En fråga som ställdes på Anbytarforum igår rörde betydelsen av ordet mosterman. Vi har förhållandevis gott om ord för att beteckna släktskap i svenskan: brylling, måg, sondotter, plastfarfar - ja, listan kan göras lång även om det sistnämnda är ett ganska modernt tillskott. Men varför har vi så många ord för att definiera graden av släktskap? Jo, helt enkelt för att vi har haft behov av att kunna redogöra för hur vi är släkt i ganska många led, till exempel för att kunna göra anspråk på arv efter barnlösa avlägsna släktingar.
För nära 20 år sedan läste jag kulturantropologi i Uppsala där en av delkurserna handlade om släktskapssystem och definitioner av släktskap. Tyvärr sorterade jag ut kurskompendierna för några år sedan och kommer därför inte ihåg de exakta detaljerna från den för en redan då inbiten släktforskare intressanta kursen. Vi studerade patrilinjära och matrilinjära samhällen, där de förstnämnda föga överraskande är betydligt vanligare. I patrilinjära samhällen räknas släktskap endast på manssidan och i matrilinjära samhällen endast på kvinnosidan. I det matrilinjära samhälle vi studerade var fadern en bifigur i familjen som i praktiken enbart fungerade som spermadonator. Kärnfamiljen utgjordes av modern, barnen och moderns bror. Det var morbroderns uppgift att försörja systerns familj, medan fadern i stället försörjde sin systers familj. För att röra till det hela praktiserade man dessutom syskonbyte, så att morbrodern var gift med faderns syster och männen i praktiken försörjde varandras familjer, samt att kusingifte följde i nästa generation. Släktträden blev helt enkelt väldigt hoptrasslade då de äkta makarna alltså var dubbelkusiner och genpoolen blev alltmer endogamisk för varje generation.

b2ap3_thumbnail_Lngs-Nykpingsn2e.jpg

Kanske början på ett invecklat släktträd, längs Nyköpingsån i juli 2015.

Det jag framför allt slogs av när jag läste kulturantropologi var de enorma skillnader som fanns i definitioner av kvinnliga släktingar: det finns exempel på en kultur där alla kvinnliga släktingar har en specifik benämning (har man t ex nio kvinnliga kusiner finns det en specifik benämning för varje kusin unikt just för den äldsta, näst äldsta osv kusinen) och även en kultur med en ett enda ord för kvinnlig släkting. Oavsett om man diskuterar sin farfars morfars moster eller dotterns styvdotters svärmor så var benämningen densamma. I svenskan har vi alltså relativt många definitioner för släktskap och jag blir ibland lite förvirrad när jag ska beskriva släktskap just på grund av det stora utbudet. Johan Anell lanserade för en tid sedan begreppen ansyster, anbroder och ankusin för de som liksom jag lätt går vilse i släktträdets förgreningar.  En ansyster eller anbroder är förstås syster respektive bror till någon ana, medan en ankusin är en något mer avlägsen släkting. Nog är det väldigt användbara släktskapsord!  

I äldre tid hände det ibland att man gifte sig med mer eller mindre avlägsna släktingar, i regel för att behålla gårdar och egendom inom släkten. Det fanns dock vissa släktskap som ingick under kategorin "förbjudna led", och ett av dessa var kusinskap. Sveriges rikes lag anno 1734 stadgade klart och tydligt att "Syskonebarn måge ej taga hvarannan til ächta; utan Konungen gifver ther lof til" (Giftermålsbalkens II kap, 3 §). Ett av de brudpar som erhöll kungligt tillstånd att ingå äktenskap var min farfars morfars farföräldrar, den nyligen myndige drängen Per Jönsson (1816-1874) och hans kusin, pigan Anna Catharina Andersdotter (1815-1864). Bröllopet hölls i april 1837 i Raus socken utanför Helsingborg, och hade föregåtts av lysning en månad tidigare, sedan brudparet "Såsom Syskonbarn hade [...] till sitt giftermål erhållit Kongl. Majts nådiga tillåtelse d. 10 Febr. 1837", som lysningsbokens formulering lyder. Det kungliga brevet finns ännu bevarat bland lysnings- och vigselbokens bilagor:

b2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpg

"Kong. Maj:t Vill, uppå af DomCapitlet i Lund gjord underdånig anmälan, härigenom i nåder tillåta syskonebarnen, Drängen Per Jönsson och Pigan Anna Andersdotter i Rå af Helsingborgs Pastorat, att med hvarandra ingå ägtenskap, så framt annat laga hinder, än omförmäldte deras skyldskap, dervid icke möter. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Stockholms Slott den 10 Februarii 1837. Carl Johan.". Den 4 mars antecknade domkapitlet kort i protokollet att "Nådig tillåtelse att med hwarandra ägtenskap ingå har Kong. Maij:tt meddelat följande syskonebarn", och den 21 april gifte sig Per och Anna. 

b2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpg

Detta kusinäktenskap var dock bara toppen av ett isberg. De båda kusinernas släkter i Rönnebergs och Luggude härader hade nämligen flätats samman i över hundra år, och till slut blev det väldigt trassligt. Håll i er nu: brudgummens mormors bror Nils Jacobsson hade gift sig med Bengta Staffensdotter, vars faster hade varit gift med nämnde Nils Jacobssons far Jacob Assersson i första äktenskapet - Bengta Staffensdotter blev alltså svärdotter till sin fasters förste make. Jacob Asserssons dotter Kjerstina Jacobsdotter fick i sin tur tillsammans med Per Olsson dottern Pernilla Persdotter, som gifte sig med Jöns Staffensson, vars tidigare nämnda syster Bengta Staffensdotter alltså var gift med sin tillkommande svägerskas morbror. Kjerstina Jacobsdotters make Per Olsson hade dessutom från första äktenskapet dottern Hanna Persdotter, vars svärmor Catharina Henriksdotter var nästkusin med Kjerstina Jacobsdotters far Jacob Assersson - Hanna Persdotters styvmors far var alltså nästkusin med sin dotters styvdotters svärmor. Kjerstina Jacobsdotters dotter Pernilla Persdotter fick slutligen tillsammans med den tidigare nämnde Jöns Staffensson en son, Per Jönsson - alltså brudgummen som gifte sig med sin kusin 1837.

Släkten är värst, som man brukar säga?