Det finns många fascinerande arkiv på Svar som inte är helt lättfunna. Ett av dessa är Örnbergska samlingen, Viktor Örnbergs källmaterial till Svenska Ättartal som även omfattar familjer utan släktnamn. Här finns många guldkorn, men tyvärr oftast få källor till uppgifterna.

Så länge uppgifterna förefaller vara hämtade från kyrkböckerna är källbristen ändå förhållandevis enkel att åtgärda. Värre är det förstås när uppgifternas ursprung är mer dunkel. I flera år har jag försökt finna ut mer om min mm fm ff mm mors svägerskas brorsdotters svåger, Ulrik Leonard Rolin, som föddes 1745 i Nyköping. I samma stad föddes Viktor Örnberg 94 år senare, dvs 1839, och då han på mödernet hade djupa rötter i Nyköpingstrakten så misstänker jag att han under sin uppväxt hört berättas om denne Rolin. 

Den korta notisen om Ulrik Leonard Rolin i Örnbergska samlingen låter nämligen som utkastet till en klassisk äventyrsroman av Alexandre Dumas: "orgel[n]ist, sedan soldat, fånge, röfvare". Nog blir man nyfiken! 

b2ap3_thumbnail_2014-01-26-20_11_09-rnbergska-samlingen-Slkter-p-O---R-SE_VALA_02109_15_15---Riksarkivet---Sk-.jpg

Örnbergska samlingen, Släkter på O - R, sid 461. Bild från Svar

Har du inte upptäckt Ortsnamnsregistret så rekommenderar jag en titt där. Det kan vara en bra hjälp vid släktforskningen: www.sofi.se/ortnamnsregistret.
För mig löste det ett mysterium från 1701. Tipset att söka där fick jag av en annan släktforskare.
Problemet fanns i min morfars släktgren. Hans farmors farfars far hette Joon Olsson och föddes 1701. En av mina mostrar släktforskade i flera år innan hon gick bort 1998 och har lämnat efter sig ett släktträd med namn, årtal och platser. Det har jag nu som facit. Här har hon skrivit att Joons föräldrar är Ola Pedersson och Ragnilla Götharsdotter, båda födda omkring 1662 och döda 1738 respektive 1708.
Nu skulle jag se hur detta stämmer, efter att en avlägsen amerikansk släkting hört av sig och undrat lite över denna familj.
Joon föddes den 20 januari 1701 på Dughult i Ullareds socken, och han finns i födelseboken (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital). Men det står varken Pedersson, moderns namn eller Dughult, utan "Olause Duelts sohn". Eller hur? Någon husförhörslängd för den här tiden finns förstås inte, den börjar drygt 80 år senare.

Källa: Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital

När jag såg födelsenotisen blev jag väldigt undrande till varifrån moster fått namnen på föräldrarna. Kanske var det en tysk i stället för en Pedersson som var far till Joon?
Jag fick alltså rådet att kolla i ortsnamnsregistret efter Dughult och då kunde jag se att det faktiskt skrivits just så här på 1600-talet. Det fanns väl inga stavningsregler då och man stavade nog som det lät. På dialekt i de här trakterna kanske det fortfarande låter ungefär så?
Ola, eller Olaus, i Dughult var alltså rätt. Prästen hade förmodligen bara glömt skriva "i".

