Manny Linder. Foto: J. E. Harnesk, Boden. Privat bildsamling. Johan Manny (Holmberg) Linder föddes i Östra Stavträsk, Jörn 1887-04-17 som äldste son till Per Anton Holmberg och hans hustru Johanna Elisabeth Almlöf. När Manny var tre år gammal avled hans far. Två år senare, 1892, flyttade han med sin mor och sin yngre bror till Norsjö. De bodde hos Mannys morfar och hans andra hustru samt några av morfaderns barn från första äktenskapet. I december 1895 flyttade Manny tillbaka till Östra Stavträsk, Jörn. Där blev han fosterbarn hos makarna Nikanor Linder och Emma Fredrika Boström. I samband med detta fick Manny sina fosterföräldrars efternamn Linder.

Manny vigdes 22 december 1912 med Hilma Fredrika BränHilma Brännström gift Linder. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. nström f. 1887-02-19 i Kankberg, Jörn. Hon var dotter till Jonas Johansson Brännström och hans hustru Emma Fredrika Jonsdotter. Året efter Manny och Hilmas giftermål avled fostermodern Emma Fredrika Boström. Fosterfadern Nikanor Linder gifte om sig med Anna Maria Johansson f. 1883-01-02 i Skellefteå. I Manny och Hilmas äktenskap föddes fyra barn, två flickor och två pojkar. Dessutom bodde en fosterson hos familjen.

Manny var känd som en duktig jordbrukare. Trots att han hade mycket att syssla med hemma på gården hade han innehaft några kommunala uppdrag, bland annat som ledamot i kommunalnämnden och i taxeringsnämnden. Han var trevligt till sin personlighet och allmänt omtyckt i byn. Det "Linderska" hemmet var alltid öppet för gäster.

Hilma var en hemmets kvinna. Hon tyckte om att slöjda. I hemmet fanns flera olika slöjdarbeten som vittnade om hennes skicklighet och kunnighet inom detta gebit. Tack vara hennes gladlynta, gästfria och humana sätt var det alltid angenämt att besöka familjen Linders hem.

Efter en tids sjukdom avled Manny två dagar efter sin 64-årsdag, 19 april 1951. Hilma flyttade till Jörn på 1960-talet och 1976 till Furugården i Jörn. 90 år fyllda var hon fortfarande pigg och vital för sin ålder. Hon deltog i olika kurser som anordnades på Furugården. Hon gick bort 3 april 1978, 91 år ung.

Vilka gener är det vi bär med oss? DNA-test visar ju hur vi är släkt med andra och vilka gener vi har gemensamt. Men det är ju så lite av vårt DNA vi testar i släktforksningssyftet så vad ger oss alla de andra generna? I en konversation igår med en annan släktforskare kom jag in på blåbärsplockning och jag konstaterade att det kanske är fattigdomsgenerna från tidigare generationer som gör att jag inte kan ta en skogspromenad idag utan att plocka blåbär om jag ser dem. Det där att man inte låter mat förfaras.

Jag är övertygad om att mina förmödrar i flera hundra år tillbaka allihop plockat bär och tagit tillvara skörden. Kanske har detta räddat livet på hungriga barn under nödår.

Hur det verkligen var vet jag förstås inte, utom att både min mamma och min mormor tog hand om bärskördar när det fanns bär. När jag växte upp på 50- och 60-talet var vi ute i skogen hela familjen och plockade blåbär varje sommar. Jag kommer till och med ihåg var blåbärsmarkerna fanns och skulle förmodligen hitta dit igen. Ena dagen plockade vi, nästa dag kokade mamma saft och sylt. Blåbär är ju inte lika hållbart som lingon och frys hade vi inte så mamma konserverade i stället.

I blåbärsskogen med mamma och mina bröder. 1959 eller 1960 tror jag. Pappa fotograferade oss.

Det gjorde även mormor. När hon var ung plockade hon nog blåbär men sedan fick barnen gå ut själva och plocka och mormor tog hand om det de kom hem med. Det har både min mamma och mina mostrar berättat om. Flera av min mammas syskon är födda vid den här tiden på året och när det var dags för förlossning skickades barnen ut i skogen för att plocka bär och när de kom hem hade de en till liten syster eller bror.

I min släkt plockades nog flest bär i den egna skogen av bondebarnen eller i arrendeskog av torparbarnen. Allemansrätten kan man ju tro är väldigt gammal men jag läser på Wikipedia att det var runt sekelskiftet 1900 som det ansågs som en tillåten sedvänja att plocka bär i skog och mark utan markägarens tillstånd. Jag misstänker att det inte var självklart att få göra detta om vi går ytterligare några generationer tillbaka, men hur det verkligen förhöll sig vet jag inte. Däremot är det lätt att tro att många av förfäderna faktiskt plockade bär och på så sätt fick tillskott i kosten.

Igår plockade jag en liter blåbär som nu blivit sylt ihop med en liter från frysen som jag plockat tidigare. Jag plockar då och då och sparar i frysen tills det blir tillräckligt för ett kok. Det här ska barnbarnen få på gröten i höst, det vet jag att de gillar. Plocka blåbär och lingon kommer jag att fortsätta med, trots att det går att köpa färdig sylt och bär som andra plockat. Det sitter i ryggraden att ta vara på skörden i skogens skafferi, precis som mamma, mormor, farmor och mammorna före dem gjort.

Gårdagens kok av ett par liter blåbär blev två burkar blåbärssylt. Eget foto.

Det brukar bli ganska olika reaktioner när jag tar upp ämnet vidiolog. En del ler igenkännande, andra undrar om jag är riktigt klok, och så har vi de som bara går vidare utan att reagera det minsta. De sistnämnda reagerar likadant när jag nämner släktforskning, DNA eller något liknande så den gruppen bekanta kan vi kanske lägga helt åt sidan.

Men de två första grupperna, de som reagerar, brukar ha ganska olika kommentarer. Vidiolog, en sådan vevade jag på under många kvällar, eller jag satt med ett mikrokort som slutade en rad för tidigt och det var att vänta på nästa leverans efter en ny beställning. De vet vad de talar om och de ser med viss nostalgi på de möten de hade med sin, eller någon annans, vidiolog.

Nästa grupp undrar om jag hemfallit åt någon konstig ny rörelse, är det kanske dags att ha ett djupt samtal om hur jag mår och finns det något de kan göra. Att det inte är en arkeolog förstår de, men kanske en mystisk man från något avlägset land, en sådan som de tror förvrider huvudet på andra än dem själva.

Foto på vidiolog tillhörande Genealogiska Föreningen, författaren

För de som inte vet kan jag berätta att det inte är något farligt eller konstigt. Visserligen omvälvande på sin tid, men det är en betraktningsapparat, används eller kanske ska vi säga att den användes tidigare, även om jag vet att ett fåtal brukas än, att visa en ganska stor bild från rullar och kort som innehöll avfotograferade kyrkböcker. Idag använder de flesta sin dator till samma sak, men innan vi hade sådana underverk så var vidiologen en uppskattad manick.

Och vart vill jag komma med denna konstiga inledning?  Vi kan kanske säga att vidiologen haft ett fortsatt liv, ännu idag spelar den en roll.  Den konstruerades av Arvid Lundbäck och han tjänade en hel del pengar på försäljningen. En del av vinsten hamnade hos Genealogiska Föreningen men den större delen avsatta han i en fond, som senare blev en stiftelse, Arvid Lundbäcks stiftelse. I bestämmelserna för denna stiftelse framgår att överskottet ska årligen delas ut som stipendier eller anslag till personer eller verksamheter som gör en insats i släktforskningens tjänst. Det kan vara att skriva något, presentera något, framföra något eller på andra sätt visa på sammanhang, kopplingar eller annat som inte är självklart för alla.

Stiftelsen har ganska fria händer att dela ut medel, det finns egentligen bara en inskränkning, det ska inte behandla en enskild släkt. Allt annat är möjligt. Tidigt i år så valdes ett ämne, som då ansågs vara intressant, kopplingar till sjukvård och epidemier.  Ett ämne som senare fått en helt annan klang än den som var aktuell då beslutet togs. Naturligtvis gäller det fortfarande, men det finns absolut inget som hindrar att andra intressanta ämnen kommer att belönas vid genomgång av ansökningar. 

Det finns beskrivet i ett inlägg på Rötter vad som gäller, länken ser du längst ner. Fundera inte för länge, skriv ihop en ansökan och skicka in den så att den är framme senast 1 september i år. Lycka till och se gärna till att de som tar besluten får en del att bita i.

www.rotter.se/senaste-nytt/3285-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse

För någon dryg vecka sedan såg jag en blänkare på facebook om en utställning på Polismuseet. Jag insåg lite snopet att jag faktiskt aldrig varit där överhuvudtaget, och tänkte att det kanske kunde vara dags.... Förra torsdagen slog jag till. 

Det var inte helt lätt att upptäcka entrén från gatan, men när jag rundat rätt hörn, och bara precis undvikit att krocka med anordningen som höll den lilla polishelikoptern i luften, var jag framme. 

Större delen av utställningarna finns på entréplanet, och jag blev omedelbart uppslukad av utställningen om polisens fotografering. De första polisfotografierna togs så tidigt som på 1840-talet i Belgien. Därifrån spreds det något årtionde senare till Danmark, och så vidare till övriga Skandinavien. Ett tungt namn inom kriminologin, Alphonse Bertillon, fastställde runt 1890 hur ett typiskt 'mug shot' skulle se ut: en bild av förbrytarens profil, med örat väl synligt, och en bild framifrån. Han fastslog också (det hade dock förekommit tidigare, bland annat i Sverige) att man utöver fotografiet skulle lämna en beskrivning på hår- och ögonfärg, och särskilt noga redogöra för eventuella särdrag i utseendet, exempelvis ärr. Bertillon kom också på hur viktigt det var att mäta såväl lik som avtryck efter brottslingar. Genom att exempelvis konstatera att en brottsling hade ovanligt stora fot- eller handavtryck, kunde måtten hjälpa till med identifieringen. Bertillon och hans mätmetoder omnämns i Stieg Trenters 'Lysande landning' där man konstaterar att en misstänkt brottsling har en ovanligt stor bakdel.... 

