Var kommer vi ifrån?

 Var kom vi ifrån?   En fråga lätt att ställa, svårare att svara på.  Först behöver vi veta i vilket sammanhang den ställs och sedan vilken tid det talas om.  Men det kanske inte räcker utan det behövs följdfrågor. Men det var precis den frågan jag fick av några bekanta, som hörde mig berätta om släktforskning och sånt.  Ja, sånt kan ju innebära vad som helst men nu talade vi om vilka härliga blandningar vi alla är.

När vi tittade nära i tiden så blev det lite olika svar på frågan. Om vi tittar på mig själv så är svaret att jag kommer från två slagen och två götland, nämligen Roslagen, Bergslagen, Västergötland och Östergötland. Men det stämmer ju bara vid en viss given tidpunkt, för backar vi lite längre bak så blir det lite mer komplicerat. Men en av mina bekanta tyckte var imponerande, hans egen uppfattning var att han kom från Jakobsberg och Skälby.  Att det är två mindre områden i nordvästra Stockholmsområdet vet kanske inte alla, men det är 4–5 kilometer mellan platserna. Där fanns hans ursprung koncentrerat, ett något mindre område än de jag räknat upp.

I motsats till honom kom svaret från nästa person och där blev det intressant. Jag kommer från Mellanamerika och Afrika, berättades det, med ett tillägg att det kanske inte är vad ni tror. Men sen kom tillägget att det alltid kan diskuteras när och var man räknar. Farfar bodde i Mexiko, arbetade för ett svenskt företag när personens pappa föddes.  Pappan träffade en flicka född i Sydafrika, men det framkom inte förrän senare eftersom hon flyttat till Sverige när hennes pappas och mammas diplomatiska aktiviteter var avklarade. Så här blev det lite diskussioner om hur man ska räkna men vi konstaterade att man får nog gå några generationer bakåt för att det ska bli lite mer rätt.

fri bild av John Towner på Unsplash

Men visst finns det de som bär på spännande berättelser om ursprung och genom DNA-tekniken så blir det mer och mer uppenbart om allt det som hänt under tidernas lopp. En del händer i närtid, när pappa inte visar sig vara den pappa man trott och släktens ursprung flyttas från en del av landet till en annan. För andra så ger testerna uppgifter om betydligt äldre ursprung och då från platser som vi knappast hört talas om. Arkeologiska utgrävningar ger ledtrådar, och plötsligt så ändras historien. När det gäller dessa nya kunskaper så hamnar vi ju långt bortom de källor vi använder i det vanliga släktforskandet, men det ger nya kunskaper och bara det är ju fantastiskt.

Att söka sig bakåt och försöka ta reda på var vi kom ifrån är för många en ny erfarenhet, jag ser resultat av olika TV-program, tidningsnotiser och vetenskapliga publikationerna hela tiden. Det finns så många nya områden som täcks. Häromdagen var en nyhet att nu vet vi varifrån besättningen på det 1672 sänkte skeppet Kronan kom ifrån, så nu är den frågan besvarad. Fast man undra vem som ställde frågan: Var kom de ifrån. I andra fall är det, som det berättas om i alla möjliga former, den egna nära släkten som återfinns. Att hitta sin egen syster eller kusin när man är adopterad från ett avlägset land, måste vara något av en fantastisk upplevelse, svår att föreställa sig. Men det är ju en form av släktforskning, kanske inte vad vi vanligtvis tänker oss, men ändå.

Och snart ska jag kolla på några olika pappa och mammalinjer för de som skickade in sina DNA-tester, undrar om vi kan hitta spår i avlägsna platser eller om allt är knutet till närområdet. Ska också bli intressant att se om det vi tror, att linjerna knyts ihop inom kyrkbokstid. Går det som vi hoppas så blir det mycket säkrare att trädet är rätt, får vi fel svar så är det något tokigt i det vi hittat och så kan det ju vara. Men vi får nog veta mer om var vi kommer ifrån, och det är ju det som är så intressant.

Fortsätt läs mer
875 Träffar
0 Kommentarer

Daniel och Lovisa Rhodin

Lova och Daniel Rhodin KrångforsDaniel och Lovisa Rhodin. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Daniel Andreas "D. A." Rhodin föddes 24 februari 1882 i Stenbäcken, Burträsk som barn nummer fem av sju till Andreas Olofsson Rhodin, bördig från nämnda by och hans hustru Maria Kristina Danielsdotter, barnfödd i Långselet, Skellefteå socken.

1903 tog D. A. värvning som volontär vid Västerbottens regemente i Umeå. Han genomgick då korprals- och underofficersutbildning. 1906 slutade han som soldat och flyttade samma år till Skråmträsk, Skellefteå socken. Dit hade också hans föräldrar och syskon flyttat. Daniel hjälpte fadern med jordbruket. 15/2 1909 invaldes D. A. Rhodin som fjärdingsman vid kommunalstämman i Skellefteå. Tre månader senare, 15/5 utsågs Rhodin till polis vid järnvägsbygget Bastuträsk-Skellefteå-Kallholmen (Skelleftehamn). Lönen var 100 kr/månad. Hans stationeringsort var Krångfors.

D. A. Rhodin vigdes i juni 1912 med Margareta Lovisa "Lova" Holmström född i Bergliden, Skellefteå socken, dotter till Jakob Jonsson Holmström, uppvuxen i Medle samt hans hustru Kristina Karolina Stenmark, bördig från Bergliden. Lovisa var barn nummer tre av åtta till föräldrarna. Lovisas mor gick bort 1901. Tre år senare flyttade hon tillsammans med sina syskon och deras far till Malmberget, Gällivare. Efter fem år vid malmfälten i norr återvände Lovisa till hemsocknen. Hon bosatte sig i Krångfors och köpte upp resterna efter sin svågers affärsrörelse. Hon betalade 691 kr och 28 öre. Lovisas svåger, Olof Lindblom, som var utbildad bagare, hade nämligen 1908 startat en affär i Krångfors. I och med järnvägsbygget Bastuträsk-Skellefteå-Kallholmen fanns ju förutsättningarna för att driva en affär. Olof insåg dock efter en tid att detta med att driva en lanthandel inte var något för honom. Rörelsen försattes i konkurs 1910. Samma år flyttade Olof med sin familj till Stockholm.

Lovisa hade arbetat som biträde i butiken när Olof drev den. Hon var egentligen sömmerska till yrket, men började trots allt att intressera sig för butiken och köpte den som tidigare nämnts. Affären fick namnet "Krångfors kontantaffär". I affären såldes alltifrån karameller till fotogen. Butiken utvecklades och snart gav den sysselsättning för båda makarna Rhodin. I Daniel och Lovisas hem fostrades fem barn.

Hur såg handlare Rhodin ut? En stor reslig karl i kostym. På sommaren hade han en mörk svalrock, vegamössa med svart skärm och "tjuvstörn" (pennan) instucken bak vänstra örat. En kraftkarl som inte hade några besvär med fläsklådorna, sirapsfaten, sockerfaten och 100-kilossäckarna. D. A. var också något av byns "klockarfar". Han var en av få i byn som hade telefon och kunde ringa till myndighetspersoner i Skellefteå för att framföra allmogens ärenden eller t.ex. att prata med läkare. Rhodin var ju även skrivkunnig och hjälpte folk med skrivningar vid hemmansköp samt upprättande av kontrakt, m.m.

Fru Rhodin var en medelstor och rörlig kvinna med ett vinnande sätt samt begåvad med ett affärssinne. Hon var ett bra komplement till sin man. Semestrar och ledigheter var okända begrepp för dessa arbetsmänniskor. Makarna Rhodin drev affären med stor framgång i 40 år fram till 1951 när näst äldste sonen tillsammans med sin hustru, övertog affärsrörelsen.

D. A. Rhodin hade dessutom en del kommunala uppdrag. I flera års tid var han ledamot i kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun, ordförande i valnämnden och ledamot i pensionsnämnden. Även i kyrkofullmäktige satt han en längre tid. D. A. var en stillsam, flärdfri och öppen person. Han stack inte under stol med sina åsikter men framförde dem på ett sätt som medförde meningsmotståndarnas respekt.

Efter att makarna Rhodin hade överlåtit affären till yngre händer, fick de tid att ägna sig åt sådant de tyckte om. För sin ålder var de spänstiga. Det var nog inte särskilt vanligt att en 75-åring gick till skogen för att hugga kastved, men Daniel Rhodin gjorde det! Jakt, fiske, skytte och i någon mån längdskidor var hans några av hans fritidsintressen. Fortfarande vid 75 års ålder kunde man någon gång se honom bege sig ut på jaktstigen för att göra livet surt för hararna i Krångforsskogarna. Han var medlem i Krångfors skytteförening och blev med tiden dess ordförande.

Lovisa "Lova" Rhodin var en i bygden vida känd kvinna. Hon var uppskattad för sin vänlighet, sin klokhet och för sin idoghet. Hon hade gjort stora insatser som affärsföreståndarinna. Det viktigaste för henne var dock omsorgen om hemmet och familjen. Trots att hon i många år led av värk som bröt ned hennes krafter, var hon alltid glad och vänlig mot sina medmänniskor. Hon avled onsdagen 10 augusti 1960, 78 år ung. Söndagen 18 november 1962 somnade D. A. Rhodin in vid en ålder av 80 år efter en längre tids sjukdom.

Fortsätt läs mer
657 Träffar
0 Kommentarer

Lösdrivare och tjänstehjon

Går vi några generationer tillbaka så var det en hel del lagar som styrde våra förmödrars och förfäders liv på ett sätt som det inte gör idag. Det som var brottsligt då har avkriminaliserats. T ex homosexualitet och arbetslöshet. Hur det blir i framtiden går inte att veta.