Fortfarande saknade jag belägg för moderns namn. När jag letade efter fler barn i den här familjen för at hitta båda föräldrarna, visade det sig att det fötts sex barn med Ola Pedersson som far: Peder 1692, Kierstin 1695, Joon 1701, Peder 1705, Peder 1708 och Anders 1713. Det är bara Joon som inte har någon mor angedd i födelsenotisen. För de tre första av hans syskon heter modern Ragnilla Götharsdotter men för de två senare heter hon Gunilla Götharsdotter. Felskrivning eller hopblandning? Var det en slarvig präst här? Eller hade Ola mist sin hustru och gift om sig mellan det fjärde och femte barnet?
Då kom jag ihåg att modern Ragnilla skulle ha dött 1708, enligt mosters notering. Och dödsnotisen finns mycket riktigt för Ragnilla i Dughult i maj 1708 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 34 / sid 59 Arkiv Digital). Kanske var det en helt annan kvinna?
Dessutom hade Peder nummer två levt ända till 1766, enligt prästens anteckning vid sidan om födelsenotisen, så då borde det ju inte finnas en Peder till bland syskonen.
Det här fick jag inte ihop.
Tills jag hade läst längre ner på sidan där födelsenotisen om sonen Peder som föddes den 14 augusti 1705 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 31 / sid 53 Arkiv Digital). Där fanns ett barn till med en far som heter Ola Pedersson! Modern heter Gunilla Götharsdotter. Barnet föddes i november, så det finns alltså en familj till vid samma tid och med nästan samma namn på föräldrarna!
Det är den enda logiska förklaringen.
Nu funderar jag på om Ragnilla och Gunilla är systrar. Två systrar som gifter sig med var sin Ola Pedersson i samma socken... Hur har det gått till? Jag undrar hur det lät hos dem när de hade släktkalas i så fall.
Hade jag inte fått upp spåret genom ortnamnsregistret hade jag nog fortfarande trott att moster hade skrivit fel. Stort tack för denna hjälp!

Jag sitter och läser en "nyhet" på Kungliga Bibliotekets hemsida från den 29/10 2009. Rubriken är DIGITALISERADE DAGSTIDNINGAR och i ingressen skriver man stolt och hurtigt: 

Ny tjänst från KB med svenska dagstidningar på nätet. Gå in och sök på egen hand. Men varning: det är beroende-framkallande. Denna webbtjänst ger tillgång till drygt 200 000 sidor tidningstext. Materialet kommer dels från större tidningar, dels från landsortstidningar. Vi vill spegla spridningen i tid och rum när det gäller svensk tidningsutgivning från 1700-tal till 1900-tal.

Lite längre ned på sidan framgår det att det rör sig om en betaversion - en test om man så vill med ett litet aptitretande smakprov. De skannade tidningssidorna har alltså OCR-tolkats, så att det blir möjligt att söka på snart sagt vilka ord som helst, namn, geografiska begrepp, årtal, händelser o.s.v.

Redan 2009 var jag och många andra inne och botaniserade på denna sida [magasin.kb.se] och vi kunde då konstatera, att även om sökfunktionerna var rudimentära och otillräckliga, så vilade en rikedom av intressant information i dessa gamla tidningar, och vi väntade ivrigt på att nya tidningar efterhand skulle göras tillgängliga på detta sätt.

Vi väntar än! Sedan 2009 verkar ingenting ha tillförts.

Händer det över huvud taget något med detta projekt, eller har det fastnat i utredningsträsket?

Eller saknas det pengar? 

Eller god vilja?

Om man jämför med andra länder tycks Sverige nu ligga rejält på efterkälken. I USA finns det flera konkurrerande företag som med stor flit skannar och OCR-tolkar så att det står härliga till. Så också i Australien, där man alldeles gratis kan gå in och söka i snart sagt alla historiska tidningar genom webbsidan Trove [trove.nla.gov.au] som tillhandahålles av KB:s systerfartyg i Australien; National Library of Australia. Det är en otrolig resurs, som förutom digitaliserade tidningar även erbjuder böcker, bilder, musik, kartor och mycket annat.

Där fixar man alltså detta - men inte i Sverige. Uppenbarligen!

I äldre tid hände det ibland att man gifte sig med mer eller mindre avlägsna släktingar, i regel för att behålla gårdar och egendom inom släkten. Det fanns dock vissa släktskap som ingick under kategorin "förbjudna led", och ett av dessa var kusinskap. Sveriges rikes lag anno 1734 stadgade klart och tydligt att "Syskonebarn måge ej taga hvarannan til ächta; utan Konungen gifver ther lof til" (Giftermålsbalkens II kap, 3 §). Ett av de brudpar som erhöll kungligt tillstånd att ingå äktenskap var min farfars morfars farföräldrar, den nyligen myndige drängen Per Jönsson (1816-1874) och hans kusin, pigan Anna Catharina Andersdotter (1815-1864). Bröllopet hölls i april 1837 i Raus socken utanför Helsingborg, och hade föregåtts av lysning en månad tidigare, sedan brudparet "Såsom Syskonbarn hade [...] till sitt giftermål erhållit Kongl. Majts nådiga tillåtelse d. 10 Febr. 1837", som lysningsbokens formulering lyder. Det kungliga brevet finns ännu bevarat bland lysnings- och vigselbokens bilagor:

