Många gånger ser vi uttrycket ”från ax till limpa” , det används vid olika tillfällen, men att följa något från början till en färdig produkt, eller ibland till slutet, är väl det som det oftast avser. Att så ett vetekorn, se det växa, skördas, malas och sedan bli ett riktigt gott surdegsbröd, eller vilket bröd som helst, är något att eftersträva.

Men som släktforskare går vi många gånger åt andra hållet, vi börjar med en person och går bakåt i tid och rum för att se vad som döljs i de allt äldre källorna. Vad är det som gjort att någon blivit vad den blev, kan man också säga. En del letar sig långt bak, andra letar sig åt sidorna, och för all del, en del vänder och letar sig framåt när de hittat något intressant.

Vad är det som väcker intresset för just den sökning som pågår nu, hos dig? Är det någon du hittat, är det något du söker eller vad kan det vara. Just precis nu så tänker jag berätta om en liten annorlunda ingång, åtminstone sett ur min horisont. Och för att då anspela på rubriken så började det hela faktiskt med en limpa, eller kanske ska vi kalla det ett bröd.  Brödet har namnet Nyborg, och det är ju inget speciellt, men det har fått sitt namn efter det som idag är Folkets Hus i Borgholm. Och det är bakat i Stenugnsbageriet Olof, som finns i samma stad.

Ett bröd som vilket som helst kan man tycka, men det finns en koppling mellan Nyborg och Olof, för det var han som byggde upp Nyborg och skapade ett fint lantbruk. Idag är det som förr var Nyborg det som syns från gatan och kallas Folkets Hus.  Det fick jag höra i bageriet, när jag frågade om tavlan med den gamle mannen på väggen. Sen var det inte mer med det, andra kunder pockade på intresset och jag vandrade iväg med min papperskasse med lite olika godsaker i. Men min nyfikenhet var väckt.

Fritt foto av Mae Mu på Unsplash

Att det går att hitta innehavarens namn på nätet vet alla och med ett namn och födelsetid kommer man långt. Inte var det någon direkt Ölandsträff, mer från västkusten tycktes det, men visst hette pappan Olof, men han stämde inte in på mannen kortet, och så hade han ett namn till så vad kallades han. Och Göteborg var födelseort. Vi går ett steg bakåt till nästa pappa och bland de tre namnen var ett Olof, och han var född i Köpings församling, det Köping som finns på Öland, men vad kallades han. Det blir att gå ett steg till och där fanns Olof igen, boende på rätt ställe, för det stod lantbrukare boende i Nyborg i kyrkböckerna. Rätt person, eller använde han Carl istället som också fanns på namnraden.

Jag kollade Ölandsbladet, via Kungliga Bibliotekets tidningar, och där finns Carl/Karl nämnd och det blir helt säkert när jag läser hans pappas dödsruna. Så Carl var det, sonen var inte känd som Olof. Men det var det namn som stod i dödsrunan, där fanns han Olof, den som torde vara Stenugnsbageriet Olofs namngivare. En kontroll i kyrkböckerna berättar att han inte var ölänning, kom från en annan ö, Ven, men hustrun var öländska. Att följa honom i böckerna ger upphov till små leenden, i Köpings församling fanns staden Borgholm och där bodde Olof hos Påven, fast det var i kvarteret Påven om vi ska vara noga. Sedan flyttade han till Sverige enligt boken, fast det visade sig vara ett annat kvarter, som låg nära Norge och Ryssland, andra kvartersnamn. 1879 bröts Borgholm ut som egen församling och Olof stannade då kvar i Köpings församling för att därefter flytta till Månen. Ja, inte uppe på himlavalvet men ett annat kvarter i Borgholm.

Nu torde det vara slut på berättelsen, men det är det inte, inte riktigt än. Jag hade fått höra att Olof inte var så tätt kopplad till bagerirörelsen, men det visar sig inte vara riktigt sant.  Att han började sin bana som vagnmakare ser vi och att slutade som före detta lantbrukare är också klart, men i dödsnotisen står det också att han varit framgångsrik mjölnare och gästgivare. Så även om han inte var direkt bagare, så malde han kornen till mjöl och använde sedan brödet när han förplägade sina gäster. Vad kan då vara naturligare att det några generationer senare känns rätt att fylla hålet mellan mjölnaren och gästgivaren. Så där har vi en koppling som visar på hur generna påverkar.

Men nu är det slut på berättelsen, men vill du, så titta gärna in i stenugnsbageriet och hälsa på Olof, han på väggen, för nu vet du lite vem han är.

För nu ganska många år sedan, läste jag en artikel i någon populärvetenskaplig tidskrift. Den handlade om Sutton Hoo i Suffolk, England, och de fantastiska fynd som gjordes i högarna där. En utställning med föremål därifrån var på besök i Sverige, därav artikeln. Framför allt skrevs det mycket om de förvånansvärda likheterna mellan framför allt ett hjälmfynd men också andra saker från England, och fynd som gjorts i  Uppland, Sverige. 

År 1990 besökte jag för första gången British Museum i London, och hittade då bland annat avdelningen med fynd från Sutton Hoo, och en stor skylt som bland annat förkunnade just likheten mellan dessa fynd och fynd från 'the Upland region of Sweden'.  Som den anglofil jag är, blev jag oerhört stolt, minns jag. 

I somras blev det äntligen av att besöka Vendel i Uppland. I slutet av 1800-talet ville man bygga ut kyrkogården runt den välbevarade medeltidskyrkan i Vendel, och det var då man stötte på ett stort antal båtgravar som efterhand har daterats till före vikingatid, cirka 5-600-talet. En del av gravarna hade plundrats, förmodligen redan när kyrkan byggdes på 1300-talet, men några var relativt intakta. Fynden var så rikhaltiga att tidsperioden, som utrikes brukar kallas merovingertiden, i Sverige döptes till just vendeltid, efter denna lilla ort i Uppland! 

Gravarna är sorgfälligt igenskottade idag, men ett stenmonument upplyser om var de var belägna. I ett av porthusen kan man se ett galleri med foton från utgrävningarna, och en sidobyggnad innehåller en liten utställning om vendeltiden. 

På andra sidan landsvägen från kyrkan sett, brer åkerlandet ut sig nästan i oändlighet. Förmodligen såg det likadant ut när vendeltidens folk jordade sina storbönder eller kungar i båtgravarna. 

Inte långt från kyrkan, ligger den stora Ottarshögen, daterad till just vendeltid. Sägnen gör gällande att där jordats en kung vid namn Ottar Vendelkråka. Om Ottar Vendelkråka (han fick sitt tillnamn efter att ha stupat i strid i Vendsyssel på Jylland, varefter danskarna gjorde en kråka i trä som de skickade med liket tillbaka till Sverige, förebärande att det var vad kungen var värd) överhuvudtaget har existerat är tveksamt. 

Men någon vendeltidsmänniska är i alla fall begravd i högen. Inte långt ifrån Vendel och Ottarshögen, ligger  Valsgärde, där man också funnit vendeltida båtgravar. Och från Valsgärde, kan man skymta Uppsala högar... 

Som ni märker, är jag väldigt inne i vendeltiden just nu. Lite före släktforskningens ädla tidevarv. Men jag fortsätter också jakten på min trädgårdsmästare Tullbom med familj, i deras cirklande mellan Spånga, Täby och Stockholm. 

Och om ett par veckor, den 1 och 2 oktober, är det SLÄKTFORSKARMÄSSA i Halmstad! Ett antal föredrag, utställare och annat lajbans för er som har vägarna förbi Halmstad då. Välkomna! 

Bilden: Ottarshögen. Foto: författaren 

Vem var Johanna Matilda Tengström? Vet du det så berätta gärna, för jag är väldigt nyfiken på svaret.