I nyhetsflödet för några dagar sedan såg jag en rubrik att den nya regeringen nu dammar av den gamla lösdriverilagen. Jag har inte alls satt mig in i vad dagens politiker tänker införa men det kan finnas anledning att gå tillbaka i historien och se hur det var förr.

Lösdriverilagen infördes 1885 och innebar att det då inte längre var straffbart att vara arbetslös. Jo, du läste rätt. Fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Men den som var arbetslös och "drev omkring" utan att ha en försörjning eller var hemlös kunde även efter 1885 sättas i tvångsarbete på en arbetsanstalt. Sådana anstalter fanns i Svartsjö och i Landskrona. Arkiven från dessa, inklusive fångrullor, finns digitaliserade av Arkiv Digital. De två tvångsarbetsanstalterna hade föregåtts av provisoriska tvångsarbetsanstalter vid länsfängelserna.

Att vara homosexuell var ett straffbart brott i Sverige fram till 1944 och till och med 1979 ansågs det som en psykisk störning. Stockholms Stadsarkiv har publicerat arkivmaterial med anknytning till sådana brott.

Tjänstehjonstadgan var en annan lag som hade som syfte att kontrollera folket. Den första stadgan utfärdades av kungen 1664. Sista gången en ny tjänstehjonstadga antogs var 1833 och den gällde ända till 1926. Att ha arbete kallades "laga försvar". Den som inte hade arbete var försvarslös och ansågs som lösdrivare, så detta har koppling till lösdriverilagen. Ända fram till 1858 hade en arbetsgivare rätt att misshandla (alltså aga) sina anställda, och det skedde frekvent, även senare. Efter 1858 var det bara tillåtet att aga minderåriga anställda. Lagen reglerade också när och hur en anställning fick påbörjas och avslutas. Man anställdes för ett år (eller ibland ett halvår) i taget och den som lämnade sin tjänst i förtid ansågs som en rymmare och kunde infångas och straffas. För att kunna ta en ny anställning krävdes ett arbetsbetyg från den förre arbetsgivaren som visade att man slutat sin tjänst på rätt sätt och inte rymt sin väg. Den personliga frihet vi är vana vid idag fanns alltså inte.

Vi som släktforskar känner ju också till de äldre lagarna som reglerade folks privatliv. Lagarna om lägersmål som lönskaläge, enkelt hor och dubbelt hor. På 1600-talet var det dödsstraff för dubbelt hor, som innebär otrohet av två som var gifta på var sitt håll. Till 1864 var utomäktenskapligt sex straffbart för alla och fram till 1937 för den som var gift.

Sedan 1766 har vi tryckfrihet och yttrandefrihet i Sverige (med vissa undantag 1774–1809). Men den har inte alltid sett likadan ut. Det var förbjudet att publicera skrifter som bröt mot grundlagarna eller den statliga protestantiska tron. En bit in på 1900-talet var det straffbart att kritisera kungen eller kungahuset. Den nuvarande tryckfrihetsförordningen från 1949 är en av våra grundlagar.

Konventikelplakater avskaffades först 1858, då blev det tillåtet att vara med i ett annat religiöst samfund än statskyrkan men först 1952 blev det tillåtet att inte tillhöra någon kyrka alls. Det är alltså bara 70 år sedan vi fick religionsfrihet i Sverige.

Källor:
Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv, Arkiv Digital, Wikipedia.

Det här blogginlägget illustrerar jag med några tidningsklipp från dagstidningar, digitaliserade av Kungliga Biblioteket, och som berör en del av lagarna jag nämner i texten:

SmålandsFolklad StromstadTidning

Smalands Folkblad den 10 april 1907 och Strömstads Tidning den 20 januari 1886.

Aftonbladet1903Karlstadtidningen

Aftonbladet den 5 september 1903 och Karlstadtidningen den 28 december 1887.

AftonbladetVestgotakorrespondenten

Aftonbladet den 27 maj 1899 och Västgöta Korrespondenten den 27 december 1888.

Fortsätt läs mer
1220 Träffar
4 Kommentarer

Hit och dit

Hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka.  Så kan det kännas när man släktforskar, eller hur.  Ibland hittas det nya trådar, ibland försvinner och nuförtiden så kan nästan vilket DNA-test som helst ställa till det. Det som var ett bra släktträd, med många grenar utritade, kan hux flux bli kraftigt stympat. Det finns många historier om de omvälvande besked som lämnas när ett DNA-resultat kommer och det som borde finnas där, inte står med.

Ibland saknas det uppgifter, men det kan också komma fram nya. Släkt skärs bort och släkt kommer till. Ibland är det skönt att få besked, det var som någon misstänkte, men ibland är det rent hjärtskärande information som dyker upp.  Det är verkligen något som vi måste förbereda varandra på. Det kan bli ett besked som testaren absolut inte förväntat sig och det gäller att skicka signaler om det. Det är inte bara att testa, det gäller att vara beredd på att bearbeta resultatet också.

Men det är inte bara genom DNA som det kommer upplyftande likväl som nedslående nyheter. Det kan vara ett nyfotograferat blad från någon gammal kyrkbok som förändrar trädet, eller att det plötsligt, genom någon ny indexering dyker upp nya, oväntade resultat. Vet inte hur mycket det betyder, men visst kan det vara bra att se att den avlägsne släktingen inte var den jag trodde utan hade en annan bakgrund. Och det trots att jag försökt följa all de råd och anvisningar som finns att hämta genom olika böcker och föredrag.

Eget foto

Att salpetersjudare Olof Danielsson kanske inte var den som jag trott, trots de mått och steg som vidtagits, är det senaste fyndet när det går att hitta lite nya källor, plus det att de gamla blivit lite tydligare så att plumpar och skräp syns lite bättre och ändrar en siffra eller en bokstav. Att det dessutom föds en Olof till, med ett annat dum än det jag läste först, men som nu börjar anas bland anteckningarna raderar en linje, men det kommer ju en till.  Det verkar nästan som om någon vill se till att arbetet med den delen av släkten inte tar slut. Det var inte så färdigt som det verkade.

Att båda Olof har en Daniel som far gör att det kan bli funderingar på namnskicket, det var inte så många olika namn i omlopp så risken finns att det lätt blir fel. Då dyker det upp en fundering som jag hämtar från Roger Axelssons del av den nya boken Sveriges historia för släktforskare.  Roger skriver ett avsitt om medeltiden och jag hämtar några rader därifrån: ” Förnamn som Ermund, Golle, Styrger och Trotte lyser med sin frånvaro under senare del av perioden och ersätts av mer ospännande Johan, Nils, Per och Lars.” Ja, synd att de inte fick leva kvar och öka mängden med förnamn.

Min salpetersjudare hade alltså en namne, som inte hade samma yrke, men kopplingen bakåt blev fel med de slarvigt skrivna siffrorna. Så där försvann en gren och en annan kom in.  Ibland känns det nästan som trolleri att leden kan bytas ut utan att det påverkar mig, men jag är som jag är och nu har jag en ny linje att försöka förstå hur de levde och hade det. På tal om trolleri så kan jag inte låta bli att hämta en liten mening till från Robert Axelssons avsnitt i nämnda bok. Det gäller kyrkans inflytande och han konstaterar att på 1100-talet så var det inte så mycket bevänt med att förklara läran och eftersom nästan ingen förstod latin så blev mässan obegriplig. Han skriver ” Nattvardens ord hoc est enim corpus meum (Ty detta är min lekamen) blev det folkliga hokus-pokus.  Så nu vet vi det och det kanske inte förklarar trolleriet, men det kan ju vara bra att veta i alla fall.

Fortsätt läs mer
833 Träffar
1 Kommentar

Inne i dimman

dimma

För ett par dagar sedan, vaknade jag på morgonen och såg ut över en mycket dimhöljd trädgård. Jag insåg med viss förvåning att det var första gången jag sett dimma sedan jag flyttade hit. Speciellt som Väddö faktiskt har Östersjön som närmaste granne, så var det lite märkligt att dimman dröjde så länge med att presentera sig. 

Dimma, ja. Vad är egentligen dimma? Enligt wikipedia, består dimma av pyttesmå vattendroppar, som gör att det blir mindre än en kilometer sikt. Ser man längre, räknas det inte som dimma utan dis. Rent fysikaliskt heter dimma kolloid, och är vätskepartiklar finfördelade i gas. Det finns ett antal olika sorters dimma, läser jag också. Den mest dimmiga dimman, framgår det, är 'advektionsdimma' som uppstår om fuktig luft drar in över ett kallt område. En sådan dimma kan dessutom ligga kvar i flera dagar. 

Historiskt sett tänker väl vi svenskar kanske först och främst på  slaget vid Lützen i samband med dimma. Gustav II Adolf tänkte sig att överraska Wallenstein som gått i vinterkvarter vid Lützen, men dimman plus det faktum att Wallenstein tänt eld på staden, varvid brandrök blandade sig med dimman, gjorde att det tyvärr blev Gustav Adolf som blev mest överraskad den dagen. 

Dimma till sjöss består ofta av sjörök. Den kan vara tät den också, och då behöver man ha en mistlur ombord på båtarna. Mistlur = mist, dimma på både engelska och tyska.  Enligt Sjövägsreglerna ska alla båtar ha någon form av mistlur, från fritidsbåten som kan nöja sig med en enkel tuta till fartyg på över 200 meter, som måste ha en mistlur på minst 130 decibel, så att de hörs ordentligt. I forna tider hade man skeppsklockor som pinglade eller, om det var ett lite större fartyg, kanoner som sköt för att höras i dimman. Men 1920 uppfann en svensk, Helge Rydberg, den så kallade Tyfonen. Tyfonen drevs inledningsvis med ånga, numera är de elektriska. 

