Det här är bröd med historia. Inte gammalt bröd, utan på sätt och vis ett bröd med släkthistoria. Jag bakade frukostfrallorna i morse, av mjöl från Berte kvarn i Halland.

b2ap3_thumbnail_3.JPG

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg här om att åka på släktforskningssafari under sommarledigheten. Så klart har jag gjort det i år igen. Men det blev mer familjeforskning än släktforskning.

Min pappa bor på västkusten, mellan Falkenberg och Varberg, i närheten av där jag växt upp. Vi hälsade på honom nu i början av augusti och förra helgen gjorde vi ett besök på Berte kvarn i Slöinge söder om Falkenberg. Ett oplanerat besök som kom till efter att min lillebror, som också var hemma på besök, talade om att han köpt mjöl från Berte när han handlade mat några dagar tidigare. Berte kvarn är en välkänd plats i vår familj. Där bodde mina föräldrar 1948-49 med mina två äldsta bröder.

Mina föräldrar var unga och nygifta och pappa hade muckat från militärtjänstgöring när han fick arbete på Berte gård, som kvarnen ligger på. Pappa var djurskötare. Han skötte om korna, kalvarna och tjurarna. Inte minst tjurarna. När vi stod utanför Berte gårds ladugård och tittade berättade han den ena historien efter den andra om incidenter med både snälla tjurar och ilskna tjurar.

b2ap3_thumbnail_1.jpg

Ladugårdsdörren stod öppen och pappa tittade inåt i ladugården, men givetvis gick vi inte in. Det får man inte göra, hur lockande det än kan vara. Han berättade hur mjölkkornas foderbord stått för 65 år sedan och hur de körde fram mjölkmaskinen på en kärra och flyttade den mellan korna. På den tiden var de två djurskötare och fyra eller fem drängar. Han trodde att det kunde ha varit ett 80-tal kor då, om jag minns rätt. Vi fick senare veta att de har omkring 250 mjölkkor idag och att dessa sköts av tre personer i en ny och större ladugård en bit bort. I den gamla ladugården fanns inga mjölkkor när vi var där.

Berte kvarn är ett stort gårdskomplex, som också inrymmer bostäder, ett museum och en glassfabrik (Siaglass). Miljön är mycket vacker, särskilt på andra sidan kvarnen där vägen går genom lummig och kuperad terräng vid Suseån.

Efter en titt på ladugården skulle pappa visa oss var de bott 1948-49. Vi åkte på en slingrande grusväg någon halvkilomter, förbi några hus, "där bodde den och den..." berättade pappa. Deras arbetskamrater på den tiden.

Mina föräldrar bodde då i en arbetarbostad med två lägenheter, uppdelat på halva huset vardera. Tidigare hade det varit tre och idag är det en familjs bostad. Vi stannade bilen på vägen utanför huset och jag tog några bilder. Min bror såg att någon rörde sig inne i huset och då gick jag och knackade på för att tala om varför vi var där, så att de som bor där idag inte skulle bli oroliga.

I huset bor nu en ung barnfamilj. Den unga kvinnan som öppnade lyssnade uppmärksamt på mig och plötsligt föreslog hon att vi skulle komma in och titta i huset! Så jag hämtade min pappa, min bror och maken och så fick vi en mycket fin pratstund där inne. Hon ringde också efter en släkting som visste mer om äldre tider och som kom och pratade med oss. Pappa berättade var köket låg, och sängkammarn och finrummet på den tiden de bodde där. Kakelugnarna fanns kvar.

Det var så roligt! Jag är oändligt tacksam för detta. Vilka fantastiska människor det finns som delar med sig av sitt privatliv för att vi kommer och är nyfikna. När vi kom hem på kvällen sa min gamle far att det allra roligaste var att få komma in i huset igen, efter 65 år. Han var så glad över detta, och att få träffa de två där nere. Så jag vill verkligen uppmana alla er släktforskare att våga knacka på. Det kan ju i värsta fall bara bli ett nej. Men det kan också bli en inbjudan.

Under min uppväxt har jag hört mycket om Berte kvarn hemma. Mamma pratade ofta om deras då närmaste grannar, som de delade hus med. De höll kontakten en tid och mina föräldrar har varit där efteråt. Om jag varit med minns jag det inte för att jag var så liten då. Vi hade inte bil på 50-talet och mina föräldrar flyttade flera mil norrut när de lämnade Berte, så det blev nog bara något enstaka besök.

Innan vi åkte hem gick vi in på kvarnmuseet, som är stort för att vara ett landsbygdsmuseum. Här kunde pappa berätta om många olika jordbruksredskap som användes förr och mycket annat som vi såg. Här finns också historien om Berte kvarn och dess ägarfamilj. I dag är det 14:e generationen på gården, som varit i samma familjs ägo sedan 1569. Bara det är intressant för en släktforskare.

b2ap3_thumbnail_5.JPG

Givetvis köpte jag med mig mjöl hem, och har alltså bakat frukostfrallorna på det idag.

Läs mer om Berte kvarns historia på företagets egen hemsida och på stiftelsen Bertebos hemsida.På stiftelsens hemsida finns bl a en fin äldre bild på familjen Stenström som ägt kvarnen sedan 1569.

På en privat blogg från Slöinge finns en bild som visar den fina miljön kring kvarnen.

I augusti 1785 ställde sig notarien Wåhlin inför biskop Olof Celsius och de andra herrarna i Lunds domkapitels konsistorium, och läste upp ett brev som inkommit några veckor tidigare. Brevet var skrivet av konsistoriets amanuens Jacob Ahlman (1732-1799), som ödmjukt bad om att få avträda sin tjänst till skrivaren vid kronobränneriet, Nelander. Ahlman hade genom sitt »altid betygade wälförhållande och skickeliga lefwerne» tillträtt tjänsten 1752, men trettiotre år senare var situationen en helt annan. Wåhlin intygade att han sett Ahlman »stundom, då gickten angriper honom, wara så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad», och under flera månader hade han inte renskrivit domkapitlets protokoll. För att utgående expeditioner och brev inte skulle bli liggande hade Wåhlin på egen hand tvingats renskriva utdrag ur protokollen, skillnadsdomar, fullmakter och mängder av brev - emellanåt hade till och med hans unga skrivgosse fått syssla med renskrivning. Wåhlin tillstyrkte därför Ahlmans avskedsansökan, och »förmodar en sådan förändring bidraga till en större drift uti tjenstgöringen den man nu mera eij kan wänta af Ahlman, sedan han af några öfwer 30 års tjenst tröttnat och af fattigdom nödgas sysslosätta sig med göromål som äro honom hinderliga; då deremot det som uti renskrifningen kan wara eftersatt snarare skulle blifwa fullbordat derest twenne sig dermed sysslosatte». 

b2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpg

Sista stycket av dödsnotisen över klockaren Per Svensson (1682-1741); ur Äspö kyrkbok 1677-1752 (LLA).

I 1700-talets Lund, denna lärdomens stad, kryllade det säkerligen av skivkunniga personer med mer eller mindre läslig handstil. Situationen med Ahlmans darrande händer kunde alltså enkelt lösas, men hur gjorde man ute på landsbygden? Kanhända var både kyrkoherden och klockaren åldriga och giktbrutna, varpå kyrkböckerna inte direkt hade högsta prioritet. När man släktforskar hamnar man där förr eller senare - framför den där eländiga kyrkboken som gör att man bara vill gråta. Handstilen är totalt oläslig, texten är en enda sörja, och man är helt säker på att personen som förde pennan bara har kladdat lite bläck på sidorna, för att det ska likna text. Text är det i varje fall inte, och ofta har jag mumlat tyst för mig själv »det är omöjligt tänkt att det där kladdet ska kunna läsas?».

b2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpg

Ur Lunds domkapitels protokoll 1704; Lunds domkapitels arkiv (LLA).

Många gånger tar det emot att läsa texten, trots att handstilen är prydlig och bläcket finns där det borde. Texten påminner om streck med prickar över, så att man genom logiskt tänkande eller uteslutningsmetoden får gissa sig till vilka bokstäverna är. Ibland kan texten vara pytteliten eller inklämd i kyrkbokens trånga kolumner, som emellanåt är så sneda så att det känns som en slalombana. I många fall är det själva kyrkböckerna det är fel på. De är kladdiga, bläcket har gått igenom pappret, sidorna är skadade av röta eller insekter - eller rentav brandskadade! Det finns många anledningar för oss släktforskare att gråta över eländiga kyrkböcker, fast å andra sidan skulle vi nog gråtit ännu mer om det inte hade funnits några kyrkböcker alls. Vi får helt enkelt vara tacksamma för alla de präster och klockare som plikttroget förde kyrkböckerna trots dåliga skivredskap, betungande arbetsbördor och darrande händer.

På tal om darrande händer - hur gick det för amanuensen Ahlman? Han tilläts inte avträda sin tjänst, utan fick arbeta ytterligare sex år innan biskopen till slut år 1791 erkände att domkapitlet nog behövde anställa en extra amanuens, »aldenstund ordinarie amanuensen Ahlman både af ålder och sjuklighet ofta icke är i stånd at sin tjenst bestrida» och då han »efter 40 förflutne tjensteår saknar med årens tilltagande den färdighet at skrifwa, som till Amanuens Tjenstens fullgörande ärfordras». Man tillsatte därför den tidigare nämnde skrivgossen, Christian Adolf Ahlstedt, som i flera år hade renskrivit alla utgående expeditioner och protokoll. Efter fyrtio års trogen tjänstgöring vid domkapitlet fick Ahlman dock behålla lönen livet ut, och han kunde nu äntligen få vila sina darrande händer.

Det är vad min blogg handlar om idag! Först rättstavning!

Brevlådan på bilden kommer jag ihåg sedan barnsben. Den fanns vid min mammas barndomshem. Min morfar har gjort den och mamma tog hand om den när huset såldes.  Namnet på brevlådan förbryllar mig. Min morfar hette Erkers Olof Andersson och han tog släktnamnet Erkers någon gång på 1920-talet, men varför har han stavat namnet Erkers utan r på brevlådan? I alla Församlingsböcker står det Erkers, men när min morfar dog så står det Erkes i dödsannonsen precis som på brevlådan. Min morbror hette Erkers med r. Så vitt jag vet stavar alla morfars syskon med r. När jag frågar mamma säger hon att morfar kanske inte var så bra på att stava och så råkade det bli fel! Det låter ju konstigt tycker jag men kanske var det så.