Anledningen till frågan är att jag här om dagen tog en promenad på Västerås östra kyrkogård. Där såg jag en ovanlig gravsten:

På gravstenen står det "Johanna Matilda Tengström familjegrav". Jag kan inte tolka texten till något annat, men någon Johanna Matilda Tengström kan jag inte hitta, varken i Västerås eller någon annanstans.

Det som gör graven ovanlig är att det är en kvinnas familjegrav. Det tror jag att jag aldrig sett förut. Det brukar vara bara efternamn eller ett mansnamn på familjegravarna.

Enligt Gravstensinventeringen finns det två Tengströmska familjegravar på samma kyrkogård men den jag såg är ingen av dessa två. Gravstenarna ser annorlunda ut och ingen Johanna Matilda Tengström är begravd i någon av dem.

Jag har sökt efter henne i folkräkningar, Sveriges dödbok och Arkiv Digitals register, men ingen träff. Jag har även sökt på Tengström med Johanna Matilda som hushållsmedlem, ifall hon var gift och inte egentligen tagit sin makes efternamn. Men samma resultat. Det är ju inte säkert att hon bodde i Västerås, hon kan ha bott någon annanstans men valt att bli begravd här, så jag har sökt i hela landet. Östra kyrkogården togs i bruk 1875 så hon måste alltså ha begravts då eller senare. Och för att ha en familjegrav borde hon väl ha haft familj, alltså barn och andra efterlevande?

En förklaring måste naturligtvis finnas, men vilken?

Jag hör ibland uttalanden som att ett yrke satt nog i generna, eftersom den ena generationen efter den andra valde samma yrkesbana. Eller att musikaliteten gick i arv och hela släkten visade upp strålande exempel på underbarn. Jag undrar hur en lite större undersökning skulle ge svar, kan man hitta musikgener i sitt släktforskningsDNA eller är det miljön som är svaret.

Jag brukar skoja lite om mina egna erfarenheter av detta med hur drag ärvs, om det är så att vissa saker stärks eller om de gener som finns tar slut eftersom de tas hand om av andra släktgrenar än min egen. Fanns det en pott med skrivargener, humorgener eller kanske gener som gör att man blir duktig in en sportgren, någonstans i begynnelsen och när de delats ut och använts av tillräckligt många i släkten så får inte resterande medlemmar något av den varan.

Och visst verkar det vara så, oavsett vad olika forskargrupper kommer fram till som motsäger den tesen. Det är bara att titta på hur den egna släkten ser ut.  Varje vecka ska det skrivas en blogg men det tar emot, det flyter inte på som det gör för vissa och det finns en naturlig förklaring till det, Dan Andersson finns en bit bak i mitt träd och jag kan bara konstatera att han tog nog tillräckligt stor del av potten med skrivargener så det blev inga kvar till mig. Jag klarar ju knappt att få ihop några hundra ord innan det börjar sina.

Dan Andersson Unknown photographers, Public domain, via Wikimedia Commons

Hur många av er har upplevt pinsamma ögonblick när ni försöker, ofta i ett lite större sammanhang, berätta en rolig historia och när poängen är uttalad så sitter där åhörarna och bara stirrar tomt på er. En pinsam tystnad lägrar sig och det blir att försöka göra sig liten och smyga ut utan att bli sedd. Så kan det gå om humorgenen getts till någon annan, någon som kunde få vad som helst att låta roligt. Att jag har Tage Danielsson på en bits avstånd förklarar i alla fall för mig varför det blir så där konstigt tyst ibland.

Ytterligare bevis kommer det när jag funderar på varför det delades ut en såsslev som pris till den som kom sist i skidtävlingen på Lugnets skidstadion, när det var obligatoriskt skolmästerskap. Att sistaplatsen kan bero på att de gamla bindningarnas läderremmar sprack eller att vallaren blandat ihop färgerna på de vallaburkar som man hade då, är inte tillräcklig ursäkt.  Det fanns säkert någon skidåkargen som saknades. Undrar var den sitter, den genen, är det i Y eller mtDNA, eller är det på kromosom 15, den som brukar strula för ett av testbolagen. Fast det kan ju inte påverka om det är strul med ett test, den måste ju saknas ändå för att påverka resultatet. Jag får nog ta och jämföra mitt DNA-test med Gunde Svan, han fick nog alla de som jag skulle haft från den delen av släkten som fanns i Uppsälje, Dala-Järna.

Naturligtvis kan vi fundera på fördelningen, men slumpen spelar en stor roll och sedan finns ju en miljöpåverkan som vi inte får glömma. Men visst kan det vara skoj en stund att fundera på vilka egenskaper som hamnat på fel ställe i släkten, och med fel är det ju självklart att det vore bäst om de hamnade hos mig och inte hos de andra, som får ära och berömmelse för att de stulit de gener som jag borde haft.

Ser du mönster i din egen släkt, har du ärvt musikalitetsgener eller några av de träsniderigener som du kanske ville ha.

Hildur och Gunnar Åström. Vigda 1919. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Gunnar Åström föddes 1897-01-03 i Klutmark, Skellefteå som näst äldst av sex barn till bonden Per Andersson Åström, bördig från Gråberg inom Skellefteå socken och hans hustru Kristina Lovisa Lundström, barnfödd i Klutmark.

1919 gifte sig Gunnar med Hildur Viktoria Viklund född 1899-10-04 i Östra Falmark, som den äldsta av två döttrar till Johan August Viklund, barnfödd i Östra Falmark och hans hustru Anna Gustava Stenmark, bördig från Sjöbotten inom Skellefteå socken. Gunnar och Hildur bosatte sig i Östra Falmark. Under flera års tid arbetade Gunnar med diverse olika yrken, främst diknings- och vägarbeten. Han och hustrun Hildur köpte 1930 hennes föräldrars lilla jordbruk i Östra Falmark. I deras hem fostrades nio barn, åtta söner och en dotter. Det lilla jordbruket räckte dock inte till att försörja en stor familj varför Gunnar köpte en personbil innan bilväg fanns i byn. Han hade därför sin bil i grannbyn Långviken. Dit färdades han antingen till fots eller på skidor. När vägen hade byggts 1932 kunde han köra bilen ända hem till gården. Gunnar använde sin personbil till att ploga vägen på vintern. Så småningom skaffade han sig en lastbil och fick därmed ett kraftigare fordon. På vintern när han skulle sanda vägen använde han en granbuske som släpades efter bilen. Själv stod han på flaket och skottade ner sanden. Den som körde bilen var en av sönerna som satt på en margarinlåda för att nå upp och för att kunna se genom vindrutan samt att hålla i ratten.

På våren 1940 deltog åkare Karl Gunnar Åström med en lastbil av märket Chevrolet årsmodell 1934 under finska vinterkriget. Han transporterade i huvudsak ammunition över Kvarkenisen från Umeå till Finland. Transporterna skedde nattetid. Bilarna var målade kritvita. Två vändor kördes, sedan ansågs inte isarna längre vara hållbara.

Gunnar var också med vid evakueringen av folk tillbaka från Rovaniemi och Sodankylä i norra Finland. Vid slutskedet av kriget befann de sig vid Sallafronten och fick där se hur det såg ut i spåren efter kriget. Vid plogningen av vägarna kom stupade soldater fram ur snömassorna. I vägkorsningen till Salla var en rysk soldat uppställd i plogkanten med ena armen pekande mot Sallafronten. De evakuerade bestod mest av äldre kvinnor och barn. Det var dåligt med hygienen, och utslitna kläder kännetecknade dem alla.

Lastbilsrörelsen övertogs cirka 1945 av ena sonen. Några år innan Gunnar fyllde 50 år drabbades han av sjukdom och blev sängliggande. Före sjukdomen var Åström en arbetskarl som få. Driftig hade han alltid varit. 1953 sålde Gunnar och Hildur jordbruket till en av sönerna men de bodde kvar i en egen lägenhet på gården. Som person var Gunnar Åström präktig och hederlig. Han avled på Bureå sjukhem tisdagen 13 juli 1965.

