyss var det en kund som beställde en personutredning om sin morfars far. I familjen kände man inte till så mycket om honom för morfaderns föräldrar hade inte varit gifta men mannen hade erkänt faderskapet. Hur som helst så visade det sig att det i bouppteckningen efter hans död fanns både piano och violin. När kunden sedan läst om detta fick jag veta att det måste vara därifrån som den musikaliska ådran hos både kunden och kundens mor kommer. Musikinstrumenten i bouppteckningen blev en länk till den sedan länge döde förfadern. Av sådant gläds mitt hjärta.

Det fick mig också att tänka på en annan kund där en bouppteckning kom att ge lite mer personlig krydda åt släktberättelsen. I en släktutredning för några år sedan visade det sig att i ett par generationers bouppteckningar återfanns tre silverbägare. De nämndes i bouppteckningar efter både fadern och sonen, jag tror det var under första halvan av 1800-talet. För nästa generation tror jag inte bouppteckningen då fanns digitaliserad. Jag nämnde det i alla fall i släktberättelsen och sedan berättade kunden att "en av de tre bägarna har jag kvar". Kunden visste att det var en släktklenod hon hade och att det skulle ha funnits tre från början.

Så kan det gå när en läser bouppteckningar.

I min egen släkt har jag inte hittat så mycket sådant men det kan ju finnas andra i min släkt som har arvegods som finns med bland uppräkningarna i bouppteckningarna.

Jag är glad att Arkiv Digital uppdaterat sitt bouppteckningsregister på senare, det är mycket användbart.

Jag undrar om det är någon i Johanna Matilda Gustafssons släkt som har kvar chiffonjén som nämns i hennes bouppteckning. Det var nog en rejäl och fin möbel, värderad till 20 kronor. Johanna Matilda Gustafsson dog den 9 februari 1896, familjen bodde i 4e kvarteret nr 67 i Hudiksvall. Bildkälla: Arkiv Digital.

Provinsialläkaren Johan Sannfrid Alvinzi i Karlstad dog den 2 juni 1930 och ägde vid sin död både fickur och en manschettknapp i guld. Fickur var ganska vanliga och många har sparats av efterlevande.  Bildkälla: Arkiv Digital.

Besticken efter min farmors föräldrar har vid arvskiften delats upp inom släkten och nu har jag bara en kniv och gaffel, som min pappa ärvt. Eget foto.

Vad kan vi använda släktforskning till?  En fråga som vi kanske ställer oss då och då när timmarna rinner iväg vid letandet efter små spår av försvunna människor eller när det visar att de uppgifter som fanns i trädet inte riktigt stämmer, bara att koppla bort en gren eller två. Kan det visa sig att vårt stora intresse för det som hänt tidigare inte är värt något, ett trevligt tidsfördriv, men inte mer.

Naturligtvis finns det mycket i släktforskningen som är användbart. Genom vår historia får vi en egen plats och kan utvecklas på många olika sätt. En ökad förståelse ger oss möjligheter att sätta in skeenden i historiska perspektiv, och det ger många ringar på vattnet. Och visst är vi många som drömmer om att hitta riktigt långt tillbaka i tiden, förbi okända förfäder, förbi brunna kyrkböcker och andra hinder. För en del betyder riktigt långt tillbaka bara någon eller några generationer, för andra hundratals år. Tänk om farfars farfars far visar sig vara den engelsman som skrönan säger. Eller om det är sant att min linje har en koppling till föräldrarna till gamle Olof i Buresläkten, att det finns en synlig koppling till hans bror.

En hel del av dessa funderingar förblir säkert bara drömmar eftersom det saknas källor, och de går inte att uppfinna på nytt. Men visst kan det vara spännande att försöka. Och då kommer jag in på nya ”källor”, kanske finns det annat än de som vi brukar använda som kan ge svar.  Och visst finns det nya vägar, inte minst genom DNA-forskningen, där nya framsteg görs varje dag. Vi hoppas och tror att vi med teknikens hjälp ska kunna spränga de hinder som hittills gjort det omöjligt att passera vissa tidsgränser.

fri bild från Unsplash av Dzianis Sukhavarau

Och nog finns det möjligheter, tidigare okända kopplingar kommer i dagen och vi lär oss nytt. Men det finns också begränsningar, som inte alltid syns. Jag har gjort ett så kallat Y-test, har låtit ett företag titta på hur min Y-kromosom, som jag ärvt från min pappa, som ärvt den från sin pappa och så vidare bakåt genom många, många generationer. Utan att gå in för djupt i det hela så blir resultatet av den största undersökningen en liten kvist längst ut på träd som avser alla män och deras bakgrund. Eftersom alla inte testats så finns det fortfarande ännu mindre grenar och till slut löv som kan ritas till på min lilla kvist, men det som jag finner intressant är att på min närmaste kvist sitter VK279.

VK279 låter ju inte som en person som kan hittas i kyrkböcker, och det kan vi inte, men det är benämning på en man som bodde utanför Odense i Danmark, som på 900-talet begravdes på ett sådant sätt att forskarna misstänker att han varit inblandad i någon form av aktivitet som karaktäriserar av våld.  Kanske var han ute på vikingatåg, kanske var det en slagskämpe av annat slag. Men visst är det spännande att ha som sin närmaste en sådan man, känns nästan som en nära släkting. Fast mitt i all denna extas så framgår det att vi två troligen har en gemensam anna för 1900 år sedan, så det kanske inte är så nära släkt, att hitta en gemensam ana som levde 900 år innan min danska släkting föddes. Det får nog vänta med slutsatser om vår relation.

Men det finns andra som tycker att det är intressant med vikingar. Företaget LivingDNA, som sysslar med släktforskning genom att använda DNA, har kommit på den ljusa idén att skapa en typisk viking utifrån 440 testade fynd som sträcker sig över en period av några tusen år och som på olika sätt kan kopplas till förtida, samtida och sentida vikingarelaterade beteenden. För 200 kronor kan sedan den hugade få svar på frågan om sin egen vikingakoppling. Det sker genom att företaget svarar med ett vikingaindex, exempelvis 80%, som säger att ditt DNA liknar Viking-DNA mer än 80 % av alla företagets kunder. Inte ett ord om vad det innebär och totalt värdelös information.

Så om du ser erbjudanden om att få fram något som kopplas till vikingar, tänk på att det inte syns i ditt DNA om någon var viking, det var ju ett sätt att vara, inte något genetiskt. I det här fallet med Living DNA som jag beskriver är det bara ett sätt att göra en vinst på människor okunnighet och det vill nog ingen vara en del av.

De som känner mig lite närmare, och de som följt den här bloggen länge, vet att jag är väldigt svag för runstenar. Dessa oftast vikingatida sms med namn, berättelser och släktled tycker jag är helt fantastiska. 

Men långt tidigare, redan på bronsåldern, började framsynta personer skicka meddelanden till framtiden, men då inte i skrift utan i bilder. En bild säger ju mer än tusen ord, heter det, och visst har vi lärt oss mycket om bronsåldern och dess befolkning via hällristningarna. Ändå ligger vi i lä med våra bronsåldershällar, långt tidigare hade sumerer med kilskrift och bilder hört av sig, liksom egyptierna med sina pergament... Grekerna målade amforor, golv och väggar med berättelser ur sina liv, och romarna var inte sena att haka på när de erövrade områdena runt Medelhavet. Gudar och människor blandades med mat, dryck, djur och växter, allt värdefullt för oss sentida historienördar. 