Så kommer en enorm fotovägg med gamla foton av kvinnor från livets skuggsida. Det är ett lapptäcke av prostituerade. Jag står ganska länge vid den fotoväggen. De flesta kvinnofotografierna är namnade, men några saknar namn. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag som släktforskare skulle reagera om jag plötsligt kände igen ett foto på någon av mina släktingar.... För prostitution, om än kanske mer tillfällig, förekom ju även bland andra kvinnor än rena 'gatflickor'. Det hände ju inte sällan att en kvinna av 'bättre familj' råkade på obestånd; hon blev föräldralös, eller änka med ett antal hungriga barn. Då var prostitution ofta enda utvägen.  Jag konstaterade, där jag stod vid collaget,  att jag nog inte skulle kliva in på museets reception och glatt meddela: 'damen utan namnpåskrift på fotot längst ner till vänster är min mormors moster Eulalia'. Det skulle förstås bli en chock, även om tidsavståndet skulle minska tryckvågen en del. Men, som jag bloggat om förut: vi som lever idag kan inte ta på oss ansvaret för brott eller misstag som våra anor begått. 

När jag lämnar de prostituerade, hamnar jag vid en annan vägg med foton, som är minst lika intressant. Det handlar om den så kallade Ryssligan, som i en villa utanför Stockholm omkring 1919 avrättade ett antal personer som de anklagade för att vara 'bolsjeviker'. Tydligen var det då man för första gången använde sig av brottsplatsfotografier i ett mordfall i Sverige. Förfärlig historia, men också intressant. 

En trappa upp, får jag också fördjupade kunskaper i ett annat mordfall som intresserat mig: Salaligan, som härjade på 1930-talet. Det har visserligen gått dokumentär om dem på TV för inte så länge sedan, men här fanns mycket mer fakta att hämta. Jag lär mig massor, inte minst hur vinklad en TV-dokumentär faktiskt kan vara. I det här speciella fallet, inser jag att dokumentären jag sett intresserat sig mest för hur-kunde-det-hända och inte alls lika mycket för att återge vad som faktiskt hände.

Och där slogs jag av en tanke som släktforskare, återigen: vi släktforskare läser ju gärna gamla tidningsartiklar om händelser som våra anor eller anhöriga varit inblandade i. Kan vara lämpligt att hålla ett öga på HUR artikeln är skriven också. Som vi alla vet, så är tidningsartiklar sällan så objektiva som de borde vara. Och det var de inte förr heller. 

Efter berättelsen om Salaligan, som fört mig en trappa upp i museet, kände jag mig färdig för dagen och åkte hem, utrustad med många nya lärdomar av olika slag. 

Mycket intressant museum, rekommenderas!

Bilden: En polisbåt på Nybroviken 2019. Foto: författaren

Alfred och Sofia Marklund. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Alfred Marklund såg dagens ljus 20 januari 1875 i Holmselet, Skellefteå. Han hade sex syskon. Föräldrarna var Jonas Nilsson Marklund från Karsträsk, Skellefteå och Anna Karolina Östensdotter från Holmselet.

Alfred vigdes 9 december 1900 med Linda Margareta Jonsson som var fem dagar yngre än honom, hon var alltså född 25 januari 1875 i Nyholm, Skellefteå som dotter till Jonas Jonsson och Klara Nilsdotter. Linda var barn nummer två i en syskonskara på sex.

Alfred och Linda blev föräldrar till två barn, en dotter och en son. När sonen var drygt ett år gammal avled Linda i reumatisk feber 20 juli 1905. Alfred gifte om sig 4 november 1906 med min mormors fars kusin Sofia "Fia" Margareta Svensson född 9 juni 1876 i Svanström, Skellefteå. Samma år flyttade familjen till Högnäsfors, Skellefteå där de köpt ett hemman. Där föddes Sofia och AlfredAlfred Marklund och Sofia Svensson. Vigda 1906. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.s tre gemensamma barn. 1940 sålde makarna gården i Högnäsfors och bodde något år i Svanström innan de flyttade till Bjurliden, Skellefteå. 

Alfred var känd som en duktig jordbrukare men han var även byns allt-i-allo. Han anlitades flitigt av byborna för skriftliga göromål som bouppteckningar, arvskiften, deklarationer och liknande. Kanske var det så att gamla takter satt i honom? Han hade nämligen under flera års tid varit ledamot i socknens taxeringsnämnd och dessutom mantalsskrivningsombud. Marklund hade alltid varit varmt religiös, vilket visade sig i att han i 30 års tid var sekreterare i Bruträsks DUF. I Bjurlidens missionsförening hade han innehaft uppdraget som kassör. Ofta besökte han Bolidens kapell, där få människor torde ha varit så intresserade lyssnare som honom.

Som person var Alfred gladlynt, lojal och utrustad med en god portion humor. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig många vänner. Omtyckt var han i alla kretsar. Tisdagen 13 mars 1951 avled han hastigt i sitt hem, 76 år gammal.

Sofia var en duktig bondhustru och en förträfflig person med en ungdomlig arbetslust. Gästvänlig och vänfast var hon också. 1952, efter makens död, flyttade hon till pensionärshemmet i Boliden. Hon avled dock på sjukhemmet i Sunnanå, söndagen den 28 november 1954, 78 år ung. Hon efterlämnade endast ljusa minnen och sörjdes förutom familjen av flertalet nära vänner.

Ibland kan det vara riktigt svårt att läsa vad prästerna skrev i kyrkböckerna förr i tiden och många släktforskare har gått bet på både gamla släktingars namn och var de bott. Då kan det vara svårt att komma vidare i sin forskning.

Men motsatsen finns också, som tur är.

Ett av de bästa exemplen på vacker handstil är Västrums kyrkböcker kring förra sekelskiftet. Den som skrev då har en så prydlig och vacker handstil att det är en fröjd för ögat. Jag bodde i Västrums socken i norra Småland i över tio år och har haft stor anledning att glädja mig åt denne präst, framför allt för att min makes far kom härifrån.

Så här vacker handstil är det inte alla präster som har. Bild från Västrums församlingsbok. Bildkälla: Arkiv Digital

Den här vackra handstilen finns i kyrkböckerna under den tid då August Werner var kyrkoherde. Han kom till Västrum 1889 från Gladhammar och dog i Västrum 1922, när han var 76 år. Han verkar ha varit verksam som kyrkoherde hela tiden för först efter hans död kommer en efterträdare. Om det är August Werner själv som hållit i pennan vet jag förstås inte. Kanske har hans hustru varit den som fört böckerna. Hon hette Bertha Selma Hanna Christina Wallin.

Kyrkoherde Werner. Från boken ”Prästerskapet i Linköpings stift” av Albin Hildebrand, digitaliserad av Projekt Runeberg. Där finns många fler porträttgallerier över präster.

En annan prydlig och vacker handstil hade denne präst:

Den som skrev ovanstående var kyrkoherde Ernst Gottfrid Ansgarius Ålander i Gnarp. Han kom dit 1922 och från och med då kan vi se hans handstil i böckerna. Bild från Svenskt Porträttarkiv.

Det finns förstås många fler präster, eller i en del fall kyrkoskrivare, med vackra och lättlästa handstilar. Under de drygt åtta år som jag arbetat som uppdragsforskare har jag läst i mängder av kyrkböcker och sett många handstilar, allt ifrån de helt oläsliga till sådana lättlästa som kyrkoherde Werners i Västrum. Här är några få exempel (källhänvisning i varje bild, alla från Arkiv Digital). Läs och njut:

Jag tror säkert att de flesta släktforskare har någon eller några släkthemligheter de jagar för att kunna se om det går att belägga eller förkasta dem.  Att det gömts eller glömts vissa delar av historien är ganska självklart, det var ju inte allt som dokumenterades, men hur är det med de seglivade historierna som florerar och som kanske kan ha någon grund.

Visst är det fascinerande med alla historier som berättas, det kan var om kända personer eller konstiga händelser, det kan vara om försvunna barn eller konstiga föräldrar, kort sagt vad som helst, bara det fascinerar.

Jag har en egen liten hemlighet, som jag inte vet om det någonsin går att få fram något belägg för dess sanningshalt. Om en historia har berättats tillräckligt många gånger under tillräckligt lång tid så har säkert vissa detaljer ändrats, några försvunnit och andra tillkommit. Det gör det knappast lättare att i efterhand se vad som vara den riktiga berättelsen.

Jag vet att det var en hel del som hände i Roslagen runt 1720. Den ena eskadern av ryska fartyg och galärer efter den andra seglade in, rövade och brände. Den ena ön efter den andra drabbades, städer brändes och säkert var det många som dog på något sätt. Men hur var det med erövrarna, kom alla tillbaka eller kunde det hända att en del antingen togs till fånga eller rymde från den egna flottan. Det borde ju finnas en del spår i böckerna om några främmande personer dök upp och på något sätt etablerade sig i det samhälle de tidigare försökt radera ut. Kanske var inte alla så hemska som de beskrevs.

Och vad har nu detta med mig att göra? Allmänna funderingar kan man ha, men min mormor sa att det säkert finns anledning att fundera på vissa saker. Hon, likväl som hennes syskon, hade markerade kindknotor.  Och det måste det finnas en orsak till, det var nog så att skrönan om en förfader, någonstans långt bak i tiden stämde, eftersom ryssar har höga kindknotor. Nu är inte jag säker på att det stämmer att alla ryssar har höga kindknotor, men det var min mormor. Om det kom från pappas eller mammas sida var inte helt klarlagt, men att en rysk sjökapten kommit till Roslagen och hittat en trevlig flicka, det visste alla i släkten.

Min mormors mor. Foto i författarens ägo

Kanske finns han i kyrkböckerna men de flesta verkar börja lite för sent för att ge svar, och de linjer som jag kommit tillräckligt långt tillbaka på verkar inte visa på några konstiga namn. Undrar om kaptenen, eller kanske prästen, försvenskade namnet. Och vad kunde en rysk sjökapten livnära sig på om han nu blev en fri man. Ska jag leta efter något annat än fiskare och småbrukare, kanske handelsman. För inte var han väl militär på den svenska sidan.

Letandet underlättas inte av den gren som jag kommit längst tillbaka är på min mormors mors sida och jag undrar hur jag ska tolka hennes kindknotor, kan det vara från henne som den omtalade ryska sjökaptenens gener kommer?  Det blir nog till att leta en bit bort i släktleden om jag ska få annan hjälp än via kyrkböckerna. Lite DNA kan kanske ge svar, varför inte en rak manlig linje bakåt, som kan ge typiskt ryskt Y-DNA. Mormors syskon, det var ingen bra idé, det finns sex systrar att välja på och det fungerar inte. En generation längre bak, en bror till mormors mor, han drog till Nya Zeeland så då får jag leta manliga linjer på den sidan jordklotet. Hoppas kan jag alltid att det blev pojkar födda i det äktenskapet. Finns förmodligen någon mer gren jag kan luska ut. Sedan kommer nästa problem, hur ser ett typiskt ryskt Y-DNA ut, det måste nog undersökas ordentligt så jag inte går på en mina.

