De som har läst mina bloggar vet att när jag skriver om de platser där mina anor hållit till, så handlar det oftast om Halland, Västergötland eller Stockholm. Någon avstickare till Uppland, Värmland och Dalarna. 

Ett landskap som jag nog inte berört med ett ord i bloggen, är Gotland. Jag har mig veterligt ingen släkt där, men däremot är jag väldigt förtjust i att ströva omkring i gränderna innanför ringmuren i Visby. 

Vid mitt livs första besök på gutarnas ö, susade jag bara igenom Visby. Det var en familjesemester, då vi hyrt cyklar. Några år senare var det skolresa med färja till Visby för vidare färd till Slite. Båten la till vid fyratiden på morgonen, och sedan blev det buss till Slite. Således ingen direkt kontakt med staden då heller. 

Till slut, 2002, bestämde jag mig för att utforska rosornas och ruinernas stad ordentligt. Min vana trogen skrev jag ner allt om resan, och här kommer några utdrag: 

Onsdag 21 augusti avreste jag från Nynäshamn med mitt livs första snabbfärja. Ironiskt nog var snabbfärjan försenad, något som kaptenen i högtalaren förklarade berodde på att 'vi kom iväg så sent ifrån Nynäshamn'. Ganska logiskt, faktiskt. 

Efter ankomst, orienterar jag mig fram till hotell Stenugnen på Korsgatan. Där ska jag bo. Efter vissa svårigheter att komma in, då allting befanns låst, även den närbelägna restaurang man skulle hämta ut nyckeln på, kunde jag i alla fall omorganisera handväskan och bege mig till Turistbyrån. Jag vill se Kruttornet! Guidade turer finns inte längre så här sent i augusti, men man hänvisar mig till Fornsalens kansli, där man kan låna den så kallade 'ruin-nyckeln' om man vill se tornet på egen hand. Det gör jag, men min närkontakt med duvorna i Kruttornet har jag berättat om i en tidigare blogg (om trappor).  Det var varmt i Visby de här dagarna, och efter att ha klättrat i trapporna i tornet, var det läge för ett besök vid Visby Havsbad. Det var fler som kommit på samma idé, och kön ut till badstegen på bryggan var lång, men stämningen var god. 

Efter middag beger jag mig i kvällningen till Botaniska trädgården, där Visby Brassensemble ska spela. Botaniska trädgården i Visby är fantastisk. Mullbär, fikon, förstås rosor, damm, och massor med murgröna på S:t Olofs ruin. En äldre dam anförtror mig viskande att trädgården i år minsann har fått en äkta hibiscus-buske! Ungefär mitt i trädgården står det en lagom snirklig krokan, och där samlas en grupp herrar i randiga kavajer och halmhattar. Man ompar igång blåset på slaget sju, och jag känner mig omedelbart förflyttad till de randiga baddräkternas tidevarv.

Efter konserten tar jag en promenad på utsidan av ringmuren och studerar Sprundflaskan, Jungrutornet och Kärleksporten. Slutligen kommer jag till Almedalen, den legendariska. Konstaterar att det är en söt park, men inte så märkvärdig egentligen. Däremot kan man ta magnifika utsiktsbilder av Visby därifrån.  En vacker avslutning på dagen.

Torsdagen börjar inte bra. Jag är uppe i ottan, med kartan i ett fast grepp. Drottens kyrkoruin hade grinden öppen och får besök. Värre blir det med Kapitelhusgården, Engeströmska gården, Johan Målares gård.... alla är stängda och låsta för säsongen! Luften går ur den entusiastiska turisten. Inte blev jag gladare när jag gick in på en servering vid Stora Torget och beställde en ostmacka. 'Tyvärr, inga mackor så här sent på säsongen'...  Med förtvivlans mod går jag sedan till Turistbyrån, med min lista på sevärdheter i näven. Personalen, som redan haft flera besök av mig, hälsar igenkännande. Jag lägger listan framför dem och säger 'är det NÅGOT av de här ställena som har öppet så här sent?'. Turistbyrådamerna slår sina kloka huvuden ihop, men när de omsider tittar upp, skakar de beklagande på huvudena. Nej, alla de här sevärda husen har stängt för säsongen! 

Då går jag upp på hotellrummet och tänker. Till slut bestämmer jag mig för en liten eftermiddagsutflykt till  Galgberget. Köper en flaska dricka och lite kaffebröd på Café Strandporten, och ger mig iväg ut genom Norder port. Tänker att galgen kan åtminstone inte ha stängt för säsongen. 

Jag har en dubbelsidig karta med mig. Den ena är detaljkarta över  Visby innanför ringmuren. Den andra är en storskalig karta över Visbyområdet som helhet. Där finns galgbacken med, men inga namn på gatorna omkring den. Försiktig som jag är, håller jag mig till de stora gatorna. Promenerar den långa S:t Göransgatan framåt i stekhettan. Till slut kommer jag till Galgbergets Naturreservat. Jag läser på en skylt om sällsynta växter, och ser ett par 'myrstigar' markerade på skyltens karta. En av dessa stigar verkar leda över klinten upp mot själva galgen. OK, då går vi. 

Jag promenerar längs en solig skogsstig, tills jag beräknar att jag måste vara precis nedanför galgen. En grusad stig verkar leda uppåt. Lite tveksamt svänger jag in där. Stigen blir brantare och grusigare, vegetationen allt tätare. Min tvekan blir allt större. Ska man verkligen gå den här vägen om man vill bese galgen? Till sist tar grusstigen slut! En liten ynklig getstig fortsätter dock uppåt. Jag också, sakta och försiktigt. Terrängen blir risigare och risigare. Sedan dyker det upp stenpartier här och där. Äntligen ser jag klinten ovanför mig, men samtidigt tar stigen definitivt slut! Där står jag mitt i ingenstans, dessutom iförd kjol, t-shirt och aningen halkiga sandaler, krampaktigt hållande min lilla kaffepåse i ena handen. Vad göra? Om jag går ner igen, hur ska jag då hitta till galgen? Och hur lång tid tar det? Försiktigt, bit för bit, segar jag mig upp, över muren och faktiskt, där är galgen rakt framför mig!

Sällan har en fika smakat så bra. Jag torkar av ett blödande finger och plockar en förmodligen fridlyst reservatväxt ur håret. Men medan jag fikar, ser jag grusvägen på andra sidan stenmuren. Bred och bekväm. Hursomhelst, utsikten över havet och delar av Visby är otroligt vacker. Vägen tillbaka känns nästan löjligt enkel, den breda grusvägen blir så småningom asfalterad,  leder dessutom förbi den gamla kalkugnen, och sedan nästan rätt på Norder port. 

Men, jag vet inte om det är åtgärdat nu, men då fanns verkligen inte minsta lilla skylt som från Norder port pekade ut hur man skulle gå för att bese Galgberget och kalkugnen. Det var en underbar turistresa till Visby ändå, trots motigheter på vissa ställen! 

Forts kan följa!

Bilden: Visby från Almedalen. Foto: pixabay

Hjalmar Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Hjalmar Stenberg föddes 10 november 1881 på en plats som i dag kallas för "Rajmirbränne" strax norr om Bjurvattnet, utanför nuvarande Boliden i Västerbotten. Som barn var han nära att drunkna i en kallkälla i närheten av där familjen då bodde men han räddades av sin äldre bror Jonas. Hjalmar var näst äldst i en syskonskara på sju barn till Per Stenberg och hans hustru Sara Magdalena Andersdotter. När Hjalmar var fyra år gammal flyttade familjen till Bjurström, också det ligger utanför nuvarande Boliden.

Hjalmar övertog den västra delen av faderns hemman 1917. Ursprungliga gården, där Hjalmar växte upp, övertogs av brodern Algot. Redan innan 1917 hade Hjalmar och hans bröder börjat odla på det som senare blev hans ägor. 1921 uppförde han bostadshus och ladugård.

I sin ungdom hade Hjalmar arbetat med krondikning och skogsavverkning. Han var eljest den i brödraskaran som stannade hemma och bistod i föräldrahemmet. Lojaliteten till hembyn Bjurström var för honom stor. Få var kända för en sådan kärlek till jorden och hembygden, vilket visade sig i hans uppoffrande hårda arbete i nyodlingar och i timmerskogen under ett långt samt strävsamt liv.

Hjalmar var liksom undertecknad aldrig gift. Hans hushåll sköttes av anställda hembiträden. Hanna Biström från Grundträsk Malå, som så småningom blev hustru till Hjalmars bror Gideon, var Hjalmars första piga. Hon var där 1922 och kanske något år framåt. Därefter var en kvinna vid namn Ester Nilsson hans tjänarinna i några år. 1932 kom Maria Dahlkvist från Södra Olofsberg till Hjalmar i Bjurström. Hon blev hans trotjänare och stannade där till 1948.

Under andra världskriget tog Hjalmar hand om en finsk flicka, tvååriga Hilja från Uleåborg. Då blev det möjligt för Hjalmar att påstå att han hade en familj. Hilja, som blev gift, lämnade Bjurström på 1950-talet och bosatte sig i Stockholm.

Som tidigare nämnt hade Hjalmar, som var min mormors mors tremänning vilket han mycket väl kände till, en lågmäld kärlek till sin hembygd och ingen torde ha varit så mycket kunnig om dess historia som han. Tack vare en exceptionell förmåga att minnas kunde han 1968, ett år innan sin död, ge författaren till Bjurströms historia, det mesta av materialet till beskrivningen av Bjurströms historia, som publicerades i boken "Ett sekel i Skelleftebygden". Egentligen skulle man kunna säga att Hjalmar kännetecknades av ett särdeles mångsidigt intellektuellt intresse, men detta lär nog på grund av en kort och knapp skolgång aldrig helt förverkligats för hans del.