Annars kunde ju det här med namn bli lite hur som helst. Mamma har alltid hävdat att hon skulle ha hetat Ingrid Mariana (Mariana efter sin mors syster, som dog som ung), men hon har alltid i alla papper hetat Ingrid Marianne! Jag har dock läst i födelseboken och där står det Ingrid Mariana! Men en senare präst har ändrat detta till Ingrid Marianne! Trodde han att var en felstavning? När jag berättade detta för mamma konstaterade hon bara ”Ja, har jag nu hetat Ingrid Marianne så länge så får det väl duga i fortsättningen också.”  Att man kunde byta efternamn bara för att man hade lust att heta något annat det vet vi ju. Det tror jag att vi alla har hittat någonstans i våra släkter. Men det har ju inte med rättstavning att göra.

Några ord om Värmlandsörnen på fotot. Den har vi fått efter mina svärföräldrar. Min svärfar köpte örnen någon gång på 1970-80-talet av ”smen på Dal” (d v s Dalsland) som gjort den.  ”Smen på Dal” är kusin med min man. Ja, d v s den ursprunglige smen.  Idag är det en annan som är ”smen på Dal”. Både brevlådan och örnen finns nu på väggen till vårt gästhus på landet.

Så på vår vägg samsas Dalarna, Värmland och Dalsland. Och det speglar ju vår familj. Borde få upp något västgötskt, norrländskt, åländskt och finskt också på väggen för att ”släkttavlan ska bli komplett! Nej, då blir det nog för mycket. Jag tror det får räcka med det som är!

Nästa punkt: Invigning.

Nu är det verkligen inte långt kvar till årets släktforskardagar! Hoppas att du som läser detta har kollat upp hemsidan www.sfd2014.se och Facebook så att du inte missar något.  Ta t ex Invigningen, den går inte av för hackor. En landshövding, en f d landshövding, en mässgeneral, en nytillträdd förbundsordförande och musikaliska överraskningar med Erik Rynefors. (Jag kan avslöja något: Clavinova och Mannhem!) Det är väl inte dåligt? Lite överraskningar kommer det förresten att bli även på lördagskvällens bankett!

Nu kommer vi till lite kort om parkering:

Det här med parkering kan ju vålla problem. För att du ska vara så bra förberedd som möjligt så ska du kolla även detta på hemsidan och på FB. Vi har många bra tips för var du kan parkera. Det är ju onödigt att behöva åka runt och leta.

Så till vädret:

b2ap3_thumbnail_20140803_165058.jpg

Vädret de senaste dagarna måste jag faktiskt skriva om! Jag har upplevt många åskväder, men de senaste dagarna har varit exceptionella här i Värmland! I tidningen läste jag idag att i söndags var det blixtrekord i hela landet och allra intensivast var det i ett område från Karlstad uppåt mot nordost. Måndagen var inte heller dålig och det lär inte vara slut än. I måndags råkade jag vara ute i det värsta ovädret. Det blåste, blixtrade och knallade rakt över mig. Och störtregnade! Inga regnkläder, ingen paraply! Gissa om jag blev blöt! Men förhoppningsvis har det i alla fall åskat över till Släktforskardagarna i slutet av månaden! Vi håller tummarna för det!

I dagarnas uppmärksammas att ett sekel gått sedan de första skärmytslingarna bröt ut formellt i Det stora kriget, The Great War. Med tiden skulle det följas av ett ännu större och mer förödande krig och i stället kallas för det första världskriget. Det är omöjligt att inte förfasas över den omänskliga tillvaro som soldaterna kastades in i.

b2ap3_thumbnail_Beda1b.jpg

Mormors mor Beda

Min mormors mor, Beda Holmberg (1887- 1961), hade inte mindre än 37 kusiner på sin pappas sida. 1879 föddes hennes farbror Karl Erik Anderssons son Karl Axel i Lövgölet, Björkvik. 1883 flyttade så Karl Erik och hans familj till Södertäljetrakten. Troligtvis var kontakten med min mormors morfar Gustaf Adolf Holmberg endast sporadisk efter Karl Eriks flytt och upphörde sannolikt helt efter Gustaf Adolfs död 1912.

Min mormors mors kusin, Karl Axel Andersson Karlsson, var 1898- 1902 artillerist vid Kungliga Andra Artilleriregementet i Stockholm. Efter ett år hos fadern i Ytterenhörna skrev han så 1903 in sig vid Sjömanshuset i Malmö. I Ytterenhörnas församlingsbok uppges:
"Avvek från Sjömanshuset i Malmö 31/12 1907, enligt anmälan 2/1 1908. Lär vistas i Australien (1908)".
Karl Axel Andersson Karlsson kallade sig i Australien för Charles Axel Carlson. Han anlände från Kristiania ombord på S/S Heine 8/12 1909 till Melbourne i Australien. Därefter bodde han 5 månader i Melbourne och tjänstgjorde i tre månader som sjöman på S/S Africa. Efter en tid blev han diversearbetare i Port Adelaide i South West Australia. Efter att 3/12 1914 ha ansökt om medborgarskap blev han så drygt en månad senare naturaliserad australiensisk medborgare. 16/2 1916 skrev Charles Axel Carlson in sig vid Australian Imperial Forces.

Dokumenten från hans ansökan om medborgarskap samt tiden i fält är digitaliserade av National Archives of Australia. Nog är det fantastiskt att kunna läsa handlingar från andra sidan jordklotet med ett par enkla knapptryckningar!

b2ap3_thumbnail_WW1c.jpg

Av mönstringshandlingarna framgår att Charles Axel Carlson var 170 cm lång, vägde 63,5 kg, hade blå ögon och brunt hår samt tatueringar på överarmarna, bröstet och på låren. Han tillbringade över två år i skyttegravarna på västfronten, men efter att han vintern 1917- 18 drabbats av nervösa besvär och förtida senilitet, avfördes han av medicinska skäl ur rullorna 18/8 1918 och skickades hem till Port Adelaide.

Inte ens 40 år gammal var Charles Axel åldrad i förtid både till utseende och sinne, och i oktober 1920 ändade han sitt liv. Det tog ett och ett halvt år innan den åldrade fadern hemma i Ytterenhörna fick veta att sonen avlidit. Som den plikttrogne gamle kyrkvärd han var, begav han sig omedelbart till kyrkoherden och anmälde dödsfallet, som alltså finns i noterat i Ytterenhörnas dödbok för år 1922 trots att den avlidne inte vistats i socknen på över 15 år. Dödsorsaken angavs kortfattat som: "Shooting. Suicidal"

Rutinerna är desamma morgon efter morgon. Efter uppvaknandet, men före frukost, en första sejour vid datorn; Kolla mail (och rensa bort spam), kort besök på Facebook för att se om någon har haft något att säga, en hastig titt på rubrikerna på någon av våra dagstidningar och så in en sväng på Anbytarforum. I torsdags skrollade jag mig som vanligt igenom "nytt senaste dygn" på jakt efter eventuella nya inlägg i de där särskilt intressanta socknar eller släkterna - och så stannade tiden ...

Under släktnamnet PICULELL fann jag mig stirra på trenne nya inlägg av den flitige och generöse släktforskaren och digitaliseraren Magnus Lindskog. I gamla rullor för Garnisonregementet i Stralsund hade han observerat förekomsten av just detta märkliga namn, och trodde att jag kanske kunde vara intresserad. Om!

Intill nu har den äldste kände anfadern för denna släkt varit löjtnanten ANDREAS PICULELL (1699-1785) som år 1716 tog sig från Stralsund till Skåne. I en pensionansökan, bevarad hos Krigsarkivet, skriver han bl.a. att han är född i just Stralsund, med sin fader bevistat slagen vid Gadebusch och Tönningen samt sedermera hela den Stralsundska belägringen. Längre än så har vi aldrig kommit. Namnet Piculell har inte påträffats i några kyrkoböcker eller andra handlingar i Stralsund. Tydligen levde "garnisonsfolket" för sig och registrerades inte i den övriga stadens register och handlingar.

Samma år som Andreas dör, och i samma socken (Hörja), föds en sonson, som får namnet ANDERS STEPHAN PICUELLL (1785-1878). Jag har i fyrtio år trott, att namnet Stephan kommer från farfars far, d.v.s. ifrån Stralsund. När Andreas d.ä. döper sin andre son 1736, får denne namnen SIMON STEPHAN. Simon hette barnets morfar i Bohuslön, och Stephan då förmodligen farfar. 

Magnus tillfällighetsfynd i rullorna visar, att det i Stralsund under perioden 1686-1704 fanns två underofficerare med namnet STEFFEN PICULELL. Den ene född ca 1631 i ITALIEN, den andre ca 1671 i STADE. Att det handlar om far och son är ställt utom all tvivel, och således har släkten Piculell i all hast fått ytterligare två generationer att glädja sig åt. Att Steffen d.ä. anges vara född i Italien är en pikant detalj, som faktiskt styrker en gammal skröna om att släkten skulle härstamma från Italien och tillhöra den adliga ätten PICCOLELLIS.

Men varför hamnar en Italienare i den svenska armén? Visst, det hela kan ha att göra med 30-åriga kriget och det tumult som uppstod under och efter detta krig. Men den svenska armén stred ju för den "rena lutherska läran" och Italienare är väl per definition katoliker? Tydligen har Steffen Piculell först tjänstgjort vid den svenska garnisonen i Stade, huvudort i provinsen "Bremen-Verden", som 1645-1719 tillhörde Sverige. Till Stralsund kommer han som sagt på 1680-talet - huvudort i Svenska Pommern. 1701 får Steffen d.ä. avsked, 70 år gammal, medan sonen Steffen d.y. befordras till Fältväbel och finns kvar i rullorna till 1704. Men sedan då? Vad har hänt? Svaren finns kanske på Krigsarkivet på Gärdet, dit jag naturligtvis ställer stegen nu i veckan.

Så får det bli ett besök i Stade och ett i Stralsund. Men Italien??? Ack, var skall man börja leta?

b2ap3_thumbnail_Stralsund.jpg

Säkert har du ibland funderat över hur förfäderna levde sitt vardagsliv i gårdar, torp och backstugor förr i tiden. Att de inte levde som vi gör idag, det är ett som är säkert.

En stor skillnad är synen på smuts, vill jag påstå. Idag byter bonden kläder efter en arbetsdag i ladugården. Det gjorde man inte förr. Och mjölkerskornas långa kjolar släpade i koskiten.

Jag tror inte att man uppfattade smuts på samma sätt som vi gör. Smuts var inte alltid smuts, utan ett synligt bevis på hårt arbete.

Sovvanorna var helt annorlunda än vad vi är vana vid i vår tid. Framför allt att många sov i samma rum, oftast hela familjen plus drängar och pigor. Åtminstone om det var i ett mindre hus. Ofta sov flera personer tillsammans i samma säng, inte bara barn eller äkta par. Skavfötters har ni väl hört talas om? Så mycket privatliv var det nog inte tal om. Att ha eget sovrum är en sentida lyx, liksom tandborsten.