Londondimman är en välkänd återkommande företeelse. En gång, 1952, mellan den 5 och 9 december, tog det en ände med förskräckelse. 'The great smog' kallas episoden. Det hade blivit ovanligt kallt i början av december, vilket gjorde att folk eldade mycket kol för att hålla värmen inomhus. Efter andra världskriget var dock det inhemska kolet av ganska dålig kvalitet. Det bättre kolet exporterades av ekonomiska skäl. Det inhemska kolet innehöll mycket svaveldioxid. Denna inte särskilt hälsosamma rök, blandades nu med den tunga dimman och lade sig som ett tjockt, gulsvart täcke över staden. All bil- och busstrafik upphörde efterhand, endast polis och ambulans fick köra. Och tunnelbanan. Poliserna fick dirigera trafiken med facklor i händerna, eftersom de inte syntes annars. Över 4000 människor dog de här dagarna, eller i sviter av dem. Men det hade åtminstone det goda med sig att myndigheterna fick upp ögonen för de fruktansvärda föroreningarna, och klubbade igenom lagar för att förbättra luften i London. 

I litterär form förekommer dimma ofta som en mystisk eller romantisk ingrediens. Vem minns inte dimslöjorna på Dartmoor, när Sherlock Holmes avslöjar Baskervilles hund? 

Lite dimmiga funderingar en regnig kväll, alltså.... 

 

Bilden: En dimmig bro, med huskontur i bakgrunden. Foto: Pixabay

 

Fortsätt läs mer
739 Träffar
0 Kommentarer

Verner Lindfors

Verner Lindfors familj fixadVerner Lindfors med sin familj. I Verners knä sitter fostersonen Knut, stående vid mor Ingrid är dottern Gunhild, framför henne står fostersonen Gideon. Okänd fotograf. Privat bildsamling.En av Skellefteå sockens mest kända personer, Verner Salomon Lindfors, min farfarsfars kusin, föddes 20 augusti 1888 i Fällfors, Byske som äldst i en syskonskara på åtta barn till predikanten och rättaren Johannes Lindfors samt hans hustru Maria Augusta Viklund. Johannes var i många år lekmannapredikant för EFS. Både Maria och Johannes hade varit gifta en gång tidigare och hade barn från dessa äktenskap. Verner hade därför flera halvsyskon.

Verner växte upp i Fällfors, Byske där familjen bodde till år 1900 när de flyttade till Furunäs, Skellefteå socken. Fyra år senare bar det av till Ragvaldsträsk, Skellefteå. I vuxen ålder arbetade Verner en tid som sågverksarbetare i Klemensnäs.

I Ragvaldsträsk mötte Verner sin blivande hustru, Ingrid Lovisa Åström född 13 juli 1894, dotter till bonden Karl Persson Åström och hans hustru Ida Karolina Häggmark. Verner och Ingrid ingick äktenskap mitt under pågående världskrig, den 15 april 1917. De köpte en jordbruksfastighet i Ragvaldsträsk och bosatte sig där. Deras hemman blev ett av de mest välskötta i byn. I mitten av oktober 1917 föddes deras enda barn, dottern Gunhild. Makarna tog även hand om två fosterbarn, Knut Eriksson (som var en systerson till Ingrid) och Gideon Lindström (en brorson till Ingrid). Knut hade en tvillingbror och flera syskon vilket medförde att han fick växa upp hos sin moster Ingrid med familj. Gideons föräldrar bodde aldrig ihop och enligt vad som berättas ville de inte ha honom som sitt barn.

En stor sorg var när Ingrid avled i sviterna av bröstcancer 9 juni 1932. Samma år fick Knut flytta hem till sina biologiska föräldrar i Ragvaldsträsk. Mellan åren 1927-1932 hade han bott hos Verner och Ingrid. Gideon bodde hos Lindfors från år 1923 fram tills dess att han blev myndig 1938.

Verner gifte om sig 1 september 1935 med småskollärarinnan i byn, BERTA Ingeborg Lindholm f. 18 juli 1901 i Kusmark, Skellefteå. Hon hade varit lärarinna i Ragvaldsträsk sedan 1926.

Verner Lindfors engagerade sig tidigt i den kommunala förvaltningen. Hans praktiska läggning och fallenhet för skrivarbete gjorde honom till en ledande person inom Skellefteå landskommuns förvaltning. Att räkna upp alla förtroendeuppdrag som Lindfors hade skulle bli alltför långt men här är några av de väsentligaste.

Han var ordförande i hälsovårds-, barnavårds-, och taxeringsnämnden i Skellefteå landskommun samt överblockledare i Skellefteå sockens södra distrikt. Ledamot i beredningsutskottet, pensionsnämnden och kommunalfullmäktige var Verner också. När Skellefte-Norets jordbrukskassa bildades 1937 utsågs Lindfors till dess ordförande och valdes samtidigt till kamrer i jordbrukskassan. Verner var också ledamot i Övre Norrlands centralkassa för jordbrukskredit. Dessutom var han skiftesgodeman. Hans goda intellekt, religiösa läggning tillsammans med en sällsynt god fysisk spänst medförde att han erhöll alla dessa förtroendeuppdrag. Lindfors utförde sina förpliktelser på ett superbt och mönstergillt sätt. Han var en stor resurs för Skellefteå landskommun samt för den bygd han levt och arbetat i. Verner Lindfors var gladlynt och gemytlig. Han hade alla egenskaper man gärna vill associera med en god vän och kollega, en hedersman.

När Verner Lindfors fyllde 50 år 1938 skrevs följande dikt om honom: Vad tiden kan gå och hur mycket bestämmas, så är det dock något, som icke kan hämmas, det är tidens flykt och vår ställning till denna, ty vi följa med, hur vi än detta känna. I dag har herr Lindfors nått halvsekelsdagen, men ungdomlig, pigg, så man känner sig slagen, man vill vara yngre men verkar långt äldre, om åldern så varit, man trott det långt hellre. Den börda han fått i de många uppdragen, den trycker nog också nu på högtidsdagen, ty till allting annat han länge har varit, vår bys talesman, och jag tror det är marigt. Den lotten nog ingen så gärna vill ta, ty flera det finns, som alltjämt vill gnaga, men trots det man aldrig har sett Lindfors ledsen, nej gladlynt och snäll i den kritiska kretsen.

Han är också korad till ”jordbruksminister”, att hjälpa och leda, så ingenting brister, det har och gjort verkan på åkrar och ängar, och gjort, att vi ej blott fått ligga i sängar. I stället det räckt till med bärgning av gröda, så när vintern kommer det ej fattas föda, visst ha vi orsak nog att vara belåtna, och icke som småbarn, som är utgråtna.

En säkerhet är när nu stordag är inne, ett hjärtevarmt tack går från hjärta och sinne, för visad välvilja och human bemötning, och detta sägs helt utan försötning. All lycka nu önskas för dag, som är inne, ja även för framtid i ett soligt sinne. Uppvaktningar komma nog inte att fattas, för en sådan man, som av många uppskattas.

På Skellefteå lasarett avled Verner fredagen den 18 juli 1975, ungefär en månad före sin 87-årsdag. Drygt en månad tidigare hade hans dotter Gunhild lämnat det jordiska livet, vilket nog var en stor sorg för gamle kamrer Lindfors. Hustrun Berta avled 18 januari 1995, 93 år gammal.

Fortsätt läs mer
630 Träffar
1 Kommentar

Torpet där farfars far föddes

Larkebo 5278

Här föddes min farfars far den 8 mars 1847, i torpet Lärkebo i Gärdhems socken i Västergötland. Han döptes till Johan Anders och kom att kallas Johan. Som vuxen hette han Johan Olausson eftersom hans far hette Olaus Larsson. Hans mor hette Anna Catharina Petersdotter.

Torpet Lärkebo har jag bara sett på bild förut men i onsdags kom jag dit och såg det i verkligheten, för första och troligen enda gången. Min farfars fars familj bodde där bara ett par år, sedan flyttade de vidare till ett annat torp.

Torpet är mycket välhållet och omskött. Det är utbyggt på senare tid och ser inte alls ut som det gjorde på 1840-talet. Det är glädjande att det är omhändertaget och vårdat. Intill det gamla torphuset finns rester av en äldre byggnad, troligen en ladugård eller annat uthus, men vi vet inte om det är hus som fanns på den tiden eller kanske uppfört senare. Åkrarna som brukas idag är samma jord som farfars farföräldrar brukade som torpare.

Larkebo 5274B

Rester av en äldre husgrund vid sidan om tomten. Samtliga nutida bilder är mina egna, tagna i onsdags.

Larkebo5271

Jorden används fortfarande men är utarrenderad. Bonden plöjde när vi kom.

Larkebo collage

Till vänster: Johans föräldrar Anna Catharina Petersdotter och Olaus Larsson . I mitten: Johan Olausson och hustrun Fredrika Olofsdotter. Till höger: Johan Olausson på äldre dar. Han dog 1939 och blev 92 år.

Det är fint att kunna se var förfäderna levt. Det känns i hjärtat. Och extra glad är jag för att det finns kvar som bostad och en plats som uppenbarligen är älskad än idag.

Jag vill uppmana alla att försöka hitta de platser och hus där förfäder och förmödrar levt. Många finns inte kvar men platsen finns kvar. Kanske är det en asfalterad parkering vid ett varuhus men det kan också vara så här, att torpet eller gården är intakt och att folk bor där. Även om landskapet förändras genom att nya marker tas upp för odling och andra växer igen så är det ändå en viss känsla att befinna sig på precis samma plats.

