För något år sedan utforskade jag en barndomsväns anor. Hennes mamma har rötter i Jämtland med omnejd och det var nya forskartrakter för mig. Flera anor men framför allt ett antal bröder hade varit soldater vid Jämtlands regemente. Jag tappade räkningen för hur många gånger jag fick skriva in "Död på fjället" för de soldater som var i aktiv tjänst under det så kallade Armfeltska återtåget nyåret 1718- 19. Några av min väninnas släktingar återvände efter det ödesdigra fälttåget men hade ådragit sig så svåra förfrysningsskador att de inte längre dög som soldater och hade stora svårigheter att försörja sig. Att det inte går att ange exakt dödsdatum eller plats för de soldater som frös ihjäl de där mardrömslika vinterdagarna är förståeligt. Över huvud taget kan det vara svårt att hitta fullödig information om de släktingar som varit soldater, oavsett om de varit indelta soldater, båtsmän eller ryttare osv. Till exempel får man oftast mer information om hästarna än om ryttarna i generalmönsterrullorna!

b2ap3_thumbnail_Malmahed3.jpg

Militärmuséet Malmahed i Malmköping ger en inblick i soldatlivet från 1774 till 1921

För de sörmländska båtsmännen finns få generalmönsterrullor bevarade; de förvarades på skeppet och gick förlorade om skeppet förliste. Ifall bristen på bevarade generalmönsterrullor indikerar att sörmlänningarna var mindre framstående sjömän får nog var och en avgöra på egen hand. Det finns dock källor utöver de generalmönsterrullor vi släktforskare oftast använder oss av. Jag har träffat på information om "mina" båtsmän i en del andra källor, vilka kan vara nyttiga att känna till.

Jag har hittat diverse spännande handlingar på landsarkivet i Uppsala, i handlingarna från Södermanlands länsstyrelses landskontor (serie GIa:).

Förra veckans huvudperson, Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig, kommenderades 1811 till arbete vid Göta kanal, och var då förlagd i Mariestad. 1815 kommenderades han på några kanonslupar som avlämnades i Stralsund, varefter han fick kronoskjuts hem. När han 1817 kommenderades till Karlskrona hade han enligt beklädnadsrullan med sig: en kapprock, en kappsäck, ett täcke bestående av en tunn rya, en hängmatta, en tröja, en väst, ett par långbyxor, ett lårfoder, en halsduk, en hatt, ett par läderskor, två ullstrumpor samt två skjortor.

Från 1791 till sin död 1818 tjänstgjorde Anders Karlsson Eklund som båtsman nr 22 vid Andra Södermanlands båtsmanskompani. Han var bosatt i Kungsbro båtsmanstorp i Bergshammar och hade ett rätt rörigt privatliv med ett förhållande med en gift kvinna, en utomäktenskaplig dotter, mened inför häradsrätten och en långfingrad son.

Enligt skeppsrullor på Krigsarkivet var Anders Eklund 1793 kommenderad på fregatten Camilla som detta år seglade på konvojexpedition till Medelhavet. Undrar just vad han upplevde under resan?

Även Anders Eklund kommenderades till olika platser: 1810 till Skeppsholmen, 1811 till Mariestad där han hjälpte till med att anlägga Göta kanal och 1815 till Karlskrona. Han avled 1818 på  Amiralitetssjukhuset i Karlskrona.

b2ap3_thumbnail_Karlskrona-amiralitetsfrsamling-FIa-6-1790-1827-Bild-1060-sid-203.jpg

I dödboken kallas han för Karl Eklund. Karlskrona Amiralitetsförsamling, FIa:6. Bild från Arkiv Digital.

Även båtsmanskontrakt finns bland handlingarna i Södermanlands länsstyrelses landskontor. Detta är min ff ff Karl Johan Eriksson Sjökarls kontrakt:
"Kontrakt emellan Rotehållaren för Båtsmansroten No 41 af 2a Södermanlands Kompani och Drängen Carl Johan Ericsson, om han blir antagen till Båtsman för samma rote.
1 Båtsmannen erhåller i lega 45 kr hvaraf 15 kr utbetalas så snart han blifvit antagen och återstundande 30 kr vid nästinstundande kronouppbördsstämma.
2 Båtsmannen erhåller i årlig lön 4 kr hvaraf hälften utbetalas i Mars månad och andra hälften i September månad.
3 Båtsmannen erhåller till bruk och nyttjande under sin tjenstetid bebygda torpet Sjöändan.
4 Ehuru torpjordens areal är större än författningen föreskrifver, erhåller Båtsmannen årligen från ströhemmansdelarne följande hemkallspersedlar, nemligen: från Berga, 1 mtl, 16 kappor råg, 12 ½ lispund hö och 14 lispund halm från Broby No 1, ½ mtl, 12 kp råg, 9 lispund hö och 11 lispund halm, från Broby No 2, ½ mtl, 12 kappor råg, 9 kappor hö och 11 kappor halm från Gettäppan, 1/4 mtl, 4 kappor råg, 4 lispund hö och 5 lispund halm.

5 Båtsmannen erhåller mulbete för sina kreatur - 2 kor - på hufvudrotens mark (hvart 5te år på Gäddsäters och de andra åren på Tunsäters) från den 15 Juni årligen.

6 Båtsmannen får årligen upphugga åt sig på hufvudrotens mark 1 1/4 famn ved à 108 kmb fot, deraf behäfligt gödselfång, allt enligt utsyning eller anvisning. Af Strö rotedelarne erhåller han utsyning af ved i samma förhållande.

7 För öfrigt gäller till ömsesidig efterrättelse hvad i författningarna föreskrifves. 

       
Helgona den 30 October 1879"

På arkiven finns många handlingar som ännu inte digitaliserats. Glöm inte bort dessa guldgruvor!

Jag har alltid sagt att jag har en så tråkig släkt, de hette Olof Olsson i massor av generationer och föddes, döptes, vigdes, fick barn och dog på samma plats i flera sekler, de gjorde inget mer, verkar det som. Men - finns det tråkiga släkter egentligen?

Magnus Sälgö skriver idag en stilla fundering på GFs Facebooksida om hur han upplever programmet för släktforskardagarna som stelt, med enbart envägskommunikation på föredragen. Han beskriver nivån som ”så bygger du ditt träd”. Ja, bygger träd gör vi och det börjar man kanske med. Då blir många släkter som min egen, lite tråkiga – inte så lite heller förresten. Är det därför så många suktar efter adliga anor, även om de är påstådda och illegitima? Om inte annat så har man ju Elgenstierna att ta till då, när man ska bygga trädet, det är lättare att hitta en adelsman än drängen Per Olsson, framför allt är det lättare att hitta mer om hans liv och göra honom till en människa av kött och blod istället för en anteckning i en husförhörslängd.  

Nu behöver vi inte göra dyra resor till arkiven för att bygga våra träd, nu är det dags att fylla träden med liv. Det är nämligen ytterst sällsynt med tråkiga släkter. Efter ett antal år med svarande på frågor på olika forum, med uppdragsforskning för GF och andra så har jag kommit fram till att de allra flesta släkter är enormt spännande, även utan adliga och kungliga snedsprång, bara drängar och pigor så långt ögat kan nå. Vilka fantastiska livsöden som rullas upp genom alla de källor som finns! Fler och fler kommer på nätet, så forskningen tar aldrig slut. Har man lite fantasi och försöker sätta sig in i livet som det var då kan man googla och läsa böcker för att få kött på benen. Framför allt kan man hitta massor i mer okända arkiv, på ibland överraskande ställen. Vem kunde tro att en målande bild av personen bakom sambons anfader, soldaten Wellington, skulle finnas i Lantmäteriets arkiv, laga skifteshandlingarna?

Tänk er bara när domböckerna kommer på nätet, de från 1800-talet speciellt. Då kan vi ju hitta anteckningar i husförhören om domar, tänk att kunna gå direkt in och läsa vad som egentligen hände. Protokollen brukar vara försedda med en rejäl personundersökning om den anklagade dessutom. Visst, man kan gå till ett landsarkiv och läsa men av någon outgrundlig anledning brukar åtminstone ”mina” rättsfall utspelas i ett annat arkiv än det närmaste, gärna 60 mil bort. 

År 2007 diskuterades nya vägar för släktforskningen på Anbytarforum, LAN-partyn var en av idéerna, men sedan har inte mycket hänt. Varför inte ta upp tanken med anbytande igen, fast i cybervärlden! Kanske några sitter tillsammans och de andra är med via nätet. Problem kastas fram och alla jobbar med att lösa dem i dialog med bilder. En del problem är enklare, en del kräver allas uppmärksamhet – en släktforskningslavin bildas och forskningen går framåt med stormsteg. Det är ett sätt att komma nära många fler öden, spännande, roliga ibland sorgliga, öden. Idag finns det billig teknik tillgänglig för att genomföra sådana möten. Kanske vi kan ordna gemensamma träffar där vi skriver och layoutar böcker, websidor eller bloggar om alla spännande saker vi hittar? Kanske kan vi göra YouTube-filmer om pigan Elnas öden i 1800-talets Sverige?

Klä på träden – gå på djupet i släktforskningen och gör det interaktivt! Det finns inga tråkiga släkter!

Släktforskningslavin – ett ord bildat av Åke Abrahamsson på Anbytarforum 2007.

LAN-partyn: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/274/118400.html?1198116485

Bild: Wikimedia Commons

Släktforskningen har för länge sedan tagit klivet in i den digitala tidsåldern. Det mesta kan göras hemifrån, så länge du har en internetuppkoppling och ett abonnemang med tillgång till digitala bilder av kyrkoböckerna, domböckerna och bouppteckningarna. Om man bara släktforskar via internet missar man dock en stor del av charmen. Där ute på arkiven, de fysiska arkiven, finns stora mängder material och arkivhandlingar som ännu inte har fotograferats eller filmats - och som kanske aldrig kommer ta klivet in i den digitala gemenskapen.

Genom åren har jag bläddrat mig igenom otaliga domböcker, protokoll och brevsamlingar, där de mest minnesvärda fynden faktiskt inte har varit nya förfäder eller kungliga namnteckningar. De fynd som gjort störst intryck har istället varit de fysiska föremål, de små kvarlevor som dåtidens människor ovetande har lämnat efter sig. Det är när man gör sådana fynd som historiens vingslag blir extra kännbara, när man så tydligt påminns om att de personer man forskar om i de gamla arkiven faktiskt inte bara är namn och datum. De var människor som vandrade här på jorden före oss, de levde sina liv, och efterlämnade små spår i arkiven.

Den vanligast förekommande kvarlevan är utan tvekan sandkorn. Det känns lite konstigt när man slår upp en dombok på landsarkivet, och plötsligt får knät fullt av sand. Detta är dock inget märkligt, eftersom man förr i tiden använde sand för att suga upp överflödigt bläck. Ett annat fynd gjorde jag i en dombok från 1815, där det mellan bladen låg en pressad skalbagge med blått, skimrande skal. Kanske såg inte tingsskrivaren den lilla insekten, och slog ihop domboken i all hast. Ett av de mer oväntade fynden gjorde jag i en dombok från 1758. Instucken längst in mellan bladen låg en vacker, brunvit fjäderpenna. Man såg tydligt på samma sida hur någon hade "testat" fjäderpennans bläck i marginalen, och även råkat få lite bläck på fingret, för på samma sida fanns ett halvt fingeravtryck. Uppenbarligen fungerade inte fjäderpennan som den skulle, för den hade lagts mellan sidorna, och sedan uppenbarligen glömts bort. Kanske var jag den förste person som hade sett fjäderpennan på över 250 år?

b2ap3_thumbnail_Hrstr.jpg

Ett 260 år gammalt hårstrå?

Det senaste fyndet gjorde jag i ett protokoll från 1754. Längst in mellan bladen stack det fram ett tunt, brunt hårstrå. Jag tänkte först att det måste varit en släktforskare som tappat det i boken, så jag försökte vifta bort hårstråt. Det låg dock fortfarande kvar, och inte förrän jag försökte dra loss det upptäckte jag att det faktiskt var inbundet mellan volymens sidor! Kanske hade hårstråt funnits där redan när protokollen bands in, vilket bör ha skett kort efter år 1760, då protokollen avslutades? Frågan är vems hårstrå det var - biskopens? Domprostens? Bokbindarens? I mina ögon är det dessa små skatter som ger så mycket, men som man missar om man som släktforskare aldrig lämnar datorskärmens sken.