Det blir lite för mycket att göra just nu, så jag får nog skjuta lite på projektet att hitta svaret DNA-vägen, men varför inte leta upp lite avlägsen släkt i Nya Zeeland under tiden. Det får bli min början för att, kanske, få svar på om min släkthistoria har något uns av sanning i sig.

Har du en liknande historia och kommer den från Roslagen?

Hulda f. Nilsson och Erik Eriksson. Vigda 1896. Foto: Ad. Lidwall, Tidaholm. Privat bildsamling. Erik Johan "Stor-Erik" Eriksson föddes 7 oktober 1876 i Finnforsberget, Skellefteå. Hans föräldrar hette Anders Eriksson och Ulrika Jonsdotter. Redan som 16-åring fick "Stor-Erik" ge sig ut för att tjäna pengar. Han arbetade exempelvis med byggandet av stambanedelen Kusfors-Jörn. Sedan ungdomen hade han varit en varm vän av skytterörelsen och han var en av initiativtagarna till bildandet av Bolidens skytteförening. Han ingick äktenskap 1896 med Hulda Matilda Nilsson f. 1872-03-05 från Räftkläppen, Skellefteå, dotter till nämndeman Nils Nilsson och hans hustru Matilda Gustafsdotter. Huldas far Nils ägde även ett hemman i Bjurvattnet vilket Hulda och Erik övertog i samband med deras giftermål. Erik upparbetade hemmanet och 1939 bestod gårdens kreaturbesättning av 1-2 hästar, 8-10 kor, 4 grisar, 20 får och 1 tjur. Dessutom fanns en traktor samt en lastbil på gården.

Vid sidan av jordbruket arbetade Eriksson även som vägvakt. Han hStor-Erik och Hulda Eriksson. Foto: O. Dahlkvist. Privat bildsamling. ade goda förutsättningar för kommunala uppdrag men inte så mycket tid för detta. Dock så tillhörde han under en period taxeringsnämnden i kommunen. "Stor-Erik" var även intresserad av skogsavverkning och hemmansaffärer.

I sin omgivning var han känd som en hjälpsam och förträfflig granne. Hans generositet visade sig inte minst vid missionsförsäljningar och annan form av hjälpverksamhet. Lillhemmet i Skellefteå och hednamissionen låg honom nära hjärtat. På senare år deltog han gärna i religiösa sammankomster i byn eller i Bolidens kapell. Han bistod även sina grannar med tips och hjälp, särskilt när det handlade om deklarationer samt andra skrivgöromål. Optimistisk, glad och pratsam var tre utmärkande egenskaper hos honom. Tack vare detta hade han skaffat sig flertalet vänner.

Liksom sin make var Hulda gladlynt och godhjärtad, varför hon var uppskattad bland byborna. Tystlåten och lugn var hon också. Hennes liv präglades av arbete och åter arbete. Hon var en gästvänlig kvinna som hade skaffat sig många vänner. Hulda somnade in i hemmet den 13 augusti 1946, efter en kort tids sjukdom. Hon var inne på sitt 74:e levnadsår. "Stor-Erik" var sjuk de sista två månaderna av sitt liv och vistades då hos äldste sonen bussdirektör "Kalle" Eriksson i Skellefteå. Där avled han 1 maj 1949, 72 år gammal.

Hulda och Erik Eriksson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Eriksson f. Nilsson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Ibland blir det fel. Ibland gjorde prästerna fel och vi räknar ju med att det som prästen skrivit ska vara rätt, så då blir det fel i släktträdet.

I min morfars släktträd finns hans morfars mor Malena Andersdotter på Nybonna gård i Gällsås by i Okome socken i Halland. I flera husförhörslängder har prästen skrivit att hon var född den 24 augusti 1769. I Okome socken föddes en flicka detta datum och som fick namnet Malena. Hennes föräldrar var Anders Andersson och Ingegerd Hansdotter. Familjen bodde på gården Ögärdet inte så långt från Nybonna. Denna Malena finns i flera släktträd sedan länge, inte bara i mitt. För det stämmer ju med vad prästen skrivit.

Husförhörslängden från 1811, då prästen skrivit att Malena Andersdotter (som då var änka) var född den 24 augusti 1769. Bildkälla: Arkiv Digital.

Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Malena Andersdotter född den 24 augusti 1769 på Ögärdet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Från tiden för hennes födelse finns inga husförhörslängder bevarade, den äldsta är från 1791. Då fanns det ingen Malena på Ögärdet men eftersom hon skulle varit 22 år då är det rimligt att tro att hon lämnat hemmet och blivit piga på en annan gård. Malena som gifte sig med morfars morfars far Per Börjesson bodde redan på gården Nybonna före vigseln och var piga hos sin blivande make, som var änkling. Så båda kom därifrån när de gifte sig 1796.

I de äldsta husförhörslängderna står bara ålder, inga födelseår. Åldern varierar en del. När prästen väl skulle fylla i födelsedatum i början av 1810-talet letade han nog efter en Malena född i slutet av 1760-talet. Och så hittade han Malena från Ögärdet och skrev in hennes födelsedatum, trots att det i längden innan stod att hon skulle vara född 1768.

Men det var alltså fel. Denna Malena hade dött redan 1771, drygt två år gammal. Däremot föddes en Malena i samma socken den 28 januari 1768. Hennes far hade samma namn, Anders Andersson. Hennes mor hette Ingegerd Olofsdotter. Det var alltså bara moderns efternamn som var annorlunda och det hade prästen kanske aldrig hört Malena prata om. Det var förmodligen inte samma präst 1811 som 1769.

Bonden Anders Andersson på Ögärdet dog i rödsoten den 27 oktober 1770. Samma vecka dog sonen Andreas i samma sjukdom. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 19 oktober 1771 dog Malena Andersdotter på Ögärdet, 2 år och 2 månader gammal och dotter till den avlidne Anders Andersson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Eftersom prästen skrivit in Malenas födelsedatum i de senare husförhörslängderna är det ju detta vi utgått från, vi som släktforskar. Att denna Malena dött som barn upptäcker man ju inte när det inte finns husförhörslängder eller om man inte kontrollerar det i dödboken. Gör alla släktforskare det? Gör du det?

Det var inte jag som upptäckte detta utan släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad. Tack, Ingemar!

Ingemar Rosengren har sammanställt flera gårdsgenealogier från socknarna i mellersta Halland. I dessa redovisar han vilka som bott på varje gård i byarna. Underlaget är, förutom kyrkböckerna, mantalslängder, jordebok, bouppteckningar, domböcker, historiska kartor med mera. Detta är till stor hjälp vid min släktforskning och har varit en vägledning när jag letat i kyrkböckerna.

Med all sannolikhet är det Malena född i januari 1768 som är min ana. Jag utgår från det nu. Så nu har jag och övriga släktingar en annan släktgren i vårt släktträd. När jag följt den här släktgrenen bakåt har jag stärkts i tron att detta är rätt, eftersom jag sett andra kopplingar mellan denna och en annan familj i min släkt. De båda familjerna har bland annat varit grannar en generation tidigare.

Malena Andersdotterdotter som föddes den 28 januari 1768. Hennes föräldrar hette Anders Andersson och Ingegerd Olofsdotter och bodde i Magård. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men jag tänker: Tänk om jag har fler sådana fel i släktträdet!? Det vet jag inte, inte än. Förhoppningsvis stämmer resten.

Jag minns att jag stött på en annan förväxling i min släktforskning om mina barns farfars släkt. Men där var det två systrar som förväxlats, efter att den ena dött och nästa syster fått samma namn. Egentligen var det ingen riktigt förväxling, det var bara födelsedatum som var fel. Och föräldrarna var ju desamma. Men visst har en del präster skrivit in fel uppgifter i kyrkböckerna. Mest vanligt är väl att kvinnors efternamn blivit fel, det har jag sett flera gånger. Alla människor gör ju fel ibland, ingen är ofelbar, inte ens prästerna.

Under en promenad i den gamla socknen Spånga i nordvästra Stockholm, med asfalt under fötterna, hus överallt och bilar som far fram åt alla möjliga håll så dyker den upp. En liten, till synes avskärmad, dunge med gröna träd och buskar, en liten öppning med en ganska stor stenhäll och där står en liten oansenlig skylt och nästan ropar på att bli läst. Varför sitter det en skylt här och vad kan den visa på.

Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet har satt upp skylten ser jag och först står det ” Andvätt och Gärdar läto rista dessa runor efter Sven, sin fader, och Kättilvid efter sin make”

Upplands runinskrifter 80 Foto författaren

Då syns det något på hällen, lite svagt och inte helt uppenbart så finns där slingorna och svaga tecken i dem. Inte en runsten som jag är van att se utan en runhäll, direkt i klippan har ristaren jobbat med att framställa mönstret och texten. Skylten förklarar att det skedde för cirka 1 000 år sedan och att platsen då låg nära vatten, vid ett sund.

Foto författaren

Efter första anblicken så funderar jag på hur ofta man ser början till ett släktträd så här mitt i storstaden. Uppgifterna finns ju, även om det inte är en kyrkbok så kan vi nog tro att det är fakta. Pappa Sven hade två söner, det är klart. Om Kättilvid är mamma till dem vet vi inte, det kan ju vara så att hon blivit Svens hustru efter barnens födelse. Men nog är det en bra början. Undrar hur trädet fortsatte att växa, finns det spår av Sven, Andvätt och Gärdar i någon av oss. Fick Kättilvid egna barn, om nu pojkarna inte var hennes. Inte lätt att veta, men det känns lite mäktigt att kunna läsa uppgifterna så många år senare.

Hur blir det med vår egen släktforskning, kommer den att vara som huggen i sten och läsbar för kommande generationer?  Naturligtvis vore det bästa att knacka ner släktträdet och alla uppgifter på en stenhäll, men jag är inte säker att andra uppskattar ett sådant tilltag. Finns det smidigare sätt som kan sparas i 1 000 år.  Kanske duger det med en plåt, ristad med alla uppgifter och inmurad i grunden till mitt hus. Fast det står nog inte så många år, så det får nog bli ett annat ställe.