Att jag fick möjlighet att se torpet Lärkebo nu är tack vare min ene bror, som bott i trakten i många år och känner de nuvarande ägarna. Men även om man bara lyckats lokalisera ett hus på kartan och hittar det i landskapet så knacka på. Den som bor där kanske blir glad för besök och att få tala med någon som känner till husets tidigare historia. Så gjorde vi på en annan plats lite senare i onsdags, huset där Johan Olausson kom att bo med hustrun Fredrika Olofsdotter och där min farfar föddes och växte upp. Ägarna var hemma och ville gärna höra vad vi hade att berätta. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Fortsätt läs mer
1234 Träffar
0 Kommentarer

Kort om kort

Ett namn, ett kungarike för ett namn. Visst finns det många gånger som jag önskat att jag haft ett namn på åtminstone någon av de personer som finns ett kort. I lådan som blev kvar när allt delats av släktingen, så fanns det kort. Ganska många hyfsat stora kort, många med en byskola i bakgrunden, andra med ett missionshus där det fanns både en massa människor i vuxen ålder likväl de med bara barn. Kanske var det församlingen som höll till där som mangrant samlats och så fyllde man på med ett kort med de som gick i den söndagsskola man hade för barn. Kort efter kort, men inget namn, varken på hus eller människor.

Men fotografens stämpel fanns på ett flertal, alla från trakten av Arboga och en del med angivande av Örebro. Och eftersom den senaste ägaren bodde i Götlunda, det som finns i Närke, så blir det ett något avgränsat område att söka i. Götlunda förresten, om vi tar ett rejält sidospår, ger lite bryderier om man vill använda län som någon form av källa.  Låg fram till 1974 i Örebro län, fördes då till Västmanlands län. Skönt att det alltid legat i Närke i alla fall.

I författarens ägo

I bunten med korten som kopplar till Arbogatrakten så finns det ett som sticker ut, och som gör mig förbryllad. Visserligen finns det en sjö, Hjälmaren som ligger där, men kortet visar en besättning ombord på en båt som ser ut att ha en mast som för tankarna till en seglande skuta. Det verkar också hänga någon form av flagga bakom några av männen, för det är bara män på bilden. Och att det inte är en Hjälmarskuta, om nu någon sådan funnits i den grunda sjön, det torde vara säkert när jag ser stämpeln i det nedre högra hörnet. Där står Modern Photo Co, Castle Street, Bristol.

Varför finns det en kort från England, med som jag tycker mig se, uppklädda besättningsmän, om vi bortser från han som verkar vara kock. Två av dem har dessutom hatt, så de ser än mer felplacerade ut. Utan namn, varken på person eller fartyg, inte ens ett årtal är angivet, finns det inte så mycket att göra. Jag får fortsätta fundera på hur kortet hamnat bland de andra mer jordnära motiven. Kanske finns det någon närking bland männen. Och på tal om något helt annat, så slår det mig att det inte finns en enda som har skägg. Mustascher finns med på kortet, men inte skägg. Där föll min bild av sjöbusar i bitar, de ska ju ha ett stort skägg och vara rödbrusiga.

Efter att ha suttit med funderingarna kring sjömännen och deras koppling till ägaren av bunten så kan jag inte bli att plocka fram en bild som låg i ett hörn av lådan, ett kort där jag vet vem personen är, så några sådana funderingar behöver jag inte ha, men desto mer kan jag undra hur man fick huvudbonaden på bilden att sitta fast och, hemska tanke, vad hände när det kom en vindpust. Satt schabraket så hårt att det inte lossade så fanns det ju en risk att hela människan blåste iväg.

I författarens ägo


Så avslutande fundering får bli: Vart ska hatten gå med dig, min vän?

Fortsätt läs mer
738 Träffar
1 Kommentar

Reinhold och Hedvig Karlsson

Reinhold och Hedvig Karlsson SvanforsReinhold och Hedvig Karlsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Reinhold Karlsson föddes 1880-12-08 i Östra Blisterliden, Burträsk som son till Karl Jonas Viklund, bördig från nämnda by och hans hustru Matilda Johansdotter, härstammande från Storliden, Burträsk.
Reinhold, som var näst äldst av sex syskon, gifte sig 1903 med Hedvig Fredrika Åberg f. 1877-12-13 i Lappvattnet, Burträsk, dotter till småskollärare Per Efraim Åberg, barnfödd i Åbyn, Burträsk och hans hustru Fredrika Amalia Åström, bördig från Lappvattnet. Hedvig hade under en kort tid åren 1895-1896 tjänat som piga hos Nils Ulrik Nilsson med familj i Bodbyn. Hon utbildade sig till barnmorska och examinerades 1901. 1903 gifte hon sig alltså. Reinhold och Hedvig bodde en kort period i Östra Blisterliden strax efter vigseln. Där föddes också deras äldste son. När han var två månader gammal, i mars 1904, flyttade familjen från Burträsk socken till Skellefteås dito. De slog sig ner i byn Svanfors där de köpt sig jordlägenheten "Karlgård". I deras hem fostrades sex barn.
Hedvigs distrikt som barnmorska var mycket stort. De långa resorna efter hästskjuts var ytterst besvärliga. Otaliga var de barn hon hade förlöst i trakterna kring nuvarande Boliden. En gång när hon kom till en grannby för att hjälpa till med förlossningen, möttes hon av husbonden. Hon sade till honom: "Veisst ha jig vöre snell"? (Visst har jag varit snabb?) Husbonden svarade: "He kan no henn att döuw ha vöre snell men jig ha tajje emot tjwå onga, ga ein döuw å sej va döuw fa." (Det kan nog hända att du har varit snabb men jag har tagit emot två ungar, gå in  du och se vad du får.)
Reinhold, som var snickare till yrket, avled på Skellefteå lasarett trettondedag jul 1922 av brusten blindtarm. Deras yngsta barn fyllde 6 år i februari samma år. Tack vare sitt kunnande kunde fru Karlsson, som hon kallades av de flesta i bygden, uppfostra sina barn samt till och med göra sig skuldfri på den egna gården.
Förutom att vara ackuschörska hade även Hedvig ansvaret för posten samt telefonväxeln i Svanfors. Hon skötte dessa sysslor med hjälp av sina vuxna barn. Hon hann fira 30-årsjubileum som växelföreståndarinna. Efter pensioneringen ägnade sig Hedvig åt konstvävnad och trädgårdsskötsel. Hon somnade in 11 oktober 1947 i sviterna av magcancer.

Fortsätt läs mer
537 Träffar
0 Kommentarer

Från kollektivt till individuellt liv

Under 1800-talet gick vi från ett kollektivt liv till ett enskilt liv. Riktigt så enkelt är det förstås inte, det var inget som skedde över en natt och det berörde så klart inte alla. Men generellt kan vi nog säga att det är så det blev. Idag är vi ju i första hand individer. Vi klarar oss själva. Vi har personliga rättigheter och skyldigheter och vi delar sällan våra liv med människor utanför den egna kärnfamiljen. Naturligtvis finns det många undantag men det är inte de jag skriver om idag.

Förr i tiden levde vi i byar på landet (bara en mindre del av befolkningen bodde i städer) och gårdarna i byn låg tätt tillsammans. Förr i tiden, då menar jag före de stora skiftesreformerna.

Flera familjer kunde till och med dela hus, t ex två bönder som brukade var sin del av samma gård i byn. Levde de gamla föräldrarna kunde det vara tre generationer i huset, kanske till och med fyra ibland. Pigor och drängar ingick också i hushållet, kanske även något inhysehjon. Att ha sitt eget rum fanns inte på kartan och det var omvittnat många hushåll där anställda och husbondefolk sov i samma rum på nätterna.

Så här kan nog de flesta av oss inte tänka oss att bo och leva idag. Men förr var det självklart. Om någon bodde ensam beklagades den, t ex en ensam änka utan barn som bodde kvar i sin backstuga. "Ska du behöva bo alldeles ensam, så hemskt!" Eller ett ensamt barn utan syskon, ingen att sova skavfötters med.

Det här gemensamma kollektiva livet förändrades när laga skiftet genomfördes och vi fick ensamgårdar. Byarna sprängdes, gårdar flyttades ut och jordbruket blev mer effektivt. Det var så klart inte så att alla plötsligt blev isolerade i sin vardag, de större hushållen levde kvar länge. Men för många kom grannfamiljen så långt borta att det dagliga pratet och gnabbet försvann.

Alla gårdar flyttades inte ut, några gårdar blev kvar i bykärnan, ibland till och med alla. Men i många byar hade en del av byns befolkning försvunnit bort några kilometer så att man inte sågs dagligdags. Vad det förde med sig kan jag inte bedöma, jag är inte psykolog, utan kan bara se det ur min mer allmänmäskliga synvinkel. Men jag tänker mig att det blev en stor förändring på djupet.

Hjartanas KMB 16000700010199

Den oskiftade byn Hjärtanäs norr om Alvesta i Småland. Husen ligger tätt i bykärnan och det är nära till grannarna. Foto: Jan Norman 1997, bildkälla: Wikipedia.

Lunds by fran luften LGFoto

Lunds by söder om Västervik är en annan oskiftad by och här ligger mangårdsbyggnaderna till byns åtta gårdar samlade kring ett bytorg. Foto: LG-Foto, bildkälla: Wikipedia.

1M16 A27256

Det är kanske så här vi tänker oss den ensamme bonden på en gård som flyttats ut från byn vid laga skiftet. Han rår över sin jord själv men ser kanske inte ens grannarnas hus. Foto: Anders Carlsson, bildkälla: Västergötlands Museum.

