Olika falla ödets lotter

Det intressanta med släktforskning är att man aldrig vad som kan dyka upp.  Förr var det adelsmän och mördare som det letades efter, det sa i alla fall en dåtida äldre släktforskare till mig.  När kungar och rövare tog slut så letades det efter intressanta livsöden, gärna så långt bort från nu som möjligt, det gällde ju att ha ett bra svar på frågan, som kom ganska ofta, om hur långt tillbaka man kommit. En del kom riktigt långt tillbaka, men jag tro mig kunna se att deras linjer inte alltid höll ihop när någon tittade lite mer noggrant. Det där med källkritik var inte alltid det mest populära, det förstörde ju de fina linjerna.

Idag ser vi kanske lite olika varianter, vi har ju fått så många fantastiska hjälpmedel, och vi kan kommunicera och ta hjälp av varandra på ett helt annat sätt. Det finns olika världsträd, där kopplingar finns till både den ena och den andra. När kopplingen ser ut att gå genom ingifta damers bröders söners fruars exmän, då torde det vara bra att läsa en gång till, för något sticker ut. Men det kanske finns något i att hoppa runt lite, det blir finare anor då. Om det är genialiskt men inte genealogiskt betyder kanske inte mycket och inte lär det bli genetiskt rätt heller.

Och just genetiken har ju blivit så populär de senaste 10 åren, det talas om det överallt, det är familjehemligheter som berättas i radie och på Tv jagas gener, om det inte är ovetande donatorer som ska få en plats i släktträdet. Det ena efter det andra dyker upp och den ena sanningen efter den andra visar sig vara fel. Fast ibland är det tvärtom, det som står i kyrkboken och som ingen tror på, blir sanning.  Nyligen testade sig några kusiner eftersom det var helt klart att de bara var halvkusiner, för det sa alla i släkten att det fanns en del gömt. Men svaret var att generna var så lika som kusiner kan ha och tänk att alla tre fick träff på den förmodade felaktiga pappans släkt.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Där släcktes förhoppningen om en spännande och intressant familjehistoria, det var precis som böckerna sa och det ger ju inte upphov till jubelrop, när förväntan eller var det förhoppningen inte kunde uppfyllas. Och för andra, som kanske söker efter någon de inte vet namnet på, så kan upptäckten bli ett uppvaknande.  Allt är inte som man tror. Adelsmannen som på ålderns höst tog ett test och inte fick en enda träff på varken mammans eller pappans sida, kunde efter djupdykningar i arkiv och letande bland nya, för honom, källor konstatera att den fram till nu okända adoptionen flyttat rallarens son upp i aristokratin. Kanske inte det som förväntades, men så var det och i just det fallet så blev det ingen katastrof, mer än berättelse om en riktig klassresa.

Jag tycker mig se att det händer bland fler och fler, släkten är inte den man tror och då kan jag inte låta bli att fundera på hur vi kan göra för att få ännu bättre mätetal på hur stora felen är. Eller ska vi strunta i det och låta livet gå vidare, en del av oss hittar nya släktingar, andra tappar släktgrenar, rent biologiskt, men alla andra kopplingar finns ju kvar. En förlorad biologisk far kan ge två fäder att koppla sig till, något som kan vara intressant. Och om vi är rädda för att få veta hur det egentligen ligger till med våra släkter så ska vi kanske göra något annat än släktforska, i källor likväl som i DNA. Undrar om schack är lika intressant som släktforskning, det kanske är värt att prova, för då får jag i alla fall behålla de som jag tror är min släkt.