Lakan var en lyx som inte fanns i var mans hem förrän kring förra sekelskiftet. I många hem användes lakan bara för de fina gästerna. Längre tillbaka bäddade man med en fårskinnsfäll på halm. Halmen skulle bytas regelbundet för att inte möss och ormar skulle bygga bon där. Fårskinnet sov man på och hade som täcke. Det tvättades inte, smutsen skavdes bort. Idag vet vi att det kan vara både läkande och rogivande att sova på en fårskinnsfäll. Men vi vill nog gärna hålla den någorlunda ren då.

b2ap3_thumbnail_skinn.JPG
En sliten fårskinnsfäll på fållbänken, och vips var det bäddat.

Fanns det inte fårskinn eller vaddtäcken kunde man ta en rya som täcke. Idag använder vi ryamattor på golvet men de började som sängkläder, och det kunde då vara ryagarn på båda sidor. Säkert var det varmt också. I en bok jag läser just nu skriver en man från Gotland vid mitten av 1800-talet om hur han drog ryan över sig som täcke när han skulle sova som gäst i ett hus.

Folk sov i samma rum för att hålla värmen. Fanns det en sal, till exempel på en större bondgård, så hölls den inte varm på vintern som vi gör med våra vardagsrum. Vädringen var minimal, för att inte släppa ut den dyra värmen. Så vi kan nog tänka oss hur det luktade där inne i stugan om vintrarna, av sura kläder, matos, barnbajs, instängd luft...

Det var inte heller nog med människorna. In på 1900-talet fanns det gårdar och torp där man byggt ihop boningshus med stall och ladugård, bara åtskiljt av en brädvägg. Så gjorde man för att ta vara på värmen från kor och hästar. Drängstugan kunde vara ett rum ovanför korna i ladugården för mindre än hundra år sedan. Att ta in de små djuren i stugan på vintern var också vanligt i södra Sverige, till exempel smågrisar, gäss och höns, för att de skulle slippa frysa.

När vi lär oss om hur folk levde förr i världen är det viktigt att komma ihåg att se dem i ljuset av sin tid. Det som kan vara självklart för oss kan ha varit en utopi för dem. Tillgången på rinnande vatten inomhus måste ha inneburit en stor revolution för hemmen, något som vi bara tar för givet idag. Förr i tiden kanske lite, eller mycket, smuts i hörnen var ett överkomligt problem i jämförelse med många andra vedermödor i vardagslivet.

När jag först hittade min farmors farmors mormors farmors födelsenotis i Lunds stadsförsamlings födelsebok 1758 misstänkte jag att något inte stod rätt till. Man kan nämligen se att det ursprungligen har stått »den Tiugu Siunde Januar. Christnades Hemma Kardemakar-Gesällen Reinholt Flinckenbergs och dess Trolofwades Ingrid Berlins doter Anna Regina, född samma dag kl. 6: om morgonen», men sedan har någon strukit över »dess Trolofwade» med ett tjockt svart streck, samt antecknat i marginalen »Ett oächta barn». Varför skrev man först att Ingrid och Reinhold var trolovade, var det ett skrivfel eller fanns det en bakomliggande historia? Eftersom de aldrig gifte sig funderade jag ofta över denna mystiska notis. Jag föreställde mig att den då blott 21-årige Reinhold var en omogen skitstövel, som helt enkelt övergav den nio år äldre Ingrid och deras två små barn i Lund, för att istället börja ett nytt liv i Ystad. Det skulle senare visa sig att jag hade fullständigt fel - Reinhold var inte alls en skitstövel, utan snarare en ansvarsfull ung man som älskade Ingrid. Det var dock förbjuden kärlek, och en liten paragraf i 1734 års lag skilde Ingrid och Reinhold åt för alltid.

b2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPG

Den lilla paragrafen i 1734 års lag som visade sig bli ödesdiger för Ingrids och Reinholds äktenskapsplaner.

Mysteriet fick sin förklaring då jag för två dagar sedan besökte Lunds landsarkiv. Jag beställde fram Lunds kämnärsrätts domböcker 1757-1760, men hade egentligen ingen större förhoppning om spektakulära fynd. Det visade sig dock att berättelsen om Ingrid och Reinhold var långt mer komplex än jag kunnat föreställa mig, och i domböckerna uppenbarade sig en härva av oäkta barn, svikna äktenskapslöften, skiljobrev och en spårlöst försvunnen artillerist. Det hela tar sin början vid midsommartiden 1747. Den unga Ingrid hade under en kort vistelse hos sin sjuka faster i Lund träffat artilleristen Johan Staffansson från Malmö, och tycke uppstod. Ingrid blev gravid, och Johan lovade skriftligt kort därefter att han skulle gifta sig med henne inom 2 ½ års tid (domböckerna ger tyvärr ingen förklaring till denna märkliga tidsfrist). I januari 1748 födde Ingrid en dotter, som uppenbarligen var född för tidigt och dog redan samma dag. Ett par månader senare hamnade Johans äktenskapslöfte vid Frosta häradsrätt. Visserligen var Johan nu spårlöst försvunnen, men tingsrätten ansåg ändå att han måste gifta sig med Ingrid på grund av det skriftliga äktenskapslöftet. Johan hittades aldrig, trots att landshövdingeämbetet efterlyste honom.

Åren gick, och kanske glömde Ingrid hela saken eftersom Johan inte hade hört av sig på flera år. Hon hade nu fyllt trettio och flyttat till Lund. Där träffade hon den unge kardmakargesällen Reinhold Flinkenberg från Stockholm, och det dröjde inte länge innan hon blev gravid; den 27 januari 1758 föddes dottern Anna Regina. Föräldrarna var dock inte gifta, så Reinhold absolverades i Lunds domkyrka för begånget lönskaläge (något Ingrid klarade sig ifrån, av någon anledning). Ingrid hade samtidigt bett myndigheterna att efterlysa Johan Staffansson, »på thet hon kunde blifwa qwitt ifrån thet ächtenskap, emellan henne ock berörde artillerie Karl pålagd blifwit». Ytterligare ett år passerade utan att Johan hördes av, och det tycktes nu vara fritt fram för Ingrid och Reinhold att gifta sig. Reinhold författade därför en föreningsskrift, som citeras i Lunds kämnärsrätts dombok 1759:

»I thet heliga Trefaldighets namn! Så har jag, af en fri wilja ock igenom then högstes kraftiga råd, beslutat, at låta thet emellan mig: ock Ingri Berlin: tiltänckta ächtenskap igenom wigsel ock Kyrckjones band, winna sin fulbordan så snart, wil Gud, at jag i thet tilstånd komma, at jag os någorlunda försörja kan. Som jag äfwen ock igenom thetta ärkänner thet redan [...] födda flicke barnet Ana Regina, för mit egit, ock äckta, som, med mit egenhändiga namns undersättjande bekräftat ock stadfästes, af Lund, then 12. October 1758. Reinhold Flinckenberg».

Ett halvår senare lade sig även Ingrids far, skomakaren Olof Berlin, i ärendet. Han ville »weta, om berörde Kardemakare gesäll skolat, under ächtenskapz löfte, häfdat thes doter, ock the således wilja ächta hwarandra», som det står i domboken, och ärendet behandlades vid Lunds kämnärsrätt i maj 1759. Reinhold berättade inför kämnärsrätten att hävdandet inte skett under äktenskapslöfte, och bedyrade att han inte visste att Ingrid tidigare hade hävdats av Johan Staffansson. Han sade sig dock vara villig att äkta Ingrid, men tyvärr var det för sent. Kämnärsrätten konstaterade nämligen att Johan Staffansson visserligen hade varit spårlöst försvunnen i över tio år, men att Frosta häradsrätts dom 1748 aldrig hade upphävts i lagens mening. Genom Johans skriftliga äktenskapslöfte hade Ingrid givits samma rättigheter - och skyldigheter - som en gift kvinna, så i teorin hade Ingrid alltså varit Johans hustru sedan domen föll den 5 maj 1748. Hon hade således begått enkelt hor med Reinhold när hon blev gravid 1757! Giftermålsbalkens 2 kapitel, 11 § i 1734 års lag stadgade tydligt att »The som hor med hvarannan giordt hafva, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är», så när Reinhold och Ingrid inledde en sexuell relation förbrukade de alltså möjligheten att någonsin få gifta sig med varandra. 

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpg

Reinholds äktenskapslöfte till Ingrid; avskrift i Lunds kämnärsrätts dombok 1759 (Lunds landsarkiv).

Kämnärsrätten kunde alltså inte göra annat än att döma Ingrid och Reinhold för enfalt hor, Ingrid till 80 daler silvermynts böter, eller i brist på tillgångar fängelse vid vatten och bröd i tjugo dagar, samt att undergå kyrkoplikt. Man konstaterade även att Reinhold visserligen lovat Ingrid äktenskap, men att den ovan angivna lagparagrafen omöjliggjorde ett sådant äktenskap. Kämnärsrätten kunde därför »eij tillåta honom, at ingå något ächtenskap, med Ingri Olofs doter: utan warda the härigenom åtwarnade, någon widare oloflig bekantskap med hwarannan pläga». Däremot hade det ju konstaterats att Johan Staffansson fortfarande var försvunnen, varpå kämnärsrätten upphävde Frosta häradsrätts tilldömda äktenskap mellan Ingrid och Johan. Ett halvår senare bekräftades denna dom också av Lunds domkapitel, och i dess protokoll 1760 9/1 kan man läsa att »I anledning af Kämners Rättens här i staden utslag, af then 29 Maii förledit år 1759, lemnas qwinnospersonen Ingrid Olofs dotter behörigt skilljoBref ifrån sin tildömda, men sedermera afwekne man artillerie Karlen Johan Staffansson».

Reinhold och Ingrid ville dock inte vara ifrån varandra. Bara tre månader efter att kämnärsrättens förbjudit dem att pläga olovlig bekantskap hade de sexuellt umgänge igen, och Ingrid blev gravid en andra gång. Ingrids far instämde på nytt det unga paret inför Lunds kämnärsrätt, som behandlade ärendet i april 1760. Reinhold hade vid det här laget flyttat till Ystad, och denna gång var det inte något äktenskapslöfte som Olof Berlin var ute efter, utan fosterlön. Det var ingen tvekan om saken, eftersom både Reinhold och Ingrid utan omsvep erkände det olovliga umgänget. Kämnärsrätten dömde dem därför till böter för lönskaläge, han 20 daler och hon 10 daler silvermynt, samt att betala böter till Lunds domkyrka och undergå enskild skrift och avlösning där. Den förbjudna kärleken mellan Reinhold och Ingrid var nu definitivt över.