1949-1952 var Hiljas syster Aira piga hos Hjalmar. Då fanns fyra kor och en häst på gården. Fram till 1954, då Hjalmar sålde hemmanet till en brorson, sköttes det av honom och fosterdottern Hilja. Efter försäljningen bodde Hjalmar kvar på gården och hjälpte till med dess sysslor. 1965-1966 blev Hjalmar sjuk och togs in på sjukhemmet i Jörn där han bodde fram till sin död. Före det hade han i princip aldrig haft en enda sjukdag i hela sitt liv.

I samband med att Hjalmars brorson Harald gifte sig 1954 med Gertrud Lundmark från Bjurån och även övertog hemmanet, hade Hjalmar köpt en dammsugare till Gertrud i present. Det var inte många som hade dammsugare på den tiden, Gertrud blev så chockad att hon inte "hade mage" att tacka Hjalmar samma dag som hon fick presenten.

Begåvad med en stor portion humor och ett lugnt lynne hade Stenberg erhållit uppskattning samt medkänsla hos alla han hade kommit i kontakt med. Tack vare dessa egenskaper hade han också förskaffat sig en stor skara vänner.

Missionen låg honom nära hjärtat, han ivrade varmt för dess verksamhet.

Hjalmar var kanske inte alltid så noga med hygienen. En gång skulle han hjälpa sin bror och granne Algot med en ko som skulle kalva. Hjalmar kom gående med sot i ansiktet. Av bilden nedan att döma verkar han dock ha tvättat sig.

Söndagen 25 maj 1969 somnade Hjalmar in på sjukhemmet i Jörn efter en tids sjukdom. Han blev 87 år ung.

Allhelgonhelgen är av tradition en släkthelg på så sätt att vi tänder ljusen på våra döda släktingars gravar. Så har det varit länge och med detta kommer också tankarna på de döda och deras liv.

Själv kan jag inte besöka mina föräldrars eller andra anhörigas gravar eftersom jag bor så långt ifrån dem och corona numera stoppar längre resor. Men genom en anhörig får jag ändå hjälp med både blommor och ljus på mammas och pappas grav i Falkenberg. Tack, moster!

Mina föräldrar gick bort 2009 och 2017. De föddes på 1920-talet och fick förhållandevis långa liv. Även de flesta i generationen innan levde länge, precis som många i tidigare generationer men också mina föräldrars syskon. Jag kommer från ett seglivat släkte, på både mammas och pappas sida. Pappas morfar Kristoffer Johansson blev 97 år. Pappas farfar Johan Olausson blev 92 år. Pappas mormor Olivia Mårtensdotter och pappas farmor Fredrika Olofsdotter fick däremot betydligt kortare liv.

Min fars morfar Kristoffer Johansson var 97 år när han dog 1947. Min fars mormor Olivia Mårtensdotter dog redan 1918. Deras grav finns på Rolfstorps kyrkogård i Halland. Eget foto.

Min mammas mormor Amanda Johansson blev 95 år. Hon gick bort 1962 och är den enda i den generationen som jag har träffat. Henne minns jag, jag var åtta år när hon dog och har träffat henne flera gånger. Barndomsminnen är sporadiska men jag tror att jag träffade henne varje sommar så länge hon levde, mammas släkt är släktkär och varje sommar hölls kalas, både hos mina morföräldrar och säkert hos mammas mormor också. Ett starkt minne jag har är från en sommar ett par år innan hon dog, när vi var på släktkalas hos gamlamormor i Buskabygd. Vi barn var ute och lekte i slänten framför huset och de vuxna satt nog inne. Jag ser framför mig gamlamormor där hon satt i sin stol inne i rummet. Men jag träffade henne också hemma hos min egen mormor, som var hennes yngsta dotter. När jag växte upp sa vi "gamlamormor", kanske halländsk dialekt för gammelmormor som de flesta av er säger.

Mormors mor Amanda Johansson träffade jag flera gånger som barn. Hon blev 95 år och dog 1962. Hennes och maken Malkolm Johanssons grav finns på Gällareds kyrkogård i Halland. Eget foto.

Redan som barn visste jag att Buskabygd, det var platsen där gamlamormor bodde. Var det låg visste jag inte, jag tänkte inte på hur vi åkte när vi åkte dit. Numera vet jag precis, och har även varit tillbaka dit ett par gånger på släktforskarsafari. Buskabygd är en by i Gällareds socken i mellersta Halland och i den hade mormors föräldrar torpet Huslyckan, som fastigheten fortfarande heter. Idag är det en tremänning till mig som bor där.

Idag och imorgon blir nog också en stor släktforskarhelg. Någon, kanske flera, släktforskarportaler ger fri tillgång till sina arkiv och då vill vi passa på. Genom arkiven kan vi lära känna våra gamla släktingar lite, de vi aldrig hann träffa, även om det bara är konturerna av deras liv vi kommer åt.

Allhelgonahelgen förra året kunde min ene bror och jag besöka våra föräldrars grav på Skogskyrkogården i Falkenberg, när vi var på hemväg på kvällen efter att ha firat pappas storebrors 100-årsdag i Hishult. Mina föräldrar hette Gertrud Dahlberg och Yngve Johansson och de gifte sig 1947. Pappa föddes i Rolfstorp och mamma i Okome och det är där i socknarna i mellersta Halland jag har det mesta av min släkt. Eget foto.

Ända sedan Skatteverket för snart 30 år sedan tog över folkbokföringen från Svenska Kyrkan har församlingsbegreppet legat risigt till. Skatteverket har aldrig gjort någon hemlighet av sin önskan att göra sig av med denna förlegade och svårbegripliga historiska indelning till förmån för det mer hanterliga kommunbegreppet. Det var endast tack vare benhårt motstånd från rikets släkt- och hembygdsforskare, påhejade av historiker, samhällsvetare och andra humanister, som det till sist gick att stoppa planerna. Kompromissen blev att kommunerna skulle vara den primära indelningsgrunden, men att det därtill skulle tillskapas DISTRIKT, identiska med de tidigare församlingarna, vars gränser till sist fixerats av Lantmäteriet.

De nya rutinerna började gälla den 1 januari 2016 – efter detta datum är vi svenskar således inte längre födda i Hedvig Eleonora, Katarina eller Kista församlingar, ej heller i Sjögestad, Vreta Kloster eller Vårdnäs utan endast i Stockholms respektive Linköpings kommuner. På samma sätt registreras dödsfall endast på kommunnivå. Vigslar registreras över huvud taget inte geografiskt utan endast som ett datum för civilståndsändring.

För den som gärna vill fortsätta sin släktforskning in i nutid, lägga till nyfödda i släkten eller avrunda ett människoliv med ett dödsdatum och en dödsort är detta knappast längre möjligt. Den som ringer till Skatteverkets folkbokföringsregister kommer endast att få veta vilken KOMMUN personen bodde i vid födelse respektive död. I flera år har jag vid sådana tillfällen frågat efter distriktet (församlingen) men fått veta att det inte går att få fram. Man får nöja sig med ”Stockholm”.

Tills idag …. då jag gjorde ytterligare ett försök med att fråga efter distrikt. Ett ögonblick, sa den vänliga handläggaren, tryckte på rätt knapp och kunde meddela att barnet faktiskt var född i ”distriktet Engelbrekt” i Stockholm. Glädjechockad över detta bad jag också om distriktet för ett dödsfall och si, den personen avled i "distriktet Oscar".

Systemet fungerar uppenbarligen som det ska, det är bara det att en god del av handläggarna på Skatteverket, de som svarar på telefonfrågor, helt enkelt inte känner till funktionen – knappen! Här måste man alltså INSISTERA på att få fram distriktet och inte ge sig.

Se där, en glad nyhet från Skatteverket. Det är väl inte allt för ofta en sådan rubrik känns påkallad.

********* 

Om du vill få fram personuppgifter efter 1991 ringer du Skatteverket på 0771-567 567 och när den automatiska telefonsvarararen sedan frågar vad du vill säger du så klart och tydligt du kan: FOLKBOKFÖRINGSREGISTRET. Då hamnar du i telefonkö och i värsta fall får du sitta där i en halvtimme. Till sist kommer du dock fram och kan ställa dina frågor (inte för många bara) till de nästan alltid vänliga handläggarna. Glöm inte att fråga efter DISTRIKTET om det gäller en händelse efter 20160101.

Det står en liten sten, känns nästan som den är en tvärhand hög, men då får det vara ganska stora händer. Ett kort namn, tre plus tre bokstäver, årtal och det lilla torpets namn. Inte mer än så. På platserna runt omkring står det högresta, påkostade gravvårdar, med kedjor och häckar och fina, ofta ganska långa, titlar och egendomsnamn.  Vad kan det komma sig att den lilla stenen är kvar, det är ju 115 år sedan den restes och namnet pekar inte på någon större fin släkt eller så.

Den upplevelsen har jag haft idag, kanske lite väl tidigt med en liten runda till några gravplatser i Västmanland/Närke, men eftersom det numera går att tända ljus som brinner, eller ska jag kanske säga lyser, både en, två och tre månader så får det bli så. Det är kanske inte alla, men jag vet att det är många, som tar sig en tur och tittar till några gravar, gör fint och kanske ordnar någon form av ljus som lyser.

Foto av författaren

Vem är han då, mannen som fick den lilla stenen, och som fortfarande står där och minner om svunnen tid. Jag vet faktiskt både vad han hette och vilken haplogrupp hans Y-kromosom tillhörde. Han har lämnat spår i mina egna gener, även om jag inte fått hans Y-kromosom så har andra delar, som skulle ha synts om han testat sitt DNA, kommit mig till del. Det är min morfars far som vilar där, den lilla stenen var det som familjen hade råd med efter att Per fått en hjärtattack dagen innan nyårsafton. Vad stenen kostat vet jag inte, bouppteckningen som finns i Glanshammars och Örebro tingslags häradsrätts arkiv tar inte upp den kostnaden, det var brist i boet redan innan begravningskostnaderna kom in i bilden.

