Det slår aldrig fel. Så här års drabbas jag av någon sorts vintertrötthet, som lämnar mig kraftlös, trött och dyster. Att tala om depression vore att gå för långt, men roligt är det sannerligen inte med det eviga mörker och den huttrande kyla som är vår arvedel i detta norröna land. Botemedlet, sedan många år utprovat och väl fungerande, är att införskaffa en fängslande TV-serie på DVD och sedan, invirad i sköna filtar, sjunka ned i TV-soffan och maraton-titta sig igenom hela serien. 

I år har det varit de 101 avsnitten av den amerikanska advokatserien Boston Legal, som under några veckor hållit mig sällskap och bjudit på många glada skratt och förtjusta leenden. Hjärnan bakom denna intelligenta och kvicka serie är David E. Kelley, som också gjort sig skyldig till andra succéserie, t.ex. Lagens Änglar, Chicago Hope, Ally McBeal och Advokaterna.

När man börjar att titta på denna serie och dess smått osannolika huvudpersoner, tänker man; Detta är en fars! Så oerhört barnsligt! Så småningom inser man dock, att den humoristiska inramningen bara är en ursäkt för att få behandla högst allvarliga och viktiga ämnen, som TV-publiken annars aldrig skulle komma i kontakt med. Satiren är ibland så bitande att man undrar hur producenten och TV-bolaget egentligen törs. I början handlade avsnitten ofta om mänskliga relationer, kärlek, skilsmässor, vårdnadstvister, religions- och kulturkrockar o.s.v. men allteftersom serien fortskrider smyger allt fler samhällsproblem in i handlingen; de utslagnas situation, de ändlösa krigen i Irak och Afghanistan, de förfärliga amerikanska fängelserna, våld och skjutvapen och inte minst det förfärliga hyckleriet och övergivandet av mänskliga rättigheter under Bush-administrationen s.k. terroristbekämpning. 

Boston Legal var under åren 2004-2008 ett av mycket få populära TV-program i USA där man vågade tala klartext!

Det har slagit mig att det finns vissa likheter mellan denna advokatserie och de släktforskarprogram i svensk television, som jag själv under många år medverkat i: Vem tror du att du är? Vari består då likheten? Jo, i den amerikanska serien använder man humorn, farsen, för att locka tittare till ett program som egentligen behandlar viktiga samhällsfrågor och existentiella problem, ingredienser som den, let's face it, rätt grunda genomsnittsamerikanen annars knappast skulle komma i kontakt med. I den svenska serien använder vi "kändisar" för att locka tittarna, och när vi väl har dem bänkade på måndagskvällarna serverar vi en lagom mix av svensk historia, kulturhistoria, socialhistoria, kyrkohistoria, militärhistoria, nutidshistoria och mycket annat. Hur många tittare skulle renodlat "seriösa" program i dessa ämnen samla? Man kan kanske säga att vi utnyttjar "kändisarna" för att få tillfälle att berätta om alla dessa spännande saker - och det får väl ändå sägas vara ett vällovligt syfte...

En glad nyhet: Vem tror du att du är? återkommer till hösten med sex nya program. Vilka kommer huvudpersonerna vara denna säsong, undrar ni kanske? Jo, jag vet vilka de är, men jag är svuren till tystnad ...

Jag sitter och läser en "nyhet" på Kungliga Bibliotekets hemsida från den 29/10 2009. Rubriken är DIGITALISERADE DAGSTIDNINGAR och i ingressen skriver man stolt och hurtigt: 

Ny tjänst från KB med svenska dagstidningar på nätet. Gå in och sök på egen hand. Men varning: det är beroende-framkallande. Denna webbtjänst ger tillgång till drygt 200 000 sidor tidningstext. Materialet kommer dels från större tidningar, dels från landsortstidningar. Vi vill spegla spridningen i tid och rum när det gäller svensk tidningsutgivning från 1700-tal till 1900-tal.

Lite längre ned på sidan framgår det att det rör sig om en betaversion - en test om man så vill med ett litet aptitretande smakprov. De skannade tidningssidorna har alltså OCR-tolkats, så att det blir möjligt att söka på snart sagt vilka ord som helst, namn, geografiska begrepp, årtal, händelser o.s.v.

Redan 2009 var jag och många andra inne och botaniserade på denna sida [magasin.kb.se] och vi kunde då konstatera, att även om sökfunktionerna var rudimentära och otillräckliga, så vilade en rikedom av intressant information i dessa gamla tidningar, och vi väntade ivrigt på att nya tidningar efterhand skulle göras tillgängliga på detta sätt.

Vi väntar än! Sedan 2009 verkar ingenting ha tillförts.

Händer det över huvud taget något med detta projekt, eller har det fastnat i utredningsträsket?

Eller saknas det pengar? 

Eller god vilja?

Om man jämför med andra länder tycks Sverige nu ligga rejält på efterkälken. I USA finns det flera konkurrerande företag som med stor flit skannar och OCR-tolkar så att det står härliga till. Så också i Australien, där man alldeles gratis kan gå in och söka i snart sagt alla historiska tidningar genom webbsidan Trove [trove.nla.gov.au] som tillhandahålles av KB:s systerfartyg i Australien; National Library of Australia. Det är en otrolig resurs, som förutom digitaliserade tidningar även erbjuder böcker, bilder, musik, kartor och mycket annat.