När kristendomen segrat i det vi idag kallar Sverige, började man bygga kyrkor, gärna på någon gammal hednisk offerplats. De flesta människor var på den tiden analfabeter och kunde inte läsa, allra minst bibeln, som dessutom var på latin. Dessutom predikade prästerna på latin. Då kom måleriet till god nytta. På väggarna och i kyrkvalven målades bibliska scener, helgon och syndare, för att förklara vad det hela gick ut på. Dessa personer kläddes i samtida kläder och frisyrer, samt hade ibland husdjur med sig, allt för att underlätta förståelsen. Vi sentida betraktare får således en god bild av hur folk levde och klädde sig i Sverige på den tiden. 

Sedan kom reformationen, bibeln och prästerna blev svenskspråkiga. Kyrkväggarna behövde inte längre tas i anspråk för bibelberättelser. Men konsten florerade desto mer på andra håll. Skulptörer och stora målare som da Vinci, Michelangelo och Botticelli florerade ymnigt runt Medelhavet. Strömningarna nådde Sverige med stormaktstiden, svenska dekoratörer knutna till palats och kyrkor studerade dem och lärde sig. Magnus Gabriel de la Gardie enrollerade mängder med artister och hantverkare till Läckö slott, varifrån 'Läcköskolan' blev ett begrepp. 

Sedan var det inte alls bara förmögna adelsmän som hade tillgång till konst. I sydligare delar av Sverige fanns 'gåramålare' som gick från gård till gård och målade bonader, längre norrut har vi de vackra hälsingegårdarna, ännu nordligare hade samisk slöjdkonst blivit ett begrepp redan då. 

Sedan har det fortsatt med diverse olika stilriktningar, färgskalor och materialval, nu kanske inte på samma sätt för att skicka meddelanden in i framtiden eller till omvärlden, men fantasin och färgerna råder det ingen brist på! 

Bilden: Sigurdsristningen i norra Södermanland, ett vackert konstverk...   Foto: författaren 

Jag har fått önskemål om att skriva ett inlägg och berätta lite grand om vilka källor jag använder till mina blogginlägg. Jag gör ett försök här. Tidningsnotiser, byaböcker, övrig lokalhistorisk litteratur och muntliga uppgifter från släktingar är framför allt de källor jag använder mig av, förutom kyrkböcker så klart. Svenskt porträttarkiv (portrattarkiv.se) innehåller också mycket användbar information liksom protokoll både från föreningar och kommun. Dessa har jag använt mig av när jag har bloggat om vissa individer. 

Tidningsnotis om Johan Granlund i Önnesmark, Lövånger som fyllde 60 år 1948. Från tidningen Skelleftebladet.

Förr var det vanligt att när någon fyllde år, att en text ofta skrevs om jubilaren. Texten skickades in till lokaltidningen. Ett exempel är denna tidningsnotis om Johan Granlund (se urklippet till vänster). Detta är en gångbar källa till ett blogginlägg.

Böcker om byar eller orter finns ju från alla delar av landet menBoken om min hemby Holmsvattnet var jag med och skrev. Den gavs ut 2015. Så här kan en byabok se ut. Eget foto av bokens framsida. kanske är det vanligast i Västerbotten och i norra delarna av länet. Här har genom åren cirka 100 olika byaböcke givits ut om jag inte är felinformerad. Lokalbefolkningen har dokumenterat sin by eller sin trakts historia i en bok. Sådana böcker kan vara en guldgruva för släktforskare. De kan innehålla mycket värdefull och intressant information om ens släktingar. Ett tips från mig är att kolla upp om det finns någon bok skriven om den plats där era anor har bott. Byaböcker finns ofta att låna på bibliotek. 

Genom åren har jag intervjuat flera släktingar och antecknat, ibland spelat in, vad de har berättat. Deras uppgifter har jag också använt som källa i mina blogginlägg. Anekdoter om personer, fakta eller andra upplysningar man kan få av släktingar, kan man inte alltid hitta någon annanstans. Därför kan deras berättelser vara ovärdeliga för en släktforskare. Passa på att intervjua era anhöriga innan det är för sent. Även om inte ni har någon mor- eller farförälder i livet kan exempelvis deras eventuella syskon eller kusiner vara värda att ta kontakt med. De kan ha intressanta saker att berätta om släkten, det vet jag av egen erfarenhet. 

Det var några exempel på de källor jag använder mig av till mina blogginlägg. Säkert har jag glömt någon källa men de huvudsakliga har jag nämnt. Hoppas att ni läsare har fått lite inspiration att själva börja skriva om era släktingar i någon form. Det tycker jag att ni ska göra. 

I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.

Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.

Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.

Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.

Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok "Vävarnas barn" om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.

Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.

Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.

Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.

Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.

Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!

 Nedanstående bilder kommer från boken "Arbetets söner" från 1906, som finns på Projekt Runeberg.

Det vanligaste uttrycket bland släktforskare måste vara: Jag borde ha frågat.  Jag tycker jag hör det vid de nästan alla de tillfällen då några stycken samlas och talar om släktutmaningar. Tänk så mycket kunskap som går förlorad när någon som visste inte längre kan berätta. Och ibland ska kanske uttrycket förändras lite grann: Jag borde ha lyssnat.  Berättelser som hörts, men som inte skrivits ner eller dokumenterats på annat sätt försvinner lätt och när de behövs så vet vi kanske att svaret fanns, men hur var det nu, vem sa vad. Jag vet inte, men är det ett typiskt drag för släktforskare att fastna i tankarna om allt som borde ha gjorts?

Ibland finns andra faktorer som spelar in. Jag sitter med lite uppgifter om min farfars bror, Klas som föddes 1866 i västgötska Long, och som 1884 flyttade till Brålanda i Dalsland. Det verkar som hela släkten på farfars mors sida lämnade Västergötland och köpte nytt Dalsland. Men det är egentligen ovidkommande för mina funderingar, för 1888 så tar Klas ut flyttningsbetyg till Amerika. Han gör det tillsammans med sin bror Alfred och två kusiner, även de från Brålanda. Jag vet inte, men kanske var Klas och Alfred lockade av storebror Johans utresa tre år tidigare. Att ha utvandrare i släkten är inget speciellt, det har nog de flesta, och rör vi oss vid den här tiden så finns det en del information att hämta från olika källor.

Bodde man i Brålanda så var det naturligt att ta de cirka 10 milen till Göteborg och gå ombord på en båt där. Och passagerarlistor fördes med noggrannhet och sparades av Göteborgs poliskammare. Ordning och reda skulle det vara. Och även om det ibland blir lite olika uppgifter från flyttningsbetyg till passagerarlistor så är det till mycket stor del spårbart. På flyttningsbetyget stod det, för farfars bror Alfred att efternamnet var Johansson, men när jag hittar honom på passagerarlistan så står det ett nytt namn, Levander.  När och varför han bytte får jag nog aldrig veta, men det skedde i alla fall någon gång på vägen från Brålanda till Göteborgs hamn.  Kusinerna Albin och August finns med efter de två bröderna i utflyttningslängden och finns också med direkt under Alfred på passagerarlistan.

