Rötterbloggen
Rötterbloggen

Vem skriver den första boken?

Vem blir den första i Sverige att skriva en bok om ett oväntat resultat av ett DNA-test? Är du kanske redan på gång att skriva en sådan bok? Eller finns det en redan som jag missat?

Nyligen läste jag boken "Inheritance" av den amerikanska författaren Dani Shapiro. I USA finns idag en rad böcker som handlar om att en person fått ett oväntat svar på sitt DNA-test och detta är en av dessa. Andra handlar om bortadopterade som hittat syskon och föräldrar. Dani Shapiro berättar att hennes DNA-test visade att hennes pappa inte är hennes biologiska far. 2017 läste jag ett par andra böcker på liknande tema. En handlar om en man som är hittebarn från 1960-talet och som lyckades hitta sin biologiska släkt. Den andra handlar om en man vars far är moderns älskare i ett utomäktenskapligt förhållande på 1950-talet. Läs mer om dessa böcker.

shapiro
Boken till vänster läste jag nyligen. De andra två kan du läsa om här.

Dani Shapiros far visade sig vara en spermadonator. Hon hade som ung fått veta av sin mamma att föräldrarna tagit hjälp av en läkare på ett sjukvårdsinstitut som arbetade med artificiell insemination (kanske är beteckningen något annat i Sverige?) eftersom modern hade svårt att bli gravid och hade haft missfall. På institutet fick de hjälp med inseminationen av makens sperma. Läkaren hade betecknat deras problem som "långsam sperma" ("slow sperm" skriver hon). Men för att öka sannolikheten blandades makens sperma med en donators mer snabba eller livskraftiga sperma. Utan att föräldrarna fick veta det. Dani Shapiro blev resultatet av den anonyme donatorns spemadonation.

I boken kan du läsa om hennes jakt på den anonyme donatorn, som hon hittade inom ett par dygn, och om hennes kontakt med honom. Jag blev överraskad av hur lätt det var, men det skedde med hjälp av en nära DNA-träffs släktträd.

I amerikansk media har DNA-test och resultaten av dessa fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Personer som hittat sin biologiska far (i de flesta fall, ibland också mor) har varit med i pratshower och intervjuats i artiklar. Polisens arbete med att hitta mördare och andra grova brottslingar har ni redan läst om. DNA-företagen uppmärksammas, inte minst sedan polisen fått möjlighet att ladda upp DNA-profiler hos FamilytreeDNA utan att vi kunder informerats. Även svensk media har börjat intressera sig för släktforsknings-DNA.

Att ta del av andras historier är förstås intressant, och att läsa om den som hittar sin biologiska familj med hjälp av DNA-test kan vara mycket gripande. Sådana fall finns ju också dokumenterade i Sverige på senare tid. Så vem här i Sverige blir först med att skriva en bok om sin egen erfarenhet?

Det är uppenbart vilket trauma en sådan här upptäckt kan föra med sig, att den man trott vara ens pappa inte är biologisk far. Sådant har hänt förr, utan DNA-test, men idag kan överraskningen i många fall säkert vara större när det inte finns någon föraning. Livet förändras i grunden. Vad betyder det för ens identitet och självbild?

Har det gått lite för fort med DNA-testningen? Har vi förförts av det spännande med att hitta nya släktingar vi inte visste om, och möjligheterna att lösa gåtor med tidigare okända fäder? Jag har inget svar. Själv tog jag DNA-test 2015 och mina bröder har testat sig under 2017 och 2018. Vi är helsyskon. Hade någon av oss fått veta från DNA-testet att det finns en annan biologisk far inblandad hade världen ställts på ända, det är jag säker på. Det hade varit något helt otänkbart, så klart. Jag tänker en hel del på dem som råkat ut för detta.

Jag är väldigt glad för DNA-testet jag gjort, och tacksam att jag genom Peter Sjölund och Magnus Bäckmark fick upp ögonen för detta för några år sedan, eftersom jag fått kontakt med tremänningar och fyrmänningar och andra avlägsna släktingar jag inte tidigare kände till. Ett par har jag träffat, och troligen inte för sista gången. Så det berikar. Nu väller träffarna in och jag vet knappt hur jag ska hinna med alla som behöver kollas upp.

Men vad händer med DNA-tester nu? Vilka kan konsekvenserna bli av dagens möjligheter till DNA-test? Kommer färre att testa sig när det visat sig att släktens brottslingar kan identifieras? Förmodligne inte. Men kanske testföretagets bristfälliga kommunikation gör att presumtiva testare tvekar. Flera vittnar om det. För vad kan hända med databasen i framtiden? Kommer män att helt sluta ställa upp som spermadonatorer, eftersom de trots lovad anonymitet numera kan spåras? Och finns det någon som idag tror att det går att begå ett brott utan att bli spårad?

18,5 miljoner människor hade gjort DNA-test förra året, enligt Wikipedia. Gör man DNA-test tror jag att man måste räkna med att det egna DNA:et för alltid gör mig spårbar, inte minst i ett ökande övervakningssamhälle och genom släktingars DNA-tester. Det positiva är att jag hittar släktingar och de hittar mig.

Länkar:

På nätet finns hur mycket som helst att läsa om och titta på om DNA-tester. I USA handlar mycket om den etniska identiteten, inte bara släktforskning.

På engelska:

Artikel om DNA-genealogen CeCe Moores arbete åt polisen. (Technology Review)

Artikel om Catherine St Clair som DNA-testet visade att hennes pappa inte är hennes biologiska far. Hon startade sedan en sluten Facebookgrupp (och en förening, tror jag) för andra i samma situation. Den heter DNA NPE Friends, NPE står för “not parent expected.” (The Atlantic)
Ett tv-inslag om Catherine St Clair. Det finns många fler inslag på liknande tema på Youtube.

Artikel om en man som var spermadonator i sin ungdom och nu blivit varse att han har 24 biologiska barn som hittat honom tack vare DNA-test. Han umngås nu med flera av dem. (NBC News)

Författaren Dani Shapiros hemsida.

En artikel där journalisten skriver om svårigheter att få bort sitt DNA-resultat från testföretagen. (Bloomberg)

Ett tv-inslag i en pratshow där en kvinna som heter Sarah träffar sin biologiska pappa för första gången. Efter att hon hittat honom via DNA-test har de haft en del kontakt. (Youtube)

Krönika om svårigheter med DNA-test och funderingar kring integritet, testföretag och minoritetsfolks DNA, om marknadskrafter kontra vetenskapen. (The Guardian)

Artikel om forskning kring etnisk identitet och oväntade DNA-resultat. Även en del kritik mot testföretagen. (New York Times)

På svenska:

Inslaget hos Tv4 som de flesta av er nog redan sett, där Torsten Simander träffar sina nya halvsyskon.

Radiopragram om adopterade Maria som hittade sin bror och Sara som hittade sin mor i Iran. (Sveriges Radio)

Asynjaarts böcker med DNA-berättelser.

Detta är bara spridda länkar till sådant jag läst och sett när jag surfat runt på nätet om DNA-test. Vill du informera dig och få fakta så ska du läsa på SSGG:s hemsida.

Fortsätt läs mer
  657 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Tom Glans
Hej Eva, har faktiskt gått igenom precis det du skriver om och också skrivet en liten bok om det. Kontakta mig gärna på tomglans47... Läs mer
söndag, 10 februari 2019 09:22
Eva Johansson
Tom! Tack för informationen, det låter intressant. Jag hör av mig.
söndag, 10 februari 2019 14:29
Eva Johansson
Ja, det stämmer, precis som det står i artikeln jag länkar till. Men Catherine St Clair har valt en annan betydelse av den förkort... Läs mer
tisdag, 12 februari 2019 19:52
657 Träffar
7 Kommentarer

Spårsändare

Jag såg en annons om spårsändare, som verkar i 54 länder och som visar var den bevakade produkten varit och är. Både historia och nutid, med stor exakthet och kontinuerlig uppdatering.
Tänk om jag hade kunnat sätta på sådan utrustning på mina emigranter. Att kunna följa deras spår, se hur de reste och var de slog sig ner, det skulle underlätta allt letande och bli ett utmärkt komplement till alla andra källor.


Tänk om farfars bror Klas haft en sådan, då hade jag kanske kunnat se vad som hände med honom. Han tar ut flyttningsbetyg samtidigt som tre andra släktingar, försvinner ur de svenska kyrkböckerna och återfinns inte mer. Reskamraterna återfinns i Göteborgs poliskammares passagerarlistor, men inte Klas. Reste han till annat mål?  Eller kom han inte fram till Göteborg, slutade hans äventyrliga resa någonstans på 11 mil långa vägen från hemsocknen till hamnen. ”De gamla” i släkten sa inget, trots mina försök att få veta något, det enda som kom fram var: Det talar vi inte om. Hade Klas haft en spårsändare så kunde jag ha letat på rätt ställe, men nu är jag ställd.

När det nu inte finns dessa spårsändare, och hade det funnits hade säkert strömmen tagit slut så att informationen försvunnit, så får vi ta till andra knep. Spår av de sedan länge bortgångna finns kvar i de som lever idag, om de levde tillräckligt länge för att skaffa familj. Spår som vi med modern teknik kan finna genom en enkel topsning eller att spotta lite i en burk. Har vi tur så kan vi koppla de svar som en enkel DNA-test ger, och hitta ledtrådar till de som försvann. 



Ibland kan den nya tekniken ge svar på frågor som ställts under lång tid. Jag fick kontakt med en person som sökte sin biologiska mamma, som lämnat sitt nyfödda barn för adoption i en stad i USA. I handlingarna stod att mammans namn inte fick ges ut, inte så ovanligt, men det intressanta var att en kort notis fanns om att pappa till barnet var en namngiven man, med tilläggskommentar: Han vet inte om barnet.

Att få vetskap om fadern gjorde det lättare att se vilka av träffarna, som det genomförda DNA-testet tagit fram, pekade på moderns släkt. En blandning av allehanda slag, men det som gjorde det intressant ur min synvinkel var att det fanns en del svenskklingande namn, visserligen amerikaniserade men det verkade finnas svenskt, eller var det kanske norskt, ursprung bakom dem. Att det var en del generationer bort framgick av storleken på träffarna. Eftersom det inte ser likadant ut i hela Sverige när det gäller hur vi ska tolka släktavstånd utifrån storleken på DNA så var det skönt att det första antagandet av vi hamnat i Västerbotten (där alla är släkt med varandra, nästan i alla fall) visat sig vara fel. Spåren ledde till Blekinge, med några hyfsat stora träffar som pekade på fyrmänningar/bryllingar eller kanske någon generation mer. Några andra ledde till Öland, denna underbara ö, full med emigranter.   

Efter att ha byggt några olika släktträd så blev det mer och mer klart att vi hittat ett spår, ett spår som ledde till en liten krets av personer. Efter några kontakter med troliga släktingar stod det klart att en av dem var en fullträff. Tyvärr avled mamma för flera årtionden sedan, med syskon kan berätta om det som hände och det finns en ny kunskap om den egna historien hos den som letade, en viktig pusselbit är hittad och placerad på sin plats.

Fortsätt läs mer
  672 Träffar
  0 Kommentarer
672 Träffar
0 Kommentarer

Tv för släktforskare

Här om dagen såg jag en film som heter "Railroad Ties". Den är gjord av Ancestry, givetvis som reklam för företaget men sevärd och amerikanskt känslosam.

Jag gillar upplägget. I filmen har man samlat sex personer som på olika sätt har historisk koppling till varandra men som inte vet om det i förväg. De är alla efterlevande till personer som hade samröre med varandra på 1800-talet. Det är ättlingar dels till slavar som flydde från sydstaterna med hjälp av den underjordiska järnvägen (som egentligen inte var någon järnväg), dels till personer som hjälpte och gömde slavarna på flykt, både organisatörer och en pastor i en kyrka som gjorde stora insatser.

Så här kan man väl göra i svensk tv också? Jag skulle gärna se ett svenskt program på samma tema. Alltså där man samlar efterlevande till personer som varit delaktiga i ett historisk skeende, berättar om den historiska bakgrunden och hur de inblandade är släkt med de historiska personerna mm. "Din farfars mormor var med och...". I programmet skulle platsen eller aktuella miljöer besökas.

Frågan är vilka historiska händelser som skulle vara intressanta? De som var aktiva i rösträttsrörelsen och bidrog till att vi fick en demokrati? De i Sverige som hjälpte norrmännen som flydde hit under andra världskriget? Kanske är det för tätt inpå vår egen tid. Eller de som bildade någon av de första frikyrkoförsamlingarna sedan konventikelplakatet tagits bort.

Det behöver ju inte bara vara något som hänt utan kan vara andra sammanhang. Kanske efterlevande till några familjer som bodde i ett visst torp, till några som arbetat på samma arbetsplats för 150 år sedan, till några indelta soldater i samma kompani, till barn som växt upp som fosterbarn och till fosterföräldrarna. Om nu barnen blev väl behandlade alltså. Det skulle ju inte vara konfliktsituationer, för konflikter kan sitta kvar, då kan det bli otrevligt i tv med. Utan där det finns en positiv gemenskap. T ex efterlevande till en präst eller skollärare som hjälpte en fattig pojke att studera och man samtidigt förklarar vilka livsvillkor som gällde förr.

Får se om något tv-bolag nappar på detta.

0412kexfabrikOrebro Runeberg
Hur var det att jobba på kexfabriken i Örebro vid förra sekelskiftet? Det kan man berätta för efterlevande till fabriksarbetarna. Bild från Projekt Runeberg.

TM ETB 849
Vad vet de efterlevande idag om förfäderna som engagerade sig i rösträttsrörelsen? Bild från Trelleborgs Museum.

torpet
Vilka har bott i det här torpet? Vad innebar det att vara torpare här i mitten av 1800-talet? Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  522 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Det låter som en spännande idé. Det skulle finnas väldigt mycket att skriva om från vår historia. / Stefan
söndag, 03 februari 2019 12:27
Eva Johansson
Stefan, kul att du gillar min idé. Ja, visst finns det många historiska skeenden att ta upp.
söndag, 03 februari 2019 22:23
Eva Johansson
Janne! Ja, jag bjuder på den idén om det skulle bli verklighet. De många program som redan finns visar på ett stort ökande intres... Läs mer
torsdag, 07 februari 2019 11:31
522 Träffar
4 Kommentarer

Emigrantens spår

Det är intressant att samarbeta om emigrantöden, vare sig det gäller att hitta en emigrant som den svenska sidan tappat bort i det nya landet eller att hjälpa den utrikesboende att hitta tillbaka till den svenska delen av släkten.
Varje dag kommer det frågor och funderingar på de sidor på nätet som har emigrantforskning som tema. Det kommer enkla frågor, med väl dokumenterade uppgifter om namn, födelsetid, föräldrar och syskon till de lite svårare frågorna, där det tycks vara unika namn som borde hittas lätt, eller med total avsaknad av ålder och emigrationsår.
 


Om vi tittar på en fråga av det senare slaget, så kan vi ta den om Rudolf, ett mycket exklusivt namn i Sverige, med det udda efternamnet Johannesson, född runt 1860 och emigrerad mellan 1885 och 1895. Det kan inte vara så svårt att hitta den personen. Fast hur är det med unikiteten, finns det något att ta tag i, finns det något som kan hjälpa till att komma en liten bit framåt. Att Rudolf var unikt stämmer kanske inte, det finns en hel del sådana födda vid den angivna tiden, att Johannesson, som kunde skrivas i alla möjliga former definitivt inte var ovanligt, vet vi men inte den som frågade. Det blev inget svar på frågan, det gick inte att hitta fler uppgifter på andra sidan klotet eftersom den efterfrågade inte var med i församling som skrev ner något. Inte heller finns han med i någon folkräkning, den som gjordes 1890 i hela USA brann upp och han dog innan nästa som var år 1900.


Andra frågor kan gälla var en person arbetat och det är inte alltid lätt att hitta. Även om man kan hitta personen så är det inte alltid lätt att hitta uppgifter om var personen arbetat. Fast ibland kan man ha tur, som med Helga.  Hon bodde med sin familj långt från de stora städerna och tycktes leva och verka som de flesta i bygden, jordbruk och matlagning. Men så flyttar hon med angivelse Stockholm. Kan ju vara lite svårt att hitta bland alla församlingar, men eftersom detta är runt sekelskiftet så finns det helt utomordentligt värdefulla Rotemannen, med nummer 3 som tillägg på en liten USB-sticka. Visst återfinns hon där, index säger en hel del om henne, var hon bor och vad hon anges ha för yrke. I hennes fall stod det kokerska, och det kan man ju vara som helst. Men det finns ju originaldokumenten med på Rotemannen, kan man se något där?  En suddig, blekt anteckning fanns det, svår att läsa, kanske stod det tj Bjälke. Kan det betyda tjänstgjort? Och finns det någon med det namnet? Visst fanns det en sådan familj, med ganska bra status och det underlättade att de bodde i samma kvarter som Helga. Den som frågar efter Helga fick veta detta och då kom förklaringen till den handskrivna receptboken som hon tog med sig till Amerika, det var inte för några få personer som recepten var skrivna, det var större bjudningar som avsågs. Nu ska boken översättas och familjen få se vad som bjöds.

 



Även om många är nyfikna på sin familjs bakgrund så är det inte alltid som svaren de får är det som förväntats. I Massachusetts fanns den gamla damen, som barnen var både förtjusta i och rädda för. Hon satt i sin stol på verandan och drack kaffe, inte i koppen utan från fatet. Hennes engelska var inte så bra, men när något gick henne mot så visade hon att förrådet av engelska svordomar fanns där, den ena ramsan värre än den andra. Anette, som hon hette, verkade bära på något arv som hennes familj inte riktigt kunde greppa. Vem var hon och vad var det för hemligheter hon bar på. Det tog ett tag att följa henne, efter det att två olika personer ställt frågor om henne. Det är svårt att säga varifrån hennes hemligheter kom, men långt bak i släkten fanns kanske en del av svaret. Hennes farfars farfars farfar hetta Nils Wallin och han var verksam i Helsingborg. Från 1709 till 1728 var han stadens bödel. När jag berättade det så fick jag två helt olika reaktioner, den första sa att det var en fantastisk upplevelse att få veta det. De andra sa helt kort: Kontakta aldrig mig igen!  Så kan det gå.

Vissa namn är ändrade lite, men det ändrar inget, eller hur.

Fortsätt läs mer
  1129 Träffar
  0 Kommentarer
1129 Träffar
0 Kommentarer

Tisdag!

tisdag

Hej, det är jag, Helena!

Man har bett mig att förlägga mitt bloggande till tisdagar istället, så framöver är det då jag kommer att dyka upp.

Tisdag, ja. Varför inte titta lite närmare på denna dag?

Tisdag har fått sitt namn efter den fornnordiske guden Tyr, också kallad Ti eller Ty. Tyr var son till Oden, och den ende som vågade mata Fenrisulven. Fast det kostade honom hans högerhand. Men han var krigsgud, och krigade tydligen utmärkt med vänsterhanden.

I romersk mytologi var tisdag krigsguden Mars dag 'dies Martis'. Det ansågs i många europeiska länder långt in på medeltiden att tisdag var en lämplig dag att starta krig, då det ju var krigsgudens dag.

Tisdag är också förstås semmeldagen framför andra här i Sverige. Fast semmelsugna svenskar brukar väl oftast starta långt innan fettisdagen infaller...

I Skåne lär man ha idkat 'pannkaketisdag' då det bakades pannkakor till allt folk på gården.

För egen del gillade jag länge tisdagar på grund av att min favoritskivaffär hade öppet just tisdagar (och fredagar, men då var det ofta trångt av folk).

Och så kan jag inte låta bli att avsluta detta med att citera: 'Tappa inte bort din livs gnista. Efter måndag kommer dock - tisda'.

Ur 'Fröken Fleggmans mustasch'

Ha en trevlig tisdag!

Fortsätt läs mer
  616 Träffar
  1 Kommentar
616 Träffar
1 Kommentar

Veden som värmer

ved3

Våra förfäder gick nog och frös på vintrarna. Det tror jag. Att ha 20 grader varmt inne var förmodligen en otänkbar lyx för 150 år sedan.

Funderar du ibland på hur de gamla släktingarna hade det? Hur de levde, hur deras vardagsliv såg ut? Det gör jag. Kanske mest när jag hugger ved. Jag tänker på vilket arbete de var tvungna att lägga på att bara få någorlunda varmt i stugorna. Fälla träd och dra hem. Kvista träden. Såga i lagom längder. Hugga. Stapla. Bära in. Ständigt hela vintrarna.

Vi har vedeldning i huset där vi bor. Jag eldar i pannan två-tre gånger per dag nu på vintern, beroende på hur kallt och rått det är. Huset är inte tilläggsisolerat och ganska stort, det går åt omkring 20 kubik blandved per år. Jag köper den kapad och klyvd, så det är bekvämt, även om jag hugger en hel del. Annat var det nog förr.

Visst fanns det vedhandlare då, åtminstone i städerna. Men på landet fick förmodligen de flesta ordna med sin ved själva, om de inte satt på undantagskontrakt som inbegrep en viss mängd ved per dag. Jag ägnar flera timmar i veckan åt att stapla ved, hugga ved, köra in ved i pannrummet och sedan elda. Då har vi ändå en panna som är ganska effektiv och pumpar ut vattnet till elementen i huset. Vi har också två kakelugnar, som ger en del värme.

ved2
Vi köper pannved som består av blandad ved, allt från gran till björk. Björkveden tar jag undan till kakelugnarna.

kakelugn
Idag tycker nog de flesta av oss att det är enbart mysigt med en kakelugn. Jag gillar den men eldar ibland för att få värme, eller snarare behålla värmen lite längre i rummet.

HMB5268
Så här såg det ut i många torp och stugor. Men frågan är hur varmt det blev i rummet en bit bort från spisen. Bildkälla: Hälsinglands Museum.

Förr hade man en öppen eld i stugan, kanske det enda rummet förutom köket. Elden brann i en öppen spis, innan järnspisar och kakelugnar blev vanliga hos landsbygdsbefolkningen. Jag tror inte att de öppna eldarna inomhus var särskilt effektiva i att värma upp husen.

I början på 2000-talet hyrde maken och jag ett gammalt torp som fritidshus några år när vi bodde i lägenhet i stan. Det var helt omodernt, varken vatten inne eller elektricitet. I köket fanns en järnspis och i rummet en rörspis (en kakelugn utan kakel). Torpet hade bara kök och rum. Torpet heter Nyhägn och ligger i Gladhammars socken.

Nyårshelgen 2004-2005 tillbringade vi i stugan tillsammans med min ene son och hans sambo. Det var mysigt. Men kallt. Både inne och ute.

stuga1
Torpet den kalla nyårsdagen 2005.

Ute var det bistert kallt under nyårsnatten, ner mot -10 grader tror jag. I kökspisen eldade vi så att vi fick upp temperaturen ordentligt inne i det lilla köket. Vi eldade också i rörspisen i rummet, grillade korv och hade trevligt. Vi hade dragit fram soffan framför spisen och tyckte att livet var ganska gott. Sängarna stod utmed ytterväggarna och när vi skulle krypa ner fram på natten var lakanen iskalla, fast vi eldat länge. Värmen spred sig helt enkelt inte ända ut i hörnen på rummet. Så var det säkert också i många stugor ute i bygderna förr. Värme kring spisen men kallt i hörnen. Så de frös nog en hel del, våra gamla släktingar.

stuga2
Vi eldade i vedspisen i köket och hade tända ljus ovanpå.

stuga3
Rörspisen i torpets enda rum.

2012 var jag ute på en släktforskningssafari i södra Småland och besökte bland annat en gård i mina barns farmors släkt. Vi blev visade runt i huset, byggt i slutet av 1700-talet om jag minns rätt. Den nuvarande ägaren öppnade en lucka på sidan av den jättelika spismuren. Där inne var ett ganska stort skåp. Hon berättade att där brukade luffare få sova för där var det varmt. Det kan jag tänka mig.

Från början var det kanske väggfasta sängskåp i huset och de kan ju ha varit närmare spismuren än som det var möblerat idag, för att komma närmare värmen. Dessutom sov man flera i samma säng förr, säkert också för att hålla värmen, inte bara för att det var trångt eller trevligt.

Det där tänker jag på när jag står och hugger min ved. Jag gillar att hugga ved, det är kontemplativt, en trevlig sysselsättning. Men det kan också vara skönt att bo i ett hus där jag bara håller koll på termostaten på elementet för att få rätt värme, som de flesta av er förmodligen har det idag. Annat var det förr.

Jag vill betona att ovanstående resonemang är mina egna reflektioner från min egen erfarenhet med vedeldning.

(Alla färgbilder är mina egna)

Fortsätt läs mer
  467 Träffar
  0 Kommentarer
467 Träffar
0 Kommentarer

Liten Dalarapsodi

Dalarapsodi-006

Jag nämnde mina rötter i Grangärde för några bloggar sedan. Det var min morfars släkt. Farfars morfar var också dalmas, farfars mor växte upp i Falun, och farfar själv på diverse orter i Dalarna. Orter som alla torde ha haft ett apotek som gemensam nämnare eftersom farfars far var apotekare.

Såvitt jag förstår, börjar historien i Hedemora, på Mattsbogården i Österby. Eller möjligen i samma veva i Bältarbo, också i Hedemora. Därifrån hämtade farfars morfars far, senare fånggevaldiger i Falun, sin hustru på 1830-talet. Där borde jag satsa mycket mer på forskning bakåt i tiden! Stora Skedvi kommer in i bilden eftersom fånggevaldigerns mor kommer därifrån.

Till Falun kommer alltså familjen Andersson, sedermera med stavningen Anderson, år 1840. Fånggevaldiger Johan Andersson och hustrun Christina (Stina) Jansdotter har vid det laget fått och mist två små döttrar, och drabbas av ytterligare en tragedi: en son född 1840 drunknar 1846 i Faluån. Farfars morfar,  som var yngst, växer alltså upp utan överlevande syskon, blir kommissionslantmätare och gifter sig så småningom med en kvinna från Falkenberg i Halland. Hur de träffats och var de gift sig har jag efter 26 års släktforskning fortfarande inte lyckats reda ut. Var träffar en man från Falun en kvinna från Falkenberg?

Däremot vet jag var de bodde, åtminstone från de gift sig och fram till 1885: Utmelandsgränd 3, i stadsdelen Östanfors och alldeles nära Gettorget.  Sju barn blir det totalt, varav min farfars mor var äldst. Hon gifte sig med sin apotekare i Falun, men sedan flyttade de alltså runt i Dalarna.

I Malung bör det framåt hösten 1924 ha blivit stor uppståndelse. Där landade en dag en flygmaskin på gräsmattan utanför apotekarvillan! Det var min farfar, nybliven fältflygare, som, 'efter erhållet tillstånd därtill' fått flyga iväg på egen hand och passat på att hälsa på föräldrarna. Detta läser jag i tidningen 'Dalpilen' som nämnt farfar en gång till: Dalregementet, där farfar tydligen gjorde rekryten, har orienteringstävling strax utanför Falun år 1922. Förutom det curiosa inslaget att även kvinnor deltagit i tävlingen men bett att slippa få sina namn publicerade i tidningen (!) så räknar man upp de 25 främst placerade orienterarna. Min farfar har kommit i mål som nummer 21. Det bedrövliga är ju att tidningen inte nämner hur många bassar som deltog i tävlingen. Var de bara 25 som deltog, så kan man nog konstatera att orientering kanske inte var farfars bästa idrottsgren. Var de däremot inemot 100 eller ännu fler, så kommer ju farfars tjugoförstaplats i delvis annat ljus!

Farfar var den enda av mina far- och morföräldrar som verkligen var intresserad av släkthistoria. Tyvärr dog han när jag bara var tolv år gammal. Visserligen var jag redan då intresserad av historia, men visste inte att det fanns något som hette släktforskning.

Det var mycket jag inte hann fråga om. Vem vet, kanske visste han mycket mer om sina dalarötter än jag ens kan föreställa mig!

Bilden: En kungörelse läses upp på Rådhustrappan i Falun under festspelet "Falun Då" år 2004. Ingen vidare bild, det är ett omfoto av en pappersbild...

Fortsätt läs mer
  587 Träffar
  0 Kommentarer
587 Träffar
0 Kommentarer

Vårt behov av bilder

fotografier

De flesta av oss som släktforskar vill ju se bilder på våra gamla släktingar. Databaser med fotografier har växt enormt på senare år, inte minst Svenskt Porträttarkiv som startades av Omar Henriksson i Sandviken. En annan viktig databas är släktforskarförbundets Porträttfynd. Men det finns många fler.

Använder du andras bilder så tänk på att kolla upphovsrätten.

Själv har jag alltid fascinerats av bilder, kanske påverkad av att jag tidigare var gift med en fotograf (vars släkt jag givetvis forskat om). Framför allt porträtt, att se en annan människas ansikte och försöka läsa in i det vem det egentligen är. Det går ju inte. Förr var ju alla så allvarliga på sina porträttbilder, till skillnad mot idag, men egentligen var nog de flesta inte alls så allvarliga till sättet som det kan verka.

När jag skriver om släkten vill jag ha med så mycket bilder som möjligt. Den tiden som det inte finns fotografier från, då kan jag illustrera med kartor, bilder på arkivhandlingar och bilder från idag på de miljöer där människorna levt. Ett syfte med de rundturer jag gjort och letat upp släktens gårdar och torp har varit att också få med mig bilder hem på hur det ser ut idag. På en del ställen finns gamla hus kvar, på andra är det förnyat i vår tid. Även landskapet har förändrats, framför allt att skog växt upp där det förr var öppna beteslandskap och åkrar. Men en bild visar i alla fall lite av omgivningarna och kan kanske mer förmedla en känsla än att vara autentisk.

bok1
Ett uppslag från en släktbok jag håller på med. Nytaget foto av en släktgård och en gammal kartbild.

bok2
Uppslag från samma bok. Porträttfotografier, en del av släktträdet plus ett par bilder från kyrkböcker.

Hugo
För några år sedan besökte jag min faster för att scanna in bilder från min farmors gamla album. Tyvärr visade det sig att jag fått med fel sladd till scannern så jag fick fotografera av bilderna i stället, men hoppas få tillfälle att scanna en annan gång. För att hålla reda på vem som är vem lade jag först bilden på mitt skrivblock där jag antecknat vad min faster berättade om vilka personerna är. Då kan jag gå tillbaka till detta när jag så småningom får bilderna inscannade. Hugo i mitten och de andra barnen är min pappas kusiner och Charlotta till höger är pappas moster.

Jag skulle inte kunna göra en släktbok utan bilder. Den som inte gör släktbok samlar förmodligen bilder också, framför allt porträtt och bifogar i sitt släktträd.

I Tjust släktforskarförening här i Västervik hade vi i medlemstidningen (som jag är redaktör för) en utmaning under förrförra året att medlemmarna skulle skicka in sina äldsta fotografier, porträtt på de äldsta människorna i släkten. Vi fick in flera bilder på personer som föddes på 1700-talet. Häftigt, tycker jag, att se människor som levde för över 200 år sedan!

gammal bild
Detta är de äldsta i min släkt som jag har ett foto på. Det äldre paret är Tore Olofsson och Johanna Bengtsdotter, båda födda 1799. De är min mormors farfars föräldrar. Bakom dem står deras son Carl Peter, född 1838 och som läste till skollärare. Sedan tog han sig namnet Mellander från fädernegården som heter Mellangärde och ligger i Ullareds socken i Halland. Det är Tore som kommer från Mellangärde. Jag tror att fotot är taget på 1860-talet, när Carl Peter var i 30-årsåldern. Tore Olofsson dog 1872. Även om de ser lite bistra ut tycker jag att det är fint att de håller i varandra. Det ser ut som om Tore blundar. De var stolta över  sonen som blivit magister, så det var honom de skulle fotograferas med. Carl Peters storebror Johannes blev min mormors farfar.

 

Fortsätt läs mer
  788 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
788 Träffar
0 Kommentarer

Det tredje vita....

vitlk

"Två ting äro vita: oskuld och arsenik' skrev Carl Jonas Love Almqvist en gång i tiden. Men faktum är att det finns ett tredje objekt som också är vitt, och omgivet av både myter och mysterier: Vitlök!

Detta uppdagade jag efter en kort diskussion över en magnifik vitlöksdressing i början av veckan. Nyfiken som jag är, började jag kika lite på denna älskade och hatade växt.

En rent hortonomisk sak lärde jag mig: jag trodde att den här stora runda saken utgjorde en vitlök, men faktum är att varje enskild klyfta faktiskt är en komplett vitlök!

Vitlöken började troligen odlas i Centralasien för minst tiotusen år sedan. Därefter har den spridit sig över världen. Våra vikingatida förfäder åt ofta och gärna vitlök. I klostren under medeltiden var vitlöken självklar, då den ansågs kunna bota allt från snuva till pest. En vitlöksklyfta i fickan kunde bota tandvärk. La man en klyfta i plånboken, gick man säker för ficktjuvar.

Men på 1500-talet tyckte man att vitlök luktade illa, och den kom alldeles ur ropet. Åtminstone här i Sverige.

Under första världskriget använde ryssarna vitlök som antiseptiskt medel. 'Rysk penicillin' var den gängse benämningen. Men långt senare har det visat sig att vitlök faktiskt är 50 gånger verksammare än 90-procentig sprit som desinficeringsmedel!

"Vitlök, allium sativum, har en mycket skarp smak och nyttjas föga i Sverige" läser jag i Nordisk Familjebok 1953. Jaha, tydligen var det inte inne med vitlök i Sverige då.

Sedan har vi ju detta med att man ska hänga upp vitlök, gärna i kransar, som skydd mot varulvar och vampyrer. Men trots ihärdigt snokande, både i mytologiska uppslagsböcker och på nätet, har jag inte lyckats uppdaga VARFÖR vitlök skrämmer bort varulvar och vampyrer! Är det själva lukten, är de rent medicinskt allergiska mot vitlök, eller vad? Någon som vet?

Men all tillgänglig litteratur är helt inne på att vitlök skrämmer bort vampyrer. Hm... känner man någon som absolut vägrar äta vitlök, kan det kanske vara läge att kolla att personen verkligen har en spegelbild, och inte försvinner spårlöst på dagtid. Bara för säkerhets skull, alltså....

Personligen gillar jag vitlök. Men man får ju välja sina tillfällen! Det är INTE rätt förrätt att grunda med om man ska ut på en romantisk träff efteråt....

Utöver Nordisk Familjebok, hittade jag en mycket trevlig och innehållsrik artikel på nätet "Vitlökens intressanta historia", publicerad i Svenska Magasinet, författad av Lennart Ekman. Där har jag snott några av uppgifterna ovan.

PS Jo, jag vet att det även finns grön vitlök DS

 

Fortsätt läs mer
  495 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Carin Olofsson
Vitlök odlades i Skåne åtminstone på 1700-talet. Vad de hade den till framgår inte, men jag förmodar att de använde den i matlagni... Läs mer
lördag, 26 januari 2019 17:38
495 Träffar
1 Kommentar

Jeg vet jeg har en halvsøster i Sverige

Messenger

 

                                  Via Messenger 8 januari 2019: 

Cup
Hei hei.

Etter å ha sett NRK 1 i dag, Dokumentaren UKJENT ARVING [Arvinge okänd 1/2018 - det avsnitt där bloggaren hjälper Kattis Ahlström att hitta försvunna amerikanska arvingar], lurte jeg på om du kan hjelpe meg. Jeg vet jeg har en halvsøster i Sverige en eller annen plass. Hun er født i Nord Norge tror jeg ca 1950 - 1954 og er døpt Turid.


Dette fordi min eldste bror er født i 1956. Min mor satte henne bort, vet ikke til hvem men vet hun bor i Sverige. Min mor døde i 1990 å da fikk vi vite om henne


Min mor Sigrid er født 1932, men også hun ble satt bort som liten. Skjønner om du ikke kan hjelpe meg, men om du vet om noen som kan?. På forhånd mange takk.


Med vennlig hilsen fra Randi, den yngste av 5 her i Norge.

Om du kan få fram vad hon heter och när hon är född så kan jag nog utan svårigheter hitta henne här i Sverige.

Tusind takk for svar, det var meget snilt av deg. Hun heter Turid, tror hun er lærer? hun er født i 1953 eller 1954 i Norge , det er dessverre alt jeg vet om henne.

Kan det vara den här? [samtliga namn i denna blogg fingerade]

Lindberg, Turid Johanne, Gamla Skolan, 528 36 Bjärkeby   Född 27/3 1953.

Ja det kan være henne, kan du finne ut om vi har samme mor?
Jeg har ingen bild av henne.

Jag känner henne personligen ... Här är hennes aktuella adress och ett gäng telefonnummer. XXX-XXXX. Själv bor jag i Falköping i Västergötland. Turid och hennes dåvarande man, Lennart, dansade folkdans på vårt bröllop 1981. Deras barn och våra barn var klasskamrater!

Er denne Turid født i Norge og adoptert bort som liten?
Jeg fant denna bild av en dame med samme navn på Facebook.

Här är några andra bilder på Turid.

Det må være henne hun er prikk lik vår mor.
Nå er jeg litt shaking
Tusen tusen hjertelig takk for hjelpen.
Jeg får prøve å skrive til henne

Nu har jag talat med Turids X-man, Lennart, som bekräftar att Turid föddes i Nord-Norge av en ogift ung kvinna, vars namn han inte kom ihåg -  att hon blev adopterad av moderns väninna, som så småningom flyttade med Turid till Sverige.

Oi oi dette blir mye på en gang, men jeg er utrolig ydmyk og takknemlig HURRA jeg har en storesøster håper jeg. 😘❤

Om du vill kan jag ringa till Turid och förklara situationen. Har du ett telefonnummer som jag i så fall kan förmedla?

Ja tusen takk det kan du få lov at gjøra. Mitt tlf nr er XXX-XXXX

Nu har jag talat med Turid - och hon blev så glad att hon nästan grät. Hon berättade att hon hade sökt efter sin mor Sigrid, men kommit för sent. Hade träffat någon som lovade att meddela Sigrids barn att Turid sökte efter dem - men sedan hände inget. Hur som helst: Just nu sitter Turid vid telefonen och väntar på ditt samtal. Ring därför genast till XXX-XXXX. Lycka till!

Nå gråter jeg i hvertfall å jeg skal ringe henne når jeg får samlet meg litt.

PAUSE

Nå har jeg snakket med Turid, jeg er sååå glad å tårene bare renner av glede...❤😘🌹

rosa rosor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi skal treffes når jeg kommer hjem fra jobb. 
Jeg er så glad jeg så på NRK 1 i går og at jeg fant deg 😘😘😘😘
Du må gjerne komme til Norge på besøk 😂😄

                                  Randi

Halvsyster

 

 My work here is done!

Det är sällan det går så här lätt och geschwindt - men ibland är det som om någon däruppe VILL att folk ska bli hittade och få kontakt. Detta har hänt mig så många gånger under mina 50 år som släktforskare. SERENDIPITY brukar fenomenet kallas och det är bara att tacka och ta emot. 


rotter bloggen original

Nu vill jag passa på att tacka alla mina trogna läsare här på Rötterbloggen för fem intensiva och givande år!

Det var den 13 januari 2014 jag författade min första blogg här på Rötter. FIDEL, HERE I COME ... hette den, och handlade om min morfars fars kusin, Gustav Bergström, som utvandrade med honom till USA 1852 för att så småningom hamna på Kuba. Läs här: FIDEL  Ack, hur häftigt och underbart hade det icke varit om jag i denna, min sista blogg, hade kunnat presentera lösningen på detta svåra forskningsproblem - men fullt så god är inte Gud ... Det blir att fortsätta och leta och leta - och om jag till sist en dag lyckas knäcka Gustav, lovar jag att höra av mig till er!

Fem år och 245 bloggar - det känns lagom och bra! Kanske samlar jag en dag "guldkornen" bland alla dessa texter till en liten bok i stil med den jag 2009 gav ut efter åtta år som förbundsordförande och kanske 400 veckobrev: TEDS TANKAR. Skrivklådan - som ni väl har förstått att jag lider av - får jag försöka kanalisera på annat ... Nyss har jag tackat ja till att bli "krönikör" i Släkthistoriskt Forum och helt uteslutet är det inte att jag någon gång återkommer som gästbloggare på den plats jag nu lämnar! Väl mött!

 

Homo Zappiens

My work here is done!

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3001 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Stort TACK Ted!!!
måndag, 14 januari 2019 08:07
Anna Charlotta Andersson
Tack för alla intressanta och underhållande inlägg. Kommer att sakna dig.
måndag, 14 januari 2019 15:29
Bengt Welander
Det sägs att man skall sluta när man ligger på topp, och det gäller verkligen för dig. Tack Ted för alla texter och tips genom år... Läs mer
tisdag, 15 januari 2019 17:55
3001 Träffar
3 Kommentarer

Hålvägar i skogen

Vet du vad en hålväg är? Det visste inte jag förrän i somras, ändå var det något mycket vanligt i våra förfäders liv. Fast de kallade det knappast för hålväg utan förmodligen bara väg, eller kanske stig.

Hålväg är en väg som skapats av att människor och kreatur trampat upp den. Hålen är hålen efter klövarna och hovarna. De här vägarna var inte anlagda och belagda med någon hård beläggning utan i stället oftast leriga, nertrampade och översköljda av regnvatten. De hålvägar som är riktigt smala har bara använts av fotgängare men är de lite bredare har man förmodligen även hört med vagn här. Sådana här vägar brukar vi nog ofta kalla kostigar idag.

Gamla hålvägar finns överallt ute i markerna. Flest bevarade är nog i skogarna, där de fått vara kvar. Så ut och leta!

I augusti var jag hemma i Halland på besök. En kväll stannade jag på en utsiktsplats vid Ätran på vägen mellan Gällared och Askome. Den vägen går till stor del utmed Ätran och kallas Hallands vackraste väg. Inte så konstigt, det förstår du om du åker här. Här i trakten har jag min släkt, bland annat från Yngered där den här utsiktsplatsen ligger.

rastplats
Utsiktsplatsen. Stilla flyter Ätran denna augustikväll. Eget foto.

Från parkeringen kan man gå en stig in i skogsområdet och komma närmare vattnet. Stigen följer delvis den gamla landsvägen till Askome kyrkby så här vet jag att mina gamla släktingar färdats många gånger. Intill den gamla landsvägen finns en bit kvar av en ännu äldre väg, en hålväg som kanske numera är fornminne. På en skylt om platsen förklaras vad man ser och vilka vägar som gått här. Mycket bra gjort! Skylten är uppsatt av Ekomuseum Nedre Ätradalen. Askome hembygdsförening har gjort i ordning stigarna här, det tackar jag för!

1
Skylten vid den gamla vägkorsningen. Den grusade vägen är dagens vandringsstig och som var en gammal landsväg till Gällared. In till vänster gick den gamla landsvägen ner till Askome. Eget foto.

4
På skylten står det att hålvägen är otydlig och det håller jag verkligen med om. Bilden här tog jag där hålvägen går in i skogsdungen och man ser den inte för växtligheten. Men den fanns där i alla fall. Eget foto.

En liten bit längre fram delar sig dagens promenadstig (gamla landsvägen) och strax därefter finns ännu resterna kvar av Kärrastugans ladugård och påbörjade men inte färdigställda boningshus. På skylten står det att det aldrig avslutades för marken såldes 1895 till kraftbolaget Yngeredfors som senare byggde ett kraftverk lite längre uppströms och Ätraforsdammen längre nerströms. Den dammen dränkte min morfars föräldrahem. Mer om det en annan gång.

I Kärrastugan har jag ingen släkt, åtminstone inte vid den här tiden. Men inte kan jag gå förbi en sådan här lämning utan att fundera på dem som ägde det här. Just här hann ju ingen bo, det gamla Kärratorpet låg en bit bort.

2
Resterna efter Kärrastugans bygge 1895. Kanske är detta boningshuset som aldrig blev klart? Kanske bara en del av det? Eget foto.

3
Rester av den andra byggnaden här. Om detta är ladugården eller boningshuset vet jag inte. Eget foto.

Kärratorpet, eller Kärrastugan som det står i husförhörslängden, var på 1/16 mantal. De som hade det 1895 var Carl Petter Andersson, född 1816, och hans hustru Anna Kristina Larsdotter som kom från Svartrå och var född 1845. Carl Petter hade tidigare varit gift med Nilla Magnusdotter som dog 1886, hon var änka här på Kärrastugan. Ännu tidigare hade han varit gift i Gällared med Britta Stina Larsdotter som dog 1877. Carl Petter och tredje hustrun Anna Kristina flyttade från torpet 1897 till Bökås där de var kvar som inhysehjon till sin död 1906 respektive 1908. De blev förmodligen de sista boende där för Bökås övergavs kring förra sekelskiftet. På Bökås har jag släkt på 1600- och 1700-talet och jag har besökt stället för några år sedan.

hfl
Husförhörslängden från Riksarkivets digitala forskarsal.

skylt
Skylten vid vägskälet.

Allting hänger ihop. Och jag lärde mig något nytt. En släktforskare blir ju aldrig färdig med sin utforskning av historien.

Läs om hålvägar på Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  712 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Kul att du skriver om hålvägar! Jag sprang på en uppe på Hallandsåsen, vandringsstigen 'Osbeckrundan' i och omkring skogarna runt ... Läs mer
söndag, 13 januari 2019 21:11
Eva Johansson
Ja, men så är det, de finns överallt tror jag. Bara vi förstår vad det är vi ser.
måndag, 14 januari 2019 12:28
Kerstin Axelsson
Lättare läsa på dator än i mobil. Vill gärna också skriva ut lite av det Du skrev från din resa i Halland / Gällared / Okome.... Läs mer
söndag, 20 januari 2019 11:31
712 Träffar
4 Kommentarer

Trots allt....

Julmusik-045

Ibland, när livet är motigt, så tänker man att 'det kan i alla fall inte bli värre'. Varpå det genast händer något nytt, som visar, att visst kan det bli värre.

För egen del, efter att ha noterat slutet på ett ganska miserabelt år 2018, lyckades jag vakna med någon släng av influensa på nyårsdagen, och fick alltså anledning att begrunda ovanstående.

Ofta har vi ju alla fått uthärda 'Murphys lag' för släktforskare, eller hur? Fattas det en sida i den gamla lokaltidningen, så är det just den sidan där dina anors bröllop skulle kunna vara noterat. Har prästen lyckats spilla bläck i födelseboken, så nog sitter plumpen precis där din farfars fars födelse är noterad. Med mera...

Men då gäller det ju att försöka komma ihåg det där andra. De där gångerna då man faktiskt hade turen på sin sida, och de där räkmackorna, som jag skrev om för någon månad sedan. Några exempel ur min forskningsvärld:

Jag glömmer aldrig när jag, i begynnelsen av mitt släktforskarliv, hade hittat farfars mormor Justina såsom barnbarn på både mödernet och fädernet till präster i Halland. Skarstedts herdaminne över Göteborgs stift är tyvärr inte så värst utförligt, och hans knapphändiga uppgifter lämnade en hel del frågetecken. Men så var det någon som nämnde att det ju faktiskt finns studentmatriklar också. Alla präster har ju pluggat någonstans. Där Skarstedt varit sparsmakad, har C Sjöström i sin 'Göteborgs nation i Lund' emellanåt kanske varit lite för djärv. Men oj, vad jag hittade! Flera söner här och svärdotter där... 'dotter till nr X'. Bara att bläddra vidare till nästa prästgubbe. Och när jag kom till namnet Bergendahl, hittade jag en hel släktkrönika! Tackar så mycket...

I forskandet på en ingift släktgren i Småland, uppdagade jag att ett par hade flyttat från församlingen 1829. Det stod bara församlingsnamnet i den gamla husförhörslängden, och när jag tog upp den nya församlingen, visade det sig att den var rätt stor, och husförhörslängden var uppdelad i flera band. Jag suckade, men insåg att skulle jag hitta paret, var det bara att sätta igång med sida upp och sida ner, eftersom jag inte hade en aning om vilken gård de hade flyttat till.

Hittade dem på sidan två...

 

Min morfar har ingen pappa i födelseboken. Nej, kom inte och påstå att jag ska köra med DNA, hans mamma bodde vid den tiden i en by med åtminstone fyrtio karlar, alla lika misstänkta.... Till råga på eländet har morfars mamma ingen pappa heller, men där pekar faktiskt misstankarna åt ett visst håll... Icke desto mindre, det var egentligen bara morfars mormor som gick att spinna vidare bakåt på. Hon var från Grangärde i Dalarna. Ett par månaders koncentrerat forskande klarlade att hon hade hela sin släkt i Grangärde åtminstone ner på 1600-talet. Dessutom var hon Svinhufvudättling och Klack-ättling. I somras uppdagades att jag på den linjen är släkt med min kära släktforskarvän Barbro i Halland!

En liten tunn tråd kan ibland vara fruktansvärt stark...

Trots allt.

Gott Nytt 2019 på er!

Fortsätt läs mer
  758 Träffar
  1 Kommentar
758 Träffar
1 Kommentar

Om RUNA och REFERAT

Referat och runa

Betrakta det lilla begravningsreferatet till vänster. Vad får man veta? Den dödes namn, förstås, var begravningen ägt rum, vilka som officierat och musicerat, kanske något ur programmet samt vilka gåvor som skänkts till den bortgångnas minne? Något av intresse? Knappast! De som var där hörde ju och såg allt som pågick, förmodligen fick de också ett s.k. psalmkort där programmet inklusive alla psalmer och övrig musik förtecknats. Man kan nästan säga att begravningsreferatet är överflödigt och ointressant för de allra flesta och mest fungerar som spaltfyllnad i lokaltidningen.

Betrakta nu i stället notisen till höger, ett exempel på det vi brukar kalla dödsruna - en liten levnadsbeskrivning i miniatyr. Här finns en massa genealogisk information både bakåt och framåt i tiden men också lite historia kring den bortgångnas utbildning, yrkesverksamhet och fritidsintressen. För att inte genera någon har jag som exempel tagit en runa jag själv författat - den handlar om min svärmor som gick bort för ett drygt decennium sedan. 

Mönstret för denna runa tog jag från USA, där dessa "OBITUARIES" är mycket vanligt förekommande, nästan obligatoriska. Ofta följer de ett mönster, en mall, och förmodligen är det begravningsbyråerna som intervjuar familjen inför dessa notiser, som mycket snabbt brukar komma in i tidningen. Det är häpnadsväckande hur mycket information som får plats på förhållandevis liten yta:

Obituary 1923 Charles A Dale

Runorna fungerar också som dödsannonser med uppgifter om när och var begravningsakten kommer att äga rum samt vilken kyrkogård som har valts för gravsättningen. Dessa obituaries kan sägas vara överlägsna de svenska motsvarigheterna och ger mycket mer fullödig och bättre information. En del av de uppgifter som finns med i notiserna, anställningar t.ex. och intressen, är nästan omöjliga att få fram på annat sätt. På senare år har texterna börjat bli än mer utförliga, mer personligt utformade och med inslag av både hjärta och humor.     

Visst förekommer det texter av det här slaget - iband kallade IN MEMORIAM - även i svenska tidningar, t.o.m. i rikstidningarna, men då handlar det för det mesta om kändisar och "halv-kändisar", ofta personer som det gått bra för och som har kommit långt i karriären. TFördelen med de amerikanska runorna är att de omfattar nästan alla avlidna människor, oberoende av samhällsklass eller status. En sorts rättvisa inför döden. Amerikansk folkbokföring och därmed möjligheter till personhistorisk forskning, är som bekant under all kritik - ibland närmast obefintlig - men på denna enda punkt har amerikanerna ett bättre koncept. Låt oss kopiera och klistra in ...

Tänk om det vore möjligt att intressera våra svenska tidningar och/eller begravningsbyråer att ta efter det amerikanska föredömet. Att skapa en ny tradition av bestående värde, både för släkt- och hembygdsforskare och för den historiska forskningen i stort. Tänk om svenska familjer kunde förmås känna stolthet och glädje över de små tidningsbiografierna över deras nära och kära, att dessa blev en självklar del av sorgearbetet och ett värdefullt klipp för framtida generationer att studera.

runskrift

 

Fortsätt läs mer
  1871 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Bra tänkt, Ted! Tycker jag som jobbat på lokaltidning och skrivit en del nekrologer över personer som, precis som du skriver, var ... Läs mer
onsdag, 09 januari 2019 13:28
1871 Träffar
1 Kommentar

Svenskarnas etniska rensning

Svenska härar drog fram, skövlade och mördade. Danska soldater likaledes. Precis som i dagens krig var det civilbefolkningen som drabbades under de dansk-svenska krigen på 1600-talet. Friskyttarna och snapphanarna höll till i skogen och dödade både svenskar och forna danskar.

Om du, liksom jag, har släkt i socknarna i den gamla gränsbygden i Blekinge, Skåne eller Halland vill jag rekommendera några böcker av författaren Sven Edvin Salje. Han är ett känt författarnamn från mitten av 1900-talet men kanske inte lika känd idag. Han skrev bland mycket annat tre historiska romaner som utspelar sig i Blekinge decennierna efter freden i Roskilde 1658, då Blekinge blev svenskt, liksom Skåne och Bohuslän. Vid freden i Brömsebro (som ligger vid Kristianopel i Blekinge) 1645 övergick Halland, Jämtland, Härjedalen och Gotland från Danmark till Sverige. Ån i Brömsebro var då riksgräns mellan Sverige och Danmark.

Salje

Boken "Man ur huse" (1958) och "Natten och brödet" (1968) handlar om fyra generationer i en familj i Jömshögs socken från 1658 till 1712. Boken "Kustridaren" (1960) handlar om människorna i den dåvarande staden Kristianopel vid Blekinges östra kust på 1660- och 1670-talen. Det är starka berättelser med ett tydligt underifrånperspektiv. Det handlar om folket, de vanliga bönderna och framför allt de fattiga. De som var värst utsatta under så långa perioder. Med kunskap om hur det var kan man undra hur några alls överlevde.

Svenskarna var krigens segerherrar och erövrare. Nu skulle Danmarks östra landskap försvenskas. Folket själv ville i allmänhet förbli danskar, fortsätta tala danska och vara underkastade dansk lag. Den första tiden blev det så men så småningom blev kraven på försvenskning allt hårdare.

Bondpojkarna tvångsutskrevs som soldater och skickades långt bort i Europa, eftersom de inte ansågs pålitliga nog att försvara den egna bygden mot dansken. Ytterst få kom hem igen. I stället skickades finlandssvenskar och andra från norra Sverige ner till de tidigare danska områdena som knektar, fogdar och skatteindrivare. Dessa hade laglig rätt att bosätta sig hos en bonde och fick arvsrätt till gården, i stället för bondens egna barn. Ett sätt att tillämpa etnisk rensning och ersätta de tidigare danskarna med uppsvenskar. Bönderna hade all rätt att klaga till kungens befallningsman eller någon annan av kungens ämbetsmän men gjorde de så anklagades de för att sätta sig upp mot överheten, och det kunde straffas med döden. De forna danskarna kunde godtyckligt avrättas och var på så sätt rättslösa. Den som hjälpte en snapphane straffades hårt. Svenskarna brände ner gårdar där bonden sällat sig till snapphanarna. Alla gårdar (utom fyra) i hela Örkeneds socken i Skåne brändes ner av svensken i april 1678 och alla män mellan 15 och 60 år skulle avrättas, men alla utom en hade flytt därifrån. Det var svenskens hämnd på snapphanarna och motståndet mot den svenska överheten.

Skatterna mångdubblades och det gavs ingen pardon om bonden inte kunde betala. Då kunde skattefogden ta bondens sista ko, bara skatten kom in. Hur det gick för bonden brydde sig överheten inte om. Skatteinbetalningarna skrevs upp i bok (mantalslängderna och andra skattelängder som vi kan läsa idag) och om någon trilskades kunde skattefogden riva ut bladet där den inbetalda skatten kvitterats så att bonden i stället fick betala dubbelt. Sådant här skriver Sven Edvin Salje om.

Böckerna från Jämshög handlar om bonden och åldermannen Torgil Torgilsson och hans sex söner. Av dessa blev en soldat i Danmark, en blev snapphane, en blev uttagen som svensk soldat och dog i Baltikum, en blev friskytt hos danskarna, en var ofärdig och sköts av snapphanar. Bara den yngste blev kvar på gården och av dennes två söner blev en fältpräst och dog i Ukraina, den andre blev svensk soldat och skickades ut i Europa där han stupade. De två döttrarna dog i pesten.

De forna danskarna blev alltså till stor del ersatta av svenskar. Detta gällde främst män, många svenska soldater tog, med våld eller frivilligt, lokala hustrur.

Sven Edvin Salje fick i sin samtid beröm för sin historiska korrekthet i romanerna. Så känns det också när jag läser, även om jag vet att detta är skönlitteratur och inte fakta. Han hade forskat i både svenska och danska arkiv och säkerligen läst många skrivelser, suppliker och andra handlingar, det märks.

I Jämshög har jag släktforskat för några år sedan. Inte i min egen släkt men i mina barns farmors släkt som har förgreningar till en lång rad båtsmän i Jämshög via två bröder som flyttade och blev bönder i Urshult i södra Småland i mitten av 1800-talet. Båtsmännen jag hittat och deras hustrur levde från mitten av 1700-talet och om de hade sina rötter bland de tidigare danskarna eller om de kom från ditkommenderade svenska knektar vet jag inte, så långt bakåt har jag inte forskat. Den äldsta ministerialboken från Jämshög startar 1726. Det finns en äldre kyrkbok bevarad, en katekismilängd från 1689-1718, alltså en föregångare till husförhörslängderna. Sven Edvin Salje skriver i en av böckerna att det var en rörig tid i gränssocknarna även för kyrkböckerna, både att man kunde använda papperet till annat, att kyrkans böcker konfiskerades, och att alla de som levde som snapphanar och friskyttar och deras familjer inte bokfördes. Så för släktforskare med danska rötter här kan det nog i många fall vara svårt att hitta uppgifter.

Granum
Salje skriver bland annat om byn Gränum i Jämshögs socken, en by där mina barns farmors förfäder levt. Eget foto 2012.

Jamshog kat
Från Jämshögs äldsta katekismilängd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Min egen släkt har jag från de halländska gränsbygderna vid gränsen mot Västergötland och Småland. Även där var dessa krigstider svåra fär sockenbefolkningen och många gårdar kom att läggas öde efter både de danska och de svenska härarnas framfart och plundring. Mina släktingar i gränsbygderna ska jag återkomma till.

Ja, stackars människor!

Har du tidiga rötter från Kristianopel ska du också läsa boken "Kustridaren". Att det var en befäst stad på 1600-talet har tidigare gått mig förbi. Staden blev svensk 1658 men återerövrades en kort tid av Danmark 1677. Sedan svenskarna återtagit staden las den öde genom kungligt beslut. Invånarna fick bosätta sig på annat håll och alla husen revs. Men kyrkan står kvar från den danska tiden.

Kristianopel church FotoHakanSvensson Wikipedia
Kristianopels kyrka från dansktiden. Foto: Håkan Svensson. Bildkälla: Wikipedia.

Kristianopel
Kristianopels äldsta kyrkbok är från dansktiden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Läs om Sven Edvin Salje. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/6324

Fortsätt läs mer
  867 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt-Arne Swahn
I ett TV-program för många år sedan lanserade Sven Edvin Salje att "lyckans ost" kom från hans hembygd. I TV-programmet visade han... Läs mer
lördag, 05 januari 2019 23:55
867 Träffar
1 Kommentar

Birger Jarls ättlingar

Birger Jarls familj 1

 

I år är det jämnt 50 år sedan jag upptäckte att jag faktiskt härstammar från BIRGER JARL. Ja, ja, suckar ni - det är det många som gör! Men min anfader är alltså inte den välbekante riks- och stadsbyggare som står staty på Riddarholmen i Stockholm och vars anletsdrag med modern teknik rekonstruerats (bilden ovan till höger), utan en av många smäländska soldater i början av 1800-talet. BIRGER SONESSON hette han egentligen och så var det väl någon vitter och skojfrisk mönsterskrivare som tyckte att soldatnamnet JARL borde passa till en BIRGER, ergo BIRGER JARL.

Jag började på släktforskares vis att samla på hans ättlingar - men det gick dåligt. Själv härstammar jag från dottern Johanna Börjesdotter (1840-1926) och det finns också en syster Stina, som jag har full koll på. Två av de åtta barnen dog som små, men de fyra ovan uppräknade stretade emot ... Sonen Petter Börjesson hittade jag dock tidigt - han arbetade på 1850-talet som skomakare i Stockholm - och det gick att följa honom ut och in i församlingarna tills han 1859 flyttar till Järfälla. Där gifter han sig med en 40-årig änka, men avlider redan den 30 oktober 1863 i Barkarby. Den lilla dotter, Beata Bernhardina, som hustrun föder den 18 januari 1864, får han således aldrig träffa. Flickan avlider några månader senare, varvid denna gren av släkten dör ut.

Så var det flickorna, Maria och Anna, som utvandrar till Tyskland 1868 respektive 1885. Inte roligt! Tyskland skall en släktforskare helst försöka undvika - i alla fall om det handlar om modern tid, då de drakoniska datalagarna i stort sett omöjliggör vanlig släktforskning. Jag har heller inte kommit någon vart med dem - utan får bida min tid tills någon av databasjättarna släpper just det material jag behöver. Men äldste sonen då, Sven Johan Börjesson, var finns han? I femtio år har jag letat, men utan någon som helst framgång. Så kom då Arkiv Digitals och MyHeritages välsignade personregister BiS (Befolkningen i Sverige 1860-1947) och hat man gesehen. Där finns han ju - som fånge på Karlsborgs fästning:  

Sven Johan Börjesson KARLSBORG fånge 1

Informationen är oerhört detaljerad, man får i princip hela hans levnadshistoria presenterad: Hur han kom till Adolf Fredriks församling 1848 och senare bodde i Jakobs församling, att han har en bror, skomakargesällen Petter Börjesson i Stockholm samt fem systrar i Pjätteryd, samt att han ankom 1853 till Karlsborg. Upprörande är det som framgår av texten i övrigt: "Ostraffad. Tilltalad Oct 1853 i Stockholm för olofligt tillgrepp, men frikänd". Det är alltså inte för några hemska brott som han får sitta på fästning, utan för att han är "försvarslös". Arbetslös skulle vi kanske säga idag - och det var olagligt! Efter två år släpps han och återvänder då till Stockholm. Det går dåligt även i fortsättningen - undra på det efter en sådan start - och till sist hamnar han på Långholmen:

Långholmen 1858 1859

Långholmens liggare är också ytterst detaljerade och man kan följa hans något slingriga karriär fram till den 31 September 1860 (fanns detta datum 1860?) då han skrivs ut från Långholmen efter 2 år och 6 månader för 2:a resan stöld. Vart tar han vägen? Ingen vet! Man kan tycka att han borde finnas med i Sveriges Dödbok, som ju börjar just detta år - men så icke. Förmodligen finns det ett antal dödsfall på 1800-talets mitt som undgått excerpisterna och ledningen för Namn åt de döda. Det kan vara sjukhusjournaler, arbetsinrättningar, sinnessjukhus, fängelser, häkten o.s.v. Kanske dags för en systematisk genomgång, särskilt av huvudstadens alla källserier, som tycks innehålla dödsnotiser, som inte registrerats på något annat ställe.

Morbro

Den första "rullan" på Långholmen innehåller ytterligare spännande detaljer, särskilt denna som satte myror i huvudet på mig:

En morbor! Skohandlaren Bengt Lönnqvist, vistas dels i Solna dels i Pjätteryd. Vem är nu detta? Raskt tillbaka till Pjätteryd, och visst, Sven Johans mor, Beata Petersdotter, har en yngre bror Bengt Peterson (1816-1886) som tar namnet Lönnqvist och blir välbeställd handlare i Stockholm.

Hans bouppteckning ger nya häpnadsväckande ledtrådar: Lägg märke till att namnet BIRGER ofta skrivs som BÖRJE.

 

 

Stockholms rådhusrätt 1 a avdelning A AB F1A 703 1886 Bild 2450 Sida 372 1

Man noterar genast att systersonen Sven Johan Börjesson saknas bland de uppräknade arvingarna - alltså bör han ha avlidit före 1886 och förmodligen rätt snart efter frisläppandet från Långholmen 1860.

Den stora nyheten är naturligtvis uppgiften om att systerdottern Maria Börjesdotter är gift med Arbetaren Peter Jakobsson. Tyvärr vet man inte var dessa befinner sig, inte heller systern Anna Börjesdotter. Men namnet på Marias man låter väldigt svenskt. Kan hon ha återvänt från Tyskland och gift sig med en ungdomsvän? Eller har hon träffat Peter Jakobsson i Tyskland och gift sig med honom där? Hur som helst, ny information är verkligen detta - tack vare rika morbror i Stockholm.

När jag för 50 år sedan besökte min farmors yngsta syster i Kristianstad pekade hon på ett väggur och sa: Den där klockan ärvde min mormor (Johanna Börjesdotter) från en bror i Stockholm. Jag har alltid trott att detta måste ha varit Sven Johan Börjesson - men så icke. Det var en morbror, inte en bror. 

Nyårslöftet - eller i alla fall ambitionen - för 2019 blir således för min del att försöka hitta den där Peter Jakobsson och genom honom så småningom fånga in Maria och deras eventuella barn. Om Sven Johan Börjesson har jag inte så väldigt mycket hopp. 

Men man ska aldrig säga aldrig!

 

GOTT NYTT ÅR

alla flitiga släkforskare!

 

Fortsätt läs mer
  3620 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Enligt söksidan för FamilySearch så finns det ett par, Peder Jacobsen och Marie Byrgesdatter, som får en dotter 1867 i Danmark. ... Läs mer
onsdag, 02 januari 2019 18:52
Ted Rosvall
Spännande tips - tack för det - men mamman hette Ane Marie och var dessutom alldeles för gammal ...
onsdag, 02 januari 2019 20:04
Britt-Mari Lindqvist
Hej Ted! Jag känner igen det ständiga sökandet efter förfäder. Vi sågs i Oslo och är födda i Västerås båda, kom vi fram till. Jag... Läs mer
måndag, 07 januari 2019 13:21
3620 Träffar
4 Kommentarer

Databasernas år

Nytt år snart, och nya möjligheter. Eller hur? Det är väl så vi ska tänka i dessa moderna tidevarv.

Vilka möjligheter som öppnar sig för oss släktforskare under det kommande året vet jag inte nu, men säkert kommer det nya hjälpmedel vi just nu inte känner till.

VMTHN0066
Nyårskort från Trollhättan, där jag bodde en kort tid på 1970-talet. Bild från Vänersborgs Museum.

Just nu glädjer jag mig åt det som kom oss till del under det år som gått:

1. Nya kompletta Sveriges dödbok 1860-2016 (utgiven av släktforskarförbundet). Så mycket nytta jag haft av den redan, framför allt för att hitta folk som försvunnit från husförhörslängderna vid flyttningar under första halvan av 1800-talet men som dött efter 1860.

2. Folkräkningarna 1940, 1975 och 1985 hos Arkiv Digital, plus utökningen av Befolkningen i Sverige fram till 1947 (för avfotograferade församlingsböcker). Nu går det mycket lättare att spåra upp nu levande avlägsna släktingar. För forskning på 1900-talet behövs den här sortens hjälpmedel, för att överbrygga den 70-åriga sekretessen.

3. Utökat register över födda, vigda och döda hos Arkiv Digital. En hel del i Sörmland (där jag släktforskat i höst) och nu även alla i Kronobergs län. Superbra för mig som har flera outredda släktspår kvar i södra Småland. Ett har jag redan löst och resten ska nog ordna sig.

En stor fördel med att jag nu kommer åt dessa databaser över nätet är att det inte krävs cd-fack i datorn, som jag inte haft på flera år. Dessutom är de flesta databaser på cd/dvd bara gjorda för pc och inte för mac. som jag har. På nätet kan jag använda dem obereonde av plattform och system.

Det finns så klart massor med andra arkivhandlingar och register som blivit tillgängliga, det sker ju hela tiden. Har du inte hittat vad du sökte första gången så ta en titt igen, det kan ha digitaliserats sedan dess.

Och om några dagar släppts födda, vigda och döda 1948 från SCB:s register hos Riksarkivet. Längre fram, men förmodligen inte under 2019, ska folkräkningarna 2000 och 2010 ges ut och massor av dagstidningar ska digitaliseras.

Nu har jag bara skrivit om det som är tillgängligt på nätet. Glöm inte allt det där som finns i de fysiska arkiven och som kan ge betydligt mycket mer kött på benen för släktforskaren.

Gott Nytt År!

OSTI086Fotografen Henri Osti och hans hustru Emma i Uppsala önskade Gott Nytt År 1902, med självutlösaren gömd under snön ser det ut som. Bild från Upplandsmuseeet. En snabb sökning i Arkiv Digitals databas 1860-1947 och Sveriges dödbok 1860-2016 säger att Henri Osti var född i Berlin i mars 1826, så han var alltså 75 år när fotot togs. Emma var hans andra hustru (eller kanske tredje?) och de hade gift sig 1897. Hans tidigare hustru hette Edla Jerfving. Henri dog 1914. Emma var född 1860 och överlevde sin make med 40 år men gifte inte om sig. Läs på Wikipedia om Henri Osti.

Fortsätt läs mer
  548 Träffar
  0 Kommentarer
548 Träffar
0 Kommentarer

Gott Nytt eller Gått Nytt

Snart har det Gått ett år sedan vi hälsade ett Gott Nytt År till varandra, ett helt kapitel i boken om alla År. Vi visste inte mycket om det som skulle komma, men nu kan vi se tillbaka och kolla in vad som hände. Samtidigt står vi precis på randen till ett Gott Nytt År, eller hur ser det ut?  Är vi beredda på det nya året, kanske blir det bara en fortsättning på de senaste nya åren, eller förväntar vi oss förändringar?


Att varje nytt år innebär förändringar, det vet vi, men är vi beredda. Tänker tillbaka på året som gått. Det finns höjdpunkter, nyfunna kopplingar inom släktforskningen, nya bekantskaper genom olika arrangemang eller hur bra det blev med DNA-matchningen som spökat tidigare år. Kanske var det inte lika roligt för den som såg halva trädet försvinna bort när det blev klart att pappa inte var den genetiska pappan.

Något vi inte kan förbereda oss på är de avslut som sker under året. Att behöva fylla i ett slutdatum för den man håller kär, eller har en tät koppling till, är inte det man ser framför sig vid årets början. Men ibland måste uppgiften uppdateras, oavsett hur vi känner.

Annat som kan ske, är de förändringar som andra ”prackar på oss”. Nya påfund som gör att vi måste ändra oss. Lagar som ändras, avtal som sluts eller sägs upp. Lokaler som ändras eller inriktningar som stryks, projekt som omdefinieras och uppfinningar som ändrar det vi trodde var rätt.

Det finns mycket att berätta om allt som påverkar och påverkas, men vad ska vi göra det för. Det som har hänt, det kan vi inte göra ogjort och det som kommer att hända kan vi ofta inte påverka. Så då bestämmer vi oss istället för att leva i nuet och invänta stunden när klockorna ringer in det nya året, och då vi tjoa

 Gott Nytt År

Vi syns och hörs igen på andra sidan årsskiftet, ha det så bra till dess önskar jag!

Fortsätt läs mer
  620 Träffar
  0 Kommentarer
620 Träffar
0 Kommentarer

Född på julafton

En riktigt God Jul önskar jag er alla, släktforskare och andra! Nu tar jag helg för att ägna mig åt de levande i stället för de döda ett tag.

UMFA54672 1214
Julkort från Bohusläns Museum. Sockenborna är på väg till kyrkan, kanske till julottan på juldagen.

För den som fyller år på julafton i vår tid är det kanske antiklimax att ha födelsedag en dag som alla andra också får paket, och inte ha en egen dag att fira på. I mitt släktträd finns en enda person som är född på julafton. Det är min morfars farfars far Arvid Mårtensson som föddes den 24 december 1777 på en gård i byn Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Vid tiden för hans födelse fanns det tre hushåll i Skärvered, så vi kallar det en by. Idag är bara två av gårdarna kvar, så vitt jag vet. En av dessa två är gården där Arvid föddes och växte upp.

Jag har fem Arvid i min mammas släktträd och två i min pappas men det visste jag inte om när min äldste son på 1980-talet fick namnet Arvid. Det visade sig alltså vara ett släktnamn.

När Arvid Mårtensson var barn brydde han sig nog inte om att han fyllde år på julafton, åtminstone inte för firandets skull. På den tiden var det nog inga vanlig bondebarn som fick födelsedagspresenter eller julklappar, gissar jag. Men kanske tog hans föräldrar födelsen som ett gott tecken att han föddes just denna dag.

Arvid julafton1777
Arvid föddes på julafton och döptes på annandagen den 26 december. Han blev årets sista barn i Askome församling detta år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Lille Arvid var fjärde generationen på gården i Skärvered. Där hade hans mors släkt bott sedan sent 1600-tal, kanske ända från dansktiden. Ännu har jag inte helt rett ut denna släktgren, men gården har jag besökt för ett par år sedan.

Arvids far Mårten Torstensson kom från Myckhult strax norr om Skärvered men Arvids farmors mor Johanna Gudmundsdotter var född i Skärvered 1696 men på granngården. Hennes farfar var troligen Arvid Olofsson, född 1635 och brukare i Skärvered. Då är vi fem generationer före Mårten men via Myckhult.

Ja, så där tänker en släktforskare, och det känner ni ju igen.

Arvids far Mårten var född i Myckhult 1744. På dagens karta står det Myckelt och i en del kyrkböcker står det Myckilt. 2016 var jag där och letade efter platsen för den gård som funnits i min släkt på 1700-talet, i sällskap med hembygdsföreningens ordförande och tillsammans hittade vi rester i skogskanten som troligen är från den gamla gården. Nyare hus finns alldeles intill.

Myckilt
Resterna efter gården i Myckhult där mina förfäder bodde. Eget foto 2016.

Arvids farfar Torsten Nilsson var född i Bökås 1718, en gård ytterligare en liten bit därifrån. Bökås ligger öde sedan mer än hundra år men rester finns kvar. Det är spår efter mina sedan länge döda gamla släktingar.

Bokas
Även i Bökås finns rester av den gamla gården kvar. Eget foto 2016.

God Jul!

Fortsätt läs mer
  649 Träffar
  0 Kommentarer
649 Träffar
0 Kommentarer

Fikon i juletid...

Jul-i-jobbet-035

Julen klappar på snöig port, vi nalkas slutet på året, och decembermörkret ligger som en våt filt över allt och alla. Men under de stressiga veckorna fram till jullovet utgör julbord med jobbet eller föreningen en ljuspunkt!

Restaurangerna bjuder över varandra med 'gammaldags svenskt julbord', eller kanske thailändskt exotiskt julbord eller skaldjursbufféer som alternativ. Man blir nästan vimmelkantig av alla erbjudanden!

En sak slog undertecknad när jag för några veckor sedan hade anledning att studera restaurangmenyer. Det är ett väldigt mystiskt språk, rena fikonspråket, som en del restauranger lagt sig till med på senare år. I och för sig är det inget nytt, köksfranskan har funnits med oss länge, och kan sätta myror i huvudet på oss.

Men nu har man börjat med ett antal svenska uttryck som får matbeskrivningen att låta som om maten kommit från ett kemiskt laboratorium istället för från köket.

Tänk er själva en rätt som utbjuds som: 'Kalvemulsion med konfiterad rödbeta och pommes duchesse'. När det istället hade räckt med 'kalvsylta med inlagda rödbetor och potatismos'.

Uppföljt med 'Konfiterad nyponpuré med slungad grädde' alias 'nyponsoppa med vispgrädde'....

Sedan är det väldigt mycket mat som numera är 'picklad' istället för inlagd eller syltad. För att inte tala om 'sotad'! Måttet var nästan rågat när jag i en matsedel läste mig till att rätten serverades med 'sotade salladsblad'... Låter inte särskilt aptitligt. Eller är det en ny sorts svartkål?

Vissa restauranger är nästan fanatiska i sin iver att varudeklarera maten med att tala om var den kommer ifrån: 'Kalvfilé från Ovangården i Knäckebröhult'. Serverad med 'potatis från Walles trädgård' och sås gjord på 'champinjoner plockade i Sjumilaskogen'. När de sedan fortsätter med grönsakerna på samma sätt, blir det lite lätt tragikomiskt. För min personliga del struntar jag blankt i varifrån ingredienserna till min måltid kommer, så länge de är färska och smakar gott. Visst är det bra om maten är ekologisk och närodlad, men jag tycker nog att det räcker med att ange detta på matsedeln!

Nog är det underligt att vi idag, med alla våra moderna finesser, är tvungna att ödsla massor med text på att försäkra våra kunder om att maten vi serverar är färsk och närodlad! Förr i tiden kom allt man åt från den egna eller grannens gård, och fisken kom från sjön nedanför gården. Och det visste alla.

Och vad har nu allt detta matprat med släktforskning att göra? Inte ett smack, men det är ett bra skäl att önska alla en

GOD JUL

och

GOTT NYTT ÅR!

Jag tänker nu gå på jullov med bloggen, så vi ses på det nya året!

Tack alla som läst mina bloggar under 2018!

Julhälsningar

Helena

med fåglar

Bilden: Från ett julbord på Stadshuskällaren för några år sedan. På bilden syns bland annat 'pomeranser med nejliktryffering'.....

 

Fortsätt läs mer
  516 Träffar
  0 Kommentarer
516 Träffar
0 Kommentarer

Slutet gott, eller …..?

Vi närmar os slutet på 2018, och även om det är några dagar kvar så kan det kanske göras en summering av året och det blir sett helt utifrån mina upplevelser. Fast med släktforskningsglasögonen på.

Mycket kan hända under ett år och allt ska inte speglas, men det går att hitta en del höjdpunkter och även bråddjupa upplevelser, värda att plocka fram.

 
Spännande och med en känsla av nya sökvägar var det som visserligen påbörjades under förra året men som fick sin upplösning i år. Många, många med olika bakgrunder har sökt efter skeppsredaren och den svenske konsuln William Matsons bakgrund. Verksam under många i San Francisco med stora ekonomiska framgångar, men med en okänd bakgrund. Angav själv när han var född, att blev föräldralös tidigt och gick till sjöss tidigt. Utifrån hans egna berättelser gjordes det upp olika tidslinjer, händelser kopplades till andra händelse och så trodde genealoger och andra att det gick att hitta hans ursprung. Det finns många brev från de som påstått sig vara släktingar, det tiggdes friskt från olika socknar med försök att få skolhus eller tak till sockenstugan. Många var det som letat, men ingen som hittat hans ursprung. När barnbarns barnbarnet började leta så tog han DNA till hjälp, men det gav inte så mycket, men efter att vi flyttat över testsvaren till FTDNA och att barnbarnet Carol, en pigg 99-åring, tagit ett test så började det att lossna. För att göra en lång historia kort, så gick det att snäva in sökområdet genom nya tester, och så stod han där, den lille pojken som först förlorade sin far och några månader sedan sin mor. Han växte upp, minnet av födelsedagen bleknade nog och lite andra händelser ägde rum vid andra tidpunkter än vad han berättade på ålderns höst, men visst är det Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad, som träder fram, till stor lycka för släkten i USA.

Det kan tyckas lite tradigt att det under året hänt så mycket med koppling till DNA, men det blir väl så när man håller på så mycket med den delen av släktforskning. Det är inte alltid som kopplingen finns i matcher eller så kallade haplogrupper, ibland händer det saker som har en helt annan ingångsvinkel. Jag kan inte komma ifrån att vissa händelser sätter spår, tänker på den första kontakten med en person på Gotland, som då hade funderingar på om de skulle våga och kunna hänga på den nya trenden. Föreningen var inte så stor och hur skulle det gå. Jag har berättat om det tidigare, så många kanske minns, men det gör inte minnet mindre. Den initiala oron förbyttes till något helt annat, det var som om glädjerop kom farande från ön. Visst funkade det, visst fanns det intresserade, både bland medlemmar och inte minst bland alla de som fyllde på medlemsregistret under hösten. Att framgång för en för mig ganska okänd förening kan ge sådana härliga känslor, det är något som verkligen satt sina spår i mina tankar runt 2018.

Att det sker utveckling inom för släktforskningen ganska nya områden är klart, inte helt nytt är facebookgrupperna men under året har några av de grupper som jag är med och sköter växt rejält. Att koppla ihop släktingar till emigrerade svenskar, både de som är kopplade till de som flyttade likväl till de som stannade har exploderat. Intresset bland emigrerade om den kultur och de traditioner som härstammar från ”det gamla landet” har samma explosiva utveckling. Jätteroligt att delta, men så händer det som inte får hända. Den lilla sammansvetsade grupp som vi administratörer utgjort, där vi talat om allt, ibland om grupperna och olika händelser, men också om våra egna erfarenheter, kunskaper och tillkortakommanden splittras. Ingela från Göteborg lämnar det här livet. Plötsligt, oväntat och allt för tidigt. Det är förunderligt vilka band som kan skapas i cyberrymden, alla de samtal som förs via chattar, och hur påtagligt det kan bli när det går upp för mig att en ny rad lagts till i en dödbok. Tisdagen i denna vecka var det minnesstund, ett avslut på ett liv säger en del, men jag vet att det som Ingela producerat, de frågor hon besvarat gör att minnet av henne kommer att leva länge.



Allt är inte svart eller vitt, ibland så kan man fundera på vad det är som driver släktforskningen och alla dess olika företeelser. Nyligen kom den ut, det nya registret över döda, ett uppskattat hjälpmedel för många. Tusentals skivor och stickor skickas från Rötterbokhandeln, till glädje för alla (inte minst förbundets kassa). En lyckad satsning som på alla de sätt och vis. En annan, enligt min mening, mindre lyckad satsning är den av många hyllade leverantören MyHeritage nu plötsligt, utan större iver om att informera, ändrar sin strategi när det gäller den egna DNA-testen. Den kostar lika mycket som förr, men de har tagit bort ett antal vitala funktioner, exempelvis att kunna se sina träffars släktträd från det som ingår. Nu måste man lösa abonnemang, för en bra slant för att få tillgång till verktygen. Inte så snyggt tycker jag, men de ska ju göra vinst.

Fortsätt läs mer
  913 Träffar
  0 Kommentarer
913 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
225 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
60 inlägg
Helena Nordbäck
55 inlägg
Gästbloggare
25 inlägg