För mig har inte stenens storlek någon betydelse, det är med tillfredställelse jag kan stå framför den och försöka skapa mig en bild, några fotografier har jag inte sett, men lite morfar, lite mamma och så lägger jag till lite finskt också så blir det något som kanske har en viss likhet med hur han såg ut. Det finska la jag till när det gick upp för mig att hans Y-DNA, gruppen N-Y62026, verkar ha finskt ursprung även om den närmaste träffen säger sig ha haft släkt i Vänersborg innan emigrationen flyttade de släktingarna till USA- Innan någon funderar för länge så är det alltså min morbrors test som ger mig min morfars fädernelinjes Y-DNA.

Jag hör ganska ofta att det inte ger något att testa Y-DNA, det är bara bortkastade pengar, men det tycker inte jag. Det ger möjligheter till både det ena och det andra när det gäller släktforskning, allt är inte alltid centrerat till de närmaste generationerna som det autosomala ger. Jag hade lite svårt att hitta tillbaka bland morfars förfäder, det fanns lite frågetecken men när det dök upp en nära Y-träff, inte de från Vänersborg, men i Korea så löste det sig. Nu har inte Korea mer med detta att att göra än att det var adressen till en amerikan som tjänstgör där. Han har i sin släktforskning kommit fram till anor i Brattfors, Värmland, och det gjorde mig riktigt glad när jag såg att det var en av min förmodade anas bröder som fanns i hans träd. Det är i sig inget bevis, men ett mycket strakt indicum för att jag är på rätt spår och att Mårten Persson är den som startat linjen däruppe.  Eller startat är ju egentligen fel uttryck, för det fanns ju de som var före honom och som vid något tillfälle flyttat från nuvarande Finland för fyra, femhundra år sedan. En liten hjälp i ett stort pussel blev det med ”koreanen” och efter det hittade vi en till som pekar i samma riktning.

Från den lilla stenen till den stora världen med genetik kan det tyckas vara långt men tänk att allt hänger ihop, åtminstone i min värld, när jag försöker koppla ihop alla tankar och känslor några dagar innan Allhelgona. 

Vid den här tiden förra året skrev jag lite om förklädnader och vad de använts till genom tiderna, samt några rader om Halloween. Nu när vi nalkas samma helg igen, så kanske det är rättvist att skriva lite om Alla helgon också. 

Eftersom jag har lite pippi på att besöka medeltidskyrkor, så har jag vid det här laget skådat ett antal helgonfigurer, målade eller skulpterade. Somliga känner man väl igen; Sankt Erik, Sankt Sigfrid, heliga Birgitta med flera. Men så finns det ett stort antal helgon som inte så ofta korsat ens väg; ofta är det, har jag förstått, utländska missionärer som besökt Sverige för att kristna de vilda vikingarna och deras efterföljare. 

Jag läser just nu en bok om sällsamheter i Stockholmsområdet, och blev lite konfunderad när jag kom in på kapitlet om Täby, min barndoms hembygd. I kyrkan, som jag ändå trodde mig om att känna till rätt väl, ska det finnas en målning av ett par helgon som enligt boken är rätt dåligt kända i Sverige, kanske för att de har haft 'lägre festgrad' än andra. 'Festgrad' var ett alldeles nytt ord för mig, och tydligen för både digitala och tryckta uppslagsverk också. Nog förstår man ungefär innebörden, men det skulle varit intressant att få veta historien bakom uttrycket. 

Hursomhelst, de stackars helgonen med låg festgrad heter Sankt Botolphus/Botolf och Sankt Brandanus/Brendan. 

Botolf ska ha varit en skotsk kungason och grundade 654 klostret Icanoe, som dock danska vikingar totalförstörde några hundra år senare. Ironiskt nog var det förmodligen med samma vikingar eller deras mer fromsinta följeslagare som kännedom om Botolf nådde Sverige. Munkarna inom klostren i Sverige tonade ner Botolf, eftersom han tillhörde den gammal-anglosachsiska kyrkan som ganska sent underordnade sig påven. Men tydligen levde minnet av Botolf så sent som på 1400-talet, då målningen av honom utfördes i Täby kyrka. 

Den andre, Brendan, är kanske lite mer känd idag. Han grundade också ett kloster, Cluinferta, men på Irland, och dog 577, enligt uppgift. Brendan var en inbiten sjöfarare, men hans sjöfärder hade ett bestämt mål; paradiset, som skulle vara en ö, belägen långt ute i världshavet. Till slut, berättas det i helgonlegenden, fann han också ön, långt bort från befolkade trakter, och där fick han blicka in i himlen  och paradiset. Inte helt långsökt är Sankt Brendan sjöfararnas skyddshelgon. Även han nådde Sverige med hjälp av vikingar och missionärer några hundra år senare. Att ett sjöfararhelgon är avbildat i Täby kyrka är emellertid inte så konstigt. Täby ingick ju i Danderyds skeppslag, och hade (och har) kontakt med Östersjön via Värtan. Många långseglatser startade nog ifrån platsen redan på vikingatiden. 

När jag ändå befinner mig i Täby kyrka, så måste jag ju nämna vår mest berömda målning: Döden spelar schack. Den som inspirerade Ingmar Bergman till 'Sjunde inseglet'. Författaren till boken konstaterar något som jag totalt missat: Den som målade motivet var uppenbart ingen schackspelare. Schackbrädet på målningen har trettiofem rutor. På medeltiden hade schackbräden trettiosex rutor... Numera är det ju sextiofyra. 

Man lär sig onekligen ett och annat genom att läsa böcker!

Litteratur: Sällsamheter i Stockholmstrakten; Norr och väster om sta'n. Bengt Järbe.

Bilden: Heliga Madonnan med barnet, ett helgon med garanterat hög 'festgrad'. Denna finns i Lids kyrka, Södermanland. Foto: författaren

Amalia och Anders Furberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Anders Larsson Furberg föddes 22 december 1854 i Stövernäs, Skellefteå som son till Lars Olof Andersson Furberg och hans hustru Amanda Jakobsdotter, kallad "Läsar-Amanda". Redan i unga år blev Anders intresserad av att predika. En väckelse där Anders tyckte sig skönja Guds särskilda ingripande gjorde att han drogs till detta yrke. I många år var han verksam som frivillig lekmannapredikant, senare blev han antagen som ordinarie resepredikant. Vid 22 års ålder började han sin karriär som föreläsare vid byabönerna i sin hemby och sedan i närliggande byar. Därefter började han att verka som predikant i Skellefteå och angränsande församlingar. 1876 höll han sin första predikan i Ostvik i Byske församling. I 68 år tjänade han som predikant

I ungdomen var han dessutom flottningsarbetare vid flottningen i Skellefteälven, som leddes av hans farbror Karl Furberg, endast sex år äldre än honom själv.

1882 ingick Anders äktenskap med Katarina Amalia Fälman f. 18/2 1858 i Fällan, Lövånger. Föräldrarna var Nils Johan Fällman och hans maka Brita Cajsa Nilsdotter därstädes. I rask takt föddes tio barn hos familjen Furberg, ett av dem dog nio månader gammalt.

Anders sålde hemmanet i Stövernäs till sin bror Jakob och flyttade med sin familj till en stor gård i Degerbyn, Skellefteå 1896. Under tiden där hade Anders även ägnat sig åt offentliga uppdrag. I 28 års tid var han ledamot av församlingens kyrko- och skolråd. I ungdomsföreningen "De Våra" var han under ganska många år dess ordförande. När han avsade sig uppdraget som ordförande blev han utsedd till hedersordförande i föreningen som ett bevis på tacksamhet bland medlemmarna. Därutöver var Anders ledamot i Skellefteå missionsförening, med flera uppdrag.

Anders hade genom hela livet haft en god hälsa med en sällsynt fysisk styrka, så även långt upp i åren. 90 år gammal hade han fortfarande en brinnande livslust och viljekraft. Han var ovanligt pigg för sin ålder. Att vara fåfäng var något som aldrig hade tilltalat honom. Som människa var Furberg högt uppskattad och högaktad.

Som predikant var han känd och omtyckt i vida kretsar. Någon lysande talare i yttersta bemärkelse var han nog inte och det var heller inget han hade strävat efter att vara. Hans predikningar präglades istället av känsla och djup luthersk-evangeliska läran. ren och sann, i gammalkristlig anda har han velat meddela andra och även själv levt efter.

Anders Furberg var även en skicklig jägare. Ett stort antal harar hade han förpassat till de sälla jaktmarkerna. Otaliga episoder hade han att berätta om från sina jakttillfällen. Ännu flitigare laxfiskare var han också. Både tur och otur hade han varit med om under sina fisketurer. När det var tillåtet att ljustra i älven togs flertalet höstlaxar på det sättet, som krävde stor kunnighet och vana. Dessutom hade han fångat åtskilliga laxar med drag på höstarna.

I 68 års tid var Furberg verksam som predikant. Han gick i fotspåren efter prästerna Simon Brandell och Gustaf Höijer när det handlade om predikningar. Fast i sin karaktär var Anders. Han hade en djupt grundad passion att följa sitt samvetes bud, att aldrig ge efter för sin övertygelse. Att stå för sin åsikt var något som kännetecknade hans framträdanden.

Amalia avled 13 december 1947, 89 år gammal. Inne på sitt 94:e levnadsår insomnade Anders Furberg 8 maj 1948.

Något som jag verkligen gillar är åtkomst till gamla handlingar och litteratur, när upphovsrättstiden är passerad. Sedan många år tillbaka har Projekt Runeberg digitaliserat äldre litteratur och gjort det möjligt för oss att sitta hemma och läsa i böcker som var samtida med våra äldre släktingar. Både faktaböcker och skönlitteratur från äldre tider kan ge oss en bild av hur det var då, så att vi inte förblindas av ljuset från vår egen tid när vi vill förstå förfädernas och förmödrarnas liv.

Projektet har rullat på sedan 1992 och drivs av frivilliga krafter med säte på Linköpings universitet. Just idag finns det 6057 titlar (böcker eller tidskrifter) att bläddra i och mer tillkommer hela tiden.

