Ibland, t.o.m. ganska ofta, använder vi oss av ord, som vi tror oss veta innebörden av, men som kanske har en större eller vidare betydelse än vi anar. Ett sådant ord är LURENDREJARE - och det motsvarande begreppet LURENDREJERI. Vad betyder det egentligen? Min allestädes närvarande synonymordbok spottar ur sig följande:

skojare, bedragare, svindlare, fifflare, charlatan, filur, bluffmakare, bondfångare, skummis

Wikipedia ger följande förklaring: Lurendrejeri betyder i modern svenska en planerad handling som är tänkt att vinna förtroende hos en person för att sedan bedra denne, ofta i syfte att tillskansa sig pengar. Denna typ av brott sorteras i Sverige in under bedrägeri, dobbleri eller förskingring. Ordet betydde ursprungligen smuggling. 

Här några exempel på olika typer av bondfångeri och lurendrejeri:

1. Hasardspel och vadslagning, där offret luras att delta med dåliga odds. Ett exempel är hustling, där offret förleds att ha chans att vinna i en tävling, men där bedragaren egentligen är överlägsen.
2. Hitta damen, gatutrick som går ut på att man ska välja rätt spelkort av tre som ligger med ryggen upp. En medhjälpare visar hur lätt det är att vinna, men när bedragaren sedan använder sin fingerfärdighet är det helt omöjligt för en nybörjare att vinna. (se ingressbilden)
3. Förhandstipset, det trick som visas i filmen Blåsningen, där offret luras att investera pengarna, i tron att bedragarna har förhandsinformation om till exempel ett travlopps slutresultat.
4. Pengar till låns, bedrägeri där offret ombeds att hjälpa till att få tillbaka stulna eller låsta pengar genom att låna ut pengar till bedragaren, här brukar man nu för tiden tala om så kallade Nigeriabrev. En annan variant finns, där man ombeds låna ut pengar mot en pant, så att den stackars lurendrejaren kan ta sig hem. Personen har kanske fel på bilens växellåda och behöver pengar för att åtgärda detta och lämnar gladeligen en pant till dig som kompensation tills du får pengarna "tillbaka".
5. Religiösa sekter. Vissa sekter har beskrivits av kritiker som blåsningar, med målet att lura av medlemmarna deras pengar.
6. Pseudovetenskap används av vissa bedragare för att tjäna pengar.
7. Bytet (som visas i början av Blåsningen) handlar om att få offret att vakta en främlings (bedragarens medhjälpares) pengar. När bedragaren visar hur pengarna ska hållas säkrare byter han ut offrets pengar mot tidningspapper eller dylikt. Offret lockas sedan att fly med pengarna, eller i själva verket från pengarna.
8. Den upphittade plånboken: Bedragaren planterar en plånbok full av sedlar, och hittar den sedan samtidigt som offret. Bedragaren begär pengar i pant för att offret ska kunna lämna in plånboken och få hittelön (eller behålla pengarna själv). Offret finner att sedlarna i plånboken är antingen falska, eller utplockade av bedragaren.
9. Sol-och-vårare som genom löften om kärlek tömmer offrets bankkonto.
10. Försäljning av något som försäljaren inte äger, mot handpenning.

Säkert har ni råkat ut för en eller flera av dessa "blåsningar" och numera måste man hela tiden vara på sin vakt mot alla falska eller farliga erbjudanden som ramlar in via epost. Wictionary varnar: Sommarsemesterperioden och julen är den tidpunkt på året då många lurendrejare passar på att skicka ut bluffakturor.

b2ap3_thumbnail_Dags-att-deklarera.jpg

Just detta hände mig häromdagen. Ett till synes officiellt brev med portofritt svarskuvert och allt damp ned i min brevlåda, adresserat till det lilla företag i bokbranschen som jag sedan 30 år driver. Brevet kom från något som kallar sig BOLAGSUPPLYSNINGEN och innehåller en blankett, intill förväxling lik sådana man brukar få från Skatteverket och andra myndigheter. Med djävulsk skicklighet tillkommen, innehåller den bl.a. en späckad informationskolumn, som ingen människa orkar läsa. Nej, tänker man, lika bra att fylla i de stackars uppgifterna och skriva under. Det kostar ju ingenting. Men se, det gör det. Dina "företagsuppgifter" hamnar i någon sorts företagskatalog, och till vintern kommer det en rar liten räkning på 5000 kronor. Det är bara att betala och se glad ut. Du har ju skrivit under och därmed "beställt" annonsen!

b2ap3_thumbnail_Scam.png

Har då detta något med släkt- och hembygdsforskning att göra? Well, företeelsen som sådan är naturligtvis inte ny. "Bondfångare" har förmodligen opererat i alla tider. Tekniken må ha utvecklats men grundkonceptet är detsamma, att utnyttja någons dumhet eller godtrohet. Lurendrejarna förekommer givetvis av och till också i våra domböcker, men ofta klarar de sig undan eftersom offret hellre tar förlusten än att offentligen framstå som korkad. 

Nyligen träffade jag på ordet i en svensk kyrkobok. Det var en ung man, Johan Fredrik Piculell (1827-1855) från Helsingborg, som år 1849 fick ta sitt straff - se själva:

b2ap3_thumbnail_J-F-1847-52.JPG

Lite suddigt kanske, men så här står det: "Drängen Johan saknar hinderslöshet 20/12 1845 till 6/12 1846. Från d 11/4 till den 30/10 1849 undergått sex månaders arbete å fästning för Lurendrejeri. Enskild skrift för lönskaläge 8/4 1852".

Undrar just vad han hade hittat på för rackartyg? Det kanske man kan hitta i någon dombok, Kämnärsrätten måhända ...

För Johan Fredrik Piculell gick det illa. I Mars 1855 gick han och en kamrat ned sig på isen och drunknade ömkligen i Öresund när de jumpande försökte ta sig över till Helsingör. Den lilla anteckningen ovan om "Enskild skrift för lönskaläge" gjorde det emellertid möjligt för mig att hitta hans utomäktenskapliga dotter och hennes ättlingar ända fram till våra dagar. I födelseboken var fadern som så ofta "okänd" men i husförhörslängden fanns ledtråden som behövdes. Ett litet tips till alla er som letar efter okända fäder.

Det finns en hel del filmer, som handlar om bondfångeri. När man ser dessa ofta mycket underhållande berättelser, kommer man på sig själv med att sitta och heja på skurkarna. Om ni inte redan har sett nedanstående filmer ur denna mycket speciella genre, rekommenderar jag dem varmt!

b2ap3_thumbnail_blasningen.jpg

b2ap3_thumbnail_rivierans_guldgossar.jpg

b2ap3_thumbnail_Oceans.jpg

b2ap3_thumbnail_Catch-me.jpg

Lugn, lugn! Rubriken till trots kommer denna blogg inte att bli ett enda smul politisk. Inte ett ord om EU, ingenting om nationalism, främlingsfientlighet eller inre och yttre marknader. Den kommer bara att handla om släktforskning och emigranter! 

Ingressbilden ovan visar Hvita Stiern-linjens resrutter 1912 - men den kan också i någon mån få representera huvudlinjen i svensk och nordisk emigration; Det mesta gick över England. Från Sverige handlade det mycket ofta om en trestegsraket: I Göteborg - Hull  II Med järnväg från Hull till Liverpool  III  Liverpool till New York eller någon av de andra hamnarna. Jag föreställer mig att även emigrationen från Danmark och Norge tog sig liknande uttryck, vilket innebär att miljontals emigranter faktiskt kom att vistas några dagar i det förenade kungariket innan de fortsatte mot Amerika. 

Ankomsten till Hull m.fl. platser finns faktiskt väl dokumenterad i en stor databas, bl.a. hos Ancestry, med namnet UK, Incoming Passenger Lists, 1878-1960. Denna BRENTER-databas är sökbar på allehanda sätt, men innehåller inte särskilt mycket information, i bästa fall följande;  

• Name of passenger
• Birth date or age
• Arrival date
• Port of departure
• Port of arrival
• Ports of voyage, if recorded
• Vessel name
• Shipping line, if recorded

Förvånansvärt få nordbor verkar finnas med i denna bas, i alla fall när det gäller dem som är på väg till Amerika. Däremot fungerar den bra för "återvändarna", för dem som ångrat sig och för dem som väljer att semestra hemma i ursprungslandet. Det finns också en tidigare period registrerad:  All England, Alien Arrivals, 1810-1811, 1826-1869.  Känns lite lustigt att vi fredliga nordbor beskrivs som "Aliens" men det får vi väl ta ...

Efter tågfärden västerut mot Liverpool skulle emigranten sedan ta sig vidare över den stora Oceanen. Här finns det också en sorts passagerarlistor - vi kan kalla dem BREXIT - för perioden 1890-1960. UK, Outward Passenger Lists, 1890-1960. Torftigt med uppgifter även här, men en lysande möjlighet för oss som försöker hitta de emigranter, som kanske tog en helt annan väg, som kanske arbetat i Danmark eller Tyskland några år innan de till sist tog klivet vidare till Amerika. Så här kan en sådan lista se ut. 

b2ap3_thumbnail_Outward.JPG

Men av alla dessa miljoner emigranter, var det då inga som stannade kvar i kungariket? BREMAIN - så att säga. Ytterst få! Häpnadsväckande få! En och annan ilandfluten sjöman kanske, några affärsmän, skådespelare och lite högreståndsfolk. Men England tycks inte ha utövat någon större lockelse på 1800-talets och det tidiga 1900-talets nordbor. Här en liten tabell, som visar antalet personer födda i något av våra nordiska länder från 1851 till 1911. Uppgifterna är hämtade från Ancestrys register över Folkräkningarna i England (minus Skottland och Wales) vart tionde år och måste tas med en stor nypa salt. Registreringen är skakig och många är de som felaktigt registrerats som nordbor eftersom excerpisten inte förmått läsa så bra. Å andra sidan kanske lika många faktiska nordbor av enahanda skäl har missats.

b2ap3_thumbnail_Brenter.jpg

En nästan försumbar skara m.a.o. I alla fall i jämförelse med utvandringen till USA, Canada, Tyskland, Danmark och Australien. Men kanske att just din släkting, den där som du med ljus och lykta har sökt i Amerika och annorstädes, till sist hamnade i Storbritannien. Värt ett försök.

Fortsättning följer ...

Succéprogrammet Let’s Dance fortsätter att locka till sig en storpublik. Inspirerade TV-tittare har med anledning av detta program börjat söka sig till danskurser och dansställen, som därmed upplever en ny vår. Det påstås att dansaktiviteterna i vårt land på senare år har ökat med mellan 30 och 40 procent. Där ser man vilket genomslag media ändå har! 

b2ap3_thumbnail_letsdance-1.jpg

För ett antal år sedan lade Sveriges Radio ned det utmärkta och mycket uppskattade radioprogrammet Släktband. En formidabel folkstorm, delvis inspirerad och framprovocerad av Sveriges Släktforskarförbund, utbröt och det har sagts att klagomuren aldrig har upplevt en liknande viljeyttring över ett radioprogram. Brev, mail och telefonsamtal strömmade in, och till sist veknade radioledningen, varefter programmet återuppstod och sedan dess har kört för fullt.  

I TV är det glesare mellan släktforskningsinslagen. Vem tror du att du är? återkommer visserligen till hösten och Allt för Sverige, om än tramsigt till tusen med sina krystade tävlingar och sitt tröttsamma Robinsonkomplex, får väl i någon mån sägas handla om släktforskning. Men var finns den seriösa TV-satsningen kring släkt- och hembygdsforskning? Dokumentären? Programmet för nybörjare? Hela Sverige släktforskar? Varje annat fritidsintresse, för att inte tala om den allestädes närvarande idrotten, verkar ha sitt eget program. Bara inte vi ... Kan någon vara snäll och tipsa TV-ledningen och produktionsbolagen om denna brist och vilken storpublik man med rätt koncept skulle kunna nedlägga.  

Vad är då rätt koncept? Hur gör man ett TV-program kring "döingar" utan att det blir allt för mossigt och nördigt. Hur förmedlar man till tittarna det "pirr" som vi som vet vad det handlar om så ofta får uppleva och som är en stor del av fascinationen och motivationen? Skulle det fungera med ett studioprogram med publik och spännande gäster, typ Skavlan eller Hylands hörna. Njae, knappast! Eller kan man lägga upp det som ett fixarprogram i stil med Äntligen hemma? Möjligen, men man får kanske utgå från att många av tittarna redan är släktforskare eller på väg att bli, och därför borde tåla en svindlande resa till olika arkiv och och Internetplatser där både nybörjare och mer erfarna proselyter får sitt. 

Ibland fantiserar jag narcissistiskt om mig själv som charmig programledare i ett sådant program, förslagsvis med titeln Let's släktforska (ingressbilden - OBS! lätt redigerad). Oooo, vilka spännande forskningshistorier jag skulle kunna ta fram och Ooo, hur jag skulle inspirera och entusiasmera. Om jag bara finge ... Där brukar dagdrömmen vanligen sluta. Man får ju inte alltid som man vill. Sällan faktiskt. Man får inte lov ... 

b2ap3_thumbnail_Hippo-II.JPG

Dans ja, det är inte riktigt min grej. Jag dansar ogärna och illa, vilket är märkligt eftersom jag ju ändå är musiker och borde ha koll på både rytm och synkronisation. När jag någon gång tvingas ut på dansgolvet kommer jag osökt att tänka på Disneyfilmen Fantasia och de dansande flodhästarna (bild ovan). Jag sympatiserar starkt med den arme mannen i Barbro Alvings kåseri ”Morfar” från omkring 1950:  

Det var en karl som var bjuden på en firmabaluns. Det var en lång och ståtlig man och därtill väluppfostrad och med ambitioner. Men han var ingen framstående dansör. Hopbitet, med små kalla svettdroppar i hårfästet, styrde han damerna runt i jazz och vals. Till de bördor han hade att axla hörde också att bjuda upp den kvinnliga chefen. Hon var en munter och dansant dam och konverserade glatt sin kavaljer. När detta pågått en stund öppnade kavaljeren sin mun och sa:  - Håll käften för helvite, jag har det djävligt nog som det är!

b2ap3_thumbnail_68080.jpg

I förra veckans blogg ställdes frågan: ”Vem var Axel?” Trots envisa efterforskningar under 2002 hade det inte gått att hitta Hildur Wiberg Pooleys far i det svenska källmaterialet. Ledtrådarna var i och för sig inte så många, men borde ändå ha varit tillräckliga för en snabb identifiering. Inte minst sedan det relativt lätt hade gått att återfinna farfar, Johan Albert Wiberg och hans familj på Viken utanför Falköping. Men Axel själv, hans till namnet okända mor, samt den mystiske brodern; ”Mr Ernst Carlson in Sweden” stod inte att finna.  

b2ap3_thumbnail_Axel-Wiberg-BW.jpg

Axel John Wiberg (1885-1911)

... och så kom den då: Sveriges befolkning 1890, CD-skivan med hela rikets dåvarande population, ca 4,8 miljoner människor. Databasen hade visserligen en tid funnits tillgänglig hos SVAR, men inte alls med de sökmöjligheter som CD-skivan erbjuder. Finessen här är nämligen att det går att söka alla de barn, som tidigare saknat efternamn, i relation till föräldrar och syskon. Man kan alltså söka efter en ”Ida, född 1880, vars mor heter Elin”, eller en ”Holger, född 1878, vars far är skomakare i Skåne”. Kombinationsmöjligheterna är oändliga och svaren, träffarna, kommer sekundsnabbt. Kunde detta vara ett sätt att lösa problemet med Axel Wibergs ursprung?             

