Sneglade på ett reklamblad från en av våra större livsmedelskedjor, där man gjorde reklam för taco såsom typisk svensk 'mellomiddag'. Kom att tänka på hur otroligt fort våra matvanor har internationaliserats. Förr gick det långsammare. Claes Rålamb drack kaffe i Turkiet på 1600-talet och tog det med sig hem, Jonas Alströmer gjorde sitt bästa för att popularisera potatisen i början av 1700-talet, och hade väl lyckats något hundratal år senare, vid ungefär samma tidpunkt som Alströmer, kom kåldolmarna från Turkiet med Karl XII:s mannar.... 

På 1900-talet började det gå snabbare, förmodligen delvis på grund av den utökade handelstrafiken med lastfartyg. Apelsiner kom starkt i början av århundradet, bananen anlände på 1920-talet, med mera. Det är först i mitten av århundradet som de verkliga matchockerna kom i rasande fart. Dels på grund av de begynnande charterresorna, men också på grund av invandrad arbetskraft. Och så förstås den amerikanska drömmen, som var så självklar på 1950-talet. Vi fick hamburgare och coca-cola från det stora landet i väster, pasta från Italien började bli vanligt också. På 60-talet dök pizzan upp, och så småningom, i och med att svenskarna reste allt längre bort, kom paella och nasi goreng vår väg. 

1970-talet var avokadons årtionde. Inte bara att de gröna 'krokodilpäronen' blev obligatoriska i mathållningen; våra vitvaror i kök och badrum blev plötsligt 'avokadogröna'! Sedan kom patén och quichen på 80-talet, 90-talet hade wokpannan som sin stora hushållsprodukt, med lämpligt innehåll, tätt följd av sushin...

Jag funderar på detta med exotisk mat, och mer exakt när den dök upp. Jag kan exempelvis inte erinra mig att min farmor och farfar någonsin bjöd på pasta. Det gjorde däremot mormor ibland, men i båda hushållen var potatisen normalare. Sedan fick man mat på båda ställena som inte är vanlig idag. Sagosoppa, syltad pumpa, kroppkakor... 

I skolmatsalen tror jag mig om att ha upplevt en 'generationsväxling'. När jag började skolan, stod där ett par allvarliga, strikt uniformerade damer och bjöd på slottsstek med ättiksgurka, höns med ris och curry, och lapskojs med rödbetor. Vankades det spaghetti, så var stråna otroligt tjocka, och köttfärssåsen var på burk av ett varumärke som jag inte vill nämna, eftersom deras köttfärssås var extremt äcklig, rent ut sagt. Någonstans i mellan- eller högstadiet ändrades saker emellertid. Matdamerna fick enkla rockar ovanpå sina vanliga kläder, och började prata med oss elever, de stora runda kantinerna byttes ut mot plåtformar, det började serveras sallad och dressing till maten. Gratänger och (tackochlov) modernare spaghetti blev vanligare. Någonstans i högstadiet, dök filmjölken upp som alternativ, om man absolut inte gillade maten som serverades. En gång under högstadiet, fick vi faktiskt pizza till lunch! Ja, det var en så stor sensation att det skrevs om det i skolans årsbok. Dessutom kunde man, om man var lite hungrig senare under dagen, gå till matsalen och få med sig en liten överbliven pizzatrekant i en servett, minns jag. Men det hände bara en gång under mina skolår, som var slut 1983. 

Vi har allt kommit en bra bit från den tiden då det var rovor, salt sill och bröd som bjöds! Ändå är den faktiskt inte särskilt långt borta... 

Bilden: En äkta, infödd paella, i Las Palmas. Foto: författaren

David Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Jenny Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

David Forssell föddes 1899-06-16 i Svanström i Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på åtta till hemmansägare Anders Forssell, barnfödd i Svanström och hans maka Eva-Lisa Nyström, bördig från samma by.

I 20-årsåldern erhöll Forssell anställning som montör vid Storfallets elektriska förening. Jorden lockade dock och drog, varför han inte blev där någon längre tid. 1924 köpte han en bit jord och bosatte sig i Norrliden, en grannby till Svanström. Två år senare vigdes David med mejerskan Jenny Fransiska Berglund född 20 januari 1899 i Furunäs inom Skellefteå socken, dotter till gårdsägare Hans Olof Berglund, härstammande från Gärdsmark och hans hustru Alma Teresia Sjöberg, uppvuxen i Klemensnäs. Jenny hade sju syskon. Redan som 15-åring lämnade hon hemmet och flyttade till Skellefteå stad. Där arbetade hon som piga hos kaféidkerskan Ida Stenberg, vilken gav namn åt "Stenbergs hörna" och hade sitt kafé i korsningen Nygatan-Stationsgatan. Efter en period fick Jenny annat jobb i staden. I slutet av november 1915 återvände Jenny hem till föräldrar och syskon i Furunäs. 18 år gammal anställdes Jenny vid Skellefteortens mejeri i Skellefteå stad, där blev hon kvar i fyra års tid. Föreståndare vid mejeriet var under denna tid mejeristen Gustaf Rudolf Svensson, barnfödd i Bollerups församling, Kristianstads län. 22 år ung började Jenny som elev vid Flarkens mejeriskola. Efter utbildning till mejerska erhöll hon anställning vid Svanströms mejeri. Hon kom dit i december 1923. Det var så hon lärde känna sin blivande make David.

Makarna bosatte sig till en början i Norrliden, där David som tidigare nämnts, hade förvärvat ett hemman. De tyckte dock att gården var för liten för att kunna försörja en familj varför David köpte sin brors hemman i Svanström. De nygifta makarna flyttade dit med sin treåriga dotter år 1929. Familjen byggde upp en gård där och utökades med en son. Till en början bestod kreatursbesättningen av några kalvar men så småningom blev besättningen och jordbruket ett av byns största. Att utöka sitt hemman på det sättet, ställer stora krav på energi och driftighet. Förbättring och förenkling av jordbruksarbetet var något David ständigt strävade efter. Han skaffade sig bland annat en traktor.

Trots det omfattande arbetet som ett jordbruk innebär, togs även Davids tid i anspråk inom den offentliga sektorn och för olika förtroendeuppdrag. Åren 1944-1969 tjänstgjorde han som nämndeman. De tre sista åren också som häradsdomare. I flera år var han valnämndens ledamot samt dess vice ordförande. Dessutom var Forssell ledamot av brandsynenämnden sedan dess tillkomst liksom ombud för Skelleftebygdens brandstodsbolag från och med år 1939. Det sistnämnda uppdraget innebar att David i flera år gått brandsyn för bolagets räkning och därmed besökt de flesta fastigheterna inom Skellefteå socken. Han var ävenledes med i styrelsen för bönhuset, sågen och kvarnen i Svanström. Svanströms CP-avdelning och Svanström-Varuträsks LRF-avdelning var även två föreningar han ägnade sina krafter åt som flerårig ledamot samt kassör.

Såsom person var Forssell glad och skojfrisk. Han var vaken för allt som rörde sig i tiden. Därför var det alltid trevligt att tillbringa en "problemlösningsafton" hos n'David. Han var en "mixtermakare" och tillbringade mycket tid med sina uppfinningar. En ypperlig dikningsapparat kopplad till traktor är en produkt som han hade tillverkat och en finurlig utgödslingsapparat gjorde åtminstone det jordbruksarbetet till en lek. Dessa två nämnda uppfinningar hade med all rätta gett honom expertberöm. Tillika var han en av de första i trakten som införskaffade utrustning för den torkade spannmålen. David värnade om naturvård. Han var därför en av initiativtagarna för sanering av området kring Klintforsen.

Liksom sin make var Jenny sympatisk och lättsam. Alltid gladlynt och trevlig med en utpräglad vänlig glimt i ögonvrån hade hon jämt mött alla dem, som besökt det "Forsellska hemmet", där man vaket och intresserat följde med alla de stora problem, som tiden hade att erbjuda. Missionen låg Jenny nära hjärtat. Hennes hälsa var inte alltid den bästa.

David var en av de färgstarkaste personligheterna inom Skellefteå landskommun och säkert också en av de mest kända. Söndagen den 7 januari 1973 slutade han sina dagar på Skellefteå lasarett efter att ha vårdats där sedan oktober föregående år. Jenny avled på lasarettet i Skellefteå onsdagen 24 september 1975. De sista åren hade hon vistats på Brännanhemmet i staden.

Ni vet ju att våra gamla släktingar var tvungna att gå i kyrkan eftersom det var lag på att alla skulle gå i kyrkan i Sverige förr i tiden. Om det var en stor församling kunde de som bodde långt bort slippa ifrån tvånget en del helger. Jag antar att tvånget försvann 1858 när frikyrkor blev tillåtna, men vet inte säkert. Enligt 1686 års kyrkolag kunde man varnas och få böta om man inte gick i kyrkan eller undanhöll sitt husfolk från att gå i kyrkan.

