Rötterbloggen
Rötterbloggen

Broar mellan människor

Broar mellan människor

Rubrikbilden känner alla svenskar; Slutscenen i Astrid Lindgrens RONJA RÖVARDOTTER, där Mattisrövarna och Borkarövarna till sist insett att de är tvungna att gå samman om de skall kunna försvara sig mot kungens knektar. Efter en tvekamp, som Mattis vinner, bildar de ett enda starkt rövarband och bygger en bro över Helvetesgapet, som tidigare skiljt dem åt. Det var där den oerhört dramatiska scenen ägde rum, där Mattis till sist försköt sin enfödda dotter. 

För ett år sedan bjöd jag hem några av de syriska flyktingar som för närvarande vistas i vår lilla stad. Vi hade träffats på kyrkans språkcafé, småpratat om ditt och datt och av någon anledning kommit in på Astrid Lindgren och hennes böcker och filmer. Någon hade sett BRÖDERNA LEJONHJÄRTA och kunde inlevelsefullt berätta om den, varpå jag frågade om de kände till RONJA RÖVARDOTTER. Nej, det gjorde de inte, och så började jag berätta. Det gick bra en lång stund, men när vi kom in på Rumpnissar och Vildvittror insåg jag att detta måste ses för att förstås, och så bjöd jag hem dem alla fyra på en filmkväll.

b2ap3_thumbnail_Rumpnissar.jpgb2ap3_thumbnail_Rumpnissar.jpg

Trots att de hade vistats nästan två år i vårt land, var detta den första gången de besökt ett svenskt hem. TV-serien om Ronja i tre delar om 45 minuter vardera hade jag på DVD, och mellan avsnitten festade vi på svenska mackor och kanelbullar. Det svenska talet kompletterades med svensk text för hörselskadade för största möjliga förståelse, och ibland fick jag stanna filmen för att kommentera och förklara ett eller annat. Det blev en stor upplevelse, både för mina syriska vänner och för mig. Något liknande hade de förmodligen aldrig sett och när slutscenen kom, bilden här ovan, med den nya bron över Helvetesgapet, rann tårarna nedför mer än en kind. Det slog mig då, att RONJA RÖVARDOTTER på många sätt beskriver situationen i Syrien, med rövarband lite varstans, som allt för länge ägnat sig åt att slåss mot varandra, i stället för att enas emot kungens (Assads) knektar ... 

Broar mellan människor kan också tolkas bildligt. Det finns de som påstår att vi svenskar, allt sedan byarna sprängdes, har kommit att utvecklas till de reserverade och räddhåga varelser vi är idag, många av oss i alla fall. Vi värnar om vår integritet och vi umgås inte i onödan med våra grannar, särskilt inte om de på något sätt ser annorlunda ut. Inte heller släkten förefaller längre vara av nämnvärt intresse. Den närmaste familjen träffar vi naturligtvis kontinuerligt, barn och barnbarn, och kanske också föräldrar och syskon på ömse håll, men därefter förefaller intresset ebba ut. Kusiner? Vem hinner med sådana nu för tiden? Dem byter vi möjligen några ord med på släktens begravningar men knappast mer, för att inte tala om alla nästkusiner/sysslingar, mostrar och fastrar och annat perifert folk.

Det finns emellertid redskap att ta till, brobyggare mellan människor, as if it were .. 

Jag tänker naturligtvis på släktforskning och alla dess biprodukter; släktträffar, släktutredningar, bildspel, Facebookgrupper kring den egna släkten och familjen och mycket annat. Släktforskning förmår som få andra fritidsintressen att väcka liv i för länge sedan avtynade relationer människor emellan. Insamlandet och utbytet av information, dokument och gamla fotografier engagerar de flesta, även om en och annan släktmedlem svårförklarligen avstår från att delta. Släktforskningen öppnar dörrar, vitaliserar konversationen, aktiverar de passiva och lyckas ibland t.o.m. läka gammalt groll inom släkten. 

b2ap3_thumbnail_family-reunion-commemorative-plaques.jpgb2ap3_thumbnail_family-reunion-commemorative-plaques.jpg

Sommaren är släktträffarnas förlovade årstid. Det är då man (möjligen) lyckas samla de utspridda anförvanterna. Alla är ju så upptagna! Men med mycket god framförhållning, minst ett år, brukar de flesta kunna hålla rent i almanackan. Man blir alltid besviken på de släktingar, som inte förstår att dessa träffar är unika tillställningar, once in a lifetime, och väljer bort dem till förmån för "oväsentligheter". Desto mer får man glädja sig över att så många faktiskt infinner sig, fulla av förväntan och glada över att någon äntligen tar initiativ ...

Så töva icke mer, du flitige släktforskare! Bli en aktiv brobyggare och sätt igång redan nu med planerandet inför den stora - eller lilla - släktträffen 2018! 

 

Fortsätt läs mer
  2448 Träffar
  0 Kommentarer
2448 Träffar
0 Kommentarer

En massa elände

Idag är det en sådan där dag då jag funderar extra mycket på vad jag ska blogga om här i Rötterbloggen. Under våren och försommaren har jag varit nästan helt uppslukat av arbetet med den kommande handboken om sjöfolk. Den var klar för ett par veckor sedan och nu jobbar jag febrilt med att komma ifatt med annat jobb.


Precis så här grå och regntung var hela fredagen och det fick mig att tänka på en massa elände. Utsikt från mitt fönster. Vattnet längst bort är en vik av Östersjön och trots att det är en trist dag är det himmelskt vackert.

Det går bra, inte minst de senaste dagarna när himlen öppnat sig och äntligen gett oss lite regn. Vi har länge haft torrt i jorden och här vid ostkusten är det bevattningsförbud. Både jag och grannarna är flitiga med att samla upp regnvatten så vi har klarat oss, med viss sparsamhet. Men det senaste dygnet (under fredagen) kom 50 mm, så nu är det nästan tvärtom. Och regnet ska fortsätta i flera dagar, enligt prognosen.

Det får mig förstås att fundera på hur utsatta våra förfäder var. De allra flesta var ju torpare och bönder, åtminstone om vi går 100-150 år bakåt i tiden och längre, och totalt beroende av vädret för sin överlevnad. Dåligt väder med för mycket av torka, regn eller kyla kunde vara det som släppte svälten innanför dörren. Det här har jag tänkt på många gånger och bloggat om förut. Våra förfäders livsvillkor är något jag inte riktigt kan släppa och ibland slår det mig hur fantastiskt det är att generationerna överlevt. Att det funnits någon i varje generation som fått barn som fått barn som fått barn... Trots svält, nödår, krigshärjningar och allt möjligt annat som lätt kunde släcka ett liv och en släktgren.

När jag läser i kyrkböckerna och ser anteckningarna i husförhörslängderna om folk som är utfattiga, orkeslösa, bräckliga med mera, då kommer de här funderingarna tillbaka. Många människor var också utsatta genom samhällssystemet där överheten alltid hade rätt gentemot den fattige och arbetsgivaren i stort sett härskade över de anställdas liv och lem.

Nyss slutförde jag en släktutredning där kundens släkt några generationer tillbaka kom från utfattiga lantarbetare och statare i Småland. De sökte sig hela tiden till något bättre genom att byta arbetsgivare varje år. Vilket liv! Aldrig kunna rota sig, varken barn eller vuxna. Och så dö i 60-årsåldern, utslitna av ett hårt arbete.

Nu blir det kanske lite för mycket elände men så där kan det ju faktiskt vara när man släktforskar. Historien är inte alltid god och vi kan inte ändra på den även om vi ömmar för dem som levde då.

Ja, nu fick jag det ur mig och nu ska jag tänka på något roligare. Den kommande semestern och barnbarnen som snart kommer och hälsar på. Det är viktigt att inte glömma bort de levande för de döda, som det kanske ibland kan bli för en släktforskarnörd.

Fortsätt läs mer
  991 Träffar
  0 Kommentarer
991 Träffar
0 Kommentarer

Jätten Glufs-Glufs eller finns det en framtid?

Det finns anledning att fundera över vad som händer framöver med ideella föreningar, hur länge finns de kvar eller kanske ska jag vara lite mer positiv och skriva, i vilken form kommer de att finnas kvar. Frågetecknen är många.

 

b2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpgb2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpg


I vårt samhälle talas det idag om att civilsamhället måste ställa upp, vi måste alla hjälpas med det som vi under en tid trodde skulle skötas av någon annan. Kan det finnas plats för släktforskningsföreningar i ett sånt resonemang, kan vi vidga våta vyer och försöka nå ut på nya sätt, kan vi engagera oss och många andra i ett viktigt värv, att visa på historien som gjorts oss till de vi är.  Man brukar säga att är man historielös så är man ingenting, en sanning med modifikation.

Samtidigt som många fortsätter i invanda gamla hjulspår, så dyker det upp nya spelare, spelare som har andra bevekelsegrunder än vad vi har. Oftast så finns det monetära tankar bakom de nya aktörernas agerande, även om de många gånger är duktiga på att maskera den delen.

Idag har vi alla möjligheter att för mer eller mindre stora belopp köpa oss en frihet från föreningslivet. Vi kan sitta hemma med ett antal införskaffade betaltjänster, som ger oss möjlighet att strunta i föreningars öppettider, att inte bry oss om ifall någon personal vill gå hem från arkivet vi besöker eller att slippa umgänget med de stofiler som tycker att det ska vara som förr.  Vi gör inget eget, vi serveras lösningar på fat och det finns den ena indexeringen efter den andra att tillgå. Det som vi förr hittade i föreningens bibliotek, när vi väl tagit oss dit, finns nu bara några knapptryckningar bort. Det känns nästan som datorn blivit en husgud, något som det mesta centreras kring. Inte mycket mänsklig kontakt, men vi slipper dispyter om den ena eller andra, vi behöver inte ta hänsyn till andra och det är väl skönt.

 

b2ap3_thumbnail_StockSnap_V89HFPEFN3.jpgb2ap3_thumbnail_StockSnap_V89HFPEFN3.jpg

 

Tänk när allt finns på nätet, när företagen som har informationen kan styra vår tillgång, vad händer då? Det vill vi nog inte veta. Är vi då uppätna av Glufs-Glufs, som sedan inte släpper taget?

Men visst är det trevligt med lite sällskap och visst är det skoj med lite nya grepp. Många vet kanske att jag gillar släktforskning kombinerat med DNA-forskning. Det som idag kallas Genetisk Genealogi med lite finare ord. Jag upplever att det är en av de nya grenarna som leder till möjliga förändringar. Det är så mycket nytt att ta in att man gärna träffas för att spåna om det man upplever, det tilltalar nya grupper som kommer in i släktforskningen en annan väg. Kanske lite jobbigt med nybörjare, men oj vad de lär sig fort.  Detta med att man många gånger propsar på att få träffas är faktiskt en återgång till gamla tiders träffar. Naturligtvis med svenskt fika i anslutning till det. Det finns så många berättelser om nytändning i föreningslivet på grund av nya arbetssätt, på grund av nya tekniker, så det lite dystra anslaget i början blir nog inte mer än en fundering.

 

b2ap3_thumbnail_StockSnap_L848KAA2DH.jpgb2ap3_thumbnail_StockSnap_L848KAA2DH.jpg


Visst vill väl vi alla att det ska bli många som intresserar sig, visst vill vi att både det som varit grundbulten i släktforskning tidigare ska kunna samsas med det nya som kommer och att vi på så sätt kan balansera jätten Glufs-Glufs så att vi kan samverka, inte bli uppätna.

Har du berättelser från din förening om lyckade ”nytändningar”, om fortsatt positiv utveckling eller annat som du tycker andra bör få veta, skriv en kommentar!