Jag bestämde mig för att söka efter en ”Axel, född 1885”. Det blev ohanterliga 3403 träffar. Med begränsningen ”Västergötland” blev det fortfarande 455 träffar. Men det fanns ju en ledtråd till, en ytterligare parameter. Den rätte Axel skulle ha en bror vid namn ”Ernst Carlsson”. En sökning på ”Axel, född 1885 i Västergötland, med en bror som heter Ernst” gav behagliga 12 träffar, och vid en genomgång av dessa visade det sig att bara en enda uppfyllde alla kriterier:

b2ap3_thumbnail_Skvde.JPG

Bosatta i Skövde/stadsförsamling 1890, Tomt 37, står: 

Pigan Hulda Charlotta Carlsdotter *1863 i Mölltorp

uä son/ Johan Axel *1885 i Edåsa

uä son/ Ernst Bernhard *1890 i Skövde

Av ”Carlsdotter” blir det naturligtvis ”Carlsson” så småningom, och därmed får den yngre sonen rätt namn: Ernst Carlsson. 

I Edåsa födelsebok hittar jag omgående ”Johan Axel”, född 14/5 1885 - således inte 13/10 som dottern Hildur trodde. Fadern är ”okänd”, medan modern uppges vara Pigan Hulda Carlsdotter från torpet Carlstorp, där också hennes föräldrar och syskon bor. Hulda flyttar först till Acklinga och 1881 vidare till Falköping, där hon får arbete på Vikens egendom. Det är här hon träffar Johan Albert Wiberg och blir med barn. Johan Albert ger sig iväg till Amerika och själv flyttar Hulda 16/10 1884 tillbaka till Edåsa, där sonen Axel föds. 1890 bär det vidare till Skövde, där sonen Ernst kommer till världen den 8/6. Inte heller här framgår det vem barnafadern är, men eftersom Hulda är i tjänst hos en Löjtnant Ernst Fick, är det nog en ganska god gissning att det är han som är den skyldige. Något ansvar för Hulda och den nyfödde sonen tycks han dock inte ha känt, eftersom Hulda och pojkarna tvingas bo på Skövde Fattighus.  

1892 flyttar den lilla familjen till Agnetorps församling (= Tidaholm), där Hulda får anställning och bostad på Vulcans fabriksområde. Hit flyttar också senare hennes föräldrar och flera av hennes syskon. Ett besök på pastorsexpeditionen i Tidaholm ger fortsättningen på släkthistorien. Sonen Johan Axel, med tillnamnet ”Wiberg”, utvandrar som väntat 1900 14/10 till Norra Amerika. Sonen Ernst Bernhard Carlsson utvandrar han också, mindre väntat, 1907 31/5. 

b2ap3_thumbnail_Halvar-Gerd-Hulda-Mrta.jpg

Hulda Carlsson med dotter Märta, måg och barnbarn i Tidaholm.

Den stora överraskningen är, att Hulda Charlotta Karlsson får ännu ett barn, en dotter Märta Ingeborg Maria, född 1903 25/6 i Tidaholm, tre år efter det att storebror Axel lämnat hemmet för att utvandra. Hulda och Märta bor kvar på Västra Drottningvägen 7 i Tidaholm, och där avlider Hulda 1940 10/4, 77 år gammal. Ingressbilden är tagen i hemmet på Huldas 70-årsdag 1933. Märta, som lever ända till 1992, gifter sig 1927 och får en dotter, Gerd, 1928. Tack vare Tidaholms gravregister och en kontroll hos folkbokföringen blir det en enkel match att lokalisera Gerd, sjuksköterska till yrket och bosatt i Jönköping. Efter ett telefonsamtal med henne, visade det sig, att Märta och hon alltid hade haft god kontakt med ”morbror Ernst” i Rockford. Ernst hade också  hälsat på i Tidaholm vid ett par tillfällen, och 1980 besökte Gerd och Märta släktingarna i Rockford. Däremot hade det aldrig varit tal om någon morbror Axel. Det faktum att det fanns en kusin vid namn Hildur, som nu sökte sina rötter och sina släktingar i Sverige, kom som en stor överraskning för Gerd och hennes dotter Eva, som också intresserar sig för släktens historia. 

Axel Wibergs liv blev kort och fullt av tragik. Född utomäktenskaplig och under fattigast tänkbara förhållanden. Ivägsänd vid 15 års ålder till Amerika, till en far och en släkt, som han inte kände. Gift vid knappa 18 (fast han uppger sig vara 22) och så småningom far till tre små barn. Äldsta dottern dör dock tragiskt efter några år, och sonen blir bara någon vecka gammal. Endast yngsta dottern, Hildur, överlever. Hildur som, 91 år gammal, skriver till "Släktforskningen i Falköping" och ställer frågan: Vem var min far? Vem var Axel? Hon hann få sitt svar och hon hann också få kontakt med sina svenska släktingar innan hon själv gick bort 2005. Här några ord ur hennes egen dödsruna i Rockford Register Star:

b2ap3_thumbnail_Hildur-Wiberg.jpg

Hildur E. 'Peg' Pooley, 93

Hildur E. "Peg" Pooley, 93, of Loves Park died at 1:12 p.m. Sunday, March 20, 2005, in Rockford Memorial Hospital. Born April 9, 1911, in Rockford, the daughter of Axel and Alma (Johnson) Wiberg. Married Romaine N. Pooley in Ottawa in May 1930; he died April 21, 1969. Member of Third Presbyterian Church. Peg was an extraordinary woman, whose first love was her family and also loved her Bergner family, who was a part of her life for 45 years, retiring in 2002 at the age of 91. She had a passion for solving cryptograms, reading and nature. She was special!

b2ap3_thumbnail_wiberg-generationer_20160708-114428_1.jpg

 Bilden föreställer Hildur med dotter, dotterdotter och dotterdotterdotter på 90-årsdagen

För femton år sedan anlände ett välskrivet brev till Falköpings Bibliotek. Det var adresserat till ”Släktforskningen”, och var författat av en 92-årig svenskättling, Mrs Hildur (Peg) Wiberg Pooley, bosatt i Loves Park, Illinois; 

”Mitt namn är Hildur Wiberg Pooley. Jag hoppas att ni skall kunna hjälpa mig att få fram uppgifter om min okända farmor och hennes familj. Min far, Axel Wiberg, dog 22/10 1911 när jag var 6 månader gammal. Alla kontakter med min fars familj bröts när jag var tre år gammal, eftersom min mor då gifte om sig. Min far var född i Västergötland 13/10 1885. Hans far hette John A Wiberg och var född 1865 och dog 1942. Enligt dödsnotisen kom min far till Amerika 1900. Jag vet inte om min far emigrerade tillsammans med min farfar, eller om han skickades efter senare. Jag tror att min farfar och farmor aldrig var gifta.... Min mor sade att jag fick mitt namn, Hildur, efter min fars älsklingsfaster/moster. Notera också att det står i dödsnotisen att min far efterlämnade en bror vid namn Ernest Carlson.”

b2ap3_thumbnail_Wiberg-engagement.jpg

I brevet ligger också  tre fotografier, varav ett förtjusande förlovningskort (ovan). I vigselregistret för Winnebago County, IL, återfinns den purunge Axel Wiberg och hans fästmö Alma Sofia Johnson såsom gifta den 16/9 1903. Båda sägs vara 22 år gamla, och det stämmer säkert beträffande bruden, men inte för Axel, som här gjort sig fyra år äldre. I själva verket är han inte ens 18 fyllda. Första barnet, dottern Viola Wiberg, är redan på väg och kommer till världen den 9/3 1904. Den 4/12 1908 föds en son, Carl Axel Wiberg, som bara blir fem dagar gammal. Sjuåriga dottern Viola får tyvärr lunginflammation och avlider den 12/2 1911 i ambulansen på väg till ett sjukhus. Två månader senare, den 9/4 1911, föder Alma slutligen dottern Hildur Evalyn Wiberg, brevskriverskan, som också skickat med en kopia på faderns dödsruna från en Rockfordtidning, fadern som dör samma år den 22/10 av njurlidande. Under sin tid i Rockford har han arbetat inom restaurangnäringen, och vid tiden för sin död hade han en egen restaurang, Wiberg's Restaurant, på 7th Street.

b2ap3_thumbnail_Wiberg-obituary.jpg

Med så pass goda  basuppgifter borde det inte vara så svårt att lokalisera den unge Axel Wiberg i det västgötska källmaterialet.

Farfar, Johan Albert Wiberg, vållar inga som helst bekymmer. Han återfinns på Viken i Falköpings landsförsamling, där han föddes 1865 5/1 som son till Carl Gustaf Wiberg (1830-1907) och hans första hustru, Johanna Carlsdotter (1825-1878) med vilken han också har en äldre dotter. Carl Gustaf gifter om sig 1880 och får ytterligare 5 barn, däribland dottern Selma Josefina Wiberg, som utvandrar till Rockford, Illinois 1900 21/12. Johan Albert hade utvandrat redan 1884 27/10 från Viken med destination Rockford. Jaha, tänker man då, han har gjort en flicka med barn och smiter ifrån det hela. Men var finns då detta barn? Någon lämplig AXEL, utomäktenskapligt född  13/10 1885 återfinns inte i någon födelsebok i eller omkring Falköping. Och hur skulle Johan Albert, som ger sig iväg i oktober 1884, kunna vara far till en gosse som föds 12 månader senare? Kan Axels födelsedag vara fel?

På CD-skivan Emigranten återfinns dock en AXEL WIBERG, 15 år gammal, som 1900 21/12 utvandrar från Falköping tillsammans med sin faster (!), Selma Josefina Wiberg, som också är 15 år. Faderskapet är därmed bevisat. Det är Johan Albert Wiberg som är far till Axel. Men Axel finns inte i någon av Falköpings utflyttningslängder och ej heller i någon församlingsbok. Ej heller i någon födelsebok? Och var finns modern? Och brodern, Ernst Carlson? Kan den ogifta modern ha rest till Stockholm eller Göteborg för att föda barnet, och sedan lämnat in honom på något barnhem eller hos fosterföräldrar. Det är uppenbarligen så, att Johan Albert har skickar biljettpengar  både till sin son och till sin halvsyster. Kan emigrationen ha berott på att Axels mor har avlidit strax dessförinnan?

Det egendomliga är, att det finns en AXEL RICHARD WIBERG, född uä 1880 3/5, som växer upp just på Viken. Men denne emigrerar aldrig och lever ända till 1976, då bosatt i Dalarna.

Vem var då den "riktige” Axel Wiberg? Och vem var hans mor? 

b2ap3_thumbnail_wiberg-family.jpg 

Bilden, tagen i Rockford 1904, visar Axel och Alma Wiberg med äldsta dottern Viola.

Läs den spännande upplösningen på detta drama i min nästa blogg!

”Fader okänd” utgör som bekant en formidabel stötesten för nästan alla släktforskare. DNA-tekniken kan understundom ge de ”hopplösa fallen” nytt liv, och ibland går det faktiskt att bevisa åtminstone vem som inte kan vara far till det faderlösa barnet. I gynnsamma fall går det också att med stor sannolikhet få fram vem som faktiskt är det. Denna moderna problemlösare förutsätter förstås att det finns åtminstone en identifierad kandidat, eller nära släktingar till denne, att testa mot. Det gör det ju inte alltid, särskilt inte om det har gått en massa tid, om huvudpersonerna redan är avlidna eller om modern vägrar avslöja omständigheterna kring havandeskapet.   

Detta sistnämnda fenomen upphör aldrig att förvåna mig. Varför var de olyckliga mödrarna ofta så tystlåtna med vem som förorsakat dem deras predikament? Ett antal skäl presenterar sig: 

• ·         Barnaföderskan kan ha fått betalt för att tiga.
• ·         Hon kan ha övertalats till tystnad av barnafadern, med löfte om framtida äktenskap.
• ·         Sanningen är värre än tystnaden! 

Barnet kan vara tillkommet genom incest och/eller våldtäkt och, trots att skammen och vanäran i så fall borde tillkomma förövaren, tar flickan ofta på sig skulden och ansvaret för att detta aldrig någonsin får komma ut.

Så finns också problemet otrohet, att hustrun har haft en affär med en annan man, men hållit tyst om detta, varför den äkte mannen kanske under ett halvt liv gått och trott att han är far till barnet i fråga. Tills en dag, när någon i fyllan och villan eller i ett eskalerat gräl säger några ord för mycket … 

b2ap3_thumbnail_Maury-show.jpg

The Maury Povich Show, eller kort och gott MAURY, heter en alldeles förfärlig amerikansk dokusåpa och talkshow, som sedan ett kvartssekel slår mynt av just denna osäkerhetsfaktor: Faderskapet. Flera gånger i veckan låter man folk komma till tals, folk med rejäla familjeproblem, folk som genom allt för promiskuösa vanor ställt till det för sig själva och för sina familjer. Det finns exempel på unga män, som beskylls för 10 eller 15 faderskap och kvinnor som, trots många försök, inte förmår ringa in vem det är som faktiskt gjort henne med barn. Rekordet är en kvinna, Marisol, som först på det 16:e försöket lyckades pricka in rätt pappa … Jag kan tänka mig att inte heller Ulrika i Västergöhl och hennes kollegor i 1800-talets fattigsverige kunde så noga veta vilka som var far till deras barn. Men i våra dagar borde man väl dels ha klart för sig hur man skyddar sig mot oönskade graviditeter, dels ha lite bättre koll på vem man delar säng med. En liten språng-app i mobilen kanske kunde vara bra för de glömska … 

16:e försöket var det, ja! Med ”försök” menar vi här faderskapstester via DNA. När MAURY började år 1991, använde man sig huvudsakligen av lögndetektorer, men allt eftersom DNA-tekniken förfinats har man nästan helt övergått till denna mer precisa metod. 