Den kristna tron var stark och många ville gå i kyrkan. Föreställningen om att inte tro på Gud existerade väl knappt på 1600- och 1700-talet, tror jag.

Vi har ju också fått lära oss att det var på kyrkbacken före och efter gudstjänsterna som sockenborna träffades, pratade, skvallrade och kom överens om diverse affärer. Men hur skötte de sig inne i kyrkan? Satt de som tända ljus och lyssnade andaktsfullt till Herrens ord?

Många, men inte alla, gjorde det.

Svartrå kyrka i Halland. Här har sockenborna ända från 1100-talet kunnat samlas, skvallra, bråka, lyssna på predikningar och kungörelser. Kanske var det en och annan som somnade ibland och kanske t o m någon som mådde så illa att frukosten kom upp. Eget foto.

Historikern Göran Malmstedt på Göteborgs universitet har skrivit boken "Bondetro och kyrkoro" (Nordic Academic Press 2002). Han har bland annat läst i domkapitlens arkivhandlingar om inkomna klagomål från präster som gäller hur sockenborna skött sig i kyrkan under 1600-talet. Det handlar om folk som trätte och kivades under högmässan, folk som var berusade och en del som till och med spydde i kyrkan, folk som sprang ut och in och störde ordningen, avbröt prästen, kom för sent eller gick för tidigt, somnade och började snarka. Det verkar kunna ha gått minst sagt livligt till ibland. Så där skulle vi väl aldrig göra idag...

Det här är intressant, tycker jag. Det ger lite kött på benen i min släkthistoria och jag kan föreställa mig hur en liten del av deras vardag såg ut. Kanske var mina gamla släktingar de som bråkade? Eller de som hyssjade? Det vet jag inte.

Säkert var det en och annan av sockenborna som försökte undkomma prästens blick när de ibland trätte och blev högljudda. Kristina kyrka i Sala i Västmanland byggdes i mitten av 1600-talet. Eget foto.

I kyrkorna hade man bänklängder, det har ni nog stött på i de äldre minsterialböckerna. I bänklängderna fastställdes vem som skulle sitta var i kyrkan. Kvinnor till vänster på norra sidan och män till höger på södra sidan, i hierarkisk ordning så att de förnämsta satt främst. Detta kunde et bli bråk om ibland, en och annan som trängde sig före och vill ha en finare plats. Om sådana tvister finns det vittnesmål från hela landet, skriver Göran Malmstedt. En del av dem var seglivade och gick även till världslig domstol. Hur längde sådana längder gällde vet jag inte, men kanske en bra bit in på 1700-talet.

Våra förfäders och förmödrars liv var ju ganska annorlunda än de liv vi lever idag, med andra livsvillkor och förutsättningar. Idag håller vi låda på sociala medier, förr gjorde de det i kyrkan.

Kyrkbacken var det självklara stället fär människor utbytte nyheter och gjorde upp affärer förr i tiden. Tillberga kyrka i Västmanland, byggd på 1620-talet. Eget foto.

Häromdagen lyssnade jag till några presentationer om hur man kan dokumentera sina DNA-upptäckter.  Egentligen ingen större skillnad mot hur vi bör dokumentera släktforskning i arkiv. Det måste vara möjligt för någon annan att förstå riktigheten i uppgiften

När vi talar om att en uppgift finns i en födelsebok, så räcker det inte med att bara skriva just de orden. Det måste framgå vilken födelsebok, var i boken uppgiften finns och faktiskt också var födelseboken finns.  Gör vi inte det så blir det svårt för någon annan att leta upp uppgiften när man vill kontrollera den. Det är likadant med DNA-uppgifter och vilka slutsatser vi kan dra av det vi ser framför oss när svaret kommer från det bolag som gjort testet.

Och det är då det kan hända saker, ser jag det jag vill se eller ser jag verkligen ett resultat som det inte finns några frågetecken kring.  Det finns många olika talesätt om att vi gärna ser det vi vill se, så det är bara att plocka ett av dem, men grundproblemet är att uppgiften inte säkert pekar ut det som vi påstår.

Och sådant händer överallt, hela tiden, i vårt liv. Vi hör eller ser en uppgift och sedan tolkar vi den utifrån våra referensramar. Många gånger blir det nog rätt, men inte alltid. Ett exempel från denna vecka är när vi letade efter en svensk emigrant. Han återfinns i några uppgifter, där det går att kontrollera trovärdigheten, med födelsedata och liknande, och att ingen annan har liknande uppgifter. Men sedan försvinner personen och uppgifter om hans död och begravning verkar inte finnas. Kanske han inte ens dog i det land vi letar i. Men det finns andra som letat och de har hittat en grav i främmande land, en krigsgrav i Frankrike och där uppgifter tycks stämma.

Fritt foto av Rianne Gerrits på Unsplash

Men det saknas fullständiga uppgifter, så hur säkert är en sådan uppgift. De som lagt in uppgiften i sina träd, tror säkert att det är rätt, till och med mammans namn, som nämns i dokument stämmer. Så varför inte tro på det. Fast det finns en liten detalj som tydligen missats. Mamman uppges ha varit den som stod den döde närmast och hade blivit informerad.  Även om namnet stämde, så kan det inte vara mamman till den person som det påstås, eftersom hon varit död i mer än 10 är när den aktuella personen dör. 

Så det var fel uppgift, resonemanget höll inte hela vägen fram till slutet. Kan det vara samma sak med våra DNA-fynd, kan det som beskrivs som en bekräftad koppling till en trettonmänning vara något annat, och kan vi visa att det bara finns en enda väg till den nu levande matchen som syns i testresultatet. Har vi två fullständiga släktträd som visar att det inte finns annan möjlig kontaktpunkt? Personligen tror jag det är svårt. Och vi kan fundera på i vilka generationer vi hamnar och hur vi ska säkerställa att det blir rätt.

Naturligtvis är det svårt att komma till ett resultat som är garanterat helt rätt, men om vi visar hur vi tänkt och vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda, så ger vi betraktaren möjlighet att avgöra troligheten i slutsatserna.  Vi kanske inte kan bli helt säkra, det visar inte minst den osäkerhet som numera är dokumenterad vad gäller fel far i födelseböcker och andra fynd som möjliggjorts stöd av DNA.

Ju mer vi visar hur vi tänkt, desto lättare blir det för andra att anta eller förkasta uppgifterna, och det är väl det viktigaste i den forskning vi håller på med, eller har jag fel.

Man läser inte sällan, framför allt i äldre död- och begravningsböcker, att någon levt ett 'gudfruktigt leverne'. I början tänkte jag mest på frukt när jag läste ordet, men insåg förstås att det inte handlade om några syndens äpplen eller päron här. Istället handlade det om att man som vanlig människa skulle frukta Gud och överheten. I senare tiders kyrkböcker står det oftare att personen levt 'ett christerligt leverne' istället, vilket på sätt och vis låter rimligare. 

Forna tiders 'vanliga' människor var ju oftast analfabeter, men kyrkans målningar berättade med all önskvärd tydlighet vad som ansågs rätt och fel. När ett barn föddes, var det sällan det dröjde mer än någon vecka med dopet. Det var nödvändigt att ta upp det nyfödda barnet i församlingen snarast möjligt, annars kunde Hin Onde ta barnet. Eller så kunde det bli bortbytt mot en trollunge... 

Men fruktade vanliga människor egentligen gud? Var det inte snarare prästen i kyrkan? Adel och frälsebönder fruktade man konkret, därför att de kunde hitta på att vräka en från gården eller torpet man bodde på, men prästen i kyrkan kunde förstöra ens liv mentalt, och socialt genom bannlysning och kyrkoplikt av olika slag. 

Nu var det ju inte alltid prästen själv satt så säkert i predikstolen. Undertecknad, som i huvudsak härjat i Göteborgs stifts herdaminne, med inslag från Skara och Växjö stift, har hunnit läsa en hel del om prästval, med manipulationer och grusade förhoppningar. En av mina präster kom hemresande från kalabaliken under Karl XII:s sista år, och därmed tvangs en nyutnämnd kollega snopet packa ihop sina saker och resa ifrån pastoratet ifråga (förbigår namnen med diskret tystnad). Pehr Osbeck blev utsedd till prost utan att ens vara utbildad i teologi, vilket måste ha rönt en viss förvåning. Säkert förekom det en massa manipulationer och hemliga 'stödröster' om pastoraten. Ibland blev det till och med våldsamheter. Min anfader Herlacus Erici Buthelius, präst i Kalv, södra Västergötland, blev under sin tid som nyutnämnd präst beskjuten i kyrkan under julottan! 

En annan av mina präster stängde av en adelsman som begått dråp från nattvarden. Det skulle han aldrig ha gjort... adelsmannen ifråga uppbådade vad han kunde av pondus, anklagade prästen för både det ena och det andra utan grund. Till slut hade adelsmannen lyckats piska upp församlingen så till den milda grad att man begärde att få prosten avsatt hos Domkapitlet. De höga herrarna uppmanade istället till försoning, och lyckligtvis blev det så. 

