Rötterbloggen
Rötterbloggen

Vem var William Matson?

Det skrivs om svensk-amerikaner, en del kända , andra okända. Jag tror att den här personen har satt spår inom olika socknar på västkusten och definitivt inom sjöfartsnäringen.  År 1917 avled skeppsredaren och svenske generalkonsuln William Matson i sitt hem i San Francisco. Det blev några rubriker i Sverige om det men inga större skriverier. Långt senare dök hans namn upp i svenska tidningar och tidskrifter, och även i olika hembygdsbeskrivningar, då speciellt runt Lysekil, där de officiella uppgifterna angav olika födelsetid, men oftast angivet till 18 oktober 1849. William själv sa att han var född nära Lysekil, en bit in i landet.

b2ap3_thumbnail_Matson-old.jpgb2ap3_thumbnail_Matson-old.jpg

 

 

Den egna historien, mestadels numera baserad på berättelse av hans dotter i tredje äktenskapet, var knapphändig och de papper som han en gång haft uppger han själv brann upp i San Francisco, vid den stora branden som härjade staden efter den jordbävning som skakade staden 1906. Hans rederikontor förstördes och där fanns hans få bevarade dokument från Sverige.  Senare har det sagts att det finns, eller fanns, en bibel som han fått av sin mor, som kanske innehöll uppgifter om hans ursprung. Trots stort sökande har inte den bibeln återfunnits.

Det finns några uppgifter, som härstammar från William själv, i brev till svenska myndigheter i samband med hans utnämning till konsul. Han skriver att han föddes nära Lysekil, att han lämnades utan föräldrar vid 5 års ålder, att han konfirmerades när han var 13/14 år och att han lämnade Sverige vid 15 års ålder, som sjöman. Inga uppgifter om föräldrars eller eventuella syskons namn, ingen närmare uppgift om den socken.  I samma brev skriver William att han förstår svenska men att han inte kan tala det. Brevet är skrivet på engelska och William skriver också att han är amerikansk medborgare.

Han kom till New York, där han stannade en period och seglade sedan till San Francisco 1867, där han arbetade som kock och jungman under en period. Han steg i graderna, och får efter några år möjlighet att bli styrman och därefter kapten. Hur han klarar av studier och examen är oklart men han tycks ha bra kontakt med finansiärer i staden och kanske var de imponerade av den unge mannens driftighet. Redan 1871 erhöll han enligt uppgift amerikanskt medborgarskap, om det nu är han som finns i röstningslängderna. Han skaffade ett eget fartyg och började med regelbundna seglatser till Hawaii, förnödenheter som behövdes på sockerplantager i ena riktningen och socker i den andra. Verksamheten växte, både genom investeringar i Hawaii och genom att flera fartyg anskaffades, samlade i Matson Navigation Company. William byggde sin personliga förmögenhet både på rederiet och på finansiering av flertal företag på Hawaii. Någon brist på pengar fanns inte i slutet på hans liv.

b2ap3_thumbnail_matson-1870s-002.jpgb2ap3_thumbnail_matson-1870s-002.jpg


Redan i mitten på 1870-talet gifte sig William med Margaret Neil, i äktenskapet föddes fem barn. I mitten på 1880-talet skilde sig paret, och William gifte om sig med den betydligt yngre Evadne Knowles. Det äktenskapet blev kort, Evadne avled efter några månader och det sägs att det var under mystiska omständigheter, men vad som är sanning eller vad som är rykten blev aldrig klarlagt. William gifte sig kort därefter med Lillie Low och de fick en dotter, Lurline. Denna dotter med make drev faderns företag vidare efter Williams död 1917. Hon har besökt Sverige och försökt leta efter sin fars rötter, och då sagt att förutom det som var tidigare känt att William uppgett att han var född i Brastad och att föräldrarna avlidit vid en brand i en tändsticksfabrik.

Det är många som letat efter Williams ursprung genom tidernas lopp. Otaliga berättelser om tänkbara platser, om föräldrar och syskon, har skrivits. En del socknar har också ansökt om medel till olika projekt från Matsons rederi eftersom grundaren kom just därifrån. Förmodligen har ingen av ansökningarna beviljats. Det har inte varit ett lätt letande, i trakterna runt Lysekil har ju flera socknars böcker helt eller delvis förstörts i brand och kanske var det i någon av dessa förstörda böcker som lösningen skulle ha funnits. Om William seglade ut från Lysekil, finns det då uppgifter i något sjömansregister? Kanske han mönstrade på någon annan stans, han kanske inte blev kvar i födelsesocknen eftersom det finns uppgifter om att han hamnade på barnhem när han var fem år och vilken hamn kan då vara tänkbar. Hur ska hans eget uttalande tolkas, I was born near Lysekil, in the interior of the country, hur långt bort från Lysekil kan det vara. Räknade han med de avstånd han vant sig vid i Kalifornien eller var avståndsbedömningen baserad på en liten pojkes upplevelse.

Eftersom dottern anger att hans föräldrar dog i en brand i en tändsticksfabrik, fanns det en sådan i socknen eller hade familjen flyttat från den socken William föddes i?  Var fanns det tändsticksfabriker och var bodde då de som arbetade där. Otaliga är de undersökningar av tändsticksfabriker, olyckor och personal som gjorts. Men inga kopplingar har hittats, frågan är hur långt bort från Lysekilstrakten kan det ha varit?

Det här är den bild som funnits i många år, många har försökt, men svaret har uteblivit och intresset minskat. Några som funderat mycket på frågan är barn, barnbarn och barnbarnsbarn från det första giftet. De glömdes bort, de fick leva ett enklare liv än vad William levde och de fanns knappt med i testamentet. Vem var han, han var ju ändå en viktig del i deras liv. Minnen i form av berättelser och bilder fanns kvar, ser han inte lite rysk ut på bilderna, det fanns ju många ryska sjömän som kom via Alaska ner till San Francisco. Om han var från Sverige, kunde han ha samiskt påbrå med det utseendet och hur kom man då till Amerika. Många hade ju letat runt Lysekil så det spåret verkade uttömt. Kan Lycksele ha blivit Lysekil, eller finns det något annat namn. Finns det något liknande namn på en plats i Norge, Sverige och Norge var ju en union.  Letandet har fortsatt till våra dagar och nya källor, nya tekniker och nya ögon tillkommer hela tiden. Vem vet, kanske svaret finns nu, lite mer än 100 år efter Williams död.



Fortsättning följer, det vet jag.

 

Fortsätt läs mer
  2519 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
"Falköpings tändsticksfabrik härom året i grund brann upp."Post- och inrikes tidningar 1856-02-21 sida 4.
onsdag, 28 februari 2018 10:37
2519 Träffar
1 Kommentar

Utanför boxen

Box

Du har säkert hört uttryck som: "Tänka utanför boxen" eller "Gå utanför sin komfortzon" - och det är lätt att förstå vad de betyder. Vi fastnar gärna i vanor och rutiner, vet hur de flesta vardagssituationer skall hanteras och känner oss trygga i det. När det gäller att lösa nya problem, på arbetet kanske eller inom föreningslivet eller politiken, räcker inte alltid de vanliga modellerna. Man måste våga tänka nytt och annorlunda - pröva nya infallsvinklar, testa galna idéer, experimentera och provtänka.

För oss släktforskare är det KYRKBÖCKERNA som står för det trygga och invanda. Vi vet hur de fungerar, hur man logiskt och sansat åker slalom mellan ministerialböcker, flyttningslängder och husförhörslängder. Det har vi gjort i alla tider och det kommer vi att fortsätta med. Ibland tar vi hjälp av någon liten bouppteckning, en militär rulla eller kanske en mantalslängd eller två. På senare år har vi börjat åka snålskjuts på nätet, där andras forskningsresultat kan ge goda ledtrådar och nya släktgrenar. Den metoden är emellertid LIVSFARLIG eftersom man aldrig vet vilken kvalitet de nätpublicerade stamtavlorna har. Tumregeln här kan aldrig nog upprepas: Kontrollera vareviga uppgift som du hittar på nätet mot originalkällorna! Det gamla ordspråket om att inte "skåda given häst i mun" gäller inte här. Skåda på! Skärskåda! Detta sagt, är det dock fullt tillåtet att surfa omkring på nätet på jakt efter nya uppgifter, nya ledtrådar och nya infallsvinklar.

Ibland - gaska ofta - kör man fast. Ohjälpligt! Kommer ingenstans! Brick wall! Förfäderna bara försvinner. Det finns inga rimliga ledtrådar någonstans. Det är då det är dags att ta till sig bloggrubriken här ovan om att tänka utanför boxen. Hur gör man det?

a1sx2_Thumbnail1_Bilagor.JPGa1sx2_Thumbnail1_Bilagor.JPG

1. Finns det andra källor?

Det gör det förmodligen. Fram med arkivförteckningarna. Leta efter bilagor, som ofta kan innehålla den förlösande detalj som huvudböckerna tiger med. Leta efter verifikationer! Leta efter räkenskaper! Koncept! Rekonstruktioner! Dubbletter! Allt finns inte på nätet. Ett besök på Riksarkivet eller något landsarkiv av och till kan aldrig skada.     

2. Fel plats?

Kan det vara så att de personer du söker inte längre finns kvar på orten eller, hemska tanke, aldrig har funnits där. Dags att studera geografin lite mer ingående! Hur ser de olika indelningarna ut? Pastoratsförändringar, sammanslagningar, delningar, moder- och annexförsamlingar o.s.v. Och hur ser migrationsströmmarna ut i området eller regionen? Vilka städer eller större orter kan landsbygdsborna tänkas ha hamnat i om och när de flyttade hemifrån? 

3. Tänk flerdimensionellt!

Snöa inte in på personen du inte hittar. Det kan tänkas att det helt enkelt inte går att hitta honom eller henne med hjälp av gängse källor, metoder eller trix. Försök i stället med att utvidga sökperspektivet. Plocka fram alla syskon och syskonbarn, fastrar och mostrar och övriga släktingar. Kanske dyker den saknade personen under någon period upp i eller i närheten av någon av dessa. Var den eftersökta personen gift? I så fall är det kanske den ingifta personens släktkrets som bör undersökas lite närmare. Särskilt nyttigt brukar detta vara i emigrantsammanhang, där släkter och även byar/socknar tenderar att håla ihop i det nya landet.

4. Använd alla nya och nygamla register

Nätet och webbsajterna är fulla med register av olika slag; födelseregister, vigselregister, dödregister, husförhörslängdsregister och mycket annat. Använd dem! Tänk på att svenska (och danska/norska/finska) register också kan återfinnas på utländska släktforskningssajter. Såväl Familysearch som Ancestry och MyHeritage har mängder av nordiska resurser. På samma sätt kan man hitta svenskar i olika danska, norska och finska personregister och databaser och vice versa. Här handlar det inte om någon liten box utan om ett ymnighetshorn, dock med samma varning som när det gäller publika släktträd på nätet: Alla uppgifter MÅSTE kontrolleras mot originalkällorna.

5. Fantisera!

Ibland är läget så hopplöst att bara fantasin återstår. Vad kan ha hänt med den försvunna personen? Fundera ut ett antal scenarier, utse dig själv till djävulens advokat och försök sedan bevisa varför de olika alternativen inte håller. När alla teorier utom en avpolletterats är det kanske just den som är den rätta. 

a1sx2_Thumbnail1_Boxsmiley.jpga1sx2_Thumbnail1_Boxsmiley.jpg

      

Fortsätt läs mer
  3898 Träffar
  0 Kommentarer
3898 Träffar
0 Kommentarer

Välkommen på släktfika

Nu ska jag bjuda er på lite släktforskarfika. Eller snarare släktfika. Trekaffet igår eftermiddag drack vi i makens farmors koppar. Vi åt kakor efter min mammas gamla recept och kakorna låg på assietter från makens mors hemland. Duken på bordet har min faster gjort. Är det så här hos er också? Att ni har släkten närvarande i vardagslivet?


Trekaffet i släktens kaffeservis, på fasters duk, med mammas kakor på svärmors assiett. Servettstället till vänster har min pappa gjort och ljusstakarna i bakgrunden kommer från min andra svärmor Maj. Jag har haft tre svärmödrar, bara den första är ännu i livet. (Karin, skulle du råka läsa detta så vinkar jag lite till dig.)

Min makes farfar var rättare på Helgerums gård, där vi nu råkar bo, för ungefär hundra år sedan. Han dog 1935 och några år senare flyttade farmodern härifrån. Kanske var det då hon packade ner kaffeservisen. Eller gjordes det kanske när hon dog 1954? Den las i alla fall i en kartong som knöts om med snören och någon skrev "Farmors koppar från Helgerum" på kartongen. Min mans båda föräldrar är döda så vi vet inte riktigt när detta skedde. Vi använder inte den här kaffeservisen så ofta men ibland kommer den fram.