Det börjar alltid med att programledaren Maury Povich (77) samtalar med en kvinna och presenterar hennes problem. Hennes man/pojkvän tror inte att barnet/barnen är hans, och om hon inte kan övertyga honom om detta hotar han med att lämna familjen åt sitt öde. Man får se bilder på de gulliga men ifrågasatta barnen, gärna bredvid en bild på den eventuelle fadern för jämförelsens skull. (Ååååh… säger den barnsliga studiopubliken). Via en monitor kan man under samtalets gång se mannen, som väntar i bakgrunden men som inte kan höra vad som sägs. Så kommer han in i studion och som på ett givet tecken reser sig publiken, buuuar, hötter med nävarna och gör tummen ned. Nu får mannen presentera sin version och sina tankar kring dramat och säger han då något otrevligt eller kränkande om flickvännen/hustrun så går hon till attack. Fysiskt! Skrikande och med fäktande armar rusar hon emot honom och vore det inte för de två studiogorillornas ingripande skulle det hela mycket väl kunna sluta i blodvite. Ibland är det fler personer inblandade i råkurret, mammor, syskon, svartsjuka nya pojk/flickvänner o.s.v. (Publiken stortrivs)

b2ap3_thumbnail_The-results.jpg

Plötsligt framträder en skylt i TV-rutan: ”THE DNA RESULTS ARE IN!” står det: ”Vi har ett resultat”, skulle vi kanske säga här. Alla håller andan medan Maury öppnar kuvertet, läser, vänder sig mot den utpekade mannen och säger: Malcolm, you ARE the father – eller i förekommande fall: Malcolm, you are NOT the father.

Det som nu händer är dramatik av högsta rang: 

Om mannen inte vill vara far och inte heller är det, jublar han, studsar upp med sträckta händer och utför kanske t.o.m. en liten segerdans innan han raskt avlägsnar sig. (Publiken skrattar) Kvinnan brukar i detta läge redan ha sprungit av scenen med händerna för ansiktet.

Om mannen inte vill vara far men faktiskt är det, sänker han huvudet allt medan kvinnan och hennes stödtrupper skriker åt honom: I told you so!!! och fäktar med armarna. (Hahahaha… säger publiken)

Om mannen vill vara far och också är det, blir det glädjetårar, kramar, ursäkter och löften inför framtiden. (Åååååh… säger publiken igen, klappar i händerna och skanderar: Kiss her feet, kiss her feet!)

Om mannen vill vara far men inte är det, kan DNA-domen bli outhärdlig både för honom själv, hans kvinna och för alla oss som tittar. Ibland blir chocken så stor att han gråtande kastar sig ned på golvet. Under publikens buuurop rusar kvinnan nu ut och försöker gömma sig för de allestädes närvarande kamerorna. Det är ju uppenbart att hon har varit otrogen och också ljugit om det för sin man.

b2ap3_thumbnail_Not-the-father.jpg

Hela konceptet är naturligtvis på alla sätt ovärdigt och motbjudande och man tror bara inte att det är sant. Tala om förnedringstelevision. Och detta tillåts fortgå år efter år, decennium efter decennium. 3000 episoder har nu avverkats och på nätet kan man hitta ”Top 10 You ARE the father” and ”Top 20 You are NOT the father” och en hel skadrus av bedövande förutsägbara episoder på detta tema. 

Det är under stor tvekan jag nu ger er en länk där ni själva kan prov-titta på ett av programmen. Stäng gärna av innan kräkreflexen sätter in. 

http://www.dailymotion.com/video/x3hmdpd_maury-show-daily-27-november-2015-my-son-dumped-you-stop-pinning-you-baby-on-him_lifestyle

Gud vare lov och tack att denna såpa-soppa, detta mediala bottennapp, detta inhumana integritetskränkande dravel, detta kommersiella missbruk av ett i grunden värdefullt redskap (DNA) inte förekommer i vårt land! 

b2ap3_thumbnail_Gifta-vid.jpg

Fast å andra sidan: Vi har ju Gifta vid första ögonkastet …

Så hette det medlemsblad en västsvensk släktforskarorganisation under åren 1981-2003 utgav. Även om detta namn på intet sätt beskriver släktforskning, som ju är så mycket mer, är det en smula charmigt. Det ger kanske också en vink om hur oerhört centrala våra husförhörslängder är för alla med svenska förfäder och släktingar. För oss svenskar är det faktiskt svårt att tänka sig tillvaron utan dessa geniala och detaljerade längder. Förutom hos oss finns de endast i Finland, som ju intill 1809 var en del av Sverige och som i detta bär på svenska seder och traditioner, samt bland de svenskamerikanska församlingarna i USA, som i sina ”Membership rolls” har skapat något liknande. I Danmark och Norge saknas de helt. 

Husförhörsmaterialet är gigantiskt och ofta svårpenetrerat, även om vi svenskar genom åren har uppövat en fenomenal talang på att ändå kunna navigera och snabbt fokusera in på rätt sida och rätt rad. På senare år har vi dock haft god hjälp av av de s.k. befolkningsskivorna 1880, 1890, 1900, 1910, som alla bygger på de gamla husförhörslängderna. Likaså har 1970, 1980 och 1990 samt de nytillkomna nätresurserna 1950 och 1960, som bygger på mantalsuppgifter, också varit enormt användbara för närtidsforskning.

Det nya – Husförhörsnytt – är emellertid de ”generalregister” över delar av det svenska husförhörslängdsmaterialet, som nu börjar poppa upp. Ancestry.se har t.ex. en databas med omkring 4,5 miljoner poster vid namn Selected Indexed Household Clerical Surveys 1880-1893 [Sverige, utvalda indexerade husförhörslängder, 1880-1893] som länkar direkt till respektive sida i husförhörslängderna. Databasen är på intet sätt komplett och därför skall man ha tur om man här hittar det man söker efter.

Den stora nyheten står däremot Arkiv Digital för. I samarbete med MyHeritage.se har de skapat ett jätteregister om ca 46 miljoner poster över de svenska husförhörslängderna 1880-1920, en enastående resurs m.a.o. och en som verkligen kan rekommenderas. Även här länkar registret direkt till rätt husförhörssida, varför det annars ändlösa bläddrandet för det mesta kan reduceras till ett minimum.

b2ap3_thumbnail_Fritext.JPG

Så här ser sökmenyn ut hos Arkiv Digital och tyvärr ger den anledning till frustration och besvikelse. Den är helt enkelt för lös i kanterna. ”Fritextsökning” kallas den och man skall alltså lägga in den kombination av personnamn, årtal och geografiska begrepp, församlingar t.ex., som man är på jakt efter, hålla andan och sedan trycka på SÖK. Upp kommer mängder av träffar – ofta allt för många – och eftersom begränsande begrepp som ”och” eller citattecken inte tycks fungera, står man där …

Ett klart bättre alternativ är i detta fall att by-passa Arkiv Digital och gå direkt till MyHeritage.se, där sökmenyn ser betydligt trevligare ut:

b2ap3_thumbnail_MyHeritage.JPG

Här finns nästan alla sökmöjligheter man behöver och med hjälp av denna resurs har jag på kort tid lyckats lösa ett helt gäng med ”hopplösa fall”, försvunna personer och mystiska uppdykanden. Rekommenderas varmt!

Är det då alltid så bra med dessa genvägar in i husförhörslängdernas fascinerande värld. För nybörjare är det definitivt inte det. Går man endast registervägen lär man sig aldrig tekniken, den beprövade metod, med vars hjälp vi mer erfarna forskare vant surfar fram via födelse-, vigsel-, död-, flyttnings- och husförhörslängder. Förmodligen missar man dessutom en hel massa vital information unterwegs och förstår inte sambanden och kronologin. 

Varning, således, mot att sätta detta utmärkta hjälpmedel i händerna på gröngölingar. Egentligen skulle man behöva införa någon sorts ”genealogiskt körkort” för att få tillgång till ”Husförhörsnytt” …

b2ap3_thumbnail_Folke-husfrhr.jpg

På Falbygden, där jag själv bor och verkar, lever traditionen med husförhör i de gamla rotarna kvar. En av dem som håller traditionen vid liv är Kyrkoherde Folke Elbornsson (bilden), som också flitigt turnerat runt hos hembygds- och släktforskarföreningar för att kontrollera att Katekesen och Tio Guds bud sitter som de ska ...

PS: Från Arkiv Digitals hemsida:

Personer som bodde i Stockholms stad saknas i materialet.

Mellan 1878-1926 finns det inga husförhörslängder eller församlingsböcker för befolkningen i Stockholms stad. Det stora invånarantalet i Stockholm och att man flyttade ofta gjorde att prästerna inte klarade av att upprätthålla folkbokföringen. I stället infördes ett nytt system som kallades rotemansorganisationen 1878-1926. En stor del av detta material är gratis sökbart via Stockholms stadsarkivs hemsida eller via en DVD-skiva som man har gett ut tillsammans med Sveriges Släktforskarförbund. Eftersom vårt register bygger på husförhörslängdernas och församlingsböckernas uppgifter och några sådana inte finns för Stockholms stad under den aktuella tidsperioden, saknas uppgifter om personer som bodde där.

På Youtube och Facebook kryllar det av små videosnuttar om otroliga händelser, misstag, tokigheter och lustifikationer. Mycket är givetvis trams och roar blott för stunden, medan annat stannar kvar i medvetandet och kanske t.o.m. gör gott och skapar opinion. Är snutten riktigt bra och tänkvärd blir den snabbt viral och ses av miljontals människor över hela vår jord. Ett lysande exempel på ett sådant budskap är en liten reklamfilm för ett stort reseföretag, genialt uttänkt, skickligt genomförd och lysande redigerad. Se här: 

https://www.youtube.com/watch?v=tyaEQEmt5ls

Varje gång jag tittar på detta klipp, och det har blivit många gånger vid det här laget, brister jag ut i ett stort leende och något som liknar tårar. Det är så himla bra!

b2ap3_thumbnail_Jay.jpg

Man har samlat ett 40-tal unga människor av olika ursprung och nationalitet till ett informationsmöte, där de får presentera sig och berätta om sin bakgrund. Alla tycks vara övertygade om att de är 100% engelsman, fransman, afrikan, kuban, indier o.s.v. och några är öppet nationalistiska, slår sig för bröstet och uttalar kritik mot befolkningen i vissa grannländer. Värst av alla är islänningen, som bara vet att han är störst, bäst och vackrast och viktigare än alla andra. Så erbjuds samtliga att göra en DNA-test för att se efter hur det verkligen förhåller sig.

b2ap3_thumbnail_Kuban.jpg

Efter två veckor återsamlas gruppen för att få höra resultatet av undersökningen. I tur och ordning får de unga människorna komma fram, öppna sina kuvert och studera sin DNA-analys. Det är nu det hela blir riktigt intressant, inte minst då att kunna iaktta den oförställda häpnad med vilken några av dem tar emot sin ”dom”. Det finns ingen skådespelare på jorden, som skulle kunna återskapa de reaktioner deltagarna visar prov på. Därför är det hela med all sannolikhet äkta.

Det visar sig att de flesta bär på en mix av nationaliteter och folkslag. Kubanen är till största delen europé, fransyskan är till 32% britt, islänningen österuropé, portugis och spanjor, den palestinske muslimen till stor del jude o.s.v. För att inte tala om den dryge engelsmannen som visar sig vara endast 30% britt men dessutom oönskade 25% tysk … 

b2ap3_thumbnail_Momondo_TheDNAJourney16.jpg

Slutkommentarerna är obetalbara. Den franska flickan lyckas formulera det hela på ett mycket bra sätt: ”Det här borde vara obligatoriskt! Om alla kände till sitt ursprung så här skulle det inte finnas någon extremism i världen. Vem skulle vara dum nog att tro på rena raser då?”

Även om man skulle få för sig att transformera ned projektet till svenska förhållanden tror jag att ett sådant experiment skulle vara mycket nyttigt. Det handlar som bekant inte bara om folkslag och ”raser”, utan också om social historia, grupperingar, samhällsklasser, geografisk animositet och främlingsfientlighet/huliganism. Här tror jag att släktforskning, parad med andra närliggande discipliner som kulturhistoria, etnologi och religionshistoria skulle kunna uträtta storverk i folkförbrödringens och folkförståelsens tjänst. 

Mer släktforskning – med eller utan DNA – åt folket!

b2ap3_thumbnail_Cj3hLdpUUAEVPDo.jpg

Ni som läste min blogg av den 25/1 2016 om Vackra Clara och greven, minns kanske att jag ännu inte lyckats hitta något fotografi på den sköna. Jag blev tvungen att ta till diverse konstverk för att kunna illustrera min berättelse. Så här skrev jag: 

http://www.genealogi.se/blog/entry/vackra-clara-och-greven

Jag hade ett svagt minne av att faktiskt ha sett en bild på Clara, att någon gammal släkting för mer än 40 år sedan tagit fram ett insticksalbum, bläddrat och pekat. Jag var också ganska säker på att detta hände i Sverige. Efter att noga ha analyserat dessa minnesbilder, kom jag fram till att fotografiet måste finnas på ett av två ställen; antingen i Mofalla i Västergötland, eller i Södra Mellby nära Kivik i Skåne. How so? 

Jo, Clara hade två syskonbarn, Johan Oskar Carlsson (1866-1956) och Selma Amalia Carlsson/Månsson (1874-1947). Båda hade tidigt utvandrat till ”Norra Amerika” och hamnat i Chicago, vid denna tid Sveriges tredje stad … Så hade de gift sig och fått ett par barn vardera, varefter de återvänt till Sverige, Johan till Mofalla och Selma till Kivik. Jag mindes, att det var från Selmas äldste son, Ivar, jag fått höra en stor del av berättelsen om Clara. Kanske var det hos familjen Månsson jag borde leta. Sagt och gjort! För ett par veckor sedan tog jag mig en tur till Österlen för att hälsa på Selmas sondotter. Och verkligen, i hennes vardagsrum tronade fortfarande det gamla Amerikaalbumet, inköpt på Världsutställningen i Chicago 1893. 

b2ap3_thumbnail_Worlds-Fair-1893.jpg

Världsutställningen i Chicago 1893 - Ingressbild i det gamla albumet.

