Historien bakom namnet

De senaste dagarna har varit olidligt varma, men inte ens värmeböljor stoppar en envis släktforskare. Sedan länge hade jag nämligen bestämt mig för att besöka kyrkogården i Landskrona just den 24 juli, så igår tog jag bussen genom det skånska landskapet. Genom fönstret kunde jag skåda fiskeläget Råå där farfars morfars farmors far Anders Löfgren var den förste att avlida i koleraepidemin 1850, vi körde genom Hilleshögs dalar där släkten bott sedan urminnes tider, förbi Rya kvarn där mina förfäder var mjölnare under 1600- och 1700-talet och så vidare. Det var första gången jag såg dessa platser så det blev en liten släktforskningssafari, för att använda Eva Johanssons klockrena uttryck från lördagens blogg. Det var även första gången jag besökte kyrkogården i Landskrona, så jag måste sett ut som en riktig turist när jag försiktigt tassade in på kyrkogården med en karta i näven. 

Jag började vandra längs med kyrkogårdsmuren, och läste på de gamla gravstenarna som rests till minne av landskroniter som levde för länge sedan; fabrikörer och fiskare, musiklärarinnor och sjökaptener. Kyrkogården var vacker och välskött, med lummiga alléer och välkrattade grusgångar, och eftersom kvarteren var skyltade hade jag inga problem med att hitta de gravar jag letade efter. Jag fick snabbt syn på  farmors systers grav, men gravstenarna efter farfars morfars fastrar Carolina och Petronella var däremot bortplockade. Lite tråkigt, men jag antar att de varken var särskilt unika eller intressanta ur ett historiskt perspektiv. Däremot hade deras lillebror Emanuel Möllers (1859-1940) grav blivit kulturgrav, så den lär finnas kvar ett tag till. Farmors föräldrars och brors gravstenar fanns också kvar, och längst i söder på kyrkogården fanns en liten dunge omgärdad av buxbom, där jag hittade den stora familjegraven efter farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona och filosofie jubeldoktor vid Lunds universitet.

b2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpg

T. v.: B. W. Hallbergs gravsten på Landskrona kyrkogård. T. h.: B. W. Hallberg (foto i privat ägo).

När jag nådde tjugonde kvarterets ena hörn skymtade jag plötsligt namnet Hallberg, och insåg att jag stod framför en gammal bekants grav - musikdirektören Bengt Wilhelm Hallberg (1824-1883), klockare, kantor och organist i Landskrona. Under flera år har jag utforskat hans levnad, så det kändes extra speciellt att få beskåda hans gravsten. På stenens fundament kunde jag läsa att »Wänner och beundrare af tonkonsten reste wården», så det fanns uppenbarligen någon som uppskattade Hallbergs musikaliska alster, trots att Svenskt Biografiskt Lexikon beklagar den »torftiga tematiken» och understryker att han »hör inte till de mest betydande sv tonsättarna under 1800-talet». När jag stod där i det gassande solskenet framför den gamle klockarens grav kom jag att tänka på ett stycke ur hans dagbok, som skildrar hans vistelse i Italien sommaren 1871:

»Stod länge och glodde i mitt fönster på den wackra och warma dagen, som war stor fest här och således en fridag för mig. Kassan bedröflig. Har fått 140 francs från hemmet sen jag kom hit, har warit här en månad i morgon och behöfver minst fem francs om dagen; räkna sjelf, du efterverld! Kl. 11 gick jag ut; köpte pommidorio, skinka och aprikoser, förtärde detta jemte ½ foglietta win i »Valle» och mådde utmärkt väl.»

Kanske var den där dagen i Rom lika varm som gårdagens Landskrona? De stela bokstäverna på gravstenen avslöjar ingenting om doften av aprikoserna och vinet, eller hettan den där varma sommardagen. En utomstående kanske bara ser en gammal gravsten på Landskrona kyrkogård, men jag som släktforskare ser så mycket mer. Jag ser den familjekäre klockaren som älskade Beethoven och Chopin, som kämpade mot depressioner men fann trösten i religionen, jag ser körledaren som hade ett litet musiksällskap i Landskrona, och som åt skinka och aprikoser den där sommaren i Rom år 1871. Jag ser historien bakom namnet.