Nu är den här, SVERIGES DÖDBOK version 6, det ultimata verktyget och hjälpmedlet för alla släktforskare i detta land, såväl som för svenskättlingar i USA och annorstädes. Miljontals människor har genom åren haft en oerhörd nytta av Sveriges dödbok, inte bara släktforskare utan också myndigheter, arkiv, bibliotek, advokatkontor, banker, tidningsredaktioner, kyrkogårdsförvaltningar och många andra.

De två första versionerna av Sveriges dödbok skapades av Carl Szabad, som sedan dess har varit med på tåget hela vägen. Utan hans flinka fingrar och flitiga "tvättande" av databaserna, hade inte heller den nu föreliggande versionen sett dagens ljus. Så tack, Carl, både för den ursprungliga idén och för 15 års oförtröttligt arbete med de nya versionerna!

En annan omistlig person i detta sammanhang har varit Anna-Lena Hultman från Hössna vid Ulricehamn, som i över 10 år har varit förbundets handgångna assistent och projektledare. Utan hennes smått otroliga organisationsförmåga, extrema noggrannhet och aldrig sviktande entusiasm hade vi fått leva utan de senaste fyra versionerna av Sveriges dödbok, de där bidragen från det vildvuxna projektet NAMN ÅT DE DÖDA successivt presenterades. Allt sedan detta projekt drogs igång, jag tror att det var 2004, har Anna-Lena varit "värdinna" för detsamma, skapat och skött "adoptionsfunktionen", strukturerat excerperingen, skött kontakterna med alla dem som medverkat, föreningar och arkiv så väl som privatpersoner, rättat och snyggat till det inkomna materialet, bistått med råd och dåd samt letat rätt på alternativa källor i de fall där sekretessregler eller motsträviga arkiv satt käppar i hjulet.

I kanske 30 år har jag känt Anna-Lena, till att börja med bara som någon man stötte på vid släktforskardagar och liknande evenmang, men så småningom också i sammanhang som på olika sätt handlade om Emigration, enkannerligen den till USA, ett gemensamt intresse. Redan tidigt upptäckte jag hennes fenomenala kapacitet och totala oräddhet när det gällde att närma sig datorer och databaser. När jag själv skyggade för alla funktionsknappar som man måste kunna, för att inte tala om den förfärliga tiden med MS-dos-kodning, kastade hon sig med dödsförakt in i detta och blev oslagbar när det gällde att "rädda" och "migrera" annars förlorade databaser. Utan Anna-Lenas brandkårsutryckningar hade till exempel mycket av det material som genom åren sammanbragts av det nu insomnade Emigrantinstitutet i Växjö gått förlorat.

Redan för ett 20-tal år sedan, och efter att ha iaktagit hennes förmåga vid datorerna, skojade jag med Anna-Lena om att "när jag blir förbundsordförande, anställer jag dig". Och så blev det! Förutom arbetet med Sveriges dödbok fick Anna-Lena ta sig an många andra projekt och verksamheter i förbundets regi, t.ex. den utmärkta EMIBAS-skivan (som vi så hett önskar kunde få sig en ny uppdaterad version på CD), GRAVSTENSINVENTERINGEN, PORTRÄTTFYND, EMIGRANTFORUM och mycket annat. Även det stundtals rätt spretiga ANBYTARFORUM hade hon under flera år ansvar för, liksom sekreterarsysslan vid Riksstämman. Dessutom har hon varit en flitig föreläsare, kursledare och inspiratör, stått i förbundets monter vid snart sagt alla släktforskardagar och mycket, mycket annat!

En klippa!

Nu har denna klippa gått i pension och ägnar idag mycket av sin tid åt den egna forskarstugan, KONKORDIAHUSET, i Hössna, men även åt sitt stora intresse; EMIGRANTFORSKNING. Redan från starten var hon aktiv i SWEDGENTOUR, förbundets satsning på svenskättade släktforskare i USA, som hon sedermera tagit över på privat basis tillsammans med fyra andra entusiaster. Synnerligen aktiv är hon också i Ulricehamnsbygdens släktforskarförening och i snart sagt alla andra sammanhang som berör släkt- och emigrantforskning, bygdehistoria och böcker!

Tack, Anna-Lena, för dina fantastiska insatser och för ditt goda humör och stora generositet!

För två veckor sedan, söndagen den 4 augusti, slog åskan ned i min lugna västgötaby. Som tur var blev det inga skador på människor, kreatur eller byggnader, men desto mer oreda i elektroniken. Min stationära dator slogs ut och fick kasseras. Som tur var gick det att rädda hårddisken med alla mina filer och bilder - annars är jag rädd att jag hade brutit ihop. Som en följd av detta skrämskott har jag nu äntligen ordnat med multipla backupper via externa hårddiskar så väl som via "molnet". TV, telefoni och Internet har jag inte haft på två veckor nu, och det är en synnerligen frustrerande situation, som visar hur oerhört beroende vi numera är av att allting skall fungera.

Man kan tycka att det eländiga bolag som förser mig med Internet redan efter några få dagar borde ha varit på plats och lagat och bytt ut trasiga modem etc. men så icke. Man har inte personal så det räcker, säger man den ena dagen när jag ringer och skäller/gråter, det fattas reservdelar, säger man den andra. Hur som helst, och jag nämner inga namn (men akta er för RIKSNET), att vara avskuren från civilisationen (Internet) känns som ett syndastraff och som en tilltagande förlamning. 

Så får jag tipset, att man kan låta sin mobiltelefon dela med sig av sin, visserligen begränsade men i alla fall, Internetanslutning. Sagt och gjort, och tänk, det fungerar ... ibland, och korta stunder. Igår gick det dock inte alls,för se, då var det tjocka moln på himmelen, moln som de goda vågorna inte förmår bryta igenom. Tänka sig!

De här desperata raderna knackar jag fram i arla morgonstund i hopp om att jag skall hinna klart innan nästa avbrott kommer.

Be för mig!

Rutinerna är desamma morgon efter morgon. Efter uppvaknandet, men före frukost, en första sejour vid datorn; Kolla mail (och rensa bort spam), kort besök på Facebook för att se om någon har haft något att säga, en hastig titt på rubrikerna på någon av våra dagstidningar och så in en sväng på Anbytarforum. I torsdags skrollade jag mig som vanligt igenom "nytt senaste dygn" på jakt efter eventuella nya inlägg i de där särskilt intressanta socknar eller släkterna - och så stannade tiden ...

Under släktnamnet PICULELL fann jag mig stirra på trenne nya inlägg av den flitige och generöse släktforskaren och digitaliseraren Magnus Lindskog. I gamla rullor för Garnisonregementet i Stralsund hade han observerat förekomsten av just detta märkliga namn, och trodde att jag kanske kunde vara intresserad. Om!

Intill nu har den äldste kände anfadern för denna släkt varit löjtnanten ANDREAS PICULELL (1699-1785) som år 1716 tog sig från Stralsund till Skåne. I en pensionansökan, bevarad hos Krigsarkivet, skriver han bl.a. att han är född i just Stralsund, med sin fader bevistat slagen vid Gadebusch och Tönningen samt sedermera hela den Stralsundska belägringen. Längre än så har vi aldrig kommit. Namnet Piculell har inte påträffats i några kyrkoböcker eller andra handlingar i Stralsund. Tydligen levde "garnisonsfolket" för sig och registrerades inte i den övriga stadens register och handlingar.

Samma år som Andreas dör, och i samma socken (Hörja), föds en sonson, som får namnet ANDERS STEPHAN PICUELLL (1785-1878). Jag har i fyrtio år trott, att namnet Stephan kommer från farfars far, d.v.s. ifrån Stralsund. När Andreas d.ä. döper sin andre son 1736, får denne namnen SIMON STEPHAN. Simon hette barnets morfar i Bohuslön, och Stephan då förmodligen farfar. 

Magnus tillfällighetsfynd i rullorna visar, att det i Stralsund under perioden 1686-1704 fanns två underofficerare med namnet STEFFEN PICULELL. Den ene född ca 1631 i ITALIEN, den andre ca 1671 i STADE. Att det handlar om far och son är ställt utom all tvivel, och således har släkten Piculell i all hast fått ytterligare två generationer att glädja sig åt. Att Steffen d.ä. anges vara född i Italien är en pikant detalj, som faktiskt styrker en gammal skröna om att släkten skulle härstamma från Italien och tillhöra den adliga ätten PICCOLELLIS.

Men varför hamnar en Italienare i den svenska armén? Visst, det hela kan ha att göra med 30-åriga kriget och det tumult som uppstod under och efter detta krig. Men den svenska armén stred ju för den "rena lutherska läran" och Italienare är väl per definition katoliker? Tydligen har Steffen Piculell först tjänstgjort vid den svenska garnisonen i Stade, huvudort i provinsen "Bremen-Verden", som 1645-1719 tillhörde Sverige. Till Stralsund kommer han som sagt på 1680-talet - huvudort i Svenska Pommern. 1701 får Steffen d.ä. avsked, 70 år gammal, medan sonen Steffen d.y. befordras till Fältväbel och finns kvar i rullorna till 1704. Men sedan då? Vad har hänt? Svaren finns kanske på Krigsarkivet på Gärdet, dit jag naturligtvis ställer stegen nu i veckan.

Så får det bli ett besök i Stade och ett i Stralsund. Men Italien??? Ack, var skall man börja leta?

b2ap3_thumbnail_Stralsund.jpg

På väg hem från en gudstjänst - jag är ju kantor - tog jag igår en genväg genom den somrigt lantliga idyllen. Plötsligt får jag syn på en alldeles ny skylt och blir tvungen att förtjust stanna fordonet för att ta en bild. "VÄLKOMMEN TILL VARTOFTA-ÅSAKA" står det i vitt på svart gjutjärn. Ovanför texten igenkänner man Vartofta-Åsaka kyrka och klocktorn i silhuett. 

Nå, säger ni kanske, vad är det som är så märkvärdigt med detta? Liknande välkomsthälsningar finns väl uppsatta lite varstans, vid kyrkor, vid städer, inne i byar och samhällen o.s.v. I den meningen är ovanstående skylt inte någonting att blogga om. Men placeringen!!! Denna skylt står uppsatt vid sockengränsen, d.v.s. där den tidigare Vartofta-Åsaka församling började. Efter Svenska kyrkans sanslösa församlingssammanslagningar handlar det ju inte längre om någon församlingsgräns. Det skylten markerar är det vi mycket tidigare och numera kallar SOCKENGRÄNS, ett historiskt koncept som det tog släkt- och hembygdsforskarrörelserna ett decennium eller mer att säkra åt eftervärlden. Detta trots intensivt motstånd från Skatteverket och andra myndigheter utan intresse för historia och tradition.

Alla vägar bär till Vartofta-Åsaka. Har hembygdsföreningen, för det måste väl vara den, satt upp sådana här skyltar vid alla infarter till sin socken? Det verkar faktiskt så. Av pura nyfikenhet gjorde jag mig besväret att uppsöka ytterligare två skyltar, uppsatta vid andra in/utfarter, och det finns säkert fler.

Vilket strålande initiativ!

Det är gott och väl att folkbokföringen om några år åter kommer att observera våra gamla socknar, nu omdöpta till "distrikt", men hur bevarar man kunskapen om socknarna i de breda folklagren? Jo, givetvis med sådana här trevliga skyltar! Gack åstad alla ni släkt- och hembygdsföreningar, samhällsföreningar, politiker och enskilda och se till att skylta upp hela Sverige på detta föredömliga sätt!

b2ap3_thumbnail_Vlkommen-ter.jpg

Sedan slutet av 1880-talet tillbringar min familj sommaren på en ö i Stockholms skärgård. Det var min morfars far som, hemkommen från 25 framgångsrika år i Ryssland, vistades några säsonger på pensionat här på ön och som därefter lät bygga sig en sommarvilla, som han kallade Talludden. Huset med sina nio rum, punschveranda,  jordkällare, snickarbod och mangelbod samt utedass (tvåhåls) hade vi sedan i 80 år. Tyvärr byggde ”farfar” på ofri grund, vilket medförde att vi så småningom blev vräkta, varvid den underbara villan med sin snickarglädje och sitt koppartak tvångsinlöstes för den facila summan 29.500 kronor.

Efter 25 år av somrig husvilla, lyckades det oss dock för ca 15 år sedan att återskapa åtminstone en del av vårt paradis. Morfars far hade nämligen också köpt några hektar ängar, berg och skog på samma ö och efter sju sorger och sju gånger sjuttio bedrövelser, fick vi till sist det efterlängtade bygglovet. Tillbaka på ön njuter vi nu av den säregna skärgårdsnaturen, havet, skogen och ängarna, och känner oss på något sätt återbördade. Exilen är över!

Helt accepterad blir man emellertid aldrig såsom varande ”utböling” i skärgården. Det hjälper inte att släkten har varit här sedan 1880-talet och faktiskt äger mark alltsedan dess. Vi härstammar ju inte från släkterna Österman eller Westerman, och det är en oändlig rangskillnad mellan dessa och oss utsocknes, en rågång som inte ens den lekfulla dragkampen mellan bybor och baddjävlar på midsommarafton förmår överbrygga.

Ändå är denna kvardröjande uppsortering av människor på våra attraktiva semesterorter ett intet mot den högst verkliga och potentiellt farliga segregation vi upplever i våra städer och samhällen i dag, med ”etniska svenskar” i sina kvarter och stadsdelar, ”utrikesfödda” i sina. Denna utveckling är förmodligen inte planerad, men man har inte heller försökt motverka den. Och framför allt har man inte brytt sig om att studera och lära av historien. Eller litteraturen. Kan politiker och samhällsplanerare av idag sin Wilhelm Moberg, sin Moa Martinsson och sin Astrid Lindgren? Eyvind Johnson? Sara Lidman? Charles Dickens? Förmodligen inte!

Som släktforskare kan vi knappast undgå att komma i kontakt med det gamla klassamhället med överklass, medelklass och underklass – ”fint folk” och ”enkla människor” både i städerna och på landsbygden. Vi lär oss förstå skillnaden mellan självägande bönder, torpare och statare, mellan fabriksägare, bokhållare, arbetare och daglönare, mellan adelsfröknar, mamseller, dejor och pigor. Vi noterar hur klassgränserna så småningom bleknar bort och hur välstånd och någon sorts jämställdhet börjar spira. Hur murarna människor emellan rivs för att sedan återuppstå i ny oönskad skepnad, där etniskt ursprung, snarare än duglighet och flit, avgör var du bor och hur du har det.

Ungefär som i skärgården …

Bilden:

Villa Talludden färdig! Bilden från 1894 visar det ståtliga skärgårdhuset i all sin glans och den stolte byggherren, Bror Johan Sandgren (1829-1917) sitter på andra våningens balkong och beundrar utsikten tillsammans med dottern Emma (1867-1944). Nere på marken står yngste sonen Ernst Ludvig Sandgren (1882-1950). Familjen har nyligen återvänt från ett kvartssekel i Ryssland.

För ett par år sedan blev jag inbjuden till en stor släktträff i södra Småland. Det var ättlingarna till min farmors bror som samlades, och di var många! Min gammelmorbror och hans gumma hade minst 14 barn, 29 barnbarn och en förfärlig massa barnbarns barn och barnbarns barnbarn ... Med ingifta blev vi faktiskt omkring 100 personer, som jag då givetvis hade dokumenterat i en liten släktutredning som delades ut till alla intresserade. Jag höll också ett litet föredrag med ljusbilder (läs PowerPoint) där jag berättade släktens historia bakåt och framåt i tiden och i sidled. 

Artig som man är (och nyfiken) gick jag givetvis runt och hälsade på alla deltagarna, mina sysslingar och pysslingar, fars kusiner och alla andra. En person kunde jag dock inte riktigt placera in i släktträdet, en man i sina bästa år (född samma år som jag själv) - vi kan kalla honom Nils Karlsson - men ändå presenterade han sig som min syssling. "Det tror jag väl aldrig" sa jag överlägset, "jag har som du förstår järnkoll på mina sysslingar".

Det hade jag inte. Det visade sig att min något överproduktive gammelmorbror inte nöjt sig med de 14 barn han fått tillsammans med sin hustru, utan också prasslat med åtminstone en grannfru, som vi kan kalla Ester. Resultatet blev en dotter, som först på mycket gamla dagar fick klart för sig hur det hängde ihop. Alla andra visste förstås hur det stod till, men den stackars flickan fick aldrig veta något. Här kan man verkligen tala om "Fara för fel far", som min bloggande kollega häromdagen uttryckte saken.

Esters man hade rest till Amerika och lämnat henne med tre små barn och ett torpställe, som hon på bästa sätt försökte sköta. Men riktigt alla sysslor på gården klara hon inte av, ens med hjälp av den äldste sonen som verkligen inte var så gammal men som slet så mycket han orkade. I detta läge tillkallades min gammelmorbror och han ställde upp med traktor och med plog och harv. Betalningen tog han så att säga ut in natura: ergo lilla Marianne ... 

En dag, när Ester sitter med lilla Marianne i knät, knackar det på dörren och in stiger den utvandrade mannen, som inte har hörts av på åratal. Han har kommit hem igen, klivit av tåget och genast kommit i samspråk med gamla bekanta, som med förtjusning kunde meddela honom att "Ester sitter därhemma på torpet med en ny barnunge, och hur har nu detta gått till...hehehe!" Mannen tittar som förstelnad på lilla Marianne och den förskräckta hustrun och säger sedan; "Ja du Ester, jag har väl inte varit Guds bästa barn i Amerika heller..."  Äktenskapet är räddat, mannen är återbördad, ett försoningsbarn föds efter några år, och man bestämmer sig för att aldrig berätta för Marianne att pappa inte är pappa.

Där står jag, och kan bara säga "Det var som attan". Jag har fått en ny syssling:

Nils Karlsson Syssling!

”It is Mam, like in Ham, not Mom like in Farm” säger butlern i filmen The Queen när han instruerar den nye premiärministern, Tony Blair, inför hans första möte med Drottning Elizabeth II. Och sådan är etiketten i England. Om och när man skulle råka träffa på drottningen, säger man ”Your Majesty” en eller ett par gånger, därefter ”Mam”. Och så har vi ju det behändiga lilla pronomenet ”you” som undanröjer alla bekymmer i meningsbyggnaden.

Träffar man Prinsen av Wales, säger man på enahanda sätt: ”Your Royal Highness” en gång och sedan ”Sir”.

Kommer man så till Tyskland, landet som av en del elaka tungor sägs bestå av ”en samling titelsjuka fartdårar”, är det inte heller där några större problem med titulaturen. I Tyskland förutsätts man vara ni (Sie) med varandra, även med grannar och arbetskamrater, och skulle man ställas inför en kung eller drottning, tilltalar man dem ”Majestät” och niar sedan glatt på. Svårare är det med Prinsar och Prinsessor, där det ibland kan handla om ”Königliche Hoheit” (Ers Kungliga Höghet), ibland om ”Hoheit” (Ers Höghet) och åter ibland om ”Durchlaucht” (Ers Genomlysthet) eller ”Erlaucht” (Ers Upplysthet). Där gäller det att hålla tungan rätt i mun och Almanach de Gotha nära till hands…

Samma sak i Frankrike, där det gängse tilltalet är ”Vous” och där kungligheter adresseras ”Majesté” och ”Altesse Royale”.

Gemensamt för dessa språk och några till är att man skiljer på tilltal och pronomen. Tilltalet skall vara respektfullt medan pronomen följer gängse umgängesregler i landet i fråga. Så icke i de nordiska länderna, enkannerligen i Sverige, där vi av en rad egendomliga skäl har hamnat i en tradition där vi INTE får använda ordklassen pronomen i umgänget med kungligheter.

Pronomen är en fundamental del av varje språk, givetvis även det svenska, och att försöka prata utan att få säga vare sig NI eller DU innebär för den ovane ett närmast oöverstigligt hinder. I sin iver att omkonstruera meningarna så att man slipper använda dessa förargliga små ord vecklar man snart in sig i verbala återvändsgränder, alternativt blir stum som en fisk. Man kan säga att förbudet mot pronomen aktivt hämmar ett naturligt samtal mellan monarken och hans undersåtar, och mellan drottningen/kronprinsessan och alla de människor de dagligen möter runt om i vårt avlånga land.

Förr var de enda korrekta begreppen ”Eders Majestät” och ”Eders Kungliga Höghet” och dessa skulle då användas både som tilltal och som ersättning för pronomen. En undersåte förväntades säga ungefär så här:

Välkommen, Eders Majestät! Om det passar Eders Majestät kanske Eders Majestät skulle vilja prova Eders Majestäts nya amiralsuniform?

Låter det som en fars?

Ja, kanske, men det är inte mer än 40 år sedan statsminister Olof Palme högtidstalade på detta krystade sätt till Konung Gustav VI Adolf på dennes 90-årsdag:

All den kärlek och respekt som idag kommer Eders Majestät till del, har Eders Majestät vunnit tack vare Eders Majestäts egen varma personlighet.

Vår nuvarande monark, Konung Carl XVI Gustaf, har i viss mån moderniserat detta språkbruk, genom att medge att orden ”Kungen”  och ”Drottningen” får användas som ersättning eller omväxling till ”Ers Majestät”. Däremot är det fortfarande inte comme-il-faut att använda vare sig ni eller du.

Detta är en ytterst olycklig policy från hovets sida. Att använda ordet ”Kungen” under samtalets gång är fortfarande att våldföra sig på det svenska språket. Vi talar inte längre i 3:e person. Det sista ord som försvunnit ur denna genre är förmodligen ”Doktorn” som äldre människor fortfarande någon gång kan kläcka ur sig i stället för det normala ”du”. Sedan den spontana du-reformen på 1970-talet duar vi i praktiken alla människor i vårt land, inklusive statsministrar, ärkebiskopar och 100-åriga grevinnor. Allt annat är uteslutet. För att inte tala om ensidig titelbortläggning – en styggelse som svenska folket inte accepterat sedan statartiden.

Men hur är det då med ”ni”?

Skulle inte detta lilla ord kunna vara en behändig kompromiss i umgänget med den kungliga familjen? Njaee, egentligen inte.

”Ni” är en konstruktion, en sorts inlån från Tyskland, en gång i tiden ivrigt påhejat av Drottning Victoria, vår nuvarande kungs farfars mor. Det svenska ursprungsordet är faktiskt ”i” – som i kombination med ett verb, t.ex. ”haven i” har halkat över till att bli ”har ni” – där både i och ni således är plural och ingenting annat. Det händer idag att yngre människor, mestadels i restauranger och butiker, niar sina gäster och kunder i ett missriktat försök att verka respektfulla och ödmjuka. Förmodligen följer de då en policy påbjuden av en företagsledning, som varit för mycket i USA, där man på detta falska sätt ”kryper” inför sina kunder med en myckenhet ”Sir” och ”Mam”. Allt lika onaturligt som onödigt. Själv känner jag mig närmast kränkt de gånger jag blir niad av fjuniga unga män eller fjäskiga unga flickor i butikerna. ”Ser jag verkligen så gammal ut?”, tänker jag varje gång det händer.

Nej, låt ”ni” få förbli ett pronomen i plural och låt oss återgå till det enda riktigt svenska pronomenet för tilltal människor emellan; DU!

Men du kan väl inte mena att vi skall dua Kungen och Drottningen och Kronprinsessan?, säger ni kanske.

Jo, det menar jag faktiskt.

Låt oss avdramatisera umgänget och samtalet med den kungliga familjen, så till vida att vi återinför ”Ers Majestät” och ”Ers Kungliga Höghet” vid tilltal och vid lämpliga tillfällen under samtalets gång, men att vi i övrigt tillåts använda det utmärkta pronomen som heter DU! Först då blir samtalet naturligt och fritt och på korrekt svenska, och ingen behöver vara nervös för att man skall försäga sig (vilket man givetvis gör förr eller senare).

Ers Majestät!

Vad tycker du om detta förslag?

Vore inte en sådan reform en rimlig anpassning till ett Sverige ”i tiden”? 

Den kanske rent av vore ”på tiden”?

AP Photo, Jonas Ekströmer

I fredags brakade nyheten ned om den kungliga förlovningen mellan Prins Carl Philip och Sofia Hellqvist. Helt oväntad var den väl inte eftersom paret har haft sällskap i nästan fem år och länge bott ihop. För en ”kunglig genealog” innebar den emellertid en stunds intensivt arbete. Det gäller ju att hålla mitt Magnum Opus, boken BERNADOTTEÄTTLINGAR, rykande aktuell och up-to-date. Alltså: In i relevanta register och kyrkoböcker och rota fram lite förfäder åt den blivande prinsessan! 

Sofias mamma är född i Älvdalen i Dalarna och där tycks lejonparten av hennes härstamning också ligga. Eftersom det finns en släktforskare som har järnkoll på just Älvdalen, jag tänker på kollegan Roland Skoglund, är det väl ingen idé att lägga ned en massa tid på att forska där. Han kan förmodligen med ett par knapptryck på sin dator få fram hela släktkretsen på några sekunder. Bättre då att kasta sig över faderslinjen, släkten Hellqvist. 

Sofias farfar visar sig vara född i Limhamn utanför Malmö, men någon skånsk släkt handlar det inte om. Redan i nästa generation befinner vi oss i Norrköping där farfars far var handelsresande och farfars farfar tullvaktmästare, Anders Fredrik Hellqvist (1850-1927). ”En tullvaktmästare var en tullbetjänt av lägsta grad, vanligtvis med bevakningstjänst, ibland med kontorstjänst. Titeln vaktmästare var i bruk från omkring 1700 till 1922 då den ersattes av tillsyningsman.” (Källa: En studie om tullyrkestitlar förr och "i tiden" av Olof Monthan, Tullmusei vänner:III 1980, stencil). Anders Fredrik var född i Norrköping/Hedvig där en titt i födelseboken producerar uppgiften att fadern var fabriksarbetaren Anders Nilsson och modern Anna Maria Persdotter. 

Hmmm… Så synd! Säger kräsen släktforskare. Missförstå mig rätt, det är inget fel med patronymikon-släkter, men ack så roligt det är när man kan följa ett släktnamn flera hundra år bakåt i tiden. Men här var det alltså slut. Anders Fredrik Andersson var tydligen den som först upptog släktnamnet Hellqvist. 

Or so I thought… 

Går man vidare på Anders Fredrik Hellqvists mor, Anna Maria Persdotter (1823-1904) så upptäcker man att hennes far var Livgrenadjären Petter HÄLL (1793-1852) – ibland stavat HELL – från Hällebyle i Gistads socken. Aha! säger den erfarne släktforskaren, här har vi det! Och mycket riktigt, av Petter Hälls alla barn, var det åtminstone ett, Johan Fredrik (1833-1916), som upptog namnet Hellqvist. Och sedan upptog systersonen Anders Fredrik så småningom också detta nybildade släktnamn. 

Var var då Livgrenadjären Petter Häll född? Jo, i SVINSTAD socken, sydost om Linköping. En socken som dock år 1804 bytte namn till BANKEKIND. Varför då? Tja, vem vill bo i Svinstad? 

Svinaherdar?

b2ap3_thumbnail_Sinaherden.JPG

b2ap3_thumbnail_Sofia-Hellqvist_20140630-054126_1.JPG

Den blivande hertiginnan av Värmland - fast mera från Östergötland och Dalarna.

Prinsen och hans 

Finns det något tråkigare än att "blada" sig igenom hundratals eller kanske rent av tusentals husförhörslängdssidor på jakt efter en försvunnen person eller familj? Hav tröst, det finns hjälp att få!

För 10 år sedan lyckades Sveriges Släktforskarförbund få med Svenska Emigrantinstitutet i Växjö på ett samarbetsprojekt med syfte att tillgängliggöra över en miljon poster i projektet Emibas via CD. Skivan kom året därpå och blev genast mycket populär för alla med intresse för emigranter och emigrantforskning. Uppgifterna var ju hämtade direkt ur de svenska husförhörslängderna och utflyttningslängderna, och gav fyllig information om varje emigrant, fullständigt namn, födelsetid och födelseort, yrke, civilstånd, familjemedlemmar som utvandrade samtidigt, utflyttningsförsamling inklusive gårdsnamn och sida i husförhörslängden, destination och mycket annat. För Svensk-Amerikaner, som söker sina rötter i Sverige, kan Emibas sägas vara det ultimata redskapet - en autostrada rakt in i det svenska kyrkoboksmaterialet - men även för svenska släktforskare är den ytterst användbar, inte bara för den som söker uppgifter om emigranter ...

EMIBAS innehåller nämligen en funktion, som helt oförmodat gör den till ett "baklängesregister" till svenska husförhörslängder. Genom att använda sig av den smarta söklistan under "Utvandringsort" - välja rätt församlingsnamn och sedan dubbelklicka, får man fram en sorts geografiskt register över hela socknen, d.v.s. över alla de gårdar, byar och torp från vilka någon har emigrerat. Eftersom nästan alla poster är försedda med en sidhänvisning ur respektive husförhörslängd kan man ur träffsidan leta sig fram till emigranter från den tidperiod man är intresserad och få en exakt sida där t.ex. Backgården, Ridala eller Gunnestorp är att söka.

Denna funktion är naturligtvis extra värdefull i sådana längder där det saknas geografiska register, eller där dessa är för rudimentära eller svårlästa. Det kan också vara så, att geografiska register har tillkommit långt efter det att volymen i fråga filmats (t.ex. hos Genline/Ancestry och SVAR) vilket givetvis inte påverkar de aktörer som fotograferat på senare tid (t.ex. Arkiv Digital).

Personligen har jag haft extra stor nytta av den geografiska sökmöjligheten hos EMIBAS när det gäller stora församling, t.ex. städer, där det visserligen brukar vara möjligt att söka bland de numrerade kvarteren, men är särdeles besvärligt att hitta stadsägor och småställen i stadens utkant.

Tyvärr går det inte längre att inhandla den förnämliga EMIBAS-databasen på CD. Numera finns materialet endast tillgängligt via EmiWeb mot årsabonnemang. Sökfunktionen där är också bra, men långt ifrån så förnämlig som på förbundets CD-version. Bl.a. saknas söklistorna, och därmed faller de geografiska möjligheterna.

Jag är en stor vän av databaser på CD!

b2ap3_thumbnail_Emibas-2.JPG

Sökmenyn på CD-versionen av EMIBAS. Klicka på den högra knappen (söklistan) vid "Utvandringsort"

b2ap3_thumbnail_Emibas-1.JPG

När man har klickat på församlingsnamnet får man upp en lista på alla de gårdar, kvarter och torp i Hjo stadsförsamling varifrån någon emigrerat. En dubbelklick på något av dessa namn ger en träfflista där varje emigrant från detta ställe finns med, tillsammans med sidhänvisning in i rätt husförhörslängd.

b2ap3_thumbnail_Emibas-4.JPG

Så här ser EMIBAS ut på Emiweb. Bra sökbarhet även här, men långt ifrån CD-versionens suveräna möjligheter.

Till vår stora släktträff i Skånings-Åsaka i lördags - Carl & Lena Bergströms ättlingar hette den - kom ett 80-tal släktingar, däribland Inger, 92, från Göteborg. Hon är det sista barnbarnet till Carl och Lena och fick naturligtvis äran att nedlägga blommor (plockade på ängen bakom hemgården) på familjegraven på Skånings-Åsaka kyrkogård. Nu kommer vi till rekordförsöket.... Inger är alltså född 1922, hennes farfar och farmor 1826 och 1828. Det är rätt många faktorer som måste samarbeta för att få till ett sådant generationsgap, men unikt är det inte. USA:s 10 president, John Tyler (1790-1862) var som sagt född på 1700-talet. Vid 63 års ålder blev han far till Lyon Gardiner Tyler (1853-1935) som var 71 respektive 75, när han i sin tur blev far till Lyon Gardiner Tyler Jr 1924 och Harrison Ruffin Tyler 1929. Båda dessa män lever fortfarande, och har alltså en farfar som är född 1790, året efter franska revolutionens utbrott och långt innan Napoleon kom till makten. Här hemma i Sverige regerade Gustav III fortfarande och vi låg i krig med Ryssland ... Tanken svindlar!

På Anbytarforum förekommer av och till sådana här "tävlingar" av typen "flest barn", "yngste pappan", "största åldersskillnaden mellan helsyskon" o.s.v. I Carls och Lena Bergströms fall var det 25 år mellan deras äldsta och yngsta barn och Lena var 48 när lille Bertil föddes.

Carl sysslade på fritiden bl.a. med orgelbyggeri och lär ha byggt en s.k. blåsbälgsorgel till vart och ett av sina nio överlevande barn. Minst två av dessa 1800-talsorglar finns fortfarande bevarade, varav en står i Skånings-Åsaka kyrka, där vi i lördags avslutade släktträffen med en musikandakt. Jag fick äran att försöka traktera den gamla tramporgeln och, även om det kom mer oljud än ljud ur den, var det det möjligt att låta den ackompanjera oss i andra versen av släktträffspsalmen framför andra; Härlig är jorden: Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. 

En av Carls och Lenas ättlingar är medlem i den berömda sånggruppen TIMOTEJ, som fick avsluta släktträffen med sina härliga sånger; bl a Kom, kom, kom, som ju var Sveriges bidrag i Schlagerfestivalen 2012.

Och släktboken blev klar, under över alla under!

b2ap3_thumbnail_Vid-graven.jpg

Inger, 92, vid farfars och farmors grav den 14/6 2014

b2ap3_thumbnail_Framsidan_20140616-062526_1.jpg

Endast en släktforskare förstår hur mycket tid och hur mycken möda (och kärlek) som behövs för att sammanställa en släktbok ...

 Här ett par sidor ur boken. I de efterföljande generationerna använder jag ett numreringssystem med siffror och bokstäver; 1, 2 , 3 - A, B C - a, b, c - aa, bb, cc  o.s.v.

b2ap3_thumbnail_Bergstrm-sid-4-5-1.jpgb2ap3_thumbnail_Bergstrm-sid-4-5-2.jpg

På lördag anordnar jag en stor släktträff i närheten av Skara här i Västergötland. Av 200 inbjudna är det drygt 80 som kommer. Ibland kan man kanske fundera över varför inte så gott som alla försöker närvara - det är ju en fullkomligt unik händelse, som väl aldrig återkommer. Men alla förstår uppenbarligen inte varför man bör prioritera en släktträff framför en fotbollsmatch eller en tur till Ullared ... Vi som kommer till släktträffen gläder oss emellertid. Det skall blir roligt att träffa kusiner och sysslingar och programmet är innehållsrikt och omväxlande. Som det skall vara. Till denna träff har jag också lovat att ha en liten släktbok färdig för utdelning. Den blev klar kl. 13.55 idag. Tryckeriet hade satt kl. 14.00 som absolut sista tidpunkt när det ännu skulle vara möjligt att producera boken i tid för träffen på lördag. Fem minuters marginal! Inte illa för att vara jag ...

Varför blir det alltid så här? Varför kan man inte planera bättre, börja tidigare och lägga upp en plan för arbetet? Min enda ursäkt är att jag är Vädur, och vi sägs vara idérika och kreativa, men omger oss med kaos.

215 bilder, nya och gamla, har jag lyckats slita ihop. Skannern har gått varm, liksom telefonen för att få in de där allra sista kompletteringarna och de viktiga fotografier, som behövs för att fylla upp tomrummen på sidorna. Som layoutare lider jag definitivt av "horror vacui" - skräcken över fria ytor. All tillgänglig plats måste fyllas!

Layouten sköter jag i det utmärkta programmet Indesign i kombination med Photoshop. Jag behärskar kanske en 50-del av alla möjligheter i dessa otroligt användbara program, men det räcker i allmänhet för mina behov. I Indesign upplever man verkligen att man har kontroll, att det är jag som bestämmer var bilden skall stå, inte programmet. Och inte hoppar saker runt som i Word eller i några av de billiga layoutprogrammen. 

Och snyggt blir det! En produktiv släktforskare behöver inte bara veta hur han hittar sina uppgifter, han måste också klara av att presentera dem på ett estetiskt och tilltalande sätt. Lite nybörjarkurser i detta väsentliga ämne kunde kanske vara något för Förbundet att bita i?

b2ap3_thumbnail_Framsidan.jpg

Så var det dags igen …

Om ett par veckor samlas ett 80-tal av mina släktingar i en bygdegård här i Västergötland för att umgås, bekanta sig med varandra, lyssna på föredrag och berättelser om släktens historia, se på gamla bilder, besöka släktgårdar och kyrkor samt äta gott och uppleva någon form av gemenskap. Organisatör och kreatör av dessa träffar är, Gud hjälpe, jag själv och jag brukar orka med ungefär en sådan här storsatsning per år. 

SLÄKTTRÄFFEN kan sägas vara ett naturligt resultat, en logisk final, efter åratal av mödosam släktforskning. Nog måste det väl finnas andra än jag själv som är intresserade av allt mitt spännande material, som vill titta på alla de bilder jag har letat fram, skannat och bearbetat och som vill bläddra i släktutredningen? Och det gör det! Många känner sig faktiskt kallade och infinner sig snällt. Men inte alla! Trots att händelsen – släktträffen – för det mesta är en fullkomligt unik tillställning, är det många som uteblir, särskilt bland de yngre, som inte förstår vad de går miste om.

Vad bör då en bra släktträff ha för ingredienser? 

Bra lokal Gärna en hembygdsgård eller ett församlingshem med anknytning till släktens historia. Den bör ligga nära släktens eller släktgrenens ursprungsort eller ”högkvarter” så att man med lätthet kan ta sig dit för att på ort och ställe få uppleva historiens vingslag. 

Trivsam värd En person som tar emot alla gäster och får dem att känna sig värdefulla och välkomna. Som fungerar som konferencier och med humor och varsam hand driver handlingen framåt. 

God mat Det behöver inte vara kallskuret och potatissallad – men planera gärna någon form av buffé, eftersom promenaden till och från buffébordet skapar ett trivsamt avbrott i sittandet, medför spontana samtal och befordrar förbrödringen och försystringen.  Använd catering i all sin dar – samt ta hjälp av frivilliga släktingar eller utomstående med dukning och annat praktiskt. Du själv har nog med att hålla tillställningen flytande …

Fascinerande föreläsare Någon som på ett trevligt och underhållande sätt kan berätta släktens historia, kanske visa ett bildspel eller leda en presentationsrunda. Var självkritisk. Det kanske inte är du själv som skall ta på dig alla sådana uppgifter. Det finns kanske spirituella toastmasters bland släktingarna som hjälpa till. Det hela får inte bli torrt och tråkigt. Gästerna får inte somna!

Spontan utställning  Be släktingarna att ta med sig gamla kort, brev och föremål med släktanknytning. Ordna en liten utställningsvrå, med väggyta, bord eller skärmar, för ändamålet och se till att alla deltagarna besöker den.

Väl förberedd utflykt Om du planerar att dra runt med släktingarna till gamla gårdar, kyrkor, gravar eller andra sevärdheter, se då till att ha gjort din hemläxa. Åk dit i förväg och sondera terrängen. Bekanta dig med eventuella nyckelpersoner, vaktmästare, folk som kan berätta något. Spana efter lämpliga stopp, parkeringsplatser, toaletter o.s.v. När det väl är dags skall allt löpa smidigt och problemfritt.

Reklam Se till att alla tilltänkta gäster nås av inbjudan – och det i riktigt god tid. Använd gärna olika och parallella metoder; brev, epost, hemsida, Facebook, personliga telefonsamtal o.s.v. Påminn gärna. Och när släktingarna hör av sig med sina anmälningar; bekräfta att du har mottagit dem och hälsa dem varmt välkomna!

Betalning Tag alltid med uppgifter om kostnader för dagen i inbjudan, med plusgiro/bankgironummer för inbetalning i förväg. På själva släktträffen vill du inte sitta som bankir, växla pengar och kryssa av på listor. Om detta ändå måste göras, se till att delegera uppgiften åt någon annan. Din uppgift är att mingla och vara trevlig samt att se till att allt fungerar som det skall.

All inclusive Se till att alla kostnader finns med i den prislapp du har annonserat; lokal, mat, eventuella inträden, släktutredningen o.s.v.

Underhållning Om det finns talang i släkten, och det gör det säkert, utnyttja den! Låt eventuella sångare sjunga, antingen vid kaffet eller under det eventuella kyrkobesöket. Låt eventuella amatörkonstnärer ställa ut sina mästerverk i lokalen. Låt eventuella författare/kåsörer läsa upp något alster eller berätta några släktanekdoter.

Mingel  Börja varje släktträff med flexibel ankomsttid och trivsamt mingel, kanske med kaffe och bulle i bakgrunden. Många har kanske rest långt och behöver en styrketår. Fortsätt med en presentation av samtliga närvarande, föredraget/bildvisningen och först därefter maten. Se till att deltagarna inte fastnar vid ett bord, som på ett bröllop, hela tiden utan får tillfälle att prata och umgås med många under dagens lopp.

Redigerad släktutredning  Lägg lite extra krut på den släktutredning som deltagarna skall få i sin hand under dagens lopp. Det duger inte med direktutskrifter från Disgen eller Holger eller något annat program. Majoriteten av deltagarna förstår inte hur man skall läsa dem, och dessutom blir det kilovis med papper. Hellre då en förenklad utredning, där man klart ser de olika släktgrenarna och förstår hur det hänger ihop. Och så bilder, bilder, bilder!

Efter att följt dessa råd och efter att den bejublade släktträffen är över, är du förmodligen lycklig men utmattad. Glöm inte att det finns efterarbete att göra. Under dagen har det säkert framkommit att ett och annat i släktutredningen behöver korrigeras eller kompletteras. Olika släktingar har berättat sådant som du inte kände till tidigare – det måste fästas på papper eller skrivas in i tabellerna. Och så var det då fotografierna, som måste skannas och identifieras. Utnyttja den goda stämningen efter släktträffen till att besöka dem som kanske sitter inne med mer material, mer kunskaper och ännu fler bilder! Smid medan järnet är varmt!

Lycka till!

Inför Riksstämman i Karlstad motionerar StorStockholms Genealogiska förening (SSGF) om att det framgångsrika projektet NAMN ÅT DE DÖDA – d.v.s. registreringen av avlidna svenskar för Sveriges Släktforskarförbunds flaggskepp ”Sveriges Dödbok” – bör fortsätta även efter det att den tänka slutprodukten, version 6, färdigställts. Man föreslår att perioden 1860-1900 skulle kunna vara en lämplig portion för det fortsatta arbetet, och tror att många föreningar och enskilda med glädje skulle åta sig excerperingsarbetet. 

Tänk att det tror jag också! 

När jag en gång i tiden, jag tror att det var 2002, drog igång NAMN ÅT DE DÖDA, var källsituationen och tillgängligheten till de nödvändiga uppgifterna minst sagt besvärlig. Arkiv och pastorsexpeditioner krånglade och lade hinder i vägen för detta i grunden välsignade och nydanande experiment. Projektledningen och jag själv fick gnugga geniknölarna för att hitta framkomliga vägar, alternativa källor och fiffiga metoder för att ändå få fram den önskade informationen. Idag, och med den tänkta tidsperioden, finns det inga sådana problem. Alla original-dödböcker och eventuella kompletterande kyrkböcker finns digitalt tillgängliga på nätet, och det är i princip bara att sätta igång. Inga sekretessregler sätter käppar i hjulet och det borde inte vara omöjligt att utföra excerpering och inskrivning av uppgifter på en och samma skärm, ungefär så som Familysearch arbetar. 

Förbundsstyrelsen ställer sig emellertid avvaktande till förslaget. Man hänvisar till ett EU-projekt, som eventuellt skulle kunna samordnas med NÅDD. Ordet ”eventuellt” låter inte bra i mina öron. Det känns mera som ett ”inte” eller ett ”långt senare”. Ord som ”Här och nu” och ”Nu kör vi!” är betydligt mer stimulerande och upplyftande. Dessutom behöver det svenska släktforskarkollektivet ett megaprojekt att samlas omkring, och NAMN ÅT DE DÖDA är ju redan väl etablerat och beprövat. Förbundsstyrelsens motvilja mot framtida CD-skivor har jag också svårt att förlika mig med. Alternativet heter som bekant ”tidsbegränsade abonnemang på nätet” och det är inte riktigt det vi släktforskare i första hand söker. Vi vill äga våra databaser. Förfoga över dem. Ha dem städse tillgängliga! Visst, man kan väl tänka sig att distribuera dem via pinneminne eller en avgiftsbelagd nedtankning från nätet. Men vi vill som sagt äga dem! Dessutom föreställer jag mig att försäljningen av CD-skivor eller motsvarande ger bättre ekonomisk utdelning för förbundet, vilket i sin tur är nödvändigt för kommande projekt och produkter. 

Om jag nu instämmer så helhjärtat i denna motion, varför har jag då valt denna lätt impertinenta bloggrubrik? 

Jo, se, det var just SSGF som en gång i tiden var den främsta motståndaren mot NAMN ÅT DE DÖDA. Inte minst dess nuvarande ordförande, då styrelseledamot, Tord Påhlman, var en ivrig felfinnare och dödgrävare (Pardon the pun) inför projektet, som man på olika sätt försökte stoppa genom en rad inlägg i Släkthistoriskt Forum, i Anropet och på Anbytarforum. Motståndarna till förbundets djärva nytänkande inkallade dessutom ett grövre artilleri i form av Professor Anders Winroth. Denne hävdade med emfas att en komplettering och korrigering av den 2:a versionen av Sveriges Dödbok, den där miljoner för- och efternamn fattades, skulle innebära en kvalitetsförsämring och ett farligt gissande kring identifieringen av de namnlösa, samt lyfte ett varnande akademiskt finger kring hela konceptet NAMN ÅT DE DÖDA. Även projektledaren Carl Szabad var stark motståndare till NAMN ÅT DE DÖDA och menade att hela idén var meningslös eftersom vi genom frivilliga insatser som mest skulle kunna få in 5 eller möjligen 10% av uppgifterna. Carl har sedermera ändrat uppfattning och är numera en av de allra ivrigaste tillskyndarna av och medarbetarna, ja faktiskt på många sätt en förutsättning för att detta fantastiska projekt skulle lyckas.  

Undrar just om Tord Påhlman och SSGF så småningom inkommer med någon liten kvartspudel i ämnet?

Photo: ORF/eurovision.tv/participant/conchita-wurst

För en gångs skull tvingade jag mig igenom hela Eurovisionsfinalen i lördags. Jag brukar annars tröttna efter en fyra, fem nummer, men i år var det annorlunda. Dels var det ovanligt många bra låtar, dels var påhittet med flaggorna roligt och kreativt. Och så var det förstås ”Skäggiga damen” – dragartisten Conchita Wurst, alias Tom Neuwirth, 25, från Österrike. Det kan inte hjälpas att man sätter kaffet i vrångstrupen första gången man ser hen (hade lovat mig själv att aldrig använda detta FI-pronomen, but honey, if the shoe fits…) och höra hen sjunga. Men vilken artist, och vilken spännande sång! 

Man kan dock fundera på om det bara var låten och artisten som vann, eller om resultatet var ”politiskt” – en känga åt homofoberna i Ryssland, Vitryssland och Armenien, som protesterat mot Conchitas medverkan. Eller mot den förskräcklige Vladimir Vladimirovitj, för hans arroganta sovjetfasoner. Riktigt synd var det f.ö. om de två rara flickorna från Ryssland, som tyvärr blev utbuade. Detta som en politisk markering mot deras avskydde president. Vem kan efter Sotji och efter detta påstå att idrott och musik inte har något med politik att göra …?

En dragartist som vinnare av den oerhört prestigefyllda, rumsrena och populära Eurovision Song Contest – vem hade kunnat ana detta? För bara några år sedan hade själva tanken varit absurd. Men värderingarna och toleransen kring ämnen som homosexualitet, samkönade äktenskap, ”homo-adoptioner” och liknande, har under senare år förändrats enormt. Och vi släktforskare, som har att beskriva verkligheten, inte moralisera över den eller fördöma den, måste anpassa oss och gilla läget. (fast de polska mjölkerskorna behöver man kanske inte gilla...)

De släktforskningsprogram vi använder, Disgen, Holger, My Family och alla de andra, spottar och fräser om vi försöker gifta ihop två män eller två kvinnor, eller göra enkönade par till föräldrar. ”ERROR!” skriker de flesta program, om man inte på allra senaste tid har hunnit justera dem. ”Två män kan inte vara gifta med varandra”. Men det kan de ju faktiskt numera, i alla fall i många länder, däribland Sverige.

Stora bekymmer får den seriösa släktforskaren och källkritikern när han eller hon skall redovisa nya ”moderna” familjekonstellationer. För någon tid sedan skulle jag komplettera upp ett ättlingaverk, en utredning som alltså redovisar släktingar i nutid. Det visade sig att en av mina kvinnliga ”pysslingar” hade gift sig med en annan kvinna, och något år senare hade familjen utökats med trillingar. Jag ringde till Skatteverket för att få fram uppgifter om de tre barnen för mina släkttabeller. När jag frågade vem av kvinnorna som var mamma till dem blev svaret: Båda två.  Ja, jo, sa jag, men vem är det som har fött fram dem? Den uppgiften finns inte registrerad i folkbokföringen.

Framtida generationer kommer alltså inte att ha möjlighet att forska fram sina biologiska förfäder/förmödrar. Eftersom båda kvinnorna i en enkönad relation registreras som ”mamma” kan man alltså inte veta vem av dem som är biologisk mor till de gemensamma barnen, och faktiskt burit dem i sin kropp.

Vem som är far till sådana med moderna metoder tillkomna barn är det inte ens lönt att fundera över.

Fader okänd!

Foto: ORF

Den nye reportern satt och svettades över sin allra första egenhändigt hopknåpade artikel, som handlade om prognoserna kring årets höskörd i södra Sverige. Efter mycket filande kom han fram till följande uttömmande rubrik:

Arbetet med att skörda årets produktion av hö i Skåne har nu avslutats

Chefredaktören kastade ett öga på den långa rubriken, strök över den och kastade med van hand dit följande kortversion:

Skånehöet bärgat!

Tänk att samma sak kan sägas på så olika sätt och med så olika antal ord och bokstäver. Den långa versionen orkar ingen människa läsa, den korta är slagkraftig och omedelbar. 

Det är inte bara vi bloggare som borde ta till oss konsten att skriva kortfattat och kärnfullt. Rekommendationen gäller i högsta grad också alla myndigheter, som tuggar på med text, text och mer text, utan att egentligen få fram budskapet. För att inte tala om politikerna!!! I år är det valår, supervalår dessutom, och efter september kommer vi att vara slutkörda, uttröttade och nedbrutna i centrala nervsystemet av alla ord, ord, ord, som östs över oss. 

Det har länge fascinerat mig hur hopplöst svårbegripliga alla manualer och hjälpfunktioner till maskiner och apparater är. Detta gäller tyvärr också datorer och de flesta datorprogram. Man kan tycka att alla de begåvade tekniker, som har skapat dessa fantastiska hjälpmedel, också borde kunna förklara hur vi dödliga skall kunna använda dem på bästa möjliga sätt. Men det kan de som bekant inte ... Det är sällan man får så lite hjälp som när man trycker på HJÄLP-knappen. Instruktionerna, om man så småningom och mot förmodan kommer fram till dessa, börjar på något sätt alltid i fel ända. Vad man vill ha är en enkel lista där det står ungefär så här: 1/ Klicka här 2/ Välj detta alternativ 3/ Scrolla ned 4/ Tryck här - o.s.v. Men det man får är krumbuktiga skrivningar av typen; Efter att du har valt VÄLJ under fliken VISA går du till menyraden som du hittar under fliken NYTT i HITTA-menyn. Vem klarar av sådana instruktioner? Jag gör det inte!

Om nu inte teknikerna klarar av att skriva enkla och tydliga manualer, så borde en vis företagsledning i databranschen inse problemet, och raskt skaffa sig marknadsfördelar genom att anlita duktiga pedagoger, som kan uttrycka sig rent och klart och i logisk följd. Det programföretag som tar till sig konsten att förmedla instruktioner på ett vettigt sätt, kommer också snart att skörda massor av gott hö!

Databasjätten Ancestry.com (Ancestry.se) meddelar, att deras svenska födelseregister [Sweden, indexed birth records] har vuxit både framåt och bakåt i tiden och nu omfattar perioden 1860-1941, med över 10 miljoner poster. Detta borde vara en fröjdesam nyhet för alla oss släktforskare och registerälskare, men tyvärr finns det allt för mycket smolk i glädjebägaren för att man skall vara riktigt glad …

Detta megaregister innehåller nämligen så många fel, att man inte tror att det är sant. Det är feltolkningar, gissningar och slarvfel i så gott som varje post! En del namn är så till den milda grad förvanskade, att man börjar undra om Ancestry driver med hela det svenska släktforskarkollektivet. Sveriges Släktforskarförbunds flaggskepp, Sveriges dödbok, som i storlek kan jämföras med Ancestrys födelseregister, innehåller visserligen också en hel del felaktigheter, men inte till närmelsevis så många och så grova.

Varför är det då så många fel i Ancestrys register?`

Fel källa

Som källa för detta födelseregister har man valt Statistiska Centralbyråns avskrifter av de svenska födelseböckerna, d.v.s. ett sekundärmaterial, som dessutom ofta är utomordentligt svårläst, eftersom det utgår från suddiga mormonfilmer, som digitaliserats. Det är ofattbart att Ancestry inte bryr sig om att rådfråga någon sakkunnig släktforskare eller arkivperson, innan man sätter igång ett sådant här i grunden värdefullt jätteprojekt.

Fel excerpister

Ancestry använder billig arbetskraft, företrädesvis i Indien för sina registerprojekt. Man kan förstå de ekonomiska kalkylerna bakom detta, och givetvis handlar det om värdefulla arbetstillfällen för tusentals indier. Men hur lätt är det för en person, som inte behärskar det svenska språket, som inte har en aning om den svenska geografin, som inte är bekant med svenska namnseder eller yrkesbeteckningar att rätt tolka krumelurerna på skärmen? Skinnskatteberg? Öljehult? Tafvelås mosse, Örlijds Quarn, Hemmansbrukare? Missionsföreståndare? Förpantningsägare? Sissa? Henning? Axel? Svea?

Bristfällig (eller obefintlig) rättning

Dessa miljontals poster, som nu publicerats på nätet, kan inte rimligen ha korrekturlästs. I alla fall inte av vana och/eller svenska ögon. Många fel är så uppenbara och så lätträttade att vilken korrekturläsare som helst annars skulle ha reagerat. Det förefaller som om excerpisterna har haft tillgång till ”förslagslistor”, såväl när det gäller för- och efternamn, som  geografiska begrepp, och kunnat välja fritt när det inte själva har kunnat läsa så bra. Sådana ”lathundar” är naturligtvis livsfarliga och gör nog mer skada än nytta.

Dödskallemärkning?

Är då detta jätteregister totalt värdelöst och oanvändbart? Svaret på den frågan är nog ändå nej. Blotta mängden av information och sökbara begrepp gör att man som svensk släktforskare faktiskt kan ha stor nytta av det. Man får helt enkelt lära sig att söka på rätt sätt och med stor fantasi. Som en ingång till det riktiga kyrkoboksmaterialet är det svårslagbart och dessutom går det ända fram till 1941 vilket hjälper till att fylla en besvärlig lucka. På jakt efter ”försvunna” eller ”borttappade” själar är födelseregistret ett suveränt verktyg.

Man skulle önska att den svenska släktforskarrörelsen hade energi och sisu nog för att nu, när projektet Sveriges Dödbok äntligen har blivit klart, fortsätta med ett rättningsprojekt i samarbete med Ancestry.se, så att alla födda under perioden 1860-1941 får rätt namn, rätt föräldrar med rätta yrken och rätt hemvist. Men orkar vi detta?

Orkar vi gå från NAMN ÅT DE DÖDA till NAMN ÅT DE FÖDDA?

Så var det då dags igen för en ny säsong av den populära TV-serien VEM TROR DU ATT DU ÄR?

Igår spelade vi in ett nytt avsnitt med kändis X på plats Y. Vi är så hemlighetsfulla i det här programmet, men till sist kommer allt att uppenbaras ...

Inte mindre än 40 kända svenskar har hittills medverkat i serien, och nu blir det 12 program till. Sex av dem kommer att visas under hösten 2014 och de resterande sex under våren 2015. TV-ledningen har m.a.o. lagt en beställning på två säsonger, snarare än en i taget, vilket är mycket ovanligt och visar att man är nöjd med produkten och med tittarsiffrorna. 

Vad är det då som gör programmet så populärt, både här i Sverige och i alla andra länder som köpt "formatet"? Är det kändisarna som lockar, eller är det själva ämnet; SLÄKTFORSKNING? Eller kombinationen? Klart är, att utan kändisarna skulle vi aldrig få tillfälle att bjuda TV-publiken på allt det som vi nu får möjlighet att presentera; historia, kulturhistoria, kyrkohistoria, militär historia, social historia och mycket, mycket annat. En vanlig dokumentär om t.ex. gruvhantering i Bergslagen, eller båtsmän i Blekinge skulle knappast samla mer än några få tusen tittare. Tack vare det informella och småtrevliga formatet, och de kända huvudpersonerna, får vi i stället en miljonpublik och kan på så sätt smitta så många fler med släktforskningsbacillen ... 

Den lilla nackdelen med programmet är kanske att tittarna kan få för sig att släktforskning är lätt som en plätt. Det går ju så problemfritt och geschwindt i programmet. Böckerna är uppdukade och det ligger lappar vid precis rätt uppslag - och ja, vi får till och med titta i originalböckerna, vilket ju annars aldrig förekommer på arkiven idag. Visst, det hela är givetvis förberett och tillrättalagt, men för huvudpersonerna är allt nytt och spännande, och för TV-publiken skall arkivbesöken fungera som aptitretare.

Det skulle vara roligt om man från TV-ledningens sida kunde nappa på det engelska föredömet, nämligen att jämsides med själva programmet också sända en serie pedagogiska avsnitt där man verkligen visar hur det går till, en sorts pedagogisk handbok, som även kunde vara tillgänglig på nätet.

Vete katten om jag inte skall föreslå just detta ...

Bilden föreställer Lasse Åberg och undertecknad, den senare utspökad till caddie från 1920-talet, på golfbanan i Bålsta från säsong fem av VEM TROR DU ATT DU ÄR?

Svensk trupp på väg mot Ukraina …

Sedan läget i Ukraina skärpts ytterligare, har den svenska regeringen beslutat skicka militär förstärkning till den omtalade Gammalsvenskbyn i närheten av Cherson i södra Ukraina. Där bor mellan 150 och 200 etniska svenskar, ättlingar till de nära 1000 svenska bönder som den ryska kejsarinnan Catharina II år 1781 tvingade ifrån sina hem och ut på en årslång dödsmarsch, som effektivt dödade ¾ av de ofrivilliga emigranterna.

”Vi måste bevaka de etniska svenskarna intressen” säger ansvarig svensk minister ”och vi har folkrätten på vår sida”.

Nästa steg blir givetvis Åland, som orättvist togs ifrån oss 1809, och som borde ha återvänt till Sverige efter Finlands frigörelse från Ryssland 1917. 98% av Ålands röstberättigade ville detta, men det ville inte den internationella domstolen i Haag, som tilldömde Finland ögruppen. ”Självlart måste denna orättvisa rättas till, inte minst så att de etniska svenskarna på Åland kan få fortsätta att tala det rena svenska språket oanfäktade av Storfinska strävanden”.

Att St Barthelemy i Västindien med det snaraste måste återförenas med Sverige är egentligen en självklarhet. Visserligen sålde vi ön till fransoserna 1878, men den folkomröstning som föregick försäljningen var givetvis riggad.

Knivigare blir det kanske att återförena Sveriges tredje stad med moderlandet. Jag tänker på Chicago, där det år 1900 bodde fler svenskar än i Malmö. För att inte tala om den massiva koncentrationen av etniska svenskar i stater som Minnesota och Illinois.

Men vi har ju folkrätten på vår sida! 

[Bilden föreställer Gammalsvenskbyns stolta vapen}

Foto: Chris O'Neill

Den 20 februari föddes det en liten prinsessa i New York. Eller var det den 21 februari? Nedkomsten ägde ju rum så sent på kvällen att det hade hunnit bli nästa dag i Sverige. Det brukar vara det datum som råder i det land där händelsen äger rum, som räknas. Men här handlar det ju om en svensk prinsessa – borde det då inte vara svensk tid som gäller?

På fredagsmorgonen gick jag ut på Facebook och ordnade en liten ”tävling”. Vem kan gissa namn och titel på det nyfödda flickebarnet. Det kom förslag på Astrid, Christina, Désirée och mycket annat, och när det gällde landskap nämndes såväl Blekinge som Lappland och Uppland. Själv klämde jag till med LILIAN och GOTLAND. Med facit i hand var det en strålande gissning. Tösen fick ju heta LEONORE LILIAN MARIA och blev faktiskt hertiginna av just Gotland.

Hur kunde jag gissa så rätt? Förnamnet var kanske inte det svåraste, med tanke på kungafamiljens älskade ”Auntie” som ganska nyligen avlidit. Men landskapet? Jag resonerade så här: Vilket landskap kan vara passande för en prinsessa, som föds en bit bort från fosterlandet? Plötsligt hörde jag rösten från Mosebacke Monarki: ”Gud bevare Konungen och fastlandet”. Fastlandet, ja! Tänk om hon blir hertiginna av Öland? Det skulle väl passa rätt bra, eftersom Solliden tycks vara familjens särskilda retreat och mötesplats, och blir väl den plats där den nya prinsessan kommer att tillbringa sina somrar. Men Öland är ju redan så att säga upptaget av Kronprinsessan med Viktoriadagen och allt. Men GOTLAND då, där har vi det!

Gotland har haft en enda hertig, Oskar II’s andre son, Prins Oskar (1859-1953), som dock blev tvungen att avsäga sig både hertigdömet och sin plats i tronföljden när han 1888 gifte sig med Ebba Munk af Fulkila, som visserligen var adlig men inte kunglig. Trots avsägelsen titulerades paret fortsatt Prins Oskar och Prinsessan Ebba, med efternamnet Bernadotte. Deras barn, däribland den berömde Folke Bernadotte (1895-1948), han med de vita bussarna, som senare blev mördad när han på FN’s uppdrag befann sig i Jerusalem, fick emellertid inga titlar. Detta upprörde den bördsstolte Kung Oskar, som emellertid inte hade möjlighet att själv göra någonting åt det. Det kunde däremot hans svåger, storhertig Adolf av Luxemburg, som 1892 välvilligt ställde upp med en Luxemburgisk grevetitel för prinsparet, deras barn och  efterkommande. De blev grevar och grevinnor af Wisborg, ett litet underfundigt namnval med tanke på att Prins Oskar hade varit greve av Gotland, där slottsruinen heter just så. Barnen skulle m.a.o. heta t.ex. ”Folke, Greve af Wisborg”. Förlusten av själva efternamnet accepterades emellertid inte av ättlingarna, vilket rättades till genom att det officiella namnet kom att bli ”Folke Bernadotte, Greve af Wisborg”. Detta upplevdes emellertid som allt för uppstyltat, varför de allra flesta av ättlingarna numera skriver ihop namnet som greve/grevinna ”Bernadotte af Wisborg”.

Fyrtio år senare var det dags igen. Prins Lennart, Hertig av Småland (1909-2004), insisterade på att få gifta sig med sitt hjärtas utvalda, fröken Karin Nissvandt. Det fick han inte, och när han sedan ändå gjorde det (1932), strippades han på alla titlar, ”prerogativ” och apanage. Han fick heta Herr Lennart Bernadotte och inget annat. Den välvilliga tonen från 1888/1892 var som bortblåst, och lika illa gick det för prinsarna Sigvard, Hertig av Uppland (1907-2002) , och Carl Johan, Hertig av Dalarna (1916-2012), när de 1933 respektive 1946 hoppade av det kungliga tåget. Detta upplevdes som orättvist, särskilt av Sigvard, som tjatade på sin far tills han år 1951 såg till att, genom sin syssling, Storhertiginnan Charlotte av Luxemburg, låta utvidga den grevliga värdigheten från 1892 till att också omfattade dessa tre prinsar och deras familjer.

En som aldrig kom att omfattades av denna värdighet var Prins Carl Jr (1911-2003), Hertig av Östergötland och son till Prins Carl och Prinsessan Ingeborg. Hans giftermål 1937 med grevinnan Elsa von Rosen var väl så nära OK som man vid denna tid kunde komma, men för konsekvensens skull bestämdes det dock att man skulle behandla Prins Carl Jr på samma sätt som prinsarna Lennart och Sigvard. Carl hade emellertid turen att vara svåger till en regerande kung, Leopold III av Belgien, som raskt fixade fram en Belgisk prinstitel.

ådana här resonemang om titlar och börd kan idag förefalla helt främmande och obsoleta. Ändå är det en smula fängslande att, som en del av våra historiska kontinuitet, observera de gamla traditionerna.

b2ap3_thumbnail_SMALL-Front-cover.jpg

Lästips:  BERNADOTTEÄTTLINGAR – den kungliga uppslagsboken, av Ted Rosvall (2010)

PHOTO: AFP

Den offentliga avrättningen häromdagen på Zoo i Köpenhamn fyller en hel värld med avsky. Vad hade den stackars giraffpojken, frisk och nyfiken på livet, gjort för ont för att förtjäna detta grymma öde. Och hur kan en Zoo-ledning vara så makalöst okänslig att den inte förstår vilket rabalder denna "genetiskt betingade" åtgärd kan förorsaka?

Även om man inte skall jämföra djur med människor, och även om vi vet att miljoner djur inom köttindustrin får ett betydligt kortare och grymmare liv än Marius, kan det inte hjälpas att tankarna går till nazitidens systematiska utrotning av dem som ansågs vara en genetiskt belastning, judar, romer, homosexuella o.s.v. Man tänker också på "det tuktande snittet" - tvångssteriliseringen av tusentals olyckliga här i Sverige, en motbjudande skandal som vi först nu anar vidden av.

Varför, frågar sig alla, kunde inte Marius ha fått flytta till ett annat Zoo, på tryggt avstånd från rasbiologerna i Köpenhamn? Kunde han inte ha fått leva vidare i någon annan djurpark där hans friska gener inte krockade med andra giraffers? Och hur kunde man komma på den befängda idén att sköta avlivningen, obduktionen och kalaset hos lejonen inför publik, t.o.m. inför små barn? Klart är att jag själv aldrig mer kommer att sätta min fot på Köpenhamns Zoo och jag hoppas att jag inte blir ensam om denna bojkott ...

Inavel är naturligtvis ett prekärt ämne, som måste tas på största allvar. Eftersom jag i 50 år har studerat Europas furstehus och deras släktrelationer känner jag till faran och vet hur illa det kan gå. Samma sak i andra geografiska eller sociala isolat. För mycket kusingiften och andra relationer mellan allt för närbesläktade par ökar risken enormt för att avkomman skall drabbas av genetiskt betingade sjukdomar och svagheter. Detta känner vi till och det är därför det finns lagar och förordningar som skall förhindra sådana relationer.

Så mycket märkligare är det då, att vi tillåter anonyma spermie- och äggdonationer, där avkomman inte har en möjlighet att ta reda på sitt genetiska ursprung. Och även om vi på senare tid har skärpt bestämmelserna kan en svensk kvinna med sådana planer idag bara skutta över till Danmark (där har vi det landet igen) där donatorerna är fortsatt anonyma och kan yngla av sig hur många ättlingar som helst. Tänk om dessa halvsyskon en dag träffas och tycke uppstår? 

Det är tur att snillena på Köpenhamns Zoo inte har tillgång till Spermabankens register ...