I dag är det ju lätt att spara uppgifter, vi lägger in dem i datorn och sedan finns de där. Och så länge källorna finns sparade på någon server kan de kommas åt hur lätt som helst, för originalen på arkiven är kanske inte lika lätta att hitta. Undrar hur länge vi kan läsa det som vi sparar i våra program och filer, kommer det att bli tillgängligt för kommande generationer och kommer de att förstå vad det handlar om. En lista på namn och datum, en fil med konstiga bilder, en lista med personer och konstiga DNA-sekvenser.  Ser kanske mest ut som rena tokigheterna.  Och inte blir det bättre av att det hittas annat, med en annan struktur och annan information, bara för att ett annat program valts av den som skrev. Men kanske finns det vissa likheter ändå, så att de framtida läsarna kanske förstår delar av det de läser  i alla fall.

Får de här funderingarna slå rot så finns det risk att arbetsglädjen försvinner och släktforskandet läggs ner, så låt oss hållas i nutiden och göra så gott vi kan. Fast lite kan vi kanske fundera på det med spridning och bevarande, åtminstone till de som kommer närmast efter oss. Tänk om vi sparar allt i ett enda stort träd, det finns ju de som förespråkar den lösningen och sedan, när vi är färdiga så behövs ingen mer släktforskning. Alla vet sin plats och sina anor, alla uppgifter hänger ihop. Men sedan kommer någon på att Andvätt och Gärdar var halvsyskon och trädet faller. Eller tänk om någon arbetat med trädet och kommit på att man kan använda ”sök och ersätt” för att rätta till något genomgående fel och missar att det ändrade på fler ställen än tänkt. Huvaligen vilka fel det kan bli. Då var det bra att använda stenhällen, det som skrevs var det som gällde, här kunde ingen komma och ändra av misstag.

Det är nog dags att återuppta promenaden och lämna alla de tankegångar som hällen bland de gröna träden och buskarna gav, låt den texten få leva men återgå till den verklighet vi lever i nu och grotta vidare bland mina torpare och soldater, blir lugnast så. 

Ha det bra, vad och hur du än gör.

Nybrännlid-Olov med hustru Lydia och sonen Knut. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Olov Valfrid Johansson Lindgren, kallad "Nybrännlid-Olov", föddes 24 augusti 1859 i Innansjön, Burträsk som ett av sju barn till Johan Fredriksson och Greta Stina Olofsdotter. 1866 flyttade familjen till Nybrännliden. Familjen var dock inte de första som hade bott i byn. Soldaten Per Käck född 1788, också han från Innansjön gifte sig med Anna Redlig från samma by. De "drog till skogs" och fann en plats i Nybrännliden där de byggde ett soldattorp åt sig själva och sina barn. Husgrunderna efter deras stuga syns nog än i dag men om familjen Käcks liv finns inte så mycket information att hitta. Johan Fredriksson med familj valde att slå sig ner cirka 600 meter från platsen där familjen Käck bodde. Sommaren 1870 nästan exakt för 150 år sedan, avled Johan Fredriksson i sviterna av lunginflammation. Han hade uppfört många byggnader, bland annat en åttakantig byggnad samt en rundloge i Nybrännliden. Modern Margareta Kristina gifte om sig med Olof Gustaf Sjöström. I deras äktenskap föddes fem barn, Olov Valfrid fick alltså fem halvsyskon. O.G. Sjöström och Margareta Kristina blev med andra ord advokaten Henning Sjöströms farföräldrar.

Olov Valfrid tog sig efternamnet Lindgren cirka 1883 i samband med sitt giftermål med Karolina Elisabet Olofsdotter f. 1864-05-20 i Robertsfors. Hennes familj flyttade 1882 till Sikfors, Burträsk där fadern var skogvaktare. De blev föräldrar till en son och en dotter. Elisabet avled i mitten av februari 1891 av okänd sjukdom.

Olov gifte om sig i januari 1892 med Hilda Kristina Öman f. 15 mars 1872 i Andersfors, Burträsk, hon hade varit piga hos familjen. I ungefär samma veva köpte Olov gården av sin styvfar O.G. Sjöström. Den sistnämnde flyttade med sin hustru, Margareta Kristina, till Bergsvedjan, Burträsk där de bodde en tid. Olof Gustaf avled 1913 i Bergviken och Margareta Kristina gick bort fem år senare. I Olov Lindgrens andra äktenskap såg sex barn dagens ljus innan sorgen på nytt kom att drabba honom och barnen. Hustrun Hilda gick bort i juni 1902 efter ett tioårigt äktenskap. Olov vigdes för tredje gången i januari 1903 med LYDIA Margareta Lindmark f. 28 mars 1883 i Ljusvattnet, Burträsk. I deras äktenskap kom tretton barn till världen, Olov Lindgren blev alltså far till 21 barn. Fyra av barnen i det sistnämnda giftet dog som små, två samma dag som de föddes och ett tredje barn dog blott en dag gammalt. Yngste sonen dog 5 år gammal. Ett av dessa barn från tredje giftermålet, hette Peder. Han gifte sig med min morfars syster och de bosatte sig i Kalvträsk.

I sina krafts dagar var Olov en idog och arbetsam man. Han var en duktig jordbrukare och hade nyodlat mark i Nybrännliden. Totalt fanns det 11 hektar åkermark på hemmanet. Med tiden kunde gården föda sju till åtta kor, får, gris och kalvar samt en häst. Hästen var ju oumbärlig vid odlingen och i skogen på vintern. Olov var väldigt stark, sägs det. Han hade ärvt sin styrka av sin morfar Olof Andersson, gift med Maria Katarina Olofsdotter i Brännbergsliden som blev 102 år gammal. Det berättas att Olof Andersson en gång var i Gammelbyn, Burträsk samt bar en tjärtunna i vardera handen, från gamla gästgivaregården till kyrkan och tillbaka. I varje tunna fanns det 48 kannor tjära, d.v.s. cirka 160 kg. Ett rep eller något liknande var draget runt tunnorna så att han hade något att hålla i.

I början av 1900-talet köpte Robertsfors AB skogen i Nybrännliden för 12000 kr, men Olov Lindgren tvingades, som var vanligt på den tiden, köpa tillbaka avstyckningen (gårdstomten). Om åborna hade varit envisa lär de ha fått tomten gratis av bolaget.

Böndagshelgen efter midsommar 1919 var det en stor fest i Burträsk. På kvällen var det dans på Västomvikens relativt nya dansbana. Hjalmar Strid satt där ensam och spelade på fiol den allmänt omtyckta "Under Paris broar". När refrängen "Det var i Haga park" skrålades mer än sjöngs tyckte man att det var rena rama Burträsktoppen. Olov Lindgren deltog i denna fest. Han rörde sig fram i maklig takt. Armarna snurrade som väderkvarnsvingar. Han liknade en skuggboxare. Olov var i toppform eftersom han hade fått "en knapp i västen". Han verkade vara väldigt stark men bråkade inte eller slet någon i kläderna. "Han är inte så farlig som han ser ut. Han är en klok och fin man, så ni behöver inte vara rädda." Dessa ord yttrade den fridsamme fjärdingsmannen Lövroth om Nybrännli-Olov.

På ålderns höst blev Olov Lindgren religiös och brann för att man skulle arrangera byaböner i småbyarna. Flera sådana anordnades i Nybrännliden med omnejd. Det var Olov själv som läste bönerna och följde i princip ritualerna för en högmässa. Orglar var ovanliga ute i byarna men istället fanns "n'Jan Nilsa däri Sikfarsom". Han tjänstgjorde vid bönerna såsom uppsjungare, som det kallades.

På Burträsk sjukstuga, där Olov Lindgren vårdats en tid och varit sängliggande, avled han 2 april 1930. Efter makens död lämnade Lydia och sju av barnen Nybrännliden för Innansjön där de bodde i två år. Det värsta under tiden familjen bodde i Nybrännliden var nog barnens skolgång. Sex km hade de till skolan i Storbrännan. Vilket barn vill färdas så långt på morgonen och på kvällen? I dag finns det väg till Nybrännliden och många andra mindre tidigare boplatser.

1932 gifte Lydia om sig med änkemannen Fredrik Vilhelm Fredriksson i Västomsundet, Burträsk. Han var född 30 mars 1879. Lydia avled 25/11 1949 efter en tids sjukdom på Burträsk sjukstuga. Hon var vid sin bortgång bosatt i Innansjön. Fredrik dog 28 juni 1961 i Burträsk. Lydia var en trevlig och gästfri kvinna som var omtyckt av alla hon hade kommit i kontakt med.

1482 var Albertus Pictor i Kumla kyrka och målade. Att se dessa målningar idag, 538 år senare, är ganska överväldigande. Har du inte varit där så åk dit imorgon eftermiddag, då är kyrkan öppen.

Albertus Pictor har bland annat målat Jesse rot och stam, som  enligt vår guide Anna-Carin Eriksson symboliserar Jesu släkttavla. Egna bilder ovan.

Kumla finns på flera håll i Sverige men detta Kumla ligger söder om Sala i Västmanland. I våras var maken och jag ute på en kort kyrkogårdssafari i vår nya hemtrakt och efter att jag bloggat om det (här och här) blev jag inbjuden till Kumla kyrka av släktforskaren och hembygdsvännen Sven-Erik Grahn i Kumla. I sommar hålls kyrkan öppen på söndageftermiddagarna (i alla fall i juli) och i söndags åkte vi dit. Inne i kyrkan blev vi guidade av den kunniga kyrkvärden Anna-Carin Eriksson som berättade om Albertus Pictor, Sveriges förmodligen mest kände kyrkomålare. I flera svenska kyrkor finns målningar av honom men det är bara i sex av dem som målningarna aldrig kalkats över. Kumla är en av dessa.

Att man känner till att han var i Kumla och målade just 1482 beror på att det fanns dokumenterat i en text om en biskopsvisitation på 1600-talet. Årtalet fanns på en vägg som revs på 1760-talet då tornet byggdes. 2017 renoverades målningarna senast och de är underbart vackra.

Stort tack till Sven-Erik Grahn och Anna-Carin Eriksson!

Kumla kyrka i Västmanland. Större delen av kyrkan är från medeltiden. Eget foto.

Naturligtvis blev det också lite spaning på kyrkogården:

Anna Brita Persdotters grav. Det ena fotot tog jag vid vårt besök på Kumla kyrkogård i april i år, det andra i söndags.