Efter att laga skiftet genomförts skulle varje bonde och hustru själv bestämma om allt på den egna gården. Tidigare hade byborna fått ta hänsyn till varandra och fatta beslut i byastämmor. Den kollektiva byn blev ett antal egenägda gårdar. De självägande bönderna ägde ju sina gårdar innan också, men det de ägde var tomten och rätten att bruka en viss del av byns gemensamma mark. En teg i varje åker. Utjorden ägdes av byn gemensamt.

Även om vi idag hyllar privatlivet så lever ändå det kollektiva kvar när döden närmar sig. Vi har en norm att en människa inte ska behöva dö ensam (även om väldigt många gör det). Så var det för min pappa. Han var över 90 år, sjuk och förstod nog att livet närmnade sig slutet. Det som oroade honom var att bli ensam nattetid, bet berättade personalen på boendet där han var. Sista natten i hans liv satt jag vid hans säng och vakade och även om han var orolig så var han inte ensam. När solen gick upp vid sextiden på morgonen somnade han in.

Kanske är detta en rest från gamla tider, att människan egentligen inte är gjord för att vara ensam. Själv är jag en ensamvarg, trivs i enskildhet för då har jag arbetsro och lugn. Men ställer jag det på sin spets så skulle jag naturligtvis inte vilja vara ensam hela tiden.

Axtorna5

En ensam gård i min släkt, Axtorna nr 5 i Halland. Eget foto.

Stale

Gården Stale i Rone socken på Gotland en sensommarkväll för några år sedan. Här bodde mina barns farmors släkt i flera generationer. På Gotland är det vanligt med ensamgårdar. Eget foto.

Fortsätt läs mer
611 Träffar
2 Kommentarer

Morfars fars halvbrors dotterson

Kan det finnas något intressant om morfars fars halvbrors dotterson, det är en fråga som jag ställde mig.  Att det knappast känns som vi är riktigt släkt är en del av frågeställningen men också vad som kan hittas om en avlägsen släkting där den gemensamma nämnaren är en torpare i Östra Löa, Ramsbergs socken.  Närmaste större ort är idag Lindesberg och vet du inte vad det ligger så får du leta i Västmanland. Torparen vet jag inte riktigt vad han gjorde men han hade tre hustrur och åtta barn så det blev en del spår efter honom. 

Att ett av barnen är min morfars far har jag redan förtäljt, men nu ska vi se om det finns några intressanta spår av en av hans halvbröder.  Gustaf hette halvbrodern, och han var tre år yngre, son till torparens hustru nummer två som bara fick denna son eftersom hon avled i barnsäng 2 dagar efter Gustafs födelse. En inte alltför rolig start för Gustaf, men det är en annan historia. Han växte i alla fall upp och fick flera barn varav några emigrerade. Och det är på andra sidan Atlanten som vi börjar titta efter spår som kanske kan vara av intresse.

Fri bild av Evan Dennis

Och visst dyker det upp något om vi förflyttar oss till staten Montana, långt västerut i USA med Klippiga bergen och nationalparken Yellowstone som kända landmärken. I den absolut västligaste delen hamnade de två som jag följer, i Missoula. Och om vi tar den ene först, en son till Gustaf så vet jag inte så mycket om honom. Han bildade ingen familj utan levde som skogshuggare tills den dag han av någon anledning fick en större gren i huvudet och avled. Det är åtminstone vad det står på Find A Grave, den stora samlingen av gravstenar och andra äreminnen som finns på nätet.

Det kan vara intressant att någon i alla fall tagit på sig att uppdatera med den informationen och en bild på en liten, enkel gravsten. Det är inte all som blir omskrivna på det sättet, många får vi inte veta så mycket om. Men åter till den som jag började med att berätta om, skogshuggarens systers pojk, så kommer han till i Montana och bor där hela sitt liv.  Jag vet inte om det är Ramsbergsgener eller om det är från hans fars östgötska gener som han får sitt sparsamma leverne. Inte heller denne man hittar någon att gifta sig med verkar det som, men han arbetar och sliter på med sitt arbete son chaufför.  Jag vet inte om han äger sin lastbil, men det verkar i alla fall som han försöker spara in på onödiga uppgifter, vilket kan vara bra för ekonomin men som också kan innebära risker.

När jag hittar hans uppgifter på Find A Grave så besannas risken, man ska nog inte vara för försiktig med vissa utgifter.  Översatt från den notis som finns om honom så kan vi läsa ” James dödades när tändningen på lastbilen han körde slutade fungera och lastbilen stannade vid järnvägsövergången strax öster om virkeshögarna. Den bakre änden av lastbilen blev påkörd av det västgående "Second 603"-tåget. Indikationer var att tändningslåset var ur funktion och att James hade kopplat runt det i stället för att reparera låset.”

Så kan det gå och det är egentligen det jag vet om min morfars fars halvbrors dotterson. Alltid något kan man tycka och även om det är en ledsam läsning så kan jag konstatera att jag i alla fall vet något, och det kan ju vara bättre än ingenting.

Vill du läsa själv, kolla på https://sv.findagrave.com/memorial/84558721/james-gustafson

Fortsätt läs mer
856 Träffar
1 Kommentar

180 år gammal skola

Idag den 1 oktober 2022 är det precis 180 år sedan Navigationsskolan i Kalmar startade. Numera heter den Sjöfartshögskolan och ingår i Linnéuniversitetet och där firas detta idag.

Så idag blir det ännu ett blogginlägg på temat sjöfart.

Har du en släkting som studerat på Navigationsskolan i Kalmar så kanske du, liksom jag, tycker att detta är intressant. Jag läste där 1974–1975, när jag utbildade mig till telegrafist, och då hette skolan Sjöbefälsskolan. Då var den en del av Lars Kaggskolan i Kalmar men flyttades sedan till Linnéuniversitetets lokaler i hamnområdet.

telegrafist

Till vänster: Från telegrafistubildningen i Kalmar 1975. Till höger: Från mitt arbete ombord på M/S Atrizona 1975. (Det är jag på båda bilderna).

2017 skrev jag en handbok om hur man släktforskar om sjöfolk, tack vare min erfarenhet från mina år till sjöss på 1970-talet. När jag gjorde efterforskning för boken tog jag reda på var navigationsskolornas arkiv finns och nästan alla finns på landsarkiven. Utom arkivet från skolan i Kalmar, som jag fick besked om att det finns på Sjöfartshögskolan i Kalmar. Nu ser jag på Linneuniversitetets hemsida att dessa arkivhandlingar ska finnas i Kalmars kommunarkiv.

Den som ville bli styrman eller sjökapten behövde utbildas på en navigationsskola. När ångfartygen kom och maskinister anställdes fick även de utbildning på navigationsskolorna, och så småningom även vi som blev telegrafister. Telegrafistutbildningen är numera nedlagd.

Lars Kaggskolan februari 2022b

Lars Kaggskolan i Kalmar med sitt navigationstorn från tiden då sjöbefälsutbildningen skedde här. Det var i den här skolan jag studerade 1974–1975. Foto: Johannes Scherman. Bildkälla: Wikipedia.

Fortsätt läs mer
794 Träffar
0 Kommentarer

Lever släkten vidare

Hur många släktingar har jag och hur många av dem känner jag till?  Och är de jag tror vara mina släktingar verkligen det, eller är de resultat av någon förbindelse som inte syns i de källor jag använt för att bygga mitt träd. Frågor som dyker upp och sedan oftast försvinner ner i någon hög med olösta problem, eller i högen med frågor som rör hur vi egentligen ska definiera vad som är vår släkt och inte. Det händer varje dag att någon får veta att din familj inte är din, om vi använder de biologiska begreppen, men vad säger det egentligen om det svåra begreppet släkt.

Sedan har vi nyligen lärt oss att de som för några generationer var del av den gemenskap vi kallar släkt inte har några efterlevande i rakt nedstigande led. De levde men lämnade inte de spår bland nu levande så att det går att se kopplingar till dem. Forskningsresultaten talar sitt klara språk, vi lämnar inte de spår som många tror. Ungefär hälften av de som levde runt 1880 fick inga barnbarn eller barnbarnsbarn. Det blir också väldigt klart när man följer rena far och morslinjer.  Jag ser då och då de som koncentrerar sig på att följa en manlig linje att den döttrar ut, ett begrepp som visar att en familj med bara döttrar, där tar den manliga linjen slut.  Naturligtvis blir det samma med en kvinnlig linje där det bara blir pojkar i familjen, den linjen dör ut.

Jag kopplar det här till delar av min egen familj.  På min farfars sida så finns en del att titta på, egentligen är det min farfars mamma som är kopplingen. På hennes sida bestämde sig hennes pappa och några av hans syskon i mitten på 1880-talet att lämna Västergötland, från Vara-trakten där släkten bott flera hundra år.  De flyttade med sina barn och deras familjer till Brålanda i Dalsland. Det blev ganska många som flyttade, så det blev en påfyllning av västgötar i Brålanda.

Urklipp från Arkiv Digital

När jag ser att gruppen växer så borde det finnas en hel del DNA-spår bland de som bor där idag kan man tycka. Det förutsätter naturligtvis att det finns de som testar sig på något sätt. Och sedan finns det frågan om hur många av dem som hamnade i läget där de inte fick barnbarn eller barnbarnsbarn. Är det likadant i Brålanda som i de områden som studerades och som visade på ett stort bortfall av efterlevande. En del av mitt eget släktträd visar att det var en del som aldrig gifte sig och visar på några barn. Kanske fanns det inte tillräckligt med kandidater, men eftersom det är båda kvinnor och män så kan man fundera.