Hildurs största intresse var hemmets skötsel och omsorgen av barnen. Hon hade en oövervinnelig energi och ett glatt humör. Missionen låg henne varmt om hjärtat. Hon var en flitig besökare på gudstjänster i Östra Falmarks bönhus. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasarett tisdagen 25 januari 1972.

"Nu går jag över till Skepplanda socken och mjölkar" brukade Tilda Johansdotter säga till maken och barnen när hon gick för att mjölka. Familjen bodde i Östad socken.

Blackekärr i början av 1900-talet. Till vänster Tildas make Edvard Eliasson framför gårdens ladugård. Till höger: Edvard och Tilda. Foton från Skepplanda hembygdsförening.

Östad och Skepplanda är grannsocknar och sockengränsen ska ha gått tvärs över gårdsplanen, mellan manhus och ladugård. Manhuset stod i Östad socken och det är där de var kyrkoskrivna. Socknarna ligger i Västergötland.

I maj i år besökte jag den gamla gården Blackekärr, tillsammans med bror och svägerska. Min släktforskande svägerska har en del av sina rötter där och hon berättade för mig om Tilda, hennes make Edvard Eliasson och deras son Elis, som blev spelman som vuxen och då kallades Black-Elis. Tilda hade också dottern Jenny från före äktenskapet.

Förr i tiden var nog sockengränsen mer betydelsefull än vad den är för oss idag. Om det hade någon praktisk betydelse i fallet med Blackekärr vet jag inte men när jag fick veta att Tilda brukade säga så där, då tänker jag att hon tyckte att det var lite speciellt att gå till grannsocknen för att mjölka. Att hon sa det med glimten i ögat. Att hon är rätt citerad finns belagt i en bok om bygdespelmän i Göta Älvdalen där sonen, spelmannen Black-Elis, är omskriven.

Här låg ladugården, sedan länge riven. Eget foto.

Den gamla vägen finns kvar som en stig i skogen. Den här bilden är tagen åt andra hållet, stigen går alltså bort från där ladugården stod. Eget foto.

Mangårdshuset på Blackekärr i början av 1900-talet. Foto från Skepplanda hembygdsförening.

Huset står kvar fortfarande. Eget foto.

Det var Edvard som kom från Blackekärr där han föddes 1859, Tilda var född i Grandalen i Hålanda socken 1864. I Edvards släkt var Blackekärr en släktgård sedan flera generationer tillbaka. Hans far var uppväxt där, liksom hans farmor Annika Jönsdotter, vars föräldrar Jöns Hansson och Brita Svensdotter ägde Blackekärr i slutet av 1700-talet. Edvard och Tilda sålde sin gård 1935 men med förbehållet att få bo kvar livet ut. Edvard dog 1943 och Tilda året efter. Numera ägs gården av Östad säteri.

Blackekärr ligger idag långt från allfarvägen, utan bilväg dit och enda sättet att ta sig fram är på en stig genom skogen.
Huset byggdes på 1700-talet och står kvar än, men är inte bebott längre.

Gården var 1/8 mantal kronoskatte och har funnits sedan 1604. Gårdsarealen var 23,6 hektar och närmare hälften låg i Skepplanda socken och den andra delen i Östad socken. Enligt häradsekonomiska kartan gick sockengränsen lite utanför gårdsplanen och i så fall var det kanske när Tilda skulle mjölka korna på sommarbetet som hon sa att hon skulle gå till Skepplanda och mjölka.

Jag är glad att jag fick möjlighet att se det gamla hemmanet. Så vackert och rofyllt. Men vi ska nog inte romantisera för mycket, för det måste ha varit ett slit att få sin bärgning här för hundra år sedan.

Källor:
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Gårdarna kring sjön – Gårdarna kring Valsjön i Risveden är Högsjön, Bodatorp, Valås och Blackekärr (häfte, okänt utgivningsår)
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Risveden – En västsvensk obygds historia, del 3 (2008)
Sven-Olof Ohlsson: Bygdespelmän i Göta Älvdalen (2000)

Stigen genom skogen till Blackekärr. Det var en vacker dag när vi i början av maj i år besökte gården. Eget foto.

Vid släktforskning så dyker det ibland upp intressanta uppgifter om de som gått före oss. En del har lyckats med både det ena och det andra, en del tycks ha haft hur mycket otur som helst. Fast ofta är det ju en blandning både tur och otur.  Jag letade efter en person för ett tag sedan och det fanns inte så många uppgifter, inte mycket mer än att personen hade ett bra uttryck. Mina, dina och våra. Vad nu det kan stå för?  Fanns lite mer att gå på, men det var det uttrycket som kännetecknade personen ifråga.

Uttrycket kan ju tolkas på flera sätt, men det pekade åt ett håll, barn, och när vi gick tillbaka i släktleden så blev det klart att det inte var namn på barn, även om släkten hade både Mina och Dina som namn.  Men när vi hittade Nils så blev det lite lättare att förstå vad som avsågs. Han berättade tydligen ganska ofta, med stolthet i rösten, om hur det såg ut hemma hos honom. På gården fanns han och hans andra hustru och till det kom de sju barnen från hans första äktenskap, hustruns tre från hennes första och så de fyra gemensamma barnen.  Att mina, dina och våra avsåg alla de barn som samsades med föräldrarna på gården visste inte alla, men det blev svaret på släktforskningsfrågan.

Föräldrar som fått barnbarnsbarn. I författarens ägo
Och på tal om barn, så kom frågan upp om hur många barn en familj kunde få. I fallet ovan så var det ju inte ett och samma par som var upphov till alla, men det blev ganska många trådar att följa till nutid i vilket fall som helst.  Att göra ett släktträd efter det ryska paret Fjodor Vasiljev och Valentina Vasiljevova innebär en större utmaning. Det finns uppgift i Guinness rekordbok om detta par. Om det är exakt sant vet jag inte men det står i vilket fall som helst att Valentina ska ha fött 69 barn vid 27 tillfällen från 1725 och fyrtio år framåt.  Eftersom det är färre tillfällen än barn så kan vi räkna ut att det kom fler än ett barn vid en del tillfällen. De räknar upp 16 tvillingfödslar, vid  sju tillfällen kom det trillingar och fyrlingar födde hon fyra gånger.

Som sagt, sanningshalten vet jag inte, men om det är sant så undrar nog fler än jag hur den kyrkboken såg ut. Kanske hade familjen en egen, så att alla uppgifter fick plats. Förutsättningen är ju att det fanns kyrkböcker i Shuya, platsen där de uppges ha bott. En bra skrivare behövs också när man ska skriva ut släktträdet, två personer och sedan 69 rutor därunder, eller tvärtom om man går åt andra hållet. Och en liten allvarligare fundering är nog hur Valentina egentligen mådde, hennes kropp torde vara ganska utsliten efter det 69 barnets födelse. Och hur ammar man fyrlingar, fanns nog inte bröstmjölksersättning vid den tiden. Kanske hade paret anställda ammor, vem vet.

Och går vi från det ryska paret, som förmodligen fick många barnbarn och barnbarnsbarn till Sverige så kom det i somras en intressant rapport från Stockholms Universitet som studerat familjebildningar i Skellefteåtrakten. De tittade på de som fötts mellan 1885 och 1899 och följde dem sedan för att se hur många som fick barnbarnsbarn. Svaret, som förvånade dem, var att trots stora barnkullar och en minskad barnadödlighet så var det nästan hälften av männen och kvinnorna där generna inte fördes vidare till generationen med barnbarnsbarn.  Av olika anledningar så dog deras linjer ut.