En grav vi inte kan undgå att se är ett svart järnkors som är gravvård över hustrun Anna Brita Persdotter i Engarn, född den 2 december 1808 och död den 14 oktober 1864. På baksidan står det "Sörjd och saknad af make och 2ne söner". I graven vilar även Karl Herman Johansson, född 1870 och död 1961. Hon är hans sonson och uppväxt på samma gård men han fick aldrig träffa sin farmor.

Vi diskuterar graven, Sven-Erik Grahn, min man och jag. Varför är bara hustrun begravd här? Vad hände med maken? Varför begravdes inte han i samma grav? Vi funderar på om han gifte om sig och är begravd med nästa hustru, om han flyttade, kanske till och med emigrerade och är begravd någon annanstans. I ett övermodigt ögonblick lovar jag Sven-Erik att försöka ta reda på detta. Men något svar har jag inte.

Anna Britas make hette Jan Andersson. Han var född i Ransta och kom till Engarn efter att han gift sig med Anna Brita den 21 oktober 1825. Jo, vigseldatumet stämmer. Anna Brita vcar alltså bara 16 år gammal när hon gifte sig. De tog ut lysning den 18 september samma år och då var hennes far nämndemannen Per Olsson i Engarn med till prästen. Eller snarare var det så att det var han som besökte prästen och tog ut lysning å dotterns vägnar. Prästen har också noterat att "de contraherande ega allmänt godt loford".

Varför gifter man sig när man är 16 år gammal? Jan var lite äldre, han var född 1801 och hade fyllt 24 år på våren det året. Var Anna Brita gravid? Något barn fick de inte förrän 1829, enligt husförhörslängden. Var det stormande kärlek och pappa nämndemannen hade blivit övertalad av sitt enda barn att gå med på äktenskapet? Eller var det ett resonemangsparti där hennes föräldrar hade sett ut en lämplig måg åt sig? Något svar finns inte i kyrkböckerna.
Först bodde den unga familjen i Ransta och där föddes sonen Johan Theodor 1829. 1832 verkar de ha flyttat till hennes föräldrahem i Engarn och där föddes sonen Karl Viktor 1834.

Anna Britas far var inte bara nämndeman utan också kyrkvärd. Mågen Jan Andersson blev så småningom också kyrkvärd och nämndeman och sedan häradsdomare. Hennes mor Greta Jansdotter dog 1834 och hennes far levde till 1843. Anna Brita och Jan tog över hemmanet och så småningom blev det sonen Karl Viktor som ärvde egendomen. Och det är hans son Karl Herman som vilar i samma grav som sin farmor.

Sådana här livsöden fascinerar mig. En kvinna, egentligen bara en flicka, som gifte sig så ung. Död vid 55 års ålder, älskad och saknad. Men varför vilar inte maken i samma grav? Det är ju det vanliga. Han gick bort 1884. Jag hittar inte hans grav i gravstensinventeringen.

Matilda Anderssons grav. Eget foto.

En annan grav som gör mig nyfiken är den lilla och ganska oansenliga stenen över "Ackuschörskan Math. Andersson" född 1829 och död 1912.

Den första frågan att besvara är vad innebar ackuschörska? Det var en barnmorska och ordet är en gammal benämning. Hon var gift när hon dog och förmodligen var det maken Per Andersson som valde denna titel på gravstenen. Han var stenhuggare och det får mig att undra om det rent av var han som högg stenen? Troligen inte.
Han finns inte inskriven på gravstenen. Varför inte? Han bodde kvar i församlingen till sin död 1922 och borde väl ha begravts ihop med hustrun? Samma obesvarade fråga som för Anna Brita Persdotters grav.

Matilda hette Karlsson som ogift och föddes i Haraker 1829. 1858 kom hon till Sör Husta i Kumla församling. Hon står skriven som barnmorska så jag antar att hon var anställd som sockenbarnmorska. Då hade hon med sig den utomäktenskaplige sonen Carl Otto Mauritz. Han var född i Stockholm 1855. Det får mig att tro att Matilda utbildade sig till barnmorska i Stockholm vid den tiden.

1864 gifte hon sig med stenhuggaren men då var Per Andersson hemmansägare, sedan blev han backstugusittare, stenarbetare och så småningom lägenhetsägare, enligt husförhörslängder och församlingsböcker. Matilda fortsatte arbeta som barnmorska, säkert så länge hon orkade.

Matilda och Per fick minst sex gemensamma barn, varav de första var ett tvillingpar 1865. De andra fyra barnen dog som små åren 1869-1873. Familjen flyttade senare till Tärna och till Västerfärnebo men Per och Matilda återvände till Kumla år 1900. Då var hennes son Carl Otto Mauritz död sedan 1897. Han hade varit livgardist i Stockholm men också trumslagare i Kungl Västmanlands regementes musikkår. Då hette han Myrberg i efternamn men bytte sedan till Brask, kanske när han gifte sig och bosatte sig i Sala.

Familjen Gustafssons grav. Eget foto.

På Kumla kyrkogård stannade vi också inför en riktigt pampig grav, en familjegrav för tre generationer.

Det som fick mig att stanna upp här är att en av dem som vilar i graven är dottern och hemmansägaren Signe Maria Gustafsson född den 8 april 1890 och död den 9 februari 1961. Det är inte så vanligt att kvinnor står som hemmansägare på gravstenarna, det brukar mest vara män som gör. Sven-Erik Grahn berättar att det finns fler kvinnor med titeln hemmansägare på sin gravsten på Kumla kyrkogård. Förmodligen finns det en hel del på kyrkogårdarna runt om i Sverige, även om jag inte lagt märke till dessa tidigare.

Signes bror Arvid var också hemmansägare och är begravd i samma grav. Föräldrarna hette Valfrid Gustafsson och Erika Lovisa Carlsdotter. När Signe var liten var hennes far först skriven som arbetskarl och sedan som hemmansägare. Prästen har också antecknat att Valfrid blev omyndigförklarad 1887. Familjen bodde i Norr Husta och hemmanet var på 3/8 mantal. Redan före faderns död 1934 blev Signe och Arvid hemmansägare. De blev kvar på gården och ingen av dem gifte sig. 1924-1925 bodde Signe i Stockholm men återvände sedan hem, kanske för att då ta över gården tillsammans med sin bror.

Orkar ni med en grav till? Jo, det tror jag.

Den unge torparsonens grav. Eget foto.

Jonas Eliasson var bara 25 år när han dog i lungsot den 1 maj 1889. Han var född i Skorped i Västernorrland men dog i Västtärna i Kumla församling. Vad gjorde han där? När han dog var han fortfarande skriven hos föräldrarna hemma i Mosjö i Skorped.

Hans gravvård finns på Kumla kyrkogård. På den kan vi läsa att han hette Edén när han dog och att han var 25 år. Han föddes den 21 november 1863. Det står också "Dan 12.5.13". Först tänkte jag att det var ett datum men ganska snart förstod jag att det är hänvisning till ett bibelord, nämligen Daniels bok: "Vandra mot slutet. Du skall gå till vila och sedan stå upp och få din lott vid dagarnas slut." De här orden måste hans föräldrar ha valt. De var baptister och trodde på dessa ord. Det är min tanke, eftersom mina egna föräldrar var baptister.

Jag undrar om Daniels föräldrar någonsin kom ner till sin sons grav i Kumla, om de hade råd att åka. Torpare med stora familjer och många munnar att mätta (Jonas var äldst av nio syskon) var som regel inte stadda vid kassa, men det vet jag ingenting om. Jonas begravdes redan den 7 maj men inte förrän den 15 maj fick prästen i Skorped ett brev med attesten från sin kollega i Kumla. Kanske visste föräldrarna inget om sonens död förrän han begravts? Jag kan inte låta bli att tänka på det.

Vad gjorde Jonas nere i Västmanland? I dödboken står det att han dog hos handlare Eriksson i Västtärna. Vad gjorde han där? Var han bodbetjänt? Han var fortfarande skriven i Skorped och hade alltså inte tagit ut flyttbetyg. På korset står det "Stud.", alltså att han var studerande. Som baptist kanske han gick på en bibelskola. Fanns det en sådan inom räckhåll? Bodde han tillfälligt hos handlarn? Om du som läser detta har några svar så berätta gärna. Han är i alla fall inte bortglömd, hans gravvård står kvar men den verkar inte finnas med i gravstensinventeringen vad jag kan se.

Vad har jag missat om Kumla kyrka? Säkert en del eftersom jag inte googlat.

Intill kyrkan ligger den fina hembygdsparken med en del äldre hus. Här finns en kort promenadstig uppe på Badelundaåsen. Eget foto.

Ett av husen i hembygdsparken är den här parstugan byggd på 1700-talet i Vad och hitflyttad 1961. I närheten finns fler äldre hus, bland annat en gammal smedja från Bäckeby gård. Eget foto.

Senaste veckan har varit full med olika intryck. Semester i Sverige med nya intryck, eller ska jag kanske säga nyupptäckta delar i en miljö som jag trodde jag kände till väl. Att få tid till att röra sig i ett lugnare tempo, att få se de små sakerna som annars döljs när fartvinden spelar i håret. Visst är det underbart och än mer fantastiskt blir det om det blandas med liknande upplevelser inom det som är en ganska betydande del av de dagliga upplevelserna under hela året.

Jag tänker på släktforskning, både min egen och det som jag hör och ser om andras via olika kanaler. Ibland staplas upplevelserna, det kommer ny information och ibland kan ett litet förfluget ord göra att nyheter uppmärksammas. En liten notis i ett meddelande på facebook kan öppna nya världar, en berättelse i en trädgård får tankarna att fara i nya banor. Säkert finns det hur många olika tillfällen och tillvägagångssätt som helst, om vi sätter oss ner och summerar det som påverkar oss.

Upplevelser kan ju vara av olika grad och betyda olika mycket för olika människor. Vem bryr sig egentligen om upplagan på en bok, om man nu inte skrivit den själv. Så tycker nog jag om de flesta böcker. Men när jag pratade med några som är nyfikna på släktforskning och koppling långt tillbaka i historien så nämnde en av dem att han läst en bok, Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, och den känner jag ju väl till. Karin Bojs uppskattade bok är känd, men inte visste jag att den sålts i 100 000 exemplar i Sverige. Vilken hög siffra, nästan alla DNA testade har köpt den verkar det som. Och att den nu finns på 16 språk, vilket innebär att personer i ännu fler länder kan läsa den är ju än mer fantastiskt. Vem kunde tro det när Karin berättade om sina resor på ett möte hos Genealogiska Föreningen för några år sedan.