Det gick ganska bra för både Ingrid och Reinhold efter att de skildes åt. Reinhold blev något av en mångsysslare i Ystad, han drev bland annat en kardfabrik, ett bryggeri, ett café samt slutligen stadens största gästgiveri. Han var gift två gånger och blev far till sex söner, varav tre nådde vuxen ålder. Ingrid tog med sig de gemensamma barnen Anna Regina och Petter (som föddes i maj 1760) till Hyby, där hon köpte ett hus. Hon var också gift två gånger, och blev mor till ytterligare fyra barn, varav två söner nådde vuxen ålder. Jag kan dock inte låta bli att undra - när Ingrid satt där i Hyby i sin svarta kamlottskjortel och vita förkläde, och Reinhold satt i Ystad med silversnusdosan i fickan och spanskröret lutat mot stolen; tänkte de nånsin på varandra? De unga tu som delade en förbjuden kärlek i 1750-talets Lund, och som skildes åt för alltid, på grund av en liten paragraf i 1734 års lag.

På tal om Släktforskningssafari, som jag skrev om förra veckan, så pågår det hela sommaren det som ibland benämns som ”hemvändardagar” lite varstans över hela landet. Dessa innebär säkert för många kära återseenden med släktingar, som man inte träffar så ofta eller kanske man träffar på släktingar, som man aldrig träffat förut. Man kan få reda på nya saker om sin släkt.

Förra helgen var jag på ett sådant arrangemang. Ja, jag hade egentligen inget att hämta där för egen del, men eftersom det är jag som forskar och håller reda på släkten även åt min man, så var det ändå en givande dag. Vi träffade faktiskt på släktingar till honom, som vi inte tidigare har träffat. Och även släktingar, som vi har kontakt med och träffar lite då och då. Vi var i och för sig inga ”hemvändare”. Nej, det ligger längre tillbaka i tiden – vare sig min man eller hans syskon var några ”hemvändare” men dagen hade sitt berättigande ändå eftersom deras föräldrar föddes och växte upp i den här delen av landet dvs Dalsland.

Den här dagen var solig och varm – förstås. Den här sommaren är ju unik vad det gäller vädret! Gemytlig stämning var det också med underhållning av lokala förmågor av olika klass men ändå roligt att höra. Allt behöver ju inte vara så proffsigt. Jag tycker det är roligt att personer, både unga och gamla, som tycker det är roligt att sjunga, spela och uppträda får chansen. Många är ju dessutom verkligen duktiga. God mat och fika fanns också förstås och en hel del lokalt hantverk. Och en hel massa historier och berättelser om olika personer fick vi oss till livs. Ja, det var en trevlig dag helt enkelt!

Men det ligger förstås en massa arbete bakom en sådan här dag. Många eldsjälar behövs. Tänk så många eldsjälar det måste finnas, som lägger ner massor av arbete helt ideellt med tanke på så många arrangemang som äger rum runt om i landet. Ja, vi kan ju även ta Släktforskardagarna som exempel. Det är många som har lagt ner ett oerhört arbete för årets dagar, det kan jag garantera.  Ni som kommer och besöker oss sista helgen i augusti kommer att träffa på många ”gultröjade” medhjälpare, som alla ställer upp helt ideellt och alla är inte ens släktforskare! Man kan ju faktiskt hjälpa till med mycket ändå. Nu hoppas vi alla i arrangemanget att det ska bli några helt fantastiska dagar. Tror ni vädret håller i sig? Det vore toppen för man kan sitta ute på bryggorna t ex för att fika eller kanske bara för att vila benen en stund. Samtal med personer som man träffar på kan man också passa på att göra ute på bryggorna.

Jag borde nog ta reda på om det finns någon typ av hemvändardagar eller något liknande i mina föräldrars hemtrakter.  Ja, jag borde faktiskt ha lite mera kontakt med min egen släkt! Jag har ju inte många kusiner, så det borde inte vara så svårt. Anledningen till att vi har dålig kontakt är säkert att vi vuxit upp så långt ifrån varande. Vi ses på en och annan begravning, men nu är snart generationen före oss slut, så då tar väl även kontakterna slut om inte någon gör något! Det är kanske jag som ska göra något! Efter att ha varit med om att planera och genomföra sommarens stora evenemang, Släktforskardagarna 2014, så borde det ju inte vara så svårt att samla ihop några kusiner med respektive, eller hur?

Ja, visst är det underbart med sommar! Speciellt när det är sol och varmt. Allt blir så mycket enklare. Men har ni tänkt på att kvällarna redan är mycket kortare? Usch, jag blir deprimerad när jag tänker på det! Jag skulle vilja hålla kvar de där långa, ljusa kvällarna lite till! Sommaren går alldeles för fort, men det är bara att gilla läget. Och faktum är att jag trots allt ser fram emot att börja släktforska igen och det är ju lite svårt under sommaren. Jag har mycket kvar att forska fram! Och kanske även jag hinner att lära mig något under Släktforskardagarna!

b2ap3_thumbnail_20140729_212046.jpg

Goda släktforskningsråd är inte bara tips om metodik och olika genvägar utan även upplysningar om vad man bör tänka på att inte göra. 

I Kopulerande papper beskrev jag mitt överflödande skrivbord där pappershögarna växer på helt egen hand. De har fortsatt att växa och just nu känns forskningen rätt planlös medan jag försöker arbeta mig igenom den gigantiska pappersbunten. Se till att alltid notera vilken församling forskningen gäller på varje papper och notera även alla källor noga. Är man lika långsam/slarvig som jag är det rätt hopplöst att flera månader senare komma ihåg vilken socken en specifik ansedel rör eller vilka ministerialböcker man kikat i. Slutsatsen är förstås att helst inte alls klottra ner uppgifter på lösa papper utan antingen prydligt notera i kollegieblock eller föra in uppgifterna direkt i sitt släktforskningsprogram.

Detta leder automatiskt till nästa råd: lämpligtvis registrerar du forskningen i ett släktforskningsprogram. Glöm inte bort att säkerhetskopiera med jämna mellanrum. Förvara helst också en säkerhetskopia på annan plats än i ditt hem - om du förvarar den hos en familjemedlem, en forskarkollega eller någon annan extern plats är upp till dig. Tänk på att uppdatera säkerhetskopian med jämna mellanrum.

Jag hade rätt nyligen börjat forska när jag träffade ett släktforskande par på biblioteket i min dåvarande hemstad Oxelösund. Några månader tidigare brann deras hem ner till grunden. Förutom alla andra ägodelar förlorade de även 25 års forskning och skulle nu börja om från början.

En släktforskande vän har äntligen, efter otaliga lektioner de senaste 15 åren, lärt sig att själv säkerhetskopiera. Om man arbetar på flera datorer är det extra viktigt att se till att man hela tiden jobbar i en aktuell version av den egna databasen. Det finns släktgrenar som min väninna har utrett fyra gånger för att hon raderat månader av forskning när hon bytt från sin stationära dator till sin bärbara eller vice versa och inte kopierat över databasen. 

b2ap3_thumbnail_SlottsvaktenB140712_20140729-204258_1.jpg

Var uppmärksam när du hittar en intressant släktutredning på internet eller i skrift. Om möjligt, kontrollera alltid uppgifterna i originalkällorna. Även om det finns prydliga källhänvisningar så kan forskaren ha tolkat något på fel sätt. Medvetna felläsningar är förstås ovanliga, men tyvärr förekommer de.

För ett antal år sedan fick jag kontakt med en släktforskande syssling till min mamma. Vi bytte släktfotografier med varandra och förstås även forskningsuppgifter. En av våra gemensamma anmödrar har ett adligt efternamn, men har enligt Elgenstierna  "såvitt bekant" inget samband med adelsätten ifråga. Det finns rätt starka indicier som placerar henne i en av familjerna men inga definitiva bevis så i min databas är hon föräldralös. Min släkting hörde av sig för ungefär 15 år sedan och var jublande glad över att han hittat födelsenotisen och hon var verkligen dotter i den familj hon hypotetiskt kunde tänkas tillhöra! Bekymren dök upp när jag läste födelsenotisen. Jag skrev av den exakt och kontaktade honom med påpekandet att flickan i den födelsenotis han hittat hette något helt annat än vår anmoder, och att inte en bokstav stämde vad gällde faderns namn. Min släkting vägrar acceptera att födelsenotisen gäller ett helt annat barn, och har lagt ut sin tolkning i mängder av publika släktträd. Vår anmoder ståtar i hans version numera även med ett patronymikon som överensstämmer med den hypotetiska fadern. I befintligt källmaterial omnämns hon enbart med släktnamn. Tyvärr sprids hans falsarier i allt fler släktträd av forskare som bara kopierat uppgifterna.

Jag är väldigt skeptisk till att ange uppskattade födelseår. De kan vara användbara i pågående forskning för att räkna ut ungefärligt födelseår men bör aldrig registreras i en databas.
Om de enda årtal man har om en person är att denne nämns i två brev 1437 och 1461 så bör man ange att han är belagd dessa år. Jag har på nätet sett ett antal släktutredningar där en sådan person då anges vara född 1400, hustrun är 10 år yngre och ett barn 30 eller 35 år yngre. Jag blir illa berörd av sådana släkttavlor, särskilt som de ofta innehåller kanske 10 generationer med uppskattade födelseår. I slutändan kan man ju landa åtskilliga år snett.

Hur gör man då med hypoteser vad gäller födelseår eller släktskap? Jag skriver in dessa i ett eget fält i biografin över den berörda personen. Jag kan ju inte registrera de hypotetiska anorna eller syskonen innan jag bekräftat släktskapet. Drömmen vore förstås att det gick att registrera även antagna släktskap som då markerades specifikt, med en möjlighet att utesluta eller inkorporera dessa vid utskrift. Mina spekulationer tenderar nämligen att bli rätt långrandiga...  

På väg hem från en gudstjänst - jag är ju kantor - tog jag igår en genväg genom den somrigt lantliga idyllen. Plötsligt får jag syn på en alldeles ny skylt och blir tvungen att förtjust stanna fordonet för att ta en bild. "VÄLKOMMEN TILL VARTOFTA-ÅSAKA" står det i vitt på svart gjutjärn. Ovanför texten igenkänner man Vartofta-Åsaka kyrka och klocktorn i silhuett. 

Nå, säger ni kanske, vad är det som är så märkvärdigt med detta? Liknande välkomsthälsningar finns väl uppsatta lite varstans, vid kyrkor, vid städer, inne i byar och samhällen o.s.v. I den meningen är ovanstående skylt inte någonting att blogga om. Men placeringen!!! Denna skylt står uppsatt vid sockengränsen, d.v.s. där den tidigare Vartofta-Åsaka församling började. Efter Svenska kyrkans sanslösa församlingssammanslagningar handlar det ju inte längre om någon församlingsgräns. Det skylten markerar är det vi mycket tidigare och numera kallar SOCKENGRÄNS, ett historiskt koncept som det tog släkt- och hembygdsforskarrörelserna ett decennium eller mer att säkra åt eftervärlden. Detta trots intensivt motstånd från Skatteverket och andra myndigheter utan intresse för historia och tradition.