För några år sedan hittade vi ett gammalt bleknat fotografi bland min svärfars bilder där kaffekopparna står på bordet. Kanske någon gång på 40-talet?

Kakorna bakar jag lite då och då. Receptet kommer från min mamma, som hade det nedskrivet från när hon var piga i mitten av 40-talet på Bockagården i Rolfstorps socken i Halland. Kakorna heter Hunnestadbullar och jag trodde länge att receptet kom från min farmor, som bodde i Hunnestad när jag var barn. Men det har jag fått veta på senare år att det inte är så. Receptet fick mamma av sin arbetsgivare, frun på Bockagården. Frun hette Herdis Carlsson och kom från Hunnestad (en socken lite närmare Varberg) och därav kommer namnet. Min mamma bakade de ofta när jag växte upp och sedan mamma gick bort 2009 har jag börjat baka dem. Ibland har jag tagit med när jag hälsat på min pappa, men nu lever inte han heller längre.


Nybakat. Mammas kökshandduk i linne, där hon broderat sina initialer G J, får tjäna som bakduk.

Hunnestadbullar är en lättbakad sort och kanske kallas de något annat i andra sammanhang. Här är receptet:
Antal: c:a 50 st (två bakplåtar, och det går med fördel att halvera receptet)
225 gr smör
2,25 dl socker
2 äggulor
1 knivsudd hjorthornssalt (eller en tesked bakpulver)
6 dl vetemjöl
Rör ihop smör och socker, tillsätt äggulorna, sedan mjölet blandat med hjorthornssaltet. Forma till små bullar som penslas med äggvita och doppas i hackad mandel och pärlsocker. Gräddas i 170-180 grader.
Mamma har inte angett hur lång gräddningstid det ska vara och nu kan jag ju inte fråga henne, så jag har provat mig fram. 12-15 minuter är lagom, men håll koll på ugnen. De ska vara lite gyllenbruna.


Herdis Carlsson och hennes makes grav på Rolfstorps kyrkogård för några år sedan. Min mamma arbetade hos henne ett par år.

Min mamma bakade allt och det gör jag också. Både matbröd och kaffebröd. Hembakt är bäst. När mamma var hemmafru på 50- och 60-talet skulle det ju vara sju sorters kakor på kalasen. Så många sorter brukade hon inte ha men tre eller fyra sorter fanns alltid. På vardagar fick vi vetebröd till fika och på söndagar alltid flera sorters kakor. Hon bakade havreflarn, nötkakor, kokoskakor, sockerkaka, sandkakor, bondkakor, chokladsnibbar, havrekakor med russin, snedskurna längder, korintkakor, kardemummaskorpor och en del andra sorter också. Mormor, farmor, mostrar och fastrar, alla bakade hemma då.


Efter mammas död tog jag hand om hennes bok "Sju sorters kakor", som är sönderläst sedan länge. Den är från 1951. Själv har jag en från 70-talet och använder båda. Den andra kakreceptboken kommer från min svärmor nummer två som hette Maj. Maj bakade en hel del men inte lika ofta som min mamma. Mamma var hemmafru men Maj förvärvsarbetade.


Mammas exemplar av "Sju sorters kakor" är välanvänt.

Assietten på vårt kaffebord är en av ett dussin som vi tog hand om när min svärmor Helene gick bort 2011. Helene var född i Lübeck i Tyskland och kom till Sverige 1951, som invandrad arbetskraft tillsammans med en av sina systrar. Jag tror inte att hon hade med sig assietterna då utan de är nog inhandlade vid något senare besök hemma i Lubeck, så vitt vi vet. Vi använder dem varje dag.

Duken på bordet har min faster Gulli gjort. Hon bodde också i Hunnestad och var mycket duktig på att sy, brodera, väva och allt sådant och försörjde sig på det. Hon var en riktig finlirare. Både Gulli, min pappa och alla deras syskon föddes i Rolfstorp. Gulli blev hemmadotter och när mina farföräldrar efter sin pension sålt gården och flyttade till Hunnestad flyttade Gulli med. Efter några år gifte hon sig där men fick inga barn och arbetade med sömnad. Nu är det snart tre år sedan hon gick bort och eftersom hon var barnlös blev det syskonen och syskonbarnen som delade på kvarlåtenskapen. Den här duken valde jag för att den är vacker och passar vårt bord och påminner väldigt mycket om vem hon var. 



Faster Gulli som ung och fotograferad på sin 50-årsdag 1974.

Fortsätt läs mer
  3263 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Hunnestad var ett roligt sammanträffande! Jag har lyckats pricka in tre generationer präster på raken i den lilla församlingen, på... Läs mer
måndag, 26 februari 2018 16:28
Eva Johansson
Helena, vi kanske är släkt. Jag vet ju att du har dina rötter i den trakten, precis som jag. I Hunnestad har jag lite släkt även p... Läs mer
måndag, 26 februari 2018 17:15
3263 Träffar
2 Kommentarer

Min vän mördaren.... ?

Srmland-the-movie-016

Så hette en pocketdeckare med Larry Kent, som jag läste på 70-talet. Ni vet, de där jättebilliga pocketdeckarserierna, som man köpte för någon krona i mataffären. Allihop hade en tjej i två nummer för liten bikini på omslaget, oavsett om boken hette 'Ormen i paradiset' eller 'Storm över Oklahoma'... Jag minns inte så mycket av handlingen, men jag vet att jag tänkte att jag ALDRIG skulle nedlåta mig att så mycket som hälsa på någon som jag visste hade begått ett mord...

För ett par veckor sedan, fick jag i min hand ett brev som kommit till våra grannar Sveriges Släktforskarförbund. Det var en amerikan som bad om hjälp med att spåra några svenska släktingar. Chris Henning och jag hjälptes åt, och hittade ett par dödsannonser, som vi kopierade på papper och skickade till den uppgivna adressen. Någon e-post fanns inte uppgiven i brevet.

För ett par dagar sedan, kom brevet i retur! En gul remsa på kuvertet förkunnade att 'brevet inte kunde levereras'. Jag gick då in till Förbundet och frågade Mikael Hoffsten om han möjligen hade kvar kuvertet, så att jag kunde se efter om jag skrivit fel adress.

Det hade han inte, men på nätet hittade han tämligen snabbt amerikanen ifråga. Det visade sig att han satt i fängelse, dömd för att ha mördat sin tioåriga dotter år 2006!

De ord som saknades i adressen var uppenbarligen 'correction center' (jag utelämnar ortnamnet), alltså 'fängelse'! Förståeligt om han inte ville uppge detta, troligen trodde han inte att vi skulle svara om han skrivit att han sitter i fängelse. Det förklarade också varför han inte hade e-post.

Vad göra i en sådan situation? Låtsas som det regnar, stoppa brevet i ett nytt kuvert, korrigera adressen och skicka? Slänga brevet i papperskorgen hellre än att betjäna en mördare?

Vi undertecknade ju följebrevet med våra namn, Chris och jag. Kommer vi att registreras någonstans som någon sorts 'kontakter' till den dömde mördaren?

Vår släktforskningsintresserade mördare sitter på livstid, dömd till 100 års fängelse. Det verkar inte troligt att han kommer ut, och kan fortsätta göra skada.

Vi rådslog, och Chris menade att 'då har han i alla fall något vettigt att göra'.

Så jag stoppade brevet i nytt kuvert, korrigerade adressen....

Men nog känns det lite konstigt i maggropen.

Släktforskning kan vara riktigt kusligt ibland....

Bilden föreställer skamstocken i Ytterselö kyrka, Södermanland

Fortsätt läs mer
  2928 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Åhlén
Vilken historia!Klart att han skall få den information ni hittat!
fredag, 23 februari 2018 12:57
Helena Nordbäck
Ja, det är faktiskt första gången under mina snart 25 år på GF, som jag har råkat ut för detta... Brevet är på väg, men vi får väl... Läs mer
fredag, 23 februari 2018 13:21
Bengt Welander
En intressant frågeställning. Hur hanterar vi det som dyker upp i vår forskning? Om vi hittar en grov förbrytare bak i tiden, välj... Läs mer
fredag, 23 februari 2018 15:34
2928 Träffar
3 Kommentarer

Anbytarforum, facebook eller .........

För länge sedan var jag beroende, beroende av att avsluta varje dag med att läsa allt nytt som dykt upp i Anbytarforum. Det kunde finnas något intressant, något nytt att lära sig eller kanske fanns det ett svar på någon av de frågor som jag hade utestående.

Olika ämneskategorier syntes och de mest intressanta besöktes för att se hur de utvecklades.

Det var lätt att hitta bland alla möjliga ämnen, även till de som inte var direkt släktforskning utan lite mer i utkanten, arrangemang, kurser och ibland en del intressanta spörsmål runt föreningar och förbund.

Ibland skälldes det på varandra när det fanns olika uppfattningar, vilken släktgren var det som bodde i vilket hus och vilka barn fick de, tillsammans eller med någon annan. Långa redogörelser, med så många källhänvisningar att det var nästan omöjligt att hinna med att läsa innan ett antal inlägg till kommit in och vänt allt på ända. En del trådar är så gamla med så många inlägg att den ena sidan med historiska inlägg efter den andra dyker upp när ämnet plockas upp. Men, och det är det fina, allt är sökbart och det går att plocka fram mycket som, i andra lösningar är fördolt.



b2ap3_thumbnail_Anbyt.jpgb2ap3_thumbnail_Anbyt.jpg



Jag vet inte hur många mail jag fått under senare år, som ställt till det en del. Minnet kanske inte är det bästa men visst är det svårt när någon skickar ett mail och skriver: Jag tror att vi är släkt för jag ser att du beskriver min mormors fädernegård och de som bodde där. Ja, ibland ser det ut så och ibland är det på engelska, men med samma innehåll.  Ett nervöst letande i släktträdet, vilka kan det här vara och var ser de texten. Kära mailskribent, var kan du ha hittat dessa uppgifter, blir ofta retursvaret. Känns nästan pinsamt att inte veta vad jag kan ha sagt. Jodå, du skrev det 2006-12-10, i ett svar till en Nyman på en fråga om Sänsjö. I det läget känns det skönt att inte tillhöra veteranerna på Anbytarforum, det är bara 15 år sedan jag började skriva. Tänk de som varit med längre, hur mycket har inte de att komma ihåg.

b2ap3_thumbnail_Anbyt1.jpgb2ap3_thumbnail_Anbyt1.jpg

Jag tror inte risken är så stor med alla de inlägg som idag görs i de hundratals Facebook-grupper som idag behandlar släktforskning i olika former. Ett inlägg görs, svaren ges och sedan försvinner kunskapen ner bland trådarna. Nästan lite som den konsumtionshysteri som föregick den till som är nu, då vi talar om hållbarhet. Fast det tänket har ju inte nått oss på facebook, vi svarar på samma fråga gång efter gång. Nu måste jag tillstå att jag har absolut inget emot alla de grupper och människor som finns. Det blir underbara möten och släktforskningen når oerhört mycket längre ut nu än bara för några år sedan. Grupperna är en del av den kulturändring vi ser. Allt mer material digitaliseras, söktjänsterna byggs ut och nu kan man leta i 1000-tals arkiv sittande hemma i soffan.

Kommer vi att komma tillbaka till den tid då alla använde Anbytarforum och inget annat (vi kan just nu glömma de som försökte konkurrera med liknande teknik, de är nog borta nu. Jag tror inte det, men kanske får den Anbytarforumskribent som för 5 år sedan skrev att facebook tar snart slut, ungdomarna har redan lämnat den lösningen. Kanske är släktforskarna lite mer svår rörliga, vi var inte med i starten, men nu körs det hårt.

Tittar vi oss omkring, och försöker förstå vad som kommer att hända, så lär vi aldrig se en tillbakagång till hur det var förr, men kanske börjar vi sakta inse att det finns behov av att spara all den kunskap som förmedlas via sociala medier. Det finns små embryon till tjänster som samlar ihop det som skrivs och med hjälp av liknande program som idag används för att behandla stora datamängder till företag, börjar samla på sig information om andra ämnen. Får vi se kopplingar mellan jättarna som levererar släktforskartjänster, Facebook och Anbytarforum (och liknande i andra länder). Kanske, tiden får utvisa.