En annan intressant upplevelse var när jag klickade på en länk i ett meddelande. Jag hamnade i Familjehemligheten, ett radioprogram som Gunilla Nordlund leder och där vi får möta de som upplevt förändringar baserade på ett DNA-test. Det är nog många som har egna eller har hört om andras upplevelser, och i dessa program får vi möta några. På ett fint sätt får vi lära känna människan bakom testet, inte så mycket tal om olika konstiga begrepp utan om hur de påverkats av de svar som testet gett, eller ibland kanske mer de frågor som kommer när de sitter med sina resultat och funderar. Kan verkligen rekommenderas att leta upp dessa program på en Sveriges Radiosida.

Foto av Niklas Veenhuis på Unsplash

Att det ibland känns som en ödes nyck, eller något liknande, är klart när jag får stänga av ett program eftersom semestergrannen dyker upp och börjar prata släktforskning. Tur att jag hade ett DNAtestkit tillhanda för det samtalet slutade med en topsning och ett kuvert med utlandsporto som bars till brevlådan. För denna granne väntar nu en tid, på att kuvertet ska komma fram och ett resultat, som kanske ger svar eller blir det funderingar.

Att mitt i semestertid, med solen i ögonen och vinden som svalkar skönt, få höra om nyupptäckta mormors farfar och hur det efter mycket arbete med släktträd hit och släktträd dit plötsligt dyker en liten pusselbit, som öppnar ögonen och leder in på rätt väg, det är ju underbart. Att få vara med om hur skön naturen är och samtidigt få inblick i de lyckliga ögonblicken gör att, även om det finns lite mörka moln, livet blir så mycket lättare och roligare att leva. Batterierna laddas och det finns en tillförsikt inför hösten, för så mycket roligt jag fått uppleva inom släktforskning och DNA denna sommar kan det bara bli bättre och bättre.

Vilhelmina Mina Bexelius f. Nordsvan. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan föddes 21 september 1859 och växte upp i Hortlax, Piteå. Hennes far, Michael Nordsvan var skeppare, modern hette Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon. Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafistationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med handlare Johan Bexelius från Mångbyn, Lövånger. 

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gästvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut född Hägglund och två systrar. Må hon vila i frid!

Bexeliusgården i Mångbyn. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Mina Nordsvan gift Bexelius. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Anton Stuxberg var bondson från norra Gotland, född 1849. Han var yngste sonen i familjen och fick studera. Efter examen från Visby Allmänna Läroverk kom han till Uppsala där han doktorerade i zoologi 1875. Det ledde honom till Nordenskiölds expedition med Vega och så småningom till intendent vid Göteborgs Museum. Under sin ungdomstid umgicks han med Strindberg och lär vara förebild för en av personerna i Röda rummet.

I måndags kom vi hem efter en vecka på Gotland. Vi hälsade på min son och hans familj och har hållit oss undan från turisterna. Även om de är färre än vanligt så finns de där.

Min son och sonhustru byggde för några år sedan ett sommarhus i utkanten av Fårösund. Fastighetsbeteckningen är Stux 1: och så ett nummer. Du förstår nog sambandet.

Sonens och sonhustruns hus ligger inbäddat i grönskan i skogsdungen. Den omgivande gården brukas fortfarande. Eget foto.

En av de äldre gårdarna i Stux. Eget foto.

Min son har på sin pappas sida anor från Gotland långt tillbaka i historien. Dock inte från Fårösund utan från östra och södra Gotland. Men Gotland är Gotland och alla i familjen älskar den här ön.

Ibland har vi pratat om Stux och jag vet att det är en gammal gård. Innan vi gav oss av hemåt i måndags sa jag till sonen att jag skulle ta reda på lite mer om gården och dem som haft den. Att följa en gård i husförhörslängderna brukar ju inte vara så svårt. Men när jag här om dagen öppnade Bunge sockens kyrkorkiv såg jag att hela kyrkoarkivet förstördes i en brand i Rute prästgård 1871, tillsammans med kyrkböckerna från Rute och Fleringe socknar. Det här har säkert en del av er släktforskare stött på. I min mammas släkt har jag en släktgren från Surteby i Västergötland och där brann det också i mitten av 1800-talet.

Vad gör man som släktforskare då? Häng med så ska vi se vad som finns att leta i.

I kyrkoarkivet finns husförhörslängd, födelsebok, vigselbok och dödbok rekonstruerad från 1860-1870. Det är avskrifter från det som sänts in till SCB. Mantalslängder är givet att söka i, men också bouppteckningar och historiska kartor.

Jag började med laga skifteskartan från 1854. Där hittar jag sonens tomt och kan se vilken av byn Stux gårdar just denna bit mark hörde till då. Enligt kartan fanns det fyra gårdar i byn, benämnda A, B, C och E. Jord märkt D finns också men jag hittar ingen gårdstomt till denna utan bara mark. En av byns fyra gårdar har delats en gång till och nyligen sålts ser jag i protokollet.

Sonens tomt hörde till gård A som då ägdes av nämndemannen och bonden Johannes Stuxberg. Han var far till zoologen Anton Stuxberg och den familjen finns i den rekonstruerade äldsta husförhörslängden.

Kartan från laga skiftet, upprättad 1854. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Utsnitt från kartan från laga skiftet, med de fyra Stuxgårdarna. Gården A var Stuxbergs gård. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Ur protokollet från laga skiftet 1854. Johannes Stuxberg hade 1/4 mantal.  Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Den rekonstruerade husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anton hade två bröder, Johannes Lorents som föddes 1832 och Jakob Petter som föddes 1836. Så Anton var sladdbarn. Deras mor hette Anna Maria Erasmidotter Häglund och var född 1806. Äldste brodern Johannes blev lots och bodde då i det växande samhället Fårösund. Mellanbrodern Jakob blev den som tog över gården i Stux. 1860 fanns också pigan Elisabeth Mathilda Ruthberg hos familjen Stuxberg och hon gifte sig sedan med Johannes. Jakob gifte sig med Anna Helena Broman. Framåt i tiden går det ju bra att följa dessa men det har jag inte gjort den här gången.

Bunge socken hör till Gotlands norra häradsrätt. Där finns det tack och lov ett bouppteckningsregister ordnat topografiskt, dvs gårdsvis. Där är det lätt att hitta alla bouppteckningar för folk från Stux. I bouppteckningarna går det att få fram släktsamband eftersom det står vilka arvingarna är.

Registret gäller för tiden 1651-1851. Johannes Stuxberg levde till 1887 och hustrun Anna Maria Erasmidotter Häglund till 1882, så de finns inte med i registret. Och eftersom Johannes hette Stuxberg har vi ingen ledtråd till hans fars namn. I registret finns inte heller någon med namnet Stuxberg så min tanke var att det namnet var taget av nämndemannen. Men det var det inte, det är betydligt äldre än så.

Jag letade mig fram i bouppteckningarna från Stux och i den som gjordes efter bonden Jakob Rasmussons död 1829 finns en son Johannes som då var 18 år. Så rimligtvis är det rätt Johannes. Han hade också en bror som hette Petter och som var tolv år och en syster som hette Brita Lena. Deras mor, den efterlämnade änkan, hette Brita Jakobsdotter. Jakob Rasmusson hade "vådeligen omkommit" och drunknat under överfart i Fårösund. Bouppteckningen gjordes den 19 mars så kanske hade det hänt några veckor tidigare. Grannen Anders Rasmusson Häglund var med på samma färd och drunknade också. Kanske var han bror till bröderna Stuxbergs mor.

I Jakob Rasmussons bouppteckning framgår att hans gård i Stux var på 1/4 mantal. Den hade hustrun Brita Jakobsdotter ärvt och tillsammans hade de löst in Britas syster Annas del av arvegården. Man gjorde skillnad på jord som ärvts och jord som köpts. Tack vare detta får vi veta att det var nämndemannens mor som kom från Stux. Eftersom hon hette Jakobsdotter hette hennes far Jakob. Bland bouppteckningarna finns en från 1797 för bonden Jakob Hansson i Stux. Bland hans efterlevande finns änkan Anna Jakobsdotter, dottern Brita på 19:e året och dottern Anna. Så detta bör rimligtvis vara Brita Jakobsdotters familj, eftersom vi vet att hon ärvt gården i Stux och att hon hade en syster som hette Anna. Fadern Jakob Hansson hade också drunknat och här finns också hans dödsdatum som är den 14 augusti 1797. Då var Brita alltså 18 år och därmed troligen född 1779.

Nu har vi alltså kommit ett par generationer till bakåt i nämndemannens släkt, trots brunna kyrkböcker. Uppgifterna är inte lika fullständiga som i kyrkböckerna men personerna är hittade i alla fall.

I Jakob Hanssons bouppteckning får vi veta lite mer. Fastigheten på 1/4 mantal hade han ärvt till 1/8 och den andra åttondelen hade han köpt av sin hustrus bror coopverdiesjömannen Per Jakobsson Stuxberg. Namnet Stuxberg fanns alltså i nämndemannens mors släkt ett par generationer före honom. Jakob Hansson och Anna Jakobsdotter var ju hans morföräldrar. (En coopverdiesjöman var en sjöman i handelsflottan.)

Mantalslängderna finns digitaliserade fram till 1820 och det året var Jakob Rasmusson en av de fyra bönderna som skattade för 1/4 mantal i Stux. De andra hette Anders Persson, Anders Jonsson och Lars Jacobsson. Några av dem var nog släkt med varandra.

I mantalslängderna finns namn på husbonden i familjen och ibland också på vuxna men hemmavarande söner och döttrar. Däremot namnges sällan hustrun. 1820 finns det också några anteckningar som ger lite mer information, bl a ålder. Då får vi veta att Jakob Rasmusson var 33 år gammal och alltså född omkring 1787. Det står 33/40 i kolumnen för ålder och 40 kan vara hustruns ålder, om min tolkning är rätt. Det stämmer ju bra med Brita Jakobsdotters ålder i hennes fars bouppteckning.

1820 bodde också hans svärföräldrar i familjen. Svärfar hette Jakob och det ser ut som om han skulle vara 47 år men det kan kanske vara en felskrivning. Svärmor var 74 år (antecknat i höger marginal) men hennes namn står inte med. Men vänta nu, hustrun Brita Jakobsdotters far Jakob Hansson var ju död sedan 1797... Hur ligger det här till? Svärmodern, Britas mor Anna Jakobsdotter måste alltså ha gift om sig med en man som också hette Jakob. Hon var ju 74 år gammal (alltså född c:a 1746), kan hon vara omgift med en man som var 47 år? Ja, inte är det omöjligt, större åldersskillnad har jag sett. Det här har jag inget svar på.

