Vi släktforskare gläds ju extra mycket åt saker som gått i arv från tidigare generationer eller som hittas i en bortglömd kartong när en äldre släkting gått bort. Allra helst om vi direkt kan förstå vad det är och vems det varit.

Min mamma var en ordningsam människa, vilket jag är tacksam för. Hon gick bort 2009 och innan dess hade ingen av oss syskon, hennes barn, intresserat sig särskilt mycket för släktforskning och släktklenoder. Men hon förstod nog att intresset skulle komma en dag så hon hade skrivit på lappar och lagt ihop med en del saker som är arvegods. En sådan sak är hennes farmors psalmbok som farmodern fick av sin fästman när hon 1877 förlovade sig med min morfars far. En del annat finns också sparat.

Men inte bara saker kan gå i arv, utan också växter. Det tycker jag är extra roligt. Till vår lägenhet här i stan har vi ingen trädgård men jag hade trädgård där vi bodde tidigare. Till den fick jag några vinbärsbuskar av min pappa. Han hade tagit skott från de vinbärsbuskar mina föräldrar hade i sin trädgård. Buskarna frodades och växte på sig hos mig i flera år. När båda mina söner hade skaffat hus med egen trädgård tog jag nya skott av vinbärsbuskarna från deras mormor och morfar och nu växer de buskarna och ger bär till en tredje generation, mina barnbarn. När maken och jag flyttade för två år sedan var det med en viss sorg jag lämnade mina vinbärsbuskar men är väldigt glad för att de växer hos mina barn.

Vinbärsbusken hos min ene son växer på sig. Urspunget till busken stod i mina föräldrars trädgård i Långås i Halland. Eget foto.

För kanske tio år sedan gjorde vi en släktutflykt tillsammans med min pappa och ett par av mina bröder och svägerskor. Då letade vi upp den torpgrund som finns kvar efter torpet där min farmors föräldrar bodde på 1880-talet. Den ingår i en torpinventering som gjorts av Rolfstorps hembygdsförening (det tackar jag för!) så den var lätt att hitta och min pappa visste var den skulle vara. Där växte massor av vintergröna och en av mina svägerskor tog med sig några revor. Nu växer den i deras trädgård. Jag vet inte om vintergröna är en planterad växt och hur länge den överlever på samma plats men tanken finns ju att den kan ha växt där när farmors föräldrar bodde där.

Här låg min farmors föräldrar torp fram till 1888. Numera har vintergrönan speritt sig över hela tomten. Foto: Thomas Lundborg.

Blommande vintergröna. Eget foto.

En av mina mostrar har berättat för mig att hon har blommor i sin trädgård som hon fått av senare ägare till den gård där min morfars farmor växte upp. Blommorna heter snöklockor och jag har inte sett dem någon annanstans. Kanske var de vanliga förr.

Det här tycker jag är fint, att växterna finns kvar i släkten.

Jag måste också berätta om en släktforskare jag haft kontakt med. Hans morfar växte upp i ett torp i närheten av vårt förra boställe och som jag bloggat om. Resterna av torpgrunden finns kvar men är inte skyltade och man behöver känna till var det är för att hitta dit. Därför hörde han av sig till mig tidigare i år, för han ville besöka platsen. För ett tag sedan fick jag veta hur det gått. Han berättade då också att syrenerna som växer vid det hus där han själv växt upp i Stockholm kom från det här torpet. Han hade kommit ihåg det när han var på plats, att hans morfar och mamma besökt platsen för torpet på 1940-talet och då haft med sig syrenskott hem. Det värmer att få veta sådant.

Säkert är det många av er som har krukväxter av skott från föräldrars eller tidigare generationers krukväxter. Det är också fint att ha och mycket lättare att ta med sig än en stor vinbärsbuske eller en syrenhäck.

Syrenhäcken där vi bodde  tidigare, i Helgerum i Småland. Eget foto.

Kan man ta semester från släktforskningen?  Kanske en fråga som vissa inte ens tycker man kan ställa, för inte kan man bara låta bli att fundera i släktforskningsbanor bara för att det är ledigt från de plikter som man i vanliga fall har.  Eller hur är det, tar du ledigt från alla funderingar kring släktskap, härstamning och kyrkböcker under det som vi kallar semestertid. Ett begrepp som i och för sig kan diskuteras, om man inte är aktiv på arbetsmarknaden kan man då ha semester. Finns det en enda pensionär som tar semester. Fast det är en annan fråga som vi kan överlåta till andra att besvara.