Andra kopplingar ser jag redan nu. Mödosamt hopskrivna inlägg, med genomtänkta formuleringar och beskrivningar, som finns på Anbytarforum dyker plötsligt upp i tryckta verk. Någon återanvänder ett inlägg, kanske skrivet som svar i en lång kedja, i en helt annan miljö. Jag hoppas med tillåtelse av den som skrivit inlägget i Anbytarforum, men vem vet.  Undrar om vi får se facebookinlägg som delar av framtida genealogisk litteratur. 

Funderingar, men inga svar, men jag önskar att fler gör en upptäcktsresa bland allt ”godis” som finns i Anbytarforum. Sätt av en kväll och titta runt, det finns oerhört mycket intressant att hitta.

 

Fortsätt läs mer
  3353 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Tänk om man på något digitalt klurigt sätt kunde excerpera fram alla släktnamn, yrken och socknar m.m. från vimlet av Facebook-dis... Läs mer
onsdag, 21 februari 2018 22:31
Mats Ahlgren
Idag kanske det känns som en dröm, men vem vet när det blir möjligt. Risken att materialet inte sparas så länge är nog största hot... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 12:00
Magnus Sälgö
Lösningen kommer från samma person som "skapade" internet Tim Berners Lee. Han säger till oss att länka data med data jmf dagens w... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 17:42
3353 Träffar
3 Kommentarer

d'Aubigné - s'il vous plait!

Lund-1789

Det måste erkännas: Jag tycker om ovanliga namn! Namn som sticker ut, namn som man inte riktigt förstår var de kommer ifrån eller hur de egentligen ska stavas. Sålunda har jag genom åren intresserat mig för en rad släkter med "lustiga" namn, till exempel PICULELL, PILO, GEORGII, NISSVANDT, KÖKERITZ och de FALCK. Och så det här namnet:

d'Aubigné

Det kom till mig för precis 50 år sedan som en del i ett litet uppdrag kring handskmakarsläkten LÖFBERG i Ystad. 1809 gifter sig handskmakardottern Greta Catharina Löfberg (*1785) med handskmakaregesällen Johan Abraham d'Aubigné (1783-1855) - men det blir ett kort äktenskap. Redan efter något år överger Greta man och barn och försvinner spårlöst, liksom tre av hennes Löfbergska systrar. Skilsmässan från den förlupna hustrun blir klar 1815.

Om man tänker sig att namnet ERIKSSON kan skrivas på 31 olika sätt - på hur många sätt tror ni att namnet d'Aubigné kan tolkas och förvanskas? Precis hur många som helst. Den första förekomsten i Sverige hittar vi i Malmö Garnisonsförsamling 1778:

a1sx2_Thumbnail1_1778-Malm.JPGa1sx2_Thumbnail1_1778-Malm.JPG

Det är alltså en vigselnotis för Volonteuren Johan Hindrich Dobinge och hans trolovade, Maria Helena Nisswandt, "Dobinge" är en smula svårt att analysera. Ibland står de "Doubinie" eller "Daubinie" - och vid något enstaka tillfälle lyckas man få till den korrekta versionen: d'Aubigné. Makarna d'Aubigné får fem barn, de två äldsta födda i Malmö, de senare i Lund, där mannen står som "Hårfrisör" och "Språklärare". 

  1. Hedvig Christina d'Aubigné  (1779- ????). Enligt Leonard d'Aubignés släktanteckningar från 1902 skall hon ha varit gift med en grosshandlare F Nielsen i Köpenhamn. Någon lämplig sådan har jag dock aldrig lyckats hitta. (Hjälp! - alla danska släktforskarvänner) 
  2. Gustava Maria d'Aubigne (1780-1870). Hon flyttar också till Köpenhamn, gifter sig 1812 med en vinhandlare Niels Langballe (1783-1851) och får fyra barn. Det blir också tre barnbarn och tre barnbarns barn, men sedan dör släktgrenen ut.
  3. Johan Abraham d'Aubigné (1783-1855) - handskmakare i Ystad, Halmstad och slutligen Laholm. Gift tre gånger - nio barn. Från honom härstammar alla nu levande grenar av släkten d'Aubigné. Där finns det handskmakare, kopparslagare, pärlfiskare och cirkusartister.
  4. Peter Niclas d'Aubigné (1786- ????) - Sergeant vid Södra Skånska Infanteriregementet, och senare Kakelugnsmakaregesäll. Gift i Skåne 1817, överger han omkring 1826 sin familj och flyttar runt mellan flera mellansvenska städer. Det sista livstecknet är när han 1840 sägs flytta från Linköping till Örebro. Hans skånska ättlingar kallar sig Gullberg.
  5. Christopher d'Aubigné (1789-1871) - Grosshandlare i Helsingborg och Söderköping, senare Notarius Publicus i Stockholm. Gift 1818 med adelsdamen Carolina Gustava von Bergen (1792-1864). Makarna får 12 barn och 15 barnbarn, men endast 3 barnbarns barn, alla de senare ogifta. Släktgrenen utdöd. 

Men var kommer då denna släkt ifrån? Stamfadern, Johan Hindrich d'Aubigné, förekommer inte i någon husförhörslängd, vare sig i Malmö eller Lund. Vi vet inte när eller var han är född, bara att han inte blir så gammal. Hans hustru, född Nissvandt, kallas tidigt änka. En inflyttningsattest i Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv från 1790 ger förklaringen:

Marija Helena Nissevandt, Änka efter Johan Henric Doubenjé, som aflidit under det han war i tjenst på Örlogs Flottan under Kriget, är efter denna sin Mans död, stadd i största fattigdom med 5 barn, Döttrarne: Hedvig Christina och Gustava Maria enligt företedt bevis, födde i Malmö, den förra född den 24 Januarii 1779, den sednare d: 17 November 1780, Sönerna födde härstädes, Johan Abraham den 13 Septemb: 1783, Niclas Peter den 12 Januari 1786 och Christopher den 16 December 1789. Lund den 5 Oct: 1790. Henric Schartau. 

Aha, Örlogsflottan, kriget mot Ryssland 1789-1790. Där har vi det. Möjligen går det att hitta honom i någon gammal rulla där, men även om detta skulle lyckas är sannolikheten för fler ledtrådar kring hans ursprung ringa. Finns det några andra ledtrådar att gå på? Under århundradena har familjen kokat ihop flera fantasifulla teorier, de flesta knutna till kända historiska personligheter med detta mycket franska namn, till exempel:

  • Théodore Agrippa d'Aubigné, (1552-1630) - fransk författare.
  • Françoise d'Aubigné "Madame de Maintenon", (1635-1719) - fransk hovdam; mätress och morganatisk hustru till kung Ludvig XIV av Frankrike
  • Merle d’Aubigné, (1794-1872) , schweizisk reformert teolog och kyrkohistoriker. 

Inom familjen viskas det också om en fransk general, giljotinerad under franska revolutionen, vars son i sista stund lyckades fly till Sverige. Allt detta är naturligtvis nys. Däremot finns det en liten passus i ovan nämnda släktanteckningar, där Leonard d'Aubigné (1828-1910) om sin släkts ursprung skriver följande: 

a1sx2_Thumbnail1_Slktregister.jpga1sx2_Thumbnail1_Slktregister.jpg

Stammfadren född i Paris, Frankrike, Jean d'Aubigné, Greve och tjänstgörande General, död 1768, hadde i sitt äktenskap 2 barn, en son och en dotter. Sonen Euchen kom till Sverige vid 17 års ålder för att av Fadrens önskan ingå äktenskap med en fröken Lejonram, dotter till General Lejonram i Skåne. Enligt båda fädernas önskan men detta blev ej av utan han gifte sig utan fadrens tillstånd med en Fröken Nisevant, Maria, dotter till Fabriksägaren Nisevant i Landskrona.

Vad ska man tro om detta? Fria fantasier? Förmodligen! Dock är det en liten detalj som sticker ut: Fröken Lejonram, dotter till General Lejonram i Skåne. I många år letade jag efter en lämplig general med detta namn, men utan framgång. Vid en faddergenomgång för Johan Hindrich d'Aubignés barn, decennier senare, slog dock blixten plötsligt ned:

a1sx2_Thumbnail1_1779-Malm.JPGa1sx2_Thumbnail1_1779-Malm.JPG

Ser ni? En av faddrarna är "Fröken Biörnmark". Kan det va' nåt? Kan en björn ha förvandlats till ett lejon i Leonard d'Aubignés minne? Fram med Elgenstiernas ättartal och Adliga ätten von Björnmarck. Det är med stigande upphetsning man tar till sig följande:

ABRAHAM BJÖRNMARCK, adlad von Björnmarck *1698 23/12 i Stockholm †1776 8/9 i Malmö, militär karriär… bl.a. “1760; överstelöjtnant vid garnisonsregementet i Stralsund. 1766; överste för kronprinsens reg. 1766, generalmajor 1772, kommendant i Malmö s.å.” Gift 1737 m Charlotta Margareta Ulf *1714 30/5 †1767 28/9 i Malmö. Barn; (bl.a.)

1/ DOROTEA ELISABETH 1739-1808 Gift 1763 på Padasjoki i Finland med översten Carl David Blomcrantz 1718-1790

2/ NIKLAS PETER 1741-1813  överste i armén

3/ HEDVIG CHARLOTTA *1743 11/10 i Halmstad  †1789 25/8 i Malmö. ogift

4/ EVA MAGDALENA  1744-1790 Gift 1770 m majoren Jonas Samuel Klingstedt 1732-1805

Lägg märke till att Johan Hindrich d'Aubigné kallar sin äldsta dotter HEDVIG, naturligtvis efter faddern, Fröken Björnmarck, att äldste sonen får heta ABRAHAM, naturligtvis efter "Generalen", och näste son NIKLAS PETER - exakt efter Fröken Biörnmarcks bror. Var finns sambandet? Klart är att Johan Hindrich måste ha kommit till Malmö 1772, förmodligen tillsammans med sin eventuelle släkting eller bekant, Abraham Björnmarck. Om han då skulle ha varit 17 år gammal, enligt Leonards anteckningar, torde han vara född omkring 1755. Kan det tänkas att relationen/sambandet mellan ätten Björnmarck och släkten d'Aubigné står att finna vid Garnisonsregementet i Stralsund. Snabbt in i rullorna där och ut på andra sidan med följande:

1760 Soldat nr 104 i femte korpalskapet [ingår i majoren von Böhnens kompani vid Stralsunds garnisonregemente]
JEAN BAPTISTE d'AUBIGNÉ

Ålder                                              32½ år
Tjänsteår                                          11
Född.                                              Champagne
Religion:                                          Catholsk
Kommenderad på Rudön  (kan det vara "Rügen")       

Soldaten Jean Baptiste d'Aubigné förekommer också i 1762 års rulla där det om honom tyvärr står "avskiedas liderlig och annars oduglig”. Kan detta vara Johan Hindrichs far? Var han måhända gift med en Björnmarck? Eller förlovad? Eller hade de en affär? (Han var ju liderlig ...) Eller var det Johan Hindrich själv som skulle giftas bort med den 12 år äldre Fröken Hedvig? Knappast! Men titta - står inte födelseorten för Jean Baptiste där i rullan:

b2ap3_thumbnail_Close-up-of-explosion-of-champagne-bottle-cork2.jpgb2ap3_thumbnail_Close-up-of-explosion-of-champagne-bottle-cork2.jpg

Champagne! Den korkar vi upp!

 ... och sedan bär det av till något lämpligt arkiv i departementet Champagne i Frankrike!

 

 

Fortsätt läs mer
  2859 Träffar
  0 Kommentarer
2859 Träffar
0 Kommentarer

De okända döda

Har du tappat bort en gammal släkting någonstans på vägen genom livet? Någon som bara försvunnit utan att lämna spår efter sig? Inte så ovanligt för den som släktforskar, misstänker jag.

En förklaring av många kan vara att personen dött någonstans där han eller hon inte varit känd. Kanske stadd på resa och med borttappat respass eller flyttbetyg. De allra flesta människor är märkligt nog bokförda någonstans ända från födelse till död, men en och annan har uppenbarligen slunkit igenom nätet.

Under mina år som släktforskare har jag några gånger när jag letat i dödböcker stött på sådana fall där mer eller mindre okända människor hittats döda. De har tagits om hand och begravts och prästen har säkert gjort vad han kunnat för att få fram en identitet. Men det har inte alltid gått.

Den 29 mars 1789 begravdes en okänd man på Strövelstorps kyrkogård i nordvästra Skåne. Det var en vandringsman eller tiggare som kommit dödligt sjuk hem till Per Johansson. Mannen var så sjuk att han inte kunde tala och alltså inte berätta vem han var. Den 27 mars dog han och ingen visste vem han var, trots att han verkar ha besökt socknen tidigare och då "slagit sig fördärvad".