Där fixar man alltså detta - men inte i Sverige. Uppenbarligen!

I går kväll bänkade jag mig för säsongspremiären av den svenska TV-serien SPÅRLÖST - ett obligatorium sedan många år. Det är fortfarande spännande att se alla dessa starkt motiverade adoptivbarn på jakt efter sina föräldrar, syskon eller andra släktingar, som kan ge dem lite av de ting vi "vanliga" människor uppfattar som självklara: ett släktsammanhang, en förhistoria, känslan av att likna någon och tillhöra en grupp. 

Stora delar av programmen i denna populära TV-serie liknar varandra, det är ju ett s.k. "format" man följer. Först lite bakgrundsinformation, så en intervju med huvudpersonen om varför han eller hon vill ge sig ut på den här resan. Så kommer själva sökandet i fjärran land, där misslyckanden och besvikelser verkar vara en återkommande poäng. Trilskande myndigheter, sekretessregler och bristande folkbokföring sätter käppar i hjulet, men till sist lyckas man alltid hitta fram till den borttappade familjen. Denna del verkar ofta lite konstgjord eftersom den naturligtvis genomförs för effektens skull. Självklart har man ju redan hittat personerna i fråga, annars skulle man ju inte ge sig ut med hela film-teamet. Kanske skulle det kännas mer äkta om man i stället fick följa själva sökandet på plats, med hjälp av lokala släktforskare och detektiver, för att först därefter plocka in huvudpersonen? 

Så gör man faktiskt i de engelska och australiska versionerna av samma programidé; Long Lost Family och Find my Family. Där presenterar man huvudpersonerna och berättar om bakgrunden till att familjer splittrats, en far eller mor försvunnit, syskon förlorat varandra genom adoptioner o.s.v. och går sedan direkt på upplösningen. I England sker detta ofta genom brev, i Australien genom inspelade vittnesmål och uttalanden på en IPAD. 

Sedan tar tår-festen över, såväl i de svenska och danska som i de engelska och australiska programmen. Kramar och gråt, gråt och kramar! Ibland är det känslosamt intill det outhärdliga, särskilt när programledaren skall tvinga huvudpersonen att mellan snyftningarna tala om hur han eller hon "känner sig" eller "upplever situationen". Lite av en känslomässig våldtäkt, kan jag emellanåt tycka.

Men ändå, visst är det fascinerande och en smula berömvärt detta, att försöka sammanföra föräldrar och barn och syskon som dubbelmoralen, fattigdomen eller andra svårigheter har särat på. Och helt SPÅRLÖST försvinner ju de flesta människor inte ...

Ps: Jag tog mig faktiskt ett abonnemang på TV4-Play, för att kunna titta på alla sparade avsnitt av dessa program. Just nu finns många av de danska (som faktiskt är ännu bättre än de svenska) och engelska programmen tillgängliga.

I höstas hände det... I ett gammalt fotoalbum från 1800-talet återfanns ovanstående carte-de-visite från 1863, föreställande Gustav Bergström, född 1828 i Slöta utanför Falköping. Fotografiet var taget i Havanna på Kuba, och på baksidan hade han själv skrivit följande ord: Maquinista de la Real Armada Espanjola [Maskinist vid Spanska flottan]. Gustav Bergström hade utvandrat 1852 tillsammans med min egen morfars far, de var kusiner, och hamnat i Philadelphia. Familjelegenden, som jag fick ta del av i början av 1970-talet, visste berätta att Gustav skulle ha "gift sig med en katolik" samt "avlidit i en olycka på Kuba på 1870-talet". Jag har i över 40 år försökt och misslyckats med att återfinna denne mytomspunne släkting. Släktforskning på Kuba har alltid förefallit mig vara ett hopplöst projekt och de desperata försök jag genom åren har gjort, har inte givit någonting ...

Efter att ha publicerat denna porträttbild på Facebook, hörde en avlägsen släkting av sig och berättade att han hade ett gammalt brev, författat av Gustav Bergström i Havanna redan 1861 och sänt till hans storebror utanför Skara. I brevet framgår det att han under tiden i USA friserat sitt namn till GUS BORGSTREEM - och verkligen att jag sedan hittar en "G Borgstreem" i New Orleans adresskalender för år 1861 (uppgifter från 1860). 

Genealogiskt "hög" av dessa oväntade framgångar, kan numera inget stoppa mig. Här har googlats fram både Riksarkiv och Stadsarkiv i Havanna samt diverse olika bibliotek, föreningar och privatpersoner på Kuba samt bland Kuba-ättlingar i Florida. Min dator går varm - något av alla dessa försök borde väl så småningom generera lite nya, fräscha uppgifter. I dag kom det faktiskt ett mail från ett företag på Kuba som åtar sig släktforskningsuppdrag, och jag tror att jag nappar. Tänk om Gustav efterlämnade barn och barnbarn? Tänk om det går omkring ett gäng bryllingar på Kuba? I så fall kan jag inte motstå en resa till Karibien ...

Fidel, here I come!

[fortsättning följer .... hoppas jag]