Det finns mycket intressant att göra under sommarens ljusa dagar, och även om vi inte kallar det semester, så är det många som upplever nya miljöer under den här tiden. I år kanske mer som vistelse i närområdet och upptäckter av tidigare närmiljöer som inte varit så kända. Och då kan man fundera på historia och människoöden.  Hur var det för länge sedan i det hus man är i, hur var det i grannbyn eller vad hände i det kvarter som en övernattning sker i.

Då är det bra med en dator och möjligheten att slå upp en kyrkbok eller liknande och kolla hur det var för en tid sedan. Sitter man i ett hus som de påstår byggdes runt 1820 så finns det en historia, det gäller bara att få den förtäljd. Säger de att ett annat hus på tomten lär vara byggt i slutet på 1600-talet så förstår många att det finns många livsöden knutna till den enkla byggnaden. 

Foto av författaren. Ytterby

Just nu sitter jag i det som en gång var sidobyggnaden till ett större hus. Här fanns det pigkammare i ena delen, en enorm bakugn och ett kök i en del och på vinden fanns drängstugan, med egen ingång och en smal trapp upp. Hur var det att bo här, kanske pigan Brita Nilsdotter, född 30 mars 1782, kan berätta om hur det egentligen såg ut, hur var det att gå på de golvtiljor som fortfarande ligger kvar. Fungerade värmehållningen, trots de tunna väggarna och drog det mycket från den tunna dörren.
Undrar om det var skönare att sitta i rummet med den varma ugnen, under kalla nätter med vinande vind.

Drängen Olof, som saknar betyg enligt prästen, hade det kanske varmare i sitt krypin som låg ovanför den stora ugnen, men hur var det på sommaren. Direkt under taket som värmdes av den tidiga solen och med ugnsvärmen kvar sedan kvällens bak, så behövdes nog fönstren vara öppna, trots alla flugor.  Olofs betyg förresten, var egentligen inte saknat, det fanns hos Ljungstedt, vem det nu månde vara. Kanske får jag veta det om jag kollar böckerna lite till, men just nu får jag nöja mig med att fundera på om Olof fick tillbaka sitt betyg när han lämnade sitt utrymme och drog vidare.  Att han flyttade vet jag, men det syns inte vart så det är inte lätt att veta vad nästa präst skrev, eller var det samma präst som visste var betyget fanns som skrev hans nya adress i samma socken.

Tänk om de kunde berätta, de som finns antecknade som boende i huset, om hur det egentligen var. Som det är nu så vet jag att de funnits, och kan fantisera om deras liv, och det får räcka långt, så här i semestertider.

Axel Edqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Axel Edqvist föddes 9 mars 1888 i Stavvattnet inom Lövångers socken som son till J.P. Eriksson och hans hustru Johanna Gustava Holm. I unga år arbetade Axel som skomakare. Cirka 1910 tog han sig efternamnet Edqvist. 1911 gifte han sig med Ingeborg Elisabet Tufberg född 1882-05-29 i Vallen, Lövånger, dotter till soldat Per Efraim Tufberg och hans maka Karolina Vahlberg. I Axel och Ingeborgs äktenskap föddes tre barn, varav det äldsta levde i endast två dagar. 1915 flyttade makarna Edqvist, deras barn och Axels föräldrar till Bissjön där de köpt ett hemman. Axel uppodlade hemmanet med två hektar. 1943 fanns en häst, tre kor, två ungdjur, en gris och ett får som djurbesättning på gården.Ingeborg Edqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Under tiden i Bissjön började Axel att intressera sig för sågverksrörelser och han var delägare i en motordriven såg. Med tiden blev han en "skogskarl" och arbetade åt firman A. Huss & Co i Lövånger som tummare (virkesmätare). Hemmanet i Bissjön såldes cirka 1946. Axel och Ingeborg flyttade då till en mindre gård på Strömbacken i Lövånger. Axel ägnade sig efter flytten åt skogsaffärer på heltid. Han var skogsfaktor och uppköpare. Därefter blev det Norrlands tunnindustri i Örviken för hans del. Han var högt uppskattad bland sina kollegor och utförde sina arbetsuppgifter till full belåtenhet. Som person var Edqvist pratglad och trevlig. Han hade ett gott humör och var ständigt skojfrisk.