Här finns listan på alla digitaliserade verk. När du kommer in på en boksida så scrolla ner en bit så ser du innehåll och direktlänkar till alla sidor. Det går också att bläddra i böckerna och att söka i varje enskilt verk.

Några exempel på publikationer:

Amerika-boken: hjälpreda för utvandrare, 1893
En samtida reseguide för emigranten. Det är mest praktiska upplysningar om hur det är i Amerika, hur man ska göra och vad man ska akta sig för.

Anteckningar rörande svenska regementernas historia, 1866
Särskilt intressant för dig som har soldater i släkten.

Arbetets söner, 1906
En rikt illustrerad bok om arbetarklassen i Sverige. Här finns framför allt mängder av bilder från olika arbetsplatser. Det är bilder vi annars inte möter så ofta.

Från Arbetets söner: Fabriksarbeterskor vid Inlands pappersbruk i Lilla Edet.

Boken om Tjust, 1907-1928
Ett bokverk i sju delar, skrivet av Ada Rydström som var hembygdshistoriker och bodde strax norr om Västervik. Tjust härad omfattar ungefär det område som idag utgör Västerviks kommun, där jag bott i 38 år, och i hennes böcker har jag hittat mycket intressant om min tidigare hembygd.

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, 1859-1870
Dåtidens samlade information om Sverige gavs ut i sju band. Det är ett lexikon över svenska orter (socknar, bruk, härader, pastorat, större gårdar m m) från A till Ö.

Om Mälby på olika håll i Sverige, från Historiskt-geografiskt lexikon.

Hvar 8 dag, 1899-1933
17 årgångar av 35 har hittills publicerats av detta veckomagasin. Det berättar om händelser i Sverige och världen i kronologisk ordning och annat blandat innehåll, bl a finns många porträttbilder.

Födelsedagsnotisen om Beatrice Dickson i Hvar 8 dag 1912 börjar på sidan innan.

Nordisk familjebok
Här finns både upplagan från 1876-1899 och Uggleupplagan 1904-1926. Dåtidens kanske mest omfattande uppslagsverk med den kunskap som fanns för drygt hundra år sedan. Här har jag tittat många gånger.

Svenska Allmogehem, 1909
Detta är en bok som gavs ut för att upplysa egnahemsbyggarna i början av seklet. Ett kaptiel heter "Hur allmogehem skola byggas". Lite nationalromantik ingår men framför allt bilder och ritningar på olika typhus i den bakre planschdelen. Där finns praktiska förslag på hus avpassade för de olika landskapens byggnadstradition.

Förslag på hus som passar i Småland i Svenska Allmogehem.

Diverse personhistorisk litteratur:

Genealogi och biografier öfver släkten Waldenström, 1903

Härnösands stifts herdaminne, 1876-1879, 1923-1926
Kalmar stifts herdaminne, 1909
Karlstads stifts herdaminne, 1845-1848
Lunds stifts herdaminne, 1854-1858
Skara stifts herdaminne, 1871
Stockholms stads herdaminne, 1951
Strängnäs stifts herdaminne, fjärde delen, 1901

Slägten Schartau 1648-1902, 1902

Studerande Kalmarbor i Lund 1668-1907

Östgötars minne: biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900

Dessutom finns flera porträttgallerier, som till stor del (kanske alla?) även finns digitaliserade i Svenskt Porträttarkiv. Och flera landskaps- och stadsbeskrivningar från Sverige.

Man kan donera en slant till projektet. Det gör jag med tacksamhet någon gång ibland.

Släktforskning har många betydelser, ibland undrar jag om det egentligen finns två personer som har bild av vad det egentligen är och vilket utfall man kan få. Nu är det säkert inte så drastiskt men visst finns det en hel del olika synpunkter och idéer om vad som ingår och inte. Spännande är det i vilket fall som helst att diskutera ämnet och se vart diskussionen leder.

Jag har helt nyligen blivit intresserad av att se vad som kan komma fram om jag håller mig till en begränsad geografisk yta. Att det är många som har liknande inriktning vet jag, och det finns säker många med erfarenhet, men för mig är det nytt. Ibland känns det som balansgång mellan hembygdsforskning och släktforskning, eller kanske är det ännu bättre att beskriva det som en kombination av de båda. Det blir i alla fall en utökning och lite okända marker som jag beträder. Intressant, utvecklande fast ibland invecklat kan vara en sammanfattning.

Jag har inga kända släktkopplingar till Öland, något jag nämnt i några tidigare inlägg, men jag har känslomässiga band genom att jag under stora delar av mitt liv har tillbringat kortare eller längre tid på ön. Jag har försökt att se vad som skrivet om bygden och det finns det mycket att upptäcka och många intressanta källor att gräva ur, men var ska man börja och hur ska man avgränsa arbetet med letandet

Ett sätt kan vara att hitta något som senare kan väcka intresse hos andra, och det kan ju i för sig vara svårt att veta innan, men jag tycker att jag hittat något att hänga upp mitt letande på. Varför inte leta i det lilla, som rubriken antyder. Så jag håller mig alltså till det minsta landskapet i Sverige, nämligen Öland. Och där tar jag den minsta socknen som dessutom, som lite lök på laxen, har Ölands minsta kyrka. Socknen heter Egby, ligger på den norra halvan av ön , på östra sidan, och för de som är lite bevandrade kan jag säga att det är i höjd mer kända Köpingsvik.  För att avgränsa lite mer så väljer jag då det som betecknas som den minsta byn i den minsta socknen i det minsta landskapet, nämligen Ytterby.

Från Ytterby. Fotografi i författarens ägo

Kan tänkas som en enkel uppgift, men det finns en del som försvårar mitt letande. Visserligen är byn liten, idag är det egentligen tre gårdar av någorlunda storlek och en del mindre fastigheter, men så har det inte alltid varit. Kyrkböckerna visar att det bott en del personer i byn och att numrering och utseende på gårdarna förändrats, något som gör att det inte alltid är så lätt.

Men här kommer ju Lantmäteriet in, underbart att följa alla dokument som finns kring byn och dess förändringar, alltifrån genomgripande förändringar till flyttning av någon gräns med en meter eller två. Den ena avstyckningen är helt olik den andra, och man kan undra vad som egentligen är den bakomliggande orsaken. Finns det släktfejder, osämja mellan grannar eller är det giftermål bakom förändringarna? Allt finns ju inte beskrivet så det kanske behövs en intervjurunda, undrar hur det kommer att upplevas.

Mitt intresse för denna lilla by är helt nytt så jag har många härliga stunder framför mig, med nya upptäckter. Fick ett litet papper i min hand, där står det att vissa byggnader uppskattas vara från slutet på 1600-talet, så nog finns det att grotta i. Kanske bra att kontrollera om den hembygdsförening som finns är aktiv, de har säkert något material som ge visst ljus över den lilla byn. Och då blir mitt lilla projekt en koppling mellan de två folkrörelserna, den ena känner jag till, nämligen släktforskning men den andra, hembygdsforskningen, är inte jag så hemma i.  Jag hoppas att kunna återkomma till mer och djupare resultat senare, för något ska det gå att hitta.

På bilden syns det som sägs ha varit en bagarstuga på Ytterby 2:2, troligen byggd runt 1820 och i bakgrunden delar av en äldre byggnad med byggnadsstil som påminner om slutet på 1600-talet. Vi får se om det går att få fram fler uppgifter.

Har du egen erfarenhet av att följa livet i en by eller annan avgränsat område, finns det i så fall tiops och idéer som du kan förmedla?

Nu börjar tiderna bli kylslagna och ruggiga. Det har blivit dags att ta på strumporna och leta reda på pläden. Vilket fått mig att fundera på elden. Jag har varit inne på eld förut i bloggarna, men då som majbrasa, häxbål och sabotör av kyrkböcker. Kanske dags att tänka lite på eldens mer positiva sidor. 

Jag har ofta undrat hur det gick till då människan upptäckte elden. Var det när en fräsande blixt antände skog eller mark? Eller var det någon som oförtröttligt gned flintstycken mot varandra och fick till en ordentlig gnista? Förmodligen en kombination. Man kanske hade sett eld som blixten orsakat, och kände igen fenomenet när gnistbildning uppstod. Våra ur-anor måste i alla fall snabbt ha insett fördelarna med elden. Förutom att den värmde gott, kunde man också få varm mat och dryck. Elden gav ljus, och skrämde bort farliga rovdjur. 

När började vi ha eld inomhus? Vikingatidens långhus hade i alla fall eldstad inne, med hål i taket för röken. På vintrarna när det var kallt, samlades både människor och djur inomhus för att hålla värmen. Säkert berättades det många gamla sagor och sägner i skenet från brasan! 

På medeltider såg de stora öppna spisarna dagens ljus. På skånska Glimmingehus, som började byggas 1499, var man före sin tid och hade centralvärme! Från de stora öppna spisarna, drogs rökgångar i murarna, vilka försåg de flesta rummen med skön värme. 

Även till vanliga människors hem kom det så småningom öppna spisar, med murade hällar. Där hängde husmors stora kokgryta på en stång. Oftast var elden också det enda ljusskenet man hade, ljus var en dyr lyxvara. 

På 1700-talet började kakelugnar spridas i de mer burgna hemmen. Med kakelugnen kunde man bevara värmen från elden bättre. Dessutom minskade risken för eldsvådor. Kakelugnarna var dessutom vackra konstverk att beskåda, en ny aspekt av eld som värmekälla. 

På 1800-talet kom vedspisarna alltmer. Man eldade i en lucka, högst upp på plattan satte man kastruller och grytor, och i en annan lucka kunde man värma eller torka saker. Fortfarande var det vedspisen som spred värme i husen. 

Och slutligen, på 1900-talet ersattes elden av olja, varmvattenberedare, gas och elektricitet. Man fnös föraktfullt åt de gamla vedspisarna, installerade gasspisar, elspisar och i vår tid mikrovågsugnar och induktionshällar. 

