Den lilla stenen

Det står en liten sten, känns nästan som den är en tvärhand hög, men då får det vara ganska stora händer. Ett kort namn, tre plus tre bokstäver, årtal och det lilla torpets namn. Inte mer än så. På platserna runt omkring står det högresta, påkostade gravvårdar, med kedjor och häckar och fina, ofta ganska långa, titlar och egendomsnamn.  Vad kan det komma sig att den lilla stenen är kvar, det är ju 115 år sedan den restes och namnet pekar inte på någon större fin släkt eller så.

Den upplevelsen har jag haft idag, kanske lite väl tidigt med en liten runda till några gravplatser i Västmanland/Närke, men eftersom det numera går att tända ljus som brinner, eller ska jag kanske säga lyser, både en, två och tre månader så får det bli så. Det är kanske inte alla, men jag vet att det är många, som tar sig en tur och tittar till några gravar, gör fint och kanske ordnar någon form av ljus som lyser.

Foto av författaren

Vem är han då, mannen som fick den lilla stenen, och som fortfarande står där och minner om svunnen tid. Jag vet faktiskt både vad han hette och vilken haplogrupp hans Y-kromosom tillhörde. Han har lämnat spår i mina egna gener, även om jag inte fått hans Y-kromosom så har andra delar, som skulle ha synts om han testat sitt DNA, kommit mig till del. Det är min morfars far som vilar där, den lilla stenen var det som familjen hade råd med efter att Per fått en hjärtattack dagen innan nyårsafton. Vad stenen kostat vet jag inte, bouppteckningen som finns i Glanshammars och Örebro tingslags häradsrätts arkiv tar inte upp den kostnaden, det var brist i boet redan innan begravningskostnaderna kom in i bilden.

För mig har inte stenens storlek någon betydelse, det är med tillfredställelse jag kan stå framför den och försöka skapa mig en bild, några fotografier har jag inte sett, men lite morfar, lite mamma och så lägger jag till lite finskt också så blir det något som kanske har en viss likhet med hur han såg ut. Det finska la jag till när det gick upp för mig att hans Y-DNA, gruppen N-Y62026, verkar ha finskt ursprung även om den närmaste träffen säger sig ha haft släkt i Vänersborg innan emigrationen flyttade de släktingarna till USA- Innan någon funderar för länge så är det alltså min morbrors test som ger mig min morfars fädernelinjes Y-DNA.

Jag hör ganska ofta att det inte ger något att testa Y-DNA, det är bara bortkastade pengar, men det tycker inte jag. Det ger möjligheter till både det ena och det andra när det gäller släktforskning, allt är inte alltid centrerat till de närmaste generationerna som det autosomala ger. Jag hade lite svårt att hitta tillbaka bland morfars förfäder, det fanns lite frågetecken men när det dök upp en nära Y-träff, inte de från Vänersborg, men i Korea så löste det sig. Nu har inte Korea mer med detta att att göra än att det var adressen till en amerikan som tjänstgör där. Han har i sin släktforskning kommit fram till anor i Brattfors, Värmland, och det gjorde mig riktigt glad när jag såg att det var en av min förmodade anas bröder som fanns i hans träd. Det är i sig inget bevis, men ett mycket strakt indicum för att jag är på rätt spår och att Mårten Persson är den som startat linjen däruppe.  Eller startat är ju egentligen fel uttryck, för det fanns ju de som var före honom och som vid något tillfälle flyttat från nuvarande Finland för fyra, femhundra år sedan. En liten hjälp i ett stort pussel blev det med ”koreanen” och efter det hittade vi en till som pekar i samma riktning.

Från den lilla stenen till den stora världen med genetik kan det tyckas vara långt men tänk att allt hänger ihop, åtminstone i min värld, när jag försöker koppla ihop alla tankar och känslor några dagar innan Allhelgona.