Ingeborg var en driftig och duktig husmor. Arbetsglädje och en aldrig vikande framtidstro var signifikativt för hennes livsgärning. Hon var en gedigen person och hade ett gott hjärta. Gästvänlig och hjälpsam mot alla hon mötte, hade fru Edqvist varit den godhjärtade grannen samt vännen. Ingeborg var religiöst intresserad och deltog aktivt i missionens arbete. Fridfull, som hon var, ägnade hon sin tid åt hemmet och familjen.

På Hemgården i Lövånger insomnade Ingeborg Edqvist lördagen 25 juni 1966, 84 år gammal. Axel levde till måndagen 1 februari 1971 när han också slutade sin vandring på jorden. Han blev nästan 83 år.

I Badelunda socken där jag bor finns rester efter ett gammalt fattighus och ett nyare fattighus. Dessutom finns det gamla ålderdomshemmet från 1930-talet kvar men är en privatbostad idag. De tre byggnaderna är spår efter den historiska åldringsvården i socknen.

Först hade vi rotehjon, sedan fattighjon på fattighusen och sedan kom ålderdomshemmen för ungefär hundra år sedan i Sverige. Rotehjonen flyttades mellan olika gårdar i roten i en socken och vistades en period på varje gård för att bli försörjda. Det var den gamla äldreomsorgen, där de arbetsföra delade på försörjningen av dem som inte längre kunde arbeta och inte hade andra möjligheter till försörjning, till exempel vuxna barn som kunde ta hand om dem.

Under 1800-talet blev det vanligare att fattighus byggdes i socknarna, ett eller flera. På fattighusen bodde inte bara de gamla utan också de som var var fattiga av andra skäl och inte kunde förtsörja sig, t ex änkor med flera barn eller föräldralösa barn som inte blev omhändertagna som fosterbarn i någon familj. Ibland när jag sett det i husförhörslängderna, ensamma barn på fattighuset, då har jag tänkt att de var fosterbarn till fattighusföreståndaren eller bara var skrivna på fattighuset men bodde hos någon släkting. Men så var det nog oftast inte, det finns vittnesmål från barn om uppväxt som ensambarn på fattighus.

En bit in på 1900-talet hade man ändrat synen på äldrevården. Då fick vi ålderdomshem i stället, med vårdpersonal och god skötsel. Allt ändrades ju inte över en natt men samhället tog en ny riktning i synen på äldreomsorg.

Att jag kom att fundera på äldreomsorgen och mer specifikt i Badelunda socken kommer sig av att jag hittade lämningar efter ett hus i skogen några månader efter att vi flyttat hit 2019. (Det är förstås hittat av många andra också.) Jag såg det från en stig när jag var ute på en skogspromenad och då måste jag givetvis undersöka det. Det är inte en torpgrund av stenar utan lämningar av ett lite nyare hus med gjuten grund av betong. Sedan hittade jag det på Fornsök och har även hört mig för med Badelunda hembygdsförening och fått veta att det är resterna av ett fattighus.

Så här ser resterna av husgrunden ut (egna foton):

September 2019.

Mars 2020.

September 2019.

November 2020.

Trappan till det gamla fattighuset är ovanligt bred så jag funderade mycket på vad det kunde ha varit för sorts hus innan jag fick veta det. Jag undrar varför man gjorde den så bred. Var det veranda här?

Husgrunden i skogen ligger i närheten av Lunda gård. Den är registrerad som fornlämning 1988 och i Fornsök står det att det är ett f d fattighus, efterföljare till Raä 590 och uppgiftslämnaren är en boende på Lunda gård. Raä 590 är det äldre fattighuset som låg utmed vägen strax söder om kyrkan.

I Fornsök finns två motstridiga uppgifter om det äldre fattighuset: 1. Det revs strax efter 1909. 2. Det revs efter 1924 när det nya ålderdomshemmet byggdes. Bengt Wallén, ordförande i Badelunda hembygdsförening vet besked. Han har berättat att det äldsta fattighuset revs 1919, sedan användes fattighuset vid Lunda gård som i sin tur togs ur bruk när det nya ålderdomshemmet byggts 1930. Det nya var ett ålderdomshem även för grannsocknarna Tortuna och Björksta.

Häradsekonomiska kartan från c:a 1905. Då fanns fattighuset vid vägen söder om kyrkan. Det har alltså först funnits ett fattighus i närheten av kyrkan (nr 1), sedan ett vid Lunda gård (nr 2), och därefter ett ålderdomshem lite längre söderut (nr 3). Karta från Lantmäteriet.