Från Strövelstorps ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 25 oktober 1863 begravdes en man som prästen kallade "En okänd mansperson" i dödbokens spalt för de dödas namn. Men i en anteckning i anmärkningskolumnen finns upplysning om vem han troligen var. Mannen hade hittats mördad i närheten av Löfstad värdshus och kunde begravas efter häradsdomarens beslut. Det verkar som om prästen gjort ett tillägg om namnet, kanske kom det fram senare. Där står det "Förmodas hafwa hetat Johan Swensson Åström ifrån Eksjö Landsförsamling", men det var ett förmodande.


Från Kimstad ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

I maj 1872 hittades ett manslik i Grythyttans socken. Mannen hade en gesällbok på sig och prästen har skrivit i dödboken att man antar att det är den dödes gesällbok. I så fall hette han Vilhelm Laurentius Fuhrman och var kringvandrande skomakaregesäll, född i Karl Johans församling 1831. Det man visste var att Fuhrman hade varit hos torparen Jan Jansson i Domvik i februari och gått därifrån sent på kvällen "något rusig och försedd med brännvin". Liket hittades intill en obebodd stuga som man trodde att Furhman stannat till vid, lagt sig och somnat och sedan förfrusit.


Från Grythyttans ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.


Ovanstående tre exempel är bara sådana jag råkat få ögonen på. Säkert finns det många fler exempel på att okända hittats och begravts.

Fortsätt läs mer
  2315 Träffar
  0 Kommentarer
2315 Träffar
0 Kommentarer

Brända juveler

095

'Den röde hanen' är en lika regelbunden som ovälkommen gäst i våra städer och byar genom historien. Brunnit har det gjort, och förödelse har det blivit.
För oss släktforskare kan man kanske tala om en 'brandmur', åtminstone vad gäller kyrkböckerna.
Själv har jag dystra erfarenheter av en familj som började sin bana i Surteby-Kattunga, Västergötland, för att sedan flytta till Sibbarp, Halland. Båda de orterna har brunna kyrkböcker! Och naturligtvis är de uppbrunna precis den period som jag var intresserad av. Murphys lag för släktforskare!

'Borgmästaren grät och bad, biskopen svor och släckte'. Var det branden i Karlstad?

Jag minns när jag skulle börja forska i Skellefteå landsförsamling. Det är så länge sedan att det var mikrokort som gällde fortfarande.
Jag kommer aldrig att glömma synen av de svarta 'sorgkanterna', de syntes tydligt redan innan jag stoppat in dem i apparaten.

Vem var den okände hjälte som uppenbarligen riskerade livet för att få ut kyrkböckerna i sista sekunden? Borde han/hon inte få en staty någonstans?
Jag skänker gärna en slant till uppförandet av en sådan!


Min älsklingsstad Varberg har brunnit extremt många gånger, men lyckligtvis tycks det inte ha drabbat kyrkböckerna. Att stadens äldsta husförhörslängder är både sena och usla har nog andra orsaker...
Albert Sandklef, Varbergs store (om än inte alltid helt tillförlitlige) hävdatecknare, konstaterar att 'I Varbergs historia förekommer alltför mycket eld och alltför lite vatten'.


Enligt Varbergs allmänna rådstuguprotokoll 1719 föreslår borgmästare Isac Himmelberg att staden ska inköpa en 'spruta'. Förslaget bifölls, men vid allmänna rådstugan år 1729 tillfrågades samme borgmästare av gästande landshövding och landssekreterare om hur det förhöll sig med brandutensilier. Borgmästare Himmelberg, sannolikt något kallsvettig, tvangs medge att förslag om inköp godkänts, och pengar fanns anslagna till inköp av brandspruta, men någon sådan fanns alltså inte inköpt, trots att tio år gått sedan beslut fattats i ärendet. (Inte utan vissa likheter med dagens byråkrati på sina håll....)
Ingen brandspruta noteras som  inköpt i de följande årens protokoll heller.
När Varberg brann år 1767 hade man faktiskt skaffat två brandsprutor, men, som det stod i protokollet året efter branden, så hade elden inte bara förtärt kyrka, samtliga publika byggnader och 67 privathus, utan också 'begge stadens sprutor och öfriga brandredskaper'... !
Brandsprutorna brann upp, således.
Men som den berömda fågel Fenix, har Varberg, liksom de flesta andra nedbrunna orter, rest sig ur askan och levt vidare.
Själv var jag i Varberg första gången 1998, och sedan dess längtar jag dit permanent. Men det är en annan historia!

Fortsätt läs mer
  1589 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Åh, den där frustrationen känner jag så väl igen eftersom jag också har släkt både i Surteby och i Sibbarp från tiden när kyrkböck... Läs mer
fredag, 16 februari 2018 00:03
Helena Nordbäck
Vad gäller Sibbarp så är det ju så ini bänken retsamt att det finns kyrkböcker fram till 1760! Men inte senare... S-K är ju rejält... Läs mer
lördag, 17 februari 2018 22:56
Gunnar Håkansson
Det där om borgmästaren och biskopen kan nog gälla många städer, men jag har hört det om Uppsala.Gunnar Håkansson
fredag, 16 februari 2018 08:51
1589 Träffar
6 Kommentarer

Att följa en anfader ut i krig

b2ap3_thumbnail_Daniel2017_webb2.jpgb2ap3_thumbnail_Daniel2017_webb2.jpg

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Daniel Johnsson, Vimmerby – som är pappa till bloggen Anforskning och ett bekant ansikte för de som är med i Facebookgruppen Släktforskning som han administrerar tillsammans med en handfull släktforskarkollegor. I det här blogginlägget får vi följa med en av hans anfäder ut i krigens Europa.

Idag är vi mer beresta än någonsin, så gott som varje år åker vi på någon längre resa, och inte allt för sällan till fjärran land. Synen vi har på våra förfäder, de som brukade jorden är att de sällan ens lämnade socknen de föddes i. Möjligen att de åkte på en marknad nästsocknes, och där träffade sitt livs kärlek. Men det fanns ändå de som kunde få se andra länder trots att de var födda i en fattig torparfamilj, och det var soldaten, eller knekten som han också kallades.

Att bli soldat var för många enda sättet att få ett litet torp och en bit jord att bruka för att kunna försörja sig och sin familj. Flera gånger per år träffades soldaterna i kompaniet vid kompanichefens hem för att exercera, det vill säga träna, öva strid och skjuta. Varje år hölls dessutom regementsmöte, vanligen på början av sommaren i maj eller juni. Regementsmötena höll på i två, tre veckor. Det var på dessa möten som man träffade andra soldater från många andra socknar, och när knekten sen kom hem så hade han mycket att berätta, både nyheter och skvaller. Det här var tiden före dagstidningarna blev vanliga, så alla lyssnade intresserat på vad knekten hade och berätta.

Vart tredje år var det generalmönstring. Det var här som soldatens hälsa och kondition kontrollerades, bedömdes han inte vara stridsduglig längre så fick han avsked. Samtidigt godkändes alla rekryter (nya soldater) och de skrevs då in i generalmönsterrullan. Mösterrullorna finns digitaliserade (avfotograferade) hos Arkiv Digital i färg och hos Riksarkivet i svartvitt.

Min morfars farmors farfar var Magnus (Måns) Månsson, född den 14 juli 1769 i Wrångtorpet i Vimmerby stadsförsamling. 1790 när han fyllde 21 år så gifte han sig den 7 april med pigan Greta Samuelsdotter från Applekullen. Men två månader tidigare hade han antagits som soldat vid Kungliga Kalmar Regemente.

Att Måns är soldat ser man i husförhörslängden, och han anges även vid barnens födsel vara soldat. Ibland kan man ha tur och soldatnumret är inskrivet i husförhörslängden, men allt som oftast saknas det. Man kan då göra en sökning i Centrala Soldatregistret:

Centrala soldatregistret

Och här hittar vi Måns, han tillhörde rote Släta nr 55, och Kalmar Regemente. Registret är inte komplett, så det förekommer ofta att man inte hittar sin soldat när man söker.

SoldatRegister

Hos Arkiv Digital får man upp de regementen som soldaterna tillhörde när man söker på en ort. Bodde man i Frödinge vilket Måns gjorde, så tillhörde man antingen Kalmar Regemente eller Smålands husarregemente.

Om rotenumret inte står i husförhörslängden och soldaten saknas i Centrala soldatregistret, så kan man använda sig av Grill som är ett bokverk från mitten på 1800-talet i fyra band. Grill finns digitaliserad hos Arkiv Digital (ej hos SVAR) så börja med att välja Arkivtyp Tryckt litteratur, dubbelklicka på Tryckt litteratur Sverige och välj GrillReg:1 (v792967.b10). Här ser vi att Frödinge socken finns i I:174, II:165 och IV:33.

Grill

I andra volymen sida 165 får vi träff, Släta 55. Detta förutsätter förstås att man vet vilken soldatrote torpet tillhörde. Som tur är så hade soldatroten oftast samma namn som huvudgården inom roten, i vårt fall Slätö. En soldatrote omfattade ungefär tre gårdar, medan en vanlig husförhörsrote omfattade som regel fler gårdar än tre.

Eftersom Måns blev antagen 1790, så bör generalmönsterrullan för 1793 vara den första som han finns med i, och efter lite bläddrande hittar vi honom på sida 77 (v60226.b83.s77):

MånsStorm

Vi får nu reda på en hel del. Numret 193 är Måns nr i Regementet, och 55 är hans nummer i det kompani han tillhörde. Genom att bläddra tillbaka till sidan 58 ser vi att Måns tillhörde Överste Löjtnants kompani, och att de detta år inledde generalmönstringen den 17 juni på Mariannelunds slätt.

Går vi tillbaka till sida 77, så kan vi se att Måns den 25 februari 1790 ersatte föregående soldat Carl Johansson Rosberg som dog den 2 november 1789. Måns har nu också tilldelats soldatnamnet Storm. Han är vid mönstringen 24 år och 3 månader, samt varit soldat i 3 år och 3 månader. Han är 5 fot och 7½ tum lång, gift samt smålänning.

Genom att vi nu har numren 193/55 är det lätt att i de följande generalmösterrullorna hitta Måns. Vid generalmönstringen 1806 var Måns kommenderad till Pommern (på grund av Pommerska kriget 1805–1807).

Den sista rullan som Måns förekommer i är den för år 1822 (v60231.b96). Han har då fyllt 53 år och varit soldat i hela 32 år. Längst ut till höger står en intressant anteckning: ”Får asked med anmälan till underhåll; bewistat 1808, 1809, 1813 och 1814 årens Fälttåg, tjent mycket wäl.”

MånsStorm2

Här får vi med andra ord reda på vilka fälttåg som Måns faktiskt deltog i. Jag beslöt nu att besöka biblioteket, och på den lokalhistoriska sektionen hittade jag två böcker; Kungliga Kalmar Regemente på Hultsfreds slätt 1685-1918 av Rune Frode, 1984 och Kungliga Norra Smålands Regementes Historia 1623-1973, 1973. Tack vare dessa böcker kunde jag nu få en mer detaljerad bild av Måns liv som soldat. Bland annat så var han:

1808 i maj månad på Gotland för att där möta upp ryska soldater som ockuperat ön. Måns tillsammans med de andra soldaterna lyckades i en snabb aktion och med beslutsamhet få ryssarna till vapenstillestånd, och kort därefter lämnade ryssarna Gotland. I slutet av Finska kriget var Måns med i operationerna i Västerbotten kring Sävar och Ratan, vilket var hösten 1809. 1813-1814 var regementet i norra Tyskland, där de marscherade förbi städer som Hamburg, Leipzig och Brüssel. Därefter hann Måns knappt hem till Småland innan det i juni 1814 var dags att marschera iväg mot Norge. Där skedde de sista stridigheterna för Måns och Kalmar Regemente den 6 augusti 1814 vid Rakkestads kyrka. Härefter var det slutkrigat för Måns. 1815 var största delen av Kalmar regemente kommenderad till att arbeta med grävandet av Göta kanal.

Så nog var han berest min morfars farmors farfar, även om han fick gå alla dessa mil till fots… Dessutom blev han far till tio barn och efter soldatlivet även kyrkväktare då han var både läs- och skrivkunnig.

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Daniel Johnssons blogg Anforskning.

Fortsätt läs mer
  1845 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
sune Hansson
Bra och tydlig skrivning om att leta fram våra soldater vägar.
torsdag, 15 februari 2018 12:09
1845 Träffar
1 Kommentar

Överklagan eller klagan

Jag har den senaste tiden blivit inblandad i frågor som rör myndighetsutövning och sett hur konstigt det blir ibland. Om individen gör fel, så får den stå sitt kast och vara beredd på konsekvenser. Om en myndighet gör fel så får individen stå sitt kast och vara beredd på konsekvenser. Konstigt så det kan bli.