b2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpg

"Kong. Maj:t Vill, uppå af DomCapitlet i Lund gjord underdånig anmälan, härigenom i nåder tillåta syskonebarnen, Drängen Per Jönsson och Pigan Anna Andersdotter i Rå af Helsingborgs Pastorat, att med hvarandra ingå ägtenskap, så framt annat laga hinder, än omförmäldte deras skyldskap, dervid icke möter. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Stockholms Slott den 10 Februarii 1837. Carl Johan.". Den 4 mars antecknade domkapitlet kort i protokollet att "Nådig tillåtelse att med hwarandra ägtenskap ingå har Kong. Maij:tt meddelat följande syskonebarn", och den 21 april gifte sig Per och Anna. 

b2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpg

Detta kusinäktenskap var dock bara toppen av ett isberg. De båda kusinernas släkter i Rönnebergs och Luggude härader hade nämligen flätats samman i över hundra år, och till slut blev det väldigt trassligt. Håll i er nu: brudgummens mormors bror Nils Jacobsson hade gift sig med Bengta Staffensdotter, vars faster hade varit gift med nämnde Nils Jacobssons far Jacob Assersson i första äktenskapet - Bengta Staffensdotter blev alltså svärdotter till sin fasters förste make. Jacob Asserssons dotter Kjerstina Jacobsdotter fick i sin tur tillsammans med Per Olsson dottern Pernilla Persdotter, som gifte sig med Jöns Staffensson, vars tidigare nämnda syster Bengta Staffensdotter alltså var gift med sin tillkommande svägerskas morbror. Kjerstina Jacobsdotters make Per Olsson hade dessutom från första äktenskapet dottern Hanna Persdotter, vars svärmor Catharina Henriksdotter var nästkusin med Kjerstina Jacobsdotters far Jacob Assersson - Hanna Persdotters styvmors far var alltså nästkusin med sin dotters styvdotters svärmor. Kjerstina Jacobsdotters dotter Pernilla Persdotter fick slutligen tillsammans med den tidigare nämnde Jöns Staffensson en son, Per Jönsson - alltså brudgummen som gifte sig med sin kusin 1837.

Släkten är värst, som man brukar säga?

 Det lönar sig ofta att diskutera sin forskning och sina ”stopp” med andra forskare.

I många år reste jag och några vänner flera gånger varje år till Ramsele och tillbringade några intensiva dagar med att dyka in i mikrokortens värld på Svar-huset. Eftersom jag ännu inte lärt mig dricka kaffe brukade jag hoppa över för- och eftermiddagsfikat och ägnade mig i stället åt att forska. Under fikat en förmiddag beklagade sig en forskare, Ann-Marie, över att en person i husförhörslängden bara angavs vara född i ”Södermanland”. Min väninna tipsade henne om att jag forskat mycket i just Södermanland och att jag kanske kunde hjälpa henne.

Ann-Marie frågade mig så om jag kände till någon släkt Hellström från Södermanland. Jag svarade att det givetvis finns rätt många släkter med namnet i fråga men att jag främst hade ägnat mig åt två, en från Björkvik och en från Vadsbro. Personen hon var intresserad av hette David Hellström, vilket inte lät bekant.

Medan Ann-Marie knallade iväg efter sin dator plockade jag fram en söklista över alla med namnet Hellström i min databas Min blick föll på mina kusiners fm ff ff far, Simon Nilsson Hellström från Herrgölet i Björkvik.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm.jpg

Födelsenotis 1742, Björkvik C:3. Bild från Arkiv Digital.