Men... något verkar ha landat hos folk och fä i denna vår överautomatiserade tid. För numera har den gamla svarta vedspisen fått en renässans! Den är ett säljargument i bostadsannonserna, där den står nyputsad och renoverad mitt i det nu så moderna, sterila industriköket med spotlights och borstat stål. 

Faktum är ju, att inte ens vårt högteknologiska samhälle av idag har lyckats utrota det som heter strömavbrott. Och när strömmen slocknar, är det bara att säga godnatt till varmluftsugn, timer och diskmaskin. Och lägga ved i den gamla trotjänaren för att få lite varm mat och värme i kroppen. Precis som våra anor gjorde för flera hundra år sedan. 

Cirkeln är sluten! 

Bilden: Pampig eldstad på Akershus, Oslo. Foto: författaren.

Olof Anton Forssell föddes på nyårsafton nödåret 1867 i Holmfors, Skellefteå som son till Johan Olofsson Forssell och hans hustru Eva Lisa Jakobsdotter. Anton hade fem syskon men tre av dessa dog som spädbarn.

Anton vigdes 7 december 1893 med Maria Kristina Eriksson f. 3 juli 1874 i Finnforsberget, Skellefteå. Hennes föräldrar var Anders Eriksson och Ulrika Jonsdotter. Anton och Maria övertog Antons barndomshem i Holmfors. De fick nio barn, varav de två yngsta dog som små. På gården bedrev makarna jordbruk.

Maria insjuknade i lunginflammation sommaren 1909 och avled 28 augusti samma år, endast 35 år. Anton gifte om sig 5 november 1911 med Ulrika Lundgren f. 30/9 1870 i Risliden, Norsjö.

28/10 1919 fick Holmfors och närliggande byar elektricitet. Transformatorn var placerad hos Antons, "oppa Antons djääla" som de sa. ("Djääla" betyder odlat område). Högspänningsledning var dragen från Holmfors till Krångfors och vidare till Gråberg. Ledningarna var smala vilket hade till följd att vid snöfall, böjdes träd över trådarna med strömavbrott som konsekvens. Längsta avbrottet inträffade i början av juni 1932 när det föll en meter blötsnö över trakterna. I stort sett samtliga stolpar var avbrutna vid markytan. Vårtvätten pågick som bäst och de gamla hederliga strykjärnen som värmdes upp i eld, kom till användning igen. Strömmen återkom inte förrän efter "slåttanna".

Anton Forssell var en aning närsynt. Han råkade en gång vid vedhuggning fälla en björk över högspänningen varpå trådarna slogs ihop och brann av. Eftersom det inte fanns telefon i byn på den tiden skickades bud följande dag med mjölkköraren till Svanström där telefon fanns. Dagen därpå kom bröderna David och Artur Forssell från Svanström. De bar på ett trådknippe och ett par stolpskor för att reparera ledningen. Anton var synnerligen förfärad över vad han hade orsakat. På kvällen samma dag när en grannpojke tittade in för att hämta tidningen hade han redan gått till sängs och dragit fällen över huvudet. Han tittade upp och sa: "Ja he jer änt skämt för meg som ha feld-å lenja, ennan i måran kwell jer i införpassad i kronohäktet i Umeå". (Ja det är inte skämt för mig som har fällt av linjen, innan i morgon kväll är jag införpassad i kronohäktet i Umeå).

Anton hade en hund som kallades för "N´sprätti". Det var en färgrik vovve som i dag kallas för Norrbottenspets. När det var djupsnö brukade de ha honom i ryggsäcken. De åkte upp spår kors och tvärs genom skogen, så att han skulle kunna ta sig fram. Han satte sig på spåret, såg upp i träden och fixerade ekorrens position. En underlighet var att hunden var dresserad så att han, när det önskades, inte skällde utan bara smågnisslade. Det var nämligen hård konkurrens om ekorrarna och det sågs inte med blida ögon, om man jagade för nära gårdarna.

Det finns många berättelser om Anton i Holmfors. Förr var ju avstånden stora och vägarna dåliga i dessa trakter. Därför var det tradition att ta till rejält med tid när man skulle passa ett fastställt klockslag. Holmforsborna var kända för att vara morgontidiga. I andra byar pratades det om "Holmfors-tin". Anton i Holmfors slog alla rekord i att vara tidig. Följaktligen skulle han en gång åka med tåget från Krångfors till Skellefteå, ett tåg som avgick från Krångfors vid kl. 08:00. Någon klocka hade han inte på sig, men han hade tagit till så pass tid, att han skulle vara säker på att hinna. Detta var vid den tiden när kraftstationen byggdes i Krångforsen. (Kraftstationen byggdes under åren 1926-1928). Anton mötte i Krångbacken en av anläggningsarbetarna, som han frågade:

-Tro du att I henn tåge? (Tror du att jag hinner tåget?)

Rallaren tog fram sin klocka och tittade efter.

-Ja du gubbe, ska du hinna med tåget får du allt sno på! 

Anton sprang allt vad han kunde och berättade sen:

-He vart just så pass att I henne dit'a stasijon, så komme tåge å he vart hoj-vaj å I glamd hånska däri väntrummen. (Det blev just så pass att jag hann till station, så kom tåget och det blev bråttom och jag glömde handskarna i väntrummet).

Framkommen till stan tyckte han att det var märkligt att alla "bodar" var stängda. I efterhand insåg han att han hade åkt med tåget som avgick från Krångfors kl. 06:00.

Anton var väldigt morgonpigg. Det berättas att han brådstörtat väckte en dräng med orden: "Nu jett du opp, för sola ha redan gatt opp." (Nu är du tvungen upp, för solen har redan gått upp). De skulle ut och slå hö på ängarna. När de hade hållit på ett tag konstaterade drängen lite ironiskt att: "i dag vál he vart för nöuw ga he raint opp ein sol deill." (I dag blir det varmt för nu går det faktiskt upp en sol till). De hade startat slåtterarbetet långt före soluppgången. 

Anton insomnade 5 juni 1938 och hans andra hustru Ulrika gick bort 3 mars 1947.

Varje gång vi åkte till västkusten för att hälsa på min pappa de sista åren han levde åkte vi genom Bruzaholm. Det är ett litet brukssamhälle på vägen mellan Vimmerby och Eksjö. I Eksjö brukade vi stanna för en fika på kultkaféet Lennarts.

Flygbild över Bruzaholm 1976. Bild från AB Flygtrafik. Bildkälla: Jönköpings Läns Museum. Public Domain.

Bruzaholm är ett vackert namn men har inget alls med "Brusa högre lilla å" att göra.

När man kommer in i samhället ligger bruket på vänster sida och villabebyggelse på höger sida. Söder om vägen flyter Brusaån.

Bruzaholms bruk har funnits sedan 1660 och är ett av de äldsta, kanske det äldsta, bruksföretaget i Sverige som ännu är i drift. Brukets arkiv finns deponerat hos Centrum för näringslivshistoria. Arkivinstitutionen har nu gjort den här filmen om brukets historia: https://youtu.be/D4iD55c41pU

Har du företagare i din släkt kanske företagets bruk finns hos Centrum för näringslivshistoria. Det är en förening som tar hand om arkivhandlingar från både existerande företag och företag som inte längre finns. Arkivinstitutionen finns på Facebook.

Företagsarkiv är s k enskilda arkiv vilket innebär att de inte är offentliga utan man måste ha tillstånd för att ta del av arkivhandlingarna. Men tillstånd ges i många fall, ibland generellt, ibland efter bedömning av forskningssyftet. Vill du efterforska dina släktingar i företags- eller organisationsarkiven ska du börja med en förfrågan till forskarexpeditionen. Förklara så detaljerat som möjligt vad du vill hitta om en viss person, vilken position personen hade i företaget och under vilken tidsperiod. "Personer som varit företagsledare eller haft högre tjänster eller styrelseposter är de som det finns mest personrelaterade uppgifter om i våra arkiv. Sådana personer är lätta att spåra i arkivhandlingarna." Så berättade arkivchefen Per-Ola Karlsson för mig i en intrervju för några år sedan.

Undantaget är nedlagda företag, deras arkiv är fritt tillgängliga.

Även på landsarkiven kan företagsarkiv finnas, liksom i de regionala föreningsarkiven. Sök i NAD så får du veta var företagets arkiv finns, om det har lämnatd till en arkivinstitution. Många företagsarkiv har inte bevarats, andra finns kvar hos företagen eller hos ägarnas efterlevande.

I företagsarkiven finns ju inte bara information om ägarna utan också om anställda. Lönelistor, arbetsbetyg, anställningskontrakt, brev mm.

Det var många som utvandrade från Sverige under perioden 1850-1930. Vi kan läsa mycket om dem, de dyker upp på olika sätt och i olika sammanhang. De flesta reste till den nordamerikanska kontinenten, men det fanns ju andra resmål också. Ibland kan vi se bilder från Brasilien, dit ganska många från Kirunaområdet reste. Vi ser frågor från Australien, Nya Zeeland, Argentina, Kuba och Asien om olika personer som sagts vara från Sverige. En del av dem går att identifiera, men det var inte ovanligt att man glömde det gamla landet, av en eller annan anledning. 

I Edsberg , Närke, fanns Karl Johan Lindholm, född 1842, han brukade jorden och det verkar som de flesta av hans och hustru Kristinas barn fick jord under naglarna eller vad det var som höll dem kvar i trakterna runt Edsberg. Av de sju barnen stannade sex av dem nära föräldrahemmet, skaffade familj och barn. Det är en som sticker ut lite, en av pojkarna i mitten av barnaskaran, som inte fann det så roligt att han ville stanna. Erik David, som kallar sig David, föddes 1877, och växte upp under tid då lockropen från Amerika var starka, dessutom fanns det inte så många jobb att söka och den lilla tegen som pappa och mamma hade gick inte att dela på. Visserligen blev det att ta tag i vissa arbetsuppgifter tidigt eftersom pappa dog redan när David var sex år. Som barn i mitten av barnaskaran så hamnade han nästan lite i skymundan.

