Rötterbloggen
Rötterbloggen

Händer i sommarvärmen

Trots att det är semestertider och att släktforskning kanske inte är det som de flesta tänker på, så har det blivit några pass, när det varit som varmast ute och en stunds avkoppling inomhus känts som behövlig. Några lösningar på släktproblem har det också blivit, inte för egen del men för några andra som lagt ut frågor på det världsomspännande digitala nätet.

För att inte ställa till det, för mig och andra, så har jag ändrat på lite namn ,platser och tider, lika bra att tala om det i början så att inga missförstånd uppstår.



Det finns egentligen hur många frågor som helst att ta tag i om man så vill, efterspaning avseende personer som rest eller stannat kvar, som på något sätt tappat kontakten, kommer hela tiden. Nya källor, nya indexeringar och andra verktyg tillkommer kontinuerligt. Till och med det som vissa inte är intresserade av eller som andra kallar leksaker ger ibland förnyat hopp för de som sökt och sökt och kanske kört fast rejält.

Att många ändrade sina namn, mer eller mindre, när man emigrerade talas det om. Skrönor om att namnet ändrades vid ankomsten till det nya landet hör vi då och då, att de amerikanska registren oftast baseras på att någon skrivit ner en uppgift, efter bästa förmåga, men kanske utan förståelse för det främmande språk som namnet uttalades på, gör at vi kan se en hel del små eller stora förändringar.

Men ibland fanns det en uppenbar vilja att gömma sig, att sopa igen spåren, eftersom något hänt eller att man ville lämna något bakom sig. Den välbeställde mannen som plötsligt försvinner, samtidigt som en anställd yngre kvinna, vad tänkte han och vad fick honom att lämna hustru och barn?  Det finns inte något flyttningsbevis uttaget för någon av dem, kanske en naturlig följd av tillvägagångssättet, men konstigt nog så används deras riktiga efternamn i passagerarlistorna. De noteras som ensamresande, men med biljetter i nummerföljd så blir det lätt att följa de två. Men sen är de borta ur rullorna, verkar det som.

Långt senare försöker en ättling till ett par spåra sitt ursprung. Uppgifterna i de olika registren går lite isär. De var gifta tre år innan de ankom det nya landet, ankomståret finns i folkräkningen, kallad census, och där finns också födelsemånad och år, eftersom den aktuella folkräkningen avser år 1900.Trots ihärdiga försök så verkar det svårt att hitta en koppling tillbaka till Sverige och ättlingarna ger så småningom upp. Nästa generation blir intresserade och försöker hitta något mer, något nytt, som kan ge någon form av sken över emigrantparets ursprung. De går igenom efterlämnade saker och se, där finns en liten lapp som andra missat. Det verkar vara några uppgifter om mannen och kan det vara hans födelsetid som finns där. Året tycks stämma med uppgiften i census, men inte månaden. Men det finns ett datum också, vilket inte tidigare varit känt av de som letar.


Förnyade ansträngningar och nya kontaktvägar gör att frågan blir aktualiserad bland några här i Sverige och tillsammans med de nya uppgifterna, lite DNA och andra hjälpmedel så kommer de fram ur skuggorna, paret som rymde, mannen från hustru och tre barn och hon, 20 år yngre än den blivande barnafadern.  Riktigt hur de fick till det med uppgifter om sitt giftermål vet vi inte, men tre barn föddes i tät följd efter ankomsten och ett bra liv blev för den familjen.

När parets ursprung väl var funnet så kommer frågan, hur gick det för de som var kvar.  Fick de kännedom om den nya familjen, fick barnen höra ifrån sin far?  Böckerna berättar inte så mycket, det står Mannen i Amerika som notering på första hustrun i 30 år. Bouppteckningen efter henne innehåller ett namn som ska bevaka makens rättigheter vid bodelningen, men det var lite sent eftersom han avlidit strax innan.

Visst blir det många funderingar som kommer. Hur kunde han lämna sina barn? Hur kände den nya när de ljög om att de var gifta och funderade hon på att kontakta hans barn när han dog?  Frågor som blandade ett visst vemod i ättlingarnas glädje att ha hittat en del av sina rötter.

Nu får det vara nog med funderingar, nu får solen ta kommandot igen och värmen avnjutas!

Fortsätt läs mer
  919 Träffar
  0 Kommentarer
919 Träffar
0 Kommentarer

När traktorn kom till gården

När jag släktforskar funderar jag mycket på hur människorna hade det, hur deras vardagsliv och hur deras livsvillkor såg ut. Det räcker med ett par generationer tillbaka i tiden för att inse att deras förutsättningar var helt annorlunda än våra idag.

Precis som de allra flesta av er har jag övervägande bönder och torpare i min släkt. Människor som strävat och arbetat i sitt anletes svett under generation efter generation. De hade inte så stort val, även om en och annan säkert försökte smita undan från plikterna ibland.

För bönderna och torparna måste det ha varit en stor revolution när traktorn kom. Då är vi inne på 1900-talet, för många så långt som till mitten av 1900-talet. Den första traktorn kom till Sverige 1905 men in på på 50-talet användes hästen fortfarande ganska frekvent i jordbruket. Och så klart finns det en och annan entusiast som fortfarande har arbetshäst på sin gård. Men generellt sett tog traktorn över på några decennier.

Vad det måste ha inneburit har jag inte funderat så mycket på förrän jag här om dagen lyssnade på ett poddradioprogram från P1:s Vetandets värld om traktorns historia. Det är där jag fick veta att den första traktorn importerades 1905. I början gick det trögt för det var svårskötta och dyra maskiner men sedan Henry Ford börjar producera sin Fordsontraktor 1917 blev det betydligt fler som skaffade sig traktor. Själv minns jag vår grannes Grålletraktor från min barndom på 50-talet, en kär maskin på många gårdar. Grållen var en väldigt populär traktor.

Ser du i bouppteckningen att det finns en traktor i inventarierna före 1930 då var det nog en framåt bonde, som ville hänga med i utvecklingen. I bouppteckningarna är det annars hästen eller hästarna som står för det stora värdet.


Fordson 1930 FotoMiliseum MILIF.002207
Fordsontraktor från 1930: Bildkälla: Miliseum.

Ferguson 1960 Forshalla UMFA53240 010817
Fergusontraktorn kallades Grållen i Sverige. Här är det en bonde som plöjer i Forshälla i Bohuslän 1960. Foto: Arne Andersson, bildkälla: Bohusläns museum.

Min pappa var en sann djurmänniska. Han arbetade som ladugårdskarl i sin ungdom och hade pli på även de mest tjuriga tjurarna. Några år i början av 50-talet arbetade han åt min morfar och skötte morfars gård. Där fanns ingen traktor utan arbetshästen Balder stod för hästkrafterna på gården. Något år innan min gamle far dog tittade vi på gamla bilder och där fanns ett med Balder. Pappa blev nästan gråtmild när han såg fotot. "Ja, det var en fin häst, det" sa han. Så tror jag nog att det var för många bönder, hästen var en kär arbetskamrat och inte bara ett dragdjur. Kanske var det så att många väntade tills hästen blev gammal innan de övergick till traktor.

Traktorn var ju dyr i både inköp och drift, en allt för stor utgift för många småbönder och torpare. På en del håll kanske man gick samman i inköp. Kanske känner du till exempel på det? Det var nog relativt vanligt att ha andra störra jordbruksmaskiner ihop, så kanske även traktorn? I byn Ljungby i mellersta Halland där jag växte upp hade några bönder samlat sig i föreningen Ljungby Maskinförening (så tror jag att namnet var, eller något liknande). Min far anställdes som maskinförare och körde bland annat skördetröskan åt bönderna, kanske också andra större maskiner. Det här var i slutet av 50-talet och anledningen till att vi bosatte oss i Ljungby, eftersom pappa fått arbete där. Annars hade vi kanske bott kvar i grannsocknen Sibbarp där jag är född. Så kan det gå.

Kville UMFA53464 1175
En bonde med okänt namn plöjer med häst i Värnixhede i Kville någon gång mellan 1920 och 1940. Foto: Johan Johansson, bildkälla: Bohusläns museum.

Fortsätt läs mer
  687 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Ulla: Vilka härliga minnen!
lördag, 14 juli 2018 18:37
687 Träffar
2 Kommentarer

Värme och vatten

 

Fortsätt läs mer
  466 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Ja, vatten kan man verkligen fundera över denna torra sommar. Fortfarande minns jag det första intrycket från när vi flyttade till... Läs mer
lördag, 14 juli 2018 07:51
466 Träffar
1 Kommentar

Olof Ljungberg och Anna Svensdotter

Varifrån kom Olof Ljungberg och Anna Svensdotter? Det är ett problem som jag brottas med just nu.

I sommar har jag ett släktforskarprojekt som innebär att jag ska göra en släktutredning åt en god vän, som tack för att jag fått så mycket hjälp. Det är en släkt som företrädesvis kommer från Dalsland och norra Bohuslän, i närheten av där min farfars släkt fanns en gång i tiden.

Nu har jag fastnat i min gode väns farfars släktgren. Hans farfars farmors föräldrar var Olof Ljungberg och Anna Svensdotter och de bodde i Forshälla socken i Bohuslän. Enligt husförhörslängderna var Olof född 1798 och Anna 1806, Olof den 6 eller 16 maj men Anna har inget födelsedatum. När hon dör i april 1865 uppges hon vara 59 år och 1 månad, så hon kan vara född i mars 1806.

I de äldre längderna finns inte födelseförsamling inskrivet men i en av de senare ska Olof vara född i Ljung och Anna i Herrestad. Men ingen av dem finns i dessa församlingars födelseböcker på rätt år. En enda Anna Britta föds i Herrestad 1806, men i juni, och när jag tittat på hennes familj i husförhörslängderna verkar det vara fel person.

Olof och Anna verkar ha gift sig i Uddevalla 1829, så vitt jag kan bedöma är det troligen rätt par jag hittat där. Han är då dräng på Kvarnliden i Uddevalla men jag hittar inte varifrån han kommit dit. På Kvarnliden finns också en änka Catarina Ljungberg, född i Örby 1763, och som jag funderar på om det kan vara Olofs mor. Där finns också ett par Ljungbergare till, kanske hans syskon? (Uppdatering: Anna har fel namn i Uddevalla vigselbok, där kallas hon Persdotter. Frågan är om det är rätt par ändå. Att folk fick fel namn har ju hänt fler gånger, det är inte så ovanligt. Olof Ljungberg på Kvarnliden är i alla fall samma Olof Ljungberg som i Forshälla men frågan är om det fanns en till med samma namn i Uddevalla och som gifte sig där 1929.)

Men, som sagt, jag kommer inte vidare bakåt. Vad är det jag inte ser? Vad är det jag missar? Varför hittar jag dem inte? Jag får ändå en känsla av att det borde gå att hitta dem, att det är något jag missat.


hfl
Här är familjen i en av husförhörslängderna, bosatta som inhyse på torpet eller backstugan Udderöd i Hässleröd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har bläddrat en hel del i kyrkböckerna och försökt tänka kreativt. Jag har också gjort sökningar i Släktdata, men alltså utan resultat. Jag har även sökt här på Anbytarforum.

När jag först stötte på Olof Ljungberg tänkte jag att det borde gå att hitta en person som har ett lite ovanligare namn, men det är alltså tvärtom. Kanske hette inte hans far Ljungberg? Först kändes det ju rimligt att tro att han skulle kommit från Ljung, med efternamnet Ljungberg, men det verkar alltså inte så. Vid dottern Inger Majas födelse kallas han Jönsson, men någon Jöns Ljungberg har jag inte hittat i dessa trakter.

Det finns naturligtvis en förklaring, frågan är var. Känner du igen den här familjen från din egen släkt? Tipsa mig gärna om var jag kan hitta dem och deras familjer så att jag kan komma på rätt spår igen.

Källor (Arkiv Digital):
Uddevalla (O) C:7 1812-1860 Bild 330 / Sida 623 (fel par)
Uddevalla (O) AI:5 (1825-1834) Bild 254 / sid 501 (fel personer)
Forshälla (O) C:7 1832-1843 Bild 15 / Sida 25
Forshälla (O) AI:7 1831-1833 Bild 72 / Sida 131
Forshälla (O) AI:8 1834-1840 Bild 145 / Sida 139
Forshälla (O) AI:8 1834-1840 Bild 330 / Sida 324
Forshälla (O) AI:8 (1834-1840) Bild 165 / sid 159
Forshälla (O) AI:11 (1861-1867) Bild 165 / sid 159
Forshälla (O) C:8 1844-1862 Bild 1340 / Sida 261
Forshälla (O) AI:7 1831-1833 Bild 66 / Sida 119

Fortsätt läs mer
  545 Träffar
  15 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Tycker att det står Anna Persdotter i vigselboken Uddevalla (O) C:7 1812-1860 Bild 330 / Sida 623.
lördag, 07 juli 2018 17:36
Eva Johansson
Carin: Vid en närmare titt så är det kanske så att prästen bara skrivit fel namn. Jag såg nu att jag antecknat Persdotter men ett ... Läs mer
lördag, 07 juli 2018 18:34
Carin Olofsson
Ja, prästen hade kanske skrivit uppgifter om en Anna Persdotter strax innan, och så blev det samma namn i vigselnotisen i hastighe... Läs mer
söndag, 08 juli 2018 08:55
545 Träffar
15 Kommentarer

Vackra dagar eller….

Det finns en del som sliter i oss dessa dagar. Sommaren är här, med ljusa kvällar som inbjuder till allehanda festligheter utomhus.  Så långt från djupdykning i dammiga arkiv som man kan tänkas verkar det som.


För många verkar VM i fotboll betyda en hel del, ser bilder på tomma tunnelbanevagnar när det är matchdags för Sverige och ingen svarar i företagens telefoner.

Att det är högsäsong för besök från olika delar av världen, kanske för länge sedan borttappade släktingar som dyker upp, framgår ganska klart på sociala medier, den ena glada kommentaren efter den andra om familjeåterföreningar skrivs och kommenteras.

Samtidigt ser jag att det trots allt finns de som har kvar ett engagemang för de vardagliga rutinerna. Trots bra väder så startas det datorer och letning i allehanda register pågår.  Det finns föreningar som ser till att fylla hela veckan med aktiviteter, saknar faktiskt besök i Dalarna denna vecka när de kör släktforskningsprogram på en mängd olika orter. Fantastiskt arbete som baseras på frivilligt arbete, och sedan säger en del att föreningslivet är på väg att dö ut.  Kommer rapporter från annat håll om föreningar som satsar på sina sommarbesökande i nejden och kör olika former av samlingar, visst är det drag bland släktforskare trots allt annat som drar.

Men ibland känns det lite motigt, när någon försöker skapa något och det pratas en massa strunt om aktivitet eller person. Det letas negativa delar, det kastas det ena struntordet efter det andra i texter som publiceras. Ibland säkert utan en tanke på att det gör ont hos de som försökt, kanske är det bara obetänksamhet men ibland förundras jag över hur illa man kan behandla andra när man själv befinner sig på tryggt avstånd bakom sina tangenter. Det som skrivs skulle nog inte sagts vid ett personligt möte, men med datorns hjälp verkar vissa helt tanklösa.

Desto roligare är det när det kommer små ord av kärlek, på de mest oväntade sätt, för något som kanske upplevs som en liten insats men som betytt något för någon i en viss situation. Små ord av kärlek som kan lyfta bort mycket negativt. Tänk om vi skulle försöka tänka till en gång extra innan vi skriver eller pratar och gärna stoppa in en liten positiv hälsning någonstans i texten.

Jag började med att det är mycket som drar i oss så därför blir inte det här så långt, men jag vill framföra min stora beundran för alla de som gör släktforskning till en underhållande och trivsam verksamhet, samtidigt som kraven på saklighet och objektivitet i bedömningar hela tiden är i centrum. Det gäller att hitta balansen, så blir slutresultatet utan tvekan något som vi alla kommer att ha nytta av.

Ha det bra!

Fortsätt läs mer
  602 Träffar
  0 Kommentarer
602 Träffar
0 Kommentarer

De fattiga och utsatta

Det var ett elände att vara fattig förr i tiden, precis som idag men mycket värre. Tidningen Släkthistoriskt Forum har i senaste numret fattigdom som tema, där jag medverkar med en artikel. Under arbetet med den har jag tänkt mycket på de utsatta i samhället förr, de fattiga och ofta sämre behandlade.

Till artikeln har jag letat efter bilder för att illustrera texten. Det finns många bilder på fattigstugor och fattighjon, den ena eländigare än den andra. Hur har människor kunnat bo så här? År efter år?

fattig
En kvinna utan känt namn vid sin stuga i skogen i Östmarks socken i Värmland. Foto: Nils Keyland, bild från Nordiska Museet.


jordkula
En jordkula i Stadshagen i Stockholm som nödbostad 1902. Vem bodde här? Fotograf okänd, bild från Stockholms Stadsarkiv.

fattighus
Fattighus i Norra Kyrketorps socken. Foto: Karl Fredrik Andersson, bild från Falbygdens Museum.

fattighjon
Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck i Väne-Ryrs församling, någon gång innan han lämnade sin backstuga 1911. Foto: Olof Jonsson, bild från Vänersborgs Museum.

I husförhörslängderna ser vi prästens anteckningar om fattiga, utfattiga och fattighjon. De fattiga kunde bo i backstugor, på fattighuset eller inhysta som rotehjon eller fattighjon hos andra. Rotehjonen skulle bidraga till sin försörjning genom att arbeta efter sin förmåga. Trots detta var de sällan välkomna utan sågs som en börda för bonden.

De flesta socknar hade ett eller flera fattighus men vården var obefintlig och kosthållningen i många fall undermålig. Sockenbönderna skulle lämna sina bidrag till fattighuset men underlät ibland eller lämnade för lite. Dessutom var det den sämsta potatisen och den sämsta säden som gick till de fattiga. Därför blev många fattiga tiggare, men tiggeri var inte alltid tillåtet.

Många fattiga ville inte bo i fattighusen för de visste hur eländigt det var. Säkert blev det också en stigmatisering.

De flesta som bodde i fattighusen var äldre människor som inte längre orkade arbeta så att de kunde försörja sig och på 1900-talet övergick många fattighus till att bli ålderdomshem. Men det hände också att barn som var föräldralösa eller övergivna växte upp på fattighus utan egentliga fosterföräldrar. En uppväxt som är svår att föreställa sig idag, men som jag sett exempel på i kyrkböckerna.

 

Fortsätt läs mer
  353 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
353 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskardagar i sikte!

Semestertider randas, helt klart. Jag ringde just till en presumtiv föredragshållare till hösten, och han befann sig i Båstad! Om på tennisbanan eller i publiken framgick inte.

Men semesterveckor brukar dessvärre försvinna fort, och sedan är man tillbaka i arbetslivet igen. Släktforskare har dock en ljusglimt kvar innan sommaren blir till höst. Släktforskardagarna!

Jag brukar kalla detta årliga evenemang för 'Släktforskarbranschens olympiska spel'. Varje år väljs en ny ort som får ta emot budkavlen (se bilden) från årets.

Förberedelserna brukar egentligen börja redan under vintern, med den klassiska frågan: 'Vad ska vi ta med oss?' Produkter ska färdigställas, bemanning i montern, beställning av boende och middagar... Ombud på stämman? Resekostnader? Hur frakta materialet till utställningslokalen?

Under augusti går detta planerande och producerande in i en intensiv slutspurt. Det packas febrilt i kartonger eller stålburar. Produkter, datorer, papperåpenna, bordsdukar, skålar för godis, räknedosa, och allt annat man tror sig behöva. Någon åtar sig att köpa godis till skålarna och får då och då slå en koll på att kollegorna inte är där och 'provsmakar'...

Sedan är det monterfredag. Medan överheten är på förbundsstämman, bygger de andra frenetiskt. Vi ska ta en titt på hur det såg ut i Malmö 2008:

Egentligen borde någon göra en dokumentärfilm om förberedelserna inför Släktforskardagarna. Det är en sådan otroligt febril verksamhet av alla möjliga slag. Man träffar kollegor som man kanske inte sett på ett år, hälsar högljutt, och utbyter nyheter. Genlines nya projekt Bygdeband har tydligen krävt uppförandet av en hel, eller snarare halv, visar det sig, rödmålad stuga med konstfullt förfalskade fönsterbrädor. Överallt springer folk omkring och lånar skruvmejslar och packtejp av varandra, man spikar upp kartor och skyltar (ett tag spikades det så frenetiskt hos våra grannar G-gruppen att jag var rädd att de skulle komma tvärsigenom den tunna monterväggen in till oss). Man borrar och sågar och spänner upp filmdukar. Det tejpas datakablar på golv och väggar, och testkörs datorer. En äldre kvinna med allvarlig uppsyn står och pratar intensivt i mobiltelefonen. Någon har redan hällt upp mutgodiset i en glasskål. Jag vet bättre. Hällar jag upp vårt godis redan ikväll, är det slut till i morgon... Fantasin flödar verkligen detta år. Priset tas nog ändå av Skånes Hembygdsföreningar. De har klätt en lång planka i tyg, och där står någon och MÅLAR blommor och blader i prunkande färger på den!

Det är ett otroligt skådespel. En hel liten värld i miniatyr som byggs upp framför mina ögon.

Lördagen betyder upp i ottan, oftast vid sextiden på morgonen för att hinna äta frukost. Påklädning, medta kassakista om sådan finnes, och så iväg till utställningslokalen. Därefter brukar det vara ett enda stort töcken för min del, tills någon kollega hojtar: 'Helena, du ska på lunch nu!'. Jag brukar sällan äta lunch, men på släktforskardagarna gör jag det. Allt stående vid monterbordet kräver en sittpaus, och näringspåfyllning.

Tillbaka igen, och dimman lägger sig igen. Till slut, framåt stängningsdags, brukar leden glesna, och det är dags att resa sig ur förvirringen med mynt och sedlar, rasslande kvittenser ur kortmaskinen, bortsprungna pennor och böcker på avvägar, för att konstatera att något sålt bättre och något sämre än man väntat sig. Men bara lite snabbt, för sedan är det dags att täcka över, ta med det dyrbaraste, och så till hotellet för dusch och klädbyte. Nu är det dags för stämmomiddagen!

Årets diplom och omnämnanden delas ut, och budkavlen överlämnas under högtidliga former. Man försöker avsluta tidigt, men lyckas i regel inte så värst bra....

Söndagen är man lite lagom sandig i ögonen, men säljer tappert vidare i montern. Det brukar dock vara glesare med besökare på söndagarna, av någon anledning.

Sedan ska då allting rivas ner mot slutet av eftermiddagen. Klippa av ståltrådar, dra bort tejpen, packa ner allt som inte blev sålt... Förhoppningsvis är det färre kartonger att packa.

I Halmstad år 2007 hade jag blivit ensam kvar att packa ner det sista. Då stötte jag på problem:

Skyltarna hade inte kommit ner! Och när jag i förtvivlans mod klättrat upp för att försöka få ner dem, visade det sig att man hade sytt korsstygn med ståltråden! Eller något liknande, jag är inte så bra på olika typer av stygn. Ståltråd satt emellan väggsektionerna, i små  hål, kopplandes ihop de olika skyltarna...

Jag syr uruselt sittande på vanlig stol utrustad med nål och tråd. Att hänga halvvägs ut från en vägg, balanserande på en vinglig stol och försöka tvinna upp en radda hopsydda ståltrådar, gjorde inte saken bättre.

Det var så han som skulle köra våra saker hem till Stockholm hittade mig, ömkligt hängande i trådarna och lika ömkligt pipande: 'Har du en avbitartång på dig?' som hälsningsfras.

Det hade han ju inte, men han insåg att om han ville komma från Halmstad i hyfsad tid, var det bara att stå mig bi och låna ihop en sådan.

Nåja, till slut kom det hela iväg, och Släktforskardagarna var slut för denna gång. Det dröjer aldrig länge förrän man börjar längta efter nästa år!

Minnesbilderna är hämtade ur mitt häfte Detta har hänt på Släktforskardagarna.

Vi ses där!

Bilden: Tyvärr hade jag inga egna 'mingelbilder' från någon mässhall, istället en bild från stämmomiddagen 2015 i Nyköping, där Umeå just mottagit budkavlen för 2016.

Fortsätt läs mer
  266 Träffar
  0 Kommentarer
266 Träffar
0 Kommentarer

FACIT - till de kungliga släktgåtorna

2e1ax_simplistic_entry_Alb60-Robertofam

Som utlovat kommer här svaren på de fem kungliga släktgåtorna som jag presenterade i min förra blogg:

 

1. Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också. Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Giovanna

SVAR: Drottning Giovanna av Bulgarien (1907-2000).

Far: Kung Viktor Emanuel III av Italien

Farfar: Kung Umberto I av Italien

Morfar: Kung Nicholas I av Montenegro.

Make: Kung (Tsar) Boris III av Bulgarien

Son: Kung (Tsar) Simeon II av Bulgarien

Bror: Kung Umberto II av Italyien

En läsare menade att det rätta svaret borde vara Drottning Helena av Rumänien (1896-1982) - hennes far och farfar var Kungarna Konstantin I och Georg I av Grekland, morfar var Kungen och Kejsaren Friedrich III av Preussen, maken Kung Carol II av Rumänien och sonen Kung Michael av Rumänien. Det hela faller emellertid på att Helena aldrig var drottning till gagnet, bara till namnet, och inte hade EN utan TRE bröder som var kungar, Georg II, Alexander I och Paul I av Grekland.

2. Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ... Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Queen Maria II by John Simpson

Svar: Drottning Maria (II) da Gloria (1819-1853) av Portugal.

Hon efterträdde sin far, Kejsar Pedro I av Brasilien, som Drottning av Portugal med förutsättningen att hon så småningom skulle gifta sig med sin farbror Dom Miguel (1802-1866). Denne nöjde sig emellertid inte med att bli Kung bara till namnet, utan genomförde en statskupp där han avsatte sin brorsdotter och tilltänkta och gjorde sig själv till kung och envåldshärskare. I detta läge kom pappa Kejsaren till sin dotters hjälp och lyckades avsätta den falske brodern och återinsätta Maria da Gloria på tronen.

16 år gammal gifte hon sig med Prins August Karl Eugène Napoléon av Leuchtenberg (810-1835) - bror till Svenska Drottning Josefina - som blev portugisisk prinsgemål. Dock inte så länge, eftersom han redan två månader efter giftermålet drabbades av difteri och dog. Året därpå gifte hon sig i stället med Prins Ferdinand av Sachsen-Coburg (1816-1885) som upphöjdes till titulärkung med namnet Ferdinand II.

Båda männen kallas i frågan för "halvblod" - hur så? Jo, Prins August av Leuchtenberg var son till den Bayerska prinsessan Augusta Amalia - mer kunglig än så kan man knappast bli - men fadern var Eugéne de Beauharnais, Napoleons styvson, och således egentligen inte kunglig alls. Nästan lika illa var det med Ferdinand, som visserligen tillhörde den lyckosamma dynastin från Coburg och var kusin både till Drottning Victoria av England och hennes Albert, men vars mor var en visserligen stormrik men ändå inte inte kunglig ungersk grevinna.

1908 mördades Maria da Glorias sonson, Kung Carlos och dennes son kronprinsen, på öppen gata i Lissabon. Den yngre sonen, Manoel II, efterträdde men avsattes två år senare efter en revolution och avled i England 1932. Han var gift med Prinsessan Augusta Victoria av Hohenzollern, en faster till Prinsessan Birgittas "Hansi" men fick inga barn. Därmed dog Maria da Glorias gren ut och den nuvarande huvudmannen för ätten Braganza är alltså den elake farbroderns ättlingar.

3. Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också, med en tidigare kung i samma land! Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Wied

Svar: Fürst Wilhelm zu Wied (1845-1907)

Hans mor, Prinsessan Marie av Nassau-Weilburg (1825-1902) var en äldre halvsyster till svenska (och norska) Drottning Sofia (1836-1913). 1871 gifte han sig med Prinsessan Marie av Nederländerna (1841-1910). Det var samma år som Maries storasyster, Drottning Lovisa av Sverige-Norge (1828-1871) avled i Stockholm. Drottningarnas respektive makar, Oscar II och Karl XV regerade således i samma land, men i omvänd ordning ... Bilden ovan visar Wilhelm och Marie och deras fem barn, varav en faktiskt för en kort tid var kung i ett helt annat land .... vilket?

4. Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ... Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Henry Wr283

Svar: Prins Enrico av Bourbon-Parma, Greve av Bardi (1851-1905)

Enrico var yngre bror till den siste Hertigen av Bourbon-Parma, Roberto I (1848-1907). Bröderna gifte sig först med två systrar, prinsessorna Maria Pia och Maria Luisa av Bourbon-Sicilien. Medan Roberto och hans fru på 12 år fick lika många barn var det andra paret barnlösa. Det var nu inte så märkligt, eftersom Maria Luisa redan på bröllopsresan i Egypten fick en febersjukdom och dog, 19 år gammal. Enrico gifte då om sig med Adelgundes av Braganza (1858-1946), ett äktenskap som också blev barnlöst, även om Adelgundes fick inte mindre än nio missfall. När storebror Roberto förlorat sin första hustru, sannolikt p.g.a. allt för många och täta graviditeter, gifte han om sig med sin svägerskas lillasyster, Maria Antonia av Braganza (1862-1959) och fick ytterligare 12 barn, summa 24.

Två bröder gifte sig således med två systrar - två gånger om! Den ene broder fick 12 + 12 barn, den andre inga alls.

5. Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin! Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Maria I

Svar: Drottning Maria I av Portugal (1734-1816)

Ja, det är verkligen så illa som det låter. År 1760 tvingades den 16-åriga Maria gifta sig med sin dubbelt så gamle farbror, Peter III (1717-1786), titulärkung av Portugal. Äktenskapet blev hyfsat lyckat och paret fick många barn. När äldste sonen, Don José (1761-1788), var bara 15 år gammal, tvingades han i sin tur gifta sig med sin moster, Marias yngre syster, Benedita av Portugal (1746-1829), vid tillfället fyllda 30 och således dubbelt så gammal som sin lille brudgum. Även detta äktenskap tycks ha fungerat någorlunda väl, men några barn blev det inte och tur var väl kanske det. Med en så intensiv inavel över flera generationer torde ett sådant barn inte ha haft de allra bästa förutsättningarna i livet, i alla fall inte ur ett genetisk perspektiv.

Och galen blev hon, Maria ...

***

Ingressbilden föreställer Hertigparet av Parma med 15 av de 24 barnen - den mest kända av dem igenkänner vi allra längst fram i mitten: Prinsessan Zita (1892-1989), så småningom Kejsarinna av Österrike och Drottning av Ungern m.m.

b2ap3 thumbnail ZITA

Fortsätt läs mer
  4411 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Idel ädel adel, kungligheter, inavel och en annan (o)vanlig människa! ... Läs mer
måndag, 25 juni 2018 07:02
4411 Träffar
1 Kommentar

Midsommarminnen

2e1ax_simplistic_entry_Midsommarvecka-001

Jag letade i diverse böcker och uppslagsverk efter några spännande skrönor om midsommar till bloggen. Men förutom att vi egentligen borde fira mest på midsommardagen egentligen, och att midsommardagen är samma som norsk-danska Sankt Hans dag, så hittade jag inte så värst mycket. Ringdans, sill och nio blomster var i stort sett allt.

Så istället serverar jag en liten berättelse om hur min midsommarfärd ut till Muskö såg ut för en del år sedan. Jag bör påtala att pendeltågen numera går direkt hela vägen till Nynäshamn. Samt att jag nu oftast får bilskjuts större delen av vägen...

 

MIDSOMMARRESAN TILL MUSKÖ

På midsommaraftons morgon avreste jag alltså. Tunnelbana till Centralen, pendeltåg till Ösmo och slutligen buss ut till Muskö. Av någon anledning verkar SL aldrig ha förstått att cirka 75 % av länets befolkning påbörjar sin semester vid midsommarhelgen. Pendeltåget var sardinburksfullt som vanligt. Man körde helt tåg bara till Västerhaninge, därifrån fortsatte endast de första fyra vagnarna till Nynäshamn.

Från vår knökfulla vagn klev två personer av tåget i Västerhaninge. Vi övriga trängdes vidare.

De som inte ska åka till Nynäshamn och ta färjan till Gotland ska i regel, i likhet med undertecknad, av i Ösmo för att därifrån ta bussar ut till öarna i havsbandet. Även i Ösmo blev det samma visa som tidigare år. Till hållplatsen kommer inkörande en liten 'stadsbuss'. Bakom ratten sitter en chaufför med en mun som en fågelholk och bara stirrar klentroget på myllret av människor, som givetvis medför barnvagnar, kattlådor, kylväskor, campingryggsäckar och flytvästar.

Vi rutinerade resenärer, som varit med om midsommarresor förut (för min del var det väl 15:e året på raken ungefär) föreslog att han skulle skicka efter en dragspelsbuss via radion. Men se, det gick inte alls, för efter turen till Muskö skulle chauffören köra någon annanstans där det inte fanns plats för långa bussar.

Det är kanske onödigt att påtala att alla inte rymdes i den lilla bussen. Ett par familjer med barnvagnar fick vackert stanna kvar på hållplatsen. Det enda chauffören hade att föreslå var att de ringde efter taxi på SLs bekostnad. Och så fick det bli.

Vi andra kom iväg till slut, lastade med folk och bagage upp till nock och fram till förarplatsen. Jag kom osökt att tänka på Tatis 'Semestersabotören' som inleds med ett liknade scenario, där chauffören inte kan köra iväg, eftersom det sitter en liten grabb på hans ena knä, och grabbens huvud sticker upp mellan ekrarna i ratten...

Mirakulöst nog lyckades jag få en sittplats. Färden gick långsamt, men stämningen var ganska god ombord trots allt. Man fick hjälpas åt de få gånger någon skulle av under resans gång. Flera med mig tittade spänt på situationen vid varje hållplats. Jag hörde någon längre bak i bussen kommentera: 'Dåligt. Vi släppte av två, men tre klev på istället!'.

Vid en hållplats stod ett ungt par med en stor hund och ville kliva på istället för den som gått av. De tittade på det fullproppade utrymmet vid förarplatsen, och killen frågade: 'Ska vi gå på där bak?'.

'Om ni får plats' suckade den trötte chauffören.

Jo, de lyckades faktiskt klämma sig in med hund och allt, men jag kunde inte låta bli att fundera på var närmsta kattkorg befann sig i förhållande till hunden. Det kunde ju ha blivit en mycket livlig fortsättning på resan...

Vid Muskö kyrka var det faktiskt någon som skulle av. En äldre dam, med tydligen något långsamt rörelsemönster. Damen befann sig ungefär mitt i bussen. Hon tog det säkra före det osäkra och skrek med sina lungors fulla kraft framåt bussen: 'DET HÄR TAR TID!'

Men hon fick hjälp av de som stod närmast att langa av bagaget, så det gick faktiskt rätt fort. Det var nästan värre med nästa gamla dam, som en stund senare skulle av på samma hållplats som jag. Hon hojtade också, för säkerhets skull: 'DET HÄR TAR OCKSÅ TID!'.

Hon hade tagit med sig större delen av permanentbostaden ut till landet, och efter varje kolli man langade av, skrek den nervösa damen framåt bussen: 'INTE ÄN! INTE ÄN!'

Så småningom tog dock damens bohag slut, och sedan även jag lyckats krångla mig av bussen, drog jag ett djupt andetag. Ibland är man nästan glad att man kommer ut helskinnad....

Resten av midsommarafton förflöt utan större avbrott i traditionerna: Sill, jordgubbar och ostadigt väder. Vid samlingen nere på ängen, visade det sig dock att dragspelaren fått förhinder, och i sista stund ersatts med en banjospelare och en tenorsaxofonist. 'Små grodorna' på banjo fungerar helt okej, men 'Räven raskar över isen' på tenorsax låter lite dystert.

Fast något år var vi tvungna att sjunga a capella. Det var ännu värre....

 

Jag önskar alla en Trevlig Midsommar!

Bilden: Stång på gång på Muskö....

Fortsätt läs mer
  1046 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Tack för ett gott skratt, och glad midsommar!
lördag, 23 juni 2018 14:32
Helena Nordbäck
Tack för att du läser mina bloggar! Midsommarhelgen är ju i det närmaste slut, men jag önskar detsamma i efterskott istället!... Läs mer
söndag, 24 juni 2018 22:59
1046 Träffar
2 Kommentarer

Midsommarhelg

Jag önskar er alla en riktigt fin fortsättning på midsommarhelgen!


Bilden är från Skansen någon gång på 1970-talet. Fotograf okänd, bild från Skansens fotosamling.

Midsommarhelgen ägnar jag inte åt släktforskning, bara familjen och släkten IRL (IRL = In Real Life, dvs i verkliga livet utanför cyberspace).

För att i någon mån roa er delar jag med mig två kyrkboksfynd av det lite ovanligare slaget. Kanske har ni sett dem förut. Mig får de i alla fall att dra på smilbanden när jag ser dem.


Prästen i Bäckseda på 1850-talet gillade att klottra. Och ganska fint blev det väl också? Något liknande har jag inte sett i andra kyrkböcker men det finns kanske själsfränder. Kyrkoherde 1850 var Carl Gyllengren, född 1790 i Tolg och jag misstänker att det är han som ligger bakom den här utsmyckningen. Bildkälla: Arkiv Digital, Bäckseda (F) BI:3 1805-1860 Bild 108 / Sida 203.


På insidan av främre pärmen på Nässjö första husförhörslängd har prästen eller kanske något av hans barn ritat de här hästarna. Det ser ut att ha skett den 9 mars 1764. Bildkälla: Arkiv Digital, Nässjö (F) AI:1 1748-1770 Bild 3.

Fortsätt läs mer
  526 Träffar
  0 Kommentarer
526 Träffar
0 Kommentarer

Ska vi våga?

Jag får lite då och då frågor relaterat till mitt engagemang inom olika delar av släktforskarrörelsen. Frågor som rör allt möjligt, olika ”hur gör man frågor” och ”kan man tänka sig frågor”. Alltid lika intressant att få höra bakgrunden till frågorna och funderingarna, det är lätt att konstatera att det finns ett stort antal människor som känner ett engagemang för olika delar av släktforskarrörelsen.

Ibland fortsätter diskussionerna och det blir ett resultat i slutänden. Men ibland så kommer det en fråga eller ska vi kanske kalla det fundering, som jag även ser ofta i många olika sammanhang: Kan någon annan göra det. Ibland lite omformulerat till: Det här något för xx, eller kanske yy. Om ämnet är intressant och man själv vill att det ska hända något, så är det säkraste sättet att få till stånd ett resultat att driva frågan själv.

Utan att berätta vem eller var så tar jag mig friheten att återberätta delar av en konversation. Upprinnelsen är en principfråga runt hantering av DNA-testning. ”Vi är så få, vi är gamla och det finns ingen som kan ta över”. Kanske inte helt okänt, det finns liknande situationer på många ställen, inom olika områden. Om du berättar lite om hur man gör, tror du vi kan fixa en dag i lokalen, tror du det kommer några och hur ska vi kunna svara på frågor? Frågorna fanns, men det fanns också ett engagemang och en förhoppning om att den ”utdöende” gemenskapen skulle hitta ett sätt att överleva. Det blev några vändor med tankar och diskussioner. Till slut togs beslutet och förberedelserna startade.

b2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpgb2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpg


Visst fanns det en oro att det inte skulle fungera, men det var obefogade farhågor. När dagen var inne, informationsbroschyren framlagd, några exemplar av olika intressanta böcker om DNA och släktforskning anskaffade, så kom de, först några bekanta, sedan några till som varit med på ett hörn någon gång tidigare och till sist de som inte varit med alls. Det blev några topsade, det blev några nya medlemmar och det blev en uppföljning beslutad, vid sittande bord. Intresset fortsätter, det blir fler som kommer och det blir fler träffar.

Jag kan lugnt säga att de vågade och de vann.

Att det finns experter på arrangemang och de som är jätteduktiga på släktforskning och DNA, som fixar det ena bättre än det andra, det vet vi och det är en enorm tillgång för en folkrörelse. Men även de som börjar i det lilla, som vågar ta språnget och prova med något helt nytt och som kanske inte syns i våra informationsflöden spelar en stor roll. Så när du ser möjligheten eller får en idé, kom ihåg att det inte är farligt att våga, utan kör på och vinn.

En trevlig midsommar tillönskas alla!


b2ap3 thumbnail stng

Fortsätt läs mer
  2122 Träffar
  0 Kommentarer
2122 Träffar
0 Kommentarer

Kungliga släktgåtor - för stranden och hängmattan

2e1ax_simplistic_entry_Prins-Carl-70-r.-Fra-v.-Kronprins-Olav-Kronprinsesse-Mrtha-Prinsesse-Ingeborg-Prins-Carl-og-Carl-jr.-Kronprinsesse-Astrid-Kronprins-Leopold-Prinsesse-Margaretha

De kungliga genealogierna är ofta ett snärje av ingiften och komplicerade släktskapsförhållanden. Stackars alla de prinsessor som tvingas gifta sig med sina dubbelt så gamla morbröder och farbröder, kusingiften en masse, anförlust, anförskjutning och annat otyg ... Ingressbilden visar flera exempel på detta. Hertigparet av Västergötland, Prins Carl och Prinsessan Ingeborg, var mycket nära släkt: "1st cousins-once-removed" skulle amerikanerna säga, eftersom Carl var kusin till Ingeborgs mor, Prinsessan Lovisa av Sverige, som blev drottning av Danmark. Carl och Ingeborgs dotter Margaretha gifte sig sedan med sin mors kusin, Prins Axel av Danmark, medan deras dotter Märta valde en annan kusin, Olav (V) av Norge, som själv var barn till ett kusinpar, Haakon VII och Drottning Maud. Hänger ni med? Här kommer nu ett antal kungliga släktnötter att knäcka. (Ni som är jätte-experter på just detta ämne kan väl hålla igen med att svara - Facit kommer i nästa blogg):

b2ap3 thumbnail Drottning 1 20180618 045015 1

Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också.

Vem är jag?

b2ap3 thumbnail Drottning 2

Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ...

Vem är jag?

b2ap3 thumbnail Kung 3

Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också - med en tidigare kung i samma land!

Vem är jag?

b2ap3 thumbnail Kung 4

Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ...

Vem är jag?

b2ap3 thumbnail Drottning 5

Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin!

Vem är jag?

*******************************************************************************************************

Lycka till alla historiker och kunganördar!

FACIT i nästa blogg!

Fortsätt läs mer
  4368 Träffar
  0 Kommentarer
4368 Träffar
0 Kommentarer

Två databaser

Känner du till Kråken och DDSS? Det är databaser med uppgifter från delar av de svenska kyrkböckerna.

Vi släktforskare använder nog databaser allt mer i vår forskning, inte minst sedan Arkiv Digital utökat sitt utbud med flera nya register, alltså sökbara databaser. De flesta av dessa ingår i allt-i-ett-abonnemanget.

Men det finns flera databaser som är gratis och fritt tillgängliga på nätet, utover de som ingår i det som tidigare var Svar. Här ska jag presentera ett par av dem, som jag tror att många av er redan känner till. De gäller för norra Sverige och södra Sverige. Känner du till större databaser för området där emellan? Berätta gärna om det i en kommentar.

DDSS är Landsarkivet i Lunds databas för födda, vigda och döda i många församlingar i Skåne, Blekinge och Halland (mest från Skåne). Dessutom ingår flyttuppgifter från vissa skånska socknar, Karlskrona sjömanshusdatabas och Sveriges skeppslistor samt öknamn från Örkeneds socken. Om du använder Arkiv Digital kan du se att det ibland står noterat att register finns i DDSS.

Nästan 1,7 miljoner poster ingår i DDSS. Nya tillkommer då och då. När du får träff på en sökning kan du via en knapp komma direkt till kyrkboken på rätt sida. Denna databas har funnits i många år och har varit gratis hela tiden, när betalabonnemang krävts för att kunna använda Svar.

Ett exempel från DDSS: Jag har sökt på en vigsel för Hanna Andersdotter som gifte sig i Fleninge socken 1824. Här ser du träffen i DDSS. Och så här ser det ut i kyrkboken som är länkad till träffen:


Hanna Andersdotter gifte sig med den manhaftige husaren nr 78 Pål Pryts den 29 oktober 1824. Bild från Riksarkivet, källa: Fleninge kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13090/C I/3 (1800-1836), bildid: C0064722_00105.

Kråken är en stor databas gjord av släktforskaren Sven-Erik Johansson med hjälp av andra släktforskare. Den har funnits i ganska många år, jag minns inte när jag såg den första gången. I Kråken ingår uppgifter från norrländska kyrkböcker i, enligt presentationen, "från Örnsköldsvik upp mot Skellefteå och från Bottenhavet till norska gränsen". Den är tillgänglig för sökning på nätet men finns också på cd/usb. Har du anor i det området kan det vara en guldgruva att söka information om. I databasen ingår 455 000 personer.

Exempel på en sökning: Jag sökte efter Magdalena Larsdotter född i Lycksele:


Så här ser träffen ut i Kråken. Fem träffar på namn + församling. Jag klickar på den som jag bedömer är rätt och då öppnas den undre rutan med uppgifter.


I kyrkboken är det sedan lätt att hitta henne. Källa: Arkiv digital.

Precis som med alla databaser gäller att kontrollera uppgifterna i kyrkböckerna. Glöm inte det!

Fortsätt läs mer
  1389 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Rolf Lilja
Det finns en som heter Jämshögsdatabasen också
söndag, 17 juni 2018 13:51
Eva Johansson
Rolf: Menar du denna? http://jamshog.net/ovrigt/forsaljning.htm Det är ett bra tips och Jämshög och Kyrkhult är ju stora socknar. ... Läs mer
söndag, 17 juni 2018 19:09
Bo Nordenfors
Roligt att du nämner Kråken! Var min väg in i AC-län när jag började forska för 20 år sedan. DDSS är även värd nämnas!
söndag, 17 juni 2018 15:01
1389 Träffar
6 Kommentarer

Snapshots från Stockholm

2e1ax_simplistic_entry_Brashelg-014

Denna ljuvligt soliga, om än något blåsiga fredag, har jag lodat runt i kära huvudstaden. En lång stund stod jag på mitt favorithäng - jag hänger över räcket på Riksbron - för att kolla på fiskeriet. Under alla år som jag bott i Stockholm, och hängt över räcket, så har jag aldrig sett någon fånga en fisk där...

Men det är rogivande att stå och glo ner i det solskimrande vattnet, och fundera på hur många dolda skatter som kan finnas där nere i djupet. Förvisso har det grävts duktigt på och runt Helgeandsholmen, inte minst 1978-80, när man trodde att man skulle bygga parkeringshus till riksdagspolitikerna, men fick bygga ett Medeltidsmuseum istället. Det var mitt unga livs mest spännande TV-sejour, varje vecka var det nya fynd. Arkeologer gästade TV-sofforna, medförande dödskallar, mässingskruvar från skepp och annat spännande.

Men inte tror jag man har sopat rent på fynd! Det finns säkert mer.... Från det att Birger Jarl ville ha ett 'lås för Mälaren', och kanske rentav innan dess, så har människor rört sig här. De små holmarna har landhöjt sig ur Mälarens vatten, och blivit större och större. Därmed har också befolkningen ökat, och säkerligen lämnat fler spår efter sig än man hunnit finna.

Stockholm är bullrigt, trångt, kan vara farligt på nätterna, och dess styrande i olika partifärger har en enastående förmåga att låta byggmästare smälla upp extremt fula byggnader - men staden upphör aldrig att överraska.

Under det dryga halvsekel som undertecknad hemsökt denna jord, har jag först besökt och sedermera bott i Stockholm, men hittar fortfarande platser jag aldrig besökt tidigare. Här är några av dem:

Under Stockolms 750-årsjubileum år 2002, ordnades det uppstigningar i Storkyrkans torn. Jag hade lyckats få med min mor till den sista uppstigningen för dagen, och där stod redan en stor klunga människor och väntade. En nervös blivande präst försökte förtvivlat förklara att han inte fick ta med fler än femton personer upp, men folkmassan ville inte höra på det örat. Särskilt inte jag själv... Till slut löser en annan prästkandidat problemet. Han springer och hämtar en kollega, så att de tillsammans kan ta med sig en extragrupp upp. Allting således ordnat.

Tvåhundra trappsteg! Hisnande branta stensteg, ibland rena stegarna.... vi ser en smedja, får träffa en 'lomhörd ringerska' som berättar om sitt liv i tornet, och en vresig 'arkitekt Hårleman' som blev utkonkurrerad av rivalen Carlberg om att få restaurera just Storkyrkans torn på 1700-talet. Men, som jag sa till 'Hårleman' när vi gick därifrån: 'Har Carlberg något ännu bevarat palats vid Drottninggatan kanske? Nänä!' Utsikten från tornterrassen är underbar. Högt över staden, men inte så högt att allting blir till små prickar. Man har en bländande utsikt över Stockholms inlopp, men kan också beundra några 'hemliga' takträdgårdar i Gamla stan.

Några år senare, som nyinflyttad på Kungsholmen, tog jag bussen ner till Stadshuset för att lämna in årets deklarationsblankett (detta var 2006...). Framme vid Stadshuset träffade jag en äldre dam som var ute i samma ärende. Vi hittade rätt snart ett anslag som upplyste om att man kunde lämna blanketterna inne i stadshusbutiken. Tyvärr hade lådan blivit full, meddelade man oss dock (kunde man inte ha satt in en låda till då, undrade damen, vilket jag instämde i). Istället blev vi hänvisade till ingången vid Ragnar Östbergs plan nummer tre. Jag som var ny i staden, hade ingen aning om var detta var, men det visste däremot den äldre damen. Efter att nästan ha rundat kolossen, hittade vi rätt port. Men dörren var låst! Till slut hittade vi en tryckknapp, och en röst inifrån antydde kontakt. Vi förklarade, och rösten bad oss dröja.

Vi dröjde. Jättelänge. Det hände absolut ingenting med dörren. Till slut tryckte vi på knappen igen, och ombads vänta återigen. Sedan kom ett rytande: 'Men ni står ju utanför nummer TRE!' Jamen, sa vi, det hade vi ju blivit ombedda att göra. Det framgick att vi istället skulle gå till nummer ett, och när vi gjort det, gick det betydligt lättare att komma in. Där satt det faktiskt hela två stycken lådor för deklarationsblanketter...

Det är inte klokt vad man ibland fick ta i för att ange sig själv för skattemyndigheten!

Damen och jag tackade varandra för hjälpen, och skildes åt.

 

Gröna Lund, 'Grönan' med alla stockholmare! Dyrt är det, och åksjuk är jag, så för mig är det egentligen en extremt dålig affär att gå dit. Men jag kan faktiskt inte hålla mig borta.

Det är ljuden. Skrik och skratt, skramlande berg-och dalbanor, pangar och flooschar från skjutande och kastande. Det är åsynen av de färgglada åkattraktionerna, alla blommorna, de mångfärgade lampornas ihärdiga, strålande spel. Det är lukten av sockervadd, popcorn och gamla gistna byggnader.

Stället har atmosfär, helt enkelt. En fläkt från ett annat tidevarv; en tid då ingen hört talas om Spotify, Netflix eller ens TV. En tid med fjäderboor, långa pärlhalsband, halmhattar, positivhalare och hemlagade karameller.

Ett besök om året brukar jag kosta på mig.

Någon som vill följa med i år?

Bilden: Majbrasan tänds på Riddarholmen för några år sedan. Kanske brann det en eld där också för 750 år sedan?

 

Fortsätt läs mer
  966 Träffar
  0 Kommentarer
966 Träffar
0 Kommentarer

Ny bok - med massor av anor ...

2e1ax_simplistic_entry_Omslag-

Förra året gav Mikael Hoffsten och jag i förbundets regi ut ett litet häfte: SVENSKAMERIKANER kända och okända. Man kan säga att det kom som en biprodukt till den nya handboken: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, som Anna-Lena Hultman och jag strax dessförinnan knåpat ihop. SVENSKAMERIKANER innehöll 31 illustrerade kortbiografier över utvandrade svenska och/eller deras berömda ättlingar; skådisar, uppfinnare, författare, idrottare o.s.v. Förutom kortbiografer och illustrationer innehöll häftet också antavlor i tre generationer för huvudpersonerna eller deras invandrade förfäder. Så här kunde ett uppslag se ut:

a1sx2 Thumbnail1 Greta Garbo 1a1sx2_Thumbnail1_Greta-Garbo-1.jpg a1sx2 Original1 Greta Garbo 2a1sx2_Original1_Greta-Garbo-2.jpg

Antavlorna, som togs fram under stor möda och delvis med hjälp av en tidigare förbundspublikation: 24 Famous Swedish Americans and their Ancestors [1996], gav biografisamlingen ytterligare en dimension. Här kunde man direkt se om den eller den "kändisen" hade sina rötter i mina bygder och om det kanske rent av var möjligt att hitta släktsamband av olika slag.

Inspirerade av detta lilla äventyr går Mikael Hoffsten och jag nu vidare med nästa projekt i samma stil:

SVENSKA KVINNOR - Pionjärer och förebilder

Återigen är det 31 kända eller remarkabla personer som lyfts fram, alla förstås kvinnor. Här några exempel:

  • Alva Myrdal (Politiker och diplomat)
  • Amalia Eriksson (Polkagrisarna i Gränna)
  • Betty Pettersson (Sveriges första kvinnliga student)
  • Birgit Nilsson (Operasångare)
  • Britt G Hallqvist (Poet)
  • Ellen Key (Författare och kvinnosaksideolog)
  • Elsa Andersson (Flygare)
  • Elsa Brändström (Sibiriens ängel)
  • Ester Blenda Nordström (Sveriges första Wallraffare)
  • Estrid Ericsson (Svenskt tenn)
  • Eva Andén (Sveriges första kvinnliga advokat)
  • Hanna Lindmark (Margaretaskolornas skapare)
  • Ingrid Bergman (Skådespelare)
  • Hilda Ericsson (Företagsledare)
  • Karin Kock (Nationalekonom och politiker)
  • Karin Larsson (Konstnär)
  • Karin Söder (Partiledare)
  • Lill-Babs (Artist)
  • Lisa Thomasson / Lapp-Lisa (Sångare)
  • Margit Sahlin (Kyrkoherde)
  • Mathilda Strömberg (Missionär - pryder omslaget)
  • Moa Martinsson (Författare)
  • Nanna Svartz (Professor)

... och några till!

Arbetsordningen är den att Mikael tar fram basfakta och skriver biografierna medan undertecknad står för antavlorna, bildletandet och layouten. Bli inte förvånade om ni den närmaste tiden kommer att se en mängd frågor från mig på Anbytarforum och andra söksidor - då har jag kört fast på en eller annan anfader eller anmoder till någon känd svensk kvinna ...

SVENSKA KVINNOR - Pionjärer och förebilder

... kommer lagom till Släktforskardagarna i Växjö!

Fortsätt läs mer
  2987 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
yvonne henriksson
Det blir intressant! Det kanske passar att ta med Ada Nilsson också? Värd att uppmärksammas.Här finns en del info: https://sv.wiki... Läs mer
måndag, 11 juni 2018 09:50
Magnus Sälgö
Spännande vi har kopplat in SKBL till Wikidata etc. och även kopplat Ada till SVAR för födelseboken. Se denna video https://youtu.... Läs mer
måndag, 11 juni 2018 10:54
Anna Martinsson
Ser fram emot om det kommer en bok om berömda skåningar....
torsdag, 14 juni 2018 10:23
2987 Träffar
3 Kommentarer

Alla åkte

Nyligen stötte jag på en familj som emigrerade till Kanada på 1920-talet. Hela familjen med åtta vuxna och halvvuxna barn åkte iväg. Utom en enda. Ett av mellanbarnen i familjen stannade hemma i Sverige, han hade precis gift sig och fått barn här.

Jag kan inte släppa tanken på detta. Att vara den ende i en hel familj som blev lämnad kvar, och dessutom frivilligt. Att familjer kunde nästan dö ut, med bara en eller två överlevande efter rödsots- eller koleraepidemier, det hände nog ibland. Men då var det ofrivilligt. Men att två medelålders föräldrar emigrerade med så gott som hela sin familj och lämnade en enda son kvar hemma, hur kunde man göra det? Naturligtvis fanns det skäl till detta och som inte jag känner till, dessutom starka skäl skulle jag tro.

Den kvarlämnade sonen dog bara några år senare i lungsot så troligen återsågs de aldrig. Föräldrarna och syskonen rotade sig i Kanada och blev kvar där. I samma släkt men i en annan släktgren skedde precis samma sak, föräldrar och syskon emigrerade och lämnade ett vuxet barn kvar hemma i Sverige. Detta var nere i utvandrarbygden i södra Småland.

Själv skulle jag nog aldrig kunna tänka mig att lämna barn och barnbarn hemma i Sverige och flytta till ett annat land, inte ens med de kommunikationsmöjligheter vi har idag.

Det här hände inte i min släkt utan i en kunds släkt, så jag ska inte orda mer om just dessa.


Folkräkningen år 2000 i USA. Bilden visar personer som då angav att de har rötter i Sverige. Mörkrött är mest koncentration av svenskamerikaner. Flera av mina egna emigrantättlingar bor idag i den yttersta gula östra rutan (Tioga county) i Pennsylvania, dit emigranterna kom på 1880-talet. Bild från Wikipedia.

Ovanstående är inte de enda fallen jag stött på. För några år sedan forskade jag om min äldste sons svärfars släkt. Svärfaderns farmors far Per blev ensam kvar hemma i Skåne när föräldrar och alla syskon emigrerade till USA på 1880-talet. Per var äldste sonen och hade då varit gift några år och hade fem barn. Varför följde de inte med? Kanske ville inte hustrun emigrera. Det vet vi inte, för min sons svärfar hade aldrig hört tals om detta och visste alltså ingenting om orsakerna till emigrationen och att hans farmors far blev kvar hemma.

Även om man är vuxen måste det ju vara en enorm omställning när hela ens familj försvinner till ett annat land. Inte skulle jag ha velat ha det så, att mina föräldrar, syskon och syskonbarn bara försvann ur mitt liv.

Tur är det förstås att denne Per stannade kvar annars hade jag inte haft de barnbarn jag har idag.


Min sons svärfars farmors farföräldrar i amerikanska folkräkningen år 1900 med dotter och dotterns barn. De andra barnen hade egna hushåll.

Nästan så här var det även för Vilhelm Mobergs mor Ida. Alla hennes syskon emigrerade till Amerika, men hon hade sin mor Johanna kvar hemma i Duvemåla.


Vid förra sekelskiftet lockade både annonser och artiklar i tidningarna till emigration. Västerviks-Tidningen 1908.

Fortsätt läs mer
  2187 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2187 Träffar
0 Kommentarer

Ur en fånggevaldigers vardag

2e1ax_simplistic_entry_fnggevaldiger

Min farfars morfars far, Johan Andersson, föddes som bondson i Hedemora, men lämnade gården och började istället arbeta som fånggevaldiger i Falun.

'Fånggevaldiger' var jag tvungen att slå upp, när jag väl hade tytt texten i husförhörslängden. Fånggevaldigern skulle alltså ledsaga fångtransporter till rättegång eller fängelse. Men hur såg tillvaron egentligen ut för en fånggevaldiger?

Via söksidor på Internet hittade jag en samling av Landshövdingeämbetets Kungörelser som Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut lagt ut. Tyvärr minns jag inte webbadressen.

Där fanns en 'Instruktion för Gevaldiger' från 1819:

Fånggevaldiger utsågs av Befallningshavande, och det var också denne som bestämde hur stor lön gevaldigern fick, även om det fanns en riksnorm för detta.

Gevaldigern skulle vara klädd i landsstatsuniform, försedd med sabel i axelgehäng, tecken på hans befattning, två laddade pistoler samt ammunitionsbälte. Kläderna fick gevaldigern själv stå för, men vapen höll Kronan med, och ammunition delades ut av chefen.

Fånggevaldigern skulle 'vistas på det ställe befallningshavande anvisar' och fick inte befinna sig längre bort än att han snabbt kunde inställa sig om det behövdes.

När gevaldigern tog emot fångar för transport, skulle det skrivas en förteckning över fångarnas namn, ålder, utseende, häktningsorsak destinationsort och förteckning på deras kläder. Fånggevaldigern skulle också, i avlämnarens närvaro, visitera fångarna noggrant, och förstås plocka av dem eventuella rymningsverktyg. Han skulle också kontrollera att handbojorna var hela. Detta visiterande upprepades varje gång man stannade till för övernattning eller byte av hästar.

Sedan var det dags för avfärd. Fånggevaldigern följde fångvagnen till häst. Han skulle hela tiden ha uppsikt så att fångarna inte kunde rymma, men fångarna fick inte heller samtala sinsemellan eller med andra. Och de fick inte tigga. Om en fånge blev våldsam under transporten, hade gevaldigern rätt att använda hårdare fängsel än handbojorna på dem, men vid överlämnandet var han skyldig att i så fall avge en förklaring på detta hårdare fängsel till den som tog emot fångarna.

Blev en fånge riktigt bråkig, hade gevaldigern rätt att dela ut 'aga', men fångarna fick inte skadas.

När det blev dags för övernattning, skulle fånggevaldigern övervaka fångarna med hjälp av 'biträde som fanns att få'. Om en fånge lyckades rymma, så fick inte gevaldigern lämna de övriga fångarna för att försöka ta fast rymlingen, utan istället skulle han begära hjälp av boende i grannskapet, och anmäla rymningen hos kronobetjäningen på närmaste ort.

Blev det våldsamheter, så hade fånggevaldigern rätt att använda skjutvapen, 'dock med försiktighet'. Om en fånge sköts till döds under ett rymningsförsök, slapp gevaldigern straff för detta.

Gevaldigern fick förskott på utgifter för kost och logi under resan, och redovisade detta när han kom hem igen. Det var också fånggevaldigerns uppgift att se till att fångarna fick 'tjänlig spis och under vintern värme i nattkvarteret'.

En intressant formulering är att fångarna inte fick dricka brännvin 'utöver vad nödtorften kan fordra'....

En annan pikant detalj: 'Har fången tillgångar, får han skaffa sig bättre förplägnad om han så önskar. Dock får han inte sälja sina kläder, vilka gevaldigern är ansvarig för.'...

Min anfader Johan Andersson kunde alltså ligga verkligt illa till om en fånge anlände till avlösningsstationen i bara kalsingarna...

Framme vid nästa gevaldigerstation, avlämnade fånggevaldigern fångarna mot kvitto, och tog med sig andra fångar tillbaka. Fanns det inga fångar att ta med, fick han ta sig tillbaka på egen hand. Han kunde dock få åka med den tomma fångvagnen om han betalade själv för detta.

Ett ganska tufft jobb, men också annorlunda. Jag har funderat mycket på varför Johan valde att lämna gården i Hedemora och istället söka jobb som fånggevaldiger i Falun. Hans bror emigrerade till Amerika. Kanske Johan Andersson också var en smula äventyrligt lagd och tyckte det var mer spännande och omväxlande än att sköta en bondgård?

Bilden: lite modernare handbojor i lämplig miljö....

 

Fortsätt läs mer
  1103 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Det bör vara http://www.ukforsk.se/nya/kungorel.htm du hittade Landshövdingeämbetets Kungörelser. Där hittade jag nämligen "Kungör... Läs mer
fredag, 08 juni 2018 16:47
Helena Nordbäck
Det stämmer säkert. Det var några år sedan jag forskade på den här släktgrenen. Tack så mycket!
fredag, 08 juni 2018 20:21
1103 Träffar
2 Kommentarer

Flat Ethan - eller ...

En liten betraktelse runt en av många små händelser som bara uppstår så där, baserat på den vanliga, traditionella släktforskningen. Inga konstigheter, bara en vanlig liten händelse.

För 10–12 år sedan letade jag några emigranter, ett brödrapar som verkade ha gått upp i rök. Två av min egen farfars bröder, de var som uppslukade och när jag frågade en som borde veta så var svaret att det vara bara att glömma, dra inte i det här.

Efter att en tid ha följt rådet, så började jag ändå att leta, något borde återfinnas i de register som fanns tillgängliga då. Passagerarlistor visade inget brödrapar, och hade de bytt namn så borde de ändå ha behållit något förnamn som påminde om deras. Fruktlösa försök, tills jag började använda några kusiner till bröderna som hade lämnat sin socken vid ungefär samma tid. De kunde återfinnas, även om de fått sina namn lite förvanskade, eftersom de fått rätt socken angiven. På samma båt fanns en person som kunde vara den ena brodern, initial stämde, efternamn fel, och socknen angavs till grannsocknen. Inget spår efter brodern.

Att det var den ena brodern framkom vid ankomsten till USA, och av den andra har jag inte hittat ett spår. Så något måste ha hänt, kanske något hemsk, men jag vet inte mer om det. Kanske fanns det någon grund för talet om att inte dra i det.

Men han som kom fram, hur gick det för honom. Jodå, han klarade sig bra, gifte sig och fick barn, som fick barn och så vidare. Jag lyckades hitta de flesta efterkommande och kunde få kontakt med en del av dem. Några led ner fanns en pojke, som intresserade sig för sin härkomst, och när man i hans skola läste en bok om Flat Stanley, pojken som blev tillplattad och sedan kunde resa i ett kuvert (och mycket mera), så klipptes en figur ut, döptes av Ethan, som pojken hette, till Flat Ethan och skickades ut i världen. Ett av stoppen blev i Stockholmstrakten, till Ethans mormors syssling, som fick bära den lilla figuren i bröstfickan några dagar. Figuren fick följa med till jobbet, vara med olika möten och naturligtvis delta i de vanliga familjebestyren. Att det skulle skrivas dagbok var också en del av tanken med projektet, så det blev ett returkuvert med Flat Ethan och en dagbok och några småsaker som avslut på besöket.

b2ap3 thumbnail Ethanb2ap3_thumbnail_Ethan.jpg
Så kunde det ha slutat, men i måndags morse träffades Ethan och jag, som alltså är hans mormors syssling, ”igen”. Den lille pappfiguren har blivit universitetsstudent och har tillbringat några veckor i Sverige, som en del av sin kurs. Det blev mycket berättande om de delar som vi hade gemensamt och även om det som hänt och händer i våra liv. Av den lilla Flat Ethan har det nu blivit en framgångsrik brottare, som kombinerar studier till lärare med sin brottningskarriär. Och det syns, den lilla pappfiguren har vuxit åt alla håll och är inte så lätt att stoppa i bröstfickan längre.

Fortsätt läs mer
  1575 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Trevligt antar att dagens internet är en del av att detta löses.... blir spännande att se om vi ännu bättre kunde koppla ihop sake... Läs mer
onsdag, 06 juni 2018 09:23
1575 Träffar
1 Kommentar

Hierarkisk underordning

2e1ax_simplistic_entry_horace-engdahl-jpg

Horace Engdahl, den gamle kämpen, har gjort det igen. I ett mail till Svenska Dagbladet i lördags är huvudbudskapet att

”Sara Danius körde Akademien in i väggen.

Svårare än så är det inte, och det är mystiskt att folk inte kan förstå denna enkla sanning.”

 

När man inte trodde att det kunde bli så mycket värre, så blir det det. Underförstått i den andra meningen är att folk i allmänhet, till skillnad alltså från de vittra bröderna och systrarna i Svenska Akademien, är lite korkade. De hajar helt enkelt inte enkla sanningar, som att kvinnor inte passar att leda anrika akademier, eller att vivören Jean-Claude Arnault står för en så ljuvligt ren intellektuell och kulturell förfining att han, liksom kungen och främmande ambassadörer, borde ha immunitet mot alla slags rättsliga påföljder av eventuella felsteg. Men mailet slutar inte där. Helt obetalbart är detta stycke om kravet på hans egen avgång:

”Akademiens ledamöter är i realiteten oavsättbara och tar inte kommandon, har ingen ’ledare’. Jag medger att detta kan vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk underordning, ibland kallad ’demokrati’, men så är det.”

 

Här framskymtar inte bara ett makalöst von-oben-perspektiv, utan också en sorts förakt för den styrelseform vi lär våra barn är den enda acceptabla; demokratin. "Hierarkisk underordning" är annars en spännande konstruktion. Ni har väl alla hört ölglasdefinitionen på optimister och pessimister? Den ena sorten menar att glaset är halvfullt, den andra att det är halvtomt. En hierarki brukar annars beskrivas som olika nivåer ovanpå varandra och högst upp sitter chefen, byrådirektören, statsministern, presidenten eller vad det nu är för sammanhang. Alltså högre och högre. Men Hr Engdahl talar om underordning, snarare än överordning. Att vanliga människor måste ordna in sig i ledet, något som han och hans nu nio kamrater i börshuset, tack vare Gustav III:s statuter från 1786, inte behöver göra.

Med en sådan elitistisk inställning, på gränsen till narcissism, befarar jag att Akademiens höge beskyddare till sist kommer att bli tvungen att ingripa en gång till och helt enkelt entlediga samtliga ledamöter för en absolut nödvändig omstart (Tryck: Ctrl + alt + delete)

Vad har nu detta med släktforskning att göra - eller handlar det bara om att bloggaren inte längre kan tiga ...?

Våra förfäder, dem vi ständigt letar efter och vill veta mer om, levde under radikalt andra förhållanden än de vi idag har att kämpa med. Där kunde man verkligen tala om underordning och demokratin lämnade väl också mycket i övrigt att önska. Man hade att frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Men det fanns fler överheter: den lokale adelsmannen, patron på herrgården, kyrkoherden, häradshövdingen, länsman, kvartermästaren, fogden, inspektorn o.s.v. För att inte tala om den patriarkala strukturen inom familjen, familjens överhuvud till exempel och förhållandet till pigor och drängar, barn och inhyses. Eller inom militären, där hierarki-stuket i alla tider firat orgier.

Var två eller tre svenskar är församlade bildar de till sist en förening. Så var det åtminstone förr, men idag får man vara glad om man kan hålla liv i befintliga föreningar. Detta gäller inte minst inom släktforskarnas mycket speciella värld. Den digitala revolutionen, som gjort all forskning så bekväm och så mycket roligare har också en stor nackdel: Isoleringen! Var och en sitter idag på sin kammare. Där man förr träffades vid och möjligen slogs om läsapparaterna på biblioteket eller i landsarkivets forskarsal sker kontakterna numera endast via nätet, mestadels i olika Facebookgrupper. Den sociala funktion och möjlighet till hjälp och stöd som den lokala släktforskarföreningen tidigare stod för är snart ett minne blott.

Det kan hända att föreningskostymen numera är för stor för gemene släktforskare. Kanske måste släktforskarföreningarna börja leta efter nya umgängesformer, nytt innehåll och en ny sorts hierarki. Ordförande - Arbetsutskott - Styrelse - Lokal förening - Regionalt förbund - Nationellt förbund kanske inte längre är det mest optimala sättet att arbeta på? Är vi på väg mot Arbetsgrupp - Nätverk - Projekt eller kanske Ansvarsområde - Ledningsgrupp - Koordinator? Klart är att det inte går att göra som vi alltid gjort. Nya kreativa lösningar är av nöden.

En personlig reflektion är att det hierarkiska tänket kanske har spelat ut sin roll - att vi människor numera känner oss så jämlika att vi har svårt att acceptera överhet och myndighetsutövning, särskilt om vi inte förstår den eller tycker att den är orättvis. Vi tål inte längre "kommandon". Klok är den chef eller ledare som vet att platta till den hierarkiska pyramiden så mycket som det bara går. Inne är delegerat ansvar, samarbete och god motivation. Ute är gammaldags ordergivning och pekande med höger hand. Detta gäller i alla sammanhang och på alla nivåer - även i den lokala släktforskarföreningen.

Vad ska vi då göra med Horace och andra gamla uvar, som så mystiskt vägrar förstå att tiden gått ifrån dem, att det inte längre går att hävda oföränderligheten som grundprincip, och som inte klarar av att umgås med nya kvastar?

b2ap3 thumbnail Kvastb2ap3_thumbnail_Kvast.jpg

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  12405 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Kändes som det i lördagsintervjun fanns en person som sitter på Nobelstiftelsens pengar som inte var särskild glad att en ungdom s... Läs mer
tisdag, 05 juni 2018 11:09
Magnus Sälgö
Tycker GF Genealogiska föreningen på ett bra styrt om mot en mer Digital verklighet* föredrag filmas och finns för medlemmar på nä... Läs mer
onsdag, 06 juni 2018 09:30
Magnus Sälgö
Vart är vi på väg. Gillar detta blog inlägg och ser 2 tendenser som pekar på förändring bara denna veckan* Svenskt Porträttarkiv s... Läs mer
fredag, 22 juni 2018 13:51
12405 Träffar
3 Kommentarer

Nödår igen?

Går vi mot ett nytt nödår? Knappast. För inte är väl dagens samhälle lika sårbart som det var under nödåren på 1860-talet? När Sverige svalt och både barn och vuxna dog av undernäring. Eller 1917, det år då hungerupproret nästan ledde till revolution i Sverige för att folk inte hade mat till sina familjer.

Torkan i år är besvärlig, mest för bönderna så klart men även för oss med lite trädgårdsodlingar. Fortsätter det så här kan det bli katastrof. Jag minns inte när vi hade regn senast, men det var nog i början av maj. Då fick vi 5-6 mm i alla fall. I övrigt har våren varit torr och varm. Gräsmattorna är redan bruntorra och kirskålen i hörnet börjar sloka. Vi snålar på vattningen här i grannskapet, för att spara ifall regnet inte kommer.


Vår gräsmatta är torr och har blivit brun där solen ligger på.

Nödåren 1867-1868 är nog välkända av de flesta av er. Våren var kall och sen 1867 och följdes av en tidig vinter. Det som såtts hann inte mogna och skördar uteblev. 1868 var torr och varm med missväxt som följd. Nödhjälpen kom igång för sent och till för få. Folk svalt ihjäl, det ser vi i dödböckerna. Författaren Magnus Västerbro har skrivit en bok om svältåren, den ska bli intressant att läsa.

1917 var det kriget och avspärrningarna ihop med export av maten som var orsaken till hunger och svält. Dessutom var skörden av både råg och potatis dålig 1916. Ransoneringarna och för dålig tilldelning av mat tände revolutionsgnistan i Sverige.

1987 hade det gått 70 år sedan hungerrevolutionen, där arbetarna i Västervik spelade en avgörande roll. Det året intervjuade jag Gustav Andersson, 94 år gammal, om den tiden. 1917 var han en ung man med en nystartad familj och en av de många arbetarna på tändsticksfabriken i Västervik som deltog i hungerupproret. Han byggde sig sedan ett litet egnahem i utkanten av stan och berättade att då planterade han många äppelträd så att det skulle finnas äpplen och potatis att äta om det blev svältår igen. Jag förstår honom.


Gustav Andersson, född 1893 i Loftahammar, var med under hungerupproret i Västervik 1917. Fortfarande vid 94 års ålder var han en starkt engagerad berättare. Foto: Rolf Lavergren 1987.


Äppelträden blommade rikligt för några veckor sedan och nu har vi gott om kart på träden. Men fortsätter torkan kanske de skrumpnar bort.


Min potatis har ännu klarat sig bra och växer fint. Men jorden är torr och frågan är hur skörden blir i år.

Jag tycker också att det känns bra att kunna odla min egen potatis och lök och ha äppelträd i trädgården. Inte för att få mat utan för att det är så mycket godare att hämta pärerna direkt i jorden före middagen och plocka äpplena själv till äppelkakan. Men många gånger har jag funderat på förfädernas livsvillkor, när den egna skörden kunde vara avgörande för om barnen skulle överleva eller dö.

Nej, inte blir det som på 1860-talet igen, det tror jag inte. Vi kommer att klara oss i år. Men förmodligen blir det än värre med ökande klimatförändringar under kommande år, det ska vi nog förvänta oss.

Fortsätt läs mer
  955 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
955 Träffar
0 Kommentarer

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Färentuna
Karlstad
Virsbo
Enköping
Kristianstad