Alla vägar bär till Vartofta-Åsaka. Har hembygdsföreningen, för det måste väl vara den, satt upp sådana här skyltar vid alla infarter till sin socken? Det verkar faktiskt så. Av pura nyfikenhet gjorde jag mig besväret att uppsöka ytterligare två skyltar, uppsatta vid andra in/utfarter, och det finns säkert fler.

Vilket strålande initiativ!

Det är gott och väl att folkbokföringen om några år åter kommer att observera våra gamla socknar, nu omdöpta till "distrikt", men hur bevarar man kunskapen om socknarna i de breda folklagren? Jo, givetvis med sådana här trevliga skyltar! Gack åstad alla ni släkt- och hembygdsföreningar, samhällsföreningar, politiker och enskilda och se till att skylta upp hela Sverige på detta föredömliga sätt!

b2ap3_thumbnail_Vlkommen-ter.jpg

Ibland stöter man på ovanliga anmärkningar i kyrkböckerna. Det har väl alla släktforskare gjort, antar jag.

För en tid sedan råkade jag läsa i Vreta klosters dödbok för tiden 1746-1775. Den 18 januari 1758 dog Cherstin Andersdotter i Syltegatan, änka efter smeden Alexander Magnusson, av vattusot. Hennes far hette Anders Nilsson och hennes mor Maria Pärsdotter.

Prästen skriver i levnadsberättelsen att Cherstin "tjänat på åtskilliga ställen och fick så en horunge" och "blef änteligen gift med Alexander Magnusson, och haft med honom 6 barn".

b2ap3_thumbnail_VretaklosterF1sid129.jpg
Källa: Vreta kloster F:1 (1746-1775) Bild 67 / sid 129 Arkiv Digital


Cherstin var född 1679 och alltså 79 år när hon dog. Både horungen och de sex äktenskapligt födda barnen var alltså vuxna, de som inte dött före henne.

Det måste ha varit en präst som förargade sig väldeliga över ogifta mödrar och andra som inte riktigt höll sig inom de förväntade ramarna.

Säkert finns det många sådana kommentarer här och där i kyrkböckerna. Det gör ju släktforskningen lite intressantare samtidigt som jag tycker synd om de människor som levde då och blev utsatta för en sådan präst.

Men det gäller ju att komma ihåg att kyrkböckerna bara var till för prästerna att läsa. Det kan vara lätt att glömma bort eftersom vi idag har tillgång till allt gammalt arkivmaterial och kan läsa sådant som inte alls var avsett för andras ögon, allra minst dem det handlar om.

Många kommentarer i anmärkningskolumnen i husförhörslängderna kan ju faktiskt kännas som ganska illvilliga. Och tänk att dessa anmärkningar om gamla synder skulle följa med folk hela livet! Kom det en ny präst till församlingen skulle han minsann få veta allt sådant. En stigmatisering som är främmande för oss idag.

Nu i sommarvärmen blir det inte mycket släktforskat för min del. Ibland, när det svalnat framåt kvällen, kanske jag tar några timmar vid datorn men oftast får det vara. Sådan här värme är jag inte van vid, även om jag upplevt betydligt värre. Jag skulle aldrig kunna bo i ett tropiskt klimat.

Dessutom har vi nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening att ta itu med. Den kommer ut med fyra nummer per år, och efter Släktforskardagarna i Karlstad ska vi lägga sista handen vid nummer 3.

Om du är med i en släktforskarförening som ger ut en medlemstidning så uppmanar jag dig att komma med bidrag till den. För bidrag behöver vi, vi som gör medlemstidningar. Intressanta släktforskningsberättelser om människoöden och om metodik. Kanske kyrkboksfynd eller märkliga händelser du stött på. Det du tycker är intressant lär det finnas fler som vill läsa om.

De senaste dagarna har varit olidligt varma, men inte ens värmeböljor stoppar en envis släktforskare. Sedan länge hade jag nämligen bestämt mig för att besöka kyrkogården i Landskrona just den 24 juli, så igår tog jag bussen genom det skånska landskapet. Genom fönstret kunde jag skåda fiskeläget Råå där farfars morfars farmors far Anders Löfgren var den förste att avlida i koleraepidemin 1850, vi körde genom Hilleshögs dalar där släkten bott sedan urminnes tider, förbi Rya kvarn där mina förfäder var mjölnare under 1600- och 1700-talet och så vidare. Det var första gången jag såg dessa platser så det blev en liten släktforskningssafari, för att använda Eva Johanssons klockrena uttryck från lördagens blogg. Det var även första gången jag besökte kyrkogården i Landskrona, så jag måste sett ut som en riktig turist när jag försiktigt tassade in på kyrkogården med en karta i näven. 

Jag började vandra längs med kyrkogårdsmuren, och läste på de gamla gravstenarna som rests till minne av landskroniter som levde för länge sedan; fabrikörer och fiskare, musiklärarinnor och sjökaptener. Kyrkogården var vacker och välskött, med lummiga alléer och välkrattade grusgångar, och eftersom kvarteren var skyltade hade jag inga problem med att hitta de gravar jag letade efter. Jag fick snabbt syn på  farmors systers grav, men gravstenarna efter farfars morfars fastrar Carolina och Petronella var däremot bortplockade. Lite tråkigt, men jag antar att de varken var särskilt unika eller intressanta ur ett historiskt perspektiv. Däremot hade deras lillebror Emanuel Möllers (1859-1940) grav blivit kulturgrav, så den lär finnas kvar ett tag till. Farmors föräldrars och brors gravstenar fanns också kvar, och längst i söder på kyrkogården fanns en liten dunge omgärdad av buxbom, där jag hittade den stora familjegraven efter farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona och filosofie jubeldoktor vid Lunds universitet.

b2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpg

T. v.: B. W. Hallbergs gravsten på Landskrona kyrkogård. T. h.: B. W. Hallberg (foto i privat ägo).

När jag nådde tjugonde kvarterets ena hörn skymtade jag plötsligt namnet Hallberg, och insåg att jag stod framför en gammal bekants grav - musikdirektören Bengt Wilhelm Hallberg (1824-1883), klockare, kantor och organist i Landskrona. Under flera år har jag utforskat hans levnad, så det kändes extra speciellt att få beskåda hans gravsten. På stenens fundament kunde jag läsa att »Wänner och beundrare af tonkonsten reste wården», så det fanns uppenbarligen någon som uppskattade Hallbergs musikaliska alster, trots att Svenskt Biografiskt Lexikon beklagar den »torftiga tematiken» och understryker att han »hör inte till de mest betydande sv tonsättarna under 1800-talet». När jag stod där i det gassande solskenet framför den gamle klockarens grav kom jag att tänka på ett stycke ur hans dagbok, som skildrar hans vistelse i Italien sommaren 1871:

»Stod länge och glodde i mitt fönster på den wackra och warma dagen, som war stor fest här och således en fridag för mig. Kassan bedröflig. Har fått 140 francs från hemmet sen jag kom hit, har warit här en månad i morgon och behöfver minst fem francs om dagen; räkna sjelf, du efterverld! Kl. 11 gick jag ut; köpte pommidorio, skinka och aprikoser, förtärde detta jemte ½ foglietta win i »Valle» och mådde utmärkt väl.»

Kanske var den där dagen i Rom lika varm som gårdagens Landskrona? De stela bokstäverna på gravstenen avslöjar ingenting om doften av aprikoserna och vinet, eller hettan den där varma sommardagen. En utomstående kanske bara ser en gammal gravsten på Landskrona kyrkogård, men jag som släktforskare ser så mycket mer. Jag ser den familjekäre klockaren som älskade Beethoven och Chopin, som kämpade mot depressioner men fann trösten i religionen, jag ser körledaren som hade ett litet musiksällskap i Landskrona, och som åt skinka och aprikoser den där sommaren i Rom år 1871. Jag ser historien bakom namnet. 

Den här sommaren går väl till historien! Inte ens jag klarar av att sitta i solen! Jag brukar inte ha problem med det och brukar nästan bli hysterisk om jag inte får vistas i solen – nu är det nästan tvärtom! Nej, det har inte enbart med åldern att göra – det är faktiskt väldigt varmt. Om jag ska förflytta mig någonstans, vilket jag har många anledningar att göra, föredrar jag att cykla. Ja, visst jag har cyklat omkull men ändå, det är ganska skönt – fartvinden fläktar faktiskt – och jag har blivit försiktigare. Men å andra sidan blir man ganska svettig när man stannar. Då är det en fördel om man har en sjö att svalka av sig i. Här i Karlstad har vi faktiskt många möjligheter till detta mitt i stan. Precis nedanför där jag bor kan jag bada. Det är bara att sätta på sig bikinin, ta med sig badlakanet och vandra iväg. Förhoppningsvis står kaffet – eller vad man nu vill ha – klart när man är tillbaka efter doppet. Och man placerar sig på balkongen och njuter!

I en tidigare blogg den här veckan skrev Eva Johansson om ”Släktforskningssafari”. Vilken härlig benämning!

Det har jag faktiskt också ägnat mig åt lite grand. Fast jag inte kommit på att benämna det så. I Finland bland annat, vilket jag skrivit lite om i en tidigare blogg. Vid mitt andra besök i Vörå i Finland träffade vi också en verklig eldsjäl. Han gav mig t o m nyckeln till Vörå Kulturhus, så att jag skulle kunna titta in, när jag själv hade lust under vistelsen där. Han följde också med oss på en biltur runt i bygden och visade upp platser med anknytning till min släkt. Han hade arbetat som lärare i bygden under hela sitt liv och hade enorma kunskaper om bygden. Jag fick ta del av hans forskning, som han gjort som pensionär, på Umeå Universitet. Det handlade bl a om ”Vörå kyrka och kyrkogård”, ”Dopnamnens utveckling i Vörå församling” och ”Några kvinnoöden i min släktforskning”. Vilka människor det finns eller fanns! Han finns tyvärr inte längre bland oss.

På samma resa besökte vi också Ångermanland och platser med anknytning till min farmor. Hon var född i Torsåkers församling. Så naturligtvis besökte vi Torsåkers kyrka, där vi träffade på en mycket trevlig man, som var bosatt alldeles bredvid kyrkan och som kunde berätta mycket. Tyvärr hade jag med mig alldeles för lite information för att kunna fråga ut honom. Vi besökte också Ytterlännäs gamla kyrka, en mycket sevärd rikt bemålad kyrka och som har anknytning till min släkt, men som jag inte ska skriva mera om eftersom jag inte har tillräckliga kunskaper. Här möter vi också en man, som kan berätta mycket för oss. Men tyvärr – jag vet för lite för att kunna ställa de rätta frågorna. Här finns det mycket, som jag borde forska vidare i. Jag vet att det finns mycket släkt här. Min farmor hade många syskon och många stannade i bygden. Och kanske är det någon släkting, som också släktforskar.