Fri bild Unsplash av Evan Dennis

Men Klas, hans namn står så tydligt och klart i utflyttningslängden men syns inte till på passagerarlistan. Konstigt att han inte finns bland de andra tre.  Kanske bytte han också namn, men det finns ingen Klas med annat efternamn på listan, och ingen mer från Brålanda som åkte den dagen heller. Kunde han ha ändrat allt, och i så fall varför?  Lämnade han Brålanda med de tre andra och kom bort på vägen, kanske han ångrade sig och stannade kvar i Sverige. Gjorde han det så borde han dyka upp, men jag hittar ingen kandidat.

Spårlöst försvunnen, det kan jag konstatera och när jag letat och letat så tog jag med mig frågan till min faster, den sista i generationen ovanför mig på farssidan. Vet du vad som hände med Klas, en ganska enkel fråga kan man tycka men svaret blev inte det jag förväntat mig. Det pratar vi inte om, det finns något hemskt i den frågan, var det svar jag fick. Det var så det hade sagts under många år. Vi talar inte om det, undrar om de trodde att det konstiga då försvann. Min faster hade en fundering om vad som skulle kunna ha hänt, men det ville hon inte dela med mig. Kanske gör jag det senare sa hon.  Men det blev inget senare, det var inte så lång tid efter vårt samtal som stroken kom, och samtalen handlade sedan om andra saker, minnet från förr var borta.

Jag får leva med att inte veta, allt kan inte få ett svar. Eftersom de tre andra reste, och de efterlevande på andra sidan atlanten inte hört något om Klas, så blir det spekulationer. Föll Klas offer för någon som ville åt pengar, kom han i vägen för en hästskjuts, ramlade han i sjön eller vad hände?

Har du liknande försvinnande eller har du tips på var jag söka.  Berätta gärna

Redan under mina år som storstadsbo, förundrades jag över lokaltidningarnas iver att regna in i brevlådan. Jag har till och med skrivit ett litet kåseri om förvirringen som lätt uppstår, då man i flera olika tidningar kan läsa om 'ett föredrag på tisdag' utan datum. Kommande tisdag eller den som inträffade igår? ( ur Stockholm från Örnet 2009) 

Fenomenet har följt efter ända hit till norra Roslagen, där jag numera bor. Först regnade det in tidningar. Sedan kom det under en dryg månad inga alls. Numera kommer det minst två olika lokaltidningar i veckan. 

Men lokaltidningarna må vara lite förvirrande i sin nyhetsrapportering, det är inte sällsynt med mer djuplodande hembygdsartiklar. Och de är guld värda för en nybo. För någon tid sedan läste jag en artikel om 'hatten i Grisslehamn' som fängslade mig så till den milda grad att jag rivit ur artikeln och sparat den. Om jag får tid, ska jag ta kontakt med författaren och höra om jag får återge delar av texten här i bloggen. 

Idag hittar jag en annan lokal släkt- och hembygdshistoria, som har med det upp-och-nervända ankaret att göra. Ett sådant ankare är Norrtälje kommuns symbol.  Flera inslag med historik om byggnader och platser i Roslagen har också förekommit. Visst är det mycket kungar, härförare och andra 'kändisar', men även lokala bönder och fiskare nämns ibland vid namn och plats. Jag misstänker att ungefär samma typ av artiklar förekommer i alla lokaltidningar i vårt avlånga land. Tyvärr har jag själv inte särskilt mycket släkt i Roslagen, men bor man kvar i något område där ens släkt härjat i århundraden, bör lokaltidningarna vara en möjlig källa till vidare forskning. Kanske kan man kontakta artikelförfattaren och få tips om nya källor. 

Det är förstås massor av annonser i tidningarna, men även dessa kan för en nyinflyttad vara av ett visst intresse. Man vill ju veta vad som finns av service och butiker på bygden! Visserligen är inte undertecknad, som varken har bil eller körkort, så värst beroende av däckservice, men det kan ju finnas andra i ens närhet som är intresserade. 

Dessutom annonseras diverse evenemang i lokaltidningen, och att gå på sådana är ju ett bra sätt att bli bekant med folk. Kanske har man då tur och hittar någon verklig 'inföding' med stora kunskaper om folk och fälador i trakten! 

Lokaltidningen är alltså definitivt värd att bläddra igenom även i nutid. Att gamla lokaltidningar är guld värda, vet de flesta av er redan om. Eller hur? 

Bilden: En bunt lokala lokaltidningar. Foto: författaren 

Isak Lundmark 1961. Foto: Rudolf Lundström. Privat bildsamling. Den 14 december 1898 föddes i byn Illvädersträsk inom Burträsk socken, en liten gosse som vid dopet fick namnet Isak Hjalmar. Föräldrarna var Johan Petter Johansson Lundmark, bördig från Sävar och hans hustru Magdalena Eufrosyna Isaksdotter, barnfödd i Burträsk.

Isak växte upp i en stor syskonskara, bestående av tio barn. 1902 flyttade familjen till Västra Blisterliden där de arrenderade en gård som ägdes av Domänverket. Utan vidare orsak brann gården ner till grunden en sommar. Anblicken av stora och vackra vidder smekte Isaks blick under uppväxtåren i Västra Blisterliden. Han upplevde gemenskapen med föräldrar och syskon, i en atmosfär där den yttre knappheten inte förmådde att kuva vördnaden för Gud samt belåtenhet. På ålderns höst mindes han ofta tillbaka till den tiden, särskilt till sin fromma mor, vilket för honom innebar en ljus och rik tacksamhet.

Redan i tidiga tonåren gav sig Isak ut i förvärvslivet. Han arbetade en tid i skogen men insåg snabbt att hans håg stod till snickeribranschen. Lundmark blev kompanjon med sin granne från barndomstiden, snickaren Viktor Dahlqvist. De båda startade 1918 en mindre snickerirörelse i Storliden, Burträsk. 1921 bar det av till Burträsk eller Gammelbyn som samhället hette då. Där byggde Isak och Viktor tillsammans med ytterligare en kamrat, en snickeriverkstad. 1925 brann denna verkstad ner. Under den tiden hade dessutom Isak lämnat firman. Tidigare hade Isak också haft tjänst vid möbelsnickerier i Umeå och Vännäs. Isak gifte sig samma år med Elin Josefina Morén född 3 september 1900 i Mora, Burträsk, dotter till Nikanor Morén och hans hustru Margareta Eufrosyna Asplund, bägge härstammande från Burträsk socken. Elin hade, liksom Isak, nio syskon.

Isak hade bestämt sig för att starta en snickerifabrik i Åsträsks stationssamhälle. Dit flyttade han med sin nyblivna hustru och deras nyfödde son 1925. Drivkällan till fabriken var en stor lokomobil, en slags ångmaskin. Det var en mindre anläggning men cirka tio personer hade nog arbete vid fabriken. Vad som skulle tillverkas vid industrianläggningen är inte känt men likkistor och byggnadssnickerier har nämnts som objekt. Redan 1929 brann fabriken ned och året efter lämnade Isak med sin familj Åsträsk. Flyttlasset bar av till Bygdsiljum där Isak hyrde B. Åströms snickerifabrik under cirka ett års tid. Familjen Lundmark bestod nu av fyra barn och två vuxna. 1931 övertog Isak sin svärfaders jordbruk i Mora, Burträsk och Lundmarks slog sig ner där. 1936 erhöll Isak anställning vid Bertil Lindgrens snickerifabrik i Bodbysund, 1944 blev han verkmästare där. Samma år föddes Isak och Elins åttonde barn, som också blev deras sista.

Vid sidan om sitt yrke hade Lundmark ägnat mycket tid och energi åt det kommunala livet. Han hade varit ordförande i Burträskkretsen av SAP, vice ordförande i kyrkofullmäktige, kyrkorådet samt i fattigvårdsstyrelsen. Ledamot i skolstyrelsen och ekonominämnden samt ordförande i socialnämnden var han också. I fem års tid innehade han posten som kyrkvärd. Isak var därtill medlem i Träindustriarbetarförbundet, Bodbysunds Arbetarekommun, hantverksförening samt blomsterfonden, med flera uppdrag.

När byggnadskontoret i Burträsk sökte efter en man i branschen föll valet på Isak Lundmark. Den platsen passade honom som hand i handske och där tjänstgjorde han ofta som arbetsledare. Under denna tid skedde en stor expansion på byggnadsfronten i socknen. På byggnadskontoret kombinerade han kontorsjobb med fältarbete. Han tjänstgjorde även som lärare vid kurser i byggnadsteknik. Tack vare denna befattning kom han i kontakt med invånarna i socknen och deras levnadsförhållanden. Detta hade han nytta av, eftersom han i egenskap av socialnämndens ordförande hade i uppgift att med samhällets omsorg ta hand om alla dem som hade behov därav. Därvid besjälades han av en stor lidelse, som på inget sätt grumlades av smicker eller sentimentalitet. När den nya kyrkan i Burträsk skulle uppföras invaldes Lundmark i byggnadskommittén. Det förtroendet var tveklöst det bästa han hade varit med om i offentliga sammanhang, sade han själv när församlingens nya katedral stod klar 1949.

Som person var Isak Lundmark lugn och försynt. Han var aktad och avhållen av alla han kommit i kontakt med. En stor vänskara hade han skaffat sig.

Sedan pensioneringen 1964 var han inte sysslolös. I hemmet hade han en mindre snickeriverkstad där han tillverkade fina saker. Den 9 juni 1970 slutade Isak sina dagar på jorden, han blev 71 år.

Om hustrun Elin kan berättas att hon var anspråkslös och trevlig till sin läggning. Hon var allmänt omtyckt i sin omgivning. Bredvid kallet som husmor hade hon ägnat tid åt den kristliga ungdomsverksamheten i trakten. Hon var också söndagsskollärarinna i Bodbysund i flera års tid. Därutöver kan nämnas att hon var ledare för syföreningen i Mora, Burträsk. Hon somnade in 1 maj 1989, 88 år ung. Då bosatt i Skellefteå.

Idag blir det ett kort och snabbt tips om förkortningar m m. Riksarkivet har en pdf-fil på nätet med förkortningar som användes i folkräkningarna och förmodligen också i kyrkböcker. Länk.

Dessutom vill jag tipsa om Riksarkivets många guider och vägledningar som är tillgängliga på hemsidan. De är bra hjälpmedel när du letar i andra arkivhandlingar än kyrkböckerna.

Vägledningar berättar om vilken information arkivhandlingarna innehåller och hur det är organiserat. De är gjorda av Landsarkivet i Uppsala. Länk.

Guiderna är lite mer kortfattade. Det finns bl a en guide till domböcker men i övrigt är det kanske lite mer ovanliga arkiv. Länk.

En sida med vägledningar enbart till krigsarkivets bestånd. Länk.

Det här är nog mitt kortaste blogginlägg hittills, misstänker jag. Just nu räcker tiden inte riktigt till allt jag har planerat och vill göra men det här hoppas jag kan vara till någon hjälp för andra släktforskare.

Det finns så många arkivhandlingar att läsa i och ibland kan vi behöva hjälp att hitta i arkiven. Eget foto.

Jag har en liten del att leta efter hur det egentligen hänger ihop mellan min morfars bror och hans fru. Det hela utspelar sig i Massachusetts och Rhode Island, två stater på östra kusten av Nordamerika. Det är inte alltid så lätt att hitta uppgifter men för varje gång jag försöker så kommer det fram någon ny liten uppgift. Jag vet inte alltid om det beror på att det läggs ut nytt eller om det funnits där hela tiden och jag missat det. Men så är det väl med all forskning, det kan ju finnas svar precis bakom hörnet, men man tittar inte där.

Jag vet i alla fall när morfars bror Karl August är född och det är alltid en tröst, även om det ibland verkar som om han själv inte alltid vet det eftersom det blir lite fel år på en del dokument. Men det får man vänja sig vid. Han reser över det stora havet till ”svenskstaden” Worcester där han redan har sin mormor, som vid 51 års ålder tyckte det fick vara nog i Sverige och drog västerut. Han finns som inneboende hos henne vid folkräkningen 1900, och det var bra för då blev det lättare att hitta både mormor och Carl August, som han benämns där. Sedan verkar det bli svårare att följa honom ett tag.

Längre fram i letandet så dyker Tekla Asp upp, och då som Carl Augusts hustru. Det har gått femton år sedan den dagen han bodde hos mormor och ingenstans hittar jag deras vigsel. Men i ett dokument från Rhode Island finns de två med en elvaårig pojke. Kan de ha gift sig någonstans, fått en son och flyttat till den nya staten, eller var ska jag leta. Vid närmare titt på originalet till dokumentet framgår det att pojken är ”stepson”, så då fanns han hos henne innan de blev ett par. Kanske inte vad jag hoppats på, men det är ju ingenting att göra något åt.  Behöver inte fungera på hur jag skulle kunna låta DNA vara en del av eftersökningen.

I författarens ägo

Tre år efter att de dykt upp i Rhode Island så kommer det sista dokumentet om Carl August.  Spanska sjukan härjar och den 3 oktober 1918 så avlider Carl August och hans relativt korta liv tar en ände. Vad jag kan se så finns inga dokumenterade genetiska ättlingar. Ett par år senare så tar tuberkulosen Teklas liv och hon hamnar i samma grav som sin make.  Pojken, Carl Bernhard, är nu 18 år och får klara sig själv.  Jag vet att hans familj faktiskt såg min morfars bror som hans pappa, så kontakten finns och vi kan dela historier som släktingar.

Men var kom nu Tekla ifrån, det blev nästa lilla undersökning, och då dök det upp nya ledtrådar. En kontakt i en facebookgrupp frågade efter ursprunget till några medlemmar i sin familj.  Vissa spår ledde till en bödelsfamilj i södra Sverige, som jag nämnt om i en tidigare blogg. Men det fanns också en linje till en Grundström, som det fanns lite olika platser kopplade till, Älvdalen, Regna, Åseda nämndes av den som frågade. Det var inte så svårt att hitta Jan Gustaf Grundström med hustru Emma Kristina Horn. Han var liesmed och hade flyttat runt till olika bruk i Sverige efter att ha först emigrerat och sedan återvänt.

Det kunde ha slutat där om det inte dykt upp lite nya namn som fanns både i USA och Sverige. Fast nu var det en annan liesmed, Carl Olof Horn med hustru Emma Josefina Grundström, som kom på tapeten. En Grundström till, kopplad till en annan Horn, och båda männen var liesmeder. Jodå, det var två syskon som gift sig med två andra.  Och när vi tillsammans försökte reda ut härvan av linjer hit och dit så tittade vi på Carl Olof Horns äldsta dotter, Tekla Horn. Och för att göra en lång historia kort, så småningom gick det att koppla släkten Grundström/Horn till min morfars bror, för visst var det Carl August fru som vi hittade.  Och här skulle jag kunna skriva mer om vad hon varit med om, men det sparar vi till en annan gång

Hade förmånen att få avsluta påskhelgen med kärt besök söderifrån. Avsikten var att få hjälp med min nya, tämligen igenvuxna trädgård. Undertecknad är allt möjligt utom hortonom, och de flesta buskar, träd och blommor är mysterier för mig. 

Ett bekymmer jag hade var att en stor, hotfull vintergrön växt höll på att effektivt ta livet av en av de få buskar jag känner till: rhododendron. Nu fick jag hjäp dels med att konstatera att jätten var en buxbom (Buxus sempervirens), dels med en proffsig beskärning av bjässen ifråga. Nej, inte i någon rolig form, typ kungakrona eller lejon, bara såpass att rhododendronbusken kan känna sig säker. 

Det var ofantliga mängder buxbom jag bar till kvisthögen, nästan ett ordinarie träd! Nyfiken som jag är, måste jag förstås slå upp denne gigant till buske. Den har använts mycket vid tillverkning av lådor och askar, läser jag på wikipedia. Och faktiskt, orden box, boett och bössa härstammar alla från namnet för buxbomsträ. Där ser man! 

Buxbom brukar sällan användas kommersiellt numera, men det anses vara mycket bra virke för små fartygsmodeller och liknande, eftersom det är hårt, kompakt och mycket jämnt. Dock är det svårlimmat! Kan vara bra att veta för dig som funderar på att börja bygga flaskskepp... Fram till 1800-talet användes buxbom mycket till tillverkning av blockflöjter, oboer och tvärflöjter. 

Buxbom är giftigt, men har använts som 'folkmedicin' vid feber och gallbesvär. Det är då rotbarken man använder. 

Jag fick också veta att jag har två vinbärsbuskar (om svarta eller röda är än så länge oklart eftersom bladen inte slagit ut). Vidare upphittades ett par träramar, vilket troligen innebär att där tidigare funnits ett trädgårdsland. Frågan är ju hur länge sedan det är. Jag vet ännu mycket lite om husets historia. Vinbärsbuskarna bör ha funnits där i minst tjugo år, enligt min expertvän. Men kanske är de mycket äldre. Har köksträdgården anlagts när huset byggdes, eller fanns den rentav ännu tidigare? Låg det något annat hus här före mitt? 

Dags att släktforska på huset!  

Bilden: Buxbomen, nu mycket snällare... Foto: författaren 

Idag är det den 16 april 2022. Den 16 april 1792, för exakt 230 år sedan, dog min mormors farmors mormors mor Bengta Nilsdotter. Två andra i min mammas släkt som dött den 16 april är Olof Persson (1738) och hans svärfar Götar Andersson (1705). Nej nu ljuger jag, för det är deras begravningsdatum. Och så har jag min morfars farmor Anna Christina Svensdotter som dog på samma datum 1906 och begravdes lite senare.

Men nu handlar det om Bengta Nilsdotter. Hon blev inte ens 45 år, för hon föddes den 7 maj 1747. Hon dog i lungsot, som så många andra.

Bengtas död den 16 april 1792 i Gällareds dödbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med sin make Bengt Nilsson och barnen Jöns, Kristina, Nils och Inger bodde hon på en gård i Övre Berg i Gällared i Halland. Yngsta dottern Inger är min ana, hon var sex år när hennes mor dog.

Det är förfärligt tragiskt med en sådan för tidig död, oavsett hur vanligt det var. Samtidigt är det detta som gjort det möjligt att hitta varifrån Bengta kom. I husförhörslängderna står bara när hon var född, inte var. Och hon var varken född i Gällareds socken, i pastoratet eller i de närmaste grannsocknarna. Nej, vi får ta oss nästan tre mil bort till Skärbäck i Sibbarps socken längre västerut. Och Sibbarps kyrkoarkiv är ett riktigt sorgebarn, där saknas ministerialböcker från 1762 till 1861. Husförhörslängder finns från vissa år under den här tiden och kontinuerligt från 1840.

När Bengta dog var barnen omyndiga. I bouppteckningen efter Bengta står det att barnens morbröder Nils Nilsson och Anders Nilsson i Skärbäck i Sibbarps socken var med och bevakade barnens rätt, plus deras morbror Per Nilsson i Grimetons socken. Det var den lilla pusselbiten som behövdes för att få veta varifrån hon kom. För där går det att hitta Bengta och hennes bröder i en familj i Skärbäck, inklusive hennes födelse i Sibbarp 1747. Där finns hennes släkt dokumenterad i kyrkböcker och mantalslängder i ytterligare fyra generationer bakåt.

Husförhörslängd från Sibbarp i slutet av 1760-talet. Bengtas familj i Skärbäck med hennes föräldrar Nils Bengtsson och Karin Andersdotter, bröderna Nils, Per och Anders som nämns i bouppteckningen och ytterligare två bröder som hette Lars och Bengt. Bildkälla: Arkiv Digital.

Utan den här noteringen i bouppteckningen lär jag inte ha hittat henne. Fast det hade jag förstås, om jag hade väntat tills jag fick tillgång till databasen Hallands befolkning. Som medlem i Hallands Släktforskarförening ingår den i medlemsförmånerna och publicerades på nätet för några år sedan. Ett fantastiskt bra hjälpmedel. Dessutom har släktforskarna som arbetat med boken "Gällared - Folk och bosättningar" hittat henne på samma sätt, det har jag senare sett.

Byn Berg där Bengta bodde under ett par decennier i sitt korta liv består av två delar, Övre Berg och Yttra Berg. Yttra Berg är naturreservat och där finns äldre byggnader kvar. Kanske var det ungefär så det så ut i Övre Berg också. 

Bild från naturreservatet Yttra Berg, som verkar vara ett stenrike. Bild från Wikipedia, foto: Arkland. Fler bilder finns på länsstyrelsens hemsida.

Det finns många olika sätt att släktforska och det finns många olika syften och mål inblandade.  Någon är barnhemsbarn utan kända föräldrar, eller har sådana anor i sin släkt och har egentligen inget att gå efter.  Andra funderar på om det stämmer att gården, som lär ha gått i arv i 15 generationer, verkligen kommer från en rak släktlinje.  Det används dombokssidor, barnmorskeböcker, lantmäterikartor och naturligtvis alla typer av kyrkböcker. Så har det sett ut många år även om tillgängligheten radikalt har förbättrats.

Sen kom nya verktyg, och ingen har väl undgått alla de fantastiska möjligheter som DNA-tekniken ger. Samma grund, men olika verktyg används för att kunna lösa problem, stötta befintligt material eller göra nya sammanställningar baserat på alla de uppgifter som man kan få fram.

En del av allt det som kommer fram har högt värde och ger stort och kvalitativt bra stöd till alla typer av släktforskning. Annat kan kanske ha värde, men då i andra former än rent släktforskningsmässiga.

Uppgifter om bakgrund, ursprung eller etnicitet, olika ord för samma sak intresserar en del, inte minst de som lever i migrationstäta länder. Det är få som har sitt ursprung i Amerika, utan släkten kommer från helt andra områden och där är dessa uppgifter mycket intressanta. Det finns naturligtvis ett intresse från vårt land också, men behovet är mindre eftersom vi på ett mycket bra sätt kan följa många av våra släktlinjer långt bak i tiden med de underlag som finns.

Det skrivs nu om en ny funktion hos Ancestry, det DNA-företaget som har flest testade på världsbasis, som delar upp den antagna etnicitetuppskattningen per förälder, utan att någon förälder är testad.  Det kan vara intressant att få veta var linjerna kommer ifrån så har man ett test hos dem så kan man titta på resultatet (funktionen rullas ut succesivt men alla får den)

Jag tittade på min egen uppdelning och ser att de föreslagit att min ena förälder har anor från Norge och den andra från Finland, och så lite smått från andra områden, och det kan ju se rätt ut.

Tabell från min egen sida på Ancestry

Så ser min uppdelning ut, anser Ancestry och det kanske är sant.  Eftersom det finns uppgifter om hur de ser på mig, utan att blanda in mina föräldrar så tar jag möjligheten och tittar på mig själv och tar fram uppgiften om Norge. Där skriver Ancestry, Din etnicitetsuppskattning är 12%, men den kan vara mellan 0 – 24 %.    Personligen så tror jag att det är noll, inga spår finns åt det hållet, och då kan inte min ena förälder ha något heller.   

Fast kanske det finns en risk eller möjlighet att det finns något, men då är det definitivt på samma förälder som har en finsk koppling från tiden 1590–1650. Undrar hur den kan bli 10 %, som syns i tabellen, efter så lång tid, fast läser jag på ett annat ställe så står de tDin etnicitetsuppskattning är 10%, men den kan vara mellan 0 – 18 %.  Tänk om även den är noll efter alla dessa år, då har både Norge och Finland försvunnit och jag och mina föräldrar har inte den föreslagna uppdelningen.

Den har sortens uppgifter som jag har fått är kanske roliga att prata om vid en middag, men har knappast någon högre släktforskningsbäring. Att jämföra DNA-uppsättningen hos mig men en stereotyp som ska föreställa en person från Norge eller Finland ger ingen större rättvisa åt allt det värdefulla som DNA kombinerat med släktforskning verkligen kan ge, men lite skämtsamt kan jag säga att det påminner om horoskop. Skriver man på rätt sätt så verkar det stämma, speciellt om man vill tro det som står.

Nu har jag skrivit om hur jag ser på den här typen av uppgifter, tilläggas skall att det inte är bara Ancestry som har dessa, det har de andra stora också, så funderingarna gäller alla. Men det kan också tilläggas att alla inte visar samma bild, så tittar jag på fler så kan jag kanske välja den som passar mig 😊

Jag började inte, som många i äldre tid, att släktforska för att sedan kunna skryta om mina ädla anor bakåt. Och hade jag gjort det, skulle jag nog ha fått lära mig 'den hårda vägen' att ett anträd levererar mycket blandad kompott. Vi har alla våra andelar av anor som kallats 'christeliga' eller 'dygdiga', och sådana som helt klart varit betydligt mindre kristeliga och dygdiga.... 

Men självklart finns det en och annan släktskap som tilltalar en lite mer. Olof von Dalin hör till dem. 

Olof Dahlin, som han ursprungligen hette, föddes 1708 29 augusti i Vinbergs prästgård, Halland. Far var prästen Jonas Dahlin, mor hette Margareta Birgitta Ausenia och var prästdotter. 

Flera uppslagsverk nämner att Olof hade 'gott påbrå'. Pappa prästen ansågs vara 'ett vittert snille' och mamma Margareta Birgitta var 'en duktig kvinna' (vad nu det egentligen innebär). 

Jonas Dahlin avled emellertid redan 1709, och Margareta Birgitta gifte om sig med efterträdaren,, Severin Bökman. Severin blev en omtyckt styvfar, som tog aktiv del i uppfostrandet av styvsönerna. Redan vid tretton års ålder kunde Olof skickas till Lund för högre studier. 

Först var tanken att den unge studenten skulle bli läkare, men det visade sig snart att hans håg stod till humaniora. 1727 lämnade Olof Lund, och for på sin lärares inrådan till Stockholm, där han blev informator hos kammarrådet Klas Rålamb. Olof trivdes bra, och fick via värdfamiljen tillträde till ett antal historiska bibliotek i huvudstaden. Detta hjälpte honom sannolikt uppåt i karriären, 1731 blev han extraordinarie kanslist vid Riksarkivet, och via diverse statliga verk och dito titlar, hamnade han så småningom som bibliotekarie vid Kungliga Biblioteket. Det var från den tjänsten som han år 1750 hämtades till hovet för att bli kronprinsen, blivande Gustaf III:s lärare på Carl Gustaf Tessins inrådan. 1751 blev Olof adlad och tog namnet von Dalin. 

Redan vid tidig ålder hade vår man börjat rimma. Han brukade författa 'små satyrer under form av avisor' för att roa familj och vänner. 1729 höll han på att råka illa ut för första gången. Han skrev en satir om präster, vilken angreps ganska häftigt på flera håll. Det avskräckte inte unge Olof. 1733-34 gav han anonymt ut tidskriften 'Then Swänske Argus' där han gjorde satirer och parodier på aktuella ämnen (förtida till våra nyårsrevyer och ståuppkomiker). Hans vän Karl Carleson hjälpte honom i början med utgivning och bidrag, men efter en tid klarade han det hela på egen hand. 

Then Swänske Argus var banbrytande på flera sätt. Dels var det första gången upplysningstidens idéer sattes på pränt i Sverige. Dessutom drog sig inte Olof von Dalin för att driva med överheten. Tyvärr existerade inte tidskriften mer än två år, arbetsbördan blev för stor för vår man. Han skulle ju sköta sin vanliga tjänst som kronprinsens lärare och stadstjänsteman därtill. Han blev invald i Vitterhetsakademin och var dess sekreterare. Han fick därtill rikets ständers uppdrag att författa Sveriges historia, vilket han gjorde, men hann tyvärr inte längre än till Gustav II Adolf. 

Vid hovet var Olof mycket populär, framför allt hos drottning Lovisa Ulrika. Detta blev med tiden en ganska farlig gunst för honom. Lovisa Ulrika fick Olof att skriva propagandaskrifter för att utöka kungahusets makt, skrifter som hennes make senare läste upp för ständerna. Och så var det kalottprediktningarna...

Olof var nog god kristen, men han avskydde storvulenheten hos dåtidens präster och drev ständigt med prelaterna via parodiska 'predikningar'. Redan 1751, när han höll de första låtsaspredikningarna på slottet, fick han en skrapa av Domkapitlet och en varning av ständerna. Den stränga ortodoxin från karolinertiden levde fortfarande kvar på sina håll, och den som på något sätt smädade Gud eller Sakramenten skulle enligt 1734 års lag mista livet. 

Olof, struntande i detta, tog på sig en röd kappa och papperskrage, och förvandlade sig till den löjlige prästen Nicopompus. Han predikade om den helige Julgrisianus och Sankta Filibunca, påstod att Judas Iskariot måste vara född i Skara med mera. Hovet vred sig av skratt, men det gjorde inte prästerskapet. 

1754 hade Olof von Dalin för drottningens räkning försökt inleda hemliga underhandlingar med Frankrike för att den vägen återuprätta en stark kungamakt i Sverige. När ständerna fick reda på det, var måttet rågat. Olof var nära att mista huvudet, men tack vare sina många mäktiga vänners inflytande, ställdes han år 1756 inför rätta endast för kalottpredikningarna. Han kom undan med böter och förvisning från hovet. 

I mars år 1756 slog sig en mycket olycklig Olof von Dalin ner på Engsö slott  vid Mälaren. Han hade ofta vistats där som gäst hos greveparet Piper och trivdes i den lugna och lantliga omgivningen. Det var där han började författa sin svenska historia. 

1760 hade stämningen svängt, Olof von Dalin hälsades välkommen tillbaka till hovet. 1762 fick han pension från sin tjänst som kronprinsens lärare, och året efter utsågs han till hovkansler. Men hans hälsa, som aldrig varit särskilt god, orkade inte med det nya ämbetets många göromål och uppvaktningar. 1763 den 12 augusti avled han på Drottningholm, och begrovs på Lovö kyrkogård. Där finns stort stenmonument upprest, som han delar med kollegan Klingenstierna, där man kan läsa att han 'med sitt kvicka skämt lättat de kungliga bekymren'. Det är Lovisa Ulrika som låtit resa stenen. 

Varken jag eller någon annan härstammar från Olof von Dalin eftersom han varken var gift eller hade barn. Men hans mor, Margareta Birgitta Ausenia var precis som min anmoder Gunilla Ausenia, dotter till den spionerande prästen, Sven Ausenius i Torup.  

Sammandrag ur en artikel i min släkttidning An-Lunden nr 2002:1

Bilden: en ganska usel bild av Olof von Dalin. Foto av fotot: författaren

Helmer Hedman. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Signe Hedman född Berglund, troligtvis med sonen Tore. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Helmer Hedman föddes 1892-06-18 i Holmsvattnet, Skellefteå socken som son till Johan Larsson Hedman, barnfödd i Holmsvattnet och hans andra hustru Anna Eufrosyna Larsdotter, bördig från Vikdal inom socknen.

Helmer blev tidigt intresserad av djur och slakt. Intresset började redan under skoltiden. Han hade hört att man kunde klubba ett djur innan man stack det. Vid denna tid var det inte särskilt vanligt förekommande, av samma anledning som än i dag råder i vissa religioner. Under Helmers tid var skolan inhyst hos familjen Pettersson i Holmsvattnet. (Bönhuset i byn som även inhyste skola invigdes först 1911 så detta hände innan dess). Hos Petterssons arbetade en dräng vid namn Anders Andersson. Han var omtalad för sitt ganska häftiga humör. Han frågade Helmer om han nästa rast kunde hålla en bagge som skulle slaktas, eftersom Anders hade förstått att Helmer var intresserad av djurslakt. Helmer skaffade sig en "reedjäl ööx" (en rejäl yxa). När Anders kom med baggen till dörren föll yxan med kraft. Därefter sprang Helmer in i skolsalen, rädd för Anders reaktion. Nästa rast kom Anders in i skolsalen. Döm om Helmers förvåning när Anders utbrast: "He djick handena å, bloon rann a ändå" (Det gick det där också, blodet rann av ändå). Från och med då fick Helmer klubba djuren vid slakt!

Vid husknuten, precis bakom skolsalen fanns en stubbe man snubblade över när man sprang runt gården. Helmer hade lärt sig hur man sprängde med dynamit. Han och de andra "storpojkarna" laddade samt tände på just när klockan ringde för att rasten var slut. De sprang in. Det blev en hiskelig smäll alldeles bakom väggen där lärarinnan stod. Hon blev så rädd att hon satte sig på golvet. Sedan ställde hon sig upp och sprang ut efter Anders som hon använde för att ge "storpojkarna" en avhyvling. Hon hade lite svårt med dem. Anders kom, men först inspekterade han förödelsen. Döm om lärarinnans förvåning när han kom in och sa: "Handena vaar bra, I ha laing ånnre hur I skuull fa bort'n". (Det där var bra, jag har länge undrat hur jag skulle få bort den).

Helmers äldre bröder Konrad och Edvard bedrev slakterirörelse i Ursviken en tid. Helmer arbetade där åren 1911-1915. Det sistnämnda året flyttade Helmer till Skellefteå stad där han erhöll anställning vid sin bror F. A. Hedmans charkuteriaffär. 1917 gifte sig Helmer med Signe Karolina Berglund född 1895-01-23 i Nyborg, Långviken i Skellefteå socken, dotter till bonden Carl Anton Berglund född i Häbbersliden men uppvuxen i Västbäck och Stavbäck, samt hans hustru Ida Karolina Löfgren, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

Signe hade före äktenskapet med Helmer varit piga hos grosshandlare Magnus Fredrik Öman i Skellefteå stad och därefter hos fröken Fredrika Charlotta Häggbom. I Helmer och Signes äktenskap föddes tre barn, en son och två döttrar. Familjen bodde till en början på Kanalgatan 67 i Skellefteå, från cirka 1932 bodde familjen på Högalidsgatan 20 i Skellefteå. Så småningom blev Helmer verkmästare på Hedmans charkuteriaffär. Där blev han kvar fram till pensioneringen. Helmer var en duktig och arbetsam man, inte rädd för att ta i när så behövdes.

Signe led länge av sjukdom och vårdades på lasarettet. Hon somnade in måndagen 20 juni 1949 i en ålder av 54 år. Hon var en hjärtegod kvinna som ägnade all sin tid och energi åt hemmet samt familjen.

Helmer gifte om sig 1952 med Ada Katarina Forsberg född 1903-03-25 i Södra Tuvan, Skelllefteå, dotter till Johan Axel Forsberg och hans hustru Johanna Katarina Risberg. Tre år gammal blev Ada faderlös. I ett år hade Ada varit piga hos grosshandlare Johan Gustaf Wahlberg i Skellefteå stad. Därefter tjänstgjorde hon en tid som hushållerska hos montör Johan Gustaf Hedström och hans familj. När hustrun dog gifte sig Johan Gustaf med Ada. De fick inga gemensamma barn men de adopterade en son. Ada blev änka 1949 och gifte alltså sedan om sig med Helmer Hedman.

De sista sex åren var Helmer sjuklig och vårdades på Skellefteå lasarett. Där slutade han sina dagar tisdagen 12 juni 1973, knappt en vecka före sin 81-årsdag. Ada somnade in 23 mars 1983, två dagar före sin 80-årsdag.

I torsdags kväll var jag på styrelsemöte i vår lokala släktforskarförening, Västerås Släktforskarklubb, där jag är sekreterare. Det är så roligt att träffas, efter de här två åren med pandemirestriktioner och digitala möten. Så kvällen blir gärna lång för släktforskare har ju så mycket att prata om. Även om vi följde dagordningen blev det en hel del stickspår ut i våra egna släktforskningar och släkthistorier. Och det är så intressant. Det gör inget att kvällen blir sen.

Här i Västerås hade vi snöstorm i torsdags kväll så vi, ledamoten som jag samåkte med och jag, vi slirade hem i krypfart för att inte tappa vägfästet i gathörnen. En bil framför oss var på väg ner i diket men lyckades räta upp sig igen. Och hela fredagen fortsatte snöandet. I sådant aprilväder passar det bra att släktforska.

Med det här vill jag bara slå ett slag för föreningsengagemang. De flesta vänner jag har, de har jag träffat genom föreningar. Så snart jag hade börjat släktforska för tolv år sedan blev jag medlem i Tjust Släktforskarförening i Västervik, där jag bodde då. Och så fort vi flyttat till Västerås 2019 gick jag med i släktforskarföreningen här. Så klart.

Så glad jag är över dessa föreningar. Så väl mottagen jag blivit och så många trevliga släktforskare jag träffat. Därför känns det också bra att kunna ge tillbaka, ställa upp på uppdrag och aktiviteter. Nu är jag aktiv i tre släktforskarföreningar (sekreterare och redaktör för medlemsblad) och medlem i ett antal till.

Utflykt med släktforskarvänner från Tjust Släktforskarförening i Bråbygden i maj 2019. Eget foto.

Studiebesök på Regionarkivet i Västerås i höstas, ordnat av Västerås Släktforskarklubb. Eget foto.

Det är inte bara kontakten med släktforskare som är bonus, medlemskap kan t ex också ge tillgång till databaser och register bara för medlemmar.

Det ska inte bli något långt tjatande om detta men jag vill verkligen inspirera dig som släktforskar att bli medlem i en förening, om du inte redan är det. Det ger så mycket.

Nu är det dags att läsa kyrkböcker igen.

Det händer mycket just nu, allt från små saker till hemskheter i vår värld. De stora, våldsamma hemskheterna lämnar jag åt sidan i den här bloggen. Men jag kan inte låta bli att göra en koppling till erfarenheter från min egen släktforskning. Det fanns en gång då jag försökte lära mig lite om släktforskning i Tyskland. Jag försökte tillsammans med min ”syster” Karin hitta lite kopplingar bakåt.  Karin var inte min biologiska syster, men vi hade delar av vår uppväxt tillsammans. Från ett krigshärjat Berlin kom det tåg efter tåg med barn, som fick en sommar eller kanske en jul/nyår i annan miljö än den som de var vana vid. Ett av de barn som kom var Karin, hon kom en sommar till Norrtälje och fortsatte sedan med besök några gånger till och även när vi flyttat till Falun så kom hon, några somrar till.

Långt senare återförenades våra vägar och vi kunde, trots min mycket rostiga tyska, prata om det som varit och vi kom in på släktforskning. Det var mycket man inte talat om i familjen, så kunskapen om familjen var inte så stor.  Men vi hittade lite grann och det var en lite annorlunda värld som öppnade sig. Att leta och hitta spår på mammans sida gick hyfsat bra, men när vi senare skulle titta på pappans sida så tappade Karin lusten, tyckte jag. Det tog ett tag innan jag förstod sammanhanget, Karin hade kommit på att hennes pappa suttit i fångläger när hon blev till och hon var resultat av en våldtäkt från en så kallad befriare.  Hennes syskon var i en annan sits, men det räckte inte riktig som motivation. Efter det pratade vi om annat istället.

Den upplevelsen gör att jag förstår varför det finns ett motstånd mot släktforskning, inte minst mot DNA-forskning, i den generation som föddes i Tyskland efter krigsslutet. Det som kan komma fram är kanske inte det man vill veta, många sår kan rivas upp och inte minst nu när spåren efter förfäder blir klarare och klarare ju fler som använder DNA-test.  Tyvärr så får jag också känslomässiga kopplingar till det jag läser om som händer i nuvarande krigsområde, kommande generationer som kanske får uppleva liknande problem.

Fri bild från Stocksnap av Roman Kraft

Nog om det, det finns annat som händer och det kan vara bra att ta tag i nya, mindre krävande uppgifter. Varför inte försöka utvidga den egna släktforskningen med lite nya vinklar, försöka se nya mönster och leta efter uppgifter som inte bara är född, vigd och död. I år kan det kanske vara av intresse att fundera på om det finns något som kan kopplas till olika yrkesområden, hur de fylldes på, innebar det stora omflyttningar, påverkan på olika släkter eller andra faktorer.  Tänk att kunna skriva en bok om det, eller kanske skapa en egen databas som andra kan använda eller vilka finesser som helst.  Möjligheterna är oändliga och det gäller bara att komma på det som passar bäst, kanske kan man vara flera som drar åt samma håll, allt är ju inte enmansjobb.

Har du funderingar åt det hållet, så varför inte skriva ihop lite om dina funderingar och söka medel från Arvid Lundbäcks stiftelse. Det kan ju vara just du som hamnar på listan med beviljade stipendier.  Läs gärna mer på  https://www.rotter.se/senaste-nytt/3716-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse-2

Läste härom dagen om prinsessan Christinas bok 'Hon kallades Daisy' som handlar om Christinas farmor. 'Daisy' som från början hette  Margaret av  Connaught, dog ung, bara trettiosex år, och sorgen blev stor i hela landet. 

Jag ska se till att läsa den boken. Inte bara för att jag är rojalist, utan också därför att det kanske kan ge några tips om var man kan hitta information om just kvinnor som dog unga. 

Min farfars farmor Mathilda dog bara knappt tjugosex år gammal i sin första barnsäng. Vi vet mycket lite om henne. Jo, kyrkböckerna berättar var hon har varit och vad hon dog av. Men vi vet inget om hurdan hon var, vad hon tyckte och tänkte, vilka hon umgicks med eller sådant. 

Margaret, eller Margareta, som hon kallades officiellt i Sverige, var ändå en offentlig person, som blev omskriven i tidningarna, och som själv skrev ett par böcker. Tydligen fanns det också brev från och till henne, som Christina och hennes medförfattare hittat. 

Min anmoder Mathilda var en helt vanlig, okänd person. Men jag ska genast skjuta in att jag haft en smula tur vad gäller hennes familj. Mathilda hade flera systrar, och en av dem höll tydligen kontakt med änklingen, och framför allt med Mathildas son, och där finns ett par brev bevarade. Så då fick jag åtminstone veta mycket om den sidogrenen. Och hittade faktiskt en släktforskande ättling, som var mycket vänlig och lät mig få kopior av ett par andra brev, skickade mellan släktens olika grenar. 

Tack vare att efternamnet Lethenström är ganska ovanligt, så har jag själv pusslat ihop lite data om andra syskongrenar till Mathilda. 

Men hon själv står mitt i gruppen, tyst och gåtfull. 

Hon dog ung... 

Bilden: En fasad på Stockholms slott. Foto: författaren