Smitvägar

Smitvägar

Allt som oftast händer det att kommunerna, vägverket eller polisen stänger av gator och vägar, enkelriktar dem eller på annat sätt försvårar framkomligheten. Det är då de uppstår, smitvägarna, de improviserade men kreativa trafiklösningarna, där bilarna tar vägen över bakgårdar, in på cykelbanor eller genom parker och fabriksområden. De brukar inte bli särskilt långlivade, dessa små mini-revolter mot lag och ordning, snart nog slår kontrollsamhället till och vidtar de åtgärder som krävs för att stoppa utbrytningsförsöken. Ordnung muss sein ...!

Smitvägar, fysiska och mentala, förekommer också på en rad andra områden i det mänskliga livet; på jobbet, i skolan, i relationer o.s.v. Kanske handlar det om ett sätt att överleva. Om vi ska hinna och orka med vår allt mer hektiska tillvaro, gäller det att förenkla, att hitta effektiva genvägar, att rationalisera, sålla och gallra.

Även till släktforskarnas förhållandevis lugna tillvaro har smitvägarna på senare år hittat fram. De brukar kallas Publika stamtavlor [Public Family Trees], Släktträd, Geni, Geneanet, Disbyt o.s.v. och kan ofta vara till stor nytta för dem som har kört fast i sina forskningar. Gemensamt för dessa resurser är att det är användarna själva som står för innehållet, som laddar upp sina släktutredningar vid Gedcom-formatet eller knappar in dem. Företeelsen kan sägas vara altruistisk och generös. Du bjuder ju faktiskt på de forskningsresultat du med mycken möda och ibland stora kostnader har lyckats knåpa ihop. Men det finns en baktanke; du vill bli hittad! Du vill att andra släktforskare skall studera dina uppgifter, jämföra med sina egna, som kanske tillkommit ur en helt annan forskningsvinkel, och inse att ett informationsutbyte skulle kunna berika bådas resultat.

b2ap3_thumbnail_Anna-fara.jpgb2ap3_thumbnail_Anna-fara.jpg

 

Som ett komplement till de vanliga sökvägarna, via kyrkoböcker, mantalslängder, bouppteckningar o.s.v. kan dessa Släktträd på Nätet fungera alldeles utmärkt, inte minst som kontaktskapare, släktforskare emellan. Det är när du låter dem ersätta grundforskningen, när du aningslöst skriver av det ena publika släktträdet efter det andra, det är då Annan fara (se bilden) uppstår.  

När sedan databasjättarna, med namnlikheter och födelsedata som utgångspunkt, "matchar" din utredning mot andras och mot sina olika databaser och dokument, och börjar föreslå tänkbara släktingar, det är då "annan fara" övergår till att bli "livsfarligt läge". 

De publika släktträden genomgår ju ingen som helst kontroll innan de läggs ut på nätet. Ofta vet du inte ens vem som har lagt ut dem - de bara finns där - och hur ska du kunna veta om den som en gång forskade fram uppgifterna visste vad han eller hon gjorde. 

Det senaste diket heter DNA, d.v.s. de släktträd, som deltagarna lägger ut som en del av konceptet. Akta dej för kitt, sa Glas-Kalle! Visst är det roligt och stimulerande att jämföra andras DNA-antavlor med din egen, men ack, ack, ack, så farligt. Här tillkommer ju förutsättningen att du faktiskt är släkt med dessa DNA-matchningar på något sätt - alltså blir du än mer benägen att lita på uppgifter, som kan vara hur skakiga som helst.

Publika släktträd måste hanteras med försiktighet och klokskap. Det är helt OK att surfa runt bland alla de spännande släktutredningar och antavlor, som lagts ut på nätet och ta till sig eventuella nya data och ledtrådar. Men du måste (MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE!!!) kontrollera varje uppgift, som du tänker tillföra dina egna utredningar, mot respektive kyrkobok eller vad det nu är för källa. Annars blir din egen utredning lika osäker och opålitlig som så många av dem du hittar på nätet.

b2ap3_thumbnail_kameler2.jpgb2ap3_thumbnail_kameler2.jpg

Fortsätt läs mer
5508 Träffar
0 Kommentarer

Sändningsuppehåll

Sändningsuppehåll

Kära bloggläsare!

Idag, måndag, är det deadline för Släktforskarnas Årsbok 2017 och undertecknad, såsom redaktör för sagda publikation, känner sig svårt stressad.

Ingen blogg idag m.a.o.

Återkommer nästa måndag!

Många hälsningar

TED

 

Fortsätt läs mer
2575 Träffar
0 Kommentarer

Missat jubileum

Missat jubileum

Igår var det Valborgsmässoafton, och i likhet med miljoner andra svenskar sökte jag mig ut i den ljuvliga kvällen för att fira vårens ankomst. För att trots allt få vara en del av Vintern rasat ut bland våra fjällar, Sköna Maj och Västgötasången stod jag som nybliven pensionär detta år inte framför kören utan i den. På repertoaren stod också Glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar jag våren i friska natur'n ...  Jag sneglade på tonsättarnamnet och påmindes då om att det ju var Hertigen av Uppland, Prins Gustaf (1827-1852), som en gång satte musik till denna dikt av Herman Sätherberg. Associationerna snurrade igång och det slog mig, att denne alldeles för tidigt avsomnade prins skulle, om han hade överlevt sin storebror Karl XV, ha blivit Sveriges (och Norges) kung Gustav V. Den "riktige" Gustav V (1858-1950) blev ju mycket gammal, och trots att han var nästan de femtio när han tillträdde tronen, kom han att regera i nästan 43 år; 42 år, nio månader och 21 dagar för att vara exakt. Nytt svenskt rekord!

b2ap3_thumbnail_PrinsGustaf.jpgb2ap3_thumbnail_PrinsGustaf.jpg

Sångarprinsen, Gustaf, Hertig av Uppland strax före sin död 1852

Förutom Valborg var det ju också igår H.M. Konungens födelsedag. Hm ... tänkte jag. Undrar om inte kungen nu har slagit sin farfars fars rekord. Han tillträdde ju tronen 1973 och nu är det faktiskt 2017. Väl hemkommen tog jag reda på att Carl XVI Gustaf redan den 6 juli 2016 hade gått om sin farfars far, och därmed borde vara svensk mästare i grenen. Ett missat jubileum m.a.o. Man kan visserligen mumla om gamle kung Magnus Eriksson, som regerade Sverige från 1319 till 1364 och Norge från 1319 till 1343. Magnus var dock vara tre år gammal när han blev kung, så honom glömmer vi också i sammanhanget. Den danska dronningen Margrethe II, kungens kusin, har också hon nyligen slagit sin farfars farfars rekord. Gamle kung Christian IX regerade från 1863 till 1906. 

b2ap3_thumbnail_Louis-XIV_20170501-131302_1.JPGb2ap3_thumbnail_Louis-XIV_20170501-131302_1.JPG 

Den verklige världsmästaren heter emellertid Sobhuza II (1899-1982) - se ingressbilden - och var kung av Swaziland. Redan som baby, fyra månader gammal, efterträdde han sin far, Ngwane V, som avled efter en tids allt för intensiv rituell dans. Hans rekord om 82 år och 254 dagar vid makten får anses vara ointagligt. Förutom regerandet hann han också med att skaffa sig 70 fruar och få 210 barn ... Ett liknande levnadsöde, i flera avseenden, fick den franske monarken, solkungen Ludvig XIV (1638-1715) som till synes regerade från 1643 till sin död, 72 år och 110 dagar. Fram till 1751 var han emellertid omyndig och någon riktigt makt fick han inte förrän 1761. Men i alla fall ... Han kom att överleva både sin son och sin sonson, så att till sist bara fanns en enda arvinge kvar, sonsons sonen, den blivande Ludvig XV. Bilden ovan visar fyra generationer av franska Bourboner, där dock de två mellangenerationerna snart skulle vara borta, och illustrerar denna märkliga succession ... 

b2ap3_thumbnail_Bhumibol.jpgb2ap3_thumbnail_Bhumibol.jpg 

Nyligen avled en annan långlivad regent, den Thailändske kungen Bhumibol Adulyadej (1927-2016) efter 70 år och 126 dagar på tronen. Den engelska drottningen, Elizabeth II (*1926) är still going strong och har nu regerat i 65 år och 83 dagar. Blir hon lika gammal som sin mor, drottningmodern, slår hon nästan alla rekord (dock inte Sobuthos...) Därmed har hon i det närmaste 65 år mer erfarenhet än den amerikanske presidenten av att leda en nation. (Erfarenhet och kunskaper anses dock som bekant inte längre meriterande ... )

I den europeiska ligan är det emellertid en annan person som sitter på rekordet, nämligen Furst Johann II av Liechtenstein (1840-1929) 

b2ap3_thumbnail_Johann_II_v_Liechtenstein_20170501-131825_1.jpgb2ap3_thumbnail_Johann_II_v_Liechtenstein_20170501-131825_1.jpg 

Denne anonyme furste tillträdde tronen i sitt lilla rike som 18-åring, och satt sedan sedan kvar där till sin död 70 år och 91 dagar senare. Trots det var han ganska ointresserad av sitt suveräna furstendöme, och besökte det sällan. Bodde gjorde han i Wien och på sitt förnämliga slott Valtice i nuvarande Tjeckien, där han också avled. 

Bland andra seglivade monarker i modern tid kan nämnas:

Kejsar Franz Josef av Österrike (1830-1916) - regerade 67 år och 355 dagar 

Leopold III av Anhalt-Dessau (1740-1817) - regerade 65 år och 236 dagar 

Ferdinand III av Neapel-Sicilien (1751-1825) - regerade 65 år och 83 dagar 

Drottning Victoria av England (1819-1901) - regerade 63 år och 216 dagar 

Friedrich August I av Sachsen (1750-1827) - regerade 63 år 139 dagar 

Bernhard II av Sachsen-Meiningen (1800-1882) - regerade 62 år och 270 dagar 

Kejsar Hirohito av Japan (1901-1989) - regerade 62 år och 13 dagar 

George III av England  (1738-1820) - regerade 59 år och 96 dagar

För att bara nämna några. 

Tänk vilka tankar och historiskt-statistiskt intressanta jämförelser en enkel vårvisa kan förorsaka.

b2ap3_thumbnail_Ddskalle-3_20170501-131952_1.jpgb2ap3_thumbnail_Ddskalle-3_20170501-131952_1.jpg

 En gammal kejsare ... (Kapuzinergrift, Wien)

**************************************************************************************************

English version:  

A jubilee missed ...

b2ap3_thumbnail_Swaziland_20170501-180924_1.jpgb2ap3_thumbnail_Swaziland_20170501-180924_1.jpg

Yesterday, April 30th was “Valborgsmässoafton”, a very special day to all Swedes, tired of the endless winter. Like millions of other Swedes, I was looking forward to the celebrations, which include bonfires and choir singing, focusing the blessed arrival of spring. One of the songs, “Glad såsom fågeln…” was composed by no other than the Duke of Uppland, Prince Gustaf (1827-1852), second son of King Oscar I and Queen Josephine of Sweden and Norway. He is also famous for another song, which is always sung at Highschool graduations (Studentexamen). 

b2ap3_thumbnail_PrinsGustaf.jpgb2ap3_thumbnail_PrinsGustaf.jpg

Prince Gustaf of Sweden and Norway (1826-1852), Duke of Upland. "The song Prince"

It suddenly struck me that this prince, had he survived tuberculosis and outlived his elder brother Karl XV, would have become King as Gustav V of Sweden and perhaps Gustav I of Norway. The actual Gustav V (1858-1950) lived to be very old, and although he was almost fifty when he succeeded to the throne, he was to reign for almost 43 years; 42 years, nine months and 21 days to be precise. A Swedish record!

In addition to being the first day of Spring, yesterday was also the birthday of H.M. The King of Sweden. Hmm ... I thought. I am wondering if the king isn’t about to challenge his great-grandfather's record. The current King succeded to the throne in 1973 and now it's actually 2017. Having checked the records, I realized that King Carl XVI Gustaf had already passed King Gustav V on 6 July 2016 and ought to be recognized as the longest reigning monarch in Sweden. A jubilee missed, in other words. Some will mumble the name of old King Magnus Eriksson, who ruled Sweden from 1319 to 1364 and Norway from 1319 to 1343. Magnus, however, was three years old when he became king, so let’s not count him in. The Danish queen Margrethe II, the King's first cousin, has also recently beaten her great-great-grandfather, King Christian IX, who ruled from 1863 to 1906.

b2ap3_thumbnail_Louis-XIV_20170501-131302_1.JPGb2ap3_thumbnail_Louis-XIV_20170501-131302_1.JPG 

Louis XIV surrounded by what was left of his family ...

The real world champion is however H.M. King Sobhuza II (1899-1982) of Swaziland - see the opening picture. As a baby, four months old, he succeeded his father, Ngwane V, who had died after a time of ritual dance that became too intense. Sobhuza’s reign of 82 years and 254 days might be difficult to beat. In addition to his exceptionally long reign, H.M. also found time to aquire 70 wives and sire some 210 children. A similar life, in many respects, was that of the French Monarch, Louis XIV, the Sun King (1638-1715), who apparently ruled from 1643 to his death, 72 years and 110 days. Until 1751, however, he was under age, and before 1761 he had no real power. He was to survive his son and grandson both and thus it was left to his great-grandson to eventually succeed as Louis XV. This image shows four generations of French Bourbons, where the two middle generations would soon be gone, illustrating this unique line of succession ...

b2ap3_thumbnail_Bhumibol.jpgb2ap3_thumbnail_Bhumibol.jpg 

Recently, another aged sovereign passed away; Thai King Bhumibol Adulyadej (1927-2016), after a reign of 70 years and 126 days. Queen Elizabeth II (* 1926) is still going strong and has now ruled for 65 years and 83 days. If she is has her mother’s genes, and it certainly looks that way, she may yet break every record in the book (except maybe Sobutho-s ...) This means that she has now almost 65 years more experience and knowledge than the new American president when it comes to reigning. Sadly those two qualities nowadays seem to be out of style …

In the European league, however, there is another person that deserves to be mentione; Reigning Prince (Fürst) Johann II of Liechtenstein (1840-1929).

b2ap3_thumbnail_Johann_II_v_Liechtenstein_20170501-131825_1.jpgb2ap3_thumbnail_Johann_II_v_Liechtenstein_20170501-131825_1.jpg 

Johann II, reigning Prince of Liechtenstein for 70 years

This anonymous prince took the throne at the age of 18, and then remained there until his death 70 years and 91 days later. In spite of this, he was rather uninterested in his sovereign Principality, and rarely visited. He resided mostly in Vienna and at his delightful palace Valtice in what is now the Czech Republic. This is where he died in 1929. 

The list of long-reigning monarchs in modern times includes: 

Franz Josef I, Emperor of Austria (1830-1916) – reign for 67 years and 355 days

Leopold III, Prince of Anhalt-Dessau (1740-1817) – reigned for 65 years and 236 days 

Ferdinand III, King of Naples and Sicily (1751-1825) - regerade 65 år och 83 dagar 

Victoria, Queen of England, Empress of India etc (1819-1901) – reigned for 63 years and 216 days 

Friedrich August I, King of Saxony (1750-1827) – reigned for 63 years and 139 days 

Bernhard II, Duke of Saxe-Meiningen (1800-1882) – reigned for 62 years and 270 days 

Hirohito, Emperor of Japan (1901-1989) – reigned for 62 years and 13 days 

George III, King of England etc.  (1738-1820) – reigned for 59 years and 96 days

Just to mention a few … 

Imagine that a simple Spring song could generate such an abundance of history and statistics …

b2ap3_thumbnail_Ddskalle-3_20170501-131952_1.jpgb2ap3_thumbnail_Ddskalle-3_20170501-131952_1.jpg

An old Emperor of Austria? From the Kapuziner Gruft in Vienna.

Fortsätt läs mer
4381 Träffar
0 Kommentarer

Men, älskade barn, det kan jag inte ... !

Men, älskade barn, det kan jag inte ... !

Möt Moster Gertrud, min mormors syster. Född i Motala 1885 som nummer två i en skara på femton barn, varav sju dog som små, växte hon upp i den s.k. Djurgårdsstaden, bredvid Gröna Lund i Stockholm. Fadern var ångslupsbefälhavare och så småningom trafikchef över Djurgårdsbåtarna och familjen bodde på Breda Gatan. 

                                   b2ap3_thumbnail_Gertrud-och-Erik-som-frlovade.jpgb2ap3_thumbnail_Gertrud-och-Erik-som-frlovade.jpg                   b2ap3_thumbnail_Stina-Werner-c1908-BW.jpgb2ap3_thumbnail_Stina-Werner-c1908-BW.jpg

Vänster: Gertrud och Erik som fästfolk. Höger: Stina, gift vid 21, änka med fyra barn vid 25.

År 1911 gifter sig Gertrud med kamreren Erik och makarna slår sig ned i en lägenhet i Maria Magdalena församling på söder. Till skillnad från modern förefaller Gertrud vara ofruktsam. Det blir inga barn. Lillasyster Stina däremot, hon har året innan gift sig med den svårt lungsjuke ingenjören Gösta, nedkommer i rask takt med fyra små, Gösta 1910, Maud 1912, Arne 1913 och Kurt 1915. Den sistnämnde föds postumt, eftersom fadern fyra månader tidigare dukat under för sjukdomen. Stina står utan försörjning, lille Arne har dött i tuberkulosen redan 1914, och Kurt skickas som Barnhusbarn till Sorsele i Norrland, där han 1916 avlider i sviterna av en förkylning. 

                          b2ap3_thumbnail_Gertrud-Erik-och-Maud.jpgb2ap3_thumbnail_Gertrud-Erik-och-Maud.jpg                     b2ap3_thumbnail_Gertrud-med-Kerstin.jpgb2ap3_thumbnail_Gertrud-med-Kerstin.jpg

Vänster: Gertrud och Erik med fosterdottern, tillika systerdottern, Maud. Höger: Lilla Kerstin är född ...

I detta läge söker den barnlösa Gertrud upp sin syster och erbjuder sig att för någon tid ta hand om lilla Maud, nu tre år gammal. Så sker, och Maud flyttar in hos Gertrud och Erik, som hon till att börja med kallar moster och morbror. Rätt snart blir det i stället ”mor och far” och efter ytterligare några år talas det om adoption. Kontakt tas med advokat, som lovar ordna med allt det praktiska. Året är 1918 och plötsligt skriver kamrer Erik till advokaten och ber honom att avvakta med adoptionsprocessen p.g.a. "mellankommande omständigheter". Den återupptas aldrig. Vad kan ha hänt? Varför ändrar han sig?

Svaret är det, som ni kanske redan har gissat? Efter sju långa år väntar Gertrud barn! Som så ofta sker hos ofrivilligt barnlösa, tycks förekomsten av ett fosterbarn eller adoptivbarn i huset inverka positivt på fertiliteten. I november 1918 föder Gertrud sitt första och enda barn, lilla Kerstin, den mellankommande omständigheten.

Maud har fått en lillasyster, och så är det inte mer med det. Familjen är komplett - se ingressbilden. Ingen får någonsin för sig att berätta för Maud att den person hon kallar mamma, egentligen är hennes moster och att hennes ”Moster Stina” egentligen är hennes mamma. Sådant hyschades det med. Det är bäst för barnet att det inget får veta…. Inte heller Kerstin vet eller anar att storasystern egentligen är hennes kusin. Fast det förstås… det var ju det där konstiga som farmor en gång, med tårar i ögonen, sa när jag var liten och satt i hennes knä: Åh, Kerstin lilla, tääänk vad glada dom blev när dom fick dig …! Så klart att dom blev glada, tänkte Kerstin, men varför skulle dom bli så där enormt glada? Dom hade ju redan Maud …?

b2ap3_thumbnail_Maude-1930.jpgb2ap3_thumbnail_Maude-1930.jpg

Åren går och tystnaden fortsätter. Så 1931 är det dags för Maud, nitton år gammal (se bilden ovan), att gå i brudstol. Fästmannen heter Harald, och eftersom bruden är underårig måste hon ha målsmans påskrift. Maud går till Gertrud och säger: Mamma, du måste skriva på lysningspapperen åt mig! Det är då det händer. Gertrud slår händerna för ansiktet och utropar:

Men, älskade barn, det kan jag inte… !

 

Varför då? stammar Maud, med förtvivlan i blick.

Därför att jag inte är din riktiga mamma?

Maud tittar klentroget på Gertrud, samlar sig och framsäger sedan den mycket relevanta frågan:

Vem är det då som är min riktiga mamma?

Det är Moster Stina.

Och så får den arma flickan ta med sig sina papper och trava iväg några kvarter för att knacka på hos den kvinna hon alltid kallat ”moster”, och som naturligtvis snällt skriver på. Ingenting mer sägs.

Den här historien illustrerar väl de problem som kan uppstå när man väntar för länge med att för barnen berätta hur det egentligen förhåller sig. Får barnen i riktigt unga år reda på att de är adopterade eller kanske fosterbarn, eller att det föreligger andra ”egendomligheter” kring deras tillblivelse, så brukar känslan av utanförskap kunna minimeras. 

Förr kunde ”egendomligheten” helt enkelt bestå i att föräldrarna inte var gifta, att man var en ”oäkting”. För många kunde detta innebära ett livslångt trauma, en stigmatisering, som t.o.m. kunde hindra en i karriären och i det sociala umgänget. Tack och lov är detta numera ett olustigt minne blott.

 

b2ap3_thumbnail_7.-Algot-morfar-i-Svens-lda.jpgb2ap3_thumbnail_7.-Algot-morfar-i-Svens-lda.jpg

Ett skrapat fotografi i ett undangömt skrin? Kan det vara den okände fadern? Svaret finns i Släktforskarnas Årsbok 2017.

Om jakten på en okänd men misstänkt fader handlar ett kapitel med rubriken; FRÅN FRÖSUNDA TILL ROSEHILL - FEM ÅR AV SLÄKTFORSKNING i Släktforskarnas Årsbok 2017. Det är berättelsen om Lena Noreland och Lars Helgöstam, som i sina forskningar från två håll sammanstrålar i detta problem. Spännande läsning.

Årsboken beställer du här:

http://www.genealogi.se/vara-prenumerationer/bestall-arsboken

OBS endast en vecka kvar för det förmånliga förköpspriset!

 

 

Fortsätt läs mer
6093 Träffar
2 Kommentarer

Tolv miljoner "nya" döingar

Tolv miljoner "nya" döingar

Databasjätten Ancestry.com strikes again! I torsdags sjösattes en ny databas om 12 miljoner poster, som fått namnet:

Sweden, Indexed Death Records, 1840-1942

 

Den svenskspråkiga versionen, Ancestry.se, framhärdar med sina aningen oviga översättningar, i det här fallet: Sverige, urval av uppgifter om avlidna, 1840-1942. Vad är då detta? Jo, precis som det låter, ett megaregister över svenska dödsfall under mer än 100 år, ett komplement (konkurrent ?) till Sveriges dödbok. Som ivrig släktforskare kastar man sig omedelbart in i denna nya resurs för en testdrive. Fokus för mig ligger givetvis på tiden före 1901, då Sveriges dödbok tar vid, och i synnerhet före 1880, då Sveriges befolkning 1880 brukar avgöra vilka det är lönt att söka efter. Vad har jag då för hopplösa fall före 1880? Fram med pärmar, anteckningar och utskrifter! Var finns frågetecknen, var är alla de försvunna släktingarna, de som man så länge trott rymt till främmande land eller gått upp i rök? 

Klang och jubel och fröjd!

Testdriven blir till en nattlig orgie, där jag löser det ena problemet efter det andra. Försvunna personer uppenbarar sig plötsligt på oväntade platser och, innan man hinner säga killevippen, fylls irriterande tabelluckor igen. Här ett exempel:

b2ap3_thumbnail_vastervik004_20170415-104429_1.jpgb2ap3_thumbnail_vastervik004_20170415-104429_1.jpg

Pigan Maria Lovisa Widegren föddes 1806 i Västervik (bild ovan) som fjärde barn till trädgårdsarbetaren och betjänten Sven Wigren (1765-1824) från Dalhem och Lisa Edenholm (1771-1849) från Västra Ed. Eftersom det i Västervik fanns en betydande familj med namnet Widegren, förbättrades det enkla Wigren så småningom till Widegren i kyrkoböckerna. Maria Lovisa och hennes fem syskon lever enkelt och strävsamt. Maria Lovisa får tre utomäktenskapliga barn, men gifter sig aldrig. Måhända är det en och samme man som är far till barnen, kanske en sjöman av något slag, som redan är gift eller av andra skäl förhindrad att gifta sig med henne. Barnen är Carl Fredrik Widegren (1833), Sophia Albertina Widegren (1836) och Emilia Charlotta Widegren (1842). Sonen skrivs 1854 in i Västerviks sjömanshus, där jag har läst mig till att han tar hyra på ett fartyg med destination England. Som jag har letat efter den gossen i allsköns engelska och amerikanska register, dock utan resultat. Emilia flyttar 1858 till Stockholm och är sedan dess försvunnen.

Så meddelar Västerviks husförhörslängd, att Maria Lovisa tillsammans med dottern Sophia år 1860 också avflyttar till Stockholm. Okänd församling, så klart, och att ge sig in i Stockholms djungel av församlingar på jakt efter försvunna pigor och drängar får nog betraktas som överkurs. I över fyrtio år har jag försökt, men gått bet. D.v.s. dottern Sophia har jag faktiskt, tack vare befolkningsskivorna, hittat. Övergiven av sin man, gasarbetaren Hans August Molin från Kristianstad, drar hon sig fram i Stockholm, ofta kallad "hushållerska", samt avlider i Stockholm/Hedvig-Eleonora 1904. Men modern och syskonen har gäckat alla mina ansträngningar.

En titt i det nya dödregistret hos Ancestry löser på tolv röda sekunder samtliga problem. Så här står det:

Maria Lovisa Widegren, 55, * ca 1807 + 1862 5/3 Norrköping, Östergötland

Raskt in i Norrköpings dödböcker och där, i Olai församling, finns hon ju. Kyrkoböckerna hjälper mig att åla mig bakåt i tiden. Vistelsen i Stockholm, där hon fått arbete hos en slaktarmästare Nilsson, blev mycket kort. Samma år flyttar hon med sin arbetsgivare ut till Fredriksdal i Siklaö, och sedan bär det således av mot Norrköping, där dottern Sophia då är bosatt, och där Maria Lovisa året därpå avlider. 

Då söker vi väl också efter de försvunna barnen, och si:

Carl Fredrik Widegren, 31, * ca 1834 + 1865 16/9 Katarina, Stockholm 

Emilia Carolina Widegren, 30, * ca 1843 + 1873 4/4 Hedvig Eleonora, Stockholm

Carl Fredrik vistas på Allmänna Försörjningsinrättningen och avlider där av "Morbus brighti" - en njursjukdom, som även tog livet av systern.

b2ap3_thumbnail_Allmnna-Frsrjningsinrttningen-p-Fleminggatan-2.jpgb2ap3_thumbnail_Allmnna-Frsrjningsinrttningen-p-Fleminggatan-2.jpg

Allmänna Försörjningsinrättningen på Fleminggatan 22 i Stockholm [Stockholmskällan]

Att Emilia fått fel mellannamn, Carolina i stället för Charlotta, förklaras av att den som  för SCS:s räkning skrev av Hedvig-Eleonoras dödbok 1873 helt enkelt skrev fel. Detta sätter fingret på de problem som även var uppenbara när Ancestry senast gjorde en satsning på det svenska källmaterialet, det stora födelsregistret: All Sweden, Indexed Birth Records, 1860-1941. Det är märkligt att Ancestry, när man bestämmer sig för att genomföra dessa storslagna indexeringsprojekt, konstant väljer fel källa. Hellre än att indexera de riktiga födelse- och dödböckerna "nöjer man sig" med SCB:s avskrifter. Detta trots att man, via Genlines bilder, numera har tillgång till alla originalböcker, åtminstone vad beträffar det äldre materialet. Detta är ett utomordentligt dåligt val eftersom

  1.  Avskrifterna är just avskrifter, och därmed kanske felaktiga från början
  2.  Handstilen i avskrifterna ofta är forcerad och trött och därmed än mer svårläst
  3.  Avskrifterna ibland har förkortningar, exempelvis initialer, i stället för fullständiga namn
  4.  Uppgifterna, särskilt kring födslar, saknar de kompletterande detaljer om t.ex. faderskap, som kan ha tillkommit efter det att avskrifterna  gjordes
  5.  Avskrifterna saknar de utmärkta sidhänvisningarna till husförhörslängden
  6.  SCB:s material är digitaliserat från mikrofilmer och/eller mikrokort och är därmed av sämre kvalitet och än mer svårläst än material som nydigitaliserats

En fördel med att använda SCB-materialet är att samtliga födelse- och dödböcker finns med, även sådana som man kanske i hastigheten glömmer bort, nämligen de från militära, icke-territoriella, sjukhus, barnbördshus, ålderdomshem, arbetsinrättningar, fängelser och religiösa enheter. Men det är i så fall också den enda fördelen. Varför? O, varför, kära Ancestry rådfrågar ni inte någon svensk expert, mig till exempel eller någon landsarkivarie eller så, innan ni väljer material för era i övrigt fantastiska indexeringsprojekt? 

För fantastiskt är faktiskt detta nya register, trots alla brister, för nästan alla släktforskare. Perioden 1901-2013 har vi ju redan tillgång till, med betydligt säkrare och mer fyllig information än vad Ancestry erbjuder, och delar av materialet från 1860-1900 väntar vi ju nu med spänning på. Men än så länge är perioden 1840-1900 jungfrulig mark för oss som törstar efter "nya" döingar.

Perioden 1840-1860 tycks bara vara påbörjad och det förefaller som om det finns betydande luckor även i det senare materialet. Ancestry brukar publicera sina nya register i omgångar, varför vi får hoppas på ännu fler poster så småningom. Likaså är länkningen till SCB-bilderna långt från färdig.

Nu hinner jag inte skriva mer! Måste fortsätta botanisera i Sweden, Indexed Death Records, 1840-1942 

b2ap3_thumbnail_Richard_Linderum_Sitzender_Mnch-Botaniker.jpgb2ap3_thumbnail_Richard_Linderum_Sitzender_Mnch-Botaniker.jpg

  Richard Linderum:  Sitzender Mönch-Botaniker

 

Fortsätt läs mer
8866 Träffar
0 Kommentarer

Namn åt soldaterna!

Namn åt soldaterna!

Den flitige släktforskarkollegan Magnus Lindskog överraskar och lyckliggör mig från tid till annan med plötsliga nedslag i tidiga Generalmönsterrullor och annat militärt material, tillfällighetsfynd som jag förmodligen själv aldrig skulle ha hittat fram till. En del av dessa oväntade men synnerligen välkomna framgångar har jag beskrivit i ett par tidigare Rötterbloggar; 

http://www.genealogi.se/blog/entry/piculell-skraell

http://www.genealogi.se/blog/entry/piculell-skraell-ii

Alla har vi soldater i släkten, och de flesta av oss har väl åtminstone några gånger varit inne och smakat på en militär rulla eller två. De smakar inte särskilt gott ... Det är svårt att hitta rätt regemente och kompani, svårt att navigera mellan de olika rullorna och mycket svårt att läsa och rätt förstå det man läser. Vi är helt enkelt inte så vana vid att forska i militärt material och får därför bekymmer med att följa den röda tråden - om det nu finns någon sådan - som vi ju är så vana vid när det gäller exempelvis kyrkoböcker.

b2ap3_thumbnail_1708-Elbingsak-regementet.JPGb2ap3_thumbnail_1708-Elbingsak-regementet.JPG

Betrakta ovanstående exempel. Det är en Generalmönsterrulla från Elbingska infanteriregementet 1708 - under ledning av Översten Claes Ekebladh - och förefaller vara ett s.k. värvat regemente. Här hittar vi en corporal ANDREAS LAGERSBERG, 24 år gammal och född i Schweden, som i sju år tjänat sin konung. Han tillhör ett av tolv kompanier, Kapten Sÿbrandts. Om corporalen JACOB PERSON på raden under läser vi att han också är född i Sverige, är 36 år gammal och har tjänstgjort i 14 år. Uppgifterna är sparsmakade, i princip bara namn, ålder, födelseland och tjänstgöringsår. I anmärkningsfältet kommer ibland annan vital information, nämligen hur det gick för knekten; om han stupade, dog i fältsjukan, togs till fånga eller rent av deserterade. I rubrikbilden här ovan förekommer en stackars menig soldat CLAUS MÖRCK från Sverige, 40 år gammal och med 15 tjänsteår, som den 3 oktober 1707 blir "decolliert" i staden Elbing. Jag googlar mig till att detta måste betyda att han blivit halshuggen ... 

En del rullor är sämre och innehåller endast namn och grad, medan andra generöst bjuder på ytterligare information, t.ex. om soldaten är gift eller ogift, hur många barn han har, exakt födelseår o.s.v. I svenska rullor anges som princip födelselandskap, typ Smålänning, Skåning, Dahlkar o.s.v.  snarare än bara "Sverige". För den som är intresserad av Adelns historia och genealogier är dessa rullor en guldgruva. Så många grevar och baroner gjorde ju militär karriär och förekommer därför flitigt i detta material.  

Det är svenska riksarkivet som tillhandahåller dessa rullor och varje bild, oftast ett uppslag, har ett individuellt nummer. Logga in på SVAR och Digitala forskarsalen. I rutan som heter Bildid skriver du: 

A0054607_00171

 

Bilden med Andreas Lagersberg dyker genast upp på skärmen (om du har abonnemang förstås). Att varje sida har en unik identitet, skapar möjligheter för släktforskarrörelsen att dra igång nya spännande projekt. Tänk er en massiv registrering av soldater, såväl svenska som utländska, där man nöjer sig med de väsentligaste och mest lättlästa detaljerna i de svenska rullorna:

  • Årtal för rullan    [automatgenererad]  
  • Regemente        [automatgenererad]            
  • Kompani            [automatgenererad]
  • Grad                        
  • Soldatens namn              
  • Födelseår/ålder
  • Födelseland eller landskap
  • Tjänsteår
  • Dödsdatum - när detta framgår
  • Bildidentitet [= sida, ex. A0054607_00171 - automatgenererad]

Med ett sådant generalregister skulle både släktforskare och historiker snabbt hitta fram till rätt volym och rätt sida. Väl inne är det sedan bara att ta till sig den information och de hänvisningar som serveras. Utan ett sådant hjälpmedel förblir våra soldaters öden förmodligen okända. När vi tidigare bara kunnat konstatera att soldatens hustru plötsligt kallas "änka" får vi nu en reell chans att ta reda på vad som faktiskt hände honom. Anledningen till att det är så förtvivlat svårt att följa en soldats liv och död genom rullorna är förstås den kaotiska miljö han befinner sig i. Marscher hit, fältslag dit, fångenskap, flykt, ny tjänst vid nytt regemente eller kompani, befordringar, belägringar, förflyttningar. Allt bäddar för försvinnanden av olika slag. Endast ett bra megaregister, med direktlänk till originalbilden, kan rädda situationen och skapa de nya ingångar, som vi som tappat bort våra soldater så illa väl behöver .

Särskilt viktigt är det naturligtvis att de rullor som författades under och omkring krigs- och ofredsår får sina generalregister, t.ex. Skånska kriget 1675-1679, Stora nordiska kriget 1700-1721,  Pommerska kriget 1757-1762, Gustav III:s ryska krig 1788-1790, Finska kriget 1808-1809 och Andra Napoleonkriget 1812-1814. Det är ju då kaos utbryter och soldater och fotfolk sprids för vinden.

Det är självklart att ett soldatregister av det här slaget också skulle vara av utomordentligt intresse för våra släktforskarkollegor i Danmark, Norge och Finland. Det kryllar av knektar från dessa länder i de svenska och svensk-tyska rullorna,liksom det givetvis finns massor av svenska soldater under dansk, tysk och så småningom rysk flagg. Kriget känner inga gränser, så att säga ...

Tänk om vi nu, när det långvariga och synnerligen lyckosamma Sveriges Dödbok-projektet Namn åt de döda (NÅDD) börjar gå mot sitt slut, kunde samla ihop oss till en ny och lika värdefull indexeringsinsats, allom till godo. Ett projekt, lett av Sveriges Släktforskarförbund och Krigsarkivet/Riksarkivet i samverkan, där släktforskarföreningar, hembygdsföreningar, soldatföreningar och enskilda glatt adopterar rulla för rulla, excerperar fram de viktigaste parametrarna, som sedan läggs in i en stadigt växande megaresurs på Rötter. Låt oss gå från Namn åt de döda till Namn åt soldaterna! 

b2ap3_thumbnail_Soldater.jpg

Från NÅDD till NÅS!

 

Fortsätt läs mer
7210 Träffar
0 Kommentarer

... och så vidare

... och så vidare

Strax utanför min hemstad och mitt i den medeltida byn LUTTRA ligger en liten fin kyrka, som jag igår kväll hade nöjet att spela i. Det var temagudstjänst och ämnet var LUTHER. En och annan undrar kanske om det kan finnas något samband mellan sockennamnet och den store reformatorn, men naturligtvis gör det inte det. Luttra är hur gammalt som helst, kanske t.o.m. äldre än Faraos pyramider i Egypten. Alldeles i närheten ligger den berömda Luttra-gånggriften, byggd ca 3 300 F. Kr. Denna klenod använde vi som synes i loggan för Släktforskardagarna i Falköping 2009. 

b2ap3_thumbnail_LOGGA-2009.jpgb2ap3_thumbnail_LOGGA-2009.jpg

Ni minns kanske det oerhört vitsiga temat för dessa dagar:

Från MEGALIT till MEGABIT

Tillbaka till lilla Luttra kyrka, vars medeltida utseende, både på insidan och utsidan, påminner om hur oerhört gammal denna bygd faktiskt är. Efter det att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka, var detta en av de första delarna av vårt land där människor över huvud taget kunde slå sig ned. Nästan allt annat var ju nedisat eller under vatten. Ovanlig, och ovanligt vacker, är också den lilla stigluckan, som leder fram till kyrkan:

b2ap3_thumbnail_Luttra_kyrka_stiglucka_0911-2.jpgb2ap3_thumbnail_Luttra_kyrka_stiglucka_0911-2.jpg

Alldeles bredvid ingången, ni ser den faktiskt på rubrikbilden, finns det en gravsten som får betraktaren att studsa en aning:

b2ap3_thumbnail_Luttren.jpgb2ap3_thumbnail_Luttren.jpg

Nils Natanael Luttréns och hans hustrus Elin Elisabets gravplats, friköpt år 1904, står det. Jaha, är inte detta lite ovanligt? Brukar det inte snarare stå när de gravsatta personerna är födda och döda och kanske ett yrke som hemmansägare eller skollärare? Men nej, här verkar året då graven friköptes vara viktigare. Man undrar varför? Har det varit bråk om gravplatsen? Har man fått kämpa för att få den? En titt i Sveriges dödbok visar, att Nils Natanael blev änkeman just 1904. Då avled hustrun Elin Elisabet, endast 26 år gammal, efterlämnande fyra små barn, varav det yngsta alldeles nyfött. 

Det andra man reagerar över är efternamnet; LUTTRÉN, ett namn så uppenbart inspirerat av sockennamnet. Ändå var Nils Natanael inte från Luttra utan ifrån Karleby en bit bort. Att man, när det blir dags att skapa sig ett nytt efternamn, låter sig inspireras av hemkyrkan eller hemsocknen, tycks vara mer regel än undantag. Det är inte många efternamn som börjar på LUTT, men LUTTRING finns det faktiskt folk som heter, liksom LUTTERMAN och flera andra liknande konstruktioner. Mycket enklare är det om man kommer från KARLeby; Carlbom, Carlblom, Karlstrand, Carlström, Carlberg, Karlqvist, Carlman och Carlander är några av alla de möjligheter, som står till buds och som folk från denna socken har valt att kalla sig.

Det finns många exempel på emigranter, som heter Svensson och Andersson när de ger sig iväg, men som snart nog har antagit nya efternamn, baserade på ortsnamnen där hemma. Ibland, särskilt om det finns olämpliga bokstäver i det svenska ortnamnet, blir man tvungen att frisera stavningen en smula. Är man t.ex. från Kälvene, så kan det amerikanska namnet bli både KJALVEN och CHALVINE. Hur det blir om man kommer från Ödeshög eller Råå, kan vi bara fantisera om. 

Det tredje utropstecknet på ovan avbildade gravsten är den lilla uppmaningen längst ned:

Du mänska som lever i tiden - glöm ej den gravliga friden

Kanske inte den mest stilfulla poesi man i detta sammanhang kan tänka sig ... 

Det sista man fäster sig vid är emellertid det lilla bibelcitatet, som inte riktigt fick plats:

Så älskade Gud världen o.s.v.

Att fatta sig kort är en dygd, särskilt om orden skall huggas i sten! Men nog ser väl denna förkortning en aning rumphuggen ut? Den förutsätter för det första att alla människor vet vad som kommer efter -  att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv - en text hämtad från Johannesevangeliet 3:16. Det gjorde säkert de flesta svenska för hundra år sedan, men idag är det tveksamt om särskilt många betraktare har detta klart för sig.

b2ap3_thumbnail_Cello.jpgb2ap3_thumbnail_Cello.jpg

 "Och så vidare" - så skall o.s.v. uttolkas. Kåsören CELLO pläderade redan 1948 för ett generösare användande av etablerade förkortningar. Om ”d.v.s.” är en erkänd förkortning, måste den kunna användas i alla sammanhang, t.ex. så här: 

”Den, som alltid varit frisk, vet inte vad d.v.s. att vara sjuk”

 

 ”Dibarnet kan inte tala, även om d.v.s. något”.

 

Eller förkortningarna ”f.d.” som ju betyder ”före detta” och ”o.d.” som betyder ”och dylikt”? Varför inte då: 

”Det var ett uselt f.d., sade skidlöparen, som åkte på ett fält som var träskartat o.d.”

 

Flera härliga exempel: 

”Jag tar inte droskan utan släden, ty i snö är m.fl. gånger bättre än hjul, sade godsägaren. Och s.k. han på kusken.”

 

”Då swingpjatten provade de smala byxorna i affären och fann, att han inte kunde trä sin stora fot genom byxbenet, beslöt han vänta t.v. modell inkommit.” 

 

Avslutar gör vi naturligtvis med denna oklanderliga uttolkning: 

”Efter middagen beslöt bonden sig för att gå ut o.s.v. till han sått färdigt.” 

b2ap3_thumbnail_Sningsman.jpgb2ap3_thumbnail_Sningsman.jpg

 

Bild: Digitalt arkiv 

 

 

 

Fortsätt läs mer
4569 Träffar
1 Kommentar

Vi behöver DIG!

Vi behöver DIG!

Now is the time for all good men and women to come to the aid of their country!

Så brukade det heta i ofredstider, under perioder av mobilisering och vapenskrammel. Nu måste alla ställa upp för fosterlandet, för de gemensamma värderingarna, det gemensamma goda!

På i princip samma sätt, om än i en helt annan skala, är det med förbundets upprop kring frisläppandet av Kungliga Bibliotekets digitala tidningar. Det är mycket glädjande att förbundet i och med denna aktion på allvar tar itu med de egendomliga och unika slutsatser kring upphovsrätten, som KB och dess jurister kommit fram till och hårdnackat försvarar. Men för att slå hål på detta envisa motstånd vill det till att vi som nyttjare, släkt- och hembygdsforskare, historieintresserade, grundskolor, gymnasieskolor och universitet gör gemensam sak och verkligen säger ifrån.

Hur gör vi då det?

Här är allt du behöver: Länken till själva uppropet, som du givetvis skriver på för att stödja aktionen och för att ge dem som kämpar för ett öppet samhälle där informationen är tillgänglig för alla, lite råg i ryggen. Så som det anstår ett demokratiskt samhälle. Klicka här:

http://genealogi.se/upprop

Idag på morgonen (27/3) hade omkring 1400 personer skrivit på uppropet. Det är inte alls dåligt, men nog ska vi väl kunna skaka fram minst 10.000 underskrifter för denna egentligen självklara rättighet. Skriv på, skriv på! Det hjälper!

b2ap3_thumbnail_RUNA-001_20170326-192710_1.jpgb2ap3_thumbnail_RUNA-001_20170326-192710_1.jpg

Många av er minns säkert OPERATION BREVSTORM från 2003, en aktion för att rädda våra gamla socknar, som p.g.a. Svenska kyrkans sammanläggningsiver, parad med Skatteverkets totala ointresse för andra aspekter kring folkbokföringen än de rent verksamhets- och skattemässiga, höll på att kosta oss ett av våra få kulturarv från medeltiden. Det satt hårt åt, men de erkänt provokativa vykorten utmynnade faktiskt i fem riksdagsmotioner från flera olika partier. Regeringen tillsatte motvilligt en enmansutredare, en person från just Skatteverket ...! Håhå jaja, suckade vi allmänt, nu gör man bocken till trädgårdsmäster! Döm om vår glada förvåning när utredaren, Birgitta Pettersson, återkom med argument och förslag, som i stor utsträckning var identiska med våra egna. Och som efter ytterligare några år resulterade i att Fokbokföringen fick finna sig i att införa begreppet "distrikt", en geografisk enhet som nästan till 100% överensstämmer med våra gamla socknar. Halleluja!

Detta visar att det inte är meningslöst att protestera! Både politiker och tjänstemän lyssnar faktiskt till viljeyttringar från folket. Särskilt om de är välgrundade, vilket de tydligen var när det gällde socknarna, och sannerligen är i den nu aktuella frågan; De digitala tidningarna!

Så, med risk för att bli tjatig, uppmanar jag er alla och envar: Skriv på uppropet, och gör det nu! Och sprid budskapet till alla, som kan tänkas bry sig! Vänner och bekanta, kollegor, studiekamrater, politiker, föreningsmedlemmar, folk och grupper på Facebook! Och till alla förbundets medlemsföreningar säger jag: It's now or never! Gå ut på era hemsidor och de andra kanaler ni förfogar över och berätta om uppropet! Och om vilken fantastisk källa till kunskap, både om gamla tider och om förfäder och släktingar, de digitala tidningarna utgör.

Här får ni länken en gång till:

http://genealogi.se/upprop

 

 

 

 

 

 

 

 

 

http://genealogi.se/upprop

Fortsätt läs mer
4817 Träffar
0 Kommentarer

Emigrantforska på nätet

Emigrantforska på nätet

Nu är den äntligen klar, den nya handboken om Emigrantforskning, som kommer att få nummer 15 i Sveriges Släktforskarförbunds serie av Handböcker och som har redigerats och layoutats av Crister Lindström.

Det var inför ett förbundsstyrelsemöte i december 2007, som jag tog upp frågan om att förbundet borde försöka ta fram en serie häften eller handböcker kring olika ämnen, som vi släktforskare kan ha nytta av; Soldatforskning, Mantalsforskning, Domboksforskning o.s.v. Först ut, nummer 1, blev EMIGRANTFORSKNING, en bok som Anna-Lena Hultman och jag själv plockade ihop och som kom ut lagom till Släktforskardagarna i Falköping 2009.

b2ap3_thumbnail_Emigrantforskning_omslag-1.jpgb2ap3_thumbnail_Emigrantforskning_omslag-1.jpg

Denna handbok gick ut i stora [med släktforskarmått mätt] upplagor och  kom att bli stilbildande för de två härpå följande volymerna; FADER OKÄND och KARTFORSKNING. Därefter har häftena adlats till inbundna volymer med lite mer påkostad layout. 

För snart ett år sedan blev vi tillfrågade, Anna-Lena och jag, om vi kunde tänka oss att göra en ny uppdaterad version av Emigrantforskning, lägga till lite nya resurser, ta bort sådant som inte längre fungerar o.s.v. Vi tackade ja till detta, men insåg snart hur oerhört mycket som hunnit hända på bara åtta år. Många av de länkar och resurser som vi hänvisar till i den gamla boken finns helt enkelt inte längre. Andra har utvecklats och förbättrats enormt. Och så har det tillkommit en hel rad nya aktörer, nya databaser och register. Det gick helt enkelt inte att bara uppdatera. Det krävdes en helt ny bok, som då också fick ett nytt nummer (15) och ett nytt namn:

Emigrantforska på nätet

EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET tar upp de många spännande och användbara resurser, som numera finns tillgängliga via Internet. Boken går inte igenom självklara saker, som hur man forskar i svenska kyrkoböcker, utan fokuserar i stället på de på många sätt revolutionerande källorna, databaserna och sökvägarna du finner på Nätet.

Denna handbok vill vara en manual för hur du närmar dig alla dessa möjligheter, hur du söker och hur du tolkar de uppgifter du får fram. Ambitionen har inte varit att sammanställa en heltäckande katalog över alla för emigrantforskning tillgängliga resurser, utan hoppas i stället att få vara en inspirerande guide inför dina egna upptäcktsfärder, med många god råd och tips längs vägen.

Boken koncentrerar sig på den stora utvandringen till USA och Canada, eftersom den var så oändligt mycket större än all annan emigration från vårt land. Roligt vore om det i dess efterföljd också kunde komma vägledningar till hur man hittar dem av sina släktingar, som utvandrat till våra Nordiska grannländer, till Tyskland, Baltikum, Ryssland, Sydamerika, Sydafrika och Australien.

          b2ap3_thumbnail_Illinois.JPGb2ap3_thumbnail_Illinois.JPG            b2ap3_thumbnail_Sex-emigranter.JPGb2ap3_thumbnail_Sex-emigranter.JPG

Jämfört med den gamla boken är ungefär halva materialet nyskrivet, med nya fräscha illustrationer, skärmdumpar och sökmenyer. Det har också tillkommit helt nya kapitel, som t.ex. Adressregister, Släktträd på Internet och Nya amerikasläktingar via DNA. Boken avslutas med ett bonuskapitel, som fått rubriken "Emigrantöden - Forskningsberättelser från Fältet", med ett antal praktikfall, där en rad olika källor använts för att komma vidare med de försvunna emigranterna.

Boken är på svenska (och en smula engelska), men innehållet är universellt. Det går naturligtvis  lika bra att söka efter försvunna emigranter från Danmark, Norge, Finland och Island, eller från i princip vilket land som helst. Tekniken och databaserna är desamma. 

Lycka till med dina borttappade emigranter!

b2ap3_thumbnail_Gravar.JPGb2ap3_thumbnail_Gravar.JPG

Boken utkommer i början av maj månad, och kan beställas via Rötterbokhandeln på http://rotterbokhandeln.se/

Ps:  På släktforskardagarna i Halmstad den 26 augusti tandem-föreläser Anna-Lena och jag och berättar om många av de nya och spännande databaser och sökvägar, som beskrivs i Emigrantforska på nätet.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
8034 Träffar
0 Kommentarer

Utan min Axel kan jag inte leva ...

Utan min Axel kan jag inte leva ...

Få av mina genealogiska villebråd har vållat mig så mycken möda och frustration som Octavia Carolina. Som mina trogna läsare kanske vid det här laget känner till, sysselsätter jag mig sedan snart ett halvsekel med den fascinerande släkten PICULELL, som inkom till Sverige 1716, närmast från Stralsund i Svenska Pommern. Förutom forskningen bakåt i tiden, som till sist visade att legenden var sann, familjen härstammar verkligen från Italien, försöker jag också hitta alla grenar, alla ättlingar och alla individer, i Sverige, Danmark, USA och Australien.

b2ap3_thumbnail_Octavia-1871-fb_20170312-203251_1.JPGb2ap3_thumbnail_Octavia-1871-fb_20170312-203251_1.JPG

Redan i födelseboken strular det ... När lilla Octavia Carolina döps i Lindesberg (Linde) 1871, förefaller det som om föräldrarna inte är riktigt överens om namnet. Visst står det väl OFTAVIA? Under namnet har prästen dels skrivit: 1:a barnet i mannens 3:e gifte" men också, med blyerts, Fadren uppgaf OFTAVIA, Modren säger OCTAVIA. Vid tiden för dopet är föräldrarna ännu ogifta, men ett par månader senare knyter de verkligen hymens band. 

Fadern är skomakaren Carl August Piculell (1822-1872) från Helsingborg, som under stora delar av sitt liv bodde och verkade i Stockholm. Där var han i 18 år gift med den åtta år äldre Anna Catharina Eriksson från Julita (1814-1860) och fick åtta barn, varav sex dog som små. Efter hustruns död tycks han avflytta till Uppsala, men står ej där att finna. Det tog mig 20 år att till sist placera honom i Guldsmedshyttan och så småningom Ingelshyttan i Lindesberg, dit han kommit efter en mycket kort sejour i Uppsala. I Lindesberg gifter han 1864 om sig med en än äldre kvinna, Christina Ersdotter (1803-1870). För andra gången änkeman, inleder han så ett förhållande med Octavias mor, Carolina Carlsdotter (1835-1887) som med sig i boet har en utomäktenskaplig son, Lars August (1860-1924), som till att börja med använder styvfaderns namn, men så småningom byter till Larsson.

Carl August Piculells tredje äktenskap blir extremt kort. Han omkommer 1872 4/7 i en olyckshändelse vid järnvägsstationen i Ljusnarsberg, där han hade fått ett påhugg. Femton år senare mister Octavia också sin mor, och står nu ensam i livet. Som nästan alla flickor i hennes ålder arbetar hon som piga, först på landsbygden, men så småningom hos en avlägsen släkting i Västerås. Pigor skall helst inte heta något så konstigt som Piculell, och då får det bli Carlsson, efter pappa. Där är hon bokförd ända fram till 1903, då arbetsgivaren med hustru flyttar från staden, men i själva verket har hon lämnat sin tjänst för länge sedan ...

b2ap3_thumbnail_Vsters-AIIa-5--sid-927.JPGb2ap3_thumbnail_Vsters-AIIa-5--sid-927.JPG

Där stod forskningarna och stampade i många år, men så kom MyHeritages och Arkiv Digitals utmärkta husförhörsregister 1880-1920, och si, då hittade jag henne igen, nämligen i Hubbo församling, någon mil norr om Västerås. Dit hade hon flyttat redan 1895 och finns på flera ställen i husförhörslängden fram till ca 1899, då hon återigen går upp i rök...  Överstruken utan hänvisning. Här den sista anteckningen: 

b2ap3_thumbnail_Hubbo-A1-15.JPGb2ap3_thumbnail_Hubbo-A1-15.JPG

Minsann, får hon inte också en uä dotter, Signe Maria 1897 19/3 i Jädra No 1, Hubbo, som dör där 30/3 samma år. Men var i fridens dar finns då Octavia? Hon tycks ha varit kyrkskriven BÅDE i Hubbo och i Västerås under dessa år. Inte undra på att ingendera församlingen tycks bry sig om vart hon kan tänkas ha tagit vägen ... Hon finns inte med i Sveriges Befolkning 1900 eller i Sveriges dödbok 1901-2013. Kan hon ha stuckit till Amerika, eller kanske till Finland eller Ryssland? Knappast! En sådan flyttning borde ha givit avtryck i kyrkoböcker eller passagerarlistor.

Dags att ge upp? Ja, kanske, men det är väl också katten att hon skall få försvinna så där. Någonstans finns hon alltid i bakhuvudet. Kanske kommer det en dag någon ny källa, något nytt register, som kan ge mig en ledtråd. Det gjorde det ...

Vid släktforskarförbundets samrådskonferens i Uppsala förra söndagen, hade jag fått lov att ta upp frågan om Kungliga Bibliotekets policy kring de digitaliserade svenska tidningarna. Detta har jag ju länge bråkat om, bland annat vid flera tillfällen i denna blogg . Det är, för att upprepa mig, en kulturskandal att KB tjuvhåller på denna historiska och genealogiska skattkista och bara tillåter tidningar äldre än 1901 att visas på Internet. Nåväl, inför mitt anförande på söndagsmorgonen plockade jag före frukost fram min laptop och kopplade upp mig mot tidningar.kb.se, denna egentligen utmärkta databas, för att fräscha upp minnet av hur den fungerar. Gjorde några små stickprov på olika efternamn, bland annat Piculell, och konstaterade att det finns precis hur mycket som helst att hämta i dessa tidningar. Så fick jag ett infall. Tänk om jag skulle testa med den försvunna Octavia Carolina Carlsson. Testade lite olika stavningar, och så slog åskan ned :

b2ap3_thumbnail_Oktavia-1899_20170312-211637_1.JPGb2ap3_thumbnail_Oktavia-1899_20170312-211637_1.JPG

Där var hon ju! Fattig och olycklig och ensam i världen! Och så blir hon lämnad t.o.m. av fästmannen. Stackars Octavia! Den 5 juli 1899 tar hon sitt liv genom att kasta sig "framför ett igångvarande tåg" vid Tillberga station. "Själfmord" står det i dödboken, samt "begrofs i tysthet".

T.o.m. sådana här notiser om alldeles vanliga människor kan man alltså hitta i den källskatt som Kungliga Biblioteket vägrar att låta oss få tillgång till. Det är oacceptabelt! Upp till kamp mot den orimliga tolkning av Upphovsrätten, som Kungliga Bibliotekets jurister envisas med att hävda, världsunik i sin typiskt svenska respekt och underdånighet inför en obsolet lagstiftning. De har fel! De måste ha fel! Låt oss påtala detta så kraftigt och envist vi orkar och kan! 

Vila i frid, Octavia!

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
6464 Träffar
1 Kommentar

Möt doktor Cronberg!

Möt doktor Cronberg!

Säkert är det många som i rubrikbilden, ehuru inte helt aktuell, igenkänner Olof Cronberg, 53, läkare och flitig släktforskare. Han är en orädd databassnickrare, webbkreatör, innovatör och mångårig styrelseledamot, tidvis ordförande, i Sveriges största släktforskarförening, DIS - Datorhjälp I Släktforskningen. Barnfödd i Malmö talar han, trots långvarig frånvaro från den sydligaste provinsen, fortfarande genuin skånska. Sin läkargärning har han i huvudsak fullgjort i Växjö, dels som distriktsläkare, dels som chefsläkare för primärvården i Kronoberg. Pappa till lille Stig, 2 1/2, tillbringar han numera också mycken tid i Kamerun i Västafrika.

Liksom jag själv, fascinerades Olof redan som mycket ung av sin släkts historia, och resorna till Lunds Landsarkiv och andra arkivorter blev många.Tidigt skapade han diverse skånska vigselregister, Tidigt engagerade han sig också i en av Sveriges äldsta släktföreningar; Lovisa Maria Hjelms ättlingar. Där är han fortfarande aktiv som arkivarie. http://www.lovisamaria.se/

b2ap3_thumbnail_Lovisa.jpgb2ap3_thumbnail_Lovisa.jpg

 Lovisa Maria Hjelm (1754-1850)

Men det räcker inte med själva forskningen. Olof vill också vara med och utveckla tekniska hjälpmedel, släktforskarprogram och diverse fiffiga hjälpfunktioner. Det fantastiska "fildelningsinstrumentet"  DISBYT lär vara Olofs idé liksom DISPOS och många andra disiga finesser. 

En annan gren på Olofs aktivitetskarta är SWEDGEN, en arbetsgrupp för svensk-amerikansk släktforskning. Den har Olof tillsammans med Anna-Lena Hultman, Annelie Andersson och Charlotte Börjesson, efter mönster från de aktiviteter - SWEDGENTOUR - som förbundet åren 2002 och 2005 genomförde, nu under mer än ett decennium fortsatt att utveckla. Kika gärna in på gruppens hemsida http://www.swedgen.se/ Förutom föreläsningsturnéer och workshops, arbetar gruppen också aktivt med att digitalisera svenskamerikanska kyrkböcker och medborgarskapshandlingar, samt med att fotografera gravstenar.  

Sin egen antavla, liksom en hel del annat släktforskningsmaterial, lade Olof föredömligt och mycket tidigt ut på en egen hemsida: http://www.cronbergsgenealogi.se/wp/?page_id=10  Det framgår där, att han har en mycket varierad uppsättning förfäder, utspridda över stora delar av vårt land, men också i flera främmande länder. Kika gärna in på www.cronbergsgenealogi.se

Det är just detta, den spännande jakten på de utländska förfäderna, som Olof Cronberg låter oss få uppleva, när han i Släktforskarnas Årsbok 2017 tar oss med på en svindlande lusttur genom många olika länder med nedslag i allsköns spännande arkiv och bibliotek.

b2ap3_thumbnail_Omslag-2017-sepia-FINAL.jpgb2ap3_thumbnail_Omslag-2017-sepia-FINAL.jpg

 Släktforskarnas Årsbok 2017 förköper du här: http://www.genealogi.se/vara-prenumerationer/bestall-arsboken

 

Fortsätt läs mer
7376 Träffar
0 Kommentarer

Släktband går igen

Släktband går igen

Hör du till den stora skara av släkt- och hembygdsforskare, som älskar radioprogrammet SLÄKTBAND? Då är du inte ensam. Detta program, som startade 2004, har genom åren fascinerat hundratusentals svenskar och är still going strong. Då som nu heter programledarna, journalisterna och kreatörerna, Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström, och så här skrev Sveriges Radio själva inför premiärprogrammet för mer än 12 år sedan:

I P1:s nya program visar Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström, som utgör den fasta redaktionen, på släktforskningens alla möjligheter. Såväl erfarna släktforskare som noviser och nyfikna ska få inspiration och kunskap om hur man gör för att komma en person nära genom arkiven. Genom att besöka olika arkiv och visa på olika släktforskningsfynd visar redaktionen hur man kan skapa sig en bild av en person som har varit avliden mycket länge. Efter envist letande kan man till slut klä ett namn med en personlighet och ett historiskt sammanhang.

Det var då det, och så har det fortsatt! Spännande, innehållsrikt och folkbildande! År efter år! Med hittills 13 säsonger torde det handla om ca 150 avsnitt, fyllda med väldokumenterad kulturhistoria i lagoma förpackningar. Här några av de mer spektakulära rubrikerna från de senaste åren:

b2ap3_thumbnail_Zulu.jpgb2ap3_thumbnail_Zulu.jpg   

Zuluprinsen blev Sveriges förste svarte präst

Afrikanske prinsen mKhwelantaba fick hjälp från vitt skilda håll när han kom till Sverige på 1800-talet. En artistfamilj anlitade honom som "vilde" på cirkus och Svenska kyrkan gav honom utbildning.

Makens giftförsök blev slutet för Annas liv som gift

Släktforskaren Elisabeth hittade en skilsmässoanteckning från 1829 hos en anmoder. Hon fann en historia med arsenik, misshandel och eländigt äktenskap. Var gick gränsen mellan husaga och misshandel?

Kaparkaptenens försvunna miljardarv

Den svenska kaparkaptenen Jonas Lambert från Umeå lyckades på sina räder till havs samla ihop en enorm förmögenhet. Än i dag fantiserar ättlingarna om att få tillgång till pengarna som kom på avvägar nån gång på 1700-talet.

b2ap3_thumbnail_Bruce.jpgb2ap3_thumbnail_Bruce.jpg

Född som Therese - dog som Andreas

1808 föddes i Stockholm en liten flicka som hette Therese Bruce. Hon dog 1885 på Gotland men då som man vid namn Andreas Bruce. Som vuxen hade Andreas en liten dotter som kallade honom far. Han var i själva verket biologisk mor till flickan, som med tiden förde släkten vidare.

Antons mormors mormor satt på en guldgruva

Margareta Lundberg satt utan att ha själv ha en aning om det på en enorm guldskatt. I dag är det inte många som minns henne men på 1920 talet kom reportrar resande från när och fjärran för att träffa henne.

Förslavad och frigiven

Som släktforskare kan man ibland hitta de mest oväntade fynd i sina anor. Så var det till exempel för Anita Mellberg som häpnade när hon insåg att en av hennes rötter sträckte sig ända till Indonesien och en slavmarknad i Kina. 1766 låg det svenska ostindiska kompaniets skepp "Stockholms slott" utanför Kanton i Kina. De skulle som brukligt var, föra med sig te, porslin och kryddor hem till Sverige. Men den här gången kom skeppet att också ha med sig tre små slavpojkar.

Hårt arbete på andra sidan sundet

Under andra halvan av 1800-talet och fram till första världskriget var det många svenskar som emigrerade. De flesta tog sig till Amerika, men ett annat stort invandrarland som låg betydligt mycket närmare var Danmark.

Och så där har det hållit på. Idel lockande, varierande och fascinerande ämnen. Nu kommer en glad nyhet. Nästan alla dessa pärlor till program kan du alldeles gratis ta del av via Sveriges Radios arkiv. Det är bara att knacka in följande adress i din webbläsare, välja program och sedan bara njuta av all den bildning och kunskap, som Släktband så skickligt lyckas förmedla:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2068

Som om inte allt detta vore nog, så har jag härmed nöjet att avslöja att dessa båda berättarproffs, Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström, kommer att medverka med en längre artikel i Släktforskarnas Årsbok 2017. Rubriken på berättelsen är som vanligt välfunnen, ja t.o.m. lite vitsig, och kan sägas vara en sammanfattning av och en programförklaring till den radiosuccé, som heter Släktband: 

Släktband lyfter röster från förr 

b2ap3_thumbnail_Omslag-2017-sepia-FINAL.jpgb2ap3_thumbnail_Omslag-2017-sepia-FINAL.jpg

Släktforskarnas Årsbok 2017 förköper du här: http://www.genealogi.se/vara-prenumerationer/bestall-arsboken

 

Bilden på programledarna har ställts till förfogande av dem, både för denna blogg och för Släktforskarnas Årsbok 2017.

Fortsätt läs mer
5754 Träffar
0 Kommentarer

PRESS RELEASE för Moster Augusta

PRESS RELEASE för Moster Augusta

Innan vi dyker in i dagens epistel, måste jag få säga några ord om lördagens sensation, snart 88-årige Owe Thörnqvist, som slog alla och sig själv med häpnad, när han  i den svenska uttagningen inför Eurovision Song Contest glatt seglade vidare till finalen. Låten var kanske inte så märkvärdig, men den framfördes med smittsam musikantisk glädje och entusiasm. Det var bara så roligt att se denne veteran - jag var ett år gammal när han startade sin karriär - bli vederbörligen hyllad. Man behöver uppenbarligen inte vara fjunig tonåring för att platsa i dessa sammanhang. 

b2ap3_thumbnail_Owe.jpgb2ap3_thumbnail_Owe.jpg

Så över till dagens ämne - PRESS RELEASE. Vad är då detta? Jo, information, som någon vill skall komma fram. Det kan vara politiker, myndigheter, föreningar, kända personer eller företag. Ibland ordnas det med presskonferenser eller med presentationer på nätet. Gemensamt för dessa yttringar är att det måste vara något stort, relevant och viktigt. PRESS RELEASE håller man inte för vardagens små allehanda. Helst bör innehållet i releasen eller presskonferensen också återspegla sanningen, även om en viss amerikansk president tycks ha fått dispens från just denna del. 

En annan sorts PRESS RELEASE är det när de digitala företagen publicerar nya tidningar och årgångar, miljontals sidor, som därmed blir tillgängliga och sökbara. En gång i månaden får jag ett nyhetsbrev från den kanske störste aktören på detta område, Genealogybank.com, som presenterar alla de nya resurser, som tillkommit sedan förra månadsskiftet. Listan är uppdelad på delstater och för varje post kan man se vilka årtal och tidningar, som just tillgängliggjorts. I förrgår kom jag att betrakta följande nya post från New Jersey:

Jersey Journal, Jersey City 1924-1960

Var det inte där Moster Augusta bodde - ni vet den utvandrade Augusta Matilda Wetterlind från Tiarp, som jag för ett drygt år sedan bloggade om. I ett århundrade hade hon varit försvunnen, när jag möjligen återfann henne i diverse amerikanska källor på nätet. Läs hela artikeln här:

http://www.genealogi.se/blog/entry/pa-jakt-efter-moster-augusta

Min slutkläm var denna: "Det mesta talar således för att jag är på rätt spår, men än så länge har jag inte lyckats få död på vare sig Augusta eller hennes man".

Det har jag nu! Efter bara några minuters letande förmådde de digitala tidningarna förse mig med ingressbildens dödsnotis för Augusta, som avled 1943 30/5 i Jersey City. Även makens, Charles A Dale, obituary fick jag fram, och den var än mer generös med uppgifter. Bl.a. framgick hans exakta födelsedatum, 1860 28/4. I svenska EMIBAS finns det endast en person som rätt matchar detta: Olausson, Carl Anton, Dräng * 28/4 1860 i Björketorp, Göteborgs och Bohus län, Utvandrad 28/2 1888 från Göteborgs domkyrkoförs till Amerika. Kan det vara han, tro...?

De digitala tidningarna är en formidabel guldgruva för alla släkt- och hembygdsforskare, historiker och kulturintresserade. Med risk för att bli tjatig, måste jag få dra den näraliggande jämförelsen med svenska förhållanden. Om Augusta hade avlidit i Sverige, hade jag inte hittat dessa nyttiga tidningsnotiser. Why? Jo, därför att Kungliga Biblioteket inte törs publicera några som helst tidningar efter 1900 (förutom de svensk-amerikanska ...!) online. I sin överdrivna respekt för upphovsrätten, väljer man att "mörka" 116 år av svenska tidningar, 1901-2017, och göra dem otillgängliga för svenska folket. Detta är otillständigt och kan inte accepteras.

SLÄKTHISTORISKT FORUM har i sitt senaste nummer flera intressanta artiklar om denna undangömda skattkista. Bl.a. försöker Olle Söderström och Hanna Svensson i sin artikel "Upphovsrätt bakom tidningstrasslet" jämföra förhållandena i olika länder. Det förefaller som om Sverige är värst på detta område. I USA har man ett resonemang om FAIR USE, skäligt bruk, där allmänhetens intresse av nyhetsrapportering, kommentarer, kritik, undervisning och forskning vägs mot upphovsmannens rättigheter. Ett sådant tankesätt skulle vi behöva implementera även i vårt land. 

b2ap3_thumbnail_Fair_use_logo.jpgb2ap3_thumbnail_Fair_use_logo.jpg

Huru uppnår vi då detta? Klart är att Kungliga Biblioteket behöver positiv förstärkning, en klar viljeyttring från oss användare om att vi inte längre finner oss i denna legala letargi. Varför inte en modern FOLKOMRÖSTNING, en nätbaserad NAMNINSAMLING, som med ljusets hastighet sprider sig via alla tänkbara digitala kanaler och som växer lavinartat. KB behöver uppmuntran och råg i ryggen för att våga språnget. Det är bara vi nyttjare, som kan ge dem sådana incitament.

När helt nyutkomna tidningar får existera fritt på nätet, så är det väl själva katten om inte 74 eller 116 år gamla sådana också skulle kunna få göra det! Befria de undanstuckna tidningarna! Release the press!

PRESS RELEASE!

 

Ps: Hur ser det ut i våra grannländer, Norge, Danmark och Finland på detta område. Samma knasiga restriktioner eller en fri press?

Fortsätt läs mer
4374 Träffar
0 Kommentarer

Nytt land - nytt namn!

Nytt land - nytt namn!

Följ med mig på en resa ut och in i de amerikanska källorna, på jakt efter en svårfångad familj, spårlöst (?) försvunnen alltsedan emigrationen från Osby i Skåne 1887. Här har ni dem:

b2ap3_thumbnail_Sven-Svensson.JPGb2ap3_thumbnail_Sven-Svensson.JPG

Den överstrukna familjen, bestående av far och mor, fyra döttrar och två söner, ger sig alltså iväg 1887, efter det att fadern, handlanden SVEN SVENSSON varit över i Amerika året innan för att rekognocera. Hustrun, Maria Kristina Nilsdotter är född 1851 15/6 Osby - dotter till Cecilia Piculell (1817-1883), en släkt som jag har ägnat mig åt i snart 50 år. Barnen är följande, alla födda i Osby:

Cecilia   *1872 10/11
Evelina   *1875 23/8
Klara   *1878 22/5
Edla   *1880 12/9
Fritz   *1882 8/10
Algot   *1884 30/8

Med så många sökbara familjemedlemmar med hyfsat ovanliga förnamn, borde det väl inte vara omöjligt att återfinna åtminstone några av dem i de amerikanska källorna och registren. Även om efternamnet är Svensson. Hmmm... det var visst inte så enkelt. Jakten börjar i de amerikanska folkräkningarna, som har utmärkta register där man med ett minimum av information kan filtrera fram just dem man söker. Tyvärr saknas folkräkningen 1890 - den brann upp - men i 1900 borde det väl ändå gå att lokalisera dem. Så icke! Jag prövar med Svensson, Swenson och Swanson, med Sven, Swen och Swan samt Maria, Marie och Mary. Förgäves! Nåväl, då får vi väl försöka med barnen i stället. EVELINA är ett bra och ovanligt namn att söka på och minsann hittar jag inte en sådan i 1900 års folkräkning för Chicago, Illinois:

b2ap3_thumbnail_Hiden_20170212-192703_1.JPGb2ap3_thumbnail_Hiden_20170212-192703_1.JPG

Här finns en Evelina, som är född i augusti 1875 i Sverige - stämmer - och som kommer till USA 1887. Hon är gift med en August Hiden och har två barn. Ser lovande ut! Fram då med nästa folkräkning, den för 1910, men där finns det inte en enda person med namnet Hiden. Ej heller 1920, 1930 eller 1940. Brainstorming! Kan HIDEN vara en felskrivning? Skulle det egentligen ha stått HEDIN? Mycket riktigt - 1910 hittar jag följande familj:

b2ap3_thumbnail_Hedin-1910.JPGb2ap3_thumbnail_Hedin-1910.JPG

Här har Evelina fått namnformen LINA, och när jag söker i dödregistret för Illinois 1916-1947 anmäler sig följande post:

b2ap3_thumbnail_Lena-Hedin.JPGb2ap3_thumbnail_Lena-Hedin.JPG

Fadern heter alltså OSCAR SWANBERG och modern MARIA ANDERSON. Stämmer dåligt. Denna Evelina får vi nog glömma. Låt oss pröva en annan anfallsvinkel; sönerna. FRITZ och ALGOT är födda 1882 respektive 1884. det innebär att de är i vapenför ålder 1917-1918 då USA mönstrar ca 24 miljoner unga män för eventuellt deltagande i Första Världskriget. Denna enorma databas är sökbar på födelsetid, varför jag lägger in "FRITZ och 1882 8/10" - inga träffar. Erfarenhetsmässigt vet jag emellertid att många emigranter med namnet Fritz amerikaniserar sitt tyskklingande namn till FRED eller FREDERICK, Då söker vi väl på det, och upp kommer följande kort:

b2ap3_thumbnail_Frederick-William-Swanberg-WWI.JPGb2ap3_thumbnail_Frederick-William-Swanberg-WWI.JPG

FREDERICK WILLIAM SWANBERG. Hmmmm, rätt födelsedag men alldeles fel efternamn. Och inte lägger man väl själv till ett förnamn? Var kommer William ifrån? Nej, detta är nog också en återvändsgränd ...  eller? SWANBERG! Var det inte så Evelina (här ovan) hette som flicka? Raskt tillbaka till folkräkningen 1900. Bland alla svenskar i Chicago återfinns följande familjegrupp:

b2ap3_thumbnail_Mary-Swanberg-1900.JPGb2ap3_thumbnail_Mary-Swanberg-1900.JPG

Här är de ju, nästan hela familjen! Modern kallas MARY SWANBERG, födelsetiden stämmer och hon står som änka. Hon har fött 7 barn, som alla lever. Fem bor fortfarande hemma: Ceila (Cecilia), Clara, Fred och Albert (Algot). Ett sjunde barn, Charlie, har fötts i Chicago några år efter ankomsten. Familjemedlemmarnas namnförändringar är logiska, man har ju ambitionen att bli amerikan så fort som möjligt och det går kanske bättre med ett icke avvikande förnamn. Maria blir MARY, Cecilia blir CEILA, Edla blir EDNA, Fritz blir FRED och Algot blir ALBERT.   

Men hur kan en SVEN SVENSSON förvandlas till OSCAR SWANBERG? Min teori är att han först har försökt med SWAN SWANSON, men inte varit nöjd med denna upprepning, som dessutom kan ha varit svår för honom själv och andra att uttala. Bättre då att skapa ett nytt efternamn som liknar SWANSON, varför inte SWANBERG? Och förnamnet då? Tja, så hette ju Sveriges och Norges konung, OSCAR II. Det kan aldrig vara fel ...

Fyra av barnen har jag hittat i Illinois dödregister. Förutom Evelina/Lena, även Fritz/Frederick, Cecilia och Edla/Edna. Vid samtliga tillfällen kallas fadern OSCAR SWANBERG, medan modern får fyra olika namn:

MARIA ANDERSON

MARY NIELSON

MARY PIKENELLY

MARY PIKNOLL

Det är alldeles uppenbart att det är mormors gamla vackra släktnamn, PICULELL, som spökar när ättlingarna skall förse myndigheterna med uppgifter till dödsattesterna. Roligt att skåda, ehuru felaktigt!

Hur gick det då för stackars Sven Svensson, alias Oscar Swanberg? Illa, illa! Han måste ju ha avlidit före 1900, eftersom frun då står som änka. Dödsnotisen återfinns i ett register för Cook County, d.v.s. Chicago:

b2ap3_thumbnail_Oscar-Swanberg-1898.JPGb2ap3_thumbnail_Oscar-Swanberg-1898.JPG

Varför dör han då i så unga år? Chicago Tribune, den stora dagstidningen, vet svaret:

b2ap3_thumbnail_Murder.JPGb2ap3_thumbnail_Murder.JPG

Skjuten till döds av en affärsidkare efter ett gräl, som handlade om att Oscar Swanbergs son skulle ha snattat cigarrer. Så gick det till i Chicago 1898, och så går det uppenbarligen till fortfarande ...  (2nd amendment)

Titelbilden är tagen på Ellis Island och visar immigranter, som grillas av myndigheterna inför insläppet i det nya landet. Då som nu ... Här kan många nya namnversioner ha uppstått, antingen genom missförstånd och felstavningar eller genom att Sven Svensson och hans gelikar under överfarten kan ha hunnit fundera på ett nytt amerikanskt namn. 

Nytt land - nytt namn!

 

Mer av denna vara, amerikanska källor och tips om hur man använder dem, hittar du i Anna-Lena Hultmans och min nya bok: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, som planeras utkomma i maj.

 

***********************************************************************************************************************

Translation:  

NEW COUNTRY - NEW NAME

Come with me on a journey through various American sources, in search of an elusive family, lost since leaving the parish of Osby in southern Sweden in 1887. Here you have them:

b2ap3_thumbnail_Sven-Svensson.JPGb2ap3_thumbnail_Sven-Svensson.JPG

The crossed-over family in this Swedish household examination roll shows father and mother, four daughters and two sons, emigrating to America in 1887. The head of the family, shopkeeper Sven Svensson had been over to America the year before on a scouting expedition. His wife, Maria Christina Nilsdotter, born 1851 June 15th at Osby was the daughter of Cecilia Piculell (1817-1883), a family that I have devoted myself to for almost 50 years. Sven and Maria had the following children,  all born at Osby:

Cecilia   *1872 10/11
Evelina   *1875 23/8
Klara   *1878 22/5
Edla   *1880 12/9
Fritz   *1882 8/10
Algot   *1884 30/8

With so many family members with fairly unusual and this searchable first names, it should be possible to find at least some of them in US sources and indexes. Hmmm ... it was certainly not that simple. Let the search begin in the US censuses, which have excellent indexes. Even with a minimum of information, they often allow you to filter forth just about anyone. Unfortunately there is no census in 1890, it burned up, but in the 1900 one, it ought to be possible to locate them. In theory! I tried Svensson, Swenson and Swanson in combination with Sven, Swen and Swan and with Maria, Marie and Mary. No good! Well, let’s try some of the kids. EVELINA is an unusual name, well suited for a search, and yes, in the 1900 Census for Chicago, IL, I find the following: 

b2ap3_thumbnail_Hiden_20170212-192703_1.JPGb2ap3_thumbnail_Hiden_20170212-192703_1.JPG

Here is an Evelina, born in August 1875 in Sweden and arriving in to the US in 1887. All fits! She is married to one August Hiden and has two children. Looks promising! In the following Census, that of 1910, there is however not a single family by the name HIDEN. Same thing in 1920, 1930 and 1940. Brainstorming! Can HIDEN be a clerical error? Could it instead possibly have been HEDIN? Sure enough, in the 1910 Census, I find the following family still residing in Chicago:

b2ap3_thumbnail_Hedin-1910.JPGb2ap3_thumbnail_Hedin-1910.JPG

Notice that Evelina is called LINA, and when I look in the index of Deaths and Stillbirths in Illinois 1916-1947, I find the following entry:

b2ap3_thumbnail_Lena-Hedin.JPGb2ap3_thumbnail_Lena-Hedin.JPG

The father is named as OSCAR SWANBERG and the mother as MARIA ANDERSON. Most disagreeable! Although it looked very promising, this Evelina is probably not the person we are looking for. Let's try a different angle of attack; The sons, FRITZ and ALGOT born in 1882 and 1884, were of the right age to have had to muster for the Great War in 1917 or 1918. There are 24 Draft Registration Cards to search, luckily with an excellent index to them. This enormous database is also searchable by birthdates, which is why I put "FRITZ and 1882 and October 8th" into the search menue. No matches. I know however from experience that many emigrants named Fritz tend to Americanize their German-sounding name to FREDERICK or FRED. When I try this possibility, the following card emerges: 

b2ap3_thumbnail_Frederick-William-Swanberg-WWI.JPGb2ap3_thumbnail_Frederick-William-Swanberg-WWI.JPG

Frederick William Swanberg. Hmmmm, the right birthday but a totally different surname. And do you really add a middle name, William, just like that? No, this is probably another dead end ... or? Swanberg! Was'nt that the maiden name of Evelina in the above record? Back to the Chicago Census of 1900. Among all Swedes in Chicago the following family shows up:

b2ap3_thumbnail_Mary-Swanberg-1900.JPGb2ap3_thumbnail_Mary-Swanberg-1900.JPG

The mother is called MARY Swanberg, the month and year of birth is correct and she is a widow. She has given birth to seven children, who are all still living. Five are still at home: Ceila (Cecilia), Clara, Fred and Albert (Algot). A seventh child, Charlie, was born in Chicago a few years after the arrival. The new versions of the first names seem logical. As an immigrant, you are eager to become an American as soon as possible and it is perhaps better to have with a non-deviant first name. Thus Maria becomes MARY, Cecilia CEILA, Edla EDNA, Fritz FRED and Algot ALBERT.

But how can a Sven Svensson turn into an OSCAR SWANBERG? My theory is that he first tried SWAN SWANSON, but was not satisfied with the repetition, which also may have been difficult for him and others to pronounce. Better to create a totally new surname similar to Swanson, why not Swanberg? And the first name then? Well, who was the King of Sweden at Norway at the time? Oscar II ... 

Five of the children can be found in the Illinois death index. On all occasions the father is called OSCAR Swanberg, while the mother receives five different names:

MARIA ANDERSON

MARY NIELSON

MARY PIKENELLY

MARY PIKONELL

MARY PIKNOLL

 

It is quite obvious that it is the grandmother's original old family name, Piculell, that lurks in the background when the descendants are to provide the authorities with information for the death certificate. Nice to see, although incorrect!

So, what happened to poor Sven Svensson, AKA Oscar Swanberg? Bad things! As his wife Mary is then listed as a widow, he must have died before 1900. Why did he die at such a young age? The Chicago Tribune has the answer:

b2ap3_thumbnail_Oscar-Swanberg-1898.JPGb2ap3_thumbnail_Oscar-Swanberg-1898.JPG

So, what happened to poor Sven Svensson, AKA Oscar Swanberg? Bad things! As his wife Mary is then listed as a widow, he must have died before 1900. Why did he die at such a young age? The Chicago Tribune has the answer:

b2ap3_thumbnail_Murder.JPGb2ap3_thumbnail_Murder.JPG

Shot to death by a merchant after a quarrel, about Oscar’s being accused of shoplifting cigars. This was Chicago in 1898 …. Not too much different from today, it seems.

This title picture was taken at Ellis Island as immigrants were being grilled by the authorities prior to being admitted into. It has sometimes been assumed that many new name versions may have emerged here, either through misunderstanding or misspellings. It is however more likely that the new names were adapted shortly after the arrival, once the immigrants had started to make a new life for themselves and their families. 

New country - new name!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
7368 Träffar
5 Kommentarer

En god hustru

Det är bara att erkänna som det är, jag är en serienörd. Är det inte Downton Abbey eller The Crown, så sitter jag där framför Mad Men, Poirot eller Desperate Housewives. För att inte tala om de svenska serierna, Fröken Friman t.ex. eller gamla godingar som Hedebyborna, Svenska Hjärtan och Mor gifter sig. Eller de fantastiska danska motsvarigheterna, Matador, Krönikan, Borgen och Badhotellet. En och annan norsk eller tysk serie slinker också ned ... Och när jag säger SITTER så menar jag också det; timme ut och timme in, ibland nätterna igenom. Den nya tekniken med STREAM och PLAY och FLIX gör ju att man kan maratontitta sig igenom hundratals avsnitt av en och samma serie.

Nyligen fastnade jag framför The Good Wife - en advokatserie med politiska förtecken. I huvudrollerna ses bl.a. utmärkta Julianna Margulies, känd också från 136 avsnitt av Cityakuten (E.R.) och Chris Noth (Sex and the City, 41 episoder) samt härligt eleganta Christine Baranski (Mamma Mia). Berättelsen börjar med att statsåklagaren i Illinois hamnar i fängelse för korruption, varvid hans hustru, trogen hemmafru sedan 14 år, tvingas tillbaka till förvärvslivet som advokat. Det är spännande, ofta upprörande men med spänstig dialog och lite humor. De första fyra säsongerna var engagerande och vanebildande. Den femte blev en nagelbitare med ständiga cliffhangers och ett våldsamt slut. I den sjätte säsongen började det sega till sig och den sjunde blev så fylld av krystade amerikanska kampanjintriger och politiskt rävspel, att publiken till sist ledsnade. Serien lades ner.

b2ap3_thumbnail_Manver.JPGb2ap3_thumbnail_Manver.JPG

Väldigt ofta under slukandet av denna serie kom jag att tänka på Raskens Ida, soldathustrun ni vet, som kämpade och slet på det karga torpet. Maken, den indelte soldaten Gustav Rask, var väl jämförelsevis snäll och hygglig, om än inte helt trogen, men han var ju inte alltid där. Varje sommar, då han som bäst behövdes på torpet, var han ju tvungen att marschera iväg på manöver. Från Hans Högmans innehållsrika släktforskningswebb  http://www.hhogman.se/ saxar jag följande:

Soldaterna skulle exerceras, övas regelbundet. Detta skedde dels kompanivis och dels regementsvis. Vidare hade man sk generalmönstringsmöten vart 3:e år. Kompanimöten kunde ske flera gånger per år, exempelvis varje månad. Man samlades då vid respektive kompanichefs boställe för att övas i skytte, strid och exercis. Regementsmöten hölls vanligen en gång per år under perioden maj - juni. De pågick i 2 - 3 veckor. På regementsmötena skulle man visa upp vad man kunde och noggranna visitationer gjordes. Därför drillades man noga innan ett regementsmöte samt lade ned en hel del tid på persedelvård.

b2ap3_thumbnail_Manver-2.jpgb2ap3_thumbnail_Manver-2.jpg

De svenska knektarna hade det väl, i jämförelse med kollegor i andra länder, förhållandevis lindrigt. I alla fall efter 1814, då de inte längre behövde ge sig ut i fält. Men före 1814, under alla dessa förfärliga krig och bataljer på 1600- och 1700-talet? Vi vet ju hur det gick för soldaterna själva: De flesta av dem dukade under, mestadels i fältsjuka och andra bedrövligheter. Men hur klarade sig den goda hustrun, hon som hade att sköta allt därhemma, torpet, åkrarna, djuren och inte minst barnen. Det övergår mitt förstånd hur hon under dessa tröstlöa förhållanden kunde ro skutan i land. Kanske fick hon ibland hjälp av rotebönder eller släktingar, men för det mesta stod hon ensam, övergiven av Gud och människor.

I samma svåra belägenhet befann sig också många av hennes medsystrar; Sjömanshustrun, fängelsekundens, rallarens, luffarens och amerikafararens hustru. Ensamma, oförsörjda och med en ofta stor barnaskara att ta hand om. Historieböckerna talar gärna om hjältekungar och tappra generaler, om självuppoffrande soldater, som på "ärans fält" stredo för Konung och fosterland, om berömda politikers och höga tjänstemäns insatser, samt om djärva pionjärer och våghalsar. Men det är inte dem, honom, vi i första hand skall minnas och hylla. Det är hans av olika anledningar övergivna hustru, som är värd vår respekt och vår tacksamhet. Det var hon som höll ihop familjen och därmed samhället. Det var hon som såg till att nästa generation över huvud taget överlevde. Hon, den goda hustrun! Det är hon som skall ha medalj! 

b2ap3_thumbnail_Tapperhet.JPGb2ap3_thumbnail_Tapperhet.JPG

 

 

 

    

 

Fortsätt läs mer
4809 Träffar
1 Kommentar

Återta arkiven

Återta arkiven

I veckan ramlade jag på en ny persondatabas - denna gång hos MyHeritage.com. Det var ett vigselregister för New York City med över 6 miljoner poster. Förvånad och glad, för jag visste ju hur njugga och på alla sätt besvärliga myndigheterna i staden New York är visavi släktforskare, dök jag glatt in i denna nya resurs, och hittade bums flera spännande möjligheter. Om materialet skriver MyHeritage följande: Denna samling är ett index på över 3 miljoner äktenskapslicenser arkiverade hos New York City Clerk från de fem stadsdelarna från 1950 till 1995. Indexet innehåller förnamn och efternamn på både bruden och brudgummen, årtal samt samt licensnummer. Indexet tillhandahålls av Reclaim the Records.

b2ap3_thumbnail_Reclaim-II.JPGb2ap3_thumbnail_Reclaim-II.JPG

 

Vad är då detta för något? Jag klickar mig vidare och hamnar till slut på följande hemsida: https://www.reclaimtherecords.org/ Det är med stigande förtjusning jag tar till mig gruppens presentation och programförklaring:

Reclaim the Records är en icke vinstdrivande grupp släktforskare, historiker och förespråkare av ett öppet samhälle med fri tillgång till information. Vi kräver att offentliga uppgifter också skall vara offentliga och därmed tillgängliga för allmänheten. Vi samlar in information om de register, databaser och annan potentiellt värdefull information som finns bevarad på mikrofilm eller på annat sätt, och ser till att applicera de lagar som finns för tillgång till sådan information, för att på så sätt återföra informationen till allmänheten. /Fritt översatt/

Hos många amerikanska myndigheter, liksom på många andra håll i världen (Tyskland, Finland, Storbritannien o.s.v.) har det blivit en sport att försvåra för människor att söka sina rötter och hitta sin släkt. Ibland finns det lagar som stödjer ett sådant beteende, Datenschutsgesetz i Tyskland t.ex, men ibland handlar det bara om en avog inställning och ett sätt att visa sin makt. Småpåvar finns det som bekant gott om, och många av dem tycks finna glädje i att trilskas och införa forskningshämmande restriktioner.

Det underbara med Reclaim the Records är, att gruppen inte nöjer sig med myndigheters summariska nej, utan verkligen går till botten med varje enskilt ärende. Kontrollerar vad lagen säger, hur man skall tolka den s.k. "Freedom of information act" och helt enkelt stämmer de myndigheter som av icke godtagbara skäl vägrar tillgång till sina databaser och register. I flera fall, t.ex. vigselregistret i New York, har man redan vunnit och lyckats få tillgång till de åtrådda mikrofilmerna, som sedan digitaliserats och indexerats. I andra fall pågår den juridiska processen och det är bara att hålla tummarna för gruppens uthållighet och envishet.

b2ap3_thumbnail_arkivalieronline.JPGb2ap3_thumbnail_arkivalieronline.JPG

Här i Sverige är vi väl hyfsat förskonade från just denna typ av arkivarrogans. Vi har ju vår offentlighetsprincip att falla tillbaka på, och det mesta av den information vi släktforskare söker är skapligt tillgänglig hos oss. Likaså i våra grannländer Danmark och Norge, där det t.o.m. kan sägas vara ännu bättre tillgång till vissa betydelsefulla serier, kyrkoböcker t.ex. där man har en generösare tidsgräns för vad som får visas online. Gratis dessutom! Värre är det för våra systrar och bröder i Finland, som drabbats av förfärliga restriktioner, mycket atypiska för det i övrigt öppna finska samhället. En finsk Reclaim the Records - VALLATA ARKISTOT - kan där sägas vara av nöden. 

Genom tiderna har vi dock även i Sverige haft bekymmer med svenska arkivkoryféer. Jag minns hur knepigt det var när vi för 15 år sedan skulle dra igång NAMN ÅT DE DÖDA - exceperingsfasen inför SVERIGES DÖDBOK. Då skrek många arkivarier i högan sky om hur på alla sätt olämpligt och otillständigt detta kompletteringsprojekt var. Trots att det på intet sätt inkräktade på privatlivets helgd eller sekretessreglernas andemening. Projektledningen och jag själv fick gnugga geniknölarna för att hitta alternativa källor där motståndet blev allt för svårt.   

Jag tänker också på Sveriges befolkning 1990, som Sveriges Släktforskarförbund efter de två lyckosamma produktionerna 1970 och 1980 ville försöka få till. Riksarkivet, eller var det kanske bara Riksarkivarien, satte ned foten och förvägrade oss tillgång till basmaterialet. Detta trots att själva informationen inte på något sätt kunde sägas vara sekretessbelagd eller integritetskränkande. Eter några år ändrade sig Riksarkivet plötsligt, kanske för att man själv ville tjäna pengar på 1990, varvid de tidigare så starka motiven för avslag bleknade.

b2ap3_thumbnail_Hemlighuset-final_20170129-203231_1.jpgb2ap3_thumbnail_Hemlighuset-final_20170129-203231_1.jpg

Det jag tänker mest på är emellertid tidningar.kb.se, Kungliga Bibliotekets förnämliga sajt för digitala tidningar, som till stora delar förvaras bakom lås och bom. Efter decennier av långbänkar och utredningar hålls fortfarande allt material efter 1900 "hemligt" och kan endast studeras på plats, d.v.s. i Stockholm under bibliotekets begränsade öppettider. Skyller gör man på UPPHOVSRÄTTEN, enkannerligen fotografernas, som alltså fortsatt tillåts blockera allmänhetens tillgång till denna kulturskatt, vars digitalisering bekostats med skattemedel. Detta är naturligtvis på alla vis oacceptabelt. I andra länder, t.ex. i USA och Australien, har det gått finfint att lägga ut alla digitala tidningar på nätet, men inte i Konungariket Sverige. Jag tror att historiker och släktforskare behöver samla ihop sig till ett betydande lobbyarbete i detta milt sagt sega ärende. Helt enkelt ifrågasätta tillämpningen av Upphovsrättslagen ock kräva att alla tidningar släpps fria.   

b2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-1_20170129-204241_1.JPGb2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-1_20170129-204241_1.JPG

Reclaim the Records!

 

 

 

Fortsätt läs mer
7362 Träffar
10 Kommentarer

Ris à la Malta

Ris à la Malta

Vid jul och nyår förekommer i de skandinaviska länderna en alldeles särskild efterrätt, sprängfylld med onyttigheter. Man tager vad som är kvar av julgröten, tillsätter en myckenhet vispad grädde samt flor- och vaniljsocker till dess att man storknar. Dekorerar gör man med mandel och/eller mandarinklyftor och så är delikatessen klar att avnjutas. 

Många anser att detta är julens kulinariska höjdpunkt medan andra, inklusive undertecknad, menar att blandningen är olidligt fet och sötsliskig. I Danmark heter motsvarigheten Risalamande och uppstod omkring år 1900. Risalamande innehåller inga apelsiner, utan hackade eller flisade mandlar och bittermandelolja. Den serveras med varm körsbärssås.

I Norge är rätten känd under namnet Riskrem, och äts traditionellt med sås av hallon eller andra bär.

Om rättens etyomologi skriver Wikipedia:  

En teori är att det är en förvanskning av danskans Risalamande, vilket i sin tur kan härledas till franskans Riz à l’amande = "ris med mandel". En annan teori är att ris à la Malta förr brukade innehålla apelsin. Uttrycket "à la Malte" (eller "maltaise") betyder i gastronomikretsar att något tillagas med apelsin eller apelsinskal. Les maltaises är en apelsinsort från Malta. Det sägs ha sitt ursprung i att riddarna av Malta brukade skicka hem små söta apelsiner till sina europeiska furstehus och att dessa med tiden hamnade hos franska kockar.

b2ap3_thumbnail_karta-med-Gozo-och-Fort-chambrayx-kopiera.jpgb2ap3_thumbnail_karta-med-Gozo-och-Fort-chambrayx-kopiera.jpg

Där, d.v.s. på Malta, har jag nyligen varit på en något bister vintersemester. På jakt efter sol och värme och lite kultur, hamnade vi i den svalaste januariveckan i mannaminne, med snålblåst och snudd på frost om morgnarna. Unheard of på en ö belägen på samma breddgrader som Gibraltar, Kreta och Cypern. Men intressant var det ändå, kanske inte ur släktforskningssynvinkel – det finns väldigt få historiska kopplingar mellan Skandinavien och Malta – men väl för den som fängslas av öns milt sagt mättade historia.

Visste ni att Malta …

  • * är 316 km2 stort – alltså något mindre än Orust och något större än Langeland – men har 450.000 invånare.
  • * har bevarade fornminnen från 3000 f.Kr.
  • * tillhörde Romariket i 600 år, därefter Bysans och Kalifatet i 500 år.
  • * att den gamla huvudstaden Mdina är ett av de bäst bevarade stadsforten i Europa.
  • * att den arabiska perioden upphörde år 1240 men att det Malteisiska språket fortfarande i huvudsak bygger på arabiskan.
  • * att Kejsar Karl V år 1530 skänkte ön till Johanniterriddarna, därefter mest kända som Malteserriddarna, en fortfarande aktiv orden.
  • * att Napoleon erövrade ön 1798 men att engelsmännen tog över redan två år senare.
  • * att Malta förblev engelskt ända till 1964, då självständighet utropades.
  • * att ön p.g.a. sitt strategiska läge luftbombades sönder och samman under andra världskriget.
  • * att man idag lever på turism och online gambling – där svenska företag tycks utmärka sig.

Förutom dessa moderna gamblers är det väl endast en och annan vilsegången Korsriddare, typ Arn Magnusson, som kan tänkas utgöra en länk mellan Sverige/Norge/Danmark och denna lilla ö i Medelhavet. F.n. är Malta emellertid ordförandeland i EU, varför huvudstaden Valletta – minst i Europa – under några månader kommer att vara på var mans läppar när politiska VIPPAR från hela Europa fylkas i det gamla korsriddarfästet.

 

I och med besöket på Malta avslutas min jakt på Europas minsta länder, de som med ett gemensamt namn brukar kallas för Lilleputt. Således har jag besökt Luxemburg, Liechtenstein, Andorra, Monaco, Vatikanstaten, San Marino, Cypern och nu Malta. Fram till 1918 fanns det i Tyskland en rad ännu suveräna småfurstendömen som Schaumburg-Lippe, Waldeck und Pyrmont, Mecklenburg-Strelitz, Sachsen-Altenburg, Reuss Ältere Linie, Schwarzburg-Sondershausen och många fler. I samband med att det s.k. Tysk-Romerska riket år 1806 upphörde, genomfördes en stor Mediatiseringsreform. Innan dess fanns det ytterligare hundratals mini-stater i Tyskland. Dessa ”samlar” jag också på …

Till sist, en liten användbar Maltesisk parlör för alla som tänker sig en tripp dithän. Den som inte tål allt för många dåliga och krystade ordvitsar uppmanas att här och nu avsluta läsandet!

MALTESISK PARLÖR

Kostnadsläget på ön - Pris à la Malta 

Grillfest för turister - Gris à la Malta 

Politisk turbulens i Valletta - Kris à la Malta 

Överraskningsmeny på restaurangen - Surpris à la Malta 

Arrogant bemötande - Paris à la Malta 

Ljumma medelhavsvindar - Bris à la Malta

Semesterromans - Kurtis à la Malta

Bridgeturnering - Skvis à la Malta

Turistande stockholmsflickor - Preciiis à la Malta

Turistande Stockholmsgossar- Kis à la Malta

Dalai Lama på besök - Vis à la Malta

Huvudvärk dagen efter - Capris à la Malta

Artiga britter - Please à la Malta

Arkitektstuderande på besök – Fris à la Malta

Dimmiga mornar – Dis à la Malta

Militär manöver i örlogshamnen – Exercis à la Malta

Medelhavsaristokrati – Markis à la Malta

Gendarmer – Polis à la Malta

Värmekraftverk – Flis à la Malta

Napoleon tillbaka – Repris à la Malta

Maltesisk Reader’s Digest – Koncis à la Malta

Kissande staty – Manneken Pis à la Malta

Leif G W Persson på besök – Bevis à la Malta

                                          [somebody stop me….]

Fortsätt läs mer
14024 Träffar
0 Kommentarer

Lästips för släktforskare med starka nerver

Lästips för släktforskare med starka nerver

En del böcker och filmer är så starka att man faktiskt darrar i hela kroppen efter sista sidan/filmrutan. Kathryn Hughes roman The Letter (Brevet) hör till denna kategori. Berättelsen, som kan beskrivas som en romantisk thriller med genealogiska inslag, löper parallellt på två platser, i Manchester och på den Irländska landsbygden, och i två tidsskikt, 1939/1940 och 1973/1974. Utgångspunkten; ett upphittat aldrig postat brev, The Letter, från en ung man till hans flickvän. Han har just fått veta att han gjort henne gravid och chockad sprungit sin väg, för att sedan omedelbart ångra sig. Då är det emellertid för sent. Flickans förfärlige far, en despotisk läkare, ser till att brevet aldrig kommer fram och skickar sin dotter, sitt enda barn, till Irland för att där gömmas undan. 

b2ap3_thumbnail_The-Letter_20170115-132948_1.pngb2ap3_thumbnail_The-Letter_20170115-132948_1.png

Efter några månader hos en strängt katolsk moster skickas hon till ett ”Convent” – ett sorts nunnekloster, där unga flickor får bo, föda och ta hand om sina barn under tre års tid. Under dessa år får de slavarbeta i klostrets tvätteri, för att sedan tvingas lämna ifrån sig sina barn för adoption, ofta med USA som slutmål. Filosofin är att flickorna genom hårt arbete, bön och försakelse skall renas från den förfärliga synd de begått. Den iskalla abbedissan tvekar inte att låta de tonåriga mödrarna dö på förlossningsbordet hellre än att tillkalla läkare. Barnmorskan är förbjuden att ens sy ihop de stackars nyförlösta flickor, som spruckit för mycket, därmed dömande dem till ibland livslånga handikapp och lidanden. ”Om dessa horor dör, är det Guds vilja och en naturligt följd av deras synd”, säger abbedissan utan att darra på doket.

b2ap3_thumbnail_philomena-movie-banner-new.jpgb2ap3_thumbnail_philomena-movie-banner-new.jpg

Konceptet liknar en annan bok, som blivit berömd som spelfilm med Dame Judi Dench i huvudrollen: PHILOMENA. Även den behöver man starka nerver för att klara av. Tänk dig att bära, föda och leva med ditt lilla barn i tre års tid för att sedan maktlöst uppleva hur det brutalt rycks ur dina armar. Du får inte veta var barnet hamnar eller om det har det bra. Du förbjuds att ens försöka ta reda på var det befinner sig. Och om barnet i vuxen ålder självt återvänder i hopp om att hitta sin mor, vägrar de söta nunnorna tillgång till akten. Det är mig en gåta hur de och alla de katolska präster de samarbetade med i dessa nidingsdåd, inför sin Herre och Skapare kunde försvara sin totala brist på kärlek, medmänsklighet och empati.  

Det är svårt att acceptera alla de kränkningar och den förnedring, som Katolska kyrkan på Irland under flera generationer utsatte tiotusentals, kanske hundratusentals, unga flickor för. Hur kunde det få fortgå? Än svårare är det att förstå den moderna nationens vägran att på allvar ta itu med denna historiska skuld och skamfläck, även om vissa försök i den riktningen på senare år gjorts. http://www.bbc.com/news/world-europe-28298236

b2ap3_thumbnail_Call-the-Midwife-call-the-midwife-35299057-1440-1080.jpgb2ap3_thumbnail_Call-the-Midwife-call-the-midwife-35299057-1440-1080.jpg

Vi som tagit BARNMORSKAN I EAST END till våra hjärtan vet, att det naturligtvis också fanns godhjärtade och empatiska nunnor, som verkligen gjorde sitt allra bästa och aktade sig för att döma. Åtminstone i England.

Har vi haft samma problem här i Norden? Ja och nej! Visst har utomäktenskapliga graviditeter alltid, d.v.s. fram till 1960-talet eller så, varit förenade med ett visst mått av förakt eller åtminstone höjda ögonbryn, men inte alls på samma sätt som på Irland eller i Storbritannien. Det senare vet vi från många avsnitt av WHO DO YOU THINK YOU ARE? – den engelska versionen av VEM TROR DU ATT DU ÄR? Även där skickades gravida döttrar till särskilda mödravårdshem, helst på behörigt avstånd hemifrån, med påhittade alibin om studier eller dåliga lungor. Även där fick de arbeta hårt och i förtvivlan och maktlöshet åse hur deras små barn togs ifrån dem. Även där drabbades de av akuta depressioner, som de sedan hade att kämpa med under stora delar av livet. Men de slapp de värsta förolämpningarna, förkastelsedomarna, och den genuint bigotta elakhet, som tycks ha karakteriserat förhållandena i de irländska klostren och mödravårdshemmen. 

I Sverige var utomäktenskapliga barn en oerhört vanlig företeelse, särskilt i städerna, och i synnerhet i huvudstaden, där de s.k. Stockholmsäktenskapen kom att bli ett begrepp. Gustav III’s barnamordsplakat gav varje barnaföderska rätten att vara anonym, vilket kanske också bidrog till att avdramatisera frågan - en möjlighet som kvarstod ända till 1917 och som driver oss släktforskare till förtvivlans brant, eftersom det då inte bara handlar om det eviga problemet kring ”Fader okänd” utan drastiskt uppgraderar situationen till att inkludera ”Moder okänd”. Mig veterligen fanns inte denna speciallag i vare sig Danmark eller Norge.

Helt roligt kan det dock inte ha varit att få heta ”oäkting” – ett stigma som ännu på 1960-talet kunde vara en belastning, men som sedan dess har klingat av för att idag helt ha upphört.

b2ap3_thumbnail_mor_gifter_sig_2_disc.jpgb2ap3_thumbnail_mor_gifter_sig_2_disc.jpg   b2ap3_thumbnail_Tyskungen.jpgb2ap3_thumbnail_Tyskungen.jpg

b2ap3_thumbnail_Halvbrodern_20170115-103445_1.jpgb2ap3_thumbnail_Halvbrodern_20170115-103445_1.jpg   b2ap3_thumbnail_dicte_poster_dk_final_20170115-103524_1.jpgb2ap3_thumbnail_dicte_poster_dk_final_20170115-103524_1.jpg

I den svenska litteraturen finns det många romaner om problemet med utomäktenskapliga barn. Moa Martinssons MOR GIFTER SIG är ett exempel, liksom Camilla Läckbergs TYSKUNGEN. Från Norge kom härom året TV-serien HALVBRODERN och från Danmark kriminalserien DICTE och familjedramat ARVINGARNA, för att bara nämna några. 

Riktigt så illa som på Irland har det dock aldrig varit hos oss.

Så vitt jag vet …

b2ap3_thumbnail_four-nuns-001.jpgb2ap3_thumbnail_four-nuns-001.jpg

 

Ps:  THE LETTER tycks ännu inte vara utgiven på svenska, däremot på norska som BREVET.

Fortsätt läs mer
5507 Träffar
0 Kommentarer

Ett museum för krig och elände

Ett museum för krig och elände

Varje gång vi kommer till Stockholm försöker vi ta in ett nytt museum. Det finns sannerligen ett antal att välja bland, där många dessutom återigen erbjuder fri entré. Den utmärkta gratiskartan/broschyren STOCKHOLMS MUSEER presenterar inte mindre än 80 olika, varav hälften i själva staden. Inför vår nyårsresa till huvudstaden bad vi vår där bosatte son om tips och hans svar kom omedelbart: Fotografiska museet och Armémuseum. Det förstnämnda hade vi redan bestämt oss för – där pågår f.ö. den tankeväckande utställningen WE HAVE A DREAM – men det andra kom som något av en överraskning. Som gammal fredsivrare tar jag väl snarare avstånd från än söker mig till skjutvapen, uniformer och plåtschabrak.

b2ap3_thumbnail_Armemuseum-2_20170108-200546_1.jpgb2ap3_thumbnail_Armemuseum-2_20170108-200546_1.jpg

Hur det nu gick till så hamnade vi till sist på anrika Armémuseum på Riddargatan, och långsamt föll fjällen från mina ögon. Här har man skapat en kronologisk utställning över svensk historia ur krigens och konflikternas perspektiv, sprängfylld (pardon the pun) med fascinerande detaljer, kartor och ögonvittnesskildringar. Med uppbyggda miljöer, modeller och människoöden. Inga tröttsamma rader av gevär och musköter, inga uniformsdockor, inga montrar med medaljer eller annan lullull. Bara svensk och nordeuropeisk historia, väl berättad och presenterad. 

b2ap3_thumbnail_Krig-och-fred.jpgb2ap3_thumbnail_Krig-och-fred.jpg  b2ap3_thumbnail_utstallning_plan3_karoliner_01_top.jpgb2ap3_thumbnail_utstallning_plan3_karoliner_01_top.jpg

Den som kikar in på Armémuseum hemsida [www.armemuseum.se] kommer kanske, förutom information om utställningar och öppettider, även notera en avdelning med rubriken BIBLIOTEK OCH ARKIV [http://www.armemuseum.se/besok-oss/bibliotek-och-arkiv/]. Biblioteket, inrymt under vackra stenvalv i östra flygeln, innehåller allt från handskrifter från 1400-talet till helt nyutgivna biografier. ARKIVET - som jag aldrig tidigare hört talas om - är ett s.k. Ämbetsarkiv med start först 1877, och är av den anledningen kanske mindre intressant för oss släktforskare. Emellertid finns det också en hel del äldre handlingar där. Så här skriver arkivet självt: En spännande del av arkivet är museets dokument- och bildsamlingar som till stor del har kommit till genom privatpersoners gåvor. Den äldsta handlingen är en mönsterrulla från år 1571. 

"Arkiv och källor" kommer att utgöra en ny avdelning i SLÄKTFORSKARNAS ÅRSBOK 2017, som jag såsom ny redaktör för denna viktiga publikation som bäst håller på och kämpar med. Ett flertal artiklar med denna inriktning har redan inkommit och fler är välkomna. Om du har kännedom om spännande källserier, föga använda men nyttiga volymer och dokument, som behöver presenteras för en större allmänhet, tipsa mig då genast, så kanske vi kan få med en liten artikel eller notis om dessa redan i denna årgång. Högintressanta är också tips om vilsegångna handskrifter och dokument, material som befinner sig på "fel plats", alltså inte i ett landsarkiv eller liknande, utan kanske i ett Stadsarkiv, ett Universitetsbibliotek eller i ett Privatarkiv. 

Det är min förhoppning att SLÄKTFORSKARNAS ÅRSBOK 2017, förutom sedvanligt intressanta, högklassiga och väl underbyggda artiklar, denna gång också skall ge direkt vägledning och inspiration fram till sådant källmaterial, som gemene släktforskare kanske aldrig tidigare kommit i kontakt med.

b2ap3_thumbnail_559-4-slaktforskarnas_arsbok_forbestall.jpgb2ap3_thumbnail_559-4-slaktforskarnas_arsbok_forbestall.jpg

Fortsätt läs mer
4626 Träffar
2 Kommentarer

Same procedure ...?

Same procedure ...?

Så satt man då där igen på nyårsafton kl. 19.45, bänkad för att för femtielfte gången avnjuta GREVINNAN OCH BETJÄNTEN eller DINNER FOR ONE, som den underbara sketchen heter i original. Jaja, det är med denna tradition som det är med Kalle Anka på julafton, man kan den utantill, in i minsta detalj! Man känner varje replik, varje snubbling, varje skål; Tigerhuvudet, Admiral von Schneider, Mr Winterbottom och sherry with the soup! Ändå, trots att man borde vara uttråkad, kan man inte låta bli att småfnittra åt denna egentligen rätt sorgliga sketch, som handlar om ensamhet (och spritmissbruk). Obetalbara är skådespelarna Freddie Frinton (1909-1968) och May Warden (1891-1978). Paret har helt enkelt kommit att bli en del av vårt gemensamma kulturarv. "Same procedure" har blivit ett talesätt världen över, i alla fall i de länder som anammat Dinner for one i sina TV-tablåer.

Om det är någon verksamhet som borde kunna sorteras in under begreppet "Same procedure" så är det väl släktforskning! Det är ju samma gamla kyrkoböcker vi botaniserar i, samma gamla bouppteckningar, mantalslängder och domböcker, även om vi numera studerar dem online hemma i stugan- På ett annat plan handlar det dock om ett helt nytt schackparti, där CD-skivor, databaser och register har kommit att spela en allt större roll. Det nya sättet att forska, nedslagsforskning om man så vill, är verkligen "New procedure" och det är en riksfylld verksamhet, som vi ännu inte lärt oss att hantera.

Vi som varit med i några decennier vet ju att varje register- eller databasuppgift MÅSTE kontrolleras mot originalkällorna. Man kan inte, får inte, lita på det man hittar på nätet. Hur skall vi få ut detta kategoriska imperativ till alla nybörjare och andra aktiva släktforskare? Hur skall det kunna upphöjas till allmän lag? Om det inte blir så riskerar varje framtida släktutredning att bli ett genealogiskt gungfly, som går till botten inför varje kritisk vindpust ... 

b2ap3_thumbnail_Esselte.pngb2ap3_thumbnail_Esselte.png

För mig blev 2016 det år då jag på allvar anammade New procedure i mina forskningsrutiner. I femtio år eller mer har jag envisats med mina kollegieblock, där jag noggrant men planlöst, för det mesta med källhänvisningar, noterat det jag forskat fram. Tanken har i alla dessa år varit att jag skulle renskriva mina anteckningar, kanske plocka in dem i något släktforskningsprogram eller i en prydlig utredning. Gissa vad som inte har hänt! Resultatet är att mina 50 eller så kollegieblock är sprängfyllda med nästan onåbar information. Man får bläddra och bläddra och bläddra. Tusentals sidor. Icke hållbart ...

b2ap3_thumbnail_Tecken.JPGb2ap3_thumbnail_Tecken.JPG

Nu har jag i stället börjat notera i ett Word-dokument, för det mesta direkt in i släkttabellerna. Detta har stora fördelar, Dels skriver man snyggare och bättre via tangenter, men allt man skriver blir dessutom direkt sök- och nåbart via "Dokument" i min dator. Med hjälp av enkla funktioner i Word kan man gulmarkera eller färglägga den tillagda informationen. Grönt för excerpter, blått för hypoteser och teorier, rött för osäker information, t.ex. Eller kanske lägga in längre avskrifter som fotnoter eller slutnoter. Möjligheterna är oändliga. Men snälla människa, säger ni kanske, varför använder du dig inte av ett släktforskningsprogram som Disgen eller Holger? Där kan du säkert få till alla sådana anteckningsfunktioner och slipper fumla med Word eller andra ordbehandlingsprogram. Jo, det skulle kanske kunna fungera, men där är jag inte riktigt än. Jag vill ha mina "kollegieblock" kvar, om än i digital form. Jag vill känna att jag forskar och antecknar och att jag sedan med total redaktionell frihet kan använda resultatet i olika typer av presentationer, där släktforskningsprogrammen kanske inte alltid har de optimala lösningarna. 

Ett mindre problem med mina nya kollegieblock är att det blir så trångt på skärmen. Jag vill ju ha en hel del program och bilder igång samtidigt, inklusive den nya digitala anteckningsboken. Hmmm.... det finns nog lösningar även på detta problem, kanske en New procedure ...

b2ap3_thumbnail_Dubbla-skrmar.jpgb2ap3_thumbnail_Dubbla-skrmar.jpg

 

Fortsätt läs mer
3850 Träffar
2 Kommentarer