Under denna resa befann vi oss plötsligt i en liten by - Kläpp - och jag utbrast: Här föddes farmors farmor. Vi hamnade också i Prästmon, det namnet står på en adresslapp på baksidan av byrån som står i vår hall. Den tillhörde min farmors mor. Hon som flyttade till en av sina döttrar, min farmor, i Mora, där hon också dog. Jag vet exakt var graven är. Där finns ingen gravsten, men vid kontakt med Kyrkogårdsförvaltningen fick jag för några år sedan reda på att i hennes grav ligger ytterligare en person! Ett litet gossebarn! Det hade vi ingen aning om, men tydligen gjorde man så. Troligen mindre bemedlade personer, som begravdes i samma grav som någon annan. Det vore intressant att forska på detta lilla gossebarn och se om det finns efterlevande släktingar. Jag vet vad han hette och även vad fadern hette. Tänk så mycket det finns som man skulle vilja forska kring!

Det kommer väl en mörk höst och en lång vinter. Då får vi ta tag i allt det som vi vill veta mera om. Det finns ju massor! Sedan kan vi planera nästa års släktforskningssafari! Men först ska vi genomföra årets Släktforskardagar! Idag passerade jag förbi Karlstad CCC på andra sidan älven och undrade vad i all sin dar man sysslade med vid K CCC:s bryggor? Man badade! Där också! Det var ett gäng killar, som dök från bryggorna och simmade i älven. Så ni ser – här i Karlstad kan vi bada överallt! Det behöver vi ju inte göra på Släktforskardagarna, men förhoppningsvis blir vädret så bra att vi kan ta en fika ute på bryggorna!

Släktforskarporr. Det brukar jag kalla riktigt gedigna släktutredningar och olika typer av matriklar som jag läser mer för nöjes skull och för att njuta av den förträffliga forskarinsatsen än för att jag egentligen hittar så mycket som berör min egen släkt. Herdaminnen från olika stift är alltid garanterat stimulerande läsning. Det allra första herdaminnet utkom 1785 och omfattade mitt absoluta favoritforskningsområde: Strängnäs stift och Södermanland (andra delen av stiftet, Närke, beskrivs i J. A. Folléns herdaminne från 1817). Mannen bakom det första herdaminnet, som också döpte hela genren, var konrektorn i Strängnäs, Nils Aurelius (1715- 1789). Hans far, Samuel Nicolai Aurelius, var kyrkoherde i Gåsinge och farfadern, Nicolaus Olai Aurelius, kyrkoherde i Stigtomta.

En gren av släkten blev kvar just i Stigtomta. I Slika kreatur berättade jag om komministern Lars Thunmans huvudbry vid värderingen av kusinen Karl Palmgrens kvarlåtenskap. Kusinernas mormor, Margareta Aurelia (1665 ca- 1746) var dotter till Nicolais Olai Aurelius. Hon var först gift med rusthållaren Nils Tyresson Stenström i Goglunda, Stigtomta och trädde efter ett decenniums änkestånd i ett nytt äktenskap med skogvaktaren, fjärdingsmannen och rusthållaren Olof Gabrielsson, vars syster Margareta Gabrielsdotter är min ff ff mf fm fm.

b2ap3_thumbnail_Brandkrr3a.jpg

Tre barn till Margareta Aurelia och Nils Tyresson Stenström är kända: Anna Katarina, Kristina och Nils.
Anna Katarina Stenström var gift med rusthållaren Per Thunman i Noheden, Råby-Rönö socken.
Kristina Nilsdotter Stenström (d 1769) var först gift med sin styvbror Erik Olofsson och sedan med Anders Karlsson, vilka båda var rusthållare i Goglunda. I första giftet hade hon bland annat sonen Nils Eriksson (1726- 1757), som blev fiskare och omkom i en jaktolycka. Hans änka Katarina Olofsdotter blev i sitt andra gifte min ff ff mm mm.

I Kristina Nilsdotter Stenströms andra äktenskap föddes ovannämnde Karl Palmgren, vars far, Anders Karlsson, hade två halvsystrar. Halvsystern Anna Andersdotter gifte sig med Margareta Gasbrielsdotters son Gabriel Persson, och hon är alltså min ff ff mf fm m. Annas dotterson Gabriel Persson Staberg gifte sig med sin syssling Magdalena Andersdotter, vars mormor, min ff ff mf mm m Kerstin Andersdotter, också var halvsyster till Anders Karlsson.

Nils Stenström (1701 ca- 1781) var gördelmakare i Nyköping och skråets ålderman 1759- 70. Hans första hustru, Margareta Mårtensdotter Swahn, var syster till min fm ff mf mm m Katarina Mårtensdotter Swahn.

Jag är inte släkt med herdaminnesskaparen Nils Aurelius. Men våra släktgrenar korsas alltså på ett antal olika sätt varför han är ett gott exempel på att det kan vara mödan värt att forska på bredden, dvs att utforska en släktkrets man själv inte tillhör för att klarlägga släktskap mellan diverse ingifta individer. Fast lite snurrig kan man bli på köpet!

Sedan slutet av 1880-talet tillbringar min familj sommaren på en ö i Stockholms skärgård. Det var min morfars far som, hemkommen från 25 framgångsrika år i Ryssland, vistades några säsonger på pensionat här på ön och som därefter lät bygga sig en sommarvilla, som han kallade Talludden. Huset med sina nio rum, punschveranda,  jordkällare, snickarbod och mangelbod samt utedass (tvåhåls) hade vi sedan i 80 år. Tyvärr byggde ”farfar” på ofri grund, vilket medförde att vi så småningom blev vräkta, varvid den underbara villan med sin snickarglädje och sitt koppartak tvångsinlöstes för den facila summan 29.500 kronor.

Efter 25 år av somrig husvilla, lyckades det oss dock för ca 15 år sedan att återskapa åtminstone en del av vårt paradis. Morfars far hade nämligen också köpt några hektar ängar, berg och skog på samma ö och efter sju sorger och sju gånger sjuttio bedrövelser, fick vi till sist det efterlängtade bygglovet. Tillbaka på ön njuter vi nu av den säregna skärgårdsnaturen, havet, skogen och ängarna, och känner oss på något sätt återbördade. Exilen är över!

Helt accepterad blir man emellertid aldrig såsom varande ”utböling” i skärgården. Det hjälper inte att släkten har varit här sedan 1880-talet och faktiskt äger mark alltsedan dess. Vi härstammar ju inte från släkterna Österman eller Westerman, och det är en oändlig rangskillnad mellan dessa och oss utsocknes, en rågång som inte ens den lekfulla dragkampen mellan bybor och baddjävlar på midsommarafton förmår överbrygga.

Ändå är denna kvardröjande uppsortering av människor på våra attraktiva semesterorter ett intet mot den högst verkliga och potentiellt farliga segregation vi upplever i våra städer och samhällen i dag, med ”etniska svenskar” i sina kvarter och stadsdelar, ”utrikesfödda” i sina. Denna utveckling är förmodligen inte planerad, men man har inte heller försökt motverka den. Och framför allt har man inte brytt sig om att studera och lära av historien. Eller litteraturen. Kan politiker och samhällsplanerare av idag sin Wilhelm Moberg, sin Moa Martinsson och sin Astrid Lindgren? Eyvind Johnson? Sara Lidman? Charles Dickens? Förmodligen inte!

Som släktforskare kan vi knappast undgå att komma i kontakt med det gamla klassamhället med överklass, medelklass och underklass – ”fint folk” och ”enkla människor” både i städerna och på landsbygden. Vi lär oss förstå skillnaden mellan självägande bönder, torpare och statare, mellan fabriksägare, bokhållare, arbetare och daglönare, mellan adelsfröknar, mamseller, dejor och pigor. Vi noterar hur klassgränserna så småningom bleknar bort och hur välstånd och någon sorts jämställdhet börjar spira. Hur murarna människor emellan rivs för att sedan återuppstå i ny oönskad skepnad, där etniskt ursprung, snarare än duglighet och flit, avgör var du bor och hur du har det.

Ungefär som i skärgården …

Bilden:

Villa Talludden färdig! Bilden från 1894 visar det ståtliga skärgårdhuset i all sin glans och den stolte byggherren, Bror Johan Sandgren (1829-1917) sitter på andra våningens balkong och beundrar utsikten tillsammans med dottern Emma (1867-1944). Nere på marken står yngste sonen Ernst Ludvig Sandgren (1882-1950). Familjen har nyligen återvänt från ett kvartssekel i Ryssland.

Nu ska jag tipsa om sommarens bästa sysselsättning: släktforskningssafari.

På sommaren är det många som åker och tittar på ställen där släkten bott. Det rekommenderar jag varmt som semestermål.

De senaste somrarna har jag varit på flera sådana. Det har varit mycket lyckat varje gång, och jag har fått veta väldigt mycket mer än vad jag visste innan om den miljö där de jag släktforskat om bott en gång i tiden. Det tillför släktforskningen en ny dimension. Att stå på samma plats som de gjort, de där som levde för hundra eller tvåhundra år sedan ger en alldeles speciell känsla.

b2ap3_thumbnail_safariVassanda-Naglum.jpg
I Vassända-Naglums prästgård utanför Vänersborg var min farfar
dräng 1905-06. För två år sedan var vi här tillsammans med min
far och ett par av mina bröder.

b2ap3_thumbnail_safariOstergol.jpg
I torpet Kajsalyckan i Östergöl i Älmeboda socken bodde mina
barns farmors mormor. Vi hittade torpgrunden tack vare en vänlig
granne som gav oss vägledning.

Det handlar inte bara om att titta på torpgrunder, släktgårdar och kyrkor. Mycket kan man också få veta från de lokala hembygdsföreningarna. Och våga knacka på i huset där släktingarna bott! Det har jag gjort flera gånger, och blivit väldigt väl bemött.

För två år sedan, i början av juli, tog jag med mig en väninna och åkte ner till trakterna av Tingsryd i södra Småland. Till Algutsboda och Älmeboda socknar, till Urshult, Södra Sandsjö och Väckelsång. Där har jag släktforskat om mina barns fars släkt och jag ville se torpen och gårdarna jag läst om i kyrkböckerna. Men det började redan i maj, när maken och jag var på väg hem från en tur till Skåne och valde en väg som bland annat går via Urshults kyrkby. Där stannade vi vid kyrkan för att jag ville orientera mig på kartan. Det var en söndagkväll vid sextiden. När jag satt i bilen och tittade i mina papper, gamla kartor och nyare, så kom en bil och parkerade intill oss och ut hoppade en äldre dam för att gå in på kyrkogården. Jag hejdade henne och berättade vilken gård jag sökte och jag berättade också vilka jag släktforskat om. "Det är ju min släkt!" sa hon. Genom sin morfars far är hon på långt håll släkt med mina barn genom deras farmor! Vilken otrolig tur jag hade.