Något var det som drog och han bestämde sig för att söka lyckan i Stockholm, det var en tillräckligt lång resa tyckte mamma. Han gick till prästen och bad om flyttningsbetyg, till Katarina skulle han, och i samma stund som han fick betyget så skrevs han ut ur socknen och då och där försvinner spåren efter David. Om han kom till Katarina vet jag inte, men jag ser att rotemannen inte fångade upp hans ankomst och därmed inte heller hans avresa. Han tycks inte finnas i de vanliga registren för utresande heller, men på något sätt så måste han ha rört sig för det finns en familjehistoria om att det fanns diamanter att hämta någonstans i världen. Kanske tröttnade han på sina svenskkopplingar och bytte namn, gifte sig och försvann. Det verkar som ingen vet, åtminstone ingen som jag kommer i kontakt med. Kanske fanns det någon som visste något ändå, för vid mammans bouppteckning 1920 så finns inte sonen Erik David nämnd. Inte ett ord, kanske visste man inte om han levde men då brukar de ändå stå med. Eller hade han redan fått ut sitt arv.

Skärmbildskopia från Familysearch, som hat tillstånd från NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA 24 HAMILTON STREET ARCADIA PRETORIA

I det här läget så kan man ge upp, men då dök det upp en ledtråd. Det stod att det fanns ett dokument från en domstol i Kimberley, Kapprovinsen i Sydafrika. Det var ganska spännande att leta fram det och se vad som fanns att se, kanske fanns det ett jättestort arv.  Att personen hette David Lindholm var ett första steg, att han var i rätt ålder och att föräldrarna benäms hyfsat rätt gör det troligt att det är rätt person. Uppgiften om att han var ”diamond digger” gör att hjärtat slår några extra slag. Dokumentet visar att David dött på ett sjukhus den 11 juni 1912.

Hoppet om det stora arvet försvann när det räknades upp de tillgångar som fanns. Konstigt nog står det inget annat än det som han hade med sig på sjukhuset, men det var kanske allt. Två klockor, en klockkedja, en nyckel och en bankbok med 12 sydafrikanska pund. Det sistnämnda motsvarar runt 4 500 kronor idag, så helt utfattig var han inte. Vad som hände med tillgångarna framgår inte, kanske användes de till att ordna en begravning.

Spåren slutar där, vi vet inte hur han kom till Sydafrika och vi vet inget om hans liv där. Att han anges vara singel gör att funderingarna på familj kan läggas på hyllan. Skönt i alla fall att få veta lite om honom, även om det inte fanns en massa diamanter.

I en tidigare blogg (Spioner var dom allihopa) berättade jag om min präst-anfader Sven Ausenius, som fick lägga prästkappan åt sidan och ge sig ut och spionera på danskarna under kriget 1676-79. Förutom att han extraknäckte som spion, hade han också ett förflutet som riksdagsman för prästeståndet. 

På Stockholms Stadsarkiv fann jag för många år sedan ett protokoll i bokform från just prästernas riksdag år 1660. Där är Sven med! Vid den här tiden är han ännu inte pastor i Torup i Halland, utan lektor i grekiska i Växjö. 

Som representant för 'högvördige prästeståndet' kommer alltså Sven till Stockholm år 1660. Vi ska komma ihåg att på den tiden fanns inget riksdagshus, utan stånden fick samlas på lite olika platser i det vi idag kallar Gamla stan. Borgarna hittade man exempelvis i det gamla Rådhuset, där Börshuset nu ligger, vid Stortorget. Sven och hans bröder i anden höll till i Själakoret i Storkyrkan. Där hade prästerna sin riksdag från åtminstone 1582 ända till 1834. Vid riksdagen närvarade biskoparna och representanter från de olika stiften i landet. Här diskuterade man olika ärenden som man skulle föra vidare till hovrätten och andra instanser. 

En sak frapperar mycket när man läser protokollet. Det fanns ju inga kommunikationer på den tiden, så både Sven och de andra prästerna får till fots söka upp borgare, adel och bönder i deras olika högkvarter om de behöver fråga eller dryfta något. Det är rätt många promenader protokollförda år 1660...

Och vad var det man pratade om då? Det handlar mycket om den självdetroniserade drottning Kristina, som försöker utöka sin makt över det land hon inte längre regerar. Ett annat aktuellt ämne är att Karl X Gustav nyligen avlidit, och hans testamente nämns flera gånger i texten. Därtill har man bekymmer med den unge arvprinsens (Karl XI) förmyndarregering.

Sven deltar i en diskussion angående en anhållan från exdrottning Kristina. Hon vill ha ränta från och jurisdiktion över Sveriges erövrade territorier. Efter diskussionen anser prästerna att hon kan få räntan, men jurisdiktionen behåller den svenska regeringen. 

En annan diskussion handlar om en man i Viborg som 'besofvit en tjenstepiga' medan hustrun fortfarande levde. Nu är hustrun död, och mannen vill gifta om sig med pigan som han var otrogen med. Prästerna beslutar godkänna det nya giftermålet, på villkor att man i Viborg ordentligt undersöker att inte det såta paret mördat den nu avlidna hustrun... 

Sven och några andra präster skickas iväg till borgerskapet för att fråga vad de har för åsikt om att byta ut hertig Adolf Johan ur arvprinsens förmyndarregering. 

En annan promenad gick till Herr Bengt Horn för att fråga hur man ska behandla ärendet Olai Berg i Räfle. Olai har gjort bort sig ordentligt; supit i prästtjänsten, slagit sin fru, och förloämpat svärföräldrarna, framkommer det. 

Två gånger knallar Sven med kollegorna upp till Slottet. Ena gången för att framföra prästerskapets mening om 'det som på Slottet föreställt är'. Lite gåtfullt formulerat. Kan det handla om den förestående ombyggnaden av Slottet? Andra promenaden är några dagar senare, efter förhandlingarnas slut. Då framgår det inte varför prästerna tågar till Slottet. Kanske var riksdagsledamöterna bjudna på middag där? 

Till slut ska faktiskt Sven Ausenius få ta till orda! Hans ord är bokstavstroget återgivna i protokollet! Ärendet handlar om en magister Elmegren, som har supit och på andra sätt burit sig illa åt i sin församling. Kan man ta upp saken till diskussion här i riksdagen utan att biskopen i det aktuella stiftet är närvarande?

Sven säger: "Efter saken hafuer warit i Hofrätten etcetera, kan hon intet här upptagas, ellies ära icke eller acta här, som finnas myckit widlyftiga"

Såvitt jag begriper gammalsvenskan, menar han att efter att ärendet varit uppe i Hovrätten, så kan man inte diskutera det här och nu. 

Utöver detta finns Sven förstås med i förteckningen över närvarande präster, och han är med och undertecknar prästerskapets 'reprotestation' (vilket underbart ord!) mot exdrottning Kristinas protest. Detta gör han den 19 november 1660. 

Sedan var det slut på riksdagen, alla åkte hem till sitt. 

Källor: Wikipedia

Prästeståndets riksdagsprotokoll  volym 2 1660-1664. Stockholms stadsarkivs bibliotek.

Bilden: Storkyrkan, där Sven och de andra prästerna höll riksdag, sträcker sitt torn över Gamla stan. Foto: författaren

Gerda och Gunnar Marklund. Privat bildsamling. Okänd fotograf. Johan Gunnar Marklund föddes 19/2 1908 i Forsberget, Skellefteå som son till Per Gustafsson Marklund och hans hustru Erika Margareta Eriksdotter.

Gunnar flyttade till Böle, Norsjö 1935 och fick jobb på snickerifabriken där. 6 januari 1936 ingick han äktenskap med Gerda Madeline Alm f. 11/9 1908 i Bastutjärn, Norsjö, dotter till hemmansägare Johan Elis Alm och hans maka lärarinnan Nanny Katarina Björk.

Gerda hade åren 1933-1934 arbetat som tjänarinna (hembiträde) hos kyrkoadjunkt Karl Emil Jonsson med familj på Kyrkobordet/Prästbordet i Skellefteå. 

Gunnar var, liksom flera av sina syskon, en händig och konstnärlig man. Han målade bland annat tavlor. Han var också en duktig snickare. Gunnar byggde makarnas egna hus under åren 1940-1945. Han arbetade då hos Böle snickerifabrik utanför Norsjö. Därefter var han verksam i Bastutjärn där han uppförde ett nytt hus åt familjen. Cirka 1950 köpte han snickerifabriken där, han tillverkade i huvudsak trappor. Gunnar hade också fiskodling där han kläckte fram ädelfisk från rom till matfisk, som såldes till olika fiskeföreningar.

Gunnar och Gerda fick inga egna barn men hade fosterbarn i perioder och adopterade en dotter.

1958 brann snickerifabriken i Böle. Då började Gunnar att arbeta som resemontör för Marbodalkök. Två år senare, 1960, flyttade familjen till Alingsås där Gunnar hade köpt ett gammalt kvarnställe en mil utanför stan vid namn Långesbro. På gården fanns kvarn, smedja, sågverk samt ett gammalt kraftverk, förutom stor tomt och bostadshus. Han renoverade huset och byggde ett nytt kraftverk.

Trädgård var ett stort intresse för Gunnar och Gerda. Blomsterprakten och odlingarna var stora. Även engagemanget för de två barnbarnen var stort. Gunnars sista stora jobb var att uppföra simhallen i Alingsås.

Gunnar var en mycket trevlig och social person men han hade sina bestämda åsikter samt kunde vara ganska envis. Han hade en mysig framtoning och en lågmäld, nästan beslöjande röst som även hans syskon hade. Gerda var en klok och begåvad kvinna. 

Gerda avled 2 februari 1982, 73 år gammal. Gunnar flyttade då in till centrala Alingsås där han blev en omtyckt slöjdlärare för pensionärer under flera års tid. 90 år ung gick Gunnar bort den 10 november 1998. 

I mitten av 1800-talet började man kunna kommunicera genom telegram via telegrafstationerna. Den som fixade detta kallades telegrafist. Efter hand blev det vanligt att kvinnor arbetade som telegrafister i Sverige och senare som radiotelegrafister i den svenska handelsflottan. Jag var själv en av dem.