Det var verkligen ett ovanligt album, effektfullt vertikalt monterat på någon sorts låda och bläddringsbart nedifrån. Och där är hon ju, Vackra Clara, på ett fotografi från 1880-talets början, dramatiskt poserande med en solfjäder som bakgrund. Precis så vacker och så teatralisk som jag alltid föreställt mig henne. På samma uppslag återfinns också hennes make, den hjälpsamme drängen August Wilhelm Swanson:

b2ap3_thumbnail_August-Swanson.jpg

Jag noterar att någon under en del av bilderna faktiskt har skrivit dit vilka de föreställer. Clara Håkansson och August Swanson står det hur tydligt som helst. Men vänta! Känner jag inte igen den där lite spretiga texten? Det är ju min egen handstil! Här har jag för mer än fyrtio år sedan varit på besök, beundrat albumet och bilderna och gjort små noteringar. Den unge Ted har alltså skickat ett meddelande till den gamle Ted som nu äntligen, fyra decennier senare, återvänt med kamera och skanner i högsta hugg. Tanken svindlar! 

Det finns fler bilder på Clara och August i detta vackra album. De här är förmodligen tagna strax innan Clara 1899 återvänder till Sverige för att så tragiskt duka under på operationsbordet.

b2ap3_thumbnail_Clara-1890s.jpg      b2ap3_thumbnail_August-1890s.jpg

Sensmoralen i denna berättelse är given: Så fort du kommer i kontakt med gamla kort, egna eller andras, tag fram blyertspennan och skriv på vilka de föreställer, när och var de är tagna eller annan identifierande information. Detta kan vara till ovärderlig hjälp för dem som framöver kommer att betrakta dem, kanske till och med för dig själv … 

På väg hem från England stannade jag till i norra Skåne för att besöka min tämligen nyfunne syssling och hans hustru. Familjen driver ett verkstadsföretag inom skogsbranschen och dessutom ett nyöppnat litet café med restaurang i det närliggande samhället. Som om inte allt detta kunde vara nog arbetar de också med evangelisation och bibelspridning, numera i egen regi. De insåg tidigt att om man vill få ut sitt budskap till nya grupper av människor, allt enligt uppdraget: Gå ut och gör alla folk till lärjungar! duger det inte att bara sitta och vänta på att folk till sist skall infinna sig i de allt mer glest befolkade kyrkorna och kapellen. Man måste ut med budskapet! 

Ut, således! Ut, dit där folk samlas till festivaler, marknader, konserter, sommarfester och idrottsevenemang. Det gäller att synas! Därtill krävs något stort och spektakulärt. Mina släktingar hittade denna nödvändiga ingrediens i form av en pensionerad norrländsk dubbeldäckare, en postbuss typ äldre. Man inköpte en sådan, reparerade upp den, inredde läckert, lackade och målade dit en iögonfallande symbol; Lejonet Aslan, hjälten och Messiasgestalten i C.S. Lewis berömda romansvit; Narnia. Så behövde man också ett smart namn på bussen, några ord som antyder och väcker nyfikenhet. Valet föll på

CROSS CARGO SWEDEN

ett mångtydigt begrepp, som tillsammans med Lejonet Aslan säkert ger upphov till många frågor och goda samtal, vilket givetvis är poängen med det hela.

Själva bussen är inredd med ett litet bokcafé som, tillsammans med ett uppfällbart fikatält, utgör den publika delen. På andra våningen finns kök, vardagsrum och sovutrymmen för teamet och från utrymmet längst bak, där Norrlandsbussen förut lastade och lossade allsköns stora postpaket, maskiner och skrymmande försändelser, kan man idag fälla ut en liten scen, komplett med ljud och ljus och instrument. Man har tänkt på allt! Inför en sådan kreativitet och arbetskapacitet böjer jag mitt huvud i vördnad! Lycka till, Cross Cargo Sweden! 

Inspirerad av denna strålande idé kan det inte hjälpas att följande fråga omedelbart inställer sig: Skulle den svenska släktforskarrörelsen kunna haka på detta lyckosamma koncept? Är det måhända dags för lite nytänkande kring hur vi som släktforskare och föreningar driver utvecklingen framåt och värvar nya utövare till vårt fantastiska fritidsintresse.

Tänk er en SLÄKTFORSKARBUSS som, likt Cross Cargo Sweden, turnerar land och rike kring och ställer sig, efter ett på förhand uppgjort schema, på Stora Torget eller framför Kulturhuset i var och varannan stad. Den lokala släktforskarföreningen har givetvis varit med om att planera och marknadsföra besöket och finns hela tiden på plats som ett komplement till ”kabinpersonalen”. Vad händer då ombord och i närheten av bussen? Information, naturligtvis, videosnuttar, datorer, pröva-på-verksamhet, mini-föredrag, one-on-one, Bok-, CD- och Abonnemangsförsäljning. Och DNA, så klart, med introduktion och rådgivning kring detta nya och spännande hjälpmedel och kanske t.o.m. assistens vid provtagning och insändande. Som en vaccinationsbuss - fast tvärt om...  Rätt vad det är dyker det upp en lokal ”kändis” och håller torgmöte (bussmöte), kanske någon som varit med i ”Vem tror du att du är?” eller i något annat relevant TV-program, och då kommer givetvis lokalpressen, närradion och TV-teamen farande. Under bistra månader måste man kanske flytta in med delar av verksamheten i närbelägna lokaler, men annars är det själva bussen som är den stora attraktionen, den som förmår locka in tusentals potentiella släktforskare på rätta vägar.

I bussen skulle flera olika ”aktörer” med fördel kunna samsas; Sveriges Släktforskarförbund och Föreningen DIS, naturligtvis, men kanske också någon av de digitala aktörerna; Riksarkivet, Arkiv Digital och Ancestry, och så givetvis ett DNA-företag. 

Låter detta som en galen fantasi eller som en någorlunda rimlig vision?    

I min avslutande bild har jag helt fräckt (förlåt) photoshoppat dit några trevliga och önskvärda loggor på Släktforskarbussen, vars namn ni säkert redan gissat. Låt detta namn och denna vision inspirera oss alla till fortsatt nytänkande och kreativitet, på det att släktforskningen i vårt land måtte gå en ljusnande framtid till mötes! Och efter den svenska succén följer givetvis ett GEN CARGO DENMARK, ett GEN CARGO NORWAY och ett GEN CARGO FINLAND som brev på posten. 

b2ap3_thumbnail_Gen-Cargo-II.jpg 

 GEN CARGO SWEDEN

Gå ut och gör alla folk till släktforskare! 

Ni som har följt TV-serien "Vem tror du att du är?" har säkert noterat att man, närhelst det blir dags för arkivbesök, gör ett stort nummer av att låta de medverkande kändisarna och deras assistenter krångla på sig de vita bomullsvantarna. Policyn tycks vara likartad på de flesta arkiv, medan ”striktheten” i tillämpningen varierar. Det har t.o.m. hänt att TV-programmet och jag själv, vid de tillfällen vi INTE har använt vantar, fått skarp kritik. ”Du som erfaren forskare borde väl begripa att det gäller att föregå med gott exempel…” har jag fått höra. Det finns arkivarier som, om man skulle råka peka på en rad eller ett namn, får panikångest och omedelbart kommer springande med lösa pappersremsor som skydd mot de förfärliga fingrarna, med eller utan vantar. Dokumenten får inte vidröras! 

Men är våra händer verkligen så farliga för de gamla handskrifterna? Själv har jag alltid tyckt att vantar oftast utgör en långt större risk för dokumenten än rena och torra fingrar. Vantarna gör det extremt svårt att bläddra och risken är uppenbar att man i sin försiktighet åsamkar långt större skada än vad de smidiga fingrarna skulle ha kunnat ställa till med. Fingerspitzengefühl brukar man ibland tala om, och när det gäller att hantera böcker och lösa dokument är just denna humana färdighet av vital betydelse. Med vantar försvinner den …

b2ap3_thumbnail_Fingerspitzengefhl.jpg

The British Library skriver i detta ämne följande på sin hemsida (fritt översatt): 

Närhelst några av våra dokument presenteras i pressen eller på TV får vi oundvikligen negativa kommentarer kring vår oförmåga att bära vita handskar! Tilltron till handskar i umgänget med gamla böcker är i själva verket ett modernt fenomen, ett som har mycket liten vetenskaplig grund …

 … Som huvudregel menar vi att det är bättre att hantera dokument med rena torra händer. Att bära bomullshandskar för att hålla i eller vända sidorna i en bok eller bland lösa dokument minskar faktiskt fingerfärdigheten och ökar sannolikheten för skador. Handskar har också en tendens att överföra smuts till objektet och att lösgöra pigment eller bläck från pappersytan. 

b2ap3_thumbnail_White-gloves.jpg

Jämsides med denna text finns det en liten skräckvideo, som mycket tydligt visar vådan av handsktvång i forskarsalarna. Om du har starka nerver kan du titta på den här:

mms://audio.bl.uk/media/collectioncare/gloves420.wmv

Jag har ofta tyckt att arkiven, i sin iver att skydda de gamla handlingarna, går till stark överdrift. När det gäller våra gamla kyrkoböcker och bouppteckningar höll de för en fyrtio/femtio år sedan verkligen på att slitas ut. Men efter mikrofilmernas och de digitala bildernas intåg har all sådan yttre påverkan sedan länge försvunnit. När det gäller lejonparten av övriga arkivserier är sanningen den, att de mycket sällan beställs fram och således inte kan sägas vara utsatta för något nämnvärt slitage. Och skulle någon glad forskare ändå plocka fram dem i ljuset, så tål de för det mesta att tittas på, bläddras i och till och med att  pekas på. 

Med rena och torra fingrar! 

The British Library har tagit fram ett PM om de vita handskarna: 

http://www.bl.uk/aboutus/stratpolprog/collectioncare/publications/videos/whitegloves.pdf

Eja, finge alla nuvarande och blivande arkivarier tillgång till dessa vettiga och sansade råd. 

b2ap3_thumbnail_Handsken-din-kanalje.jpg

Handsken är kastad, din kanalje!

*******

English translation:

THROW DOWN THE GLOVE

Do you watch the television series Who Do You Think You Are? If so, you may have noticed that whenever there is an archives visit involved, they tend to make a big fuss over the white gloves that the participants are obliged to wear when handling the old volumes and documents. The policy appears to be similar in most archives and libraries, although the degree of strictness in obeying this golden rule may differ. At times, when we have NOT used gloves in the show, we have been reprimanded: "You ought to understand that as an experienced researcher you have to lead by example ..." There are archivists who will throw a fit if you as much as point at a name or a word in an old record and who will hastily produce loose strips of paper to protect the archived material from those horrible fingers, gloves or no gloves. The documents must not be touched! 

But are hands really that dangerous to the ancient manuscripts? I have always thought that the gloves themselves represent a far greater risk to documents than clean and dry fingers might. The gloves make it extremely difficult to browse and to turn pages. Therefore they are bound to cause more damage than nimble fingers would. When it comes to dealing with books and loose documents, “Fingerspitzengefühl” is certainly a great asset. Covered in gloves, that human skill is certainly gone ... 

Quoting The British Library: 

Whenever a British Library manuscript is featured in the press or on television, we inevitably receive adverse comments about our failure to wear white gloves! The association of glove-wearing with handling old books is in fact a modern phenomenon, and one that has little scientific basis. 

Essentially, we recommend that it is preferable to handle manuscripts with clean dry hands. Wearing cotton gloves to hold or turn the pages of a book or manuscript actually reduces manual dexterity, and increases the likelihood of causing damage. Gloves also have a tendency to transfer dirt to the object being consulted, and to dislodge pigments or inks from the surface of pages.

This short video demonstrates how not to handle a manuscript wearing white gloves

mms://audio.bl.uk/media/collectioncare/gloves420.wmv

I have often thought that the archives, in their quest to protect their old documents from wear and tear, go too far. Forty or fifty years ago, there was a real threat to certain volumes and documents, especially church and probate records, of over-exposure. Since then, however, most of these vulnerable volumes have been digitized and are no longer in use. Fact is, that the majority of archival records are very rarely brought out or exposed to any significant wear. If they are sometimes used, they are sturdy enough to be handled, viewed, browsed and even touched …. By fingers clean and dry! 

The British Library has published advice on the use of white gloves: 

http://www.bl.uk/aboutus/stratpolprog/collectioncare/publications/videos/whitegloves.pdf

Pray let these sensible and balanced advice be known to all current and future librarians and archivists.

Under en forskningsresa i England fick jag anledning besöka ett stort universitet, i vars arkiv en intressant porträttsamling kunde tänkas finnas. Till skillnad från övriga länder i Europa är arkivorganisationen i England inte alltid regionalt eller ens geografiskt organiserad – på samma sätt är det f.ö. i USA – varför dokument och arkivalier kan hamna lite varstans, gärna hos universiteten. Jag kontaktade arkivet i fråga via mail och bad att få komma och studera samlingen. Svaret kom omgående med detaljerade instruktioner om hur jag skulle gå tillväga: Först skulle jag författa ett brev, ni vet papper, kuvert och frimärke, där jag skulle presentera mig själv och mitt forskningsprojekt samt förklara när och varför jag ville besöka dem. Sedan skulle jag vänta på svar, även det brevledes. Därefter var jag, iklädd ID-kort och skriftligt bevis på hemadress, välkommen att infinna mig.  

Efter alla dessa preludier var det med viss nervositet jag i onsdags knackade på den armerade dörren intill det allra heligaste, universitetets avdelning för dokument och rara böcker. Här började en ny runda av information och säkerhetsåtgärder. Först fick jag med hjälp av en blyertspenna skriva in mig i en loggbok med ankomsttid och allt. Så fick jag två hektograferade sidor med ordningsregler samt ett formulär där jag på heder och samvete svor att lyda dessa. 

Äntligen var det så dags för själva forskningen. En katalog över det åtrådda materialet plockades fram, och där kunde jag snart konstatera att många av de fotoalbum jag ville studera hade markerats med ett stort D i förteckningen – D för digitized (digitaliserat) material. Eftersom det stod ett par dataskärmar i forskarrummet, utgick jag ifrån att det var via någon av dessa jag skulle få tillgång till de digitala bilderna. Så icke! Personalen lyfte i stället på luren och bad om att någon skulle komma upp med ”The iPads”. Efter några minuter levererades mycket riktigt till mitt bord en vanlig arkivlåda av det slag som brukar omge gamla känsliga kyrkoböcker. Till min oförställda häpnad plockade man ur denna låda fram en iPad av modernt snitt med sladdar och allt. En arkiverad iPad med andra ord …   

b2ap3_thumbnail_arkivkartong-2.jpg

Det gick alldeles utmärkt att få fram de digitala bilderna på denna lilla skärm, bläddra och  browsa framåt och bakåt, förstora och förminska o.s.v. Värre var det med beställningsfunktionen. Bilderna var nämligen inte numrerade. För att kunna beställa den bild man ville ha var man tvungen att, inom respektive volym, räkna antalet sidor/bilder fram till den rätta, samt med några ord beskriva dess placering och hur den såg ut. Allt på ett komplicerat pappersformulär och givetvis med hjälp av blyertspenna.

b2ap3_thumbnail_Old-album_20160520-205315_1.jpg

Alla bilder fanns dock inte digitalt tillgängliga, varför jag också beställde in några gammaldags insticksalbum i tunga läderband. Man fick kvittera ut dessa ett i taget, varvid volymnummer, forskarens namn och klockslag skrevs in i ytterligare en blyertslogg. Efter att ha tittat färdigt på volymen lämnade man tillbaka den på samma ställe och fick ”lånet” avbokat, även då med angivande av klockslag. Då kom kronan på verket: Människan bakom disken tar volymen och lägger den på en milligramprecis digitalvåg! Detta för att kontrollera att jag inte har lyckats norpa med mig några av de gamla korten.

b2ap3_thumbnail_Scales.jpg

Bok- och arkivtjuvar känner vi ju till, inte minst ifrån Kungliga Biblioteket i Stockholm, och man förstår att allt sådant givetvis måste stävjas. Men visst känns det lite märkligt att bli vägd på våg. Tänk om man bli befunnen för lätt …

De engelska arkiven kan beskrivas som en salig blandning av ny modern teknik och gravt föråldrade och otidsenliga rutiner. Ett Fort Knox av obsoleta traditioner och överdrivna säkerhetsåtgärder, tandlösa sådana. 