Vi bytte telefonnummer och bestämde att jag skulle höra av mig när jag tänkte komma ditåt senare på sommaren, så skulle hon visa mig släktgården. I juli åkte vi ner, min väninna och jag. Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem i trakten, men väl på plats blev vi övertalade att sova över i den gamla släktgården på Sirkön. Det säger man inte nej till! Mina barns och hennes gemensamme förfader Peter Jonasson på Hunshult hade byggt huset en gång för drygt 200 år sedan. Det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga att övernatta där.

b2ap3_thumbnail_safariHunshult.jpg
I huset som Peter Jonasson byggde för över 200 år sedan på
Sirkön i Urshults socken fick vi övernatta för två år sedan.

Jag blir varm i hjärtat varje gång jag tänker på detta. Att bli erbjuden det, och vi kände inte varandra! Vi blev dessutom bjudna på middag och fick träffa hennes familj.

I augusti var maken och jag på väg hem till min far på västkusten. En dag på resan hade vi avsatt till att leta efter makens rötter i trakten av Ljungby och Ryssby i västra Småland. Härifrån flyttade hans farfar och farmor till Helgerum 1892, där vi nu bor. Vi besökte hembygdsföreningen i Ryssby, där det finns en torpinventering och med hjälp av den kunde vi hitta exakt var det torp stått där makens farfar fötts och växt upp. Det låg i en vägkorsning och en av hembygdsföreningens medlemmar hade sagt till oss att vi skulle knacka på i den gamla skolan i samma vägkorsning för där bor en som kan allt om den byn, och som är både släktforskare och hembygdsforskare. Så det gjorde vi, men han var inte hemma. Vi talade om vad vi ville för frun i huset, som var mitt uppe i bakningen i köket. "Han kommer nog snart" sa hon så vi gick runt och tittade och letade upp platsen för torpet. Efter fem-tio minuter kom mannen vi väntade på och han blev eld och lågar, berättade massor som vi inte visste och kände igen farfarns familj. Och så blev vi inbjudna på hembakt och kaffe och satt och pratade i flera timmar. Underbart!

b2ap3_thumbnail_safariNyatorp.jpg
Maken och jag kunde lokalisera platsen för det torp där hans
farfar föddes 1867, med hjälp av snälla människor i Ryssby
socken. Torpet är rivet sedan länge.

b2ap3_thumbnail_safariBorsna.jpg
Borsna Södergård, där vi blev inbjudna.

På vägen dit hade vi stannat till vid gården Borsna Södergård där makens farfar och farmor var dräng och piga för länge sedan, innan de gifte sig. Vi stannade och fotograferade gården och knackade på för att berätta vilka vi var och varför vi tog bilder av deras gård. En mamma med en liten flicka var hemma, och när hon väl hade förstått hur det hängde ihop blev vi inbjudna att se hur det gamla huset ser ut idag. Mycket var omgjort sedan 1890-talet men hon visste att kakelugnarna var de som fanns i huset från början. Så i dem hade nog makens farmor tänt eld ett antal gånger.

I byn där makens farmor växt upp träffade vi på en man som är aktiv i hembygdsföreningen, och av honom fick vi en hembygdsbok om byn, en bok jag inte kände till men har haft stor nytta av i min fortsatta släktforskning.

Vilka fantastiska människor det finns!

Jag har fler liknande exempel där jag träffat människor som delat med sig frikostigt av sina kunskaper och varit mycket gästfria. Så tveka inte att knacka på. Kanske är inte alla lika vänligt inställda som dem jag mött, men det kan knappast skada att fråga.

b2ap3_thumbnail_safariKvanarp.jpg
Makens farmor är född i Kvänarps by i Berga socken. Här fick vi en
mycket trevlig pratstund plus en hembygdsbok av en bybo.

b2ap3_thumbnail_safariLAURITSE.jpg
Lauritse gård i Ljugarn på Gotland. Här har de nuvarande ägarna,
som är släkt med mina barn på långt håll, visat och berättat för oss
om gården vid ett oplanerat besök. Foto: Rolf Lavergren.

Julen 1957 fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». Det var poststämplat i Evanston, Illinois den 18 december 1957, och inuti låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». Josefine tog upp fotografiet som låg instoppat i det dubbelvikta julkortet, och på baksidan läste hon »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!». Julkortet var alltså från hennes två år äldre syster Anna, som hon inte hade sett sedan 1907... Under de år jag försökt följa hennes öden har jag insett hur svårt det kan vara att spåra släktingarna i USA. Visserligen finns mycket källmaterial tillgängligt online, och internet har förändrat förutsättningarna avsevärt, men ibland känns det som en omöjlig uppgift.

b2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpg

Fotot som Lucille skickade till systern Josefine i Norge, julen 1957.

Anna Mathilde Lundsrud föddes den 24 september 1886 i Eidsberg i sydöstra Norge, och växte upp på gården Frøhoel i grannsocknen Askim. Hon flyttade tidigt hemifrån, och arbetade redan i trettonårsåldern som barnflicka hos morbrodern Martin. I början av 1900-talet flyttade hon till Oslo, och kanske arbetade hon som servitris, precis som lillasyster Josefine. Det var också i den norska huvudstaden som de båda systrarna såg varandra för sista gången. Josefine återvände till hembygden i Østfold där hon gifte sig 1908, men storasyster Anna hade helt andra planer.

b2ap3_thumbnail_Manifest.jpg

»List or manifest of alien passengers for the U. S. Immigration officer at port of arrival» år 1907, där man finner Anna Mathilde Lundsrud längst ner på sidan (ur Ellis Island's passagerarlistor; http://www.ellisisland.org/).

Den 25 maj 1907 klev Anna ombord på Høhnke-linjens skepp »Oslo», som skulle ta henne till det stora landet i väst. I passagerarlistorna från både Norge och Ellis Island kan man läsa att hon tänkte bege sig till morbrodern Carl Hanson i Red Wing, Minnesota. Det var även han som betalade hennes biljett. Själv hade hon bara 10 kronor på fickan, men i passagerarlistorna antecknades syftet med resan: hon ville »Tjene penge». Färden gick via England, där Anna bytte skepp. Den 1 juni lämnade »S. S. Saint Louis» hamnen i Southampton, och efter en åtta dagar lång resa över Atlanten kunde Anna äntligen skåda Frihetsgudinnan när skeppet anlände New York den 8 juni 1907. Dagen därpå skrevs hon in i listorna på Ellis Island, den 170 cm långa, ljushyade norskan med blont hår och blå ögon (jodå, även dessa detaljer nedtecknades i listorna).

b2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpg

Intyget vid bouppteckningen efter fadern 1933 (ur Rakkestad sorenskriveris arkiv; Riksarkivet i Oslo).

På Ellis Island upphör spåren efter Anna, och trots många års envist sökande saknas ännu uppgifter om hennes liv under 1910- och 1920-talet. Jag vet dock att hon under dessa år gifte sig med Frank Hardin, för i samband med bouppteckningen efter fadern i Norge 1933 skickade hon ett brev undertecknat »Mrs F. J. Hardin, 5710 Winthroop Ave, Chicago Ill, U.S.A.». Kontakten med släkten i Norge tycks ha fortsatt genom åren, och systerdottern Randi berättar att »Jeg vet ikke så mye om henne annet enn at bestemor fikk brev fra henne, - hun gråt da hun leste disse. Så var det storstas da det kom en pakke med forskjellig innehold. Hun kom aldri hjem til Norge igjen, noe som var bestemors och bestefars store sorg». Flera släktingar reste även över till USA för att besöka henne, bland annat yngsta systern Eveline. Det berättas att hon reste med »Den Norske America Line», 1947 med skeppet »Oslofjord» och 1950 med »Stavangerfjord», och den senare resan slutade nästan med att skeppet förliste.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpg

Nästa gång jag hittar Anna i källorna är 1942. I Illinois : Northern District Naturalization Index 1840-1950 (som finns tillgängligt via Familysearch.org) får man veta att hon blev amerikansk medborgare den 30 november 1942, samt att hon kallade sig Lucille. Hon bodde då på 1100 N. LaSalle street i Chicago, och det noterades i handlingarna att hon i samma veva officiellt bytte namn till Lucille: »Name changed by court order from Anna Matilda Hardin to Lucille Hardin», samt att hon flyttade till 729 Seward street i Evanston, en förort strax norr om Chicago. I Evanston bodde hon kvar ännu 1957 då hon skickade julkortet till systern Josefine, dock på adressen 1629 Oak avenue, men där upphör alla spår. Utan större resultat har jag i över tio år skickat förfrågningar, sänt e-mail och postat foruminlägg, men en vacker dag kanske jag får veta mer om Mrs. Lucille Hardin i Chicago - min morfars moster som skickade det där guldskimrande julkortet till sin syster i Norge, en jul för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG.jpg

Sommar betyder säkert olika saker för oss, Den här sommaren är ingen annan lik – men så känner man kanske alltid. Man hoppas väl i första hand på bra väder. Det underlättar ju för arrangörer av alla de otaliga arrangemang som genomförs.

Sommaren är fylld av allehanda arrangemang även för en släktforskarförening. Normalt sett brukar Värmlands Släktforskarförening finnas med på många arrangemang. Släktforskning är ju något som verkligen intresserar många idag. I år har vi av förklarliga skäl dragit ner något på våra arrangemang. Mycket av vår energi går ju åt till årets släktforskardagar. Många av våra medlemmar är engagerade i detta arrangemang och lite ”semester” måste vi också försöka unna oss.

Något som återstår är Kulturveckan i Sunne 5-6 augusti och i september har vi Skördefesten på Värmlandsnäs. Under september börjar sedan våra höstprogram på många olika håll i Värmland.  För dig som vill veta mer om dessa och övriga aktiviteter så ska du titta in på föreningens hemsida www.varmlandsrotter.se . I vår tidning VärmlandsAnor finns också mycket information.

Det är ju inte säkert att hela familjen är engagerade i släktforskning utan vill göra något annat. Delar av min familj har just gett sig av för att fjällvandra, något som alltid har funnits som ett stort intresse hos oss. Själv stannar jag hemma den här gången. Min förklaring till detta är att jag unnar de andra att få ett bra väder dvs slippa regn, som de senaste gångerna som jag varit med har öst ner. Det är inte speciellt roligt att sätta upp ett tält i ösregn! Det är dessutom första gången ett av våra barnbarn ska ligga i tält. Vi får se om det hjälper att jag stannar hemma!

Vad ska då jag hitta på? Fyra dagar! Ja, en del finns, som jag måste göra, men det blir en del tid över. Kanske bara slappa i solen och bada lite, läsa lite - vila!