Det visade sig att Ann-Marie blandat ihop far och son. David Hellström hette sonen till hennes gäckande sörmlänning, som, givetvis, hette Simon. Han var född 1742, samma år som ”min” försvunne Simon, hade samma yrke och dök upp i Uppland samtidigt som ”min” Simon försvann från Bälinge. Vi insåg snabbt att vi hade varsin halva i hans liv, jag från födseln tills han försvann spårlöst, och Ann-Marie från att han dök upp i Uppland till hans död 1802.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm-Biskopskulla-AI4-1800--14-sid-12.jpg

Hfl Biskopskulla AI:4 (1800- 13), sid 12. Bild från Arkiv Digital.

Hade vi inte funnit varandra i Ramsele hade Simons fortsatta levnadsöde ännu varit okänt för min del, och hans ursprung likaledes för Ann-Marie. Så prata alltid om din forskning med andra – du vet aldrig vem som sitter inne med lösningen!  

I går kväll bänkade jag mig för säsongspremiären av den svenska TV-serien SPÅRLÖST - ett obligatorium sedan många år. Det är fortfarande spännande att se alla dessa starkt motiverade adoptivbarn på jakt efter sina föräldrar, syskon eller andra släktingar, som kan ge dem lite av de ting vi "vanliga" människor uppfattar som självklara: ett släktsammanhang, en förhistoria, känslan av att likna någon och tillhöra en grupp. 

Stora delar av programmen i denna populära TV-serie liknar varandra, det är ju ett s.k. "format" man följer. Först lite bakgrundsinformation, så en intervju med huvudpersonen om varför han eller hon vill ge sig ut på den här resan. Så kommer själva sökandet i fjärran land, där misslyckanden och besvikelser verkar vara en återkommande poäng. Trilskande myndigheter, sekretessregler och bristande folkbokföring sätter käppar i hjulet, men till sist lyckas man alltid hitta fram till den borttappade familjen. Denna del verkar ofta lite konstgjord eftersom den naturligtvis genomförs för effektens skull. Självklart har man ju redan hittat personerna i fråga, annars skulle man ju inte ge sig ut med hela film-teamet. Kanske skulle det kännas mer äkta om man i stället fick följa själva sökandet på plats, med hjälp av lokala släktforskare och detektiver, för att först därefter plocka in huvudpersonen? 

Så gör man faktiskt i de engelska och australiska versionerna av samma programidé; Long Lost Family och Find my Family. Där presenterar man huvudpersonerna och berättar om bakgrunden till att familjer splittrats, en far eller mor försvunnit, syskon förlorat varandra genom adoptioner o.s.v. och går sedan direkt på upplösningen. I England sker detta ofta genom brev, i Australien genom inspelade vittnesmål och uttalanden på en IPAD. 

Sedan tar tår-festen över, såväl i de svenska och danska som i de engelska och australiska programmen. Kramar och gråt, gråt och kramar! Ibland är det känslosamt intill det outhärdliga, särskilt när programledaren skall tvinga huvudpersonen att mellan snyftningarna tala om hur han eller hon "känner sig" eller "upplever situationen". Lite av en känslomässig våldtäkt, kan jag emellanåt tycka.

Men ändå, visst är det fascinerande och en smula berömvärt detta, att försöka sammanföra föräldrar och barn och syskon som dubbelmoralen, fattigdomen eller andra svårigheter har särat på. Och helt SPÅRLÖST försvinner ju de flesta människor inte ...

Ps: Jag tog mig faktiskt ett abonnemang på TV4-Play, för att kunna titta på alla sparade avsnitt av dessa program. Just nu finns många av de danska (som faktiskt är ännu bättre än de svenska) och engelska programmen tillgängliga.

Släktforskarnas årsbok 2014 är på gång. Fast det är mycket jobb kvar.

Sista dag för inlämning av manus är den 1 februari. Har du ett manus liggande i din dator så finns det alltså tid än att lämna in det. Läs mer om årsboken och vart du skickar ditt manus.

En hel del har redan kommit in, och det tackar jag för. Det är så intressant att läsa alla era olika berättelser.