Däremot lyste de annars allestädes närvarande vita bomullsvantarna med sin frånvaro!

b2ap3_thumbnail_vantar_20160520-205415_1.jpg

Ps: Rubriken alluderar på Evert Taubes fina sjömansvisa ”Mary Strand”. 

https://www.youtube.com/watch?v=OmyigZjhOqY

*****

English translation:

In England, Oh yeah!

While on a research trip to England, I had reason to visit a large university in whose archives an interesting collection of portraits might possibly be found. In contrast to most other European countries, the archives in England are not always organized geographically into provinces or regions, which is why documents and records may end up at all sorts of places, notably at various universities. Same as in the US by the way. I contacted the University archives in question via email and asked if I could go there to study the collection. The answer came promptly with detailed instructions on how to proceed : First, I had to write a letter, you know, paper, envelop and stamp, to introduce myself and my research project,  explaining when and why and for how long I wanted to visit them. Then I was to sit down and wait for their letter of acceptance. Armed with that, plus an official ID card (with photo) and some documentary proof of my home address, I might be allowed permission to visit them. 

After all these preludes, it was with some trepidation that I finally knocked on the reinforced door in front of the sacred part of the University, the department for old documents and rare books. Here began a new round of information and security. First I had to sign in, using a pencil (of course) with the exact time of arrival, in their log book. [For short coffee and bathroom breaks, you had to sign out and in again] Then I was given two pages of rules and regulations and a form where I was to swear on everything holy that I promised to obey these. 

And now, at long last, it was time for the actual research. A catalog of the desired material was brought in, and I immediately noticed that for many of the photographic albums that I was interested in, the letter D had been written underneath the volume number - D for Digitized. I had noticed a couple of computer screens in the research room, and assumed that I would be able to study those D albums on one of these. Not so! Instead, the staff person picked up the phone and asked for someone to bring up "The iPads'. A few minutes later, these were delivered to my table; a plain brown archives box of the type that usually surround sensitive old volume of old church or court records. To my utter amazement, the staff then opened the box and picked out an iPad of modern design with wiring and the rest of it. An archived iPad, in other words ... 

There was no problem studying the digital images on the small iPad screen, browsing, going back and forth, enlarging for scrutiny etc. The ordering functions however turned out to be a problem since the pictures were not numbered. To place an order for a picture file of your choice, you had to count the pages/images from the start of each digital volume, and give a few words of description as to location and appearance. Then, with the help of a pencil, you had to fill in a complicated paper form …

All albums and images were however not digitally available, which is why I also had to order in a few old-fashioned and heavy leather albums. You had to sign for them, one at a time, giving the volume number, your own name and the exact time written into another pencil log. After having finished viewing the volume, your turned it in at the same place and got the “loan " canceled, specifying the minute this was done. Then came the show-stopper: The staff person at the counter took the volume and placed it on a digital scale! This in order to confirm that I had not managed to snitch a few cards from the album.

One has of course heard of Library and Archives thieves, and one understands that such shady practices must be curbed. But it certainly feels a bit strange to be weighed on the scales and perhaps be found wanting …

The British archives can be described as a mix of modern technology and severely outdated and anachronistic practices. A Fort Knox of obsolete traditions and excessive security measures, toothless at that!

The otherwise ubiquitous white cotton were however nowhere to be seen. 

***

Comment:

http://www.bl.uk/aboutus/stratpolprog/collectioncare/publications/videos/whitegloves.pdf

White gloves, good or bad. The Amsterdam City Archives now refers to a document that the British Library has published, in which they argue that the gloves hurt more than they protect. 

Just nu befinner jag mig i England på en arbets- och nöjesresa. Förutom arkivbesök och rundvandringar på diverse kyrkogårdar far jag också land och rike kring för att besöka mycket avlägsna släktingar, pumpa dem på information och raida (heter det så?) deras fotoalbum. Om det hade handlat om hyfsat nära släktingar hade väl detta varit helt i sin ordning, men det gör det alltså inte ..

Igår besökte jag en dam i Bristol, som är barnbarns barnbarn till min morfars farbror. As luck would have it hade hon faktiskt en spännande låda i garderoben, och i den hittade jag inte bara gamla fotografier i mängder, men också tryckta inbjudningar till bröllop och diverse gamla tidningsklipp med matnyttig information. Idag reser jag så vidare mot Birmingham där jag skall försöka utröna huruvida min morfars farmors farbrors yngre bror, Emanuel Aurell (1760-1834) möjligen har nu levande ättlingar i England. Han hade bara ett barn, ett barnbarn och två barnbarns barn, varav den ene dog ung. I nästa generation åter endast en överlevande - i sanning en "smal" stamtavla. Nu är frågan; Hade denne den siste ättlingen möjligen familj och finns det måhända ett antal nu levande släktingar - pysslingar eller trasslingar till mig - i Drottningens England.

Men varför bry sig, säger du kanske med en utandning (här hade jag skrivit en synonym, ett helt vanligt svenskt begrepp om fyra bokstäver - men då spottar bloggprogrammet och fräser att jag har använt ett förbjudet ord...). I så fall är du ingen genuin släktforskare. Sådana bryr sig hela tiden, blir smått fanatiska i jakten på den där sista lilla pusselbiten. Kan gå över lik för att hitta en döing... if you pardon the pun. Skyr inga medel för att få fram ett vigseldatum eller en begravningsplats. 

Ibland funderar jag över varför det är så viktigt för oss att hitta de där sista uppgifterna. Vad har det för betydelse om det skulle råka finnas ett litet tomrum här eller där i stamtavlorna? Men vi släktforskare lider som bekant av "HORROR VACUI" - vi tål inte luckor och vi fortsätter att leta och leta tills alla sådana har eliminerats. Det är denna kompletteringshysteri jag brukar kalla "komplett vansinne" - Bonkers, på engelska.. Men det är ändå just denna "åkomma" som driver oss framåt och som till sist gör våra utredningar om inte kompletta, så i falla fall betydligt bättre än de annars hade blivit.

I morgon ska jag ägna dagen åt att försöka ta reda på när och var min farmors farmors kusin, konstnären Wilhelm Angeldorff, och hans hustru Cecilia avled. 1911 bodde båda två, om än på olika adresser, i London med omnejd, därefter är de helt försvunna. Jag ger mig inte förrän jag har nedlagt dem!

Är jag galen?

Under åren 1895 till 1913, gav Hasse W Tullbergs förlag ut ett förnämligt bokverk i 26 band; SVENSKT PORTRÄTTGALLERI. I denna skattkammare av fotografier och kortbiografier återfinns tusentals, kanske tiotusentals på olika sätt framstående personer, mestadels män, ur samhällets övre skikt; hovet, politiker, jurister, militärer, prästerskap, bankfolk, läkare, apotekare, ingenjörer, arkitekter, musiker o.s.v. Större delen av denna imponerande samling kan, alldeles gratis, studeras hos Projekt Runeberg via denna länk: 

http://runeberg.org/spg/

Det första bandet handlar förstås om den Kungliga familjen och innehåller 28 porträtt, undantagsvis också på avlidna medlemmar av huset Bernadotte. Den stora behållningen av denna lilla bok är dock den utvikningsbara bilagan, med den långa rubriken: 

D.D. K.K. H.H. Arf-Furstarne GUSTAF ADOLFS, WILHELMS och ERIKS 24-faldiga härstamning från VASA-HUSET

Kanske var det ännu 1895 viktigt att framhålla, att Bernadotte-kungarna, ehuru av enkelt ursprung med rötter i den lilla franska staden Pau, ändå på mångahanda vis faktiskt härstammade från idel ädel adel, och framför allt då från den svenska nationens urfader, Kung Gustav I, eller som vi brukar kalla honom: Gustav Vasa. Det är givetvis genom de ingifta prinsessorna/drottningarna ätten Bernadotte uppnår denna börds-legitimitet: 

En släktledning via Josefina av Leuchtenberg  (1807-1877) – Oscar I:s drottning

Sju släktledningar via Sofia av Nassau  (1836-1913) – Oscar II:s drottning

Sexton släktledningar via Victoria av Baden  (1862-1930) – Gustav V:s drottning

Samtliga dessa led går tillbaka på fyra av Gustav Vasas barn:

b2ap3_thumbnail_Katarina-Vasa.jpg

Prinsessan Katarina Vasa (1539-1610) – gift med Edzard II, Greve av Ostfriesland (1532-1599). Katarina skall ha varit en mycket duglig furstinna, deltog aktivt i politiken och med att försöka hålla ihop det spretiga Ostfriesland. Berum hette hennes slott och själv ligger hon begravd i Aurich. Från henne och Edzard härstammar Gustav VI Adolf och hans bröder på fyra olika sätt.

b2ap3_thumbnail_Cecilia_of_Baden-Rodemachern_c_1610.jpg

Prinsessan Cecilia Vasa (1540-1627) – gift med Kristoffer II, Markgreve av BadenRodemachern (1537-1575) - fick ett långt och delvis turbulent liv. Det började med det s.k. Vadstenabullret: Cecilia och hennes syster Katarina med nybliven make Edzard besökte 1559 systrarnas bror, hertig Magnus på Vadstena slott. Natten den 13-14 december upptäcktes Edzards bror, Johan av Ostfriesland, i Cecilias sovrum på slottet. Slottsvakterna hade observerat hur Johan tagit sig in genom fönstret i Cecilias sovkammare. Sedan detta skett fyra gånger underrättade de Erik (XIV). Erik rådgjorde med Magnus och sina hovmän, och beslutade att ta Johan på bar gärning, så att han sedan inte skulle kunna förneka saken. De bevakade Cecilias sovrumsfönster, och nästa gång de såg Johan ta sig in genom det, skickade Erik Charles de Mornay, som med några drabanter tog paret på bar gärning: "Ginge de fördenskull strax in i vår systers kammare och fann honom där för sig i skjortan, havandes näpperligen hosor på sig". Det hela blev en stor skandal som blev kallad Vadstenabullret. Erik lät hålla förhör, fängsla Johan i ett av slottstornen och sände honom därefter till kungen, som fängslade honom på Örbyhus slott. Den 17 december återvände hela sällskapet till Stockholm: Katarina och Edzard fick stanna på vägen och placerades i husarrest på Västerås slott. [Wikipedia] 

Trots denna skandal, som fick stora efterräkningar, lyckades det Cecilia att hitta en värdig äkta man, Kristoffer av Baden-Rodemachern. Cecilia var bördsstolt och slösaktig, men också politiskt aktiv, inte minst när det gällde att få den engelska drottningen Elisabeth I att ingå äktenskap med storebror Erik XIV. Hon var också sjörövare på Östersjön, konverterade till katolicismen samt slutade sina dagar i fattigdom. Hon överlevde sex av sina sju barn. Från Cecilia och Kristoffer härstammar de tre kungliga bröderna på två olika sätt.

b2ap3_thumbnail_Elizabeth_of_Mecklenburg_1581_c_1581.jpg

Prinsessan Elisabeth Vasa (1549-1597) – gift med Kristoffer, hertig av Mecklenburg (1537-1592) - fick en god uppfostran och beskrivs som mycket musikalisk. Hon ansågs på sin tid vara en av Europas "mest perfekta" prinsessor och fick många erbjudanden om äktenskap. 1581 gifte hon sig med den tidigare avfärdade friaren Kristoffer av Mecklenburg, höll hov i Gadebusch, och efterlämnade ett enda barn, dottern Margaretha. Från henne härstammar Gustav Adolf, Wilhelm och Erik på tre olika sätt.

b2ap3_thumbnail_Carl_IX_SP009.jpg

Hertig Carl slutligen, eller Kung Karl IX (1560-1611), kan sägas vara en av Sveriges mest förfärliga regenter, en blodtörstig tyrann, som stal tronen från sin brorson, Kung Sigismund, manipulerade bort näste tronföljare, Hertig Johan av Östergötland, drev onödiga krig samt införde barbariska lagar, inspirerade av mosaisk lag. Därmed blev det dödsstraff på brott som svordom, olydnad mot föräldrar, äktenskapsbrott, sodomi, tidelag och häxeri. Dottern Catharina av Sverige (1584-1638) gifte sig med Pfalzgreve Johan Casimir och blev mor till Carl X Gustaf, som efter Drottning Kristinas abdikation, tillträdde den svenska tronen. Från Karl IX härstammar huvudpersonerna på inte mindre än 15 olika sätt. 

Om Gustav VI Adolf har en 24-faldig härstamning från Gustav Vasa, på hur många sätt kan då vår nuvarande konung, Carl XVI Gustaf (och hans kusin Dronning Margrethe II av Danmark) spåra sina anor tillbaka till gamle Kung Gösta? Tanken svindlar… Jag vet faktiskt inte om det ens är tänkbart att räkna ut detta. Med två nya anmödrar, Kronprinsessan Margareta (1882-1920) och Prinsessan Sibylla (1908-1972), båda med ett massivt tyskt högadligt påbrå, får man förmodligen räkna antalet möjliga härstamningar i hundratal, snarare än tiotal. 

b2ap3_thumbnail_Mrten-Palme.jpg

Men om vi glömmer Kungen ett tag, hur är det med oss vanliga dödliga? Hur många svenskar kan idag förmodas härstamma från Gustav Vasa? Ja, om man räknar alla ättlingar till kungarnas frillobarn, Virginia, Constantia, Lucretia och alla de andra, då handlar det säkert om hundratusentals. Minns ni Mårten Palme, som i sitt avsnitt av VEM TROR DU ATT DU ÄR? undrade om familjelegenden var sann, att han härstammar både från Gustav Vasa – det gjorde han, t.o.m. på två olika sätt - och från Kristian II av Danmark, alias Kristian Tyrann. Det senare gjorde han nu inte, även om det var snubblande nära. 

Quatsch-författaren Paul Meijer-Granqvist (1867-1940) gav 1924 ut boken Gustaf Vasas avkomlingar inom och utom Sverige: minnesskrift utgiven med anledning av fyrahundraårs-jubiléet 1923. Denna ”avhandling”, som bör användas med stor försiktighet, ger dock en fingervisning om hur oerhört många svenskar det måste vara som faktiskt kan kalla sig Vasa-ättlingar och som därmed också är släkt med de flesta kungahusen i Europa. Tänk om man i dessa Internet-tider och med hjälp av den stora släktforskande allmänheten skulle köra igång ett modernt interaktivt Mega-projekt kring Gustav Vasas ättlingar. Spännande! Arbetsnamn? 

Kungens kusiner, så klart!

***

English translation:

THE KINGS COUSIN'S  II

From 1895 to1913, the Hasse W. Tullberg publishing house brought out a prestigious series of books in 26 volumes; THE SWEDISH PORTRAIT GALLERY. In this treasure trove of photographs and short biographies thousands, maybe tens of thousands, individuals can be found; prominent people, mostly men, from society's upper layers; courtiers, politicians, lawyers, soldiers, clergy, bankers, doctors, pharmacists, engineers, architects, musicians, etc. Most of this impressive collection can be studied for free at “Project Runeberg” via this link: 

http://runeberg.org/spg/

The first volume of course deals with the Royal Family, and contains 28 portraits, as an exception also covering the deceased members of the House of Bernadotte. The best part of this book is however the fold-out genealogy with the long title:

TT.RR.HH. The Hereditary Princes Gustaf Adolf, Wilhelm and Erik’s 24-fold descent from the House of Vasa

 It seems that in 1895, it was still important to emphasize that the later Bernadotte Kings, although of humble origin with roots in the small French town of Pau, actually did descend from nobility in multiple ways. Especially from the father of the Swedish nation as we know it, King Gustav I – or as we like to call him:  GUSTAV VASA. These descents obviously come through the princesses that married into the Bernadotte dynasty, thus providing future generations of this usurper dynasty with an air of legitimacy:

One descent through Josephine of Leuchtenberg (1807-1877) – Queen of Oscar I

Seven descents through Sophia of Nassau (1836-1913) – Queen of Oscar II

Sixteen descents through Victoria of Baden (1862-1930) – Queen of Gustav V

All these lines goes back to four of Gustav Vasa’s children:

Princess Katarina Vasa (1539-1610). She married Edzard II, Count of East Frisia (1532-1599 ). Catherine must have been a very capable princess, who took an active part in politics and tried try to hold together the country. Her castle was Berum and she herself is buried at Aurich. Gustav VI Adolf and his brothers descend from her and Edzard in four different ways. 

Princess Cecilia Vasa (1540-1627). She married Christopher II, Margrave of Baden-Rodemachern (1537-1575) and had a long and very turbulent life. It started with the  “Vadstena noise”: In 1559, Cecilia and her sister Catherine, with her spouse a few days, Edzard, visited the sisters' brother, Duke Magnus at Vadstena Castle. One night in December, Edzard’s brother, Johan of East Friesland, was seen visiting Cecilia's in her palace bedroom. Castle guards had observed how Johan had entered through her window. When this had happened four times, they advised Cecilia’s brother, Crown Prince Erik (XIV). Erik consulted with Magnus and his courtiers, and decided to catch Johan in the act, so that he could not deny it. They watched Cecilia's bedroom window, and the next time they saw Johan get through it, Erik sent Charles de Mornay, who with a few guardsmen caught the couple in flagranti: It was a huge scandal that was named “The called Vadstena noise”. Erik interrogated and later locked Johan into one of the castle towers and then sent him to the King, who imprisoned him at Örbyhus Castle. 

Despite the scandal, Cecilia managed to find a worthy husband, Christopher of Baden-Rodemachern. Cecilia was a proud and wasteful woman, but she was also politically active, not least when it came to arranging a marriage between her brother Erik and the English Queen Elizabeth. She also pirated in the Baltic Sea, converted to Catholicism and ended her days in poverty. She survived six of her seven children. Cecilia and Christopher are the ancestors of the three royal brothers in two different ways. 

Princess Elisabeth Vasa (1549-1597) had a good upbringing and was described as very musical. At one time, she was considered to be as one of Europe's "most perfect" princesses and received many offers of marriage. In 1581 she married her previously rejected suitor, Christopher of Mecklenburg (1537-1592), held court in Gadebusch, and left behind one child, a daughter Margaretha. From her Gustav Adolf Wilhelm and Erik descend in three different ways. 

Duke Carl finally, or King Charles IX (1560-1611), can be said to be one of Sweden’s most terrible rulers, a bloodthirsty tyrant who stole the throne from his nephew, King Sigismund, manipulated away the next heir to the throne, Duke Johan of Östergötland, and started unnecessary wars. He also brought in savage laws, inspired by the Mosaic law, introducing the death penalty for crimes such as using profanities when speaking, disobedience to parents, adultery, sodomy, bestiality and witchcraft. His daughter, Catharina of Sweden (1584-1638), married Count Palatinate Johan Casimir and became the mother of Carl (X) Gustaf, who after Queen Christina's abdication succeeded to the Swedish throne. From Charles IX the royal brothers descend in no less than 15 different ways. 

If Gustav VI Adolf has a 24-fold lineage back to King Gustav Vasa, in how many ways can the present king, Carl XVI Gustaf (and his cousin Queen Margrethe II of Denmark) trace their ancestry back to the famous monarch? Mind-boggling! I don’t know if it is even possible to figure this out. With two new princesses, Crown Princess Margareta (1882-1920) and Princess Sibylla (1908-1972), both with a massive aristocratic German background, you can probably count the number of possible lineages in the hundreds, rather than dozens. 

But, forgetting the King for a while, what about us mere mortals? How many Swedes and Danes can trace their lineage back to Gustav Vasa? Well, if you also count all the descents through illegitimate lines, so called natural children, of all the kings and princes, it is safe to assume that there may be hundreds of thousands of them running around. Remember Mårten Palme, who in his episode of WHO DO YOU THINK YOU ARE? wondered if the family legend was true, that he descended from Gustav Vasa - he did, and in two different ways - and from King Christian II of Denmark, aka Kristian the Tyrant, both. I was able to relieve him from that burden. He did descend from Danish Kings Christian I, Christian III, Christian IV, Frederik I and Frederik II, but not from the Tyrant… 

In 1924, the author of so manypoorly researched and gossipy books of history, Paul Meijer Granqvist (1867-1940), published “Gustav Vasa's descendants in Sweden and abroad": This book, which should be used with great caution, gives an indication as to how incredibly many Swedes can actually call themselves Vasa-descendants and are thus related to most of the royal houses of Europe. What if one was to kick off a modern interactive mega-project trying to trace old King Gustav’s descendants all over the world. Wouldn’t that be an interesting genealogical undertaking for the Internet community? The name of such a project? 

The Kings Cousins, of course!

Det kan knappast ha undgått någon att landets statschef sedan 43 år, Kung Carl XVI Gustaf, i helgen fyllde jämna år, en milstolpe som vederbörligen firades i dagarna tre. Som brukligt är, infann sig en bukett statsöverhuvuden, kungar, drottningar och presidenter, från ett antal europeiska länder, men också en mängd släktingar, kusiner, sysslingar och ingifta för att hylla jubilaren. Några av ”Kungens kusiner” fanns på plats, men långt ifrån alla. 

Ingressbilden, tagen 1952 vid en annan 70-årsdag, nämligen farfar Gustav VI Adolfs, föreställer kungens nio barnbarn, utklädda till sina förfäder och släktingar av Huset Bernadotte, så som de framställs på Fredrik Westins berömda tavla från 1837. Det lär ha varit kungens dotter, Drottning Ingrid av Danmark, som lät arrangera denna roliga överraskning, en ”Tableau Vivant”, som en födelsedagspresent till sin far. Från vänster ser vi Greve Michael Bernadotte af Wisborg (Sigvards son) som Prins Oscar (II), Hertigen av Östergötland; Prinsessan Margrethe (II) av Danmark som Drottning Désirée; Prinsessan Désirée som Kronprinsessan Josefina; Kronprins Carl (XVI) Gustaf som Prins August, Hertigen av Dalarna; Prinsessan Anne-Marie av Danmark som Prinsessan Eugenie, Prinsessan Birgitta som Kronprins Oscar (I), Hertigen av Södermanland; Prinsessan Christina som Prins Carl (XV), Hertigen av Skåne; Prinsessan Margaretha som Kung Carl XIV Johan och Prinsessan Benedikte av Danmark som Prins Gustaf, Hertigen av Uppland.

b2ap3_thumbnail_Westin-1837-small.jpg

 Här har ni originalbilden 

I vimlet kring festligheterna i Stockholm återfanns under helgen alla dessa aktörer, utom Drottning Anna Maria av Grekland. Men det fanns också andra kusiner på plats, Christian Bernadotte och Grevinnan Monica Bonde t.ex. – båda adoptivbarn till Greve Carl Johan Bernadotte, kungens farbror. För att inte tala om de fenomenala släktingarna Dagmar von Arbin, som nyligen firade sin 100-årsdag, hennes bror Greve Oscar Bernadotte (95) och syster Catharina Nilert (90). Deras faster, Elsa Cedergren, född Bernadotte af Wisborg (1893-1996) leder dock än så länge åldersligan med sina nästan 103 år.

b2ap3_thumbnail_Coburg-BW.jpg 

        Hertig Carl Eduard av SachsenCoburg och Gotha (1884-1954) med hustrun, Victoria Adelheid av Schlesvig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg (1885-1970), och de fem barnen: Johann Leopold, Sibylla, Hubertus, Caroline-Mathilde och Friedrich Josias.

Men har inte kungen några kusiner på sin mors sida? Prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg och Gotha (1908-1972) hade tre bröder och en syster. Morbror Johann Leopold (1906-1972) efterlämnade tre barn varav två, Prinsessan Marianne och Prins Peter, ännu lever, 83 respektive 77 år gamla. Moster Caroline Mathilde (1912-1983), vanligen kallad ”Calma”, var gift tre gånger och efterlämnade sex barn, tre från första och tre från andra giftet. Av dessa lever fyra, sonen Bertram, Graf von Castell-Rüdenhausen (*1932) samt döttrarna Victoria (*1935), gift med Sir John Miles Huntington-Whiteley , 4th Baronet, Calma Schnirring, Mrs Berger (*1938) och Dagmar Schnirring, Frau Walz (*1940). 

b2ap3_thumbnail_Hubertus-II.jpg

Näste morbror hette Hubertus (1909-1943) – bilden ovan - där har ni det namnet. Yngst var Friedrich Josias, Herzog von Sachsen-Coburg und Gotha (1918-1998), som var gift tre gånger och fick fyra barn. Av dessa lever äldste sonen, den nuvarande huvudmannen för ätten, Prinz Andreas von Sachsen-Coburg und Gotha (*1943), som förutom att vara kusin med kungen också är en nära vän och ofta sedd gäst hos kungafamiljen. Prins Andreas var med i Stockholm i lördags, liksom sonen, arvprins Hubertus med hustru Kelly. Lever gör också Prins Andreas halvsyster, Prinsessan Beatrice av Sachsen-Meiningen (*1951). 

Kungen har således sex ännu levande kusiner på sin fars och åtta på sin mors sida.

b2ap3_thumbnail_Conradin.jpg

En nu avliden kusin, Greve Conradin av Castell-Rüdenhausen (1933-2011) bodde f.ö. i grannlandet Finland, där kungen under ett statsbesök fick tillfälle att hälsa på honom. (bilden ovan) 

Begreppet ”kusin” är hos oss väl etablerat och beskriver släktskapen mellan två personer, som är barn till ett syskonpar. I andra språk är det mera luddigt, särskilt i engelskan, där ”cousin” kan betyda nästan vad som helst. Detta upplever man tydligt på Facebook, där allsköns avlägsna släktingar menar att de är min ”kusin”. Inte bra. För att inte tala om när de börjar inveckla sig i konstruktioner av typen ”third cousins twice removed”.

Men Kungens kusiner vet vi vilka de är!

***************

English translation:

The King's cousins

It can hardly have escaped anyone that this country's head of state of 43 years, H.M. King Carl XVI Gustaf, turned 70 this last weekend, a milestone duly celebrated for three days in a row. As is the custom, a bouquet of heads of state, kings, queens and presidents from a number of European countries turned up to help celebrate, but also a host of relatives, cousins, second cousins and in-laws. Some of the King's first cousins were in place, but far from all.

The cover picture was taken in 1952 at another 70th birthday party, that of the King’s grandfather, King Gustaf VI Adolf. It depicts the King’s nine grandchildren, dressed as their ancestors and relatives of the house Bernadotte, as they were portrayed in Fredrik Westin's famous painting from 1837. Rmours has it that it was the King's daughter, Queen Ingrid of Denmark, that arranged this surprise, a "tableau vivant", as a birthday present for her father. From the left we see Count Michael Bernadotte af Wisborg (Prince Sigvard’s son) as Prince Oscar (II), Duke of Östergötland; Princess Margrethe (II) of Denmark as Queen Désirée; Princess Désirée as Crown Princess Josefina; Crown Prince Carl (XVI) Gustaf as Prince August, Duke of Dalarna; Princess Anne-Marie of Denmark as Princess Eugenie, Princess Birgitta as Crown Prince Oscar (I), Duke of Södermanland; Princess Christina as Prince Carl (XV), Duke of Skåne; Princess Margaretha as King Carl XIV Johan and Princess Benedikte of Denmark as Prince Gustaf, Duke of Uppland.

All of these enactors from 1952 could be seen at the festivities in Stockholm over the weekend, all except Queen Anna Maria of Greece. But there were also other cousins in place, e.g. Christian Bernadotte and Countess Monica Bonde, the two adopted children of Count Carl Johan Bernadotte, the King's uncle. Not to mention the phenomenal Bernadotte af Wisborg relatives, Dagmar von Arbin, who recently celebrated her 100th birthday, her brother Count Oscar Bernadotte (95) and sister Catharina Nilert (90). Their aunt, Elsa (Bernadotte) Cedergren, born a Countess af Wisborg, (1893-1996) is however still in the lead with her nearly 103 years.

Picture: Duke Carl Eduard of SachsenCoburg and Gotha (1884-1954) with his wife, Victoria Adelheid of Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg (1885-1970), and their five children: Johann Leopold, Sibylla, Hubertus, Caroline Mathilde and Friedrich Josias.