Mantalslängden från 1820. Bildkälla: Riksarkivet.

Det jag fått fram är alltså:
Johannes Stuxberg, 1811-1887
Föräldrar:
Jakob Rasmusson, c:a 1787 - 1829
Brita Jakobsdotter, f c:a 1779
Morföräldrar:
Jakob Hansson, död 1797
Anna Jakobsdotter Stuxberg, f c:a 1746

Eller har jag tolkat informationen fel? Mer granskning av uppgifterna behövs.

Mantalslängden 1796, året före Jakob Hanssons död. Här nämns dottern Brita. Bildkälla: Riksarkivet.

På så sätt kan man följa gården bakåt i mantalslängderna och jämföra namn och personer med bouppteckningarna. För att kunna göra det behövs ett register över bouppteckningarna. Kanske är bouppteckningsregistret från Gotlands norra häradsrätt ordnat gårdsvis just för att husförhörslängder saknas, men det vet jag inte. I det här fallet underlättar det betydligt.

Att man hade släktnamnet Stuxberg underlättar så klart också i sökningen i andra register och arkiv. I Svenskt Porträttarkiv finns flera bilder för män med namnet Stuxberg, alla födda i Bunge och släkt med varandra.

Lotsförmannen Johannes Nikolaus Albert Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Fyrmästaren Lars Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Portättarkiv.

Jag har också sökt i lagfartsboken och där finns Stuxgårdarna men även lagfartsboken är skadad i brand, ser det ut som. En sökning i NAD ger träff på ett mindre gårdsarkiv från Stux. På Hela Gotlands hemsida finns en artikel om gårdsarkivet.

Läser du i domböcker hittar du med all säkerhet mer om den här släkten.

Givetvis har jag också googlat om Stuxberg och Stux. Bland annat kom jag då till Region Gotlands hemsida om Bunge sockens historia och där kan vi läsa att Stux vid mitten av 1600-talet var den största gården i socknen och var då på ett helt mantal. Sedan har den alltså delats i flera brukningsenheter och dessutom har många tomter styckats av, inte bara min sons tomt. En stor del av Fårösunds samhälle har byggts på Stux mark.

Det jag skriver om här är resultatet av en eftermiddags sökning om Stux och familjen Stuxberg. Säkert har jag missat något viktigt och jag kan också ha dragit fel slutsatser men det jag kommit fram till är det jag ser som det mest sannolika. Framför allt vill jag ge dig som i din jakt på släktens historia kommer till ett brunnet eller på annat sätt förstört kyrkoarkiv att hitta andra vägar. Om familjen Stuxberg finns så klart mycket mer att berätta.

Det här huset tror jag hör till Stuxbergs gård. Om jag inte har misstolkat kartan. Eget foto.

Den gamla gårdsmiljön i Stux. Eget foto.

På Generalstabskartan från 1890 ser vi att Stux var den by som idag utgör en stor del av Fårösunds samhälle. Idag går vägen ner till färjan lite mer rakt men sträckningen i böjen efter kyrkan finns kvar och heter Gamla vägen. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Ibland styrs letandet efter uppgifter om personer i det förflutna av nya infallsvinklar. Kanske en förflugen fråga eller något jag läser. Det kan vara sånt som inte alls har med släktforskning att göra som leder in på letande efter nya uppgifter. Kanske skulle jag ha letat efter uppgifterna om jag bara vore intresserad av just en gren av släkten eller av andra skäl ville koncentrera mitt letande.  Nu har jag inte varit så bra på att gå så långt och detaljerat som många andra, men det får jag skylla på att det finns så mycket intressant på alla olika delar av mitt och faktiskt också andras trän.

Tidigare skrev jag om min farfars farfar, lille Lasse, och det ledde in på några nya spår eller ska vi kanske säga funderingar som jag inte grottat i tidigare. Den mannen ledde in mig på begreppet Ryttare, på ett lite mer personligt plan än tidigare. Jag har mig veterligen inga andra med den benämningen bland mina kända anor och även om det inte är så stor skillnad på dessa och det vanliga fotfolket så fick jag lära mig lite nytt och dessutom så fick jag en liten näsbränna, det är inte alltid som det som står har samma betydelse för den som skrev som det har vid en snabb anblick med min referensram.

Arkiv Digital: Generalmönsterrullor - Västgöta kavalleriregemente (P, R) 536 (1749-1759) Bild 116 / sid 220 (AID: v60350.b116.s220, NAD: SE/KrA/0023)

Den första jag tittade efter var den som var morfar till Lasse, Ryttaren Göran Ek, eller Göran Olofsson som han kallades innan tjänsten i Västgöta Kavalleriregemente. Vem var han och vilka uppgifter fanns det. På samma sätt som med soldater så ger mönstringsrullorna bra uppgifter även om de inte alltid är lätta att läsa, för den som likt mig inte är jättebra bevandrad i de olika textstilarna.  Innan jag tittade i rullorna så tog en väg över Centrala soldatregistret och fick veta att han var vid Barne kompani, baserat på att han bodde i Önum, alltid bra att veta när man ska leta i regementets böcker. Att han började 1747 framgår av den första rullan han finns i, ålder och att han är ogift syns också.  Hans nummer 108 följde ju honom så det underlättade.

Nu till det som var nytt för mig, det var att beskrivningen av hästen var ner detaljerad än den om ryttaren. Göran Ek hade ett ljusbrunt sto, med vita fötter och det som fick mig att undra om jag läste rätt. Jag kände mig tvungen att kontrollera med den betydligt duktigare, att läsa text, Olle Elm och han svarade mig med vad det stod, och nu kom min totala okunskap om hästar i dagen, för han påstod att det stod att stoet hade en stor snopp. Att beskriva kännetecken på hästen kan ju vara bra, men det kändes konstigt med detta kännetecken, speciellt på ett sto. Nu vet jag, efter kontroll, att jag inte ska använda min referensram utan måste ta reda på lite hästspråk. Att betydelsen var och är ”en vit fläck mellan hästens näsborrar” vet jag nu och det kan vara bra att veta i framtiden.

Göran Ek hade nummer 108 i kompanirullan. Inte samma men nästan, nummer 111, hade en ryttare som kom till kompaniet efter Görans död. Denne ryttare hade Skarstad som utgångspunkt. En ryttare som jag inte har några blodsband alls med men som kommit att betyda mycket för mig. Ryttaren Carl hade en dotter, som gifte sig med min farfars farfar, men hon dog vid 41 års ålder. Lasse gifte om sig och fick en son Johannes, som är min farfars far.  Hur kan nu det här påverka mig?

Ja, den frågan får ett svar om jag berättar att min farfar inte tyckte namnet Johansson var det bästa för en handelsman utan det skulle vara ett som var lite ovanligare. Han funderade och när han kom på att hans farfars första frus pappa hette Carl Ahlgren, så slog han till. Då var de ju lätt att byta och han tog namnet Ahlgren, vilket jag ju måste erkänna har påverkat mig. Bra namn men det var inte alltid roligt att bli uppropad först i skolan eller vara den som först gick göra både det ena och det andra i olika sammanhang. Vid dessa tillfällen hade Johansson varit bättre 😊

En släktforskarkollega till mig myntade en gång uttrycket 'slumpforskare'. Han menade då en person som inte egentligen var intresserad av släktforskning, men som börjat läsa kyrkböcker och sådant i samband med någon sorts projekt, exempelvis kartläggning av någon gårds historia, och på det sättet hittat till släktforskningens intrikata värld. Men egentligen har väl nästan alla börjat släktforska av en slump? Det är ju inte så att folkhälsomyndigheten rekommenderar varje svensk medborgare att släktforska, eller att det räknas som en merit vid arbetssökande att man är släktforskare. Nej, de flesta börjar väl släktforska av en slump, man kanske exempelvis hittar ett gammalt foto med någon person man inte känner igen, eller ett gammalt brev där bara vissa omnämnda personer är en bekanta.  Jag minns en annan släktforskarkollega, som brukade berätta att hon 'drabbades' av släktforskning 'söndag den xx  juli år xx klockan xx'. Då ringde en äldre släkting till henne och ville veta lite släktdetaljer. De kom att prata om släkten, hon insåg att det var mycket hon inte visste om familjens historia, och därmed var hon fast. 

För egen del hör jag dock till dem som inte börjat släktforska av någon slump. När jag började arbeta på GF en gång i tiden, kunde jag knappt stava till 'genealogi'. Jag blev tillsagd att börja släktforska. Det var en av mina huvudsakliga arbetsuppgifter det första året! Den arbetsordern var definitivt inte någon slump, utan tillkom med simpel beräkning. Mycket riktigt, efter någon tids bläddrande i tidningslägg, mappar och matriklar, började jag känna mig så pass hemma att jag lite försiktigt kunde försöka visa besökare till rätt hylla. Och givetvis fastnade jag. När jag efter ett års praktik kom ifråga för en 'riktig' anställning, blev jag tillfrågad av dåvarande ordföranden vad jag hade för mål?  'Att få antavlan full' svarade jag som den naturligaste sak i världen. Det visade sig att ordföranden tänkte mer på övergripande mål i livet än släktforskning just då.... 

Men visst har slumpen spelat in lite märkliga saker i min släktforskning också.  När jag efter idogt släktforskande hade följt en sidogren på min farfars farmors sida fram till nutid, visade det sig att nu levande ättling hade sommarställe i Täby, där jag är uppväxt! Kanske hade vi till och med sett varandra utan att veta om det...

Det absolut märkligaste som någonsin hänt mig i släktforskarsammanhang inträffade dock på jobbet. Jag hade en stor besöksgrupp att ta hand om, och när de börjat läsa och bläddra själva, tog jag en kort paus i korridoren. Där ute var vår stockholmshylla, och där hamnade jag. Medan jag pustade ut, tittade jag lite förstrött på böckerna i hyllan.  Än idag grubblar jag på varför jag drog fram boken som hette 'Tyska församlingens vigselbok'. Jag hade mig veterligt inga anor i Tyskland, och ingen som helst anledning att intressera mig för just den boken. Men i registret hittade jag släktnamnet Revigin som jag har bland anorna, och som ju är lite ovanligt. När jag slog upp sidan så visade det sig vara just min anfader, född i Skåne och död i Halland, som hade gift sig i Stockholm. Och där fick jag äntligen rätt efternamn på hans hustru, som visade sig ha ett antal tyskättade körsnärer bland förfäderna. Därav Tyska kyrkan. Men som sagt, varför tog jag ner den boken? 