Fortsätt läs mer
  2183 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Christer Leopold
Hej Mats! Jag tycker du är onödigt pessimistisk när det gäller ideella föreningarnas framtid. Visst finns det yttre hot mot dem, a... Läs mer
måndag, 03 juli 2017 09:17
2183 Träffar
1 Kommentar

Svårfunna passagerarlistor

Svårfunna passagerarlistor

Passagerarlistor är och har alltid varit gefundenes Fressen för den som söker sina försvunna släktingar i främmande länder. Främst tänker man kanske på alla de listor, som skapades i samband med den stora utvandringsvågen till Nordamerika, listor som föredömligt digitaliserats, indexerats och gjorts tillgängliga via Internet. Här handlar det dels om de svenska listorna över emigranter från städer som Göteborg, Malmö, Gävle, Köpenhamn och Trondheim, men också om passagerarlistorna på den amerikanska sidan, New York i första hand, men även Boston, Philadelphia, Baltimore och många andra platser. Härtill kommer det engelska materialet - mellanstationen - eftersom så många reste via de förenade kungarikena, till Hull kanske och vidare från Liverpool.

Dagens bloggrubrik syftar emellertid på en helt annan källserie, nämligen de s.k. PASSAGERARAVGIFTER, som under åren 1735-1851 upptogs av nästan alla utrikesresenärer som en sorts skatt. Om detta skriver Krigsarkivet i en liten informationsskrift med namnet SLÄKTFORSKARNA OCH KRIGSARKIVET [finns som PDF här]:

http://webbutik.riksarkivet.se/shop/25093/files/PDF/Sl%C3%A4ktforskarna_och_Krigsarkivet.pdf

"När Flottans pensionskassa (och dess föregångare) behövde fler finansieringskällor, beslöts att alla utrikesresenärer skulle betala en passageraravgift. Avgiften skulle tillfalla Flottans pensionskassa. Vid kassan upprättades förteckningar över dessa resenärer för åren 1735-1851. Förteckningarna förvaras bland räkenskaperna i två olika arkiv. Åren 1735-1796 i samlingen “Räkenskaper flottan” (Amiralitetsinkvarteringskassan) och senare år i Flottans pensionskassas arkiv. I forskarexpeditionen står ett register över de orter från vilka passageraravgifter har inlevererats till kassan. Registret hänvisar till serie, volym och sida i ovannämnda arkiv. För att kunna ha nytta av detta register, är det nästan ett måste att känna till från vilken ort personen utreste." 

Allt detta visste jag när jag under söndagen satte mig ned för att författa denna blogg. För att få fram lite goda exempel och kanske några små skärmklipp gick jag in i Riksarkivets Digitala Forskarsal, valde Militaria och Flottans pensionskassa - sedan var det kört. Det var lögn att hitta fram till dessa Passagerarlistor, som jag ju visste skulle finnas. Hur jag klickade och skrollade undvek de mig systematiskt, och då är jag ändå hyfsat slug och erfaren när det gäller att genomskåda arkivförteckningar. Jag googlade vilt, i hopp om att någon vänlig själ måtte ha lagt ut lite instruktioner, men så icke ...

Till slut återstod bara den långa vägen, som brukar börja med en stunds tröttsamt tankearbete. Det skulle ju handla om räkenskaper och för att sådana skall fungera måste det också finnas någon sorts underlag i form av listor eller verifikationer. Det senare visade sig vara nyckelordet med vars hjälp det gick att minimera klickandet och skrollandet till ett fåtal rubriker, som dock vardera visade sig innehålla flera hundra volymer. Sökvägen är alltså denna:

Riksarkivet.se   
Digitala forskarsalen
Militaria
Flottans Pensionskassa
I1 - Verifikationer till huvudböckerna

Kommen så långt är man ändå inte riktigt framme. Varje volym innehåller nämligen ett sammelsurium av verifikationer, utan någon given ordning. Det är väl detta kaos som registret i Krigsarkivets expedition (se ovan) är ägnat att övervinna. Undrar just om detta hjälpmedel också finns tillgängligt i Digitala forskarsalen ... (och i så fall var!)

b2ap3_thumbnail_Passageraravgift-1814.JPGb2ap3_thumbnail_Passageraravgift-1814.JPG

När man äntligen har hittat fram till rätt passagerarlista öppnar sig ett ymnighetshorn av information och ledtrådar. Ovanstående lista, liksom den i rubrikbilden, är från 1814 och visar en rad spännande resenärer med "exotiska" resmål. Det var ju sällan allmogen kunde kosta på sig utlandsresor, medan stadsborna, hantverkarna (inklusive gesäller och elever) och köpmännen förekommer flitigt. För att inte tala om adel och högre militärer. I ovanstående lista hittar vi t.ex.

Handelsbetjänsten Marcus Levison och handl. Salomon Lamm från Stockholm, reser till Stralsund 
Handl. William Norton från England, reser tillbaka dit
Jacob Lydert från Ryssland, reser tillbaka dit  
Handelsbetjänten Samuel M Kahn från Stockholm, reser till London  
Handelsbetjänten C E Zandelin med två drängar från Stockholm, reser till Petersburg  
Handelsbetjänsten Christian Dybeck Jr från Stockholm, reser till London  
Handl. And Skarstedt från Stockholm, reser till Köpenhamn  
Coopvardie Skepparen J H Schütt från Stockholm, reser till Stralsund  
Båtsmannen Sören Mattsson från Tyskland, reser till Köpenhamn  
o.s.v.

Det är som synes mycket god information som lämnas. Ibland är den ännu bättre och mer detaljerad, ibland betydligt torftigare. Men trots nyttan av detta spännande material, är det få som känner till det eller hittar fram till det. Föreningen G-gruppen [http://www.g-gruppen.net/ostsjon.htm] var på sin tid i högsta grad medveten om Passageraravgifternas potential och gav t.o.m. ut en CD-skiva med ett litet smakprov. 

b2ap3_thumbnail_G-gruppen.JPGb2ap3_thumbnail_G-gruppen.JPG

Ehuru lovvärda, tenderar projekt av denna typ, byggda på frivilliga insatser, att rätt snart gå på grund. Sveriges dödbok är väl det lysande undantaget, som dock alltid har haft anställd personal i ledningen och som ibland fått muta fram intresse och medverkan. Nej, om Passageraravgifterna och andra gömda eller glömda källserier skall bli verkligt tillgängliga och användbara, vill det till mer muskler än vad frivilligheten kan åstadkomma. Här är mitt anspråkslösa förslag:

DIGITAL UTBRYTNING

Med denna rubrik, som härmed myntas, menar jag följande:

  • Kopiera över de digitaliserade sidor/listor i Verifikationsbanden som innehåller Passageraravgifter till en gemensam plats.
  • Ordna upp dem geografiskt och kronologiskt och tillskapa en intelligent sökmeny, så att det går lätt att navigera.
  • Publicera dem på Internet som en "ny" källa med egen rubrik.
  • Indexera listorna så att varje namn och varje geografiskt begrepp blir sökbart.

Den sista punkten är givetvis den tyngsta, och där behövs det kanske digitala giganter av typen Ancestry eller MyHeritage för att komma vidare. Men även utan indexering vore de tre första punkterna en nåd att stilla bedja om. Då först bleve materialet digitalt tillgängligt och användbart. 

Så, hör upp nu, Riksarkivet, Arkiv Digital, Ancestry, MyHeritage och andra. DIGITAL UTBRYTNING kan vara framtidens melodi. Metoden kan med fördel appliceras på en rad andra "gömda" listor och nycklar i annars svårpenetrerade källserier. Tag t.ex. domböckernas Saköreslängder, Bouppteckningsstegar eller provisoriska register, olika typer av listor och förteckningar bland Länsräkenskapernas verifikationer och mycket, mycket annat. Endast fantasin sätter gränser. 

b2ap3_thumbnail_Hjorten.jpgb2ap3_thumbnail_Hjorten.jpg

Den svenska Postjakten HJORTEN kände inga gränser. Dessa postbåtar transporterade också passagerare till och från Sverige.

Fortsätt läs mer
  2723 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Carin Olofsson
När jag såg namnet Jacob Lydert från Ryssland så började jag undra om Lydert kan vara ett ryskt släktnamn, eller om det kommer någ... Läs mer
måndag, 26 juni 2017 10:48
2723 Träffar
1 Kommentar

Midsommar med släkten

Det är midsommarhelg, och då blir det ingen släktforskning. I alla fall inte för mig den här helgen. I stället ska jag prata med släkten, och en släkting ska jag lära det mesta jag kan om DNA-tester. Han har tagit ett test som jag administrerar och han har sin egen inloggning men nu ska jag berätta vad det egentligen är han ser i resultatet. Det är roligt att få dela med sig av det, och även att han testat sig och bidragit till det stora DNA-pusslet vi släktforskare lägger.

Dessutom blir det nog en hel del prat om släkten och även gemensam planering av en kommande släktbok som jag håller på med. Helgen är lång.

För att hinna med allt detta har jag skrivit mitt blogginlägg lite i förväg för på lördag, som är min bloggdag här på Rötterbloggen, lär jag inte hinna med att blogga. Det är viktigt att ta de tillfällen som bjuds att umgås med släkten, de som lever, inte bara de döda.

Nu önskar jag er en glad och fin fortsättning på midsommarhelgen!

Midsommarfirande vid Österby Bruk 1916. Då som nu skulle midsommarstången resas innan dansen kunde börja. Fotograf okänd. Bild från Tekniska Museet.


1913 firade Excelsiorförbundet midsommar på Mösseberg, enligt bildtexten. Förbundet verkade för föreläsningar och folkbildning med mera kan vi läsa på Projekt Runeberg.
Finns det någon som minns det? Finns förbundet kvar? Foto från Falbygdens Museum.


Att festa till på midsommar är ju en gammal sed och hur festandet går till varierar så klart. De här fem herrarna är vägarbetare och på väg till sitt midsommarfirande har de gått till fotografen. Själva tar vi en massa selfies men här blev det nog bara en bild. Den togs någon gång 1901-1905, då vägbygget mellan Lima och Rörbäcksnäs i Dalarna pågick. Foto från Nordiska Museet, fotografen är okänd.


Midsommarfirandet kan gå till på många sätt, även förr i tiden. Det här är ett glatt sällskap som firar midsommar ombord på fartyget Freja 1903. Fotograf okänd, bild från Sjöhistoriska Museet.

Alla bilder kommer från Digitaltmuseum, en fantastisk skatt med gamla bilder från Sveriges museer.

Fortsätt läs mer
  1024 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Eva, visst är det släktforskning du håller på med när du visar släktingen DNA-testerna. Prat med (och om?) släkten samt förbereda ... Läs mer
lördag, 24 juni 2017 15:48
Eva Johansson
Carin: Ja, det kan man kanske säga fast det inte är någon direkt forskning jag har bedrivit. Mycket prat om släktforskning blev de... Läs mer
söndag, 25 juni 2017 23:11
1024 Träffar
2 Kommentarer

Ett papper – ett liv

De dyker upp ibland. Notiser, sparade papper, kanske ett litet häfte eller något liknande. Ibland finns de i de egna skrymslena, ibland är det någon som visar upp något. Det är spår efter de som levt före oss, som på något sätt bidragit till det liv vi lever idag. Ibland genom raka linjer i släktforskningen, ibland kanske de finns i periferin men har på något sätt en koppling.

Kan man beskriva en människas hela liv utifrån ett enkelt papper?  Naturligtvis inte, men det kan vara starten på att leta, det kan vara det som gör att tankarna börjar flyga, att lusten att få veta mer väcks.

Det här finns i en kartong med efterlämnade papper, en kusin till min frus mamma har bett mig ta hand om kartongen och titta om det är något av värde.

 b2ap3_thumbnail_Hilma.JPGb2ap3_thumbnail_Hilma.JPG



Många har sett dem, kuverten med svarta kanter, som förmedlade ett dystert besked. Någon hade lämnat jordelivet och nu var ”bara” begravningen kvar.