Ålderdomshemmet som byggdes 1930 är en privatbostad nu. Eget foto från juli 2021.

Ålderdomshemmet från 1930 sett uppifrån Badelundaåsen i juli 2021. Eget foto.

Med hjälp av hembygdsföreningen hittade vi förra sommaren platsen för det äldsta fattighuset strax söder om Badelunda kyrka (nr 1). Det låg invid häcken till vänster. Eget foto.

Här står vi på den upphöjning vid vägen som är resterna av Badelunda äldsta fattighus (nr 1). Eget foto.

Bitar av tegelstenar som kanske är rester från det äldre fattighuset. Eget foto.

En bild från det nyare ålderdomshemmet (nr 3), tagen på 1930- eller 40-talet, finns hos Västmanlands läns museum. Foto: VLT.

I församlingsboken för 1920-1931 finns en familj boende på ett ålderdomshem vid Lunda och i boken för 1931-1941 kallas det "Gamla ålderdomshemmet" vid Lunda, då bodde där ett par familjer.

Den första familjen bestod av arbetaren Karl Pettersson som var född 1872 i Västerås och hans hustru Edla Jansson född 1873 i Vittinge. De hade tio barn födda mellan 1903 och 1916. Karl dog 1936 och Edla blev ensam kvar sedan alla barnen flyttat hemifrån.

En annan familj kom dit 1926. Det var den f d ladugårdskarlen Einar Gustafsson, född 1892 i Södertälje, och hans hustru Hulda Kullander, född 1895 i Hällestad i Östergötland, med sina två barn. De fick två barn till när de bodde i det gamla ålderdomshemmet vid Lunda gård. Den här familjen flyttade in till Västerås stad 1933. I stället kom lantarbetaren Knut Wid hit med sin stora familj, hustrun Signe Jansson och sju barn plus en bror, svägerska och brorson som bodde hos dem ett år. Flera av de här barnen är födda på 1920- och 30-talen och kanske lever någon ännu? I så fall vore det väldigt intressant att få veta hur det var där, om något barn eller barnbarn läser detta. Eller om det finns något äldre fotogrtafi på huset bevarat.

Ålderdomshemmet vid Lunda ägdes av Badelunda församling så det ingick tydligen inte i Lunda gård.

De äldre flyttade in på det nya ålderdomshemmet 1930, när det var nybyggt. Även föreståndarinnan Lilly Bjerkén flyttade in 1930, tillsammans med biträdet Ingrid Karlsson. De bodde alltså på jobbet.

Jag tror att det är Lilly Bjerkén som är med på fotot från museet, i sjuksköterskemössa. Hon kom från Malmö där hon var född år 1900 och stannade kvar på ålderdomshemmet till någon gång på 1940-talet. 1947 var hon anställd som sjuksköterska och föreståndarinna för internatskolan Solbacka Läroverks elevhem i Södermanland. 1959 gifte hon sig och flyttade till Bollnäs.

Ingrid Karlsson föddes i Björksta församling 1910 och lämnade sitt arbete på Badelunda ålderdomshem redan 1931. Under hela 30-talet var det föreståndaren och ett biträde som bodde och arbetade på ålderdomshemmet. Biträdena avlöste varandra, varje år kom en ny ung kvinna hit. En av dem, Svea Johansson, återkom efter att ha varit i Ramnäs ett år. Eftersom det är två biträden med på foto ovan kanske någon av de anställda kom från Badelunda och bodde kvar hemma, i stället för att bo på jobbet.

Börjar man leta i kyrkböckerna efter folk så är det svårt att sluta.

Invid husgrunden vid Lunda gård finns också denna husgrund från ett hus med källare. Ett tag bodde ju två familjer här, kan den ena familjen ha bott i detta hus eller användes det till något annat än bostad? Eget foto.

I dagarna så släpptes en svensk rapport, där forskare genom att kontrollera blodgrupper kunnat få fram visst underlag om hur många barn som föds varje år har en felaktigt angiven pappa. De anger i sin studie att det var runt 3% på 1930-talet och att det i nutid är runt 1,7%.