Does the King not have any cousins on his mother's side? Princess Sibylla of Saxe-Coburg and Gotha (1908-1972) had three brothers and one sister. Uncle Johann Leopold (1906-1972) left behind three children, two of whom, Princess Marianne and Prince Peter, are still alive, 83 and 77 years old. Aunt Caroline Mathilde (1912-1983), commonly known as "Calma", was married three times and left six children, three from the first and three from the second marriage. Of these, four are still alive; the son Bertram, Graf von Castell-Rudenhausen (* 1932) and the daughters Victoria (* 1935), wife of Sir John Miles Huntington-Whiteley, 4th Baronet, Calma Schnirring, Mrs. Berger (* 1938) and Dagmar Schnirring, Frau Walz (* 1940).

The next uncle was Hubertus (1909-1943) - pictured above - there is that name ... The youngest was Friedrich Josias, Duke of Saxe-Coburg and Gotha (1918-1998), who was married three times and had four children. Of these, the eldest son, the current Head of the family, Prince Andreas of Saxe-Coburg and Gotha (*1943), in addition to being a cousin of the King is also a close friend and frequent guest of the royal family. Prince Andreas was in Stockholm on Saturday, as was his son and heir, HSH Hereditary Prince Hubertus with wife Kelly. Prince Andreas’s half-sister, Princess Beatrice of Saxe-Meiningen (*1951) is also still living.

The King thus has six living cousins on his father and eight on his mother's side.

A now deceased cousin, Count Conradin of Castell-Rudenhausen (1933-2011) incidentally lived in neighboring Finland, where the King during a state visit had the opportunity to greet him. (Pictured above)

The term "cousin" is well established with us here in Sweden and describes the relationship between two people, who are children of siblings. In other languages “cousin” is a more vague term, especially in English, where this word can mean almost anything. This vagueness is all too evident on Facebook, where all sorts of distant relatives claim to be my "cousin". Not good. Not to mention when they begin to embroil themselves in construction like "third cousins twice removed" etc.

But as for the King's cousins, we do know who they are!

Under en vecka i april bilade hustrun och jag runt i södra Italien, där vi bl.a. besökte Neapel, Caserta, Sorrento, Amalfi, Paestum och Montecassino. Och så CAPRI förstås … Denna underbart vackra ö med så mycken historia från den romerska kejsartiden, men också med sin alldeles svenska twist. Här vistades den kände (stundtals ökände) svenske läkaren, författaren, djurvännen och kulturpersonligheten Axel Munthe (1857-1949) och skapade sin berömda Villa San Michele, och hit lockade han en olycklig svensk kronprinsessa, sedermera drottning, Victoria av Baden (1862-1930), Gustav V:s hustru. 

På väg norrut fick vi syn på skylten mot PONTECORVO, och icke att jag kunde motstå frestelsen att svänga in där. Pontecorvo – ringer det en klocka någonstans? Jo, men visst: det var ju så han kallades, den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte, när han år 1810  blev vald till ny kronprins i konungariket Sverige. ”Fursten av Pontecorvo” hade fått sin fina titel av Napoleon, som ett tecken på uppskattning över förtjänstfulla insatser under diverse krig samt för lojalitet med Kejsaren.

b2ap3_thumbnail_Jean-Baptiste-Jules_Bernadotte_Prince_de_Ponte-Corvo_roi_de_Sude_Marchal_de_France_1763-1844.jpg

Marskalken av Frankrike, Jean Baptiste Jules, Furste av Pontecorvo

Furstendömet Pontecorvo är en märklig liten företeelse. Wikipedia skriver: Pontecorvo är en enklav inom konungariket Neapel, men från 1463 till 1860 tillhörigt påvestaten. 1806 erövrades Pontecorvo av Napoleon som förlänade staden som furstendöme till marskalk Bernadotte. När denne 1810 utsågs till svensk tronföljare avsade han sig furstendömet mot en utlovad ersättning, som frös inne då Sverige inte anslöts till kontinentalsystemet, Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. Sedan Bernadotte 1818 blev kung av Sverige under namnet Karl XIV Johan, har Pontecorvos stadsvapen ingått i Sveriges stora riksvapen. 1810 förlänades Pontecorvo i stället till Neapels kung, tillika Napoleons svåger, Joachim Murat, som 1812 lämnade det till sin son Lucien Murat (1803-1878). Efter Wienkongressen 1814-1815 återgick staden till Kyrkostaten.

b2ap3_thumbnail_Italien_1796.PNG

Själva staden Pontecorvo är inte mycket att skriva hem och berätta om. Bombad sönder och samman i andra världskrigets slutskede har den återuppbyggts i någon sorts fyrkantig funkisstil, och kan sägas vara trist, på gränsen till ful. Vacker utsikt bjuder den dock på ifrån den höga klippa på vilken den tronar.

"Furstendömet” utbreder sig över 88 km² och befolkningen begränsar sig till futtiga 13.000 personer. Ändå har denna lilla fläck på kartan en gång spelat en viktig roll i norra Europas historia. Om Jean Baptiste, ehuru Marskalk av Frankrike, endast hade varit ”Herr Bernadotte” hade Riksdagen i Örebro knappast kunnat ta hans kandidatur på allvar. Men nu var han ju faktiskt ”furste”, kan veta, och därmed gick det an. Särskilt som han kunde betala bra för sig …

Finns det då något i furstendömet Pontecorvo som påminner om dess berömde furste för 200 år sedan, mannen som aldrig besökte sitt rike, men som i kraft av sin titel förmådde bli kung av både Sverige och Norge och dessutom hålla sig och sina ättlingar kvar på dessa troner? Inte mycket. Inget slott, ingen staty, inga inskriptioner vad jag kunde se. Men på en allmän anslagstavla hittade jag faktiskt följande:

b2ap3_thumbnail_plansch.jpg

Men hur kan jag få för mig att kalla denne gamle krigare för ”Fredsfurste”? Krigat hade han ju, när han år 1810 som kronprins anlände till Sverige, gjort i decennier. Jo, han förtjänar faktiskt denna titel för vad han sedan gjorde (eller inte gjorde). Han hade ju faktiskt blivit vald med ett klart uppdrag. Svenskarna ville ta revansch på den ryske björnen, som så nesligen hade besegrat oss och norpat hela vår östra landsdel, Finland, ifrån oss. En marskalk av Frankrike, en van general och stridsman var naturligtvis den som skulle näpsa den ryske tsaren och återta Finland. Jean Baptiste – eller Carl Johan – var emellertid smart. Han lät informera sig och insåg genast att Sverige, ett utfattigt land med kanske 4 miljoner krigströtta invånare, inte skulle ha skuggan av en chans mot det väldiga Ryssland med kanske 20 gånger så många invånare. Ekvationen gick helt enkelt inte ihop. Så, han lät bli! Och detta var förmodligen det klokaste beslut som någonsin fattats av en svensk regent. För att lugna stridstupparna lyckades han i stället genom förhandlingar fixa ett ”tröstpris” åt Sverige och svenskarna, och åt sig själv: Konungariket Norge, som hade hoppats på självständighet från Danmark, men som under de närmaste 91 åren tvingades ingå i en dubbel-monarki; Sverige-Norge.

I stället för fler förödande krig, fokuserade Carl XIV Johan på en rad nyttiga reformer kring jordbruk, sjukvård, bankväsende och mycket annat. Riktigt demokratiskt sinnad var han kanske inte, trots att han skälldes för att egentligen vara republikan, men mycket gott hann han faktiskt uträtta. Och den fred han lyckades åstadkomma 1814 håller fortfarande, 200 år senare. En fredsfurste.

b2ap3_thumbnail_Ted-vid-Pontecorvo.jpg

Yours truly vid den krokiga bron. Varken furste eller särskilt fredlig ...

Lästips:

The Principality of Pontecorvo, Bernadotte’s Stepping Stone to the Throne  av  Trond Norén Isaksen, i Royalty Digest Quarterly 1/2010 sid 47-51

Passagerarna applåderade när flygplanet i torsdags mjukt och försiktigt landade på Ciampino-flygplatsen söder om Rom. Dessutom i tid. Snåla som vi är reser vi med endast handbagage, mätt och vägt tretton gånger, och därför kunde vi utan fördröjning genast ta oss ut till Hyrbilsföretaget. Om det är någon gång tiden stannar, är det vid denna disk… Här har man bokat och betalat i förväg, allt är till synes klappat och klart och det enda man vill ha är en nyckel. I stället får man mängder av frågor om tilläggsförsäkringar och andra nyttigheter, som man inte vill ha och inte behöver. Så ska man visa körkort och pass och skriva sitt namn på ett antal förkryssade ställen. Och så måste man av någon anledning visa upp det kreditkort man en gång betalat med. Det är då det händer. Mannen bakom disken gör en halv böj och upp kommer detta:

b2ap3_thumbnail_Debiteringsmaskin.jpg

Känner ni igen den? Debiteringsmaskinen från Anno Dazumal! Mannen från medeltiden placerar vant mitt kreditkort på därför avsedd plats, lägger på ett blankett-set och kör sedan balken över det hela så att det sjunger i rälsen. Man tror inte sina ögon. Detta är 2016 och vi har haft Internet och datorer i ett kvartssekel. Tala om gammal teknik!

Kommer ni ihåg dessa?

b2ap3_thumbnail_mikrofilm.jpg

I början av 60-talet kom de s.k. Mormonfilmerna, de svenska kyrkoböckerna, som vi kunde Interurbanlåna från Länsbiblioteket. Förutom de evighetslånga väntetiderna på de hett efterlängtade filmrullarna var man tvungen att vara en smula teknisk för att montera in dem i läsapparaten och få det hela att löpa som det skulle. Man övade upp en fenomenal förmåga att snabbspola framåt och bakåt, så till den vida passens att man efter varje rulle, för att undvika kramp, var tvungen att stretcha. Gammal teknik! 

Sedan kom de här: 

b2ap3_thumbnail_fiche.jpg

Mikrokorten, direktkonverterade från de gamla mormonfilmerna, och därmed ofta suddiga, för svarta eller på annat sätt oläsliga. Dessa kort jobbade vi med under ett par decennier. Lärde oss navigera på ett nytt sätt, använde vår uppövade intuition för att gissa oss fram till på vilket kort den önskade informationen kunde tänkas finnas. Dyrt blev det dessutom, eftersom SVAR passade på att ta rejält betalt för sina tjänster, ofta upp emot 25 kronor per kuvert. Ibland subventionerades lånen av kommunbiblioteken, men för det mesta inte. Det var ett hyfsat effektivt system, bra mycket bättre än rullarna, men orättvist och som sagt kostsamt. Avgiften skulle inte bara täcka kostnaderna för verksamheten, vilket i någon mening kunde anses rimligt, men också generera en duktig avans åt Riksarkivet, vilket naturligtvis var oacceptabelt. Särskilda Mikrokortscentra växte upp som svampar ur jorden; Ramsele, Kyrkhult, Leksand m.fl. där man försökte klå oss släktforskare på ytterligare slantar. Riksarkivet Marieberg, som också hade en riksuppsättning av mikrokorten i sin lilla läsesal, led svårt under besökstrycket, införde kösystem och tidsbegränsningar och skickade till sist de ovälkomna besökarna i exil till filialen i Arninge. Trots svårtillgängligheten blev denna vattenpost otroligt populär och släktforskarna slogs om platserna. 

Efter mikrokorten kom så de digitala bilderna, välsignad vare deras ankomst! Nu har vi i kanske ett decennium kunnat njuta av Genlines, SVARs och Arkiv Digitals ansträngningar. Alla problem med tillgänglighet är som bortblåsta och det är bara att välja och vraka, om man har bredband vill säga, eller ADSL (Gammal teknik).

b2ap3_thumbnail_750-4-sveriges_befolkning_alla_v2.jpg

Men så var det då alla dessa härliga hjälpmedel som Släktforskarförbundet, SVAR och andra aktörer genom året har skapat; Sveriges dödbok, Sveriges befolkning, Begravda i Sverige och många lokala och regionala databaser, alla tillgängliga på CD eller på senare tid via USB-minne. Det är svårt att tänka sig modern släktforskning utan dessa förnämliga hjälpmedel, om detta är vi säkert överens. Men så var det då själva ”mediet” för dessa produkter: CD-skivan eller USB-minnet.

b2ap3_thumbnail_USB.jpg

GAMMAL TEKNIK! skriker ett antal tekniknördar, särskilt de som sitter vid en MAC och högljutt ropar på jämställdhet! Moderna datorer och läsplattor har varken CD-spelare eller USB-portar. Nå, men så låt oss då få tanka ned databaserna via någon sorts betalstationer på nätet. Nej, säger förståsigpåarna, även detta vore att ta till gammal teknik. Enda lösningen heter abonnemang, så som vi hanterar de digitala tjänsterna. Mja, säger jag, inte bra! Vi släktforskare vill ÄGA våra databaser, förfoga över dem och kunna använda dem närhelst det oss lyster. Alla är ju inte som jag, notoriska forskare som håller på år efter år. Många gör lite nu och lite då, när det finns tid och inspiration. Att då behöva binda sig för många och långa abonnemang är inte roligt, särskilt om man inte vet hur mycket tid och energi man kommer att ha denna gång. 

Jag bryr mig inte om ifall CD-skivor och USB-minnen klassas som ”gammal teknik”. De fungerar och fungerar bra! Låt oss fortsätta med dem eller med motsvarande nedtankning ett bra tag till! 

Just nu befinner jag mig i södra Italien, där jag besöker allsköns kulturella höjdpunkter, I förrgår var jag t.ex. vid Paestum, en 2500 år gammal grekisk bosättning, där tre stora tempel från denna tid ännu står kvar. Välbyggda! Stabila! Vackra! Eviga!

b2ap3_thumbnail_IMG_1309.JPG

Gammal teknik! 

Mars är årsmötenas förlovade månad. Många av oss, vi som är aktiva inom diverse ideella föreningar, springer då på det ena mötet efter det andra. Ibland räcker kvällarna inte till. Förutom alla de möten vi måste gå på; bostadsrättsföreningens, vägsamfällighetens, den lokala hembygdsföreningens och barnens idrottsföreningars, vill man kanske också visa sig på sin släktforskarförenings årsmöte och höra vad som under året timat och vad som komma skall …

b2ap3_thumbnail_rsmte.jpg 

Årsmöten är i sanning en märklig institution. Så formell, så uppstyltad och så osvensk. Det är bara inom kommunalpolitiken man ibland kan uppleva något liknande:

Jag förklarar mötet öppnat. 

Är det nog med förslag?

Kan vi lägga denna kassarapport till handlingarna?