Vi kan, med hjälp av Skellefteåstudien, börja fundera på hur det påverkar vår släkt och släktforskning. Det blir många grenar i trädet som slutar växa och de som letar via kanaler som DNA hittar inte så många träffar som man kan tro. Det blir också uppenbart när vi tittar på de delar som följer raka pappa och mammalinjer. Det kommer inga träffar efter många. Ibland, när det gäller Y-DNA, talar man om att linjer döttrar ut. Kanske lite konstigt, men får en man bara döttrar så finns det ingen som för Y-kromosomen vidare.  Naturligtvis blir det samma effekt om en man inte får barn alls och det visar Skellefteåstudien att det inte alls är så ovanligt som vi tidigare trott. Så om bonden Fjodor fick många pojkar så vet vi inte om det var så jättemånga som man kunde se spåret av tre-fyra generationer senare.  Men chansen var större än för Nils som hade 11 med spår av honom eftersom de tre ”dina” inte kunde räknas in.

Hur många barn har du i ditt träds barnkullar och ser du spår av dem idag?

'David Lindström med sin andra hustru Ida född Renlund. Foto: Jonas Nordstrand, Skellefteå. Privat bildsamling. David Johansson Lindström föddes 19 maj 1870 i Bjurliden, Skellefteå socken som son till Johannes Olofsson Lindström, bördig från Bjurån och hans hustru Marta Greta Hällberg, barnfödd i Hällbergssvedjan, Skellefteå församling. Johannes och Marta Greta hade sex barn, varav tre dog i barnaåren. Ovannämnda David samt två systrar var de som levde till vuxen ålder och som även bildade familjer.
David gifte sig i Norsjö 1891 med Kristina Katarina Westermark född 1872-07-22 i Petiknäs, Norsjö, dotter till Nils Westermark och hans hustru Kajsa Erika Eriksdotter. David och Kristina Katarina köpte år 1895 en del av Davids föräldrars hemman i Bjurliden. De slog sig ner där och tre barn fostrades i hemmet. De två äldsta dog i barnaåren. När den överlevande sonen Nils Verner f. 1897 var två år avled Kristina Katarina. Som dödsorsak står "morbus Brighti", Bright's sjukdom, någon form av njuråkomma är det.
David gifte om sig med Ida Margreta Renlund född 18 augusti 1878 i Holmselet inom Skellefteå socken, dotter till Per Anton Renlund, bördig från Lund, Skellefteå och hans hustru Greta Magdalena Östensdotter, barnfödd i Holmselet. En dotter samt en son föddes i andra äktenskapet. David sålde hemmanet i Bjurliden till sin svåger Johannes Marklund, gift med Davids syster Emma. (Senare köpte min mormors mormor och hennes make hemmanet av Johannes men det är en annan historia). David med familj flyttade 1904 till Kiruna i Jukkasjärvi församling. Det är oklart vad familjen livnärde sig på där, David är endast noterad som "arbetare" i församlingsboken. En son som blev drygt ett år gammal kom till världen under familjen Lindströms tid i Kiruna. Efter fyra år i Lappland vände David och Ida hem till Skellefteåtrakten igen.
Familjen slog sig ner i Fallet, strax väster om Finnfors. Inom loppet av tre dagar avled både David och Ida. David somnade in 16 februari 1911, Ida 19 februari samma år. Som dödsorsak är antecknad "hjärtförlamning" för David och för Ida "Tuberkler i ena sidan och lungsot". De tre barnen som fanns i hemmet vid deras frånfälle blev nu föräldralösa. Äldst var Davids son från första äktenskapet, Nils Verner som då var 14 år. Sonen Bengt Valdemar, yngst av de tre syskonen (det fanns även en syster) skulle fylla 7 år under sommaren samma år som föräldrarna gick bort. Hur klarade sig barnen undrar jag?

Det är mycket Skövde nu. Förra helgen bloggade jag om Släktforskardagarna i Skövde, men jag måste nog fortsätta på den tråden, även om både Helena och Mats också skrivit om detta. Ni förstår nog hur mycket den här helgen betyder för oss. Och har ni tröttnat på att läsa om detta ämne så lovar jag att det blir något helt annat om en vecka.

När jag bloggade förra helgen var jag mitt uppe i det men nu har jag varit hemma och hunnit smälta upplevelsen. Det är verkligen annorlunda än den vanliga vardagen att vara bland så mycket folk, och så gott som alla är släktforskare. Jag tror att det är först efteråt som jag förstått hur mycket jag saknat det här under pandemiåren, alla möten med bekanta likasinnade.

Eftersom jag brukar jobba i Rötterbokhandeln och den är en av de största montrarna så syns den, och vi som står där syns. Så alla de vi känner ser ju oss, fast vi kanske inte alltid uppfattar det i folkvimlet. För oss i Rötterbokhandeln handlar det inte bara om att sälja böcker utan också om att diskutera släktforskning, ge tips och råd åt kunder och andra. En fråga om en bok kan utmynna i tips om arkivhandlingar. Det är intensiva dagar med många möten som alla handlar om släktforskning. Och det är så himla roligt.

Rötterbokhandeln sedd från ovan, dvs från läktarplats. Vår monter var placerad alldeles intill entrén till mässhallen. När jag tog bilden berättade Ted Rosvall om emigrantforskning. Eget foto.

Böcker och bjudgodis och släktforskare. Bild tagen inifrån från Rötterbokhandelsn monter. I övre delen ser ni läktarna i hallen, där kunde man sitta och pusta en liten stund. Eget foto.

Både i år och under tidigare års släktforskardagar har jag mött andra släktforskare som sökt upp mig och berättat att vi är släkt. Alltså det vi kallar DNA-kusiner, vi släktingar som finns i varandras träfflistor på DNA-testen. Tre av dessa mötte jag även i år. Och jag hejade på släktforskaren som jag träffade för snart tio år sedan vid ett besök där min farfar och farmor möttes som unga och anställda i samma hushåll. Och släktforskaren som liksom jag är uppdragsforskare. Vi samarbetar ibland och hade mycket att prata om över vår lunch på söndagen. Och föreningskollegan som jag har mycket mailkontakt med men bara träffat en gång tidigare, för flera år sedan. Dessutom var det trevligt att göra resan tillsammans med mina föreningskollegor här ifrån Västerås.

Lika roligt är det att få kontakt med helt okända släktforskare. En kvinna lovade jag skicka en länk till efter att vi pratat en bra stund om socknar där både hon och jag forskar. Hur vårt samtal började minns jag inte men det utmynnade i att vi diskuterade en speciell socken i Dalarna. Jag fick också flera frågor om sjömansforskning eftersom boken jag skrivit i ämnet fanns till salu. En släktforskare efterfrågade cd-skivorna med polisunderrättelser och när jag berättade att polisunderrättelser finns hos Arkiv Digital, som hon använder, så blev hon glad för det hade hon inte sett.

Så många trevliga samtal det blev.

Vi volontärer jobbade i Rötterbokhandelns monter från nio på morgonen till tre på eftermiddagen med avbrott för fika och lunchraster. Tiden gick så fort så på söndagen glömde jag gå på lunch när jag skulle och kom på det långt senare. Tiden går fort när man har roligt, det vet ni ju...

Jag kom hem, ganska trött men med mycket ny energi. Så är det, det är mänskliga möten som betyder mest även om vi oftast fokuserar mer på de döda än de levande. Nästa år möts vi i Östersund.

Här sitter jag med huvudet fullt av det som äntligen hände, det var Släktforskardagar med riktiga montrar och levande människor. Underbart när det är tre år sedan vi sist kunde vara med om detta.
Fast att skriva mer om det känns lite som att stapla bloggar på varandra, Eva hade sin blogg där det var bilder med olika underbara vyer och jag kan skryta med att jag finns med på en bild. Om det inte vore för risken med överbelastning på servern skulle jag fråga er var jag syns. 😊

Om Eva berättar om de stora dragen så är nästa blogg av Helena om de lite mindre händelserna på ”balkongen”, och då blir det inte så mycket kvar för mig. Men något vill jag ändå nämna, när det mitt i återseendet glädje plötsligt dyker upp ett orosmoln. Någon säger plötsligt, jag har blivit av med min pappa, och man kan undra om han gått vilse eller vad det är som hänt. Jaha, ytterligare en DNA-träff som fällde ena halvan av släktträdet, undrar hur många som har fel far, tar det aldrig slut. Lite senare, när det lugnat ner sig så kommer frågan om jag får köpa ett större antal kit, jag ska testa stora delar av min släkt, vi ser så olika ut. Visst går det att ordna, men jag undrar vad som kommer att berättas på släktforskardagarna i Östersund, hel släkt utraderad eller har de blivit som enda stor familj.