Kanske ska jag göra ett upprop.  Sundals Släktforskarförening, Brålanda, hur många av era medlemmar har med mig i sina matchlistor.  Kanske inte med så höga tal, men en bit ner i listorna.  En liten uppgift för den kommande DNA-träffen den 6 oktober 😊  Kan passa på att gratulera föreningen som blev 40 år i denna vecka!  Vi får se om det finns några resultat att rapportera, det får bli en del av en kommande blogg.

Det är intressant att vi nu kan koppla vår släktforskning till annan forskning och göra det genom att använda de nya verktyg som vi har.  Att digitaliseringen gör det mycket lättare att hitta uppgifter har vi lärt oss och det ger helt nya möjligheter. DNA ger oss helt nya möjligheter och det gäller inte bara jakten på okända fäder, det finns många andra områden också. Att kolla upp sin egen släkt, som vi tror vi känner till, är en sådan aktivitet där det kan bli andra teststrategier än vad andra använder.

Jag kan inte låta bli att koppla mina tankar till ett meddelande som jag, och många andra, fick från Christina Sagersten och Finding Family.  Några tänkvärda ord om de standardsvar som ges när någon frågar om vilket test som ska användas, att vara med överallt och fiska i alla dammar. Detta oavsett vilket syfte testtagaren har, för det finns olika svar med olika tester och olika bolag beroende på vad de önskar uppnå. Jag citerar direkt ur meddelandet, bra och tänkvärt.

 ”Så vi landade i att vi nog kan hitta ett annat standardsvar som vi tyckte resonerade bättre med oss: Börja någonstans. Det spelar inte så stor roll hos vilket bolag. Ta ett test och se om det här är något för dig. Vill du verkligen jobba med resultatet, lär dig tolka det hos ett bolag i taget. Ja, det blir dyrare, men det kanske är värt det ändå i slutänden.”



Det gav mig en hel del att fundera på och jag tycker det känns viktigt att fundera på vad vi vill uppnå med vår egen forskning och visst är det så att det finns olika vägar att nå våra mål

Fortsätt läs mer
1312 Träffar
0 Kommentarer

När släktforskningen går i stå

Prstergtland-original-090

Släktforskning har naturligtvis, som alla hobbyverksamheter, sina vågdalar. Ibland forsar man igenom kyrkböcker, mantalslängder och annat som en furie, letar alternativa vägar, eller jagar DNA-matchningar runtom i världen. Men... 

'Det är bara att kolla i dödboken'... men varför blir det inte av? Det finns förstås en massa olika anledningar till att släktforskningen kan göra halt:

1. Livet kommer emellan. Du eller någon närstående blir sjuk, får äktenskapsproblem eller trassel på jobbet. Eller en svår skada på bostaden. Allt sådant som upptar ens vakna tid, och släktforskningen glider naturligtvis in i skymundan. 

2. Någon annan har redan kollat i dödboken och kommit vidare, hittar du ute på nätet eller i någon pärm i den lokala släktforskarföreningens lokal. Då är det lätt att luften går ur en. Förvisso, det kan aldrig sägas nog många gånger: lita bara på din egen släktforskning! Du måste ALLTID kolla alla uppgifter du får från andra forskare! Men i ärlighetens namn: när man berett sig på nya upptäcktsfärder - hur roligt är det att istället bara sitta och vidimera det någon annan redan upptäckt? Det kräver en del självövervinnelse, och ibland har man den inte. 

3. En annan släktgren verkar mer spännande.  Istället för att 'kolla i dödboken' upptäcker du att du kanske har en adlig person/en mördare/en försupen präst på någon helt annan gren av din släkt. Då är det förstås väldigt mycket mer lockande att kliva på det tåget istället. Men först skulle du ju... risken är stor att det varken blir det ena eller det andra. 

4. Kollen i dödboken, som skulle vara så 'bara' misslyckas totalt. Personen finns inte alls död i den församlingen. Inte heller i omgivande församlingar hittar du din döda ana. Vad göra nu då? Idétorka sätter in, och släktforskningen blir liggande. 

5. Force majeure. När det inträffar sådana där saker som ingen människa kunnat förutse. Jag tänker då på pandemin, när arkiven stängde. Plötsligt blev det att sitta ensam på kammaren och släktforska istället för att ha trevliga diskussioner med andra forskare under kaffepauser och annat. Visst, många fick möjlighet att släktforska extra mycket under pandemin, och tog vara på den möjligheten, men en del tappade orken och lusten utan den gemenskap som trots allt finns bland släktforskare. 

Så vad gör man då, när man inser att släktforskningen stannat upp alldeles? Kanske djupdyker ner i något närliggande ämne, som hembygdsforskning, historia i största allmänhet eller samhällskunskap? Förr eller senare vaknar släktforskarinstinkten nog till liv igen, och börjar pocka på uppmärksamhet. Den är rätt lättväckt. Det kan räcka med en rad i en bok, eller en fråga från någon, så är du där igen. 

Och ta det lugnt. Som jag brukar säga: fördelen med döda förfäder och anmödrar är att de i regel är kvar där du lämnade dem! 

 

Bilden: Sockenbok från Sätila, Västergötland, symboliskt igenslagen... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
910 Träffar
4 Kommentarer

Bror och Signe Karlsson

1953 Signe Karlsson Boliden 50 årSigne och Bror Karlsson vid Signes 50-årsdag 1953. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Borrförman Bror Bernhard Karlsson föddes 1902-08-11 i Risingbo, Norrbärke, Dalarna, som yngst av tio syskon, son till kolaren Karl Erik Karlsson och hans hustru Susanna Matilda Andersson. Sin första anställning hade Bror hos Bergslagernas järnväg, där han var lokeldare i två år. Sina första lärospån som diamantborrare gjorde han hos AB Gröndals Patent i Ludvika. Han reste till Västerbotten 1923 och anställdes som diamantborrare hos Centralgruppens emissionsaktiebolag (sedermera Bolidens Gruvaktiebolag), vilka påbörjat borrningar i Mensträsk, Norsjö. Hösten 1924 flyttade Karlsson till Boliden och kunde därför med fog räkna sig som en av pionjärerna inom gruvsamhället. 1926 befordrades han till borrförman. Han var med i den första grupp inom Bolidens gruvförvaltning som tilldelades Patriotiska sällskapets guldmedalj i andra storleken för (minst) 25 års anställning hos företaget.

Bror Karlsson hade tillhört styrelsen för avd. 225 Boliden av SAF. 1930 gifte han sig med Signe Ragnhild Paulina Bergmark född 1903-05-24 i Ersmark, Skellefteå som dotter till byggmästare Moses Bergmark och hans hustru Nina Lovisa Persson. Signe, som var näst yngst av fyra syskon, utbildade sig till lärarinna och examinerades vid 20 års ålder 1923. Sin första tjänstgöring hade hon vid Bjurvattnets skola inom Skellefteå socken. Där skötte hon ensam undervisningen under femton läsår. Många av hennes tidigare elever mindes säkert med tacksamhet den gedigna undervisning, som de, trots den otillfredställande skolformen fick, av sin energiska och plikttrogna "fröken". 1939 flyttade Bror och Signe till Boliden efter att skolan i Bjurvattnet dragits in året innan. Makarna skaffade sig en fin villa vid Ringen i Boliden. I deras hem fostrades tre barn. Äldste sonen levde dock endast en dag. Signe erhöll anställning som småskollärarinna vid skolan i Boliden samma år. Även där vann hon målsmännens förtroende och kollegornas entydiga uppskattning. I Bolidens husmodersförening var hon mycket aktiv under flera år och tillhörde styrelsen, bland annat som sekreterare.

Signe var glad, öppen, försynt, hjälpsam och hon hade ett hjärta, som klappade varmt för alla. Tack vare dessa egenskaper hade fru Karlsson skaffat sig en stor skara vänner som ofta besökte henne och maken i deras gästfria hem i Boliden.

Omkring år 1952 drabbades Signe av en svår sjukdom som sakta men säkert bröt ner hennes hälsa. Största delen av sin långa och prövande sjukdomstid, som hon genomled utan klagan samt med största tålamod, tillbringade hon i hemmet. Hon blev dock så illa däran att hon togs in på Skellefteå lasarett där hon vårdades i ett antal veckor. Hennes tillstånd försämrades och hon avled tisdagen 7 augusti 1956.

Personligen var Bror gladlynt och skämtsam. Han hade lätt för att skaffa sig vänner och bekanta. Hjälpsamhet och ett gott hjärta var också utmärkande för hans väsen. I yngre dagar ägnade sig Bror gärna åt skytte och fiolspel. Som pensionär bosatte han sig i Vika, där han hade förvärvat en fastighet vid sjön Runn i Dalarna. Bror Karlsson somnade in lördagen 23 september 1967.

Fortsätt läs mer
687 Träffar
0 Kommentarer

Broströmska Villan

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. För tre år sedan var jag där och på fredagkvällen var jag inbjuden på en middag i ett mycket anrikt hus, den s k Broströmska Villan. En imponerande byggnad. Sällskapet och middagen var naturligtvis det viktigaste men huset gjorde också intryck på mig.

Det kallas Broströmska Villan eftersom det köptes av redarparet Dan och Ann-Ida Broström 1922. De var föräldrar till den mycket omsusade redaren Dan-Axel Broström, en man som var mycket omtalad i media under min uppväxt på 1960-talet, inte minst på grund av sitt äktenskap med nattklubbsdansösen Annabell Lee från England (som egentligen hette Jane Ann Haycock). Det är ingen hemlighet att han hade alkoholproblem. Nu fick jag alltså se huset där han växt upp.