Votering är begärd och skall genomföras.

Jag lämnar ordet fritt.

Vad säger valberedningen?

Revisorerna föreslår årsmötet att bevilja styrelsen full och tacksam ansvarsfrihet för det verksamhetsår revisionen omfattar.

Styrelsen föreslår att motionen i och med det sagda skall anses besvarad.

Svaret är JA. 

De allra flesta årsmöten brukar vara odramatiska tillställningar, där allt går lugnt och städat (om än en smula sävligt) till. En någorlunda smidig och alert mötesordförande lotsar vant deltagarna igenom all formalia och för det mesta brukar det hela kunna avverkas på en halvtimme eller så. Är det däremot en gröngöling som håller i klubban, eller om det finns en notorisk bråkstake i församlingen, ja då kan mötet pågå inpå småtimmarna …  [Illustration från Parkinsons Lag]  

b2ap3_thumbnail_Arg-styrelse.jpg
Egentligen är det lite synd att till varje pris göra årsmötet så kort som möjligt. Det finns ju så mycket man skulle kunna diskutera och presentera. Ofta är det hyfsat med medlemmar närvarande och varför inte då passa på med allsköns information, både om föreningen och dess verksamhet, men också om ”intresset” i stort, om nyheter och bulletiner från arkiven, de digitala entreprenörerna, tidskriftsvärlden och media, som på något sätt handlar om släktforskning. Vid vår förenings årsmöte brukar jag av hävd använda punkten ”ÖVRIGA FRÅGOR” till att berätta om nya böcker, nya webbsidor eller databasresurser samt om kommande släktforskardagar och föreläsningar när och fjärran.

b2ap3_thumbnail_Trubadur.png

Till ett årsmöte hör också någon form av förtäring, kanske kaffe och smörgås eller möjligen tårta vid högtidliga tillfällen. Så brukar man, för att det inte ”bara” skall vara årsmöte, också vilja ha en programpunkt av något slag, kanske en föreläsning, en bildvisning eller lite musikalisk underhållning. Det är här alltför många föreningar begår kardinalfelet att lägga den gästande föreläsaren eller artisten sist i programmet, efter förhandlingarna, efter kaffet och efter lotteridragningarna (om man nu nedlåter sig till att syssla med sådant), då alla är trötta och längtar hem. Gör inte så! Visa gästen, som kanske har en lång ditresa bakom sig och en lika lång hemresa framför sig, den artigheten att låta honom eller henne inleda kvällens program. Fortsätt med kaffet och ta sedan årsmötet sist. Då gör det ingenting om det under mötet skulle uppstå evighetslånga diskussioner och häftiga gräl. Eller om nomineringarna går trögt och folk avsäger sig uppdrag till höger och vänster. Eller om mötesordförande inte vet hur man ställer kontraproposition … 

De flesta föreningar håller sig med en valberedning, som förhoppningsvis lyckats skaka fram kandidater till samtliga lediga poster och som snabbt och effektivt ropar fram förslag på mötesfunktionärer, protokollsjusterare, rösträknare och allt sådant. Det är bara en nominering de konsekvent glömmer, nämligen att ta fram kandidater till nästa valberedning. Detta är det eviga dilemmat i nästan varje förening. När man tror att årsmötet är så gott som över, kommer den förfärliga punkten: VAL AV VALBEREDNING, och tiden stannar … Ingen har tänkt på detta, varför alla skyndar sig att ropa: OMVAL. Det är först då valberedningen väljer att låta bomben brisera. Hela valberedningen avböjer omval, och där står man. Nu kan mötet bli precis hur långt som helst. Namn efter namn föreslås, men ingen vill axla manteln. Detta är också ett gyllene tillfälle för de eventuella motståndarna till den sittande ordföranden eller styrelsen att kuppa in sina egna kandidater till valberedningen, personer som sedan har möjlighet att under lång tid påverka kommande nomineringar och därmed föreningens framtid. 

Slutsatsen är denna: Se till att även valet av valberedning är väl förberett. Egentligen skall styrelsen inte gå nära detta ärende, men kanske går det ändå att be den sittande valberedningen att tänka till om framtiden och sina efterträdare. Annars kan årsmötet lätt gå från fest till pest!

b2ap3_thumbnail_valberednings_f_rslag.jpg

 Jag förklarar härmed mötet för avslutat!

En gång om året – på Långfredagen – plockar jag fram min gamla svarta rock, som jag inhandlade 1982 i ett försök (misslyckat) att framstå som mer seriös och allvarlig än jag i själva verket är. På senare år har jag noterat, att denna långrock genererar en mängd komplimanger från kvinnliga kyrkobesökare och körmedlemmar. ”O, vad stilig du är”, säger de, men menar naturligtvis inte mig utan rocken. Själv känner jag mig smått löjlig i denna utstyrsel, ja som en riktig SVARTROCK! Så fort jag tänker detta ord slår det mig att jag inte riktigt vet vad det står för … 

Wikipedia förklarar begreppet så: ”Svartrock är en synonym för tidig Gothic rock och en term som bara använts i Sverige. Ofta har termen använts som synonym för depprock”.

b2ap3_thumbnail_Kaftan.jpg

Jag har naturligtvis inte en susning om vad detta står för och inser att jag måste leta vidare. Den vanligaste och mest naturliga betydelsen är nog helt enkelt PRÄST, kanske med en något negativ klang, alluderande på den svarta kaftanen, prästerskapets normala ämbetsdräkt. Numera används ordet SVARTROCK ofta för att beskriva en alldeles särskild sorts präster, nämligen de som bekänner sig till den högkyrkliga riktningen. Det är dessa, som inte kan låta bli att kyssa alla kors de får syn på; på bibeln, på stolan, på bröstet o.s.v. och som, iklädda sina vita albor eller röcklin, likt snöänglar kastar sig framstupa ned på golvet framför altaret, så som vi barn understundom gjorde i den nyfallna snön. Det är också dessa, som menar att Gudstjänsten ÄR och skall genomföras, ungefär som en votering i kommunfullmäktige, och att det saknar betydelse om det kommer några kyrkobesökare eller inte. De tror blint på dogmen att ett dagligt mässfirande löser alla världens problem. 

b2ap3_thumbnail_queenvictoria_royalwedding.jpg

Den svarta färgen har genom tiderna använts flitigt i allsköns sammanhang. Länge var svart högtidsfärgen, det givna valet inte bara på begravningar utan också vid bröllop. Många är de gamla brudkort från 1800-talet, där man noterar och förundras över brudens svarta klänning. Det lär ha varit Drottning Victoria, som vid sitt bröllop med kusin Albert 1840 väckte sensation genom att bryta med den svarta traditionen och i stället ikläda sig en vit blomstersmyckad klänning. Man kan säga att hon var stilbildande så till den milda grad att det än idag är få brudar, som gifter sig i någon annan färg än just vitt.

b2ap3_thumbnail_sotare.gif

En yrkesgrupp som av naturliga skäl alltid är svartklädda är Skorstensfejarna. Förr brukade oförstående småbarnsföräldrar använda dessa alldeles nödvändiga rengöringssoldater som tillhygge i barnuppfostran: Om du inte genast lyder kommer sotaren och tar dig! I gengäld är det många nyblivna föräldrar som när de stolt visat upp sitt barn utsatts för sotarnas revansch: Oooo, så söt, kuttrar folk, men vem liknar han egentligen? Svaret kommer omedelbart från någon skojfrisk person i rummet: SOTAREN.    

Minns ni Owe Thörnqvists vishjälte från 1960? Det var han som brukade ”Släppa ner och hiva upp och rycka ut i snöret - det ryker och det ränner och det rasslar ut i röret - I dörrarna och fönsterna och gluggarna man hör ett: Hjalmar Bergström”  I denna humoristiska visa förekommer också en femetta till nödrim, hitintills oöverträffad i svensk vistradition:

b2ap3_thumbnail_whig.jpg

Inom den juridiska världen har den svarta färgen också länge varit förhärskande. Domare och advokater klädde sig länge i långa svarta kåpor. I England gör man det fortfarande och kryddar dessutom anrättningen med de mest fantastiska peruker. Vi som ständigt fastnar framför gamla engelska TV-serier med motiv från 1800-talet och tidigt 1900-tal vet, att domaren har en särskild liten svart extramössa, som han teatraliskt placerar ovanpå peruken när det är dags att utdöma dödsstraff.

b2ap3_thumbnail_hanging-judge.jpg

Begravningsentreprenörer brukar, om vi bortser från den vita slipsen, den vita halsduken och de vita handskarna, också vara rejält svartklädda. Numera är de vita effektskapande kontrasterna helt avskaffade, liksom det svarta floret, sorgbandet, begravningskaramellerna och alla de andra symbolerna. T.o.m. den svarta färgen tycks vara på tillbakagång och idag är det inte alls ovanligt att människor dyker upp på begravningar iklädda slitna jeans och T-shirt. Förmodligen äger de inga andra plagg …    

b2ap3_thumbnail_Begravningsflje.JPG

För att denna blogg inte bara skall vara nattsvart, ber jag att få återanvända en förtjusande liten anekdot från ett elva år gammalt veckobrev:

En gammal man hade dött och familjen rådgjorde nu om hur begravningen skulle gestaltas. Ett diskussionsämne var huruvida den gamles barnbarns barn, en liten gosse på 5 år, skulle få vara med eller inte. Till sist bestämde man sig för att det nog skulle gå bra, och man förmanade gossen noga hur han skulle uppföra sig under den högtidliga akten. På begravningsdagen var pojken klädd i sina finaste kläder, och höll en liten kistbukett i handen. Han satt tyst och snällt i kapellet, lyssnade, tittade och tog in allt de ovanliga, blommorna, klockorna, musiken, sången, de vuxnas snyftningar, prästens tal, allt! Eftersom det var jordbegravning fortsatte akten ute på kyrkogården, och den lille tittade fascinerat på när kistan sänktes i jorden. På givet tecken gick han med sina föräldrar sedan fram till gravkanten, bockade som han hade blivit tillsagd, och kastade ned sin bukett. Därefter vänder han sig om med glittrande ögon och deklarerar stolt och med hög röst till alla begravningsgäster: ”Detta var det roligaste jag har varit med om i hela mitt liv!” 

Glad Påsk på er, alla svartrockar!

I lördags befann jag mig i Stockholm för diverse möten, och strax före klockan 11 på förmiddagen råkade jag passera förbi Kungliga Biblioteket, Sveriges Nationalbibliotek. Det hade bildats kö framför dörren och, nyfiken som jag är, gick jag närmare för att se vad som var på gång. Inget särskilt, visade det sig, bara normal öppningstid. Hmm… tänkte jag, öppnar KB så sent som klockan 11 på lördagar? Nå, då har de väl öppet desto längre på eftermiddagen? Så icke! Redan klockan 15.00, efter blygsamma fyra timmar, slår de väldiga dörrarna igen och utestänger därmed effektivt alla kunskapstörstande medborgare från nationens främsta biblioteksinstitution. Tittar man på veckans övriga dagar, så är öppettiderna även där rätt snålt tilltagna; 9-19 måndag till torsdag, 9-18 på fredagar och på söndagar är det helt stängt. 

För vilka är då dessa tider avpassade? I första hand för stockholmare, daglediga sådana, pensionärer och arbetslösa, studenter av olika slag, akademiska forskare, doktorander o.s.v.

Vi andra, vi som tillhör den arbetande befolkningen och vi som bor utanför Stockholms län, göre oss icke besvär. Detta kan synas märkligt med tanke på att KB faktiskt är ett riksintresse – en institution som vi alla är delaktiga av, betalar för och därmed borde ha rimlig tillgång till.

Man kan jämföra med motsvarande institutioner i några andra Europeiska länder:

Köpenhamn (Den sorte diamant): Måndag-lördag 8-22 (stora läsesalen 9-21)

Helsingfors  Måndag-fredag 8-20, lördag 11-17

London (British Library)  Måndag-torsdag 9.30-20, Fredag 9.30-18, Lördag 9.30-17, Söndag 11-17

Paris (Bibliothèque nationale de France): Tisdag-lördag 10-20, Söndag 13-19

Man kan också jämföra med några av huvudstadens mest frekventerade museer, varav en del anses vara av sådant utomordentligt riksintresse att det dessutom återigen har blivit gratis att besöka dem:

Naturhistoriska riksmuseet: Tisdag-söndag 10-18

Nordiska museet: Alla dagar 10–17, onsdag 10–20

Moderna museet: Tisdag 10–20, Onsdag-söndag  10–18

Medelhavsmuseet: Tisdag-fredag  12-20, Lördag-söndag 12-17

Vasamuseet: Juni-augusti dagligen 8.30-18, september-maj  dagligen 10-17, Onsdag 10-20

Nobelmuseet: Tisdag 11–20, Onsdag–söndag 11–17, juni-augusti alla dagar: 9–20

Det går också an att jämföra med Stockholms stadsbibliotek (Odenplan), som har öppet Måndag-torsdag 9 –21, Fredag 9 –19, Lördag-söndag 12-16  – d.v.s. ett generöst öppethållande som ger alla, även förvärvsarbetande, goda möjligheter. 

Men behöver vi verkligen fysiskt besöka vårt Nationalbibliotek? Räcker det inte med alla digitala kataloger och register, som vi ju kan få tillgång till från våra hem eller ifrån närmsta kommunbibliotek?

b2ap3_thumbnail_aftonbladet.jpg 

Nej, det gör det sannerligen inte! Riksarkivet ruvar nämligen på en hemlig skatt långt där nere i underjorden. TIDNINGAR.KB.SE - de digitaliserade och sökbara svenska dagstidningarna från 1863 och fram till våra dagar. En otrolig guldgruva av historisk och kulturell information, som endast kan läsas på plats! Jag prövade mig fram i lördags, och hittade på kort tid så oerhört mycket spännande information, att jag nästan grät av frustration. Information som jag INTE kommer åt hemifrån. KB skyller på ”Upphovsrätten” och rödmarkerar i ett slag de 150 senaste åren av digitala tidningar. Ett sanslöst beslut, som så vitt jag vet saknar motstycke i världen. Om denna tillgänglighetsskandal har jag redan skrivit ett par gånger, bl.a. här: 

http://www.genealogi.se/blog/entry/rikstaeckande-historisk-genealogisk-kaellskatt-oeppnad-men-bara-foer-stockholmare

Efter att nu på plats ha fått pröva på databasen TIDNINGAR är jag än mer upprörd över hur KB fortsätter att reservera en högintressant resurs, tillkommen med hjälp av dina och mina skattepengar, för ett ringa fåtal! Stockholmare, nämligen! Och daglediga! För alla andra har Kungliga Biblioteket utvecklats till ett HEMLIGHUS!