Att samtidigt försöka förklara att det finns rättigheter men också en uppsjö skyldigheter blir inte lättare av den enkelriktade skuldbördan, som myndigheten anser sig kunna lägga på den enskilde.  Tänk dig att stå i kontakt med personer som ena dagen säger att de vägrar pratat med dig, för att nästa dag skicka avslag eftersom muntlig information inte lämnats. Det blir fel på det hela då, och inte skapar det förtroende eller respekt heller.

Tänk förr, då var det bättre, inga konstiga tjänstemän som gömde sig bakom brandväggar eller liknande. Det var rak och ärlig kommunikation och alla fick veta vad som fanns skrivet om dem. Bara att gå till prästen och få tillgång till alla uppgifter, och utan hjälp av datainspektionen så kom det årliga utdrag som visade hur duktigt man var. Visserligen användes det lite olika krumelurer för att visa på uppträdande, ordning och läsning, men rak kommunikation var det. Helt annorlunda mot idag.

b2ap3_thumbnail_book.jpgb2ap3_thumbnail_book.jpg

Jag sitter och läser gamla papper, med konstiga bokstäver på, varför fanns det ingen bra font som de kunde ladda ner och använda när de ändå skulle föra sin bok. En del av omdömena borde kanske inte ha skrivits ut och nog var det onödigt att låta det som hände förr, av det lite obehagliga slaget, följa med i bok efter bok. Fast det kan ju vara bra att ha det mesta på ett ställe så det får väl gå för den här gången.

Nu var det nog inte bättre förr, även om det ibland påstås det. Tänk om alla sådana påståenden kunde ställas mot den sanning som fanns då.  Att det finns personer idag som tror att det bara går att fortsätta som förr och då blir vi alla lyckliga. Jag har nyligen fått mig beskrivet hur bra det var att kyrkböckerna låg i kyrkbänkarna så alla kunde se vad som fanns skrivet om hela socknen (så var det i ett TV-program sas det). Och förr var det så bra för då kom prästen med jämna mellanrum och då blev det kalas och efter det visste man allt och det vara bra att veta att de visste rätt saker.

 

När jag försöker peka på att det nog inte var så det gick till, myndighetsutövningen var nog inte bättre då utan det fanns fel och brister precis som nu, så blir jag kallad det ena efter det andra. Här ska inte jag tala om hur det var, utan det vet minsann personen ifråga bäst. En liten försynt kommentar att det kanske är bäst att lära sig lite mer, att inte sitta fast i någon förutfattad uppfattning utan gärna gå till en släktforskarförening för att få höra lite mer eller läsa någon handbok (gärna inköpt via Släktforskarförbundet Bokhandel) slås bort. Kanske ett omöjligt fall, konstigt att de dyker upp både här och där med liknande insinuationer.

 

b2ap3_thumbnail_bokhandel.jpgb2ap3_thumbnail_bokhandel.jpg

Att lära sig hur annorlunda det var förr, att referensramarna ändras kontinuerligt och utvecklingen inte alltid är av ondo, det är något som blir uppenbart när man släktforskar. Det är en fröjd att se hur pusselbitarna faller på plats när det som ser konstigt ut i boken får sin förklaring. Att sätta uppgifterna i sitt rätta sammanhang och förstå de bakomliggande faktorerna ger ett mervärde åt uppgifterna och lyfter hela historien. Allt har sin tid och så även förändringen.

Nu börjar jag fundera på hur jag ska få ihop mina tankar som far lite hit och dit, från en överklagan till en klagan på att allt var bättre förr till insikten om hur mycket historien påverkar oss, men att den inte får binda oss utan att utvecklingen måste få ske. Är det något för en släktforskare att tänka på?

Javisst, tänk hur det skulle se ut om jag inte kunde kopiera in en bild från Arkiv Digital eftersom de inte fanns eftersom vi måste fortsätta med mikrofiche. Tänk om vi inte kunde använda indexerade register eftersom kopiering av text inte var tillåten.  Och, för att då koppla till mitt stora intresse, tänk om man inte fick använda DNA-teknik för den är för ny (eller kanske farlig)

Vi ska vara tacksamma för utvecklingen, men vi ska också basera den på det vi vet om vår historia, för då tror jag att vi är bäst förberedda på de förändringar som sker.

Förra veckan sa jag att jag skulle skriva om fastan, men det blev det inget av, fastlagsbullen (semlan) som jag konsumerade under skrivandet var det närmaste jag kom.

Ha det bra!

 

Fortsätt läs mer
  1780 Träffar
  0 Kommentarer
1780 Träffar
0 Kommentarer

Fort Knox på biblioteket

LUB

Under en föreläsningsturné i Skåne i förra veckan fick jag plötsligt några timmar över och bestämde mig för att raskt styra stegen mot Lunds Universitetsbibliotek, en mycket vacker byggnad i akademisk miljö. Väl inne tog jag mig till Informationsdisken och bad att få veta var de Digitala tidningarna, de som Kungliga Biblioteket efter massiva påtryckningar till sist gjort tillgängliga på fem av landets Universitetsbibliotek, fanns att studera. Föreställde mig att jag skulle placeras vid en av bibliotekets många datorer, för att där omedelbart kunna börja leta.

Not so fast! säger den trevliga bibliotekarien. Först måste du ha ett lånekort här på biblioteket. OK, fylleri, fyllera, fylleralla, fram med legitimationen och efter bara tio minuter är den detaljen fixad (se ingressbilden). Nå, säger man, vart går jag nu?

Not so fast! fortsätter bibliotekarien. Nu måste vi först skapa en ACCESS till Kungliga Bibliotekets tidningssajt. Access? undrar man. Ja, alltså ett personligt användarnamn och lösenord. OK, nya fylleriövningar, krångel med nätet och utskriftshanteraren, men till sist får man i sin hand ett A4-papper med både användarnamn och lösenord i petitstil – så smått att man blir tvungen att kisa för att kunna se de sammanlagt 20 diminutiva siffrorna, specialtecknen och de stora och små bokstäverna. Är allt klart nu, frågar man?

Not so fast! säger bibliotekarien. Du vill kanske skriva ut ett eller annat och i så fall måste du ha antingen kopieringskuponger eller ett kopieringskort. Man väljer det senare, ett sorts konto där man betalar in 100 kronor för att få skriva ut eller kopiera för 95 kronor (BRAVO!). Efter nya ifyllnadsövningar plockar man fram sin hundralapp. Personalen stirrar klentroget på den. ”Sådant sysslar vi inte med här!”. Fort ned med sedeln och upp med ett VISA-kort i stället. Redan efter åtta minuter kan man stolt foga detta vackra värdebevis med minus-bonus till sin kuriosasamling. 

a1sx2_Original1_95-ny.jpga1sx2_Original1_95-ny.jpg

Så är det då äntligen dags att ta sig till de digitala tidningarna. Den mycket hjälpsamma bibliotekarien följer med ner i källaren och där bland mobila mikrofilmshyllor står det verkligen ett bord med EN (singularis) dator avsedd för Kungliga Bibliotekets digitaliserade tidningar. Det går inte att boka denna enda dator och det finns inget kösystem. Det sitter redan en människa där! Man blir besviken! Man nedsjunker i svårmod! Den unge mannen tittar tröstande på en och säger: Jag är nog klar om några minuter! Det visar sig vara sant, och lätt triumfatoriskt intar man tronen.

Not so fast! säger bibliotekarien, nu måste du först logga in. Man gör så och trycker på ENTER. Inget händer. Felmeddelande. Man försöker igen och igen! Ibland tar det en liten stund innan en ny access fungerar, säger bibliotekarien, och lämnar en. Redan efter elva minuter fungerar inloggningen verkligen och man kan ta itu med det fröjdesamma letandet i denna fantastiska tidningsresurs.

Man har roligt! Upptäckterna följer slag i slag och till sist bestämmer man sig för att försöka göra en utskrift. Sagt och gjort. Bredvid skärmen ligger det en liten lathund med detaljerade anvisningar. Oerhört detaljerade! Makalöst detaljerade och komplicerade. Värre än att ställa om klockan på mikrovågsugnen efter ett strömavbrott. Till sist och med döden i hjärtat trycker man på ENTER och går en trappa upp till det rum där de stora kopieringsmaskinerna står. Var ligger nu mina utskrifter? hinner man tänka, innan man förstår att ytterligare handpåläggning är av nöden.

Not so fast! säger kopieringsmaskinen. Efter att ha studerat ytterligare en lathund förstår man att man, för att få ut sina kopior, först måste knappa in sitt användarnamn och lösenord. De tjugo pyttesmå tecknen ni vet. Förtänksamt har man placerat fusklappen i bröstfickan och efter att ha fått fram den kan kisandet och inknappandet börja. Det visar sig då att trycktangenterna är av den där gungiga typen, där man inte riktigt vet om anslaget biter eller ej. Nåväl, man kan väl räkna antalet tecken på displayen. Det kan man inte. Smått, smått, smått! Och svagt! Man tillgriper mobiltelefonen som har en seniorvänlig förstoringsglas-app. Med hjälp av detta verktyg blir det till sist möjligt att få till användarnamnet och lösenordet. Man trycker ENTER och väntar. Det rasslar till och man hinner börja hoppas. Ut kommer de fyra utskrifterna – samtliga blanka!

a1sx2_Original1_rid_20180210-112615_1.jpga1sx2_Original1_rid_20180210-112615_1.jpg

Ridå!     

       

 

Fortsätt läs mer
  5245 Träffar
  16 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Charlotte Lagerström
Totalt vansinnigt. Användarvänligt verkar vara ett ord som ännu inte är uppfunnits i dessa sammanhang.
måndag, 12 februari 2018 06:52
Chris (Kerstin) Bingefors
Välkommen till universitetets glada värld!
måndag, 12 februari 2018 09:01
Gunilla Åkeson
Men.... varför? På KB är det ju bara att trava rakt in och sättq sig vid en dator. Jag som väntat så på att tidningarna ska bli ti... Läs mer
måndag, 12 februari 2018 09:12
5245 Träffar
16 Kommentarer

Var ligger Okome?

Okome. Tycker du att ordet låter konstigt? Ibland har jag fått reaktionen "vilket ovanligt namn" när jag berättat att jag har min släkt där. För Okome är en församling och ett mindre samhälle i mellersta Halland, mellan Falkenberg och Ullared. Där föddes min mamma 1924 och där växte hon upp med sina tolv syskon. Där föddes min morfar 1893 och hans mor 1852. Det är på hennes sida, min morfars mors, som min släkt kommer från Okome i ganska många generationer bakåt.

Namnet fanns redan på 1300-talet. I Halland finns det två socknar till med namn som slutar på -ome och jag har släkt i båda: Askome (som är grannsocken till Okome) och Lindome (som ligger i norra Halland).

I Okome hade jag min mormor och morfar när jag växte upp och många av mammas syskon och mina kusiner. Flera av dem bor fortfarande kvar där. 1928 tog min morför över Okome kvarn och såg där. Allt finns kvar. Den äldre delen där han då arbetade är numera hembygdsmuseum. När jag var barn fanns det fortfarande en mjölnare i kvarnen. Morfar och mina morbröder arbetade på sågen. Det var alltid varma och fina sommardagar när jag ibland gick med eftermiddagens kaffekorg till dem.


Okome såg och kvarn med kvarndammen, den äldre delen som inte är i bruk längre. I tvåvåningshuset låg kvarnen i den lägre längan låg sågen där morfar och mina morbröder och andra arbetade. Bilden tog jag på besök hemma 2003.


Mormors och morfars hus närmast och kvarnen och sågen på andra sidan landsvägen, med brädstaplar överallt. Idag ligger sågverksbyggnaderna hitom boningshuset där det då var åker. Huset byggdes om 1953.

Eftersom min familj bodde ganska nära Okome, i grannsocknen Ljungby, så var vi ofta och hälsade på i Okome och ibland var jag själv hos mormor och morfar, eller med någon av mina bröder eller någon kusin. Ja, ni förstår ju att det var en idyllisk tid under min barndom på 50- och 60-talet. Släktgemenskapen var, och är, stark och att komma till Okome är att komma hem för mig.

Men visst är sockennamnet lite speciellt. När jag ibland sökt på "okome" på Instagram brukar det komma japanska bilder på en viss hundras som sökträffar. För ett tag sedan blev jag varse att det finns ett Okome i USA också. Där är det ju inte ovanligt med svenska namn på orter där svenska emigranter slagit sig ner, och så antar jag att det är även i det här fallet.