Just det här kuvertet berättar om Hilma, den äldre systern som reste till Amerika som ung. Det var hennes bror som skulle ta över gården, så det var kanske lika bra att resa iväg. Äventyret väntade, de som rest före kanske lockade med sina berättelser. Hilma var duktig, hon lagade god mat och blev en uppskattad person i flera hushåll. Men lönen räckte inte långt, trots långa och ganska tuffa arbetsdagar, så det blev att fortsätta med slitet dag ut och dag in. Vad som sen hände vet vi inte riktigt, men Hilma bestämde sig för att resa hem. Hon kom hem och ibland så sa hon att hon skulle resa till Amerika igen, men det blev inte så. Vem var det som skickade både smycken och biljetter för att få henne att resa, varför berättade hon inte det. Ingen fick se paketen som skickades tillbaka över Atlanten, ingen fick veta vem som var mottagaren. Varför lockades hon inte av alla de försök till återresa?

Att kofferten med fina amerikanska klänningar och hattar var intressant för brorsbarnen, det är klart. Men den lilla väskan fick ingen röra, det var hemligheter. Tiden gick, Hilma var lika tyst om sin vistelse i Amerika, år ut och år in. En första hjärnblödning gjorde hennes liv svårt, hon behövde hjälp och flyttade till sin brors familj. En andra släcktes hennes liv, och kuvertet med de svarat kanterna måste skickas ut. Kofferten stod kvar i broderns hus, men den lilla väskan, den var borta. Hemligheten försvann, och något svar kom aldrig, den begravdes med Hilma.



b2ap3_thumbnail_Auktion.JPGb2ap3_thumbnail_Auktion.JPG


 

I den ovan nämnda kartongen finns också ett litet häfte. Det är auktionsfirmans noteringar om vem som köpte vad för vilket belopp när det var gårdsauktion. Far i huset hade inga syskon, barnen ville inte ta över och andra släktingar hade nog med sitt. Kroppen började ta rejält med stryk, det var ingen dans på rosor att sköta djuren, att odla jorden och skörda. Gården var inte stor, intäkterna räckte till familjen men inte till någon dräng eller piga som skulle kunna hjälpa till. Markerna var hyfsat bra och det fanns de som ville arrendera dem, men ingen ville köpa gården med allt vad det innebar. Så det var med tungt hjärta som beslutet togs, vi lägger ner. Orken finns inte, kroppen säger ifrån och då är det bara att göra avslut. Jobbigt beslut, tungt och vemodigt.

En grej för en krona, en annan för två, de bjuder dåligt kanske han tänkte. Men se där, vagnen med de för tiden ganska ovanlig hjulen, gummihjul, den stack iväg bra, det blev en tusenlapp. Sist i häftet står de åtta korna, och de gav från 410 kronor upp till 850 kronor. När de var sålda så vara auktionen slut. Slut var också det aktiva livet för bonden, nu satt han där vid stugknuten och funderade. Var det meningen med livet?  Slita och släpa och sedan få in lite till pensionen genom att sälja allt? Är auktionshäftet det som blir mitt eftermäle?

Nu hann han med en del till efter avslutad auktion, så det blev mer skrivet, men det var kanske så för många, att auktionshäftet blev det som lämnades till eftervärlden.

Jag önskar er alla en riktig bra midsommar!

 

Fortsätt läs mer
  4016 Träffar
  0 Kommentarer
4016 Träffar
0 Kommentarer

Är det inte Fingal Olsson ...?

Är det inte Fingal Olsson ...?

Kan du tänka dig att hjälpa mig hitta min okände farfar?

Det var så han sa, vår hemlige gäst på 100-årskalaset här i stugan i helgen (Sonen fyllde 30, svågern 70). Han satt och bläddrade i min senaste bok; Emigrantforska på nätet, som av en händelse råkade ligga framme ... Kanske det, sa jag, berätta vad du vet! 

Min pappa föddes i november 1912 i närheten av Bodafors i Småland. Han står som trolovningsbarn i födelseboken, det har jag kollat, och föräldrarna gifte sig så småningom och fick fyra söner till. Men pappa liknade inte sina bröder, och det viskades om att han faktiskt hade en annan far än de övriga. Pappa ville aldrig tala om detta, men vid ett tillfälle lyckades jag få honom att berätta lite om sitt ursprung. Hans mamma var bara 19 år gammal när han föddes, och den riktige fadern, som var i samma ålder, stack sin väg, förmodligen till Amerika, för att undgå faderskapet. En annan man trädde då in och "sopade tamburen", som det så fult brukade heta, genom att frivilligt åta sig faderskapet och därefter gifta sig med barnets mor. Men min far tyckte aldrig om den man, som han kallade "pappa" - kände väl att han på olika sätt blev styvfaderligt behandlad, att han var annorlunda än bröderna.

Har du något namn på den biologiske fadern - han som stack?

Ja, han skall ha hetat FINGAL.

Gästen och jag avviker nu från festen för att vid datorn och på nätet göra några små försök. FINGAL är ju ett ovanligt och bra namn att söka på. Det gäller alltså att hitta en ung man vid namn Fingal, född i början av 1890-talet, bosatt i eller i närheten av Bodafors, som omkring 1912 emigrerar till Amerika. Det bör väl inte vara så svårt ... 

Men det är det ... Ingenstans i Jönköpings län hittar vi någon lämplig kandidat. Inte förrän vi kommer fram till att det kanske handlar om ett efternamn, snarare än ett förnamn. Snabbt in i Sverige befolkning 1900 och 1910 - och si där i Norra Sandsjö hittar vi verkligen en snickeriarbetare Johan August Fingal, född 1858, med hustru och många barn, däribland två söner, som mycket väl skulle kunna platsa som "kandidater"; Carl Gustaf Einar Fingal, född 1890, och Julius Ivar Constantin Fingal, född 1892. Det visar sig dock snart att den äldre sonen redan 1909 utvandrar till Amerika, och kvar återstår därför bara den yngre, som 1912 drar till Stockholm. Fram med Rotemansarkivet, och där finns han, hur tydligt som helst, som bosatt i Hedvig Eleonora församling, skriven där ända fram till 1924 ... Emellertid har han redan 1914 överförts till "Särskilda förteckningen", som tycks vara någon sorts obefintlighetslängd. Alltså har han verkligen avvikit till Amerika och detta utan att på övligt sätt ta ut flyttningsbetyg. Beviskedjan tätnar ... 

b2ap3_thumbnail_Fingahl-NY.JPGb2ap3_thumbnail_Fingahl-NY.JPG

Ett nedslag i New York Passenger Arrivals 1913 bekräftar våra misstankar och dessutom får vi nya spännande ledtrådar. Efternamnet skall tydligen stavas FINGAHL med H, och den unge mannens tilltalsnamn är IVAR. Nu öppnar sig en rad möjligheter; Vi hittar Ivar Fingahl i allsköns amerikanska databaser och register, allt ifrån mönstringskort 1917 och 1942, via amerikanska folkräkningar och adressregister till Find-A-Grave och hans sista vilorum. Vår hemlige gästs hemlige farfar avlider 1956 och ligger begraven på Long Island National Cemetery i Suffolk Co, NY. Innan dess har han dock hunnit gifta sig (1917) med en flicka från Norra Sandsjö, Ada Trägård (1895-1960) och fått en dotter, Frances (1921-1994). Barnbarn finns det också - förmodade kusiner till min nu alltmer fascinerade gäst.

Men vågar vi tro på att historien är sann? Det finns gott om starka indicier, men det definitiva beviset kan nog endast ett DNA-test förse oss med.

I avvaktan på ett sådant hittar vi emellertid en nästan lika bra källa. Det visar sig att Ivar Fingahl, tillsammans med den då femåriga dottern, år 1924 reser hem till Sverige och Norra Sandsjö på besök. Då var de tvungna att ha pass - och dessa passansökningar, med foto och allt finns också tillgängliga på nätet (Se Emigrantforska på nätet, sid 44-45). 

b2ap3_thumbnail_Ivar-Fingahl-passport.jpgb2ap3_thumbnail_Ivar-Fingahl-passport.jpg

Dokumenten är härligt utförliga med detaljer om emigrationen och familjeförhållandena. Och på baksidan, passfotografier på såväl far som dotter. Inför porträttet av vår gästs eventuelle farfar faller vi i trans. Stora likheter med den förmodade sonen i Norra Sandsjö, haka, panna, ögon, kan konstateras. 

b2ap3_thumbnail_Ivor-Fingahl-bild-1924.JPGb2ap3_thumbnail_Ivor-Fingahl-bild-1924.JPG

Ivar Fingahl (1892-1956) - passfotografi från 1924.

My work here is done!

Fortsätt läs mer
  4432 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Viktoria Tropp
Vilken underbar historia. Så roligt det måste ha varit både för dig och er gäst!
måndag, 19 juni 2017 14:10
4432 Träffar
1 Kommentar

Sjöfolksboken är i hamn

Färdig! För några dagar sedan skickade jag de digitala filerna för tryckning av boken jag arbetat med sedan i höstas. I augusti kan du i boken läsa om hur man släktforskar om sjöfolk. Boken heter Släktforska om sjöfolk och ska ges ut till Släktforskardagarna i Halmstad sista helgen i augusti. Givetvis kommer den också att säljas i Rötterbokhandeln. Boken är en av Sveriges Släktforskarförbunds handböcker.

I boken går jag i detalj igenom hur du hittar information i sjömanshusens arkivhandlingar. Där finns väldigt mycket att hämta för den med sjöfolk i släkten. Den handlar också om lotsar och fyrvaktare och det arkivmaterial som finns om dessa. De var några tusen till antalet så jag gissar att det finns en och annan släktforskare som även har dem i sin släkt.


Besättningsbild från fartyget Bertha från Vätö 1906. Fotograf okänd. Bild från Sjöhistoriska Museet, tillgänglig via Digitalt Museum, där det finns uppgifter om personerna på bilden. Har du en sjöman i din släkt som seglat på Bertha så kolla länken. Hur du hittar mer information om inskrivning i sjömanshuset och mönstring ombord kan du läsa i den kommande boken.


Fyren och fyrvaktarbostaden på Måseskär. Har du släktingar som arbetat där kan du genom boken få veta hur du hittar information om dem. Bild från Wikipedia. Foto: Kinclli.


Tryckfilen är uppladdad.

Att bli klar med en bok efter en lång tids arbete innebär både lättnad och ångest. Deadline måste hållas, annars skulle jag kunna fila på boken i evighet. Jag måste kunna släppa taget och lita på att allt är kollat och genomgått. Samtidigt är det en lättnad att faktiskt få lägga den åt sidan och återgå till mitt normala liv. De sista veckorna har varit intensiva för de där sista detaljerna tar alltid mycket längre tid än man tror.

Min egen kunskap har förstås inte räckt till för att förmedla all denna information. Störst hjälp har jag fått av Janne Hermansson, chef för Sveriges enda sjömanshusmuseum som ligger i Uddevalla. Tack, Janne! Jag har också fått väldigt bra hjälp av både sjöfolk och arkivarier som alla delat med sig av sin kunskap. Tack!

Tidigare har jag producerat flera böcker för släktforskarförbundet, bl a som redaktör för Släktforskarnas årsbok, som Ted Rosvall nu tagit över. Sjöfolksboken är den första jag gör där jag både skrivit allt och gjort layout, jag har alltså varit min egen redaktör. På ett sätt är det bra, för jag styr hela produktionen själv, kan skriva parallellt med layoutarbetet. Men det innebär också att jag inte har en redaktör att diskutera med och som ser sådant jag inte ser. Därför är jag innerligt glad för den hjälp jag fått av flera i förbundet med läsning och andra synpunkter.