Telegrafstationen i rådhuset i Falun före 1904. Fotograf okänd. Bildkälla: Tekniska Museet.

Så här kunde en telegrafstation se ut i mitten av 1900-talet. Foto: Karl Heinz Hernfried. Bildkälla: Nordiska Museet.

Telegrafist är idag ett försvunnet yrke och kanske lite udda i skuggan av många andra yrken som kvinnor haft. Att kvinnor alltid arbetat, det vet vi, men det dröjde länge innan vi fick tillgång till en arbetsmarknad på samma villkor som män.

Telgrafverket bildades 1853, när telegram började användas. Drygt tio år senare, 1864, blev det tillåtet för kvinnor att arbeta som telegrafister, tack vare pionjären Elfrida Andrée. Först hennes far och sedan hon själv tog strid för att hon skulle få möjlighet till detta, i upprepade brev till Kungl Majt. Efter flera avslag ändrades reglerna och man ordnade en kurs för kvinnliga telegrafister. (Elfrida Andrée är en mycket intressant person som du kan läsa mer om på Wikipedia och i Svenskt biografiskt lexikon).

Så småningom ändrades attityden och telegrafist kom att anses som passande yrken för kvinnor, inte minst för medelklassens döttrar och ogifta kvinnor från det som kallades bättre familjer men som ändå ville eller behövde försörja sig. Arbetet innebar att tjäna andra, alltså inget självständigt arbete. Därför menade man att det var lämpligt för kvinnor. Dessutom hade ju kvinnor också lägre löner än män och det var billigare att ha kvinnor anställda.

Kvinnorna som var telegrafister har jag vid några tillfällen stött på i husförhörslängderna, t ex Erika Charlotta Warfvinge som var telegrafist i Gunnebo vid förra sekelskiftet och Anna Ottilia Grundström, telegrafist i Karlstad på 1880-talet. Anna Westerhult var telegrafist i Lerum på 1910-talet liksom Sara Maria Björk och Anna Fredrika Göransson i Göteborg några år tidigare. Listan kan bli lång.

Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Från vänster: 1. Elfrida Andrée, född 1841 i Visby, telegrafist i Örebro 1865. 2. Estrid Béen, född 1888 i Stenbrohult, e o telegragist i Örebro 1907, 1934 blev hon telegrafkommissarie i Valdemarsvik. 3. Ida Kristina Myrberg, född 1866 i Kila, e o telegragist 1884, telegrafföreståndare i Sveg 1899 och i Falun 1902. 4. Augusta Emilia Södergren, född 1858 i Stockholm, e o telegragist 1878. 5. Tekla Maria Elisabeth Wastenius, född 1853 i Falkenberg, e o telegragist 1873 i Onsala, senare föreståndare i bl a Fjällbacka. Bilder från Wikipedia och Svenskt porträttarkiv.

Mina föräldrars lyckönskningstelegram när de gifte sig 1947. Egen bild.

När telefonen kom i bruk minskade förstås användningen av telegram och till slut var det mest högtidstelegram som förmedlades, ni vet de där fina telegrammen till bröllop och 50-årsdagar och som finns sparade i många familjearkiv.

Handelsflottan började använda telegrafi när radiokommunikationen utvecklades i början av 1900-talet. Radiotelegrafin blev väldigt viktig för att kunna få hjälp vid olycker och förlisningar och ganska snart enades man om internationella nödsignaler som alla kunde förstå, t ex SOS.

I fartygen var det först bara män som arbetade som telegrafister och inte förrän 1948 mönstrade den första kvinnan som telegrafist i handelsflottan. Det var Ulla Bergström från Göteborg som fick arbete i Gorthonrederiet. Möjligen hade Margot Hallberg från Göteborg tjänstgjort i ett fartyg redan på 1920-talet men det har inte gått att belägga. Själv blev jag telegrafist i handelsflottan 1974 och om det kan du läsa på min egen hemsida. Arbetsuppgifterna innebar att hålla kontakten med land med hjälp av Morse-alfabetet och telegrafnyckeln, men också att sköta fartygets administration. Numera finns det inte telegrafister kvar, all kommunikation till sjöss går väl via nätet.

Här sitter jag och jobbar på mitt kontor ombord på M/S Arizona 1975. Markeringarna på klockan visar när det skulle vara radiotystnad varje timme för att lyssna efter nödsignaler. Eget foto.

Jag har inget foto från någon av radiohytterna ombord på fartygen jag arbetade på, bara detta från telegrafistutbildningen på Sjöbefälsskolan i Kalmar 1974-1975. Någon av mina klasskamrater har tagit detta. Det var liknande radiostationer ombord. Eget foto.

I februari 1977 var M/S Arizona i hamnstaden Eastport i Maine på USA:s ostkust och jag blev intervjuad för lokaltidningen.

En sådan här morsenyckel använde jag i mitt arbete som telegrafist. Denna finns på Sjöfartsmuseet i Kalmar. Eget foto.

Telefonister blev ännu mer än telegrafister ett kvinnoyrke under en stor del av 1900-talet. Om det kan ni läsa i senaste numret av Släkthistoriskt Forum som har kvinnors arbete som tema.

PS. En film jag rekommenderar är "The last signal" som handlar om Titanics telegrafist, en ung man. Kan ses på Youtube.

Källor jag använt är bl a böckerna "Radion och radiotelegrafisten" av Birgitta Gustafsson (1991) och "Hallå – Om telefonens första tid i Sverige" av Jan Garnet (2005).

Vid flera tillfällen har jag berört hur mycket nya verktyg som det kommer nuförtiden. Det görs register, det fotograferas allehanda olika dokument och böcker, det tas fram matchlistor via DNA och mycket, mycket mera.  Men vad hjälper det när min Anders Larsson inte dyker upp.

Det finns olika uppfattningar om hur lätt det är att leta släkt i Sverige jämfört med andra länder. En del tycker det är hur lätt som helst, här finns resultatet av en uppsjö av villiga prästers noteringar, om allt möjligt. Det finns mönstringsrullor så att soldater kan följas och alla ska finnas med i födsel, vigsel, död och flyttningsböcker.  I andra delar av världen finns det kanske inte lika mycket, på vissa platser finns ju ingenting nedskrivet, men kanske finns det muntliga berättelser.

så när jag sitter här med min farfars fars halvbror så skulle det väl inte vara så svårt, född 1821 också så det är ju ganska nyligen, åtminstone om man jämför med många andras letande. Visst finns han i födelseboken och några husförhörslängder, men plötsligt är han struken och den här gången måste prästen ha glömt bort något, för vart tar han vägen?  Finns han inom socknen men på andra sidor, eller finns inom pastoratet, där samma präst ibland förde fler böcker. Han tycks inte ha dött om jag läser dödboken rätt, fast läser jag rätt dödbok. Man kan ju aldrig vara säker, för det här är i den del av Västergötland där de små socknarna hänger ihop lite hur som helst. Född i en socken, men boken har sitt namn från en annan och det gäller, när man inte är riktigt van, att hälla tungan rätt i mun.

Önums gamla kyrka, se info i texten

Inte blir det bättre av att just den bok där Anders finns sträcker sig över 20 år och några säkra noteringar om nattvardsgång saknas, så när ströks Anders, det är den stora frågan. Så trots våra fina böcker så är det inte så lätt. Jag sitter och funderar på de berättelser jag hört i andra delar av världen, där berättelsen om släktingar verkar levande trots att det länge sedan och inga skriftliga källor finns. Släkter som hänger ihop och det berättas om den ena efter den andra kopplingen. När jag hör dessa berättelser så blir jag nästan avundsjuk, vilket bra minne de måste ha och vilka källor att ösa ur. Fast sen slår det mig, hur vet jag att det som berättas är som det var, har det kanske skett någon förändring genom tidens lopp, kanske var det inte alls som de berättar, hur ska jag kunna veta det.

En liten fortsättning på mina funderingar runt de muntliga historierna är att Urban Sikeborg beskrivit hur viktigt det var att kunna sin historia för 400 till 600 år sedan. Det var inte mycket som skrevs ner men ägande, arv och släktskap vid giftermål måste man hålla reda på i minst fyra generationer och hur många kan det idag, trots våra datorer och databaser.

Tillbaka till Anders, hur ska jag komma vidare?  Om han fick behålla rätt födelseuppgift, född 8 maj så finns han inte runt 1840 då Arkiv Digitals indexerade register börjar. Men hur många har inte fått sina uppgifter ändrade, kanske var det bara lite kvar av ljusstumpen när prästen skulle skriva av flyttningsattesten, om den nu fanns. Eller fick han datum som egentligen hörde till raden under när en ny husförhörslängd togs fram.  Jag hoppas att någon gång få svar, hoppet är det sista som överger människan sägs det ju. Som lite avkoppling så får jag leta av Anders systerdotters dotterdotter Ester Tedorson, född 1916 i Braddock, Pennsylvania, USA. Hon är ju trots allt min farfars fars halvsysters dotterdotters dotter.

Jag kan berätta att bilden visar Önums gamla kyrka, där kanske Anders döptes, även om födelseboken idag kallas Skarstads.  Den kyrkan revs 1865 och idag är det en ödekyrkogård, kanske finns han där trots mitt letande i dödboken. Övriga uppgifter är
Teckning av K. Kullander - Västergötlands museum. http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7044  Önums gamla kyrka. Public Domain   File:Önums gamla kyrka - Kullander.jpg Skapades: Appr. 1860

Jag har nämnt Maria Andersdotter i förbigående, i en av mina allra första bloggar. Men det berodde på att jag hittade en annan kvinna med samma namn, belagd med en lite udda marginalanteckning. Min Maria Andersdotters historia är inte särskilt ovanlig i släktforskarvärlden. Snarare rätt typisk. Men kanske just därför kan det vara bra att lyfta fram denna typiska kvinna ur historiens glömska.  