Det kan tyckas vara ganska små tal, speciellt som de själva påstår att det funnits siffror bland läkare att det varit 10-30% som haft fel angiven pappa. Personligen har jag inte sett den högre siffran tidigare, fast jag har läst tidigare att det funnits uppgifter om hur många barn som haft okända fäder och felaktiga, som varit uppe i sådana nivåer. Nu vet vi att det tidigare fanns ett ganska stort antal barn som klassificerades som oäkta, alltså födda utanför äktenskapet, som aldrig ficj någon registrerad far.

Tittar vi på de siffror som nu tagits fram så ska det gälla de med fel far, barn utan angiven far är inte inräknade och jag undrar om vi vet hur många sådana det finns. Vanligt förr men kanske mindre vanligt nu. Eftersom det har fötts mellan 90 000 barn upp till 125 000 under perioden 1930 tills idag så använder jag 110 000 i mina enkla beräkningar. Det innebär att det i början på perioden var 3 300 barn med fel far och att den siffran nu gått ner till nästan 1 900. Känns kanske inte så många men det blir några stycken om vi lägger ihop ett antal år, tar vi bar på skoj och lägger ihop de som fötts de senaste 70 åren så blir det minst 150 000 som har fel far angiven i sina papper.

När vi började med mer allmän testning av DNA i släktforskningssyfte, så kände vi efter ett tag att det var viktigt att poängtera risken med att få fram uppgifter om att pappa kanske inte var den vi trodde, och att detsamma naturligtvis gällde i leden bakåt också. Och med tanke på det stora antalet DNA-tester som utförts har det hittats felaktigheter. Fast å andra sidan så vet vi att det är runt 98% som har rätt, om vi räknar de som har en angiven far.

Fritt foto av Victoria Strukovskaya på Unsplash

Fast ibland undrar jag om det finns vissa ansamlingar av dessa felaktiga fäder, när det märks att pappa inte var den man trodde, och att samma person också kommer underfund med att morfar inte heller stämmer.  Att den pappa som man sedan hittar inte har den pappa som alla trott gör inte saken lättare, tar ett tag att bygga sitt släktträd med tre okända faktorer. Kan nog lugnt säga att då hjälper det inte med några tester, några snabba träd och sedan ska det vara klart. Det tar oftast betydligt längre tid, kräver mer tålamod och kanske också att lära sig om andra tester än den vanligaste släktforskningstesten.

Ibland går det inte att lösa, de okända faktorerna blir för många och/eller vi hamnar i geografier där DNA-test inte är så vanlig. Det tar emot, men ibland måste man ge upp, eller åtminstone ligga lågt ett tag och hoppas på kommande tester som kan lösa knutarna. Fast oavsett hur det ser ut, så kommer ibland lösningen på de mest oväntade sätt, lyssna bara på radioprogrammet Familjehemligheter, där finns det godbitar.

Studien visade på ett mindre antal felaktiga fäder än vad som sagts tidigare, men ändå kan det vara helt omvälvande att tillhöra den numera lilla procenten, eftersom det kan ge stora implikationer. Undrar om det är bra att få veta hur det ligger till, den frågan ställer sig nog en del, och den blir säkert fortsatt aktuell, för det är ju fler och fler som testar sig och kan få beskedet att pappa inte är pappa.

Oskar Sjöström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Johanna Bergström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Köpman Oskar Olof Andreas Sjöström föddes 11 oktober 1873 i Umeå som son till skrivaren Carl Johan Sjöström, bördig från Umeå och hans maka Augusta Vilhelmina Nilsson, barnfödd i Växjö.

Sin bana inom affärslivet började Oskar hos grosshandlare J. O. Wikström i Umeå. 1893 flyttade Oskar till Skellefteå stad där han blev föreståndare för Sidenmark & Co:s manufakturaffär. (Affären huserade i korsningen Storgatan/Stationsgatan där Ömans mattor från år 1912 var inrymda). 1899 startade Oskar egen affär inom samma bransch vilken han drev till 1911 för att därefter ägna sig åt yrket som resande försäljare. Han reste runt i hela landet som representant för firmorna Lagerstedt & Co i Göteborg samt John Lundin, Stockholm.

Hos Sidenmark & Co fanns från 1896 ett handelsbiträde vid namn Johanna "Hanna" Bergström, som kom att bli Oskars hustru. Hon var född 26 december 1873 i Luleå, dotter till snickaren samt vaktmästaren Johannes Bergström, bördig från Luleå och hans hustru Ulrika Vikström, också härstammande från samma ort.