Sedan var det ju förstås långt ifrån alla präster som levde som de lärde! I min blogg om Sven Ausenius i riksdagen, berörde jag två fall med präster som uppträtt berusade, varav en till och med slagit hustrun och hånat svärföräldrarna. Det var nog tyvärr inte så ovanligt. Andra präster var mer originella än nödvändigt. En präst jag är släkt med, dock lyckligtvis på en sidogren, hade sin klocka ställd två timmar i för fort,  för att inte komma för sent till sina mer avlägset belägna kyrkor. Han hade också för sig att alla väggar i ett rum måste ha fritt luftdrag, så hans säng stod parkerad mitt i rummet. Vid något tillfälle kom han spatserande en varm sommardag klädd i full vintermundering... Det var kanske inte så konstigt att den prästen dog ogift. 

Men gudfruktig! 

Vill gärna slå ett litet slag för det här med att som släktforskare läsa herdaminnen överhuvudtaget, särskilt de äldre, vars författare gärna plockat med legender och sägner bland namn och siffror. Även om man inte har präster i släkten, ger herdaminnena en frodig bild av hur folk levde, vad de rent allmänt hade för vanor och ovanor, och inte minst deras språkbruk.

Bilden: Klara och tydliga målningar ur bibeln, de här är från Floda kyrka, Södermanland. Foto: författaren 

Alice Johansson gift Tjärnlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Maria Alice Johansson såg dagens ljus 8 februari 1900 i Bjurvattnet, Skellefteå socken som äldst av tio barn till Abraham Johansson, bördig från nämnda by och hans hustru Maria Fredrika Tjärnlund, barnfödd i Bäckfors, Skellefteå socken.

Alice hade i sin ungdom tjänst som piga i Norrliden och i Talliden, inom Skellefteå landsförsamling. Hon var trolovad med Elof Alfred Andersson född 1887-10-16 i Borup, Skellefteå socken, son till Abraham Andersson och hans maka Maria Zakrisdotter. Alice och E. A. fick en dotter tillsammans vilken vid dopet erhöll namnet Ragnhild Maria född 17/2 1918. Tanken var nog att Maria och E. A. skulle gifta sig men tyvärr insjuknade Andersson i spanska sjuRagnhild Tjärnlund och Ivar Marklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. kan, vilken också ändade hans liv 19/12 1918.

Det var nog inte lätt för en ogift mor att ta hand om ett litet barn. Förmodligen var det därför Ragnhild växte upp hos min mormors mormor Margareta Lundberg i Bjurliden. Exakt hur gammal Ragnhild var när hon kom dit vet jag inte men hon finns med på ett foto från 1924. Hur länge hon stannade hos Margareta vet jag inte heller men Margareta gick bort 1931.

Vad hände då med Alice? Jo hon flyttade till Bäckfors och var där länge sammanboende med sin egen morbror skomakaren Olof Tjärnlund född 1893-06-30, blott sju år äldre än henne själv. Två pojkar föddes i deras gemenskap åren 1920 och 1922. I januari 1923 tänkte Olof och Alice utflytta till Köpenhamn i Danmark men redan den 1/2 samma år hade de återlämnat sitt flyttbetyg. Oklart vad som fick dem att avstå från att resa. I juli 1928 vigdes Olof och Alice till äkta makar. De bodde på den så kallade "Tjälamyran", cirka två kilometer väster om Bolidens samhälle, mitt inne i skogen. Där hade de några kor och får. Detta var 1935 när familjen flyttade dit, då bestod den av Olof, Alice och deras sju gemensamma barn. Alice dotter före äktenskapet, Ragnhild, hade den 12 juli 1933 somnat in på Skellefteå lasarett i sviterna av tuberkulos, 15 år ung. 5 mars 1936 avled Olof Tjärnlund också han av tuberkulos. Yngsta barnet var då knappt ett halvår gammalt.

Vid denna tid köpte man på vårarna smågrisar vilka man gödde för att slakta dem när hösten anlände. Emellanåt vankades det också kalvstek i det "Tjärnlundska" hushållet.

-Nog var det besvärligt förr i tiden att ta vara på kött och fläsk efter slakten, sade Alice i en tidningsintervju från 1980.

-Det var jobbigt och tog ganska lång tid. Innan konserveringsapparaterna kom använde vi grovsalt och saltade ner ganska mycket. Vi gjorde också syltefläsk och vi förvarade i små tunnor, berättade hon vidare.

-Det var viktigt att varva grovsalt med fläsk så att inte fläskbitarna låg mot varandra. Ordentligt saltat skulle det också vara för att hålla sig.

-Ibland kokade man sälta och hällde på fläsket, men då blev det så salt att man måste vattendra det innan man kunde tillreda det, berättade Alice.

-Och ibland var fläsket som var kvar till slutet i tunnan gult och härsket. Men det fick vi lov att äta ändå, så var tiderna så, sa Alice.

Först under det tidiga 1950-talet kom Alice i kontakt med en konserveringsapparat. Den lånade hon av en bekant.

-Jag ville ju gärna pröva det här nya sättet att ta vara på köttet och tyckte det var skönt att slippa allt saltet, sade hon.

Hon berättade om konsten att konservera kött och fisk:

-Först skulle köttet saltas lite och sedan stekas ordentligt innan man lade över det på glasburkarna. Det var väldigt noga att gummiringen, som man sedan satte mellan burken och locket, var hel och ren. Sedan var det bara att trycka på bygeln över locket och sätta ner burk efter burk på en ställning i konserveringsapparaten som var fylld med vatten.

-I cirka en halvtimme skulle burkarna "koka". Vitsen var ju att koka fast locken på glasburkarna så att det blev alldeles lufttätt, yttrade Alice och tillade:

-Men nog var det ganska mycket jobb med konserveringen.

Burkarna kunde sedan förvaras upp till två år i golv- eller jordkällare, utan att maten förstördes. 1955 kom den första frysboxen inom familjen Tjärnlunds väggar.

-Tänk så bra det var, sade Alice. Och så enkelt att bara frysa ner kött, fläsk, bullar och bär. I dag förstår jag inte hur jag kunde klara mig utan frysboxen!

-Jag undrar, fortsatte Alice, om dagens unga husmödrar förstår hur enkelt hushållsarbetet är i dag jämfört med förr. De vet nog inte hur bra de har det, reflekterade hon stillsamt.

När artikeln skrevs bodde hon hos sin yngste son i Bjurliden. De var då inne på sin andra frysbox. Långt ifrån saltat och konserverat kött. Då var det djupfryst för hela slanten.

-Och mycket godare att äta än det saltade och konserverade, avslutade Alice. (Slut på artikeltext).

Sedan 1964 bodde Alice i Norra Åkulla, Jörn. Hennes största intresse var hemmet och det egna jordbruket. Hon somnade in på Skellefteå lasarett måndagen 2 november 1981.

1834 dog två av mina förfäder, Sven Torsson och Nils Svensson, som båda levde och dog i Grimetons socken i mellersta Halland. Deras bouppteckningar borde finnas i Himle häradsrätts arkiv och där har jag letat efter dem. Den enes hittade jag men inte den andres.

Men boken bjöd på andra fynd.

Det finns inget register till bouppteckningarna i Himle häradsrätt, åtminstone inte vid den här tiden. Däremot finns protokollen för de registrerade bouppteckningarna senare på 1800-talet i samma böcker som bouppteckningarna och fungerar då som register. Men i 1834 års bok är det bara att bläddra, sida för sida.

Jag brukar i första hand titta efter datum, att det är efter dödsdagen, och sedan namn eller ortnamn. När jag bläddrade mig fram hittade jag bouppteckningen efter min förfader Hans Nilssons andra hustru (som inte är min ana) eftersom jag kände igen torpnamnet. Givetvis kollade jag på den och fick då en intressant upplysning, nämligen att Hans Nilsson (som var död sedan 1819) var den som byggt upp torpstället och byggnaderna där änkan bodde kvar. Det är bra information till min släktbok som jag håller på att skriva, en liten detalj som säger något mer än bara födelse, vigsel och död.

Hans Nilssons dotter Anna Lena berättade vid bouppteckningen efter sin mor att det var hennes far som byggt torpstugan. Bildkälla: Arkiv Digital.

När jag bläddrade vidare stötte jag snart på bouppteckningen efter en annan person, mannen som min farmors farmor Agneta Henriksdotter var gift med i sitt första äktenskap men som inte är min ana. Han hette Bengt Börjesson och även här fanns det mycket intressanta upplysningar eftersom han var en välbärgad bonde med egen gård medan hennes näste make var en fattig torpare. Det måste ha inneburit stora kontraster i hennes liv.

Min farmors farmors förste make Bengt Börjesson hade varit en förhållandevis välbeställd bonde när han dog. Bildkälla: Arkiv Digital.

Dessutom hittade jag ett par andra bouppteckningar från släkt till släkten. Den ena från ett barnbarn till en förfader och den andra en syster till en ingift svägerska.