För min del har sommaren hittills inneburit en hel del förändringar, som jag själv inte kan styra över, men som gör att jag reflekterar en hel del över livet. Vi hamnar väl alla i sådana situationer ibland. Som tur är så tar många praktiska saker över.  Släktforskardagarna är definitivt en sådan grej, som gör att man får lite annat att reflektera över. Nu är det inte långt kvar! Men det dyker ändå upp saker som vi försöker lösa. Vi vill ju göra allt så bra som möjligt.

Glöm inte att kolla på vår hemsida www.sfd2014.se och på Facebook, där finns alltid nyheter och uppdateringar!

Vilken tur att det finns mobil och mail! Hur klarade vi oss utan detta? Faktum är att barnbarnet, som idag åkte till fjällen, gjorde reflektionen att han skulle ”koppla av” från sin mobil! Ska bli kul att höra hur han upplevt detta. Har en känsla att jag själv inte kommer att koppla ifrån vare sig mobil eller mail!

Just nu sitter jag och tittar ut över sjön Alstern strax utanför Karlstad. Solen skiner, det ser ut att bli en fin dag. Jag har ätit frukost, och jag har en hel dag framför mig. Blir väl ett och annat mail samt lite senare en tur in till stan, där jag måste kolla igenom alla papper, som bara blivit liggande de senaste veckorna. Där finns säkert saker som måste åtgärdas. Tvätt finns det också det vet jag. Kanske borde jag städa? Nej, nu räcker det väl? Varför kan man inte bara koppla av?

Kan man lita på uppgifterna i kyrkböckerna? Hur vanligt är det att födelsedatum eller födelsesocken är fel angivna i husförhörslängden eller att en person aldrig fördes in i födelseboken? Rätt få av oss är ofelbara och detsamma gäller förstås prästerna i gångna tider. Ibland blev det helt enkelt fel. Därför gäller det att samla belägg för att en hypotes är riktig. Ett belägg som bekräftar hypotesen kan vara en felskrivning eller sammanblandning med en annan individ.

Jag är nog en rätt inbiten släktforskare då jag är lika road av att upptäcka föräldrarna till en anas fyrmännings styvfar som av att komma längre bakåt på min egen antavla. När jag hamnar i en socken där jag forskat mycket börjar jag alltid med att söka i min egen databas för att se om jag redan har utforskat personerna. Särskilt det senaste året har jag inte behövt klättrat långt bakåt i antavlorna för att kunna koppla ihop de personer jag forskat på med någon gren i databasen. Förra veckan kikade jag på en sidogren som jag inte ägnat mig åt på över ett decennium. En dotter i familjen var gift två gånger, och jag insåg att jag inte hade utforskat hennes makars anor. Det åtgärdade jag förstås och via make nr 2 hamnade jag i Lerbo utanför Katrineholm. Hans mm m Katarina Larsdotter var enligt husförhörslängden född 1771 i Stora Malm. I min databas fanns en tänkbar Katarina där namn, födelseår och födelsesocken stämde. "Min" Katarina var yngre syster till min mf fm mm far Nils Larsson (1759- 1833). Efter att fadern Lars Andersson avlidit 1776 gifte modern Kerstin Nilsdotter om sig med Lars Jonsson. 1782 flyttade familjen till Österberga i Runtuna, där Lars Jonsson dog någon månad senare. 1783 kompletterades hushållet med systern Kerstin Larsdotter som just blivit änka, och några månader senare med hennes postumt födda dotter. Denna dotter döptes efter sin mor, mormor, ff m och mf m. Eftersom namnrikedomen i Södermanland inte är direkt överväldigande hette hon Kerstin.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-2-1783-1789-Bild-132-sid-127.jpg

Runtuna, AI:2 [1783- 89] sid 127. Bild från Arkiv Digital.

1784 avlider Kerstin Nilsdotter. varpå syskonskaran skingras. Nils Larsson flyttar till Björkvik, vistas 1786- 89 i Bettna och bor sedan resten av sitt liv i Runtuna. 1786 var han fadder åt systern Kerstins son i andra giftet, vilket är den sista kända kontakten med någon av systrarna. Han får fem döttrar mellan 1790 och 1808 men varken systrarna eller deras makar är fadder till någon av flickorna.

Kerstin Larsdotter flyttar till Bettna, där hon 1785 gifter om sig med sin fars syssling. Bettna saknar husförhörslängd 1784- 93, och sista gången de finns noterade i mantalslängden är 1789. Deras vidare öden är okända.

Som synes ovan är Katarina Larsdotter struken i Runtunas husförhörslängd utan angivande av ny vistelseort. Troligtvis följde hon med systern Kerstin till Bettna.

Det är därför lätt att förstå att jag blev något exalterad av att hitta en Katarina Larsdotter född just 1771 i Stora Malm. Nu gällde det att se om jag kunde bekräfta eller utesluta att hon var identisk med "min" Katarina. Jag valde att inte gå igenom Stora Malms födelsebok och se hur många tänkbara kandidater som föddes runt 1771. I stället valde jag att först samla så mycket information som möjligt om den Katarina jag återfunnit. Från 1791 till vigseln 1794 var hon piga vid Gotthardsberg i Lerbo. Hon gifte sig med Per Eriksson och bodde i Stenstorp till 1812. Fadder till det tredje av makarnas fem barn var bonden Erik Simonsson från Dämbol i Bettna. Nu började det brännas, för Erik Simonsson var kusin till "min" Katarina!

1812 flyttade familjen till Sköldinge. För första gången anges ett exakt födelsedatum i husförhörslängden: 1771 9/5. Hjärtat började klappa snabbare för det var ju ""min" Katarinas födelsedatum! Vis av tidigare felaktiga kompletterande uppgifter efter flytt till en annan socken var jag dock ännu inte helt övertygad. Kanske kunde följande generation hjälpa till att fastslå ifall Katarina Larsdotter i Lerbo verkligen var identisk med Nils Larssons syster.

b2ap3_thumbnail_Skldinge-AI-6-1805-1813-Bild-142-sid-137.jpg

Sköldinge, AI:6 [1806- 13] sid 137. Bild från Arkiv Digital.

Katarinas make Per Eriksson dog redan 1813, varpå änkan och barnen återvände till Stenstorp i Lerbo. Dottern Maria Kristina Persdotter flyttade 1819 till Ludgo och återvände hem 1820 från Runtuna. Fem mil är, i alla fall i min släkt, en lång sträcka att flytta. I Runtuna fanns ju den trolige morbrodern, Nils Larsson, men Maria Kristina bodde inte hos honom. Kunde hon finnas hos någon av hans döttrar då de båda äldsta var gifta och utflugna? Jodå. det kunde hon, närmare bestämt hos Nils Larssons äldsta dotter, Kristina Nilsdotter, i Täppan, Ludgo. 1820 flyttade hon med Kristinas familj till Kitorp i Runtuna.

Kunde det verkligen vara en slump att Katarina Larsdotter i Lerbo uppgavs ha samma födelsedatum som min försvunna Katarina, att en av faddrarna var Katarinas kusin och att en dotter flyttade till hennes brorsdotter? Nej, allt pekar på att jag faktiskt återfunnit den försvunna systern!

Den stora gåtan är ju varför syskonen hade så begränsad kontakt som vuxna. En delförklaring är säkerligen att de bodde en bit från varandra. Kanske spelade åldersskillnaden in - Katarina var ju 16 respektive 12 år yngre än syskonen. Kom de helt enkelt inte överens? Bråddes båda på morfadern Nils Nilsson och ville bestämma  allt i sin omgivning? Dennes närmast besatta engagemang i hemsocknen framkommer i Stora Malms sockenstämmoprotokoll där han är involverad i det mesta som hände i socknen, och han var förutom kyrkvärd även häradsdomare. Tyvärr lär jag aldrig få reda på orsaken till att både Nils och Katarina föredrog 20 andra personer som faddrar till de egna barnen framför de egna syskonen.

För ett par år sedan blev jag inbjuden till en stor släktträff i södra Småland. Det var ättlingarna till min farmors bror som samlades, och di var många! Min gammelmorbror och hans gumma hade minst 14 barn, 29 barnbarn och en förfärlig massa barnbarns barn och barnbarns barnbarn ... Med ingifta blev vi faktiskt omkring 100 personer, som jag då givetvis hade dokumenterat i en liten släktutredning som delades ut till alla intresserade. Jag höll också ett litet föredrag med ljusbilder (läs PowerPoint) där jag berättade släktens historia bakåt och framåt i tiden och i sidled. 

Artig som man är (och nyfiken) gick jag givetvis runt och hälsade på alla deltagarna, mina sysslingar och pysslingar, fars kusiner och alla andra. En person kunde jag dock inte riktigt placera in i släktträdet, en man i sina bästa år (född samma år som jag själv) - vi kan kalla honom Nils Karlsson - men ändå presenterade han sig som min syssling. "Det tror jag väl aldrig" sa jag överlägset, "jag har som du förstår järnkoll på mina sysslingar".

Det hade jag inte. Det visade sig att min något överproduktive gammelmorbror inte nöjt sig med de 14 barn han fått tillsammans med sin hustru, utan också prasslat med åtminstone en grannfru, som vi kan kalla Ester. Resultatet blev en dotter, som först på mycket gamla dagar fick klart för sig hur det hängde ihop. Alla andra visste förstås hur det stod till, men den stackars flickan fick aldrig veta något. Här kan man verkligen tala om "Fara för fel far", som min bloggande kollega häromdagen uttryckte saken.

Esters man hade rest till Amerika och lämnat henne med tre små barn och ett torpställe, som hon på bästa sätt försökte sköta. Men riktigt alla sysslor på gården klara hon inte av, ens med hjälp av den äldste sonen som verkligen inte var så gammal men som slet så mycket han orkade. I detta läge tillkallades min gammelmorbror och han ställde upp med traktor och med plog och harv. Betalningen tog han så att säga ut in natura: ergo lilla Marianne ... 

En dag, när Ester sitter med lilla Marianne i knät, knackar det på dörren och in stiger den utvandrade mannen, som inte har hörts av på åratal. Han har kommit hem igen, klivit av tåget och genast kommit i samspråk med gamla bekanta, som med förtjusning kunde meddela honom att "Ester sitter därhemma på torpet med en ny barnunge, och hur har nu detta gått till...hehehe!" Mannen tittar som förstelnad på lilla Marianne och den förskräckta hustrun och säger sedan; "Ja du Ester, jag har väl inte varit Guds bästa barn i Amerika heller..."  Äktenskapet är räddat, mannen är återbördad, ett försoningsbarn föds efter några år, och man bestämmer sig för att aldrig berätta för Marianne att pappa inte är pappa.

Där står jag, och kan bara säga "Det var som attan". Jag har fått en ny syssling:

Nils Karlsson Syssling!