Oskar och "Hanna" vigdes till äkta makar 1 april 1900. I deras äktenskap föddes sex barn, tre döttrar och tre söner. En stor sorg för makarna Sjöström var när näst äldsta dottern avled i sviterna av tuberkulos vid 22 års ålder julafton 1926. Samma sjukdom ändade även livet för deras yngste son som somnade in 14 juni 1929, knappt fyllda 18 år.

Cirka 70 år gammal slutade Oskar som resande försäljare och slog sig ner i Skellefteå. Han ägnade sig då åt agenturverksamhet och var bland annat en tid Skelleftebladet behjälplig på deras distributionsavdelning. Vid 80-års ålder sysslade han fortfarande med sin agenturrörelse. För sin ålder var han pigg och vital, både mentalt samt fysiskt.

Hjärtlig, gladlynt och vänfast var tre egenskaper som kännetecknade Oskar Sjöström. Han mötte ofta sina medmänniskor med ett blygsamt leende. Tack vare dessa karaktärsdrag hade han skaffat sig en stor vänkrets.

Johanna eller "Hanna" Sjöström, som hon kallades, ägnade sin tid åt familjen och hemmet. Utåt visade hon sig inte så mycket men hon var en aktiv medlem i husmodersföreningen sedan dess begynnelse. Varmhjärtad och trevlig hade hon förvärvat många vänner genom åren.

Efter en lång tids sjukdom insomnade Oskar Sjöström på Skellefteå lasarett fredagen 29 april 1955. Han blev 81 år. "Hanna" Sjöström avled även hon på lasarettet söndagen 9 augusti 1959, 85 år. Från åtminstone 1930 och fram till sitt frånfälle var makarna bosatta på Skeppargatan 4 A i Skellefteå. Frid över deras minnen!

Att gå på museum gillar jag, och allra helst på friluftsmuseum. Passa på att göra det i sommar.

Skansen är ju fint men det finns så många fler frilufts- och hembygdsmuseer att besöka. En del är stora och visar olika äldre miljöer, andra är mindre. Nu i juli har jag besökt Bungemuseet i Fårösund på Gotland och Vallby Friluftsmuseum här hemma i Västerås.

Det är inte bara att kunna se hur det verkligen kan ha sett ut i husen eller på gårdar och torp där förfäderna och förmödrarna levt. En bonus är att kunna ta bilder på föremål, hus och gårdsmiljöer som är tidstypiska och som visar hur mina gamla släktingar kan ha haft det.

Ett exempel: För flera år sedan höll jag på med en släktbok som min moster skrivit och där jag gjorde layouten. Bland mycket annat skriver min moster om hur de hässjade hö när hon var barn. Det ville vi ju visa på bild i boken men ingen av oss hade egna bilder på hässjat hö. På Wikipedia brukar man ju hitta bilder på det mesta och fria för användning. Men det fanns ingen användbar bild (fast nu finns det en fin bild från sommaren 2015, som inte fanns när vi gjorde boken). Till slut fick vi tag på en annan bild med tillåtelse för publicering.

När maken och jag här om dagen besökte Vallby Friluftsmuseum passade jag på att fotografera höhässjorna. Kanske kommer jag att vilja ha med en sådan bild i en släktbok någon gång. Nu har jag en bild i alla fall. Så behöver du en bild på hässjat hö till din släktbok, säg till mig!

Två av bilderna på hässjat hö som jag tog på Vallby Friluftsmuseum här om dagen. Inte kan man tro att de är tagna mitt inne i Västerås stad.

Det är ju i sådana här lägen lätt att falla för frestelsen att ladda ner någon annans privata bild från nätet och använda den i stället. Men det får man inte göra. Fråga alltid om lov. Det har jag gjort flera gånger när jag hittat bilder jag velat använda och alla gånger har jag fått ja. Ta med i bildtexten vem som tagit bilden, rätte fotografen ska äras.

I många fall finns ju inte gamla släktgårdar kvar längre, framför allt inte i äldre skick. Jag tänker t ex på alla er med släkt från gårdar som idag är borta och ersatts av städernas villakvarter, förorter och rondeller. Kanske finns i stället någon gammal gård bevarad som museum och du kan få en bild av hur din släktgård skulle kunna ha sett ut.

Jag som har det mesta av min släkt från mellersta Halland har besökt hembygdsmuseet Larsagården i Vessigebro flera gånger. Det är en gammal kringbyggd Hallandsgård med byggnader från 1700- och 1800-talen. Sådär har säkert de flesta gårdar sett ut där min släkt bott under många generationer. Den gården har jag också fotograferat.