Bouppteckningar kan ge mycket kött på benen när vi vill veta mer om våra släktingars liv. På senare år har väldigt många bouppteckningar digitaliserats och blivit lättare att hitta tack vare register. När jag började släktforska 2010 var det inte så, så detta är jag tacksam för.

För inte länge sedan satt jag med Gunnar, som egentligen heter något annat, och hade några timslånga samtal.  Vi pratade om allt möjligt, men mest om släktforskning och hur den utvecklats de senaste decennierna. Tidsperioden passade väl ihop med när han slutade släktforska och när jag började. Han som började i tidiga år, mestadels beroende på att han följde med sin pappa, tyckte att intresset och även prioriteringarna med livet gjorde att forskningen fick flytta in på en mörk hylla i en undangömd garderob. Det var både pappans och hans egen forskning, för de satt ihop. Själv gjorde jag mina första stapplande försök vid den tiden, efter att ha hittat en del brev i en kartong, undanstoppad i en helt annan garderob.

Vi hade naturligtvis helt olika uppfattningar om hur lätt eller svårt det är att släktforska. Hans tal om många arkivbesök efter ett antal mil med bil eller på tåg och den oändliga väntan på det nya, som kom i och med möjligheten att få hem kort eller rullar, som betraktades i läsapparaten ställdes mot min erfarenhet av den digitala arkivvärlden.  I mon värld så är det mesta åtkomligt från mitt skrivbord, även om jag naturligtvis kan blanda det olika arkiv, när det passar mig och jag har lust.

Efter att vi gått igenom allt som hänt sedan han la av, så fastnade vi för det där med DNA. Det är inte alltid lätt att sammanfatta det som hänt med några korta meningar, så det blev inhopp i olika delar, både här och där. Det blev att ta fram olika böcker, Min familj under 54 000 år av Karin Bojs gjorde att vi pratade mycket om arkeologiska upptäckter och om ny kunskap runt mänskligheten. Svenskarna och deras fäder, där hamnade vi på alla möjliga ställen i vårt land och hade intressanta diskussioner. Naturligtvis försökte jag, genom att visa lite på det som jag hittat genom den genetiska genealogin, som ju är en anna benämning på att släktforska med DNA, att få Gunnar intresserad av att testa sig.

Jag blev lite förvånad när Gunnar var avvaktande till att testa sig. Han har en bra släktforskning i botten, eller i garderoben om vi ska vara lite lustiga, och det borde finnas stora möjligheter att hitta kopplingar till nu levande som redan testat sig. En viss kunskap om den egna släkten är en förutsättning för att tolka resultatet, sa jag och fick ett svar som högeligen förvånade mig.

Ensamt barn. Foto i författarens ägo

Gunnar berättade om den släktforskning som hans pappa och han gjort. Den är ganska remarkabel och jag började förstå hans tvekan avseende test. Pappa och mamma var båda enda barnet till sina föräldrar, så några kusiner lär inte dyka upp. Farfar och farmor var även de enda barnet. Morfar hade tre syskon, men det var bara morfar som nådde vuxen ålder och mormors enda syskon omkom i en olycka vid 14 års ålder. Slutsatsen kan inte bli annat än att det finns inga sysslingar heller. Och ska vi tro på det som kommit fram om generationen innan så ser det ut som det är likadant, endast en från varje gren har fått barn. Inte en enda fyrmänning heller finns alltså dokumenterad. Fast tänk om någon på den nivån är en okänd far, mindre troligt en okänd mor, kan det då dyka upp något. Kanske kan det vara så, men å andra sidan så kan slumpen spela Gunnar ett spratt så att just den fyrmänningen inte syns. Var tionde fyrmänningen, i genomsnitt, syns inte i ett DNAtest så risken finns ju.

Det är en nästan osannolik släkt som beskrivs, det kan inte finnas så många av den sorten, men det hjälper inte Gunnar. Det enda positiva är att släktträdet är lätt att rita, var den kommentar som avslutade vårt samtal. 

Har du en släkt som påminner om denna?

I bloggen 23 november förra året, berättade jag om mötet med familjen Knös en regnig höstdag i Od. Här kommer den rafflande fortsättningen: 

I envist strilande regn kör vi från Od till Fristad. Nu blir miljön helt annorlunda. Vi har kört på asfaltsväg och parkerar på en helt nutida parkeringsplats utanför Fristads kyrka. Den ser vitspetsigt modern ut, och visar sig också vara byggd på 1850-talet. Finns där verkligen en gravhäll från 1630-talet, som mina källor påstår? 

Kyrkan är olåst, men tom på folk, så Lisbeth och jag får leta oss fram på egen hand. Enligt uppgift ska gravhällen över min prästerliga anmoder medd make finnas i sakristian. Detta rum är inte svårt att hitta, men har man sett! Där inne finns inte en, utan två gravhällar! Fast inte i golvet, utan upphängda på väggen, som en sorts tavlor bakom de tvärrandiga sofforna i rummet. 

Vilken av dem kan det vara? Den ena har en liten skylt bredvid sig, som upplyser om att epitafiet föreställer en Anders Pedersson. Fel gubbe, alltså fel tavla. Den andra har ingen beskrivning alls. Den tycks föreställa en man och en kvinna, båda i vida kläder och med fromt sammanförda händer. Ansiktena är så gott som helt konturlösa. Kan detta verkligen vara den gravhäll jag söker? Jag vet inte vad jag ska tro, men tar ett kort av den för säkerhets skull. Men... vänta nu! Enligt uppgift skulle ju 'min' gravhäll ha inskriptioner! Det finns det absolut inte på den här hällen. Men var är då mina anors gravhäll någonstans? 

Tänk att till och med anor som varit döda i drygt trehundrafemtio år lyckas rymma från en! Förbryllad och besviken är jag nästan på väg att lämna kyrkan, när Lisbeth tjoar till. Hon har hittat en bok om Fristads kyrka bland skrifterna. Kan vi hitta någon ledtråd där? Efter att ha konstaterat att den nuvarande kyrkan, som invigdes 1856, är byggd nästan exakt där den gamla var placerad, hittar vi faktiskt ett kapitel om gravhällarna, och då skingras dimmorna. Stenen jag letar efter finns inte i sakristian längre, utan i trappan upp till predikstolen! 

Vi lokaliserar raskt predikstolen och beger oss ut i det lilla valvet där trappan dit upp verkar ha sin början. Det har den, men gravhällen står inte i trappan, utan mitt emot densamma. Nu är det rätt! Tyvärr har någon okänslig person lutat en mycket tung löstagbar trappa mot gravhällen och trappan skymmer rätt mycket av den. Men med gemensamma ansträngningar lyckas Lisbeth och jag baxa undan eländet så pass att det går att se ordentligt. 

En skylt bredvid gravhällen berättar att den här hällen anses vara 'Västergötlands bäst bevarade ganravhäll' från den här tiden, dvs 1630-talet, och det kan jag gott tänka mig. På gravhällen är avbildade Kerstin Håkansdotter, död 1632, och hennes make, prästen Arvidus Haquini Hornius, som var staden Borås förste pastor, och som avled 1654. Omgivande paret är dessutom små bilder på alla deras barn. Två söner och nio döttrar, vilken av de sistnämnda är min anmoder Annika? 

Jag tittar länge på de uthuggna porträtten. Jo, det är faktiskt porträtt, inte bara uthuggna figurer. Man kan verkligen se hur Arvidus och Kerstin såg ut!  Det är en otrolig känsla att se sina egna anor blicka ut från stentavlan och faktiskt få en känsla för hur de kan ha sett ut när de levde. Däremot är texten på hällen ganska kraftigt bortnött. 

Jag kan knappt slita mig från gravhällen, men vill å andra sidan inte låta Lisbeth stå och hålla i den löstagbara trappan hela natten. Dessutom har jag gjort slut på filmen i kameran (detta var före digitalkamerans tid).  Trappan återbördas till sin tidigare plats, vi lämnar Fristads kyrka och återvänder till vår egen tid. 

En liten fotnot: Arvidus Haquini Hornius är, säger herdaminnet, inte begravd i Fristads kyrka. Det var nog meningen, men han råkade gifta om sig några år efter att Kerstin dött, och sedan överlevde han henne dessutom med över 20 år. Kanske var det därför? Eller så tyckte berörda instanser inte att han skulle begravas i en liten 'förortskyrka', utan inne i dåvarande nyuppförda flotta stadskyrkan, förste prästen där som han var. Vilket tyvärr innebär att hans gravplats idag är okänd och försvunnen med alla eldsvådor och ombyggnader som Borås Caroli har varit med om. Det hade varit bättre om han fått vila i Fristad, som det var tänkt! 