Det var kväll och mörkt när jag var där men så här ser det ut:

1

Det var svårfotograferat för det ligger på en höjd mitt i Göteborg, intill Konstmuseet. Eget foto.

Och inuti är det också prakfullt och påkostat (eget foto):

2

Ann-Idas make och Dan-Axels far Dan Broström dog redan 1925 i en trafikolycka, tre år efter husköpet. Änkan och barnen stannade kvar men 1956 donerade hon fastigheten till Redareföreningen. Numera ägs huset av The Royal Bachelors Club.

3

Ser du att det står "The Royal Bachelors Club"? Eget foto.

Vid Dan Broströms död 1925 var huset taxerat till 350 000 kronor, en mycket stor summa på den tiden. De ägde också flera andra fastigheter. Alla hans tillgångar summerades till den då hisnande summan av 15,4 miljoner kronor och skulderna uppgick till 2,3 miljoner kronor. Han dog den 24 juli 1925 men det dröjde till den 8 mars året därpå innan bouppteckningen gjordes.
Det finns faktiskt flera bouppteckningar, en i Göteborgs rådhusrätts arkiv och det är den där Broströmska Villan finns med:

boupp

Bildkälla: Arkiv Digital.

De andra är en Askims, Hisings och Sävedels häradsrätts arkiv, som verkar gälla bara vissa fastigheter. En i Fjäre häradsrätt gäller fastigheter i Särö och en i Kullings häradsrätt gäller en lång rad andra fastigheter. Dessa tre övriga bouppteckningar tar upp tillgångar på omkring en halv miljon kronor.
Ann-Ida kom från köpmanssläkter och ärvde säkert en hel del även från sina föräldrar. Dan Broströms far Axel hade dött 1906 och han efterlämnade en förmögenhet på 2,6 miljoner kronor så Dan hade verkligen förmerat sin förmögenhet genom sina affärer.
Paret Broström var alltså oerhört förmögna och Ann-Ida kallades Sveriges rikaste kvinna. Hon dog ett par veckor innan hon skulle fylla 83 år, den 26 november 1965. Samma dag var Broströmskoncernens stora 100-årsjubilumsfest planerad. Den genomfördes trots hennes död, men utan dans.

Mitt första jobb till sjöss 1974 var i en Broströmsbåt. Den hette M/S Vikingland och jag var telegrafistelev över sommaren. Göteborg är väl fortfarande Sveriges största hamnstad och där fanns flera stora rederier men Broströms var det största och det som var mest känt bland oss som bodde på västkusten. På 60-talet ska det ha varit den största arbetsgivaren i Göteborg. Rederiet startades 1865 av Axel Broström från Kristinehamn, far till den förolyckade Dan och farfar till Dan-Axel. Så vitt jag kan förstå finns rederiet inte kvar längre.

Det finns en myt om familjeföretag: "Förvärva, ärva och fördärva". Alltså att första generationen startar och bygger upp, andra generationer tar vid och fortsätter driva bolaget men att tredje generationen bidrar till företagets förfall. I det här fallet kanske man kan säga att det var så. Ann-Idas son Dan-Axel är ju känd för sitt festande men han utvecklade också rederiet. 1969 lämnade han över till Kristian von Sydow, när han inte längre klarade av sin uppgift.

Vill du veta mer om familjen Broström finns det en intressant radiodokumentär i fyra delar från 2020 (Sveriges Radio).

Källor:
Det gamla Göteborg: https://gamlagoteborg.se/2015/10/06/brostromska-villan/
Vårt Göteborg: https://vartgoteborg.se/gamla-goteborg/annida-brostrom/#
Sjöfartsmuseet: https://www.sjofartsmuseetakvariet.se/samlingar/organisationer/

 

Fortsätt läs mer
1428 Träffar
4 Kommentarer

Nytt, nytt och nytt

Ibland händer ingenting och sedan händer allting på en gång. Visst kan det vara så med släktforskning. Vi läser och begrundar, vi kontrollerar och jämför. Det ena dokumentet efter det andra, den ena källan efter den andra.  Ibland så blir det bara snurrigare och snurrigare och till det verkar som att allt blir ett enda trådnystan. Men så drar du i rätt tåt och plötsligt så löser allt sig. Kanske en något drastisk beskrivelse, men visst kan det kännas så och då blir lösningen riktigt skön.

Nu kan det finnas andra typer av händelser som en släktforskare kan bli inblandad i och just dessa dagar så har jag drabbats av nya böcker, om det nu kan kallas att jag drabbas. Tre böcker av olika karaktär, men med en viss koppling till släktforskning. Nu beror ju allt på hur vi karaktäriserar begreppet, men i min värld så finns det kopplingar.

Den första boken som kom hem till mig har en koppling till många fina sommarvistelser på Öland. En bok som jag nog inte hade tittat i så mycket om det inte var för en speciell del av den. Den heter Gåtfulla Gårdby, och handlar egentligen om Gårdby kyrka, där arkeologer fick möjlighet att gräva ut hela kyrkan när fuktproblem gjorde att hela kyrkgolvet måste brytas upp.  Många beskrivningar av olika byggnadsdelar och hur det kan ha sett ut. Men sen kommer de till de som begravts under kyrkgolvet och då blir det intressant, för kyrkan är riktigt gammal.

Det som arkeologerna hittar är bland annat ett riktigt gammalt skelett, men helt inlindat med rep från huvud till tå och med skador som tyder på en bråd död. Vem kan det ha varit?  Och det kommer den ena graven efter den andra, en del med en, andra med flera begravda. Och det är nu det blir intressant, för med hjälp av DNA och gamla källor söker man klura ut vilka det kan vara som är begravda. Känd släktforskare hjälper till och flera laboratorier ställer upp och det kommer en del svar. Ibland är de släkt, ibland är de absolut inte släkt. Ska bli spännande att läsa de sista sidorna, de är fortfarande olästa. Men jag vet att det finns uppgifter om olika haplogrupper, som är mer eller mindre exakta beroende på hur skadat genmaterialet är.

Eget foto

Och jag hann inte läsa allt för då kom boken om Europas mödrar av Karin Bojs. Släppt på Släktforskardagarna i Skövde, så populär så alla böcker såldes så jag fick ingen. Men nu har jag läst den och försökt insupa allt som står där, mycket intressant, men jag tror nog att jag måste läsa en gång till, det fanns så mycket intressant och så många slutsatser att fundera på, inte minst runt påverkan från olika håll, under tidens lopp, som förändrat och fortfarande förändrar min syn på var vi kommer ifrån.

Lite mer handfast verkar den bok vara på som presenterades på Historiska Museet i kväll (onsdag 21 september skriver jag detta). En intressant vinkling på många av de frågor som släktforskare säkert ställer sig, hur levde de vi hittar i källorna och vad kunde påverka dem. Fyra författare har skrivit om var sin tidsperiod, vad som karaktäriserar och påverkar under ett antal år. Från 1920 tillbaka till 1850, 1850 till 1750, 1750 till 1600 och slutligen medeltiden. Indelning går alltså åt samma håll som släktforskare oftast gör, vi börjar med det vi vet om nuet och söker oss bakåt. Jag kan inte berätta riktigt hur boken är, jag har haft den i några timmar, men författarsamtalet gav vid handen att det finns många intressanta aspekter på historia kopplat till släktforskning. Om jag går efter det de sa, så kommer jag att använda boken många gånger för att läsa på om just en tidsperiod, ett yrke eller något annat som påverkar just mina släktingar.

Mycket nytt blev det den här gången, men det är tjusningen med släktforskning, man kan få influenser från många håll och det ger mer och mer ”kött på benen” runt mina personer i mitt släktforskningsprogam.

Fortsätt läs mer
1239 Träffar
3 Kommentarer

Rudolf och Henny Vikström

Rudolf Vikström och Henny Lindahl RagvaldsträskRudolf och Henny Vikström. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Frans Rudolf Vikström föddes 1897-11-06 i Ragvaldsträsk inom Skellefteå socken som näst äldst av sju barn till Erik Anton Persson Vikström, barnfödd i Ragvaldsträsk och hans hustru Hulda Kristina Rask, bördig från Hedensbyn, Skellefteå.

När Rudolf var knappt 13 år (1910) fyllda avled hans mor i sviterna av tuberkulos. Året efter fick han se två av sina yngre bröder lämna jordelivet. Han fick därmed en tuff uppväxt, präglad av sorg. Han gav sig tidigt ut för att tjäna sitt levebröd.

10 april 1921 vigdes han med Henny Celina Lindahl född 1898-01-04 i Renbergsvattnet, Burträsk, dotter till Per Anton Lindahl, barnfödd i Högdal, Skellefteå socken och hans hustru Greta Kajsa Nyström, uppvuxen i Svanström, Skellefteå. Henny hade 11 syskon.

Rudolf hade sedan något år före vigseln arbetat på sulfitfabriken i Örviken. Han fortsatte att arbeta där även efter giftermålet. Till en början bodde han och Henny i Morön, Skellefteå. Där föddes deras första barn, en son. Lång och besvärlig blev vägen till arbetsplatsen för Rudolf. Detta avskräckte dock inte honom. Hans energi och framåtanda var stor. Henny och Rudolf flyttade 1923 till Sävenäs. 1927 dog Rudolfs far och året därpå övertog han tillsammans med sin hustru samt deras barn, det ”Vikströmska” jordbruket i Ragvaldsträsk. Trots detta fortsatte han sitt arbete vid Örvikens sulfitfabrik till dess nedläggning 1947, eftersom det lilla hemmet i Ragvaldsträsk inte var tillräckligt för att försörja en stor familj. Han bodde då i Örviken på vardagarna och åkte hem till familjen under helgerna.