Än är det mest texter om enskilda människor eller släkter som jag fått. Är du kunnig på något historiskt område eller inom något speciellt släktforskningsområde så finns det utrymme för artiklar om detta. Som exempel skråväsende, vad man åt till vardags i bondesamhället, sjukdomshistoria, vad man trodde på och överhetens makt, lagar som styrde folks liv och allt möjligt annat som berör livet förr. Men också släktforskningsmetodik. Till exempel om smedforskning, släktforskning i andra länder, nya digitaliserade arkiv, sjömansforskning, hur man gör för att hitta i bruksarkiv... Ja, det finns så mycket som vi släktforskare vill läsa om. Tror jag i alla fall.

b2ap3_thumbnail_arsbok.JPGJag har tittat en del på innehållet från tidigare år och vissa geografiska områden har varit mer förekommande än andra. Därför tar jag nu gärna emot texter med anknytning till Värmland, södra Norrland, Västergötland och Gotland.

Vi vill hitta nya skribenter och bredda författarskaran. Många olika röster ger större variation. Årsboken är till för alla.

För mig är det en ny utmaning att vara redaktör för årsboken, både spännande och intressant. Jag har aldrig haft ett sådant uppdrag tidigare, bara liknande i tidningsvärlden. Där har jag varit redaktör inom flera olika sammanhang i många år, och räknar med att den erfarenheten nu ska vara till hjälp i arbetet med årsboken.

Framför allt är det väldigt roligt att få arbeta med detta. Det finns så många bra skribenter och det är en glädje att få läsa vad ni skriver. Det hoppas jag att läsarna också ska tycka.

För oss släktforskare finns en mängd olika arkiv och handlingar att söka i. En del av dessa är välbekanta för släktforskare, men sedan finns det mer okända guldgruvor. Om man släktforskar i Skåne är Folklivsarkivet en stor tillgång, särskilt deras manuskriptarkiv är väl värt en stunds sökning. Folklivsarkivet skriver själv på sin hemsida att manuskriptarkivet "....innehåller traditionsuppteckningar, intervjuer och svaren på de frågelistor som Folklivsarkivet sänder till sina fasta meddelare. [...] Manuskriptarkivet är sökbart via vår webdatabas. För närvarande är registret uppdelat på två databaser som kompletterar varandra". Ofta innehåller de gamla manuskripten allmänna berättelser om till exempel midsommarfirande, vidskepelse, matlagning eller dagligt liv, men man kan hitta både förfäder och släktingar, om man har tur. 

Jag har själv hittat uppgifter om släktingar och förfäder, bland annat min farmors farmors mormors syssling, guldsmeden Anders Engelbrekt Flinkenberg (1832-1899) i Simrishamn. År 1941 fick Folklivsarkivets meddelare besvara en frågelista om stadstraditioner, och då var det flera av Simrishamns äldre invånare som drog sig till minnes den gamle guldsmeden. Typografen Mårtensson hade mest att berätta:

"Flinkenberg var en guldsmed som var mycket originell. Han bodde uppe vid Bommen vid muséet i ett litet hus. Det var en riktig enstöring. Han handlade aldrig hos handlarna här i sta'n utan gick ut på landsbygden bara han skulle köpa den ringaste sak. Varför? Jo, för att förtjäna högst 1 à 2 öre på affären. Om nätterna brukade han sitta och spela kort med sig själv. En kvast hade han klätt ut till käring och så satt han och gav kort och spelade ut. En man sådan som Flinkenberg kunde givetvis inte undgå pojkarnas hån. - A. R. Flinkenberg, stövlar och galoscher, skrek pojkarna när han kom lunkandes på gatan. Men då blev han arg. Jag minns en gång ett skrattretande intermezzo. Uppe vid slakteriet låg en ria, och en dag kom Flinkenberg gående nedanför. På taket av Bengtssons torkria satt en murare och lagade taket, och när han fick syn på Flinkenberg hov han upp sin stämma och gol. - A. R. Flinkenberg - stövlar och galoscher, s-t-ö-v-l-a-r o-c-h g-a-l-o-s-c-h-e-r. Flinkenberg såg sig rådvill omkring och slutligen upptäckte han syndaren på taket, men nere på marken kunde han ju inte göra något, så han fick smälta förtreten och luffade vidare. Alla retades med Flinkenberg. Då han dog hade han inga arvingar, varför hans egendom blev danaarv".

Fru Hanna Ehrnberg berättade vidare att "Flinkenberg var en stor grov man och svart", och fröken Matilda Josefina Bengtsson inflikade att "Vi glyttar sprang alltid efter honom". Portvakten Ola Jönsson berättade att "Jag bodde mitt emot honom. Han gick långa vägar bara för att köpa snus. Han var klädd i en lång bonjour". Detta är några exempel på de uppgifter man kan hitta i de för släktforskare mindre kända guldgruvorna - i detta fall i Folklivsarkivets manuskriptarkiv.

En epidemi härjar på mitt skrivbord, en epidemi som torde vara vanligt förekommande bland släktforskare. Jag kallar den för kopulerande papper.

Symptomen är enkla att identifiera: jag sätter mig ner vid datorn med en bunt med forskningsanteckningar som ska matas in i Disgen. Under inmatningen inser jag att jag inte har följt en person bakåt. Kanske finns hon redan i min dator? Nej, men jag har ju inte kollat upp hennes föräldrar! Så jag loggar in på AD Online, letar fram föräldrarna, konstaterar att inte heller de finns med i databasen och fortsätter att följa släktleden bakåt. Efter att ha börjat med ett dussin blandade släktforskningspapper sitter jag plötsligt med ett femtiotal fullklottrade nya papper. På något sätt lyckas anteckningarna på egen hand föröka sig.

Hur medicinerar man då mot denna åkomma?

Något riktigt verkningsfullt botemedel finns inte i dagsläget. Symptomen lindras dock genom fortsatt inmatning. Tyvärr är det oerhört vanligt att epidemin sätter ny fart när ytterligare personer kollas upp och nya släktled följs bakåt. Riktigt rörigt blir det förstås när i stort sett varenda individ som påträffas finns med någonstans i databasen. Då gäller det att vara koncentrerad medan personerna kopplas ihop och att inte stöna alltför högt medan högen av nerklottrade papper växer sig allt högre på skrivbordet…

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_dna-bild-liten.jpg

Hitta släktingar världen över och spåra släktens ursprung ända tillbaka till Afrika för 200 000 år sedan. Identifiera okända fäder eller hitta
spår av samer bland dina anor. Det och mycket annat är vad du kan göra med ett DNA-test för släktforskare! 

Jag som skriver detta heter Peter och är sedan tre år tillbaka helt såld på den nya tekniken och de möjligheter den ger oss släktforskare. I Rötterbloggen kommer jag framöver att berätta hur du som släktforskare kan använda DNA i sin forskning och hur du tolkar resultaten när du gjort ett DNA-test.

Nytt släktforskarverktyg

Det är fascinerande möjligheter som öppnar sig för oss släktforskare när vi nu kan börja nyttja hypermodern teknik för att hitta och pussla ihop de spår från vår släkt som finns lagrat i det DNA vi alla bär på. Precis som mikrofilmen och de skannade kyrkoarkiven revolutionerade släktforskningen i kyrkoarkiven gör nu DNA-revolutionen det möjligt att finna släktsamband som är omöjliga att hitta via traditionell släktforskning. Vi får samtidigt ett verktyg för att kontrollera om den traditionella släktforskningen är korrekt.

Nya släktingar

När du gör ett DNA-test för släktforskare, hittar du en mängd nya släktingar, som du tidigare inte hade en aning om. Släktingar som du inte hade kunnat hitta via traditionell släktforskning. Själv har jag fått kontakt med nya supertrevliga släktingar i USA, Polen, Kanada, Ryssland, Indien, Norge och Finland. Vi är inte så nära släkt, men då delar av vårt DNA är identiskt blir släktskapet känslomässigt nära.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Karta_new_relatives.png

Mina nya släktkontakter efter DNA-test

Jag har även hittat en mängd, tidigare okända, släktingar på närmare håll i Sverige och nästan varje vecka dyker det upp någon ny släkting. Det märks verkligen att DNA-släktforskningen växer lavinartat i Sverige och det finns nu ett stort antal svenska släktforskare som även blivit mycket aktiva DNA-släktforskare. På Facebook finns en grupp, DNA-anor, där vi är närmare 1000 släktforskare som dagligen för livliga diskussioner och utbyter information om släktingar och hur man bäst nyttjar den DNA-information som våra DNA-test givit oss.