Samtliga bilder i blogginlägget är mina egna bilder.

Ovanstående två bilder är från hembygdsmuseet Larsagården i Halland, en typisk halländsk kringbyggd gård, en sådan som många av mina gamla släktingar bott i.

Porten in till gården på Larsagården. Gården är alltså ihopbyggd på alla sidor, men det finns små gångar ut i hörnen.

Interiör från en äldre gård på Bungemuseet. Så kan det nog ha sett ut förr.

En oskiftad bondby. Här ser man hur tätt husen låg. Detta är Stensjö by utanför Oskarshamn, ett besöksmål för många historiskt intresserade. Om jag i en släktbok vill visa hur det kan ha sett ut i en by före laga skiftet kommer denna bild väl till pass.

Gammal gårdsmiljö med uthusen i den oskiftade byn. Även denna bild är från Stensjö by.

En sådan här bild kommer jag nog att ha med i en kommande släktbok. Från Vallby Friluftsmuseum i Västerås.

Äldre byggnader på Vallby Friluftsmuseum. Bilden kan illustrera hur man byggde förr, med knuttimrade omålade hus.

Om jag hade en släkting som jag sett fick skamstraff så skulle jag kunna använda den här bilden på en sådan bänk som användes för skamstraff utanför kyrkorna. Denna finns på Bungemuseet på Gotland. Maken och ena barnbarnet kom med på bilden.

Från Stensjö by. En bild som kan visa äldre torpmiljö. Vackert så det nästan gör ont i ögonen men den som bodde så här för 200 år sedan upplevde det kanske inte så.

Alla ovanstående bilder är det jag kallar genrebilder. Alltså bilder som kan användas för att visa något men där jag inte kan fotografera så som det verkligen var utan i stället visa som det kan ha varit.

Jag får ibland frågan om vad jag får ut av släktforskningen, vad kan det tillföra utöver det jag redan vet och kan. En intressant fråga, som kan besvaras på olika sätt. Att förstå varifrån vi och våra värderingar kommer, det som till stor del har betydelse för de beslut vi själva tar, är en viktig del i mitt släktforskande. Förståelse för nutida skeenden, där det finns kopplingar till tidigare händelser. Kan migrationen som skedde från Sverige, där jag kan följa de som kom från min egen släkt med kunskap om hur de hade det här och hur det blev på den nya platsen, hjälpa mig att förstå dagens situation. Kan jag lära mig något om behandlingen av människor förr och översätta det till hur vi bemöter varandra idag?

Det finns naturligtvis en motfråga, ska vi upprepa det som gjorts tidigare, ska vi strunta i det historien lär oss, vare sig det skedde för flera hundra år sedan eller för 85 år sedan?  Ska vi behöva göra samma misstag som redan gjorts eller varför inte kopiera lyckade försök. Det är egentligen allvarliga frågor och kan kräva en lång utläggning och det passar nog bättre i ett annat forum, med längre textutrymme och med möjligheter till allehanda faktakopplingar.  Men man lär sig ju det som inte är lika allvarligt och som kanske inte syns direkt i släktforskningen, utan som är mer sidoeffekter, och det kan ju vara både nödvändigt och totalt onödigt vetande.

Fri bild från Unsplash, fotograf Evan Dennis

Att släktforskningen ibland leder in på frågor om hur man förr behandlade och benämnde olika sjukdomsfall kan vara bra att ta reda på när man läser dödböcker från olika tider. Ibland finns benämningar som kanske behöver förklaras, att slag inte är det som idag kallas slag kan vara en sådan sak och att blödning kan vara lite vagt är en annan sak. Blödning förresten, den kan ju inte vara hur stor som helst, Ibland läser vi om hiskeliga mängder blod, men faktum är att vi har ungefär 4 till 6 liter blod i oss, så det kan inte bli hur mycket som helst. Fast man kan ju fundera på andra ”komplikationer” av dessa litrar. De pumpas runt cirka tre gånger per minut och det blir en bra volym med tiden, runt 500 miljoner liter under en livstid, ska hjärtat pumpa.  Och det ska den lilla muskeln göra för att fylla vårt blodomlopp, som ju består av oandligt många stora och små blodkärl. Tänk att just du har blodkärl där den totala längden uppskattas till 4000 mil, alltså samma längd som ett varv runt vår jord. Fast det har jag inte lärt mig i släktforskning, men kanske på grund av.