Tro inte att allt bara faller på plats av sig självt. Kanske tänker du inte på hur boksidorna ser ut och hur bilder är placerade men jag kan berätta att arbetet med layouten är nästan lika stort som med själva skrivandet. Att skriva, att producera innehållet, är det primära. Det är oerhört roligt att få möjlighet att grotta ner sig i ett ämna på detta sätt. Och lika roligt är det att få arbeta med den grafiska layouten, att försöka hitta rätt illustrationer och få snygga och informativa boksidor.


Boken producerar jag i layoutprogrammet Indesign.

När jag började arbeta med innehållet i höstas trodde jag inte att det skulle ta så lång tid. Men att skriva en bok är svårt att planera för. Ny information och nya frågor kan dyka upp när som helst. I arbetet med boken har jag också stött på otaliga exempel som är så intressanta att jag egentligen skulle vilja fördjupa mig mer i dem. Så en del sjömanshistorier blir det kanske framöver.

Och vad ska jag göra nu? Ingen bok att jobba med från morgon till kväll. Jo, jag ska städa upp min arbetsplats och sortera alla papperslappar med minnesanteckningar. Alla böcker jag haft inom räckhåll under arbetet ska ställas in i sin rätta bokhylla igen. Jag ska komma ifatt med annat arbete. Rensa trädgårdslanden och försöka minska ner högen med stryktvätt. Inte fortsätta säga till min man: "Jag ska bara göra det här först så...". Inte längre vakna mitt i natten och undra över bilden som jag letar efter eller påminna mig om att kolla just den där arkivhandlingen. Och det bästa av allt, nu får jag tid igen för både barnbarn och min egen släktforskning.


Här ska städas!

Fortsätt läs mer
  937 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
937 Träffar
0 Kommentarer

Nytt heltäckande vigselregister - på gott och ont ...

Nytt heltäckande vigselregister - på gott och ont ...

Så drämmer Ancestry till med ett tredje megaregister, baserat på Statistiska Centralbyråns (SCB) avskrifter av de svenska kyrkoböckerna från 1860 och fram till början av 1940-talet. Mina recensioner av de två tidigare, födelsedatabasen och döddatabasen hittar du här: https://www.genealogi.se/blog/entry/tolv-miljoner-nya-doeingar. Om dessa register skulle jag sammanfattningsvis vilja säga att de är

                       MASSIVA
BASERADE PÅ FEL KÄLLA (SCB)
USELT EXCERPERADE
FULLSTÄNDIGT ORÄTTADE

… men att de tack vare den stora mängden uppgifter, i kombination med de utmärkta sökmöjligheterna, ändå är användbara och i vissa fall oumbärliga.

Den här gången handlar det om vigslar, ett tidigare rätt försummat område, även om Familysearch har publicerat ett antal nordiska vigselregister för äldre tid. 6.247.321 poster har Ancestry denna gång lyckats knåpa ihop och tidsperioden är 1860 till 1943. Eftersom ”it takes two to tango” får vi väl anta att det verkliga antalet vigslar bör vara 3.123.550. Den halva vigsel som blir över vågar jag mig inte på att försöka förklara …

Det är bara att säga som det är: Detta register är dåligt, enastående dåligt, skrattretande dåligt, skandalöst dåligt! Sedan tidigare vet vi ju att excerperingen utförs i låglöneländer som t.ex. Indien. Man måste ha en viss förståelse för att det för en person, som inte kan läsa eller skriva svenska, kan vara svårt att rätt uttolka ortsnamn som Ströfvelstorp, Öfre Ullerud och Skrukeby. Men att man också missar så grovt på personnamnen, både förnamn och efternamn, är mer förvånande. Där är ju inte variationen fullt så stor och med hjälp av goda namnlistor med exempel på hur namnen rent grafiskt kan ta sig ut, borde det ändå vara möjligt att uppnå en viss precision. Särskilt om det funnes någon att fråga till råds, någon att konsultera, någon med "svenska" ögon. Men det gör det uppenbarligen inte. 

Somliga av tolkningarna är skrattretande idiotiska. Minsta barn (svenskt) skulle förstå, att så kan personen i fråga faktiskt inte heta. Ovanliga efternamn ska vi bara inte tala om. Som mina läsare kanske noterat, forskar jag i släkten Piculell, och detta namn är naturligtvis inte nådigt för en utomstående att stava korrekt. Picutell och Peculill kan jag ursäkta, men majoriteten av brudar och brudgummar med detta namn får i Ancestrys register heta PIONTELL. Hur kan detta komma sig? Jo, då har någon orutinerad excerpist, vid den första kontakten med detta ovanliga namn, fått det till att det är så det skall stavas. Sedan har denna namnform hamnat på listan över ”möjliga efternamn” och när en ny excerpist i Hyderabad står där med ett namn, som börjar med PI och slutar med LL, konsulterar han listan och inser att det måste vara Piontell det handlar om. Således etableras och förmeras misstagen i stället för att observeras och justeras under en rättningsmanöver.

b2ap3_thumbnail_skmeny.JPGb2ap3_thumbnail_skmeny.JPG

Till skillnad från de skakiga uppgifterna i databasen är själva sökmenyn riktigt bra med massor av möjligheter. Glöm bara inte att kryssa bort ordet "exakt" varhelst det förekommer. Inga uppgifter i denna resurs kan anses vara exakta, utan i bästa fall högst ungefärliga.

Är det då totalt oanvändbart, detta megaregister, som skulle ha kunnat vara en sådan fullträff? Nej, inte helt. Det visar sig nämligen att excerpisterna är bättre på siffror än på bokstäver. Det innebär att du, om du känner till vigseldatumet, mycket väl kan placera in det i sökrutan utan några efternamn alls eller med endast ett enkelt förnamn eller någon sorts geografisk begränsning. Och si, då kommer den fram, notisen du söker, med rätt församling och allt. Det går också att söka på exakt födelsedatum för bruden eller brudgummen eller båda. Det fungerar hyfsat väl. Själv gick jag igenom pärm efter pärm och kunde på kort tid tillföra en rad kompletteringar och rättelser kring tidigare odokumenterade vigslar.

För dig som arbetar på ett ”ättlingaverk” - du försöker alltså hitta alla ättlingar till en gemensam anfader, eller utreder kanske en större släktkrets eller en hel socken - kan detta nya register, ehuru bristfälligt, vara Gudasänt. Från tidernas begynnelse och t.o.m. den 30 juni 1991 skulle det lysa tre gånger i kvinnans hemförsamling innan det kunde bli tal om bröllop. Ibland är det väldigt svårt att hitta kvinnans hemförsamling, särskilt om hon bor eller arbetar i en storstad med mängder av församlingar. Ännu värre om hon råkar vistas på annan ort än där hon faktiskt är skriven, eller tillhör en icke-territoriell församling, en militärförsamling kanske, eller en utlandsförsamling, typ Tyska eller Finska. Med Ancestrys nya register hittar du direkt och sekundsnabbt den församling du söker.

För det är ju lysningsförsamlingen, den församling där giftermålet registrerades, du vill ha med i tabellerna, eller hur? Den fysiska platsen där själva vigseln äger rum betraktar vi väl mera som bonus, om den nu går att utläsa. NEWS FLASH! Efter 1/7 1991 registreras över huvud taget inga vigselorter, varken fysiska eller på annat sätt, i den svenska folkbokföringen. Lysningen har för länge sedan avskaffats, och de handlingar som en vigsel faktiskt genererar, i form av intyg om hinderslöshet och olika slags avier, eldar Skatteverket upp efter 10 år. Det enda som finns kvar för eftervärlden är själva tidpunkten, datumet då äktenskapet ingicks.    

För att få fram vigselorten för äktenskap ingångna efter 1991 finns det bara ett sätt: Fråga brudparet eller de släktingar och vänner som var med! Detta är svensk folkbokföring i dataåldern …

b2ap3_thumbnail_Brudpar.jpgb2ap3_thumbnail_Brudpar.jpg

 

Fortsätt läs mer
  7315 Träffar
  0 Kommentarer
7315 Träffar
0 Kommentarer

Släktmysterier vill bli lösta

När jag börjat släktforska på uppdrag åt andra insåg jag ganska snart hur viktigt det kan vara att lösa släktmysterier och få svar på släktgåtor. De förfrågningar och uppdrag jag får har mer och mer den karaktären, alltså inte bara en allmän önskan om att få veta mer om sin släkt. Kanske är det släktforskningsprogrammen i tv som drivit fram detta. De presenteras ju ofta som att de löser släktmysterier.

Det kunderna i flera fall har nämnt är att de vet så lite om sin släkt och undrar varför. Varför berättade aldrig pappa om sin mor? Varför träffar morfar aldrig sina syskon, jag vet ju att han har fem systrar och en bror. Min mamma vet ingenting om sina morföräldrar, varför? Vilka hemligheter är det som döljer sig i släkten? Det är det som många vill få uppdagat. Och när jag väl kommit igång med släktforskningen åt kunden kan det ganska snart uppenbarat sig vad som ligger bakom. Eller snarare vad som är en rimlig förklaring.


Att få växa upp med båda sina föräldrar, eller ens en av dem, var inte alla barn förunnat. Det skapade säkert trauman för livet i många fall och kanske en ovilja att tala om sitt ursprung med efterlevande. Foto: Anna Wilhelmina Hedström. Bild från Örebro Läns Museums bildsamling på Digitalt Museum.

En kund ville ha sin morfars släkt utforskad. Hon uppgav att han var ensambarn och hennes mor kände inte till något alls om sina farföräldrar. Morfar var död sedan flera år så de hade ingen att fråga. Det visade sig att morfar var ett av flera barn som hans mor fött i ett mångårigt förhållande med en gift man. I sitt äktenskap fick fadern barn parallellt med de utomäktenskapliga och jag tror att det totalt finns 17 eller 18 hel- och halvsyskon till kundens morfar. Så det kan jag första varför detta inte talades om i den släkten.

En annan kund hade ungefär samma utgångspunkt, en morfar som inte tycktes ha någon egen familj innan han bildade familj själv. Det visade sig att den här morfadern var den yngste i en lång rad av syskon födda på 1880- och 90-talen. När han var omkring ett år gammal hade hans mor dött. Fadern och de äldsta syskonen emigrerade till Amerika, några av de yngre syskonen kom till fosterhem men kundens morfar och en syster kom till fattighuset och fick växa upp där. Jag gjorde ingående efterforskningar för att se om någon av de vuxna på fattighuset var släkt med barnen, men hittade ingen sådan koppling. Efter drygt 15 år kom fadern hem från Amerika och systern och några syskon till följde med honom tillbaka men inte kundens morfar. Jag tänkte när jag såg detta att kanske kände han sig sviken och övergiven och aldrig kom över det.


Ett litet barn vid ingången till fattigstugan i Broddetorp. Foto: Karl Fredrik Andersson. Bild från Falbygdens Museums bildsamling på Digitalt Museum.

Så mycket tragik som kan uppdaga sig i arkiven.

Det där med gammaldags moral har ju ställt till det för så många i släkter där barn lämnats bort som fosterbarn eller senare för adoption. Ett exempel från min uppdragsforskning är en ung kvinna som bara 16 år gammal fick barn med en något år äldre pojke. Han var placerad på en uppfostringsanstalt och därifrån utlånad till en bonde i trakten för att hjälpa till med arbetet under sommaren. På våren året efter födde bondens dotter en dotter. Bonden var nog en ganska välbärgad storbonde för det var en stor gård, och därmed kanske extra stor social skam. I kyrkboken skrev prästen vem som var far till barnet men de nutida släktingarna var inte släktforskare och visste inte var de skulle leta för att få veta detta, därför vände de sig till mig. Dottern födde barnet som lämnades bort på fosterhem. Själv flyttade hon direkt därefter hemifrån till en släkting och återvände aldrig. Enligt barnets nutida barnbarn hade mormodern aldrig fått veta vilka hennes verkliga föräldrar var. Nu vet i alla fall barnbarnen.


Att bli mor i tonåren var så klart en mycket svår situation och många tvingades lämna bort sina barn, troligen många gånger för att inte vara en skam för familjen. Foto: Johan Johansson. Bild från Bohusläns museums bildsamling på Digitalt Museum.

Fortsätt läs mer
  1271 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Charlotte Lagerström
Väldigt bra inlägg.
tisdag, 13 juni 2017 08:01
Eva Johansson
Tack så mycket, Ann-Charlotte! Det här är något jag funderat mycket på.
tisdag, 13 juni 2017 10:26
1271 Träffar
2 Kommentarer

Uti vår hage.......

 

Det är varmt ute, solen skiner även om den är på väg ner och en Nationaldag börjar närma sig sitt slut. En dag med upplevelser tillsammans med familj och vänner. Under vissa korta ögonblick också den utökade familjen, familjen som kan vara hur stor som helst, beroende på hur jag karaktäriserar omfattningen av det som finns i mitt släktforskningsprogram, eller släktbok eller matchningslista från DNA-test. Naturligtvis finns det hur många sätt som helst att utöka eller avgränsa, och det varierar från tid till annan.  Det finns ju historiska exempel på hur nytänkande ger effekt långt efter det att normer flyttats eller någon tänkt utanför boxen, som det ibland uttrycks.

Jag kommer att tänka på Johan Bure, som med sin släktbok, skriven på ett sätt som är långt ifrån den tidens normer, ger oss en inblick i 1400/1500 talets familjer, både hur de levde och hur de kopplades ihop. Det är en gåva att den hittats, att den bearbetats och att den presenterats. Den ger åtminstone mig en hel del aha-upplevelser, och visst är det lätt att springa iväg med egna tankar och kopplingar, men det gäller då att återgå till det som vi vet.

Om Johan Bure var en nytänkare på sin tid, så finns det nya tekniker som ger oss nya möjligheter idag, att följa den lilla och den stora familjen.

 b2ap3_thumbnail_19022678_10212550780222426_793465106_o.jpgb2ap3_thumbnail_19022678_10212550780222426_793465106_o.jpg

 

Jag kan sitta nästan varsomhelst, med mitt ”förstoringsglas” och följa släkten, genom olika arkiv, upp och ner på sidorna, fram och tillbaka i tiden. Med datorns hjälp kan jag göra tidsresor som ingen trodde möjligt för inte länge sedan. Väntan på en ny bok kan kännas lång, det kan ta flera sekunder att beställa, hämta, lämna ut och öppna boken. Arkiven ligger precis framför mig, inga sjuvåningsbyggnader med milslånga hyllor utan på något sätt transporteras jag och mina önskningar till rätt bok och rätt uppslag. Sedan är det en helt annan sak om jag hittar den uppgift jag söker. Får jag fram den sista pusselbiten så att Ann, med pappa Edwin Bard, boende i USA, och jag kan hitta den sista pusselbiten.  Hur hör vi ihop, var finns kopplingen som vi letat så länge efter. Har jag läst fel, har jag kopplat ihop rätt Erson med rätt Hansson. Nya möjligheter finns det, en koll på Tunaskivan med hjälp av ett mail, gör att det inte verkar vara någon miss där. Men var finns vår koppling, hur kan den vara så svår att hitta.  Ett släktträd på internet kan kanske ge svaret, för visst pekar det på en möjlig väg. Källorna är svåra att hitta, trädet ser visserligen tillförlitligt ut, och nu ser jag fler träd och alla pekar på samma punkt, det finns till och med en bok utgiven om denna del av släkten. Men ingenstans ser jag hur det kan hänga ihop, den imaginära kopieringsmaskinen har arbetat hårt. Boken är kopierad från andra, men någonstans försvann ett viktigt kapitel, träden på nätet är kopplade till varann och till slut står det klart att det blir en rundgång och ingenstans finns slutet på nystanet, mycket verkar påhittat för att få ihop släktkedjor, någonstans blev en dräng far till en adelsman, eller var det tvärtom. Det är bara att konstatera, tillbaka till utgångspunkten.


b2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpgb2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpg


Det blir att börja i en annan ände, jag läser på igen, försöker lära mig ytterligare nyheter. Är det något jag missat, något som kan lösa knuten. Trots många och långa sökningar hittar jag inte med hjälp av den nya tekniken heller, hur ska jag göra?

Jag får hoppas på att verktygen utvecklas, att framtida (och nuvarande) släktforskare kan ge mig en fingervisning om var jag ska leta. Att nya släktingar testar sitt DNA, kanske finns ledtråden i en dombok som snart publiceras på nätet. Det sista som överger människan är ju hoppet, och det ger mig tilltro till framtiden, att någonstans finns svaret.

Om jag ska avsluta med en något annorlunda upplevelse så är det ett besök jag gjorde, på ett museum, som använt mycket ny teknik, med animationer, med DNA som grundlag för gestaltning, med en tidsresa i en liten ”elbil”. Allt för att ge oss som lever nu en möjlighet att förstå hur det vara att leva för lite mer än 1000 år sedan.  Jag rekommenderar verkligen ett besök på Vikingaliv, beläget på Djurgården i Stockholm. En upplevelse för både ung och gammal.

Fortsätt läs mer
  1983 Träffar
  0 Kommentarer
1983 Träffar
0 Kommentarer

En låda full med skräp ...

En låda full med skräp ...

För några år sedan blev jag uppringd av en jäktad man på tillfälligt besök i Falköping för att röja efter sin avlidna mor. Nu hade han träffat på en massa gamla fotografier, album och lösa bilder, som han tänkte köra till tippen. De hade ju inget värde för honom, särskilt som de flesta av dem var anonyma. Men eftersom många av bilderna tycktes vara tagna i Falköping gjorde han sig besväret att kontakta biblioteket, som hänvisade till den lokala släktforskarföreningen och det blev således jag, då ordförande, som fick ta emot samtalet. Han undrade om föreningen ville ta hand om samlingen, annars skulle alltsammans slängas. Jag gjorde en brandkårsutryckning, mötte mannen och så flyttade vi raskt över den stora lådan, sprängfylld med fotografier och album från hans baklucka till min. I sista stund fick jag ur honom namnet på den person och den släkt som bilderna härrörde från. Så var han borta...

b2ap3_thumbnail_old-photo-album-page1-1-1024x576.jpgb2ap3_thumbnail_old-photo-album-page1-1-1024x576.jpg

Lådan har sedan dess stått i ett hörn och tagit plats, men till sist tog jag mig för att gå igenom den. Där fanns bl.a. ett sådant där gammalt tjockt album med insticksfack för små och stora fotografier. Vilka fantastiska bilder! Vilken kvalitet och vilken skärpa! Många var mycket riktigt tagna i Falköping, andra i Borås, Vårgårda och Herrljunga. 

b2ap3_thumbnail_Familjen-Franzn-1914.jpgb2ap3_thumbnail_Familjen-Franzn-1914.jpg

Bland Falköpingsbilderna igenkände jag omedelbart en som föreställde min hustrus mormor och morfar, Hilma och John Franzén, tillsammans med deras fyra äldsta barn. (ovan) Varför fanns denna bild med i detta främmande, anonyma album? Kände familjerna varandra? Var de kanske släkt? 

Hur kan det komma sig att så många nutida människor inte förstår vilket värde en sådan här samling har eller kan komma att ha för framtida generationer? Även om man själv saknar intresse för sin släkt och dess historia, borde man väl ändå inse att man inte har rätt att ensidigt förstöra delar av en hel släkts historia, slänga det hela på tippen eller låta det bli lågornas rov... På samma sätt som man inte i första taget eldar upp en gammal oljemålning - det kan ju vara en Zorn - borde det inställa sig någon sorts tabu även när det gäller gamla kort, brev och dokument. Helgerån! Man gör det bara inte. 

b2ap3_thumbnail_old-photo-album_20170604-203138_1.jpgb2ap3_thumbnail_old-photo-album_20170604-203138_1.jpg

Det finns hembygdsföreningar som tar ett aktivt ansvar när det gäller att skanna och bevara bygdens fotografier och dokument åt eftervärlden. Vid olika föreningsmöten och hembygdsdagar riggar man upp med datorer, skannrar och digitalkameror, och så får deltagarna, visa upp sina bilder och handlingar, varpå dessa raskt skannas och därmed räddas. Nästa logiska steg är givetvis att göra valda delar av materialet tillgängligt på nätet, för föreningens medlemmar och kanske för den stora allmänheten. 

Sveriges Släktforskarförbund introducerade för nu ganska många år sedan avdelningen ”Porträttfynd” som en underavdelning till Nättidningen Rötter. Där kan vem som helst med automatik lägga in sina skannade bilder, förse dem med rubriker och beskrivningar och t.o.m. länka dem till andra bilder på denna utmärkta resurs. Det finns som bekant också en diskussionsdel till varje bild, där betraktaren kan komplettera med egna uppgifter, förslag på identifiering av anonyma bilder o.s.v. 

Kanske borde landets släktforskarföreningar, om så inte redan skett, hoppa på detta tåg och inbjuda sina medlemmar och den stora allmänheten till lokala digitaliseringsdagar. ”Tag med dig dina gamla fotografier och dokument, så lovar vi att bevara dem åt eftervärlden och göra dem åtkomliga!” Först då blir det till synes värdelösa skräpet ordentligt tillgängliggjort och förvandlas därmed till en guldgruva för oss och för kommande generationer. 

b2ap3_thumbnail_old_photo_album_by_valerianastock-d3do7za.jpgb2ap3_thumbnail_old_photo_album_by_valerianastock-d3do7za.jpgGuldgruva

 

Fortsätt läs mer
  6179 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Yvonne Neljeståhl Fröberg
Alltid lika roligt o intressant att läsa dina inlägg! Nu blir jag ju nyfiken på om det var mer släkt till dig i lådan!
måndag, 05 juni 2017 09:40
6179 Träffar
1 Kommentar

Gammal och sjuk och beroende

Att vara gammal och sjuk var nog inte alltid så lätt förr i världen. Många gånger när vi följer våra gamla släktingar i husförhörslängderna in i ålderdomen ser vi att de får sluta sina liv som inhysehjon, oftast hos något vuxet barn eller hos någon annan släkting.

Idag är många kritiska till äldrevården och de neddragningar som sker. Går vi några generationer tillbaka kan det kanske ha varit betydligt svårare än idag. Då var en gamling beroende av den egna familjen på ett helt annat sätt än nu. De som kunde skulle vårdas av anhöriga och inte ligga socknen till last. Kanske kände många gamla att de var till besvär. Det måste ha varit svåra situationer för många.


Förr i tiden skulle den som blev gammal tas om hand av den egna familjen, om det gick. Den här bilden är från Brogården, Suntak men vilka personerna är framgår inte. Fotografiet ingår i Falbygdens Museums samlingar och finns på Digitalt Museum. Fotograf okänd.

I litteraturen finns en hel del skildringar av detta. En som skriver om åldringsvården i familjen för hundra år sedan är författaren Ivan Oljelund i sin bok "Stockholmsbarn". I början av 1900-talet var han fosterbarn hos en familj i Loftahammar (på en gård han i boken kallar Lekvik) och det är dessa upplevelser han skriver om. I hans fosterfamilj ingår också fostermammans far, som ligger till sängs i en kammare på övervåningen sedan flera år tillbaka. En dag kommer hennes bror Birger med sin hustru roende över viken och föreslår att de ska ta hand om gamlingen i stället. Fostermamman heter Gerda och fosterpappan kallas bara Larsson.

"Det är inte mer än rätt att vi byter av er nu, säger Birger. Vi tänkte ta en med oss idag", skriver Oljelund. Både Gerda och Larsson blir glada "men det var inte passande att visa för stor glädje, den kunde misstolkas och Larsson ansåg sig böra ådagalägga en lämplig betänksamhet."

"Gubben har inte varit svår att ha, de kan vi inte säje, och vi har heller inte klagat" framhåller Larsson till sin svåger. Birger instämmer i att hans far haft det bra hos Gerda och svågern men tycker nu att det är deras tur att hjälpa till med bördan. Gerda blir rörd, "hon kände ömhet inför fadern inför skilsmässan, hon var trots allt glad att slippa honom och ledsen över sig själv, som kunde känna det så."

"Plikten mot gamla föräldrar tillkommer envar" konstaterar Larsson.

De diskuterar flyttningen. Den gamle har inte varit ute i fria luften sedan han fraktades till Lekvik för sju år sedan. Där har han legat på kammarn och fått hjälp med mat och tömma pottan. Han har fått banka i golvet med sin käpp när han behövt hjälp med något. Ibland har Mikael (Ivan Oljelund) fått gå upp till honom och läsa ur postillan på söndagar.

Birger och Ester har lagt täcken och filtar och halmmadrass i båten och tagit med skinntröja, mössa, vantar och stövlar. Det tar de in i köksvärmen innan han ska kläs på. När de klär på honom säger han "Om jag kunde begripa varför jag ska hän? Det är närmre te körgårn frå Lekvik än frå Nordhamn. Jag har väl inte gjort nå ille?"

Han har varit förlamad i 13 år och kan inte gå. De bär honom på en bår till båten. Utanför dörren tar alla farväl av honom, även från granngården. "Med fötterna före bars den gamle utför vedbacken, genom grinden och vidare ner till sjön. Det var som ett sorgetåg." skriver Oljelund.

Vi kan verkligen förstå hur utsatta och beroende gamla människor kunde vara. Även om familjemedlemmarna behandlar honom både ömsint och respektfullt så är han ändå i händerna på dem och har inte egentligen någon egen handlingsfrihet. Men så många alternativ fanns förstås inte, inte för de unga heller. De gjorde så som var brukligt och att inte ta hand om den gamle fanns nog inte i deras tankevärld.


En annan okänd familj från Falbygden, med kanske en gammal mormor eller farmor i hushållet. Fotografiet ingår i Falbygdens Museums samlingar och finns på Digitalt Museum. Fotograf okänd.

 

Fortsätt läs mer
  1772 Träffar
  0 Kommentarer
1772 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskardagar att längta till

Släktforskardagar att längta till

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Inger Gärdfors – ordförande i Hallands Släktforskarförening som står som värd för Släktforskardagarna i Halmstad. Här spanar hon in i framtiden och berättar om vad som väntar oss den 26-27 augusti.

b2ap3_thumbnail_Inger-Grdfors-2017.jpgb2ap3_thumbnail_Inger-Grdfors-2017.jpgHar du läst Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa” där han flyger på gåsen Akka över Sverige? Då minns du kanske att Halland inte fanns med på kartan.

Men nu finns Halland på kartan och jag tänkte göra en liten flygtur inne på Halmstad Arena under Släktforskardagarna 26-27 augusti 2017.

När jag kommer in i entrén tittar jag plötsligt ner på den fina vepan med uppmaningen att bygga mitt eget släktträd. Jag tror att jag ska följa uppmaningen och ta mig in i utställningshallarna. Jag får böja lite på nacken innan jag kommer in i den stora, ljusa C-hallen med befriande högt i tak. Vad ser jag? Jo, först naturligtvis Arkiv Digitals stora monter alldeles innanför dörrarna – Arkiv Digital som hjälpt och hjälper så många att hitta rätt i kyrkböckerna. Men där finns ju fler giganter! Där är Släktforskarförbundet, Riksarkivet och DIS, som också har mycket att visa. Och där finns andra föreningar från olika delar av landet.

Jag kanske ska ta en titt på Kungliga bibliotekets digitala tidningar? Och titta där, där finns ett stort antal tyska föreningar. Så spännande! Då kanske jag kan få hjälp att hitta någon släkting till min mormors mors syster, som arbetsutvandrade till Tyskland under senare delen av 1800-talet. Hoppas de talar svenska. Javisst ja, det ska ju vara en föreläsning just om hur man släktforskar i Tyskland – på svenska! Får inte missa den.

När jag tagit mig runt över montrarna i den stora salen blir jag lite sugen på en paus. Jag tar mig därför in i rummet bredvid, till B-hallen. Där finns påpassligt ett kafé. Så bra! Jag ser mig omkring och upptäcker att jag hamnat precis rätt om jag vill veta mer om Halland. Här finns både Hallands Släktforskarförening, ett antal hembygdsföreningar och Hallands Arkivförbund. En guldgruva.

Innan jag lämnar lokalen ser jag en av föreläsarna sitta vid ”signeringsbordet” alldeles nära utgången till föreläsningssalarna. Här sitter minsann Patrik Leonardsson och signerar några av sina böcker, sedan han just hållit en föreläsning om Halland och visat ett fantastiskt bildspel. Jag hör ivriga och entusiastiska kommentarer runt honom.

Föreläsning ja – vilken ska jag ta mig till? Eftersom temat är ”Väger till Västerhavet” borde många av föreläsningarna handla om vilken betydelse åarna haft och har i Halland. De har tjänat som färdvägar, gett vatten till kraftverken och utgjort grunden för industrier och många jordbruk. Det här blir inte lätt. Många måste också ha följt åarna när de tog sig till havet för att emigrera västerut. Vilken föreläsning ska jag välja? 33 olika möjligheter. Otroligt!

Jag har kommit på att jag måste flyga ett varv till genom båda utställningshallarna och sedan bestämma vad jag ska lyssna på. Mellan varven måste jag också göra ett besök i någon av de andra serveringarna och bara sitta och lyssna lite diskret till samtalen runt omkring. Plötsligt får jag ny inspiration.

Det är tur att jag kan vara här två hela dagar, så att jag kan ta till mig än mer. Och jag behöver inte förboka plats, eftersom jag sitter över de andras huvuden. Det kan nog bli ganska trångt på föreläsningarna, för det var många som köade i entrén – trots fyra kassor.

Av: Inger Gärdfors

Hemsidan för Släktforskardagarna 2017 hittar du på www.sfd2017.se.

Fortsätt läs mer
  1738 Träffar
  0 Kommentarer
1738 Träffar
0 Kommentarer

Tiden går, och med den……

 

Ibland känns det skönt att ta en paus, att bara luta sig tillbaka och låta tankarna fara dit de vill.

 

Inga krav på prestation, inga måsten från något håll och då kan man gå in i sig själv och fundera på sådant som annars inte får tid och plats.

Jag har ”jagat” ett antal okända släktkopplingar under en tid, både åt mig själv och tillsammans med andra som har okända släktingar både här och där. Det är ju inget ovanligt bland släktforskare, det förekommer nästan hela tiden.  I allt letande efter fakta, källor och kopplingar så glömmer jag ibland människan, vars namn och data finns på skärmen framför mig, i anteckningsblocket eller någon bok.

 

b2ap3_thumbnail_05301.JPGb2ap3_thumbnail_05301.JPG

 

 Häromdagen så dök det upp ett kort. Jag har sett det många förr, men den här gången började fantasin ta fart, vad tänkte hon på, Wilhelmina Jansson i Öster Sänsjö, när hon sitter lutad mot sin köksbänk. Den lilla sopskyffeln som hon använde både för att borsta ner smulorna från matbordet i och till att ha aska ur vedspisen i, noggrant rengjord efter varje användning finns där.  Hushållspappersrullen på väggen, en modern uppfinning, men den fungerade. På bänken står ett av många resultat av hennes gröna fingrar, nu när orken inte finns till slåtter och potatisland, den så omhuldade lilla blomman. Kortet andas lugn, men vad tänker hon på? Är det på sina barn, de som bor i närheten och de som bor längre bort. Hur ofta fick hon veta vad som hände de utflugna, ingen mobiltelefon som ringde, ingen chat på datorn utan det var kanske de efterlängtade breven som gav en inblick i hur allt utvecklades.



b2ap3_thumbnail_05302.JPGb2ap3_thumbnail_05302.JPG


En av döttrarna lämnade Roslagen och befann sig plötsligt mitt i hjärtat av Dalarna (nu kanske jag gör bort mig och får de från Mora, Leksand, Orsa och så vidare på mig) , i Rättvik och fick en bostad på höjden med utsikt över Siljan. Att byta Östersjöns vatten mot Siljans gick kanske bra, men hur var det med dialekten, hur lätt var det att komma in i gemenskapen när man var utombys?  Jag undrar om det bara var behovet av att sitta still som återspeglar sig i mammans ögon på kortet. Funderade hon på hur det skulle gå för den lilla flickan som fick vara i centrum på kortet. Drömde hon om sin framtid och var det något som bekymrade henne?  Det vet jag inte, men jag känner det nästa som jag dras in i kortet, jag skulle vilja få vara där en stund och lyssna till samtalen. Makens något mer självsäkra uttryck, vad beror det på? Var det han som ville till Rättvik och inte hon, eller fanns det något annat bakom masken. Han kanske också var fundersam, han kanske delade sin hustrus funderingar. Det som jag tro mig kunna konstatera är att flickan i mitten inte hade några djupa funderingar, utöver förundran för den där manicken som stod i ena änden på rummet och som alla skulle titta mot och vara helt stilla.

 

 

b2ap3_thumbnail_05303.JPGb2ap3_thumbnail_05303.JPG

Det jag vet är den lilla flickan växte upp, för hon finns på nästa foto. Jag frågar mig vad hon kände inför fotografens utrustning nu, det gällde att lyda instruktionerna och samtidigt se så avslappnad ut som möjligt. Och det ser ut att ha gått bra, hon håller koll på sig själv och de båda busbarnen.  Ett ganska typiskt kort för sin tid, det var ju inte möjligt att ta kort hur som helst, det gällde att allt fungerade när man gick in till fotografen. Några större möjligheter till att ändra utseende, att ta bort skuggor eller liknande fanns ju inte. Tänk om man hade haft photoshop då, hur mycket lättare hade det inte varit. Var det en pina att sitta där och vara uppsträckt, det kanske det var. Kan man se det i ögonen månntro. Inte vet jag, känner sig nästan hemmablind när sådana funderingar dyker upp. Kanske är det lättare för andra att bedöma, att tolka de signaler som ett kort kan ge.

 

En stunds avkoppling, med drömmar och funderingar, ger ny energi. Det gäller att ta tillvara dagen, så kanske ska den vanliga släktforskningen få lite mer tid. Gräva fram lite mer uppgifter ur den där matchningslistan från DNA-testet, det gäller att hitta fler som har samma mitokondrieDNA som de tre kvinnorna på korten, för samma har de eftersom det är en rak linje med mammor.
Ta reda på fler födelse och döduppgifter, inte på dessa för jag vet att de blev 89 , 98 och nästan 93 år gamla, men det finns ju fler och mer uppgifter att ta fram om andra, så jag kan låta tankarna fara iväg med deras öden och äventyr nästa gång det blir en paus.

 

 

Fortsätt läs mer
  2399 Träffar
  0 Kommentarer
2399 Träffar
0 Kommentarer

Ahnengalerie med nummerafasi

Ahnengalerie med nummerafasi

I det gamla residensslottet i München finns det en oerhört vacker porträttsamling - ett AHNENGALLERIE - med över 100 framstående medlemmar av huset Wittelsbach. Det Versailles-inspirerade rummet går i guld och vitt och tillsammans med de historiska porträtten blir det till en skönhetsupplevelse av rang. Varje porträtt har försetts med en gyllene ram, där namn, titel, födelse- och dödstid redovisas. Här blandas hertigar med kurfurstar, kungar och drottningar med kejsare och kejsarinnor, till en rejäl dynastisk mix. 

b2ap3_thumbnail_ahnengalerie_detail500.jpgb2ap3_thumbnail_ahnengalerie_detail500.jpg

Som helyllesvensk letar man naturligtvis också efter de svenska kungarna Carl X Gustaf, Carl XI och Carl XII, vilka som medlemmar av huset PFALZ-ZWEIBRÜCKEN, en gren av den stora Wittelsbachska ätten, ju rimligen också bör hänga här. Och där är han ju, Carolus Rex, krigarkungen Karl XII. Men vad är detta? Snett under honom hänger denne man:

b2ap3_thumbnail_KarlX.jpgb2ap3_thumbnail_KarlX.jpg

Carl XI, König von Schweden

Ja, så står det faktiskt! Men som alla historieintresserade svenskar vet är detta INTE Carl XI, utan hans far, Carl X Gustaf, han som efterträdde sin avdankade kusin, drottning Christina, och som gick över Stora Bält ... Carl XI  heter i München Carl IX (han var gift med en Wittelsbach-prinsessa) medan Carl IX själv heter något helt annat. Förmodligen har man vid någon renovering av ramarna råkat öppna ett fönster varvid korsdraget tumlat om med namnlapparna ... 

Som inbiten Besserwisser är det naturligtvis alldeles omöjligt att avstå från att påpeka dessa felaktigheter. Vänligt informeras den kvinnliga vakten om förväxlingarna bland porträtten. Först försöker hon avfärda och bagatellisera våra påståenden, men när hon får klart för sig att vi kommer från Sverige - Silvias land - och möjligen vet vad vi talar om, tillkallar hon förstärkning. Snart nog kommer Herr Doktor So-und-so hastande genom galleriet, får höra vår berättelse, bleknar, samt utropar: Ehrlich? Wirklich??? Så får vi skriva ned våra observationer i en sorts loggbok och tackas med VIP-behandling under resten av vårt besök på slottet.

b2ap3_thumbnail_stefan-kekule.jpgb2ap3_thumbnail_stefan-kekule.jpg

Det här med numrering av anor är ett kapitel för sig. Vanligast är kanske den metod, uppfunnen av Stephan Kekulé von Stradonitz 1863-1933 (han hette faktiskt så ...bild ovan), som ser ut så här:

1 = proband 
2 = far 
3 = mor 
4 = farfar 
5 = farmor 
6 = morfar
7 = mormor

Enkelt och praktiskt! Genom att fördubbla männens nummer hittar man genast nästa generation. Farfars far blir 8, farfars farfar 16 o.s.v.

Ett ännu bättre system är kanske Hagers, som bygger på generationsbeteckningar med romerska siffror och därefter personnumrering med vanliga. Så här:

I:1 = far 
I:2 = mor 
II:1 = farfar 
II:2 = farmor 
II:3 = morfar 
II:4 = mormor 

Denna metod har den fördelen att man omedelbart ser i vilken generation bakom probanden man befinner sig.

Ett tredje sätt är att fylla på med f och m allteftersom generationerna växer till:

f = far 
m = mor 
ff = farfar 
fm = farmor 
mf = morfar 
mm = mormor
osv

Detta fungerar också bra så länge som det handlar om rimligt många generationer. När det börjar se ut så här blir det emellertid problematiskt:

ffmfmmmffmff

Svårare är det att hitta ett bra system för hur man numrerar ättlingar till en gemensam stamfader eller anmoder. Efter några generationer stupar alla sådana system på att det blir för många bokstäver och symboler - oöverskådligt och svårarbetat. Ett bra knep är att indela materialet i mindre kapitel med högst fyra eller fem generationer, samt att bryta av med enkla översikter och grafiska stamtavlor. Så här, kanske:

b2ap3_thumbnail_500px-Stamtavla.pngb2ap3_thumbnail_500px-Stamtavla.png 

Mer om släktträd och numreringssystem hittar du på Wiki-Rötter: https://wiki.genealogi.se/index.php/Sl%C3%A4kttr%C3%A4d

 

Fortsätt läs mer
  2048 Träffar
  0 Kommentarer
2048 Träffar
0 Kommentarer

Ingeborg på väg till Amerika

Den här unga kvinnan hette Ingeborg Johnsson. Någon gång i maj 1901 blev hon fotograferad ombord på emigrantfartyget S/S Ariosto på väg från Göteborg till Hull.


Ingeborg Johnsson ombord på S/S Ariosto 1901. Fotograf okänd. Bild från Nordiska Museets fotosamling.

Bilden hittade jag när jag sökte efter en bild på fartyget S/S Ariosto, till en artikel jag skrev i förra veckan. S/S Ariosto var ett stort och välkänt emigrantfartyg vid förra sekelskiftet. Fartyget lämnade Göteborg den 10 maj 1901 på väg till Hull där passagerarna fick gå iland och åka vidare till Liverpool för den fortsatta resan. Ingeborg reste tillsammans med närmare 550 andra emigranter.

När jag såg den här bilden så fångades jag av henne. Inte minst för att hon kom från Köinge, grannsocken till min födelseförsamling Ljungby i Halland. När jag växte upp på 60-talet hade vi postadress Postlåda 1196, Köinge. En del av min släkt kommer från Köinge, så det klingar hemtoner.

Så klart bodde det mycket folk i socknen vid förra sekelskiftet och släkt är vi inte. Men som släktforskare blir en ju nyfiken. I bildtexten till bilden på Digitalt Museum står det ”Ingeborg Johnsson, gift Frankmar, emigrerade till Amerika 1901, när hon var 17 år. Ingeborg var folkskollärardotter från Köinge, i Halland. Hon ville gå i folkhögskola, men familjen hade inte råd, därför emigrerade hon. Ingeborg reste med fartyget Ariosto från England och vidare till Amerika med fartyget Ivernia. Efter sex år i Amerika återvände hon hem till Sverige 1907”. Hon är inte svår att hitta i arkiven. För jag blev ju tvungen att stilla min nyfikenhet.

Jag undrar hur det kom sig att just hon blev fotograferad. Kanske bara för att hon var en söt ung kvinna. Hon ser lite blyg ut men det är ju lätt att misstolka. Fotografiet ingår i Nordiska Museets fotosamling och har ämnesordet emigration. Hur som helst har jag inte kunnat släppa tanken på henne. Och det visade sig att hon faktiskt har en viss men mycket avlägsen koppling till min släkt i Köinge socken. När hon emigrerade var hennes far Jöns Johansson organist och folkskollärare i skolan som låg vid Svenstorps gård, som ligger precis på gränsen mellan Köinge och Svartrå socknar. Skolan var gemensam för båda socknarna. Jöns Johansson kom dit som lärare 1887 och 1904 flyttade de till Köinge samhälle där han fortsatte arbeta som lärare, sedan Köinge socken fått eget skolhus. Båda föräldrarna kom från Glimåkra i Skåne och när de flyttat till samhället köpte de sig så småningom en tomt och byggde ett hus som de sedan kallade Glimåkra.

Tillbaka till Svenstorp. Min morfars farfar ägde Svenstorps gård på 1860-talet men sålde den sedan. 1871 sålde köparen fyra tunnland av gårdens jord till skolhuset (det måste ha varit de två socknarna som köpte) och då byggdes skolhuset. Så den mark där skolan stod hörde från början till den gård som morfars farfar Lars Arvidsson hade. 2013 hade vi Amerikasläktingar på besök, barnbarnsbarn till Lars Arvidssons dotter Albertina som var faster till min morfar. Då besökte vi Svenstorp (som är i släktens ägo igen) och fick då utpekat för oss av en släkting var skolhuset legat. När mina släktingar gick i skola var långt före Jöns Johanssons och Ingeborgs tid på Svenstorp. Världen är liten ibland.


Skolan där Ingeborgs pappa var lärare. Troligen bodde de i skolhuset också. Bilden kommer från Okome-Köinge-Svartrå hembygdsförening som publicerat fotografiet på sin Facebooksida. Kanske är det Ingeborgs mor och syskon på fotot?


Borta vid detta gamla hus ska skolhuset ha legat, enligt vad jag fått utpekat för mig. Men jag är inte helt säker på att det stämmer. Bild från 2013.


Svenstorps gård när mina Amerikasläktingar var på besök 2013.


Passagerarlistan för S/S Ariosto när Ingeborg reste i maj 1901. Bildkälla: Arkiv Digital, Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:69 (1902-1902) Bild 1100 / sid 215.

Ingeborg var ju bara 17 år när hon emigrerade. Hon verkar ha rest ensam, ingen mer från socknen reste då och i passagerarlistan står hon ensam. Kanske reste hon ändå med någon släkting eller bekant. Enligt passagerarlistan skulle hon till Hartford i Connecticut. Vad hon gjorde de här sex åren i Amerika vet jag inte, jag har inte lyckats hitta någon information om hennes tid där. Hon kom i alla fall hem ogift 1907 och bodde hos sina föräldrar i Köinge till sommaren 1914 då hon flyttade till Solna. Ingeborg var född i november 1883 så hon var då 31 år gammal. I Solna blev hon massör på Eugeniahemmet. Kanske hade hon lärt sig det i USA?

På Eugeniahemmet arbetade redan då diakonen Gerhard Vilhelm Andersson. I församlingsboken står det både student och diakon, kanske gjorde han praktik på Eugeniahemmet. Det var en så kallad vanföreanstalt där sjuka och handikappade barn vårdades. Ingeborg och Gerhard Vilhelm gifte sig 1917, så småningom blev han präst och de bytte efternamn till Frankmar. En son föddes i äktenskapet 1920.

Ingeborg hade flera syskon och en av dem emigrerade också, den ett år äldre John Bernhard. Han kom efter till Amerika 1902 och reste också med S/S Ariosto. Han var då på väg till Galesburg i Illinois, kanske bodde Ingeborg där vid den tiden. Brodern verkar ha trivts bättre i Amerika än Ingeborg. Han gifte sig där med Selma Andersson från Norrköping och de fick två barn. 1922 kom familjen hem till Sverige men återvände efter fem år. Enligt amerikanska folkräkningen 1930 bodde de i Minneapolis där John arbetade på en bilfabrik.

Ingeborg levde till 1960 och hennes make till 1978.

Tillägg 31 maj:


En bild på fartyget ska det ju också vara. Den kommer från Wikipedia och är ett vykort från någon gång kring förra sekelskiftet. När jag skrev blogginlägget glömde jag den här bilden.

Fortsätt läs mer
  2406 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2406 Träffar
0 Kommentarer

De nådde inte ända fram ...

De nådde inte ända fram ...

Det var kanske 1,5 miljoner svenskar som gav sig iväg - lämnade fosterlandet för en osäker men förmodligen bättre framtid i ett nytt land. Det allt annat överskuggande resmålet var naturligtvis Amerikas Förenta Stater, "Nordamerika" som det brukar stå i husförhörslängder och utflyttningslängder. Men alla hamnade inte där, kanske inte ens ämnade sig dit. Man glömmer lätt att det stundtals fanns andra länder, som utövade minst lika stor lockelse på de svenske. "Lockelser" är kanske ett illa valt ord i sammanhanget. Det handlade inte så sällan om överlevnad, en flykt undan arbetslöshet och hungersnöd. Så t.ex. på sent 1860-tal och tidigt 1880-tal. Då kunde flyttlasset - eller påsen - lika gärna gå till Danmark eller Tyskland. Där fanns det åtminstone arbetstillfällen, inte minst på de stora godsen och herrgårdarna. Tyvärr lever denna utvandringshistoria helt i skuggan av den amerikanska och vi vet därför inte så mycket om hur det gick för svenskarna i respektive land. Överlevde de? Stannade de kvar, eller utgjorde vistelsen i Danmark eller Tyskland bara en språngbräda för det mycket större hoppet, det över Atlanten?

Andra europeiska länder, kanske med undantag för Ryssland, tycks inte ha varit särskilt intressanta för svenska utvandrare, Frankrike t.ex. eller Holland/Belgien, för att inte tala om Storbritannien. England borde, tycker man, ha kunnat locka med både arbetstillfällen och inte minst med de obegränsade möjligheter det väldiga Brittiska samväldet, kolonialmakten, hade att erbjuda. Men så icke. Förvånansvärt få är de svenskar som faktiskt hamnade i England, Wales eller Skottland. Men de finns, strandsatta eller avhoppade sjömän t.ex. och affärsmän av olika slag.       

1901 fanns det enligt folkräkningen 6548 svenskfödda i Storbritannien och 1901 var antalet 9105. Båda siffrorna måste tas med en rejäl nypa salt. Det förefaller gömma sig en hel del norrmän och finländare bland dessa poster. Å andra sidan händer det alltsomoftast att svenskar, särskilt tidiga sjömän, efter ett antal decennier på något sätt tappar sitt ursprung i dessa folkräkningar. 

Ett nytt och lite spännande material släpptes häromdagen av Ancestry: UK, Naturalisation Certificates and Declarations, 1870-1916. Det handlar alltså om ansökningar om att bli brittisk medborgare, som visar sig vara rätt utförliga. Vi tar en i högen:

b2ap3_thumbnail_Bergman.JPGb2ap3_thumbnail_Bergman.JPG

BENGT MAGNI BERGMAN, 33 år gammal från Highgate, heter huvudpersonen, som den 19 september 1896 ansöker om medborgarskap. Han anger att han är svensk medborgare, född i Slätthög i Kronoberg och son till Johan Peter och Britta Sofia Bergman, som också är svenska medborgare. Han är trävaruhandlare, gift men utan barn. En hastig titt i Emibas (eller Emiweb) ger omedelbart följande kompletterande upplysningar: 

Johansson Bergman, Bengt Magni, Handelsbokhållare (ogift man), f. 7/8 1853 i Slätthög, Kronobergs län (Småland), 
Utvandrad 31/10 1885 från Hössjö Bryggaregård, Slätthög, Kronobergs län (Småland) till Tyskland

Se där, en tysklandsfarare, som fortsatte till England. 1911 bor han i eget hus tillsammans med hustrun Elizabeth, född i Belfast, i Hornsey, Middlesex. Inga barn, som sagt, men däremot en piga, Christina Stark, 28, från Sverige. Det engelska dödregistret visar att Bengt Magni avled 1925 i Edmonton, Middlesex. Det finns också ett bouppteckningsextrakt online:

b2ap3_thumbnail_Bergman-2.JPGb2ap3_thumbnail_Bergman-2.JPG

Ett annat exempel:

b2ap3_thumbnail_Grischotti.JPGb2ap3_thumbnail_Grischotti.JPG

RUDOLF OSCAR GRISCHOTTI - bara namnet låter ju spännande, här finns säkert en historia att berätta - 32 år gammal och född i Gävle, säger sig 1877 vara gift och ha fyra barn, som alla räknas upp med ålder och allt; Mary Nina Beata Grischotti, 7 år, Christian Grischotti, 5 år, Nina Margaret Grischotti, 3 år och Alice Grischotti, 1 år. Lilla Mary återfinns faktiskt också hon i Emibas, som  

Grischotti Wijk, Mary Nina, Gift kvinna, f. 30/9 1870 i Leith, Storbritannien, 
Utvandrad 2/6 1914 från 14 Rote 5,6, Göteborgs domkyrkoförs, Göteborgs och Bohus län till Storbritannien

Rudolf Oscar återfinns f.ö. också bland bouppteckningsextrakten (Probate records) - han dör 1901 i Glasgow - med mängder av ledtrådar.

b2ap3_thumbnail_Grischotti-3.JPGb2ap3_thumbnail_Grischotti-3.JPG

Amerikanska medborgarskapshandlingar beskriver Anna-Lena Hultman och jag i detalj i vår nya bok, EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, men den engelska motsvarigheten är en nyhet. Säkert finns det flera liknande resurser för andra länder här och var på nätet. Låt oss tipsa varandra! I det engelska materialet uppges 281 ansökningar komma från danska medborgare, 129 är norska, 8 isländska och 102 finska. 388 av ansökningarna i denna databas avser svenskar. Det är bara att börja leta efter dina försvunna släktingar, som valt att emigrera till drottningens England eller som kanske blev kvar där för att de inte nådde ända fram ...

Fortsätt läs mer
  4036 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Kjell Hjelm
Hej, trevlig läsning som vanligt. Jag reagerade på Bergman i Slätthög, som väldigt avlägsen släkting till Ingrid B. Denna man skul... Läs mer
måndag, 22 maj 2017 14:54
Allan Sjöö
Bengt Magnus Bergman är äldre bror till Justus Bergman.
måndag, 22 maj 2017 16:03
Allan Sjöö
Följande finns i Emibas:Bergman, Bengt MagniBokhållare (ogift man)f. 1/3 1853 i Slätthög, Kronobergs län (Småland)Utvandrad 6/11 1... Läs mer
måndag, 22 maj 2017 16:08
4036 Träffar
5 Kommentarer

När Sverige svalt

Vi svenskar sägs vara ovanligt intresserade av vädret, jämfört med många andra nationaliteter. Om det stämmer vet jag inte, men själv är jag mycket intresserad, både av prognoser och hur det har varit. Och jag förstår att våra gamla släktingar förr i tiden troligen var det också, eftersom vädret kunde vara avgörande för liv och död, trots att prognoserna då mest byggde på Bondepraktikan. Idag kan vädret ställa till mycket, det vet vi, och värst kan verkningarna bli i fattiga länder.

Du som släktforskar känner troligen till att vi haft en del nödår under historiens gång. Värst var det förmodligen under andra halvan av 1860-talet, framför allt 1867. Det var ett "satans år" som Olle Häger och Hans Villius uttrycker det i sin dokumentärfilm (kan ses i SvT:s öppet arkiv).

1867 var maj månad så kall i norra Svealand och Norrland att sådden försvårades och därmed även den kommande skörden. Frosten kom redan i juli i vissa delar och senare på hösten tog frosten en stor del av skörden redan i början av september. En sträng vinter följde och sedan en torr och väldigt varm sommar då skörden i stället torkade bort.

Det är alltså 150 år som nu gått sedan folk for illa och senare svalt ihjäl under de här nödåren 1867-1869. Framför allt var det många barn som dog under dessa svältår. I dödböckerna kan vi se hur dödsfallen ökar markant i många socknar under dessa år. Hungersnöden dröjde kvar några år och fick många att emigrera till Amerika. Jag har för mig att just missväxten var ett skäl till att Karl Oskar och Kristina gav sig av, men kanske minns jag fel.


Från tidningen Fäderneslandet. Bilden visar hur många skodde sig på nödhjälpen innan den nådde de nödställda som fick nöja sig med lite.

Fler nödår på grund av vädret har plågat våra förfäder men är mindre kända. Ibland när jag släktforskar så tänker jag att det nästan är konstigt att så många ändå överlevde.

Läs mer om nödåren och hur de påverkade livet i Sverige hos SMHI och på Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  1574 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
1574 Träffar
0 Kommentarer

Smitvägar

Smitvägar

Allt som oftast händer det att kommunerna, vägverket eller polisen stänger av gator och vägar, enkelriktar dem eller på annat sätt försvårar framkomligheten. Det är då de uppstår, smitvägarna, de improviserade men kreativa trafiklösningarna, där bilarna tar vägen över bakgårdar, in på cykelbanor eller genom parker och fabriksområden. De brukar inte bli särskilt långlivade, dessa små mini-revolter mot lag och ordning, snart nog slår kontrollsamhället till och vidtar de åtgärder som krävs för att stoppa utbrytningsförsöken. Ordnung muss sein ...!

Smitvägar, fysiska och mentala, förekommer också på en rad andra områden i det mänskliga livet; på jobbet, i skolan, i relationer o.s.v. Kanske handlar det om ett sätt att överleva. Om vi ska hinna och orka med vår allt mer hektiska tillvaro, gäller det att förenkla, att hitta effektiva genvägar, att rationalisera, sålla och gallra.

Även till släktforskarnas förhållandevis lugna tillvaro har smitvägarna på senare år hittat fram. De brukar kallas Publika stamtavlor [Public Family Trees], Släktträd, Geni, Geneanet, Disbyt o.s.v. och kan ofta vara till stor nytta för dem som har kört fast i sina forskningar. Gemensamt för dessa resurser är att det är användarna själva som står för innehållet, som laddar upp sina släktutredningar vid Gedcom-formatet eller knappar in dem. Företeelsen kan sägas vara altruistisk och generös. Du bjuder ju faktiskt på de forskningsresultat du med mycken möda och ibland stora kostnader har lyckats knåpa ihop. Men det finns en baktanke; du vill bli hittad! Du vill att andra släktforskare skall studera dina uppgifter, jämföra med sina egna, som kanske tillkommit ur en helt annan forskningsvinkel, och inse att ett informationsutbyte skulle kunna berika bådas resultat.

b2ap3_thumbnail_Anna-fara.jpgb2ap3_thumbnail_Anna-fara.jpg

 

Som ett komplement till de vanliga sökvägarna, via kyrkoböcker, mantalslängder, bouppteckningar o.s.v. kan dessa Släktträd på Nätet fungera alldeles utmärkt, inte minst som kontaktskapare, släktforskare emellan. Det är när du låter dem ersätta grundforskningen, när du aningslöst skriver av det ena publika släktträdet efter det andra, det är då Annan fara (se bilden) uppstår.  

När sedan databasjättarna, med namnlikheter och födelsedata som utgångspunkt, "matchar" din utredning mot andras och mot sina olika databaser och dokument, och börjar föreslå tänkbara släktingar, det är då "annan fara" övergår till att bli "livsfarligt läge". 

De publika släktträden genomgår ju ingen som helst kontroll innan de läggs ut på nätet. Ofta vet du inte ens vem som har lagt ut dem - de bara finns där - och hur ska du kunna veta om den som en gång forskade fram uppgifterna visste vad han eller hon gjorde. 

Det senaste diket heter DNA, d.v.s. de släktträd, som deltagarna lägger ut som en del av konceptet. Akta dej för kitt, sa Glas-Kalle! Visst är det roligt och stimulerande att jämföra andras DNA-antavlor med din egen, men ack, ack, ack, så farligt. Här tillkommer ju förutsättningen att du faktiskt är släkt med dessa DNA-matchningar på något sätt - alltså blir du än mer benägen att lita på uppgifter, som kan vara hur skakiga som helst.

Publika släktträd måste hanteras med försiktighet och klokskap. Det är helt OK att surfa runt bland alla de spännande släktutredningar och antavlor, som lagts ut på nätet och ta till sig eventuella nya data och ledtrådar. Men du måste (MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE!!!) kontrollera varje uppgift, som du tänker tillföra dina egna utredningar, mot respektive kyrkobok eller vad det nu är för källa. Annars blir din egen utredning lika osäker och opålitlig som så många av dem du hittar på nätet.

b2ap3_thumbnail_kameler2.jpgb2ap3_thumbnail_kameler2.jpg

Fortsätt läs mer
  3828 Träffar
  0 Kommentarer
3828 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
224 inlägg
Eva Johansson
194 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
46 inlägg
Helena Nordbäck
32 inlägg
Gästbloggare
10 inlägg