Det amerikanska Okome ligger i norra delen av Pennsylvania. Till Pennsylvania emigrerade min morfars två fastrar från Okome på 1880-talet. Men det är inte de som gett namn åt orten, för de bosatte sig på andra ställen flera mil därifrån. Det har jag koll på. Men det var ju fler som utvandrade från Okome och säkert är det någon eller några av dem som bosatt sig där och bestämt ortens namn. En som hette Carl P. Carlsson var postmästare där 1890. Kanske var det han som kom från Okome. Jag har inte kollat i utflyttningslängderna i Okome församling efter hans namn.

Okome i Pennsylvania är bara en liten håla, med idag tre hus. Tittar man på Googles karta så ser det ut att ligga långt ute i vildmarken med bara skog runtomkring. Kanske är det ättlingar till tidigare emigranter från det svenska Okome som bor där idag. Kanske är de släkt med mig. Jag har säkert många fler emigranter i min släkt än jag känner till idag, jag har inte följt mina anors syskons efterlevande i kyrkböckerna. Det kommer jag säkert att göra någon gång, när jag blivit pensionär och har oceaner av tid för det här.


Okome kyrka och en del av samhället idag. Följer man vägen som försvinner ut i vänstra kanten lite längre kommer man till sågen. Bildkälla: Wikipedia, foto: Alicia Fagerving.


Mina föräldrar bodde en tid i Okome innan jag föddes. Här står de på landsvägen i närheten av sågen och med mina två äldre bröder i vagnen. Jag tror att det är 1950, kanske 1951.


Ekonomiska kartan från början av 1900-talet. Mormors och morfars hus ligger intill landsvägen just där den går i en liten böj i nederkanten av kartan. Kvarndammen syns till vänster. Senare drogs landsvägen om och rätades ut så att boningshuset hamnade på en sida och kvarn och såg på andra sidan om vägen. Idag ligger det en rad med villor på båda sidor om vägen från sågen och upp till kyrkan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Fortsätt läs mer
  2729 Träffar
  5 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Katarina Möller
Eva, vad glad jag blir att läsa ditt blogginlägg och få se så vackra foton från Okome kvarn! Min farfars morbror var mjölnare i Ok... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 21:32
Eva Johansson
Katarina! Nu fick jag tips av en Okomebo om att Aron Möller kan ha varit mjölnare på Nydala kvarn. Det ligger nu i Köinge men till... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 23:23
Eva Johansson
Katarina! Vad roligt att du uppskattar detta. Då måste din farfars morbror arbetat på kvarnen som min morfar sedan tog över. Eller... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 21:47
2729 Träffar
5 Kommentarer

Fredagsmus

husmus

Läste på facebook att någon gjort sig lustig över att vissa personer säger ’hej’ till katter. Men självklart säger man hej till katter! Det är väl ingen som törs något annat, de kan ju bli jättesura!

Från katter växlar jag snabbt över till – råttor!

Jag erkänner: jag är rädd för möss och råttor. Inomhus. Utomhus får man väl finna sig i vetskapen att de existerar. Med undantag för en ökenråtta vid namn Basil (efter högt föredöme i ’Fawlty Towers’) som figurerade några år i vår familj, så har jag förvisso ingen erfarenhet av inomhusråttor.

Inomhusmöss däremot…

En helg för ett antal år sedan, var jag ute på familjens sommarställe så tidigt som i februari-mars någon gång. Det var mycket kallt ute, och skönt att komma inomhus. Dessvärre tyckte tydligen även traktens möss detta. På kvällen när det blev läggdags, blev jag upplyst om att möss synts till här och där, men jag sa övermodigt att ’äsch därute i gäststugan har jag då aldrig sett en endaste mus!’

Det gjorde jag inte nu heller, men när jag släckt lampan för att sova, hördes plötsligt ett lätt rasslande ljud, följt av knaprande. Vettskrämd tände jag lampan. Nej, här inne i själva stugan fanns inte minsta spår av några möss. Däremot, kom jag att tänka på, finns det förråd på utsidan av huset…. Lampan släckt igen, somnar denna gång. Men väcks nu av ett intensivt gnagande och springande. Inte heller denna gång fanns några spår av mössen där jag hade min sovplats. Till slut somnade jag om, men vaknade någon gång i gryningen av… ja, gissa vad! Trött och irriterad, röt jag så fönsterrutorna skallrade: ’OM ni nu ska vistas inomhus, så kan ni åtminstone hålla käften!’

När det till slut blivit morgon, kom jag över till stora huset och sa ynkligt ’kan jag få några råttfällor dit ut?’

Det visade sig sedermera, att mössen HADE varit på fest. I förrådet fanns en påse med lite överblivna gräsfrön. Den påsen var sönder, och fröna borta. Vad värre var;  i ytterfacket på en golfväska, hade en chokladbit blivit kvarglömd… Golfväskan hade inget ytterfack längre. Och ännu mindre någon chokladbit….

Jag fick råttfällorna.

Möss har även förekommit i släktforskningen. Förutom att jag en gång krockade med en mus i Marabouparken, så råkade jag ut för något tämligen obehagligt i det som då var vårt hängmappsrum. Det låg en trappa ner från receptionen, och när någon ville ha uppgifter ur hängmapparna, blev det att trava ner och bläddra. Det gjorde jag en dag, och redan när jag steg in, kände jag en obehaglig lukt. Men då toaletterna låg näst intill, trodde jag att det kom därifrån. Jag letade upp vad jag skulle, men när jag vände om för att gå…. Vad låg på golvet, om inte en död mus! Och det var den som luktade. För första gången i mitt liv fick jag akut musfrossa. Jag rusade i panik därifrån. En medarbetare med betydligt bättre nerver (samt större musvana eftersom hon bodde i ett gammalt trähus) fick det tveksamma nöjet att begrava liket. Hon hittade dessutom en död mus till under ett skåp, nästintill mumifierad, men ändå.

Det tog två dagar innan jag vågade besöka hängmappsrummet utan eskort. Så jag har fått acceptera att jag faktiskt är rädd för möss.

Inomhus.

Fortsätt läs mer
  2032 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Åhlén
Jag är också rädd för möss ......
lördag, 10 februari 2018 14:33
2032 Träffar
1 Kommentar

Fastna!

Ibland känns det som livet fastnar, man kommer ingen stans och det mesta ser mörkt ut. Det är inget roligt och knappast eftersträvansvärt, så vi glömmer det stora ”fastnandet” och ger oss på lite mindre ”fastnanden”. Känns nästan som jag kommit på ett nytt ord, undrar om det blir ett nyord vid nästa genomgång?

Att vi som släktforskare fastnar är inte ovanligt, det gör vi då och då.  Är det inte brunna kyrkböcker, så är det en felaktig uppgift i något register som lurar oss eller någon uppgift i ett känt verk där författaren haft som mål att göra antavlan så fin som möjligt.  Ibland löser det sig snabbt men ibland blir det till en riktig tegelvägg, för att låna det engelska uttrycket ”Brick wall”.

 

b2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpgb2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpg

Häromdagen såg jag en fråga om en person, som tycktes försvinna ut i tomma rymden. Han finns i alla tänkbara källor, men sen är han borta. Med ett vanligt förnamn och patronymikon därtill så finns det inte så mycket att hänga upp en sökning på, men födelsetiden kan kanske ge något.  Rykten sa att han gett sig av till utlandet och då ligger Amerika närmast. Trots idoga försök så fanns det ingen som passade. Visst är det vanligt att de amerikanska källorna kan fel på födelseår, eller månad eller dag. Men inget dök upp när jag försökte variera uppgifterna, så det var bara att lägga ner letandet efter ett antal timmars försök.  En slutlig genomgång av de tillgängliga källorna kanske kunde ge någon mer information, även om det faktiskt kändes ganska meningslöst. Men det värt det lilla besväret. I boken där han senast hittats så kan man se att texten inte ligger riktigt rakt på sidan, det är nästan så att det känns som lite sjögång.  Går till nästa bok och hittar mannen, som stod ovanför den av mig eftersökte, där han borde finnas. Rätt kvarter och rätt grannar gjorde mig säker, men var fanns då den jag letade efter? Han fans inte på den sida, där han borde vara. Då såg jag plötsligt att den man jag hittat hade en födelsetid som stämde med den jag letade efter. Och mannen som fanns där den jag letade efter borde ha funnits, det var mannen på raden under i den gamla boken. Men, han har fel födelseuppgift. Det stämmer inte mellan böckerna.  Slutet gott, allt gott, när jag förstod att det skett en radförskjutning från skrivarens sida och det gick att söka med den andres födelsetid. Arkiv Digitals sökning i Befolkningen i Sverige 1860–1930 visade på i vilken bok han fanns och sedan gick det vidare. Han tog ut flyttningsbevis med sin felaktiga födelsetid, levde och dog i USA med samma felaktiga uppgift.

Man kan fastna på många sätt, ett sätt är fastna på någons näthinna och bli uppmärksammad, tänk att få medalj för sin gärning. Jag tittade på uppgifter om Erik Lindblom, en av The Lucky Swedes, och sökte efter uppgifter om hans medaljerhållande 1915, också det en del av släktforskning. Samtidigt så fastnar ögat på Ted’s inlägg, tänk att släktforskningen fastnat på kungens näthinna. En välförtjänt medalj, hoppas den medaljen kan följas av fler utmärkelser från medlemmar av släktforskarrörelsen.

Ytterligare sätt att fastna är det vi populärt brukar benämna med att fastna i djupa hjulspår. Vi fortsätter med det vi alltid gjort och eftersom det gick bra förra året så går det säkert ett år till. Ibland tar det ett slut som inte är så roligt, fastnandet blir till stillestånd och allt upphör. Men för vissa blir åsynen av det kommande fastnandet till en kick. Något måste göras, nya vägar provas för att inte köra in i tegelväggen. Heliga kor slaktas brukar det heta och det kan vara en väg framåt. För att så snabbt som möjligt fjärma sig från fastnandet behövs förändringar, förbättringar och kanske ett nytt sätt att tänka samtidigt som målet är att få fart igen, full fart mot en lysande framtid.


Jag tror det får bli ett slut på allt fastnande nu, nästa vecka jag ska kanske skriva om fasta istället.

Fortsätt läs mer
  2260 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Super User
HEJ!DET ÄR MYCKET INTERESSANT FÖR MIG!DÄR FÖR ATT JAG FÖRSÖKAR FINNAS MERA VÄRDEFULL INFORMATION OM SKANDINAVSK HISTORY,NATURLIG O... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 10:33
2260 Träffar
1 Kommentar

... som går till Kungen fram!

Direktr-Marianne-Nivert-Foto-Clas-Gran-Carlsson-_MG_6875

Detta, mina vänner, är min 200:e Rötterblogg. I vanliga fall skulle jag aldrig drömma om att lyfta fram mig själv (sluta fnittra!), men är det jubileum så är det. Då kan man kosta på sig att vara en smula egotrippad och till och med börja prata om Kungliga medaljer … (Det är här ni ska klicka bort mig, ni som inte klarar mer!)

Det var alltså i tisdags som hustrun och jag inställde oss på Kungliga Slottet i och för medaljutdelning. För er som inte förstår vad jag talar om, har jag alltså blivit tilldelad H.M. Konungens medalj av 8:e storleken på Högblått band för mina insatser som Genealog och Kulturförmedlare. Motiveringen kan sägas vara hedrande inte bara för mig själv utan också för släktforskningen som folkrörelse och kulturgärning. 

Efter incheckningen i Västra valvet vallades vi skyndsamt undan till ett litet gömställe – detta för att inte störa säkerheten kring Hertigparet av Cambridge, som just i denna stund tillsammans med Kronprinsessan och Prins Daniel skulle passera förbi på väg mot Stortorget och Nobelmuseet. Efter några minuter fördes vi sedan över borggården till Östra valvet där vi varsamt vidarebefordrades till ett ante-rum i närheten av Lovisa Ulrikas matsal, där ceremonin skulle äga rum. Här möttes vi av gratulationer och idel vänligheter från Riksmarskalk, Ceremonimästare, Överståthållare och en rad andra höjdare vid hovet. Lättsamt men tydligt informerades vi om hur det hela skulle gå till och hur vi förväntades uppföra oss. Så fick vi medaljmottagare inta våra platser i snörräta led i matsalen, där vi tillsades att hålla oss på mattan, varefter våra anhöriga anslöt utmed väggarna.

a1sx2_Original2_Konungens-medalj-8-storleken.jpga1sx2_Original2_Konungens-medalj-8-storleken.jpg

Så dunkade ceremonimästaren tre gånger i golvet varefter Deras Majestäter trädde in och placerade sig framför tronstolen. Det kan inte hjälpas, men när Kungen och Drottningen gör entré stramar man upp sig en smula. Så hölls det tal där medaljernas historia och syfte lyftes fram och så började själva utdelandet. Våra namn och medaljmotiveringar lästes upp, ett i taget, varefter vi fick gå fram till Kungen för att ta emot den lilla asken med medaljen och till Drottningen för det åtföljande diplomet. Under detta moment föll en skur av fotoblixtrar över oss – vilket fick oss att för ett ögonblick känna oss som Hertiginnan av Cambridge eller kanske Alice Timander. Även detta moment var väl förberett och proffsigt genomfört.  

När alla fått sina medaljer höll Hans Majestät ett improviserat tal, där han på ett trivsamt sätt gratulerade medaljörerna och manade oss att inte se medaljen som någon sorts avskedsgåva, utan mer som en sporre inför framtida insatser. ”Ni har fortfarande så mycket att ge”, var den avslutande poängen, som man gärna tar till sig. Medaljörernas tack framfördes av Direktör Marianne Nivert, det är henne ni ser på ingressbilden [Foto: Clas Göran Carlsson], varefter även de anhöriga fick en chans att hälsa på kungaparet innan festligheten fortsatte med mingel och champagne i Bernadottegalleriet.

Så gick det till.

Vad är då att säga om företeelsen som sådan? Behöver vi verkligen medaljer och priser? Diplom? Stipendier? Ordnar? (tyvärr avskaffade), Statyetter? Pokaler? Blomsterkvastar? Jag tror att nästan alla skulle svara JA på den frågan. Vi människor behöver uppskattning och erkännanden. Det vet man framför allt inom idrottsrörelsen, men också inom en rad andra verksamheter, både ideella och mer samhälls- eller näringslivsmässiga. Varje god lärare öser beröm över sina elever – liksom varje god förälder sparar på riset tillförmån för olika former för positiv förstärkning. Även inom Släktforskarrörelsen är vi generösa med priser och utmärkelser; Victor Örnbergs hederspris, Årets släktbok, Årets arkiv, Årets eldsjäl, Genealogisk Ungdoms stipendium o.s.v. Säkert finns det också lokala och regionala priser av detta slag.

Det är roligt med det oväntade och annorlunda! Konungens Medalj kom för mig som en total överraskning. Och annorlunda var det, hela konceptet, hela eventet, allt mästerligt regisserat och orkestrerat. Tack Kungen och alla medarbetare, för denna minnesvärda stund!

a1sx2_Thumbnail1_Jmfrelse.jpga1sx2_Thumbnail1_Jmfrelse.jpg

En elak f.d. vän skickade mig idag detta lilla jämförande fotomontage med antydningar om att vi är så lika att vi måste vara släkt på något sätt ....  Hahaha! Skrattar bäst som skrattar sist. Här kommer en liten genealogisk utredning som visar att Kungens mor, Prinsessan Sibylla, och jag (liksom säkert flera hundra andra svenskar) är 8-männingar. Halv-åtta-männingar om man vill vara exakt (men vem vill det):

a1sx2_Thumbnail2_CXVIG-och-Ted.jpga1sx2_Thumbnail2_CXVIG-och-Ted.jpg

Från Marguerite härstammar f.ö. halva Europas furste- och kungahus. Förutom den svenske kungen även kungarna av Holland, Belgien, Spanien, Storhertigen av Luxemburg, Prinsen av Wales samt huvudmännen för nästan alla tysktalande furste- och kejsarhus, samt de italienska, portugisiska och grekiska kungafamiljerna.   

Fortsätt läs mer
  6661 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Ser man på, du har "Sveriges äldsta farfar" nära i släkten! Din mormors mormors faster var alltså Sophia Albertina de Falck, 1805-... Läs mer
måndag, 05 februari 2018 01:13
Jonas Adlersfeld
Hej, vore spännande att höra mer om denne Frederic Christian Welman!
måndag, 05 februari 2018 14:02
6661 Träffar
2 Kommentarer

6 varianter av S

Att läsa gammal handstil tycker många är svårt. Men ju mer du läser gamla arkivhandlingar desto mer lär du dig. Den konsten måste nötas in, tror jag. Övning ger färdighet, så ge inte upp. För ett tag sedan kände jag att det lossnade, att jag faktiskt kunde se vad det stod skrivet fast det vid första anblicken mer såg ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än skriven text.

För min egen del har jag haft stor hjälp av den läskurs jag gått i vår lokala släktforskarförening. Vi har övat på många texter av olika slag och det har gett resultat. Men fortfarande är en del texter svårtolkade och jag hoppas fortsätt bli bättre på detta med tiden.

Att skriva läsligt kanske inte ingick i prästutbildningen, misstänker jag. Det var väl bara prästen själv som behövde kunna läsa det han skrivit. De som var anställda som skrivare eller protokollförare, till exempel vid häradsrätterna eller på länsstyrelserna, hade nog andra krav på sig att skriva läsligt men även där kan ju handstilen vara mycket svårläst. Mitt allmänna intryck är att 1700-talets handstil är den svåraste, med mycket snirklar och slängar på bokstäverna. 1600-talets skrift kan vara lättare att läsa.

Det är inte bara handstilen som avgör om jag kan läsa vad det står. Bokstäverna kunde också variera och periodvis se mycket annorlunda ut än vad de gör idag. Plus att man använde ord vi inte längre vet vad de innebär. Men det får en lära sig.

S är en bokstav som kunde skrivas på flera olika sätt samtidigt. För ett tag sedan stötte jag på det här exemplet i en kyrkbok från 1688. Bokstaven S har skrivits i sex olika varianter på dessa få rader:


Bokstaven S på sex olika sätt: 1. Versalt i gårdsnamnet Sjögård. 2. Så att det mer ser ut som f med en krok på när det är dubbla s i Jönsson och Bengtsson. 3. Som ett f ihopskrivet med t i ordet hustru. 4. Nästan som ett d med en hög släng på slutet i namnet Jöns och ordet föddes. 5. Som ett vanligt modernt s i ordet Ejusdem. 6. Som i ordet son (andra ordet från slutet före Anno 1689). Egentligen finns det en variant till, nämligen s i slutet av ordet döptes, där slängen fått ett extra hack. Bildkälla: Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 31 / sid 41.

Fortsätt läs mer
  1711 Träffar
  8 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
sune Hansson
Eva, vilken bra bild av svårigheterna. Sen kommer förstås även dubbelessen och alla andra dj-ans bokstäver och förkortningar.Tack ... Läs mer
lördag, 03 februari 2018 12:13
Eva Johansson
Sune! Tack för din kommentar! Ja, det finns mycket mer än detta som påverkar hur vi kan tolka olika handstilar.
lördag, 03 februari 2018 20:46
Irene Johansson
Hej Eva!Det är verkligen inte min avsikt att agera besserwisser, men i sin "Läsebok för släktforskare"har även Henrik Anderö med f... Läs mer
lördag, 03 februari 2018 13:13
1711 Träffar
8 Kommentarer

Sanningskommission?

Januari15-019

Ordet dök upp i samband med Genealogiska Föreningens årsmöte förra året. Så långt behövde man väl inte sträcka sig, men ibland undrar jag lite hur det egentligen står till i släktforskar-Sverige? Är det sant som står att läsa i föreningens medlemsblad i referat från årsmötet eller styrelsemötet? Var styrelsen verkligen enig om beslut, eller var det tvärtom strid på kniven och allmänt slagsmål hotade utbryta?

Kanske Sveriges Släktforskarförbund borde införa ett 'föreningsråd'? En grupp på tre eller fyra slumpvis utvalda personer som väljs på ett år i taget. Dessa personer skulle då under året göra åtminstone ett oannonserat studiebesök hos någon eller några släktforskarföreningar. De skulle prata med såväl styrelseledamöter som volontärer, eventuella anställda och inte minst 'vanliga medlemmar'.

Sitter föreningen fast med en bromskloss till ordförande, som envetet vägrar att förändra någonting sedan 1975? Har föreningen en kassör som tycker det är viktigare att eventuella intäkter går till styrelsens årsmiddag än till medlemsevenemang eller projekt? Gör föreningens volontärer det de säger att de ska, eller har förväntansfulla medlemmar tvingats vända om framför en stängd lokal för att ingen har kommit dit?

Det finns säkert de som en gång anmält sig som 'hjälpare' till något enskilt evenemang i 'sin' förening, för att några år senare finna sig fast i ett oavlönat jobb som städare eller kaffekokare vid varenda evenemang.

En annan sak som slagit mig när jag läst igenom medlemsbladens förteckningar över styrelsen är att de flesta av dem har en sorgligt mansgrisig slagsida.

Ordförande: man

Vice ordförande: man

sekreterare: kvinna

kassör: kvinna

vanliga ledamöter: två män och en kvinna

klubbmästare (i realiteten bagare och kaffekokare): kvinna

Här skulle ett föreningsråd också ha en uppgift att fylla!

Det är lätt att utnyttja vissa människor, och det kan vara mycket svårt att få någon att avstå sin maktposition.

Men det kan vara värt ett försök.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1889 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Ett bedrövligt blogginlägg som visar på stor okunskap om förhållandet mellan Sveriges Släktforskarförbund och dess medlemsförening... Läs mer
torsdag, 01 februari 2018 21:55
Helena Nordbäck
Hej Barbro, tack för dina synpunkter!Jag vidgår att jag är tämligen okunnig om förhållandet mellan Förbundet och dess föreningar. ... Läs mer
torsdag, 01 februari 2018 22:22
Anna Martinsson
Det finns säkert dysfunktionella föreningar som inte vågar/kan ta tag i sådant. Mobbning och utsatthet finns inom alla områden så ... Läs mer
fredag, 02 februari 2018 16:19
1889 Träffar
4 Kommentarer

Ej alltid nykter och påpasslig ...

Carolina-Wilhelmina-Josefina-med-barn

Det känns nästan förargligt att behöva erkänna detta, men jag hittar inte min mormors morfar. Jo, jag vet vem han var, i alla fall någorlunda. Han hette:

CARL GUSTAF PETTERSON LAMARQUE NYBERG

och föddes 1825 i Ekebyborna socken norr om Motala, som son till Livgrenadjären Peter Lamarque (1797-1861) och Johanna Andersdotter/Almquist (1797-1852).

a1sx2_Thumbnail1_sterstad.JPGa1sx2_Thumbnail1_sterstad.JPG

Efternamnet ser osvenskt ut. Stavningen varierar: La Marque, Lamarque, Lamark o.s.v. men är naturligtvis ett soldatnamn, påhittat av någon mönstringsofficer med humor och lite bildning. Bland livgrenadjärerna återfinner vi namn som l'Amour, Adjeu, Davoust, Jolie och Händel. Vem var då "Lamarque"? Förmodligen handlar det om General Jean Maximilien Lamarque (1770-1832), en fransk militär och politiker. 

Sonen Carl Gustaf, som växlar mellan Pettersson och Lamark, flyttar till Motala Verkstad, blir hammarsmed samt byter efternamn till Nyberg. 1854 gifter han sig med slaktardottern Carolina Wilhelmina Josefina (de) Falck och får sex barn, varav två dör som små. Plötsligt försvinner han! Året är 1864, hans hustru väntar sitt sista barn, en dotter Julia, som föds 1865, som han således aldrig får träffa. Familjetraditionen vet förmedla att han utvandrat till Amerika. Meningen var att familjen skulle komma efter, men så skedde aldrig. Hustrun startade en köttbutik med charkuteri och bodde kvar i Motala till sin död 1904. Dock finns det ett bevarat fotografi från denna tid - ingressbilden ovan - en familjebild med Carolina och de fyra barnen, taget ca 1867, och sannolikt skickat till maken over there.

Men varför försvinner han? Varför lämnar han ett stadigt jobb på Motala Verkstad efter många års trogen tjänst? Vid ett besök på Landsarkivet i Vadstena bestämde jag mig för att söka svaret i Motala Verkstads arkiv. Det var många och tjocka volymer att gå igenom men till sist, i en arkivlåda med gamla koncept, återfanns detta:

a1sx2_Thumbnail1_Carl-Gustaf-Lamark-Nyberg-avsked.jpga1sx2_Thumbnail1_Carl-Gustaf-Lamark-Nyberg-avsked.jpg

Carl Gustaf Petterson La Marque, eller ock Nyberg kallad, har arbetat härstädes - dels som handsmed dels som grofsmed, från 1 November 1849 til dato med aflöning af 3 R 48 öre per dag á 12 timmar. Är ärlig, willig och ganska skicklig i sitt arbete men ej alltid nykter och påpasslig hvarför han är entledigad - är här skatteskrifven för innevarande år och har erlagt sin kronoskatt ...