Sedan finns det ju slumpmässiga avgöranden även i andra världar än släktforskningens. Många känner säkert till historien om den till Memphis inflyttade gossen Elvis Presley, som till sin födelsedag önskade sig en cykel. När den stora dagen var inne, kom Elvis och mamma Gladys till affären för att köpa. Men tyvärr, cykeln var redan såld! Stor besvikelse hos födelsedagsbarnet. Mamma, som förstås inte ville ha en sorgsen son, såg sig snabbt omkring. Fick syn på en gitarr. 

- Elvis, skulle du inte kunna tänka dig den där gitarren istället? Så kan du spela lite för mamma och pappa?

-Jovisst, svarade Elvis. Om i ren resignation eller för att han faktiskt ville ha gitarren, lär väl aldrig bli utrett. 

Tänk nu om lille Elvis istället hade fått den eftertraktade cykeln? Ja, ambitiös  som han verkar ha varit, hade han kanske blivit världsmästare i cykling. Men då skulle ju onekligen musikvärlden ha gått miste om en hel del.... 

Jag tänker nu ta lite bloggsemester några veckor. Ha en trevlig sommar alla! Vi ses igen i augusti!

Bilden: Regnbåge, en väldigt slumpartad företeelse... foto: författaren

Bror Holmström, Bergsbyn, Skellefteå. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Hemmansägare Bror Anton Holmström föddes 9 december 1877 i Bergsbyn, Skellefteå. Hans föräldrar var bonden Martin Holmström och hans hustru Eva Magdalena Vikström. Bror hade åtta syskon. I unga år övertog han sina föräldrars jordbruk i Bergsbyn. Han gifte sig med Alma Gustava Boström f. 1878-08-17 från Morön, Skellefteå. Inom äktenskapet föddes fem barn. En stor sorg för makarna var när äldste sonen Abel avled 1924 i sviterna av bland annat lunginflammation på Skellefteå lasarett.

Bror efterträdde sin far som byaålderman, en befattning han innehade i 32 års tid. I 35 år var han förman vid Bure AB för timmersorteringen i Skellefteälven. I sin hemby stod Holmström alltid till förfogande för byborna. Han bistod vid boutredningar, upprättande av arvskiften, deklarationer, etcetera.

Så småningom började hans arbetskapacitet, pålitlighet och allmänintresse att anlitas för offentliga uppdrag vilka alla han skötte exemplariskt.

I 40 år satt han i taxeringsnämnden och nästan lika länge i fastighetstaxeringen. När kommunfullmäktige infördes i Skellefteå blev Bror Holmström självklart utsedd till ledamot och tillhörde den liksom beredningsutskottet i flera perioder. Dessutom var han ledamot i folkskolestyrelsen sedan dess begynnelse i Skellefteå landsförsamling, ledamot av vägfullmäktige i Skelleftebygdens vägdistrikt en lång tid, ordförande i valnämnden för Bergsbyns valdistrikt, styrelseledamot i Skellefteå sparbank, ledamot av hälsovårdsnämnden i Skelleftestrands municipalsamhälle, revisor för Skellefteå tingslags räkenskaper och för Skellefteå sockens brandkårsstyrelse. Därtill innehade Bror uppgiften som ledamot av markegångsnämnden, mantalsskrivningsombud, brandombud inom sin hemby, av länsstyrelsen utsedd värderingsman vid strandsyner med mera.

Hans prestation utmärkte sig av en varm ideell livssyn, som visade sig i bland annat det arbete för missionen som han hade lagt ner. Holmström var också en stark nykterhetsförespråkare. Trots sitt intensiva värv vandrade Bror Holmström stilla och tryggt genom livet. Han skötte sitt jobb och sina förtroendeuppdrag säkert och felfritt. Med sin tjänstvillighet att ge en hjälpande hand där så behövdes, hade han erhållit uppskattning, medkänsla och ärlig vänskap i de vidaste kretsarna.

På sin 70-årsdag uppvaktades han med start redan kl. 5 på morgonen. Hyllningarna bestod av musik, sång och tal. Därefter kom grannar, släkt och vänner för att fira honom. Senare på dagen gratulerades han av olika representanter för de olika organisationer och sammanslutningar som han var delaktig i. Det blev nog ett minne för livet för Bror Holmström. 76 år gammal avled Bror Holmström, den 4 februari 1954. Hustrun Alma avled 1952-03-16.

I den släktutredning jag hållit på med ett tag, som jag berättade om för en vecka sedan, har jag haft väldigt bra hjälp av databasen Släktdata. Känner du inte till den så är det ett tips att prova att använda den.

Släktdata är en förening som på sin hemsida publicerar en sökbar databas med avskrifter från födda, vigda och döda i kyrkböckerna. Just nu finns det omkring åtta miljoner poster läser jag. Föreningen bildades på västkusten (i Göteborg tror jag) och började med registrering av uppgifter från västsvenska församlingar men under årens lopp har det utökats och idag finns det uppgifter från stora delar av Sverige. På sidan Registersökning ser du vilka församlingar som ingår.

Sökbara databaser är fantastiskt bra, framför allt tack vare möjligheten till kombinationssökningar. I min släktutredning har jag en mor som hette Christina Johannesdotter under senare halvan av 1700-talet. Jsh kunde inte hitta varifrån hon kom och vilka hennes föräldrar var. Hon fick fem barn mellan 1790 och 1799 så jag antog att hon borde vara född ungefär 1760-1770. Vid hennes barns dop var Anna Johannesdotter fadder, först ensam och sedan med sin make. Anna kunde jag hitta i husförhörslängden med rätt födelsedatum och sedan i födelseboken och tack vare det också hennes föräldrar. Hon föddes 1768. Vid ett av dopen var också Jonas Johannesson fadder. Anna och Jonas hade samma föräldrar och det är rimligt att anta att detta var Christinas syskon. Genom att sedan söka på syskonens föräldrar och namnet på byn de bodde i kunde jag så småningom få fram fler generationer i denna släktgren.

Sökbara databaser är fantastiskt bra hjälpmedel, bara du kommer ihåg att kolla i kyrkböckerna också. Alla uppgifter är ju avskrivna och fel förekommer.

Givetvis har jag också haft mycket bra hjälp av Arkiv Digitals sökbara databaser, framför allt när det gäller 1800-talets folk.

En databas liknande Släktdatas är DDSS som görs av Landsarkivet i Lund. Den innehåller också uppgifter om födda, vigda och döda men från Skåne, Halland och Blekinge. Den har jag också haft mycket bra hjälp av i andra släktutredningar.

Både Släktdatas databas och DDSS är gratis och fritt tillgängliga på nätet. Jag vet att det finns fler sökbara databaser, med regionala och lokala avgränsningar. Mycket bra, men använd dem som de andrahandsuppgifter de är och kontrollera alltid informationen i kyrkböckerna.

Sjön Ånimmen i Ånimskogs socken i Dalsland. I trakten här fanns många av dem som ingår i släktutredningen jag skriver om. Det är inte så långt från Håverud, ett känt besöksmål i Dalsland. Foto: Sgt. Oddball/Wikipedia

Det är överskriften på det papper som återfanns bland en del kort från svunnen tid. Det framgår av den korta texten att de tillgångar som den åldriga Anna Kajsa lämnar efter sig, och som borde tillfalla hennes systers barn, numera bosatta i Amerika, skall ges till en annan person. Ida Mathilda Johansdotter ska vara den som får arvet. Jag vet inte om det här dokumentet är en avskrift eller om det var tänkt att det skulle användas a efter Anna Kajsas död.

Scannat dokument i författarens ägo

Vem var Anna Kajsa och vem var Ida Mathilda?  Och hur gick det med arvsfördelningen? Frågor som kanske dyker upp när man ser ett sådant här papper, och underskriften, vem skrev den och använde förkortningen m. h. o. p. ? Jag har svar på de flesta men jag vet inte vem som skrev under dokumentet och använde begreppet som jag tidigare sett med ett p istället för ett o. Med handen på pennan, att någon annan skrivit under men att personen varit närvarande syns då och då, kanske beroende på att personen inte kunde skriva eller att handstilen av någon anledning inte var så bra, det känner jag till men vad betyder det med ett O. Kan det vara så att det ska vara ett å och då betyda Med handen å pennan?  Vad tror du, finns det förslag på vad det kan innebära?

Att Anna Kajsa Hansdotter var min farfarsfars andra hustru, det vet jag. Och att hon överlevde honom med fjorton år det vet jag också. De gifte sig när de båda nått mogen ålder, en änkling och en änka som fann varandra och de fick ganska många år tillsammans. Anna Kajsa fick ett barn i sitt första äktenskap, men flickan dog på sin första levnadsdag. Så det fanns inga barn från hennes sida vid giftermålet.

Kort i författarens ägo

Ida Mathilda var min farfars syster, som först bodde hemma ett tag och sedan under en tid följde med min farfar när han lämnade hemmet i Brålanda och tog anställning i olika affärer. Hon såg som sin uppgift att vara den stöttande systern som tog hand om marktjänsten. Om det var för att komma ut i världen eller om det var av omtanke om lillebror vet jag inte men hon följde med honom under ett antal år. Kortet är från Varberg och stämplat 1906. Senare så kom det in en annan kvinna i farfars liv och syster Ida Mathilda flyttade tillbaka till Brålanda. Att hon hjälpte sin styvmor torde vara klart av den skrivna texten ovan.

Hur gick det sedan när Anna Kajsa lämnat jordelivet?  Fick Ida Mathilda något arv eller hur gick det. Idag finns det ju möjligheter att leta efter bouppteckningarna på Arkiv Digital och där hittar vi svaret. En bouppteckning registrerad i Nordals och Sundals Häradsrätt visar att det är systern som anges som arvtagerska, inget nämnt om testamente. Men det har ingen större betydelse eftersom boets kostnader översteg behållningen, så det blev inget att fördela. Undrar om Ida Mathilda fått något vid sidan om, innan dödsfallet, men det får vi nog aldrig veta.

Tänk vad ett litet papper kan leda till, eller ska vi säga att det inte ledde till någonting i just det här fallet. Fast jag får ju vetskap om att Ida Mathilda var omtyckt av sin ”styvmor”, det kanske inte alltid är fallet vid giftermål på äldre dagar om vi får tro vissa berättelser.