År 1815 står det bröllop i Upplands-Bro, i utkanten av Stockholms län (gränsen har flyttats fram och tillbaka flera gånger i historien). Brudgum är soldaten Gustaf Svala. Bruden är hans hushållerska Maria Andersdotter. 

I husförhörslängderna för Spånga soldattorp i Bro socken står  Maria Andersdotter som född i Spånga. Då det fanns både en gård och ett soldattorp i Bro socken med namnet Spånga, är det förstås nära till hands att tro att damen ifråga kom därifrån. Men hon måste vara född i mitten av 1780-talet, och det fanns helt enkelt inte någon Maria Andersdotter född i Bro församling vid den tiden! 

Som de flesta släktforskare vet, bör man då försöka med omkringliggande församlingar. Nej, hon fanns inte född där heller. I den allra första husförhörslängden för Bro där Maria överhuvudtaget finns med, står en något otydlig anteckning om att hon kommit från 'Lossa', alltså grannförsamlingen, som idag heter Låssa. I Låssa hittade jag verkligen Maria Andersdotter, fortfarande med noteringen att hon var född i Spånga. Men hade hon verkligen kommit från vad vi idag kallar för Spånga strax utanför Stockholm? Det blev en lång baklängesresa i husförhörslängderna, men till slut fick jag ihop följande lilla 'reselängd':

1786 14/1: Maria föds i Plaisiren, Spånga församling, som dotter till torparen Anders Jansson från Spånga, och hans hustru Catharina (Cajsa) Nilsdotter från Skylsta i Järfälla. Båda i Stockholms län. 

1788 flyttar familjen till Smedshagen i Spånga

1798 flyttar familjen till Oljeberget, men inte Maria. Hon flyttar istället till Skesta. Fortfarande i Spånga.

1799: Maria flyttar till Lunda i Spånga

1803 finns hon i Hjulsta, Spånga (möjligen flyttade hon dit redan 1802, men husförhörslängden för det året saknas)

1805 flyttar Maria tillbaka till Lunda.

1808 lämnar Maria Spånga församling och flyttar till Stockholms-Näs, numera Kungsängen.

1809 flyttar Maria till Låssa och slutligen

1812 flyttar hon till Bro för att bli hushållerska hos soldaten Svala, som hon sedermera gifter sig med. Paret fick sammanlagt fem barn, men bara två lever till vuxen ålder. Gustaf Svala dör 1827. Maria stannar kvar i Bro några år till, men sedan är det dags igen:

1831 flyttar Maria som änka till Ed. 

1837 15/1 dör Maria Andersdotter i bröstsjukdom, och begravs i Ed 23/1 samma år.

Och där slutar resan. Gustafs och Marias andra barn, Maria Christina Svala, föddes i Bro 1817, gifte sig i Ed 1840 och avled i Stockholm 1851. Hon var min mormors morfars mor. Men det är en helt annan historia!

Det jag tyckte var lite intressant när jag jagade min flyttande piga, var alla ortnamn i dåvarande Spånga församling. Plaisiren, Tumultet... och så plötsligt Hjulsta! Idag ser jag en tunnelbanestation framför mig, men då var det förmodligen ett torp eller en gård...

Bilden: Torpet Plaisiren, där Maria föddes, finns inte kvar idag. Däremot den här spannmålsladan som idag bär namnet Plaisiren. När bilden togs, var det ett konstgalleri, numera är det tydligen en konferensanläggning, läste jag på nätet...

Originalfoto: Dickie Lundbäck 2004. Omfoto idag: författaren.

Edvin och Sanna Forsell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Edvin Andreas Forsell föddes 10 april 1903 i Holmfors, Skellefteå som son till Olof Anton Forsell och hans hustru Maria Kristina Eriksdotter.

Edvin deltog i bygget av Krångfors kraftstation som uppfördes åren 1926-1928. Han arbetade också vid järnvägsbygget till Boliden. 1929-09-22 vigdes Edvin med Sanna Ingrid Alida Forsell f. 1911-02-12, också hon från Holmfors. Hennes föräldrar var Sanna Adelia (Adele) Furberg och Johan Algot Forsell. I slutet av november samma år föddes deras första barn, en son. 1930 flyttade familjen till Boliden där Edvin hade fått jobb som gruvarbetare. Fem år senare kom en dotter till världen. I Boliden hade Edvin gjort sig känd som en mycket duktig och arbetsam gruvarbetare. Han blev väldigt uppskattad för sitt försynta samt samvetsgranna sätt. På sin fritid ägnade han sig gärna åt att fortbilda sig och han deltog ofta i studiekonferenser. Fackligt aktiv var han också och blev invald i avdelning 85:s styrelse.

1946 flyttade familjen från Boliden till Klutmark, Skellefteå där han startade en diversehandel som han tillsammans med sin maka drev med förutseende och vilja. Tyvärr visade det sig att hans hälsa inte var bra. Han reste därför till huvudstaden där han vistades tills han första veckan i december 1949 överfördes till Skellefteå lasarett och till slut flyttades till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå, där döden oväntat snabbt ändade hans liv. Dödsfallet väckte stor sorg och nedstämdhet bland invånarna i Klutmark där familjen hade skaffat sig flertalet vänner.

Sanna växte som sagt upp i Holmfors. Som storasyster fick hon i unga år hjälpa till med sysslorna på bondgården och även ta ansvar för sina yngre syskon. I sitt äktenskap med Edvin Forsell arbetade hon i hemmet i Boliden fram till familjen flyttade till Klutmark 1946. Där blev Sanna föreståndarinna för byns telefonväxel.

Efter Edvins bortgång 1950 gifte Sanna om sig 1957 med byggnadsarbetaren Johan Vilgot Larsson f. 1912-08-16 i Skellefteå. Sanna jobbade därefter i brödbutiken på varuhuset EPA i Skellefteå i flera år. Med sin outsinliga energi och arbetskapacitet var hon en förebild. Släktingar och nära vänner fanns alltid i hennes tankar med handgjorda presenter vid olika bemärkelsedagar. Vilgot somnade in 27 januari 1980. Under de sista fyra åren av livet bodde Sanna på Anderstorg i Skellefteå. Hon avled dock på Skellefteå lasarett lördagsmorgonen 1991-08-31.

Släktforskning är verkligen stort. Inte bara som ett ökande intresse bland många utan också stort i sitt omfång. Det här blev jag påmind om när jag här om dagen lyssnade på en poddsändning av Karlavagnen i Sveriges Radio. Ett program som jag tror sänds kvällstid och dit man får ringa och prata om ett förutbestämt ämne. Det jag lyssnade på sändes den 23 september och handlade om släktforskning. Karlavagnen har haft släktforskning som tema i tidigare program också.

Poddradio är bra, då kan man lyssna när man vill. Själv var jag i skogen och plockade lingon medan detta pågick i mina hörlurar.

I programmet förekom alla möjliga infallsvinklar på släktforskning. Mycket intressant var det att lyssna på de olika berättelserna om vad som fått dem att börja släktforska, hur de gick till väga och vad de hittat. En började släktforska efter att ha ärvt en forskning efter sin morfar. Vilket fint arv! En annan hade med hjälp av DNA-test fått veta vem hennes pappa är (fantastiskt!). En tredje hade hittat 68 generationer bakåt i sin sambos släkt.

Under mina drygt tio släktforskarår har jag tänkt mig att de flesta drivs av ungefär samma motivation som jag, att hitta min släkts historia i arkiven. Det kan man ju göra på olika sätt och med olika ambitioner. En del samlar personer i sina släktträd, andra skriver omfattande berättelser om varje generation och sätter in dem i sina historiska sammanhang. Smalt eller brett, djupt eller grunt.

Något jag tror att de flesta av er känner igen er i är känslan av att vara en tidsdetektiv, eller kanske snarare en arkivdetektiv. En som letar efter spår i arkiven, som ser massor av detaljer som tillsammans blir en helhet. "Det ska gå att hitta." Visst har du ofta tänkt så? Det är väl det som limmar fast oss timme efter timme vid datorn...

Tänk vilken rik hobby detta är! Och så givande för så många! Jag gläds med den släktforskare som hittat så mycket dramatik att det blivit en spännande bok. Eller den som kunnat lösa gåtorna med okända fäder. Och även om jag är skeptisk till att ta 68 generationer på allvar så kan jag verkligen förstå den glädje som släktforskaren ifråga känner över sitt resultat.

När släktforskning diskuteras brukar släktforskare ofta få frågan om vad som är det mest spännande som hittats. Vad skulle du svara på det? För min egen del vet jag inte, det är så mycket som är intressant och samtidigt inget som sticker ut i min släkt. Inga mord och inga kändisar. Men väldigt intressant ändå, för det är människor som levt före mig och gjort mig till den jag är.

För mig är det både hobby och jobb, och lika roligt och givande oavsett vilken släkt jag letar information om. Varje gång jag börjar på ett nytt uppdrag eller på en ännu outforskad gren i min egen släkt så känner jag stor förväntan. Den förväntan uppfylls så gott som alltid. Bara om jag möts av kyrkoarkiv som förstörts i brand på senare tid kan jag bli besviken. Men då kan det finnas andra vägar.

I helgen pågår en digital släktforskarmässa, en kompensation för uteblivna Släktforskardagarna som jag saknat i år.

Tillägg lördag kväll:

Efter en dag med digital släktforskarmässa tycker jag att det är intressant och uppfriskande, och trots en del tekniskt strul har det fungerat bra i det stora hela. Bra att kunna sitta hemma och ta del av föredrag. Eftersom det går tre  föredrag samtidigt båda dagarna kommer jag att se en del efteråt. Jag är imponerad av hur bra de föredragande släktforskarna ute i landet klarat ut sina digitala föredrag i Zoom, även om det kanke varit nervöst för en del.

Precis som på de vanliga Släktforskardagarna möts man av en del överraskningar. T ex historikern Mia Skott som höll en verkligt upplivande och engagerad föreläsning om att hitta kvinnors historia. Nu ser jag fram emot morgondagens program.