En populär gren av släktforskningen, och nu vet alla som läst mina bloggar tidigare att det handlar om DNA, innebär att vi tittar på mikroskopisk små saker som finns i våra celler. I varje cell i din kropp finns det DNA i form av långa spiraler (s.k. dubbelhelixar). Om man lät allt DNA i en cell rada upp sig efter varandra i en lång sträng skulle strängen bli ungefär 2 meter lång. Nu går inte det praktiskt, men vi kan låtsas. Tar vi sedan och räknar ut hur många celler vi har var och en av oss, så har jag sett en uppgift om att det är 10 följt av fjorton nollar. Ett hyfsat högt tal, och använder vi det och tar det gånger de två meter DNA som varje cell har, så innebär det att den totala längden av vårt DNA är ca 200 000 000 000 km långt, vilket är över 660 resor till solen fram och tillbaka. Tänk på det när du tittar på din partner, granne eller någon du möter på promenaden.  Eller varför inte når du för in ett nytt namn i din släktforskning, har kommer en ny massa resor tur och retur solen.

Betydligt mindre tal, åtminstone relativt, kommer fram när vi tittar på den DNAdel som vi använder när vi försöker följa den raka mammalinjen bakåt, det som knyter ihop oss till vår egen urmoder för länge sedan. Då tittar vi på det som kallas mitokondrien, som bland annat är kroppens egen energifabrik. Mitokondrien producerar adenosintrifosfat (ATP). Varje dag producerar och förbrukar vi en mängd ATP som motsvarar ungefär halva vår kroppsvikt. Det är nog tur att vi inte bara producerar den mängden, för utan förbrukning skulle vi öka lite väl snabbt, oavsett vilket kroppsideal vi har.

Så, förutom att lära oss om historien, så kan vi lära oss en del onödigt också, visst är släktforskning en fantastisk sysselsättning.

Hugo och Anna-Lisa Lundkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Hugo Lundkvist föddes 1913-11-26 i Renfors, Jörn som ett av nio barn till Petter Lundqvist och hans maka Hanna Kristina Gradin. 1937 vigdes Hugo med Anna-Lisa Viklund född 1916-03-02 i Grånäs, Skellefteå, dotter till Per Hjalmar Viklund och hans hustru Anna Amalia Boman. Två månader gammal förlorade Anna-Lisa sin far. Han avled i sviterna av rosfeber och lunginflammation på Skellefteå lasarett. Efter Hjalmars död flyttade modern Amalia till sin hemby Långselet tillsammans med de två döttrarna Dagmar och Anna-Lisa. 1919 flyttade de till Norsjö. Amalia hade gift om sig med Lars Palmer Hällgren i Bastuträsk. 1922 bosatte sig Palmer, Amalia och barnen i Kåge, där bland annat Anna-Lisa växte upp. I Palmer och Amalias äktenskap föddes sju barn. Anna-Lisa hade tjänst som hembiträde på olika platser före giftermålet.

Hugo och Anna-Lisa bodde till en början i Renfors, Jörn. 1946 byggde de egen gård i Södra Åkulla, Jörn dit de sedan flyttade. I hemmet fostrades sex barn.

Varje ledig stund ägnade Anna-Lisa åt handarbete. Virkning och sömnad var för henne mer än ett fritidsintresse. Hon älskade också att omge sig med blommor och hon hade en vacker blomstrande trädgård på tomten. God, gladlynt och gästvänlig var tre egenskaper som kännetecknade fru Lundqvist. Hon var alltid redo att ge en hjälpande hand till någon. Med ett hjärta som inte bara klappade för de sina hade Anna-Lisa genom åren skaffat sig en stor krets vänner.

Hugo startade eget lastbilsåkeri. Han skötte hemmet i Södra Åkulla med stor omsorg och bjöd ofta gäster på hemkokt köttsoppa. Alltid när någon kom på besök dröjde det inte länge innan kaffepannan ställdes på spisen. Hugos stora fritidsintresse var bilar, vilka han skötte väl om.

Hugo tyckte också om att vandra i skogen, att plocka bär och att hämta björkvrilar som han gjorde fina kåsor samt skålar av. Han delade intresset för trädgårdsskötsel med sin hustru. En vacker trädgård visade att han och Anna-Lisa hade gröna fingrar. Det blomