Till solen, och tillbaka

Det finns mycket att tänka på i dessa dagar. Jag tänker inte beröra något av det som vi blir mer eller påtvingade så här års, det drar bara ner humöret och det behöver vi ha så högt och glatt som möjligt, för att orka med. Risken finns kanske att det man skriver blir lika väl mottaget som det blir när jag försöker tala om allt intressant inom släktforskningen i helt fel samling av tråkiga individer som bara bryr sig om framtiden. Svarta ögon dyker upp överallt. Men någon gång ska det lyckas, så det är bara att fortsätta att skriva, tala och hoppas.

Nu hoppas jag att det här ändå kommer fram i rätt samling, att de flesta som råkar läsa har ett visst intresse. Undrar förstås hur många som läser när advent och jul ska klaras av. Lite sifferlek kan kanske gå bra, för nu i veckan så kom det nya uppgifter på hur många små löv man kunnat identifiera på det stora träd som plockas fram ut Y-kromosomen, den del av vår arvsmassa som gör att vissa blir den manliga delen av befolkningen. Från några hundra olika för 20 år sedan så passerades nu gränsen 50 000 på det träd som FTDNA skapar av alla de som testar Big Y kombinerat med vetenskapliga, arkeologiska rön. Och vi vet att det växer, ju fler som testar sig och ju större områden som täcks in av testade.  Det ser mycket intressant ut när personer från områden som är geografiskt isolerade kommer med i testsvängen.

Helt nya grupperingar upptäcks och det ger inte bara fler på trädet utan även kunskap om hur vi som människor flyttat runt, blandats och ibland har grupperingar nästan helt försvunnit, för att ersättas av helt nya människor. En som jag hjälpt med sitt test visar sig vara ganska ensam, just nu, med den testtäthet vi har, så är det 6 000 år sedan det skedde en delning mellan hans grupp och närmaste släktingarna.  Inte lätt att hitta uppgifter som kan styrka släktskap med en sådan tidshorisont. Naturligtvis kommer avståndet att krympa, det var faktiskt 12 000 år när han började.

Fri bild av Brano på Unsplash

En helt annan sifferuppgift är hur vårt DNA, som vi använder i alla våra olika DNA-tester egentligen ser ut och hur mycket som vi bär på.  Jag tänker inte så mycket på vikt utan kanske mer på lite skojiga räkneuppgifter som vi kan göra om vi bortser från att allt kanske inte kan göras, men vi kan fantisera om det.  Tänk om vi kunde ta ut en cell ur kroppen och räta ut de långa spiralerna av DNA som det finns däri. De som kan sin sak har berättat att vi då kan få en sammanhängande sträng som är 2 meter lång. Detta ur en enda cell.

När vi nu har lyckats räta ut spiralerna ut en cell, så gör vi samma sak med varje cell. Det är lite svårt att beskriva hur många celler vi har, men de lärde säger att det är ungefär 10¹⁴ celler, alltså ett tal som börjar på 10 och har 14 nollor efter sig. Vad ett sånt tal heter har jag ingen aning om. Med en sträng på 2 meter och alla dessa nollor i antalet celler så blir längden av alla dessa strängar utlagda efter varandra 200 000 000 000 km långt, vilket ska motsvara över 660 resor till solen, fram och tillbaka.

Det är nog tur att vårt DNA stannar i sina celler och att vi slutar räkna på spiralers längd och antal celler och återgår till något annat spännande istället. Det får bli en stund med lite vanligt letande efter barnhemsflickans föräldrar, där träffarna som finns har små värden och där båda föräldrarnas föräldrar tycks ha kopplingar både hit och dit. Någon gång i framtiden kanske lösningen kommer, nu känns det som ett tidsfördriv som kan göra att jag klarar den närmaste framtiden utan några som helst problem med sysslolöshet.

Ha ett riktigt bra slut på veckan och en skön helg!