Där har vi svaret. Efter att fått sparken för dryckenskap och med små möjligheter att få ett nytt jobb i Motala med omnejd, kanske en framtid i Amerika verkade vara ett bättre alternativ. Men var i Amerika slog han sig ned? Ingen vet! En dotterdotter i Amerika trodde sig ha hört att det var någonstans "in the Midwest". Den amerikanska mellanvästern är ett MYCKET stort område. Var ska man ens börja leta? Dessutom antyder Motala husförhörslängd att han "kallar sig Petterson", vilket inte gör det hela lättare.

Lustigt nog vet jag när Carl Gustaf Petterson Lamark Nyberg avled. Det var den 30 juli 1882 - för det är den dag hans hustru uppges ha blivit änka. Alltså måste Carolina ha fått meddelande om mannens bortgång, visat brevet eller attesten på pastorsexpeditionen där man snällt fört in datumet i rätt kolumn. Normalt borde underlaget ha arkiverats i någon samling av bilagor, men så icke. 

Om man tänker "mellanvästern" och 1864-1882 finns det kanske en del platser som är mer sannolika än andra; Chicago, Rockford, Moline t.ex. I folkräkningen 1880 för Chicago hittar jag faktiskt en möjlig kandidat:

a1sx2_Original1_Chicago.JPGa1sx2_Original1_Chicago.JPG

Vad tror ni? Charles Peterson, vit, man, 57 år gammal, born Sweden, Hyr, gift man, "Works at Forge" (Smedja).

Kan det va nåt?

Fortsätt läs mer
  4767 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Egon Burman
Den du söker borde inte vara mer än 55, max 56 år//Egon
lördag, 10 februari 2018 16:24
4767 Träffar
1 Kommentar

Osämja när byarna skiftades

Som släktforskare är du förmodligen bekant med de tre större skiftesreformer vi haft i Sverige sedan 1700-talet. Storskifte, enskifte och laga skifte. De allra flesta av oss har bönder och torpare i våra släktträd och de påverkades i allra högsta grad av dessa skiftesreformer som väsentligt förändrade livet på landsbygden. Det gamla odlingslandskapet med sina smala remsor av tegar rationaliserades bort i flera steg.

Laga skiftet från 1827 och framåt innebar den största omdaningen för då flyttades många gårdar helt och hållet ut från byns kärna. Vinsten blev en mer rationellt brukad jord med ökad avkastning, men social isolering för många. Så ser den gängse bilden ut.

Det här kan ni läsa om i litteratur och på annat håll.
https://www.skogssverige.se/skog/skogshistoria/agande-och-nyttjande-av-skogsmarken/skiftesformer
https://pub.epsilon.slu.se/4453/1/Jonsson_O_1997.pdf
http://www.ksla.se/anh/files/2012/06/23.-Enskiftet-och-laga-skiftet-sid-283-304.pdf
http://slakthistoria.se/artiklar/skiftena-forandrade-sverige
http://popularhistoria.se/artiklar/bilden-av-skiftet-maste-nyanseras


De handritade skifteskartorna är som regel mycket vackra. Här är ett utsnitt av enskifteskartan från byn Holje i Jämshögs socken i Blekinge 1811. Bildkälla: Lantmäteriet.


Till kartorna finns oftast protokoll med uppgifter om tegarnas beskaffenhet. I många fall är de handskrivna i kanten av kartan. Bildkälla: Lantmäteriet.

För laga skiftet gällde att om en bonde i byn ansökte om det så skulle det genomföras, det hjälpte inte om de övriga sa nej. Många ville inte, de ville ha det så som de alltid haft det, medan andra var framstegsvänliga och såg möjligheter till förbättringar. Det kan inte ha varit lätt alla gånger. Självklart måste det ha lett till tvister och långtgående konflikter i en del fall. I minst en by ledde det till och med till döden. Det berättas om i ett tidigare Släktbandsprogram. När jag lyssnade på poddversionen av det idag kom jag att tänka på ett laga skifte som jag stött på i min släktforskning och som ledde till osämja och gräl. Till slut, efter många år, gick man till kungen som fattade ett slutgiltigt beslut 1896. Det första protokollet är daterat till 1829.

Allt finns att läsa i en akt hos Lantmäteriet. Lantmäteriets historiska kartor är en fantastisk guldgruva för släktforskaren! För att hitta skifteskartor och skiftesprotokoll väljer du att söka i Lantmäterimyndigheternas arkiv och Lantmäteristyrelsens arkiv. Så missa inte att leta efter skifteskartor och skiftesprotokoll från byar där dina släktingar bott. De kan säga väldigt mycket om din släkts historia. Dessutom är det avgiftsfritt och tillgängligt på Lantmäteriets hemsida.

Byn med den långa skiftesprocessen är Gränum i Jämshögs socken i Blekinge. Där har mina barn förfäder på sin farmors sida. De hann lämna byn under den pågående processen. Så var det säkert i många fall, när det drog ut på tiden. Bönder dog och arvingar eller andra tog över, mark såldes och folk flyttade både in till byn och ut från den. Jag undrar om det var svårt att sälja en gård i en by under pågående skiftesprocess?

I Gränum handlar det både om osämja bland bönderna och missnöje med den förste utsedde lantmätaren Trägårdh när enskiftet skulle genomföras. Han slarvade och lät lärlingar göra mätningarna, och kontrollerade sedan inte dessa. Det visade sig att en del skiften innehöll berghällar och att kartan över inägor inte överensstämde med verkligheten. Då ersattes Trägårdh med lantmätaren Holmer som fick rätta felaktigheterna. Fel verkar ha fortsatt följa med, och en del bönder fick betala skatt som för odlingsbar jord men som inte var odlingsbar. Några delägare fick för mycket odlingsbar jord och andra för lite. Det verkar ha varit många turer för att reda ut detta. Så har jag tolkat protokollet.

Det var också långvariga tvister om vägar, där överenskommelser om hur de skulle dras sedan inte hölls. Lantmätare Holmer avslutade förrättningen av
laga skiftet 1843, men det överklagades av flera av byns bönder. De ville att taxeringen skulle göras om i sin helhet och hänvisade till vad som hänt 1832 och 1835, då bland annat någon varit god man åt någon annan men att denne varit jävig. Så där höll de på. Jag kan både förstå dem och samtidigt tycka att de verkar ha varit lite grälsjuka.


Från protokollet över laga skiftet i Gränum. Detta är avskrivet på maskin men i de flesta fall är det handskrivna protokoll som finns att läsa. Bildkälla: Lantmäteriet.


1795 gjordes storskifte i Stale i Rone socken på Gotland. Den lilla byn bestod av två gårdar och på kartan finns husen inritade. I det handskrivna protokollet kan vi se vem som bodde var och alltså få en bild av hur släktingarnas närmiljö såg ut. Bildkälla: Lantmäteriet.


Idag är det ett mycket litet antal byar som fortfarande är oskiftade, några av dessa är besöksmål. Vill du se hur det såg ut i byarna förr, före skiftesreformerna, kan du till exempel besöka Stensjö by utanför Oskarshamn. Där ligger husen ännu samlade i den gamla bykärnan. Foto: Eva Johansson.

Fortsätt läs mer
  4323 Träffar
  0 Kommentarer
4323 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskarkorridoren…

invigning_marabou

År 2004 inträffade något historiskt i släktforskningsbranschen i Stockholm. Vi var ett antal föreningar som blev sambo! In i gamla Marabouhuset i Sundbyberg flyttade Sveriges Släktforskarförbund, Genealogiska Föreningen, StorStockholms Genealogiska Förening, DIS-Öst, Sällskapet Vallonättlingar och Föreningen för Smedsläktsforskning.

Det var febrila inflyttningsvedermödor, jag minns våra 897 flyttkartonger, och det gör nog flyttgubbarna också. Enligt en av dem, så drar en ’normalstor familjevilla’ på sig ungefär 100 flyttkartonger…

Sedan minns jag Ted Rosvall, Förbundets dåvarande ordförande, på knä i korridoren, ifärd med att rulla upp en jättelåååång korridormatta. Ett ögonblick blev jag lite betänksam. Den där mattan var misstänkt lik den långa matta som brukar ligga utmed altargången i kyrkor. Och Ted var ju kantor till yrket. Det var väl inte så att någon västgötsk kyrka saknade sin matta….? Men Ted försäkrade mig att mattan var den ordinarie, som hörde till huset.

Nyfikenheten hos släktforskarföreningar och liknande var stor på de nya lokalerna, och studiebesöken duggade tätt.

Ingen av oss som var med, kommer väl någonsin att glömma tisdagen den 15 februari 2005!

Jag skrev följande referat till en kompis några dagar efteråt:

Apropå studiebesök; i tisdags var det roligt värre. Historien började för all del rätt stillsamt med att Åza och jag upptäckte att IBM-klubben skulle ha årsmöte i Hörsalen samtidigt som GF hade Judiska släktforskarföreningen på besök. Men det var väl ok.

Sedan ringde Ted och meddelade glatt att han lyckats ordna så att Slottets personal skulle komma på studiebesök en tisdag. När Åza, nu en aning betänksam, frågade vilken tisdag, så blev svaret: den 15:e!

Så tillstötte Gustaf och påstod att G-gruppen skulle ha årsmöte samma dag..

Himmel och plättar! (som Carl-Gustaf Lindstedt sa i en sketch). 

Vad ska man göra? Har man väl sagt välkommen, så kan man ju inte backa ur sedan..

Ungefär så här blev det på kvällen:

17:00 Slottets personal, 20-25 pers anmälda (fast det kom bara 16) välkomnas med ett glas cider och så föredrag av Ted i Hörsalen till

18:00 då Gustafs G-gruppmöte (ca 25 pers) börjar i samma Hörsal.

18:00 anländer också IBM-klubben (ca 20 pers) som fått flytta från Hörsalen till Anrep (konferensrummet längst bort, efter DIS-Östs glasbur).

Samtidigt går Slottets personal på fika i cafeterian.

18:45 får jag och Chris visa Slottet GF i två grupper. I ögonvrån ser jag Åza köra tevagn med skaffning bort till IBM-klubben i Anrepsalen.

19:00 anländer Judiska föreningen (som skulle varit 20 men bara blev 12 pers), och Ted börjar med att visa dem Förbundet

Samtidigt går G-gruppen på fika i personalrummet och IBM-klubben festar på fika och landgångar borta i Anrep.

19:45 Judiska föreningen fikar i cafeterian. Ted går in till IBM-klubben för att hålla föredrag.

20:10 Chris och jag delar resolut upp Judiska föreningen i två halvor och visar GF.

20:50 cirka: Det hela lugnar ner sig, IBM och Judiska försvinner tillsammans med Gustaf och Anna-Lisa som de sista från G-gruppen. Denna innehållsrika kväll är slut och vi medverkande också..

Hängde du med?  

Det hela gick förvånansvärt väl i lås ändå, möjligen  beroende på att några av grupperna blev mindre än vad som sagts från början. Fast Judiska föreningens Carl-Henrik Carlsson ringde ju på tisdagen och erkände att han gjort bort sig. Han hade bokat hos oss båda kl 18:00, men sagt till alla att det började 19:00. Lite sent att ändra på nu, så hela Lisbeths omsorgsfulla schema fick ritas om från början..

Det vi var mest bekymrade för var att Judiska föreningen skulle hamna i G-gruppens årsmöte eller IBM stå och dricka cider med Slottet. Judiska föreningen hade nog inte haft så kul på G-gruppens årsmöte.. Men det enda som höll på att hända var att en av medlemmarna från G-gruppen höll på att hamna inne hos IBM-klubben i Anrep, men jag fick tag i honom i tid. I och för sig inte så konstigt, då G-gruppen först blivit lovade Anrepsalen för sitt möte, men sedan blivit flyttade till Hörsalen. 

Vi har emellertid lovat varandra över föreningsgränserna att inte boka in riktigt så många grupper på en och samma kväll. Det är för riskabelt. Dessutom går det åt så hemskt mycket kaffe. Fast G-gruppen skötte sig själva i det avseendet.

År 2008 flyttade vi alla dock vidare till de lokaler i Huvudsta där vi fortfarande håller till. Tioårsjubileum i år således!

Bilden: Invigningen återgiven i Släkthistoriskt Forum nummer 1 2005

Fortsätt läs mer
  1468 Träffar
  0 Kommentarer
1468 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
225 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
60 inlägg
Helena Nordbäck
55 inlägg
Gästbloggare
25 inlägg