Vi ÄR våra anor

Allt det DNA som vi bär i våra kroppar har vi ärvt från våra anfäder och anmödrar. Vissa delar av detta DNA har ärvts i princip oförändrat genom 1000-tals generationer. Med ett DNA-test kan du därför få reda på vad din anfader på raka fädernelinjen eller anmoder på raka mödernelinjen för många tusen år sedan bar på för DNA. Och tvärtom innebär det att när arkeologerna hittar lämningar av forntida människor och lyckas analysera deras DNA, så kan man se om de var våra släktingar!

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_H23-Skelett.jpg

Precis detta har hänt mig. För ett år sedan lyckades forskarna DNA-analysera ett 40-tal skelett som hittats i norra Tyskland. Och det visade sig att en av individerna, en kvinna, hade exakt samma DNA-typ som jag har – vi är alltså släkt! Och hon är 7000 år gammal! Det är en mäktig känsla, men jag måste nog skaffa mig ett större släktforskarprogram…

Slutet för arkivforskningen?

Innebär DNA-tekniken att det snart är slut med att söka svaren i arkiven och att läsa handlingar med gammal handstil för att hitta sin släkt? Nej, tvärtom! För att dra full nytta av DNA-informationen måste du ha en bra ”pappersforskning” i grunden. Men DNA är ett oerhört kraftfullt komplement till den traditionella släktforskningen. Och med hjälp av DNA kan du hitta släktsamband som inte går att hitta i de skriftliga källorna eller som ligger långt tillbaka i tiden innan vi har några andra källor.

DNA ger bara information om släktskap, det säger inget om hur dina anor levde, vad de gjorde eller hur de var som personer. Hur fascinerande DNA-släktforskningen än är, så finns det inget som matchar känslan av att sitta med ett flera hundra år gammalt dokument i handen och veta att min egen släkting hållit i det eller kanske till och med skrivit det. Eller att läsa en berättelse i en dombok som detaljerat beskriver vad min släkting gjort eller vad han sagt. Så framtidens släktforskning kommer att bygga på att vi nyttjar både arkiven och DNA-labben!

DNA-revolutionen har bara börjat och jag hoppas att så många släktforskare som möjligt vill vara med på den spännande resan mot framtiden! Jag ska försöka ge lite guidning på den resan och i framtida inlägg kommer jag här att skriva om bl a följande:

-Hur funkar DNA för släktforskning egentligen?

-Vilket test ska jag välja?

-Måste man gräva upp farfar för att få veta vad han hade för DNA?

-Fader okänd – hur kan DNA hjälpa mig?

-Vad får jag veta om släkten om jag gör ett DNA-test?

-Är det någon skillnad på DNA-test för kvinnor och män?

En sen kväll i juli 2009 föreslog maken att vi skulle försöka hitta hans farmor och farfar i kyrkböckerna. Han hade länge funderat på att släktforska, men aldrig kommit igång. Tidigare på våren hade vi flyttat till vår nuvarande bostad i Helgerum, huset intill där hans farmor och farfar bodde för hundra år sedan och där hans far var född. Givetvis hade vi pratat om det, att ta reda på mer. Det han visste var vad de hette, de flesta namnen på hans fars syskon och att de skulle ha kommit från Ryssby till Helgerum i Västrums socken. Men vilket Ryssby visste vi inte. Ryssby finns ju både i trakten av Kalmar och borta i västra delen av Småland.

Vi tog ett tretimmars abonnemang på Svar och blev sittande till långt efter midnatt.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Holgerfamilj.jpg

Min mans farmor och farfar med en del av sin stora familj. Fotot tror vi är från 1922 eller 1923. Den minste lille gossen är min svärfar Holger, född 1914 på Helgerum.

Det gick fort att hitta dem i kyrkboken och följa dem under alla flyttningar från 1890-talet och framåt. Och här såg vi att de kom från Ryssby i Kronobergs län, inflyttade 1892. Hur kom det sig att de hade en dräng och en piga med sig från Ryssby också? De var ju fattiga, det visste vi. Det tog en stund innan vi förstod att det var makens farmors syskon. Här fanns det alltså mer släkt att ta reda på.

En överraskning var också att min svärfar haft en liten bror som dog redan som fyraåring. Det hade vi aldrig hört talas om.

En liten stund innan de tre timmarna var till ända hade vi tagit oss till Ryssby husförhörslängd och hittat både farmor och farfar där. Sedan hann vi inte mer.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_HflRyssby1891-95del1sid192.jpg

Från husförhörslängden i Ryssby AI:26 (1891-1895) sid 192 (bild från Svar). Axel Wilhelm Karlsson, Emilia Maria Carlsdotter och sonen Karl Gustaf lämnar Ryssby 1892 och flyttar till Västrums socken ute vid Östersjökusten söder om Västervik.

Det var där och då som jag blev fast. Jag minns den nästan euforiska känslan av att bläddra sig fram genom kyrkböckerna och hitta spåren av de här människorna på boksidorna. Numera känns det nästan gammalt och vant, men jag kan ändå ibland uppleva den där känslan igen när jag möts av något oväntat, eller lyckas hitta något jag länge letat efter. Det är det som är släktforskarens belöning.

Ett år senare fortsatte jag forskningen om denna släkt, men på egen hand. Maken har inte haft tid utan överlämnat det till mig. Men det var han som fick mig att börja.

Nu har jag släktforskat nästan oavbrutet sedan 2010. Så känns det i alla fall. Det går nog inte en dag utan att jag åtminstone funderar på något släktforskningsrelaterat. Något jag själv håller på med, något problem som någon annan ställts inför, en text till vår medlemstidning, planering av en kurs eller ett föredrag, min egen släkt etcetera.

För två år sedan lämnade jag ett fast jobb på lokaltidningen för att bli frilans och skriva böcker, och för att få tid att ägna mig mer åt släktforskning än vad jag hann när jag arbetade heltid. Det var rätt beslut, det känner jag fortfarande. För släktforskningen är så himla roligt. Och det spelar ingen roll om det är min egen släkt jag forskar om, eller någon annans, det är lika roligt.

I höstas hände det... I ett gammalt fotoalbum från 1800-talet återfanns ovanstående carte-de-visite från 1863, föreställande Gustav Bergström, född 1828 i Slöta utanför Falköping. Fotografiet var taget i Havanna på Kuba, och på baksidan hade han själv skrivit följande ord: Maquinista de la Real Armada Espanjola [Maskinist vid Spanska flottan]. Gustav Bergström hade utvandrat 1852 tillsammans med min egen morfars far, de var kusiner, och hamnat i Philadelphia. Familjelegenden, som jag fick ta del av i början av 1970-talet, visste berätta att Gustav skulle ha "gift sig med en katolik" samt "avlidit i en olycka på Kuba på 1870-talet". Jag har i över 40 år försökt och misslyckats med att återfinna denne mytomspunne släkting. Släktforskning på Kuba har alltid förefallit mig vara ett hopplöst projekt och de desperata försök jag genom åren har gjort, har inte givit någonting ...

Efter att ha publicerat denna porträttbild på Facebook, hörde en avlägsen släkting av sig och berättade att han hade ett gammalt brev, författat av Gustav Bergström i Havanna redan 1861 och sänt till hans storebror utanför Skara. I brevet framgår det att han under tiden i USA friserat sitt namn till GUS BORGSTREEM - och verkligen att jag sedan hittar en "G Borgstreem" i New Orleans adresskalender för år 1861 (uppgifter från 1860). 

Genealogiskt "hög" av dessa oväntade framgångar, kan numera inget stoppa mig. Här har googlats fram både Riksarkiv och Stadsarkiv i Havanna samt diverse olika bibliotek, föreningar och privatpersoner på Kuba samt bland Kuba-ättlingar i Florida. Min dator går varm - något av alla dessa försök borde väl så småningom generera lite nya, fräscha uppgifter. I dag kom det faktiskt ett mail från ett företag på Kuba som åtar sig släktforskningsuppdrag, och jag tror att jag nappar. Tänk om Gustav efterlämnade barn och barnbarn? Tänk om det går omkring ett gäng bryllingar på Kuba? I så fall kan jag inte motstå en resa till Karibien ...

Fidel, here I come!

[fortsättning följer .... hoppas jag]