Med tiden utökades familjen till att bestå av 11 barn. Det var med andra ord ingen lätt last som makarna Vikström hade att bära. Rudolf hade aldrig sparat sig vilket var ett samstämmigt vittnesbörd från samtliga arbetsgivare han haft anställning hos. Stillsam och försynt, som inte ville någon något illa, kännetecknade honom som person. Sanning och rätt åt alla var hans ledmotiv.

I unga år hade Henny arbetat några år som piga före hon gifte sig med Rudolf. Liksom sin make var hon lugn och sansad. Hon tröttnade aldrig på sina arbetsuppgifter, trots att barnaskaran var stor och arbetsbördan tung. Henny arbetade från tidig morgon till sen kväll för de sinas bästa. Som vän och granne hade hon de bästa vitsorden. Hon hörde till dem som ville ha frid och sammanhållning.

På sjukhemmet i Skellefteå avled Henny 6 april 1977, 79 år ung. Rudolf Vikström somnade in på Skellefteå lasarett 19 november 1981, i en ålder av 84 år.

Fortsätt läs mer
641 Träffar
0 Kommentarer

Svaret på gåtan

Dagens blogginlägg blir svaret på förra veckans gåta. Johanna Matilda Tengström är funnen, tack vare er släktforskare som undersökt detta. Precis som jag trodde. Tack för alla kommentarer, mail och telefonsamtal om henne!

Av kommentarerna på förra blogginlägget framgår att hon måste vara den Johanna Matilda Frendberg som gifte sig 1891 med Per Alfred Tängström. De bodde på ön Elba i Mälaren och han var fiskare. Han hade varit gift tidigare och hade minst sex barn från första äktenskapet. Med Johanna Matilda fick han åtta barn.
Familjen var först skriven på ön Elba i Badelunda församling (församlingen där jag själv bor) men 1904 överfördes de till Västerås Domkyrkoförsamling. Men där var de fortfarande skrivna på Elba så jag antar att de inte flyttade utan att det var en administrativ förändring mellan församlingarna.

Elba

Elba är den gröna ön mellan de två vita öarna i Västeråsfjärden. Karta från www.kartbild.com

I en kommentar till förra blogginlägget berättas att Johanna Matilda finns med i databasen Begravda i Sverige (som jag inte har) men att maken inte ligger i samma grav. Jag undrar varför? Maken dog 1917 och Johanna Matilda levde till 1947 så kanske fanns inte hans grav kvar efter 30 år?
En annan teori var att eftersom han var fiskare så kanske han drunknade och kroppen inte återfanns. Men så var det inte, i dödboken (Västerås Domkyrkoförsamling (U) F:13 (1917-1925) Bild 350 / sid 30 (AID: v261132.b350.s30, NAD: SE/ULA/11727)) står det att han dog av "emollitio cerebri" och något som jag tolkar som "actesi cerebri". Att det har med hjärnan att göra begriper jag och på DDSS kan vi läsa att "emollitio cerebri" betyder hjärnuppmjukning och det ska innebära hjärninfarkt. Medicinska termer är inte min starka sida men det verkar ju rimligt att han kan ha dött av en hjärninfarkt, som förr kallades slaganfall. (Läs om hjärnuppmjukning.)
Enligt Begravda i Sverige ligger tre av de gemensamma barnen (Karl Erik, John Georg och Knut Otto) i graven plus två personer som inte är namngivna men begravda 1919. Den ene av dessa är troligen sonen Ernst Robert som dog 1919, 14 år gammal.

Johanna Matilda Frendberg var född 1861 i Tillberga. Hennes far Carl Reinhold Frendberg var skomakare och hennes mor hette Hedvig Lovisa Ersdotter. När Johanna föddes bodde de på Hedensberg i Tillberga socken, dit de kommit 1860. Tidigare var de statare. Innan hon gifte sig hade Johanna flera olika pigplatser, bland annat i Falun och Ovansjö. Sedan återvände hon till Västerås innan hon gifte sig.

Så var det. Nu är hon funnen i alla fall. Men hur hon såg ut vet jag inte. I Svenskt Porträttarkiv finns bilder på två av hennes söner:

 John

Karl

Gåtan vem Johanna Matilda Tengström var är bara något jag råkade på när jag gick på Östra kyrkogården en dag. Som släktforskare är det så lätt att börja fundera över sådant här, av ren nyfikenhet. Eftersom jag arbetar som släktforskare sedan tio år så har jag nog tittat i tusentals kyrkböcker och andra arkivhandlingar och ibland stöter jag på mysterier. De senaste veckorna har jag funderat över tre gåtor: ett par försvunna barn på 1890-talet, en man som verkar ha varit gift två gånger men ena familjen bara försvann, och så en familj där det verkar oklart vem som är far till vem och barn till vem. Säkert blir det fler blogginlägg om dessa framöver. Och jag tror att jag kommer att få svar då också, tack vare er släktforskare som liksom jag drivs av viljan att få veta.

 

Fortsätt läs mer
1113 Träffar
10 Kommentarer

Från limpa till .......

Många gånger ser vi uttrycket ”från ax till limpa” , det används vid olika tillfällen, men att följa något från början till en färdig produkt, eller ibland till slutet, är väl det som det oftast avser. Att så ett vetekorn, se det växa, skördas, malas och sedan bli ett riktigt gott surdegsbröd, eller vilket bröd som helst, är något att eftersträva.

Men som släktforskare går vi många gånger åt andra hållet, vi börjar med en person och går bakåt i tid och rum för att se vad som döljs i de allt äldre källorna. Vad är det som gjort att någon blivit vad den blev, kan man också säga. En del letar sig långt bak, andra letar sig åt sidorna, och för all del, en del vänder och letar sig framåt när de hittat något intressant.

Vad är det som väcker intresset för just den sökning som pågår nu, hos dig? Är det någon du hittat, är det något du söker eller vad kan det vara. Just precis nu så tänker jag berätta om en liten annorlunda ingång, åtminstone sett ur min horisont. Och för att då anspela på rubriken så började det hela faktiskt med en limpa, eller kanske ska vi kalla det ett bröd.  Brödet har namnet Nyborg, och det är ju inget speciellt, men det har fått sitt namn efter det som idag är Folkets Hus i Borgholm. Och det är bakat i Stenugnsbageriet Olof, som finns i samma stad.

Ett bröd som vilket som helst kan man tycka, men det finns en koppling mellan Nyborg och Olof, för det var han som byggde upp Nyborg och skapade ett fint lantbruk. Idag är det som förr var Nyborg det som syns från gatan och kallas Folkets Hus.  Det fick jag höra i bageriet, när jag frågade om tavlan med den gamle mannen på väggen. Sen var det inte mer med det, andra kunder pockade på intresset och jag vandrade iväg med min papperskasse med lite olika godsaker i. Men min nyfikenhet var väckt.

Fritt foto av Mae Mu på Unsplash

Att det går att hitta innehavarens namn på nätet vet alla och med ett namn och födelsetid kommer man långt. Inte var det någon direkt Ölandsträff, mer från västkusten tycktes det, men visst hette pappan Olof, men han stämde inte in på mannen kortet, och så hade han ett namn till så vad kallades han. Och Göteborg var födelseort. Vi går ett steg bakåt till nästa pappa och bland de tre namnen var ett Olof, och han var född i Köpings församling, det Köping som finns på Öland, men vad kallades han. Det blir att gå ett steg till och där fanns Olof igen, boende på rätt ställe, för det stod lantbrukare boende i Nyborg i kyrkböckerna. Rätt person, eller använde han Carl istället som också fanns på namnraden.

Jag kollade Ölandsbladet, via Kungliga Bibliotekets tidningar, och där finns Carl/Karl nämnd och det blir helt säkert när jag läser hans pappas dödsruna. Så Carl var det, sonen var inte känd som Olof. Men det var det namn som stod i dödsrunan, där fanns han Olof, den som torde vara Stenugnsbageriet Olofs namngivare. En kontroll i kyrkböckerna berättar att han inte var ölänning, kom från en annan ö, Ven, men hustrun var öländska. Att följa honom i böckerna ger upphov till små leenden, i Köpings församling fanns staden Borgholm och där bodde Olof hos Påven, fast det var i kvarteret Påven om vi ska vara noga. Sedan flyttade han till Sverige enligt boken, fast det visade sig vara ett annat kvarter, som låg nära Norge och Ryssland, andra kvartersnamn. 1879 bröts Borgholm ut som egen församling och Olof stannade då kvar i Köpings församling för att därefter flytta till Månen. Ja, inte uppe på himlavalvet men ett annat kvarter i Borgholm.

Nu torde det vara slut på berättelsen, men det är det inte, inte riktigt än. Jag hade fått höra att Olof inte var så tätt kopplad till bagerirörelsen, men det visar sig inte vara riktigt sant.  Att han började sin bana som vagnmakare ser vi och att slutade som före detta lantbrukare är också klart, men i dödsnotisen står det också att han varit framgångsrik mjölnare och gästgivare. Så även om han inte var direkt bagare, så malde han kornen till mjöl och använde sedan brödet när han förplägade sina gäster. Vad kan då vara naturligare att det några generationer senare känns rätt att fylla hålet mellan mjölnaren och gästgivaren. Så där har vi en koppling som visar på hur generna påverkar.


Men nu är det slut på berättelsen, men vill du, så titta gärna in i stenugnsbageriet och hälsa på Olof, han på väggen, för nu vet du lite vem han är.

Fortsätt läs mer
873 Träffar
1 Kommentar