Karin Bojs premiär nya boken Skövde egen bild

Nog om de underbara dagarna i Skövde, även om det skulle vara roligt att berätta Norgehistorien om den stackars släktforskaren som skulle hålla ett föredrag för flera hundra personer, men högtalaren tog inte in det han sa utan det som hände på en annan plats i lokalerna, där Karin Bojs stod och berättade om sin nya bok. En bok som hade världspremiär i Skövde, med en specialsändning av sprillans nytryckta böcker. Kan väl bara säga att bokhandlaren som sålde var glad, men de som inte fick ett exemplar, eftersom boken såldes slut direkt, inte var riktigt glada.  Men Karin var nog glad att det inte var fler böcker, hon fick sitta en bra stund med signeringen, och det var fantastiskt att se den svenska köhanteringen. Kön svängde av och försvann nästan i fjärran, men alla stod lugnt och stilla och väntade på sin tur.  Kanske blir de böckerna en raritet så småningom, precis som en del andra böcker.

Hopplöst försök att lämna Skövde i den här bloggen, det dyker upp saker hela tiden. Boken som blir en raritet leder mig osökt in på mannen som stod där framför mig vid montern i Skövde. En av de som satt DNA-testning i system, men som också var med och skrev en bok. Inte om DNA, men om en av de som skodde sig på vårt kulturarv och stal från både den ena och den andra. Om jag säger Fallet Engeström så finns det säkert en del som har hört talas om den mannen, och då kan jag berätta att det är Stefan Simander som bara står där framför mig. Tänk att boken han skrev nu är slut på förlaget och det betalas ganska bra på bokbörsen och andra ställen för boken. Första tanken är att jag måste åka hem och kontrollera att boken står kvar i bokhyllan, den som inköptes när Stefan var hos Genealogiska Föreningen i mars 2017.

Tja, vad ska jag säga, texten som inte skulle handla om Skövde blev inte till utan det finns nu en till som handlar om den tilldragelsen. Och eftersom det inte finns så mycket plats kvar att skriva på så får jag väl bara tillägga att det hände en del på banketten också. Priser delades ut och själv fick jag ställa mig upp eftersom jag fick ett pris 2020 och det har ju inte varit någon bankett efter det. Och ska vi se på jämlikheten så fick den förre styrelsekamraten från GF, Erland Ringborg, nu lämna över ordförandestaffetpinnen till Viktoria Jonasson.  Och nu finns det inte mer plats att skriva något så jag önskar er alla ett gott år tills vi syns i Östersund, där nästa släktforskardagar ska vara.

Hemma igen efter en släktforskarhelg proppfull med intryck, avtryck och uttryck!  Jag hade en fullproppad men angenäm tågresa från Stockholm, fick mitt hotellrum meddetsamma i ett soligt men kvavt Skövde, och baxade en extremt överfull dragväska till mässhallen. 

Det var när jag skulle därifrån som det skar sig lite mellan mig och Skövde. Ett hejdundrade regn- och åskväder utbröt under bordsdukningen. Med paraply och en spräckt papperspåse lyckades jag villa bort mig från hotellet. När jag gått fel för tredje gången, var jag nära att hojta: 'Jag XXX i Skövde, jag åker hem!' Men eftersom jag ändå inte hittade till järnvägsstationen från där jag var, insåg jag det omöjliga i situationen. Till slut tryckte jag på första bästa dörr som råkade vara öppen. Det visade sig vara en herrfrisör. Men den vänlige unge mannen bakom disken,  skänkte mig inte bara två plastpåsar, han pekade dessutom ut exakt vart jag skulle gå för att hitta hotellet. Och då gick det bra! 

Resten av helgen försvann raskt i en värmedimma, men kantad av god mat och dryck, samt umgänge i nya och gamla vänners lag. Jag hälsade på personer jag inte sett på flera år, och försökte efter bästa förmåga att sälja mina medhavda häften. Stressigt, svettigt, roligt. 

Ett enda smolk i glädjebägaren: jag hade tillsammans med en annan författare samt en förening blivit placerad mycket undanskymt uppe på balkongen. Ingen såg oss där nerifrån. Till och med de som visste var jag stod, hade svårt att hitta mig. Det kom förvisso folk från föreläsningarna förbi. Men de flesta var mer intresserade av toaletterna och caféet, förståeligt nog. Vid förfrågan till funktionär om varför vi tre som hyrt bord måste stå i skymundan här uppe fastän det faktiskt FANNS plats där nere, fick jag svaret att det berodde på att vi inte hade beställt montrar! Förutom det här med resurser, skulle mina tolv utgivna häften se ganska patetiska ut i en stor monter.... Det var stundtals mycket ödsligt där uppe på balkongen, medan besökarna flockades runt utställarna nere på golvet. Det hade ju också varit trevligt att ha lite mer närkontakt med de övriga utställarna. Att utbyta råd, tips och idéer är ju en av grundtankarna med Släktforskardagarna. 

Men några hittade mig i alla fall. Extra kul att få träffa flera stycken som tydligen följer min blogg här regelbundet. Ni ska ha varmt tack för detta! 

Ja, sedan var det bara att samla ihop en nu faktiskt lättare bokväska, klädväska och handväska och embarkera tåget hem igen. Så skönt att äntligen få träffa folk ansikte mot ansikte, kunna prata och skratta utan vrångbilder och väsande telefoner.

Nästa gång blir det Östersund! 

Bilden: Så här såg mitt bord ut när det var färdigdukat på fredagen. Foto: författaren

Eva och Albin Söderström. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Per Albin Söderström föddes 1883-04-20 i Svarttjärn, Lövånger som äldst i en syskonskara på fem barn till föräldrarna Per August Söderström, bördig från nämnda by och hans hustru Josefina Lovisa Pettersson, barnfödd i Vallen, Lövånger.

I unga år utbildade sig Albin till skomakare. Enligt den tidens sed ambulerade han mellan gårdarna och tillverkade skor på beställning. Vid 75 års ålder kunde man fortfarande hitta honom sittandes vid skomakeribordet.

Sin hustru hittade Albin i Ytterbyn, Lövånger. Soldatdottern Eva Katarina Ström f. 1886-12-23, dotter till fältjägaren Samuel Ström, barnfödd i Vebomark och hans hustru Kristina Ulrika Olofsdotter, bördig från Hertsånger, Nysätra. Eva hade två syskon och dessutom en fostersyster. Albin och Eva vigdes 1916.

De då nyblivna makarna övertog hennes föräldrars jordbruk. I deras hem fostrades tre barn, två pojkar och en flicka. Efter giftermålet och övertagandet av gården hade makarna fullt upp att sköta densamma. Man kunde aldrig se Albin sitta med armarna i kors under lediga stunder, för då ägnade han sig istället åt skomakeriet.

Albin Söderström hade alltid agerat efter vad samvetet bjudit honom och han gav gärna en hjälpande hand till sina medmänniskor. Han var känd som en god granne och vän. En kristen livssyn hade alltid präglat honom. Söderström var en stor missionsvän.

Den 17 september 1956 slutade Eva sina dagar. Hon var en hemmets kvinna i ordets rätta bemärkelse. I det "Söderströmska hemmet" rådde alltid harmoni, arbetsglädje och god ordning. Med värme och hjälpsamhet mötte fru Söderström sina medmänniskor. Liksom sin make låg missionen henne varmt om hjärtat. Närmast sörjande vid hennes bortgång var förutom maken och barnen även hennes syskon, däribland missionär Anna Ström. 1963 överlät Albin jordbruket till ena sonen men han själv bodde alltjämt kvar på gården fram till sin bortgång 29 maj 1969, 86 år ung. Närmaste anhöriga var barnen, en broder samt syskonbarn.

Uppdatering lördag eftermiddag: Nu med nya bilder från lördagen.

Pia Skoglund, Annika Kjellström och Viola Brattberg från Skövde släktforskarförening. Bakom dem sitter ordföranden Susanne Petersson. De berättade för mig att allt har gått bra hittills och att de är ungefär hundra funktionärer som jobbar under helgen. Jag frågade Susanne vad som är mest viktigt under ett sådant här arrangemang och hon svarade: "Logistiken". Tack för ett imponerande arbete! Eget foto.

Så här ser det ut inifrån Rötterbokhandeln på mässan. Eget foto.

Karin Bojs signerade sin nya bok. Den tog slut redan på förmiddagen. Eget foto.

Peter Sjölund svarade på frågor och talade om DNA i Rötterbokhandeln på förmiddagen. Rötters redaktör Maria Bratt ställde frågor som kommit in. Eget foto.

Cici från Arkiv Digital höll föredrag. Eget foto.

Invigningsmusiken spelades av Hemvärnets Musikkår Skaraborg. Eget foto.

Fredagens bilder:

Det ösregnar och ska visst göra så hela natten. Ändå är det himla roligt att vara i Skövde. Äntligen! Nu är det släktforskardagar igen, tre år sedan sist, efter två år med enbart digitala arrangemang.

När jag skriver detta är det fredagkväll. När du läser det är det lördag eller kanske senare. Lördag och söndag den här helgen 20-21 augusti pågår Släktforskardagarna i Skövde, en mässa som har allt som har med släktforskning att göra. Idag fredag har vi haft stämma i Släktforskarförbundet och dessutom har alla som är utställare på mässan satt upp sina montrar inför morgondagen.

Viktoria Jonasson. Eget foto.

Den stora nyheten från stämman är att förbundet nu fått en ny ordförande då Viktoria Jonasson valdes att efterträda Erland Ringborg. Välkommen som ordförande, Viktoria! Och tack Erland för dina år som ordförande! Mer om stämman kan ni läsa här på Rötter.

Vi var många ombud på stämman. Eget foto.

Talare som gjorde sina röster hörda under stämman: Daniel Berglund från DIS, Ulf Berggren från Storstockholms Släktforskarförening, Hans-Göran Nilsson från Skånes Släktforskarförbund och sist tackar Viktoria Jonasson för förtroendet sedan hon valts till ordförande. Bakom henne står valberedningens ordförande Rolf Lusth. Eget foto.

Jag tog tåget till Skövde tillsammans med två andra släktforskare från Västerås. De är ombud för Västerås Släktforskarklubb och jag är ombud för Tjust släktforskarförening. En årsstämma kan man kanske tro är ganska formell och korrekt (det stämmer) och förutsägbar (det stämmer inte). Alla beslut blir inte alltid som man tror, inte efter att flera av ombuden argumenterat för sin sak. Men det är det som är demokrati. Årsstämman är viktig, den är föreningarnas möjlighet att besluta om förbundets verksamhet.

Men det allra roligaste är att träffa så många andra släktforskare. Jag vet inte hur många jag stött på i eftermiddag och i kväll med utropet "Vad roligt att ses igen!". Släktforskare från alla håll och kanter i Sverige (även från Finland) samlas vid ett sådant här tillfälle.

Lördag och söndag ska jag arbeta i Rötterbokhandeln på mässan. Det är sjätte året för mig och det är lika roligt varje gång. Vi är ett gäng bestående av förbundskansliets personal och några volontärer, släktforskare som rycker in tillfälligt. Att ses och jobba ihop är en del av upplevelsen att vara med, men också att träffa alla möjliga släktforskare.

Lördag, eller kanske på söndag, ska jag uppdatera det här inlägget med lite fler bilder från helgen i Skövde.

Under fredagen byggdes montrarna i den stora utställningshallen i Arena Skövde. Eget foto.

Jag är säker på att alla släktforskare, kanske rentav alla författare, har samma känsla när budet har kommit med kartongen. När man rivit upp lådan och finner sin nya bok, så tror man först att det är någon annan som har skrivit den. 

Har jag verkligen gjort det här? 

Sedan drar det igång. Den enorma lättnaden: Tänk att jag hann den här gången också! Den nästan lite barnsliga stoltheten: Jag har gjort den här! Ingen annan, utan jag! Och förstås glädjen över att ha kunnat skapa ännu en gång. 

Jag minns att Stieg Trenters förläggare, som enligt egen utsago brukade komma på besök till författaren varje gång det var dags att avsluta en ny deckare, målande beskrev scenen i 'En bok om Stieg Trenter': Iklädd en gammal badrock knackade han till sist ner ordet 'SLUT' längst ner på sidan, rev ur pappret, skrattade och grät'... 

Sedan kommer ångesten. Glömde jag något? Tänk om jag missat något helt idiotiskt skrivfel, som alla kommer att skratta åt? Tänk om ingen vill köpa boken? Borde jag haft med en annan bild på sidan 21? 

Men det brukar lägga sig efter ett tag. För min del har jag nu packat ner ett antal exemplar av 'Det andra Västergötland' som bara precis hann anlända före Släktforskardagarna i Skövde. 

Jag ska vara så fräck, att jag skriver här i bloggen: den kommer att säljas till mässpris vid bord 202. Eller så erbjuder jag ett Västgötaklimax. 

Vad är nu det då? 

Det får ni se i Skövde. Vi ses där! 

Hilda Marklund och Svea Bergström. Fotograf: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. I Brutorp utanför Boliden bodde två kvinnor som skötte sina hemman utan hjälp från karlar. De hette Elin Vesterlund och Svea Bergström.

-De bort’ ha en guldmedalj, yttrade byborna i Brutorp. Elin Kristina Vesterlund var född 1901-09-29 samt uppvuxen i Granfors nära Finnforsberget i Skellefteå socken, dotter till Anders Vesterlund, barnfödd i Granfors och hans hustru Hulda Kristina Nygren, bördig från Norsjö socken. Elin var barn nummer tre i en syskonskara på sex. Elin hade en gård i Brutorp men arrenderade även en del av sitt föräldrahem i Granfors. Sommartid hade hon sina kreatur på det sistnämnda stället. Kreatursbesättningen bestod av tre kor och två grisar. Varje dag åkte hon tre kilometer morgon och kväll för att sköta korna. När hösten stundade, tog hon hem kritterna och skötte dem i den ladugård, som från början var en vedbod men som senare blev en fin liten ekonomibyggnad. Frånsett jorden i Granfors arrenderade hon även jord i Brutorp. I en gammal tidningsartikel sade Elin:
-Det där med korna och de två svinen, det är nästan som en hobby. Man var van vid djur från barndomen och det är nästan svårt att lämna dem. Fast någon vidare affär är det inte.

När Elin började sin bana i Brutorp hade hon ett kapital på 400 kr. Hon fick dock skuldsätta sig för en gård på 4000 kr. Den summan betalade hon av med tiden och gården förbättrades så att den var värd lånesumman flera gånger om. 1958 moderniserades gården. Hon installerade avlopp, byggde badrum, satte in elektisk spis samt toalett med mera.
-En liten skuld har jag väl, men jag tror värdet täcker denna, förklarade Elin försynt i en tidningsartikel från 1958. Arbete och åter arbete var hennes signum. I över 25 års tid arbetade Elin som städerska i Finnforsfallets skola. Den sysslan skötte hon samtidigt som hon tog hand om sin gamla mor och sina två invalidiserade systrar. Den ena var så sjuk att hon var sängliggande och inte kunde vistas uppe. Lägg därtill skötseln av jordbruket. Som extrasyssla bakade Elin, när tiden medgav, ljusugnsbröd och tunnbröd. I unga år hade hon, under fem års tid, haft anställning vid ett bageri i Skellefteå. Hon startade senare eget tunnbrödsbageri i Brutorp som hon drev under många år. I Elins bageri hade Svea Bergström, som också bodde i Brutorp, under några år ”gått i lära” hos henne. Där lärde Svea sig att baka både ljusugns- och tunnbröd.

Svea Margareta Bergström föddes 1904-02-23 i Brännfors, Skellefteå socken som näst yngst av fyra barn till Johan Valfrid ”J.V.” Bergström, bördig från Bjurån, Skellefteå socken och hans hustru Magdalena Fredrika Forsell, barnfödd i Holmfors inom samma församling. Vid fjorton års ålder förlorade Svea sin mor. Åren 1940-1945 var Svea hushållerska i Bjurliden, Boliden. 1950 var hon hembiträde hos sin syster Frida i Brutorp. Frida hade gift sig 1923 och blivit änka 1947. 1953 köpte Svea sin systers och svågers jordbruk i Brutorp. Sveas skötebarn var skogen. Hon gick fram i skogen som en hel karl. Hennes hemman var ett av de mest välskötta i Brutorp.
-A’Sveas skog ser nästan ut som en park, sa en Brutorpare. Det var ingen överdrift. En mer välgallrad skog än hennes fick man leta efter. I en tidningsartikel sade hon:
-Jag har väl int’ gjort allt själv, urskuldade hon sig. Jag har lejt några dagsverken också. Men mens man får vara frisk och slippa värk så går det bra. Att arbeta i skogen är nättopp det roligaste som finns, yttrade fröken Bergström och svängde med yxan lika kvickt som skidåkarna i Eriksbergskojan i närheten. Fyra kor och smådjur hade hon i sin ladugård. Det tog så klart en hel del tid för henne att sköta denna, men alltid fick hon någon dag ledigt. Då satte hon fart på tunnbrödsugnen och beredde storbak. Tagen från bageriet satt fortfarande i. Dessutom hann hon göra något dagsarbete hos grannarna.

Elin räckte gärna en hjälpande hand där så behövdes. Vid religiösa tillställningar i trakten hjälpte hon villigt till såsom kaffekokerska. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasaretts långvårdsavdelning tisdagen 3 mars 1981. Svea flyttade till Skellefteå 1980. Där avled hon också på lasarettet lördagen 30 juni 1984.

-A’Elin och a’Svea är en prydnad för bygden, sade man i Brutorp. Det var så sant som det var sagt. De hade stått för en enastående arbetsgärning. Två kvinnor som visat att det svaga könet emellanåt med skäl kan kallas för det starka. 

Du vet nog att fältskär är en tidig benämning på en kirurg. De utbildades av Kirurgiska Societeten, bildad 1685 men som hade sin grund i Bardskärareämbetet från 1571. Kirurgiska Societeten fungerade som ett skrå, med särskilda privilegier, och utförde examinationer av fältskärer. En fältskär kunde vara lärling, gesäll eller mästare, precis som inom andra hantverksskrån. 1813 upplöstes organisationen.

Kirurgiska Societetens arkiv finns bevarat hos Riksarkivet och har till stor del digitaliserats av Arkiv Digital.

På Riksarkivets hemsida finns en historik och en guide till arkivet. I boken "Kirurgernas historia" (Uppsala Universitet, 2017) skriver läkaren och medicinhistorikern Bo S. Lindberg om fältskärer och på sidan 55 (den finns som pdf-fil) kommer han in på Kirurgiska Societeten.

Det digitaliserade arkivet är ett lite udda och förmodligen ganska okänt arkiv. Av oss släktforskare är det förstås förhållandevis få som berörs av innehållet i handlingarna men för den som har en fältskär i sin släkt kan det nog ge lite kött på benen.

Examensprotokoll finns från 1689 till 1812 och en matrikel över inskrivna och utskrivna lärgossar sträcker sig från 1754 till 1797. Dessutom finns det en del andra handlingar. Matrikeln över lärgossarna har ett alfabetiskt register i början, så där kan du se om din släkting finns med. Så verkar inte vara fallet i volymerna med examenprotokoll.

En av dem som var med vid bildandet av Kirurgiska Societeten var kungahusets livkirurg Baltzar Salinus. Hans far var hovkirurgen med samma namn, Baltzar Salinus, som arbetade för drottning Kristina. Han var född i Marienburg i Preussen och hade kommit till Stockholm 1611. Sonen Baltzar blev ålderman i den nya societeten när den bildades. I det äldsta bevarade examensprotokollet från den 7 januari 1689 finna han med bland de närvarande:

Bildkälla: Arkiv Digital.

Själv har jag ingen fältskär eller annan medicinskt utbildad i min släkt så långt tillbaka i tiden. Därför är detta bara ett litet tips på vad man kan hitta bland de digitaliserade arkiven.

Om det finns ett slut, det är en fråga som säkert många ställts sig.  Sedan är nästa fråga vad det är som ska slut. Att liv tar slut det ser vi alla de mängder av dödböcker som det finns i arkiven, men det finns många andra delar av frågan om slutet.

När det gäller släktforskning så kan man säkert önska sig ett slut på något av alla de problem som dyker upp.  Vart tog min släkting vägen, jag ser vägen fram till en given tidpunkt, sedan bara poff, så är personen som uppslukad. Letande i polisunderrättelser, om de finns för den angivna tiden, ger kanske inget. Inget spår av någon som liknar personen dyker upp i de socknar som kan vara aktuella. Allt tycks vara som upplagt att den bästa teorin är att det funnits utomjordiska besök för länge sedan. Fast den uppgiften är svår att föra in på ett källkritiskt godtagbart sätt.

Eller Kerstin, som dök upp för 10 år sedan och sedan dess poppat upp med viss oregelbundenhet. Att hon funnits vet vi, att hon gifte sig och fick barn vet vi men vem var hon? Var kom hon ifrån och hur såg hennes uppväxt ut. Olika uppgifter om ålder, olika uppgifter var hon  föddes eller var hon bottt, dyker upp, men ger ingen lösning. Olika landsändar pekas ut men inga svar. Med hjälp av DNA från ättlingar så syns små spår men ingen träff.  Att maken också var från Sverige stökar till sökningen en del, är de små träffarna från den ena eller den andra sidan. mtDNA pekar faktiskt till viss del mot norra Sverige och det gör ju att träffarna på släktingar blir svårare, alla är ju släkt med alla i de trakterna.

Fritt foto av Mohammed Rishfaan på Unsplash

Och efternamnet verkar tas av var och varannan person i vissa områden utan att släktskap föreligger.
Senaste är en tidigare okänd notis i en bok, som anger ett födelsedatum som stämmer med vissa uppgifter och att Kerstin är född i Luleå. Ska vi tro på det, speciellt som uppgifterna om maken visar att han blivit tre år yngre än vad han egentligen var. Har Kerstin fått fel födelseår också och hur är det med födelseplatsen. Oj vad jag önskar att letandet ska ta slut, att lösningen plötsligt finns där och att vi kan säga att fallet är löst.

Och på tal om att ta slut, nu är snart väntan på att kunna träffas öga mot öga på släktforskardagarna slut. Tänk att återigen få stå i en monter och svettas över alla frågor, glädjas över all återseenden och sedan när stängningsdags närmar sig fundera på hur benen ska kännas nästa dag. Får nog ta med en stol på hjul så jag kan åka runt utan att göra helt slut på mig. Men det finns ju ett slut på dessa dagar också, men det är inget att se fram mot, nu gäller det att njuta så mycket som möjligt.

Är du i Skövde, kom gärna till FamilyTreeDNA:s monter så kan vi ta ett snack och kanske kan du få reda på lite nyheter och överraskningar.  Ser fram mot att träffas!

Från vänster: Unos syster Helena Sjöström, samt Selma och Uno Sjöström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Fredrik Uno Sjöström föddes 7 augusti 1872 i Umeå som son till poststationsföreståndaren Karl Johan Sjöström och hans hustru Augusta Vilhelmina Nilsdotter.

Uno erhöll tjänst som extra kronojägare i Lycksele 1897. Den befattningen innehade han till och med år 1901 när han flyttade till Skellefteå. Under vistelsen i Lycksele träffade han sin blivande hustru. Hon hette Selma Olivia Åberg och var dotter till fjärdingsman Johan Alfred Åberg samt hans hustru Margareta Johanna Stenlund. Selma föddes 1878-08-09 och utbildade sig till småskolelärarinna. Hon gifte sig 1901 med Uno i Lycksele och flyttade till honom i Skellefteå 1902.

Sin bana inom köpmannayrket började Sjöström som handelsresande. 1910 öppnade han egen herrekiperingsaffär på Stationsgatan i Skellefteå. Affären hade han fram till 1922. Därefter var han under en period knuten till Umeå glas och porslin. Han arbetade för firman tills han började med egen agenturaffär.

I det "Sjöströmska" hemmet fostrades tre barn, en son och två döttrar. En stor sorg för Uno och Selma var när deras ende son avled i spanska sjukan 1918. 1930 bodde familjen på Storgatan 67 i Skellefteå. En tid bodde dessutom tre brorsbarn till Uno hos dem.

Uno Sjöström hade under sina handelsresor i övre Norrland grundligt lärt känna dess folk och bygd. Han var en stor naturälskare, som gärna strövade omkring i skog och mark. Trädgårdsodling var ett annat av hans intressen. 1949 flyttade Uno och Selma till Morön i Skellefteå. Efter en längre tids sjukdom slutade Uno sina dagar den 24 februari 1955. Han hade då länge vårdats i hemmet av sin hustru. När Sjöström gick ur tiden hade även en omtyckt vän, granne och familjefar lämnat jordelivet.

Selmas stora intresse var hemmet och det hade hon skött på ett föredömligt sätt. Hon hade även varit en aktiv medlem i Vita bandet i Skellefteå samt dess kassör. Stilla och försynt vandrade hon sin väg genom livet, avhållen av sina vänner. Hos en av sina döttrar i Skellefteå somnade Selma in 2 mars 1959. Hon hade då varit sjuk under sitt sista levnadsår.

Nu måste jag bara berätta vad som hände mig här om dagen. I veckan som gick var jag i Gamleby och höll två föreläsningar under den då pågående veckokursen för släktforskare. I onsdags handlade det om att skriva släktbok och i torsdags om mindre kända arkiv.

Mindre kända arkiv, det innebär att jag visade en del arkivhandlingar som är intressanta för släktforskare men som kanske inte är så välkända. För varje arkiv hade jag tagit fram lokala exempel med anknytning till Gamleby och Tjust.

Allra först berättade jag om värnpliktskort, som finns digitaliserade av Arkiv Digital. Jag hade hittat ett helt slumpvis exempel på en ung man född 1919 i Gamleby och boende i Dalhem när han skrivs in i militärtjänsten 1940. Sökträffen på honom var den första bilden jag visade för kursdeltagarna och då utbrast en av dem: "Det är ju min pappa!" Först trodde jag att jag hört fel men när jag frågat om bekräftade hon detta, att jag hade råkat välja hennes pappas värnpliktskort! Tala om sammanträffande... Hur stor chans är det att det händer?

Jag hade inte fått veta i förväg vilka kursdeltagarna var, jag skulle ju bara dit och hålla två lektioner. Så det var en stor överraskning, både för kursdeltagaren och för mig. Dottern kände inte till värnpliktskorten så nu fick hon veta lite mer om hennes pappas tid i militärtjänsten. En del visste hon redan, det hade hennes pappa berättat, bland annat att han varit motorcykelordonans.

Givetvis frågade jag sedan för alla andra exempel jag visade om det var någon av kurseltagarna som var släkt med personen, men det var det inte.

Det här är min pappas värnpliktskort. Han var placerad på I 16 i Halmstad och fick handräckningstjänst, det som kallades att vara malaj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett minneskort för min pappa från militärtiden (tyvärr lite oskarp bild). Eget foto.

Varje sommar sedan över 20 år tillbaka (utom under pandemin så klart) ordnar Tjust Släktforskarförening en veckokurs för släktforskare tillsammans med Gamleby Folkhögskola. Jag har varit med som föreläsare en eller två gånger tidigare och det är väldigt trevligt. Gamleby ligger ett par mil norr om Västervik där jag bodde i 38 år så för mig var det att komma till de gamla hemtrakterna igen. Och väldigt roligt att träffa de släktforskarkamrater jag lärt känna under mina år som aktiv i föreningen. Det är jag fortfarande, men numera på distans.

Från det ena till det andra, kan man nog lugnt säga, när jag gör några små besök på olika ställen på Öland. Man kan titta på både det ena och det andra på ön och ibland så hittas det kopplingar som nog ingen trodde skulle gå att hitta. Lite bläddrande i olika skrifter och ibland en känsla av att det här låter intressant, kan det finnas lite mer bakom texterna månntro.

I Köpingsvik, en halvmil norr om Borgholm, så finns det en lång historia. Ett handelscentrum, av vissa påstått större än Birka, fanns under vikingatiden och det berättas fortfarande anekdoter om detta. Men det finns mer att läsa om samhället, en del av det kan dyka upp på de mest underliga platser. När man står i kö på konditoriet, ett konditori med så fantastiska bakverk att många vill handla, kan det vara skoj att ta del av historien. Den börjar 1938 på granntomten, där det redan fanns en bilverkstad och bensinmack, men det fick plats ett litet hus till och två systrar startade ett enkelt bageri.

Efter ett tag kom de över granntomten och där byggde de källare och drog sedan över det befintliga huset på det.  En ganska smart lösning kan man säga, det gäller att ta tillvara på det som redan finns. Kanske fanns den klurigheten i släkten för det verkar som flera i familjen var lite kluriga. När tankarna på hur de gjorde snurrade som mest blev jag störd av att de tjatade på mig att beställa mina godsaker. Och därmed kunde det ha tagit slut.

By Taxelson - Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10654641

Fast på tal om klurigheter, så det dök upp en annan fundering vid ett besök i en kyrka, Högsrums kyrka, som ligger ungefär 1,5 mil söder om Borgholm. Där fanns en beskrivning om hur det först fanns en enkel träkyrka som sedan ersattes av stenkyrka på 1100-talet. Under många år levde man med den kyrkan, det var ganska många härjningar som störde livet och inte var socknen rik heller. Men i början på 1800-talet så blev det lugnare och socknen växte. Alla fick inte plats i kyrkan så något måste göras och då kallade man in en häradsmurmästare, som fick några ritningar till sin hjälp.

Vad som betecknar en häradsmurmästare har jag inte tagit reda på, men det låter som en bra titel. Och namnet Leonard Lindman låter inte så vanligt, så han kan man kanske hitta något om. Och lite klurig var han, om man bara byggde på det gamla kyrktornet lite grann så kunde man använda det till nya kyrkan, precis som en av gavelväggarna. Om han fick bättre betalt genom att spara framgår inte, men vem vet. Klurigheten kanske finns i vissa gener vem vet, även om man nog inte kan se det med en DNA-test.
 
Och följer jag bageriflickorna bakåt, genom att slå lite i kyrkböckerna hos Arkiv Digital, så kommer jag så småningom fram till deras morfars farfar, född 1770, med titeln häradsmurmästare och namnet Leonard Lindman.  Så nu återstår bara att ta reda på lite mer vad en häradsmurmästare gjorde och vad som krävdes för att bli det, sen kan jag gå tillbaka och köpa lite fler godsaker.

Man kan ju inte bara ta ledigt på sommaren, lite släktforskning skadar inte och det håller igång tankarna.  Ha det bra!