Bilden: Kerstin Håkansdotter och Arvidus  Haquini Hornius, gravhäll i Fristads kyrka, Västergötland. Foto: författaren 

Robert och Jenny Lidén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Jenny Viktoria Blylod föddes 23 januari 1901 i Bjurvattnet inom Skellefteå socken som dotter till fältjägare Karl Blylod, bördig från Långselet, Skellefteå och hans första hustru Katarina Lundqvist, härstammande från Stenbäcken, Burträsk. Katarina avled i barnsängsfeber när Jenny var två år gammal. Jenny var yngst av sju syskon. På grund av moderns bortgång klarade inte fadern Karl av att ta hand om alla barnen. Därför fick Jenny tillsammans med sin syster Nanny växa upp hos en familj i Skråmträsk. Dit kom de år 1910.

Jenny utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde som detta under en period i just Skråmträsk. I december 1920 flyttade hon till Arnberg i Norsjö socken där hon fortsatte sin karriär som lärarinna. 1927 gifte sig Jenny med handelsbiträdet Robert Valdemar Lidén född 7 juni 1901 i Norsjö. Robert var yngst av tio barn till klockaren i Norsjö, Karl Otto Lidén och hans hustru Hilda Kristina Sjöström.

Robert och Jenny bodde en kort tid ihop i Norsjö innan de i oktober 1927 begav sig till Sorsele. Där öppnade Robert en järnhandel. Han blev en framgångsrik egen företagare. 1932 uppförde han en egen fastighet i Sorsele. Robert och Jenny fick inga egna barn men de adopterade en flicka som hade blivit moderlös vid födseln. Flickan kom från Nordanås, Sorsele.

Redan som 15-åring hade Robert börjat som handelsbiträde vid sin svågers järnhandel i Norsjö. Där blev han kvar ända tills han ingick äktenskap med Jenny.

Efter flytten till Sorsele och starten av järnhandeln där ägnade Robert all sin tid till affären samt hemmet. Tillhörande en musikalisk släkt, som Robert ju gjorde, var föga förvånande sång och musik hans stora fritidsintressen. Under tiden i sin hemsocken tillhörde han mans- och kyrkokören i Norsjö. Lidén sjöng andra bas. Han hade deltagit i sångarfärder till Lycksele 1924 och till sångarförbundets kongress i Umeå 1918. Tillsammans med sin hustru tillhörde han kyrkokören i Sorsele sedan denna bildades 1928. Han var också en del av Sorsele Manskör. Därutöver var Lidén medlem i Övre Norrlands järnhandlareförening och Södra Västerbottens köpmannaförbund. Han ingick i styrelsen för Sorsele köpmannaförening. Sorsele skytteförening och Sorsele jaktklubb var han dessutom medlem i.

Tack vare sitt goda hjärta, sitt gladlynta humör, sitt vänliga och sympatiska sinnelag hade han förvärvat sig allmän uppskattning och respekt av alla som hade kommit i kontakt med honom, d.v.s. hela Sorsele socken.

Jenny var känd som en duktig och mångsidig kvinna. Hon avled 18 juli 1952. På äldre dagar blev Robert Lidén blind och ett år före sin bortgång bröt han benet. Han slutade sitt jordiska liv söndagen 16 februari 1964 på Sorsele sjukstuga.

Idag är det Släktforskningens Dag och många föreningar ordnar publika arrangemang. Eller hade i alla fall tänkt att göra. Här i Västerås ställde vi in för ett tag sedan och nu i januari har jag fått meddelanden om det ena inställda arrangemanget efter det andra.

Så trist det är med pandemi... Men bra att vi inte är ute och smittar varandra.

Jag skulle hållit ett föredrag idag om fastighetsforskning, på Stadsbiblioteket i Västerås. Hade vi inte ställt in här så hade jag ändå inte kunnat genomföra detta för jag ligger sjuk i covid. Till slut fick även vi det i min familj. Vi är fyra sjuka vuxna, de andra tre har testat positivt och själv ska jag ta testet nu på morgonen. Men det är ingen tvekan. Lätt identifierade symptom, som jag ser det.

För mig blev det som en rejäl förkylning, och det är jobbigt nog. Förmodligen hade det blivit betydligt värre om jag inte hade tagit mina tre vaccinationer.

Här om dagen fick jag i mitt Facebookflöde reklam för Släktforskardagarna 2022 i Skövde. Det gillar jag förstås. Hoppas, hoppas... Tänk om det kunde bli möjligt att träffas igen, efter två förlorade pandemiår.

Ändå har vi släktforskare gjort bra ifrån oss, med hjälp av den digitala tekniken. Vi har haft digitala styrelsemöten, arbetsmöten och stämmor. Jag har hållit flera digitala föredrag och en kurs och det har fungerat bra. Vi har lärt oss. Vi sätter oss inte bara och väntar på bättre tider.

Under den här sjukveckan så har jag ändå försökt mig på lite släktforskning, det är ju svårt att släppa helt. Men den där coviden är på ett sätt värre än förkylning, för hjärnan blir trött också. Så jag vill inte ha detta igen, men så kan det ju mycket väl bli. Omikron är ju hur smittsam som helst.

Intresset för släktforskning har i alla fall inte minskat, tvärtom. Det verkar som om fler har börjat fundera på sin släkthistoria när man nu periodvis suttit hemma i social isolering. Jag har fått många fler kontakter med frågor och funderingar under pandemitiden, jämfört med tidigare. Och då gör en ju ändå något bra av det här dåliga, om en börjar släktforska.

Många verkar ha blivit nyfikna på sin släkthistoria under pandemin. Det här är ett okänt bröllopssällskap på ett foto från Museet i Gränna. (Bild: Public Domain).

Varje år publiceras det sammanställningar på nya ord, som enligt uppgift inte funnits tidigare och som nu anses vara tillräckligt förankrade för att få lite av en officiell status. Ett av årets ord var jobbonär, som ska vara en pensionär som också har ett jobb med lön.  Jag undrar om det finns ett bra ord för de som är pensionärer och som har ett jobb utan lön, kan det bli någon form av volosionär, en blandning av volontär och pensionär. 

Fast hur kom jag nu in på detta med nya ord, det finns ju en massa gamla fina ord som inte hörs så ofta, varför inte börja använda de orden istället för att hitta på nytt hela tiden. En del av de ord som dyker upp kanske många känner till, men för mig dyker de upp då och då när jag släktforskar. Ett sådant ord, kanske självklart för vissa, var myndling.  Det stod framför ett namn på en ung flicka och det var faktiskt första gången jag sett det. Om det beror på att jag läst fel böcker eller om det inte används i de delar av Sverige som jag kollat på, må vara osagt. Ordet i sig är ganska lätt att förstå, men det är ju inte alltid som betydelsen är den som det borde vara.

I detta fall så blev det uppenbart att det hade med förmyndare och att myndling var den som förmyndaren var satt att ta hand om. Men vilken skillnad var det på fosterdotter och myndling, det kanske någon kan svara på. I det här fallet är det ung flicka, som föds oäkta i Stockholm, mammans namn anges men jag hittar inte någon med det namnet och den angivna åldern. Hon placeras hos en vaktmästare några år, tycks försvinna under något för att sedan dyka upp i Blekinge. Hur han placerades hos vaktmästaren återstår att hitta, hon finns inte med i Allmänna Barnhusets rullor, så det kanske skedde genom något av de andra barnhus om fanns då.

Detta är inte myndlingen, utan en annan emigrant. Foto i författarens ägo

I Blekinge, där jag stöter på begreppet myndling, finns hon hos en premiärlöjtnant av adlig börd och dennes hustru, också hon av adlig börd.  Hur hamnade flickan hos dessa båda?  Visserligen hade de varit gifta sex år, utan egna barn, men jag förundras över hur flickan hamnade i det sällskapet.  Hon blev med säkerhet väl mottagen och bodde kvar med sina fosterföräldrar och nämns med fosterfaderns adliga efternamn när det blir dags för lysning. Det blir intressant att försöka hitta lite mer om när och hur hon börjar använda det namnet. Undrar vad släkten sa, men det kanske inte har så stor betydelse.

Att flickan fick ett bra liv, det verkar klart och hon gifter sig, får barn och emigrerar senare till Amerika. Det finns en del intressanta spår att följa runt familjen i olika register. Det tycks finnas oanade möjligheter att skapa hur konstiga relationer som helst, men det får bli en annan historia för det blir så invecklat med födslar långt efter mammans död och halvsyskon här och där. Numera tror jag mig veta lite mer om myndling och i just detta fall också myndlingens liv, men det återstår att hitta hur det var i början på hennes liv, det får bli underlag till en framtida blogg.

Har du många myndlingar i din släktforskning?

"1831 4/12: Drängen Nils Persson Burström från Lövånger nu i Yttervik, och pigan Catharina Andersdotter ifrån Skråmträsk nu i Yttervik" .  Detta utdrag ur Skellefteå landsförsamlings vigselbok kom att bli avgörande på flera sätt för undertecknad, då fortfarande ganska grön släktforskare. Dels för att jag äntligen förstod varför Nils inte fanns med i Skellefteå landsförsamlings lätt sönderbrända födelseböcker, dels för att jag förstod hur hans och Catharinas vägar hade korsats. Dels markerade den här vigseln, fast det visste jag inte då, slutet på mina norrländska rötter. Året därpå, 1832, hittade jag nämligen Nils Burström på Söder i Stockholm, inflyttad i Göta Livgarde och 'övningskorpral' i Klerckers kompani.Den civila adressen var Maria församling, och där fann jag så småningom mormors mor i födelseboken år 1841. Jag tror att Charlotta, som hon hette, kom som en verklig överraskning för föräldrarna, Catharina Andersdotter var då redan 43 år gammal. Maken, nu färdigutbildade korpralen Nils, var däremot en bit yngre, född 1811 som han var. Jag hade sett  Nils några gånger i de militära rullorna innan inflyttningsboken, och få av mina anor har fått så många felaktiga födelsedatum som han. Han ska vara född 1800, 1805, 1808 och 1811 enligt de militära husförhörslängderna. Och datum är inte heller detsamma, allt från januari fram till det riktiga, 23 oktober, har förekommit. Och någonstans dök det fatala misstaget med Skellefteå landsförsamling upp i böckerna. Inte så konstigt kanske, det var ju där Nils hade bott, och där han gifte sig med Catharina Andersdotter. Men jag drog en lättnadens suck över att slutligen hitta honom i Lövångers födelsebok och husförhörslängd. Där finns han, prydligt inskriven med föräldrar och en rad syskon i husförhörslängden. 

Men när Nils och Catharina drog iväg till Stockholm, vilket de alltså gjorde 1832, så blev det slut med norrlandsrötterna. Charlotta, deras enda gemensamma överlevande barn, föddes som sagt i Stockholm, och hennes enda överlevande barn, min mormors mor, hamnade i Södermanland. 

Nu är kanske inte slutet så fullkomligt ändå. Både Nils och Catharina hade ett flertal syskon, och det finns säkert ättlingar till dessa i södra Västerbotten idag. Sedan fann jag också att Catharina i yngre dagar fått en son utom äktenskapet. Denne son placerades tidigt hemma hos hennes föräldrar i Skråmträsk, och jag ska förstås försöka ta reda på om denne halvbror till mormors mor bildade familj. 

Ett annat frågetecken finns också. Catharina Andersdotter dör i Stockholm 1853, i en av de sista koleravågor som sveper genom staden. Maken Nils, numera före detta korpral, finns i längderna på Ladugårdsland fram till 1859, men sedan försvinner han utan att vare sig ha dött eller flyttat. Charlotta hade då för länge sedan flyttat hemifrån. Jag har börjat fundera på om Nils möjligen for tillbaka till Norrland...? 

Vad tror ni? 

Bilden: Byske älv, som dock brusar fram lite längre norrut än paret Burströms jaktmarker.... Foto: författaren

Salomon Karlsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Salomon Valfrid Karlsson föddes 8 juli 1888 i Fäboudden, cirka tre kilometer väster om Granträsk, Burträsk som son till Karl Anton Andersson och hans hustru Eva Kristina Fredriksdotter. Salomon var barn nummer fyra i en syskonskara på sex. När han var sju år gammal avled hans mor. Salomon övertog hemmanet i Fäboudden efter sin far. Han skötte också om sin fader till dennes bortgång 1936.

Karl Anton var den som först bosatte sig i Fäboudden. Han odlade upp fyra hektar mark. Sonen Salomon Karlsson övertog som sagt gården efter fadern Karl Anton. Till närmsta granne i Granträsk var det ungefär tre kilometer. Dit färdades Salomon vintertid på skidor, sommartid med båt. Salomon var lite av en enstöring, han älskade ensamhet. Sedan faderns bortgång skötte han allting själv, så väl inom- som utomhussysslor. Detta utom några som helst moderna hjälpmedel. I kammaren där han bodde, stod två gustavianska sängar, ett bord, några stolar. Spis fanns så klart också men under sommarmånaderna tillagade han sin mat på spritkök. På Fäboudden ville han bo så länge hälsan medgav. På Fäboudden fanns varken elektricitet, telefon eller radio, varför vintermörkret och den dåliga kontakten med grannarna blev ganska kännbart. De gångna årens ensamhet medförde att Karlsson fann sig i detta. Med tiden hade hans levnadsvillkor blivit en självklarhet för honom.

När Fäboudden var som mest produktiv fanns där fyra kor och en häst. Det mesta av födan till kreaturen togs från slåttermyrar i närheten men den största mängden hö bärgades från odlingen. De enda djur Salomon Karlsson hade på 1950-talet var en häst och en hund. Dessa två djur skulle bo kvar där, tills de var redo för bödeln, som Karlsson själv uttryckte sig.

Som 12-åring erhöll Salomon Karlsson arbete hos Robertsfors AB som ägde skogen i området på den tiden. Det var en hård tid. Vad det nu än berodde på fick Karlsson alltid det sämsta avverkningsområdet, skrotet som ingen annan ville ha, men inte fick Salomon något högre avverkningspris än vad de bättre gynnade avverkarna hade. Detta berättade han själv i en tidningsintervju vid 70 års ålder.

-Men skogsbolaget har väl låtit höra av sig i form av pension i likhet med andra skogsbolag, som ger gamla trotjänare en årlig pension, sedan de fyllt 70 år? Undrade tidningens utsände.

-Nej, svarade Salomon. Det gick inte att ta miste på äktheten i hans kommentar!

Salomon försörjde sig huvudsakligen som skogsarbetare, vilket har nämnts ovan. De sista åren när hans far levde, var arbetsbördan särskilt tung för honom eftersom hans arbetsplats vid den tiden flertalet gånger låg en halvmil från Fäboudden. Salomon skulle då färdas med häst fram och tillbaka i alla väder. Under såväl höst som vår var han många gånger i livsfara då isarna varken bar eller brast. Hans seniga och starka kropp räddade honom i alla situationer. Även på sjön Granträsket var Salomon med om många hårda duster, då stormen rusade fram och man blott hade tillgång till vanliga så kallade spelflottar att dra de stora timmerflottarna med.

Fiske och jakt var två intressen som Salomon gärna ägnade sig åt. Fisket i Granträsket försämrades markant efter uppdämningen.

Salomon brukade tobak liksom de flesta män gjorde på den tiden. Närmaste affär fanns i Kalvträsk, några kilometer bort. Där inhandlade han sin tobak. Anselm Gustafsson från Granträsk brukade ibland lifta med Salomon hem. Salomon körde ju häst och efter ett tag under hemfärden somnade han. Anselm steg av hästen och klappade den på ryggen. Då fortsatte den att trava och de kom sig hem till slut.

Vid 70 års ålder hade Karlsson fortfarande en sällsynt kroppslig och andlig spänst. När man såg Salomon kunde man tro att åldern gör en människa fysiskt och psykiskt svag, är en cynisk överdrift.

När åldern ändå tillslut gjorde sig påmind köpte Salomon ett mindre ihopsättningshus som han placerade i grannbyn Granträsk där han bodde ett antal år. Vid 78 års ålder fick han plats på ålderdomshemmet i Burträsk. Skogsfastigheten på Fäboudden sålde han till Robertsfors AB i samband med avflyttningen.

Under en promenad i Burträsk samhälle 29 januari 1970 avled Salomon Karlsson i en ålder av 81 år. Han sörjdes närmast av många syskonbarn.

Fotogenlampan lyser fint i stugan men ger inte särskilt bra ljus. Eget foto.

Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Då var det ganska skumt i husen, framför allt under vinterhalvåret. Och värmen från spisen tog sig inte alltid ut i hörnen.

Min pappa växte upp i ett torp i Halland. De var åtta barn i torpstugan. Min farmors far bodde där också, han var änkling. Pappa föddes 1926 och de flesta av hans syskon var äldre. 1935, när stugan nog kändes trång, byggde farmor och farfar ett nytt bostadshus på tomten.

Torpet var friköpt och hade blivit ett småbruk. De nyodlade och förbättrade. Men el drog de inte in, det var fortfarande en onödig nymodighet i deras tid. 1940 brann huset ner och ett nytt byggdes, men inte heller då kostade de på elektricitet, det dröjde till slutet av 1940-talet. Kanske räckte inte pengarna.

Tänk att leva med bara några timmars ljus mitt på dagen under flera månader av året. Vara van vid att det alltid är lite skumt i rummet. En fotogenlampa lyser inte upp som elektriskt ljus. Man var van vid mörkret. Och det fanns de som var rädda för det starka och genomträngande elektriska ljuset, när det kom. Jag kan förstå dem.

Kan ni tänka er hur det var att leva i mörker och kyla på vintrarna? Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Säkert är det en del av er som läser detta som själva växt upp utan elektriskt ljus eller centralvärme hemma.

Mina första år i livet på 1950-talet bodde vi också i ett torp. Vi hade elekricitet men inte centralvärme och inte heller vatten inne. Min mamma har berättat att det kunde bli en ishinna på vattnet i hinkarna i köket under kalla vinternätter. När jag var fyra år flyttade vi till en nybyggd och modern villa, så själv minns jag inget av detta.

Idag är det brist på mörker i våra liv. Gatlyktor och ljus från fönstren runt om oss gör det svårt att se stjärnorna en klar vinternatt. Det kan jag sakna som stadsbo. Men kylan saknar jag inte, inte efter att flera år på 2000-talet ha bott i ett äldre vedeldat hus där det ibland på vintern kunde vara neråt 15 grader när vi vaknade på morgonen. Då var det bara att skynda sig ner i källaren och få fyr i pannan. Och så på med raggsockorna och ylletröjan tills värmen stigit några grader.

Visst är det mysigt med kakelugn när det knastrar från brasan. Men var det husets enda värmekälla blev det nog inte så varmt. Eget foto.

Trettondagen, en dag som säkert har lite olika betydelse för var och en.  Trettondagen avslutar det kyrkliga julfirandet, men det innebär inte att alla slutar med jul för det, för det håller många på med till tjugondaknut, först då ska granen dansas ut.  Trettondagen kopplas också till de vise männens ankomst, när det gäller berättelsen om det som skedde i Betlehem. Undrar om inte Lucias stjärngossar också hoppade från den dagen till den 13 december någon gång under seklens lopp.

Trettondagen borde ju också vara en dag men inte gör någonting, eftersom många kopplar talet tretton till otur. Varför riskera att göra något, det kan ju bara bli fel denna dag. Undrar hur just talet tretton blev kopplat till otur, får ta reda på det till någon annan gång.

Fri bild av Zhen Hu på Unsplash

För en del tycks talet 13 vara behäftat med tur istället. Att få tretton barn förr i tiden var inte helt ovanligt, det gällde ju att säkra återväxten och se till att det fanns de som tog hand om föräldrarna på ålderns höst. Undrar om man hade någon fundering talet 13 och dess otur när det var dags för mamman att föda. Fast det var ju riktigt riskabelt med varje födsel, så det kanske inte vara någon som blandade in oturstänkandet vid nummer tretton. Kanske tvärtom. Det hade gått bra tolv gånger så varför inte denna gång också. Ja, det blir lite raljerande, det var säkert inte lätt, och ska vi vara lite allvarliga så måste det vara verkligt slitsamt för en mamma att föda sitt trettonde barn.

Jag tittar bland familjer lite längre bak i historien, och förundras över en familj med just tretton barn. Innebar det otur med barn nummer tretton, eller hur blev det. I just denna familj så tycks det inte ha påverkat, det finns egentligen tecken på det motsatta. Det verkar ha varit tretton barn, med en enastående tur, alla når vuxen ålder. Inte ett enda av barnen möter det öde som var så vanligt förr, med den höga barnadödlighet som var så allmän. Det verkar ha funnits mat till alla, det verkar inte som någon sjukdom letat sig in i huset och spridit sig mellan de tätt liggande barnen.

Undrar förresten hur sov de, när de hade 13 barn i en torparstuga. Lågt i tak så det gick nog inte att ha några våningssängar, och hur många utdragssoffor kunde man ha för bäddas undnan mpste det säkert göras på dagen, för inte satt man i sängarna och åt. Att äta förresten, hade man sittplats och hur stort var bordet. Det kan bli många funderingar, inte minst hur det blev när föräldrarna lämnat jordelivet och det skulle fördelas arv, Visserligen fick flickorna bara hälften av vad pojkarna fick, men det kan inte ha blivit mycket per barn när boet skulle delas.

Nu var det inte all som hade såna problem, om sängplats, matplats och fördelning av arv. En annan familj där det föds 13 barn hade inget barn kvar när det var dags för bouppteckning. Barn föddes och barn dog och till slut måste det ha varit fruktansvärt att vara förälder och se att ingen klarade sig, inte någon blev kvar. Naturligtvis måste det vara lika obarmhärtigt oavsett antal födda barn, så vi ska nog inte koppla det just till talet tretton.

Har du familjehistorier om familjer med stora barnkullar, där ödets lott varit så olika?  Alla överlever eller ingen, hur känns det att titta på släktforskningsprogrammet olika rapporter och konstatera att denna gren blev stor och stark eller dog ut helt. Kan vi sätta oss in i hur föräldrarna tänkte på slutet av sitt liv när de såg tillbaka och antingen var omringade av vuxna barn eller satt helt ensamma, med alla barnen på kyrkogården.  Olika öden med olika känslor.

Så nu är det Trettondag och då önskar jag alla på en så God Fortsättning som möjligt!

Johan och Hilda Renlund 1957. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton Renlund föddes 1882-12-22 i Holmselet, nära Finnforsfallet inom Skellefteå socken som son till torparen Per Anton Renlund, barnfödd i Lund, Skellefteå socken och hans hustru Greta Magdalena Östensdotter, bördig från Holmselet. Johan var barn nummer fyra i en syskonskara av åtta. 1905 flyttade J. A. Renlund med sina föräldrar och tre syskon till Nyholm där föräldrarna hade köpt ett hemman.
1910 flyttade Johan Renlund till Inre Ursviken. Han arbetade som dräng (stuvare) hos handlanden och sjökaptenen Hampus Claudius Klockhoff. 1911 flyttade han tillbaka till Nyholm och övertog hemmanet där efter sin far. Två år senare vigdes Johan med Hilda Fredrika Dahlqvist född 1887-04-10 i Södra Olofsberg, Skellefteå socken, dotter till bonden Erik Dahlqvist, barnfödd i Brännfors, Skellefteå och hans hustru Katrina Johanna Gabrielsdotter, bördig från Bastunäs inom samma socken. Hilda var yngst av åtta syskon.
1924 såldes hemmanet i Nyholm. Familjen som då bestod av föräldrarna Johan och Hilda samt fem barn flyttade till Sandberg inom Skellefteå socken där de hade köpt ett mindre jordbruk. Detta innehade familjen i flera år innan de 1940 slog sig ner i Hildas hemby Södra Olofsberg. De hade köpt en hemmansdel i byn.

1942 såldes hemmanet till ena sonen. Johan och Hilda bodde dock kvar på gården även efter försäljningen. En stor sorg för makarna Renlund var när yngste sonen avled 1927, vid knappa sex års ålder.

J. A. Renlund var kristligt intrJohan och Hilda Renlunds gård i Södra Olofsberg på 1950-talet. Okänd fotograf. Privat bildsamling.esserad och en avhållen samt respekterad granne. Efter flera års sjukdom somnade han in på kronikerhemmet i ÅselRenlunds torp i Sandberg cirka 1940. Okänd fotograf. Privat bildsamling.e 1 oktober 1958, 76 år ung. Efter makens död bodde Hilda kvar hos ena sonen med familj i Södra Olofsberg. Denna son gick dock bort 1963 varför Hilda inte kunde bo kvar. I början av 1967 flyttade hon dock till Adakgruvan i Malå församling och vistades där hos en annan son med familj. På sjukstugan i Malå slutade hon sina dagar den 7 april 1969, tre dagar före sin 82-årsdag.
Bilden nedan visar makarna Renlund i Södra Olofsberg 1957, alltså året före Johans död.

Årets första dag, då ska jag naturligtvis börja med att önska er alla ett riktigt Gott Nytt Släktforskarår! Det kan också vara på sin plats att både blicka bakåt och framåt.

Ser jag bakåt finns det mycket att glädjas över även om pandemin lagt sig som en våt filt över våra liv. Bästa tre julklapparna för släktforskare tror jag var Sveriges dödbok 1830-2020, förlängning av Arkiv Digitals databas Befolkningen i Sverige bakåt till år 1800 och samma företags tillägg av sökbara bouppteckningar. Mycket bra hjälpmedel som underlättar för mig som släktforskar. Tack!

Den nya Sveriges dödbok får mig också att se framåt. För oss med Macdator går den inte att använda, inte utan tilläggsprogram och det hoppar jag över. I stället har jag kommit överens med ett par släktforskare i min släkt om att jag får skicka frågor om sökningar i databasen. För mig kommer det nog att fungera bra en tid men i längden är det ohållbart om jag ska fortsätta arbeta som släktforskare.

Så för det nya året hoppas jag på att en nätbaserad databas blir verklighet. Alltså att jag genom inloggning och abonnemang kan få tillgång till Sveriges dödbok. Visserligen har de flesta i Sverige PC men jag tror att antalet Macanvändare växer. Tar jag vår lokala släktforskarförenings styrelse som exempel så har tre av oss nio ledamöter Mac, resten har PC. Dessutom är det nog en del idag som använder surfplatta eller mobil för att släktforska och göra sina registreringar i släktträd på nätet. Då kan man inte använda en databas köpt på usb-minne och som kräver fysisk installation. Så min vädjan till förbundet är att skynda på utvecklingen av en databas på nätet.

Databaser och sökbara register är väldigt bra verktyg för släktforskare, så länge man går till källan och kontrollerar uppgifterna. Ibland har det blivit fel, det som registreraren tolkat och skrivit in. 1766 gifte sig en kvinna från byn Ulvstorp men i databasen står det Mostorp, en by i samma socken. När jag läste i kyrkboken förstår jag verkligen att det blivit fel, den handstilen var inte lätt att tolka. Ett annat exempel är en man som föddes 1840 men i kyrkböckerna har han som vuxen fått födelseåret 1846 och det är så klart det år som också är sökbart. Ett fel som väldigt lätt kan uppstå. Och så många gånger siffran 4 tolkats som 11, och tvärtom.

För min personliga del som släktforskare ser jag också fram emot det året som nu ligger för mina fötter. Prio 1 är att göra klart två släktböcker om min egen släkt. Jag har också flera kundprojekt på gång, uppdrag som är påbörjade och ska slutföras under året. Stora släktutredningar tar sin tid och en del kunder har jag arbetat för i flera år. Det är roligt, och det känns nästan som att jag lär känna kundens släkt lika väl som min egen. Jag ska också bistå en svägerska med hennes nästa släktbok, något jag verkligen gör med glädje för det är såå roligt att ha en svägerska som är en verkligt superengagerad och kunnig släktforskare. Jag har faktiskt två svägerskor som är erfarna släktforskare.

Det är några år sedan jag fyllde pensionär och kanske borde jag gå i pension i år? Fast jag tror inte det, med ett så roligt arbete som att släktforska är det svårt att sluta. Men jag jobbar inte heltid utan tar mig tid för min egen släktforskning också. Tänk att det finns något så roligt och intressant som att leta i gamla arkiv efter pusselbitar om människor som är döda sedan många år.

Min mormors lite oskarpa konfirmationsfoto från (troligen) 1918 får illustrera mitt första inlägg för året. Hon sitter som andra från höger i andra raden. Hon hette Alida Johansson och konfirmerades i Gällareds kyrka i Halland.

Tacksamhet. Är det något vi kan koppla till släktforskning?  Det beror kanske mest på hur vi ser på vår släkt och de sammanhang de verkat i. Visst kan jag vara tacksam för att förfäderna funnits, annars hade det inte funnits någon som skrev dessa rader. Och visst kan jag vara tacksam att den som förde kyrkboken skrev upp när de föddes och dog, annars hade jag knappast kunnat hitta dessa uppgifter.

Men tänk om mina förfäder emigrerat istället för att släpa på små tegar eller slita i de arbetsmiljöovänliga bruken. Tänk om de flyttat till Kalifornien och hittat guld, stora mängder guld. Hade jag då suttit framför datorn och skrivit en bloggpost på det ganska udda språket svenska, eller hade det varit för en kolumn i någon stor tidning, kanske med en pik mot förutvarande eller nuvarande president. Kanske hade jag arbetat på ett DNA-företag, för de flesta finns ju på andra sidan atlanten, åtminstone de flesta laboratorierna.

Å andra sidan kan det vara skönt att sitta säkert i en miljö som har gamla anor och där det är lått att hitta släkten. Tänk bara på skillnaden mellan de amerikanska folkräkningarna, som gjordes vart 10:e år. Inte lätt att få kontinuitet i släkten då inte, speciellt som det mesta av 1890 års uppgifter brann upp, så där är hoppet 20 år istället. En del som har släktingar där kyrkböckerna förstörts förstår säkert hur det känns att forska i det Amerika som en gång fanns.

Men just nu känner jag tacksamhet till David Olsson.  Jag vet egentligen inte vem han är, eller rättare sagt var, för han lever inte idag. Han har lämnat något till mig och min släkt. Små maskinskrivna lappar med namn och plats och ett kort följebrev, med lite historik om min frus morfar. Att de små lapparna sitter instuckna vid porträttfotografier, i de två album som varit ute på vift och nu hittat hem, gör att det går att hitta historien bakom de avbildade personerna. Fiskardottern från Valön som gifte sig med en kusin till morfadern, soldaten som kom från Götlunda, en dräng från Sickelsjö och många fler får liv och kan placeras på rätt ställe bland alla kyrkboksuppgifter.  Alla får inte plats i släktträdet, för det finns inga linjer till dem, men de platsar ändå bland alla de minnen som forna generationer lämnat efter sig.

Kort i författarens ägo

Vilken tur att David hann se albumen och orkade skriva ner uppgifterna och dessutom pilla in de små lapparna vid rätt kort.  Han måste haft en känsla av ordning och önskan om att förmedla sin kunskap till de som kom efter.

Sen vet man inte alltid hur det går till när album och andra saker vandrar inom och utom släkten. Ibland kan det dyka upp det mest konstiga saker på helt oväntade platser. Det som man ibland tror är helt försvunnet finns bara där och kanske finns det något mer som gör att det går att komma på hur det återfunna vandrat runt.  Finns det en anteckning om var, i just detta fall, lådan med albumen varit och hur har de senare hittat till vårt hus. Hade lådan hamnat fel och någon hittat den och letat rätt på någon med koppling till bilderna. Fanns den där hela tiden men ingen tittat i den?

I just det här fallet, med korten kommenterade av Daniel, är det lite oklart, men jag tror mig veta var lådan fanns för sex år sedan, om det nu har någon betydelse.  För döm om min förvåning när det bland fotografierna finns en grå plastpåse.  Den är definitivt inte från den tiden då fotografierna togs, och inte heller från den tid då de små lapparna stacks in. För de som har fått ett DNA-kit från FamilyTreeDNA i sin hand för några år sedan, skulle känna igen förpackningen, det är ett oanvänt kit. Det går att se när kitet skickades från Houston, 15 februari 2015, så nu kan vi göra ett försök till för att se att de äldre kiten fungerar. För användas ska det göras, och även om det inte blir på den som det var avsett för först, så blir det en närstående.

Och tänk att det går att hitta så olika saker i samma låda, och hade jag inte släktforskat hade allt åkt till tippen, gammalt som hyfsat nytt. Visst finns det mycket att vara tacksam för, eller hur.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År,

och hoppas det finns mycket att vara tacksam för under hela det kommande året.

Petrus och Signe Viklund. Vigda 1921. Fotograf: Maja Åström, Bureå. Privat bildsamling. Petrus Alexander Viklund såg dagens ljus 17 februari 1891 i Sjöbotten inom dåvarande Skellefteå socken. Han var näst yngst av sju syskon. Föräldrarna hette Karl Anton Salomonsson Viklund och Anna Karolina Olofsdotter Hedlund, båda bördiga från tidigare nämnda by.

Petrus övertog fädernegården i samband med sitt giftermål 1921 med Signe Elisabet Stenlund född 5 augusti 1893 i Sjöbotten, dotter till Petrus Stenlund och hans hustru Margreta Katrina Bergström, båda härstammade från förutnämnda by. Mangårdsbyggnaden på gården som ännu står kvar, är byns äldsta. Uppförd 1781 enligt uppgift. I Petrus och Signes hem fostrades åtta barn, varav ett endast levde i 16 dagar.

På gården fanns 1943 en häst, fem kor, två grisar och två höns. Vid sidan av jordbruket var Petrus byaslaktare. Man kunde se honom komma cyklande med en halv gris under armen. Utöver detta arbetade Viklund även som stuvare. Med andra ord hade han full sysselsättning från tidig morgon till sen kväll. Arbetslöshet hade nog för honom aldrig existerat. Petrus slutade som stuveriarbetare vid 67 års ålder. Då hade han tjänstgjort i nästan 40 år.  

Personligen var Petrus Viklund, som hade en jämnårig kusin med samma namn, en god granne och vän. Gladlynt, humoristisk och positiv var tre andra utmärkande egenskaper för honom. Därtill var han utrustad med en sällsynt kraftig ”högtalaranläggning”, varför det aldrig var svårt för honom att göra sig hörd. Att vara högröstad var nog något som fanns i släkten, för Petrus hade en farbror som också hördes långa vägar när han talade.

Signe var äldst av sju syskon och fick därför tidigt ta ansvar i hemmet. Efter ingånget äktenskap med Petrus blev hushållet och familjen hennes största intresse. Hon var en omsorgsfull mor och en riktig barnavän. Med säkerhet kan sägas att hon var omtyckt av alla som hade lärt känna henne.

1962 överlät Petrus och Signe jordbruket till yngste sonen men de bodde kvar på gården fram tills de gick bort. Två år senare, på onsdagen 2 december 1964 avled Petrus Viklund hastigt i sitt hem. Hans bortgång väckte förstämning i byn och även bland hans tidigare arbetskamrater inom stuveriet.

Liksom sin make var Signe kristligt intresserad. 1976 firade Sjöbottens EFS-förening 70 år. Den enda medlem som hade varit med sedan begynnelsen 24 maj 1906, var Signe Viklund. Hon var vid jubiléet 83 år gammal och hon somnade in på Skellefteå lasarett två år senare, närmare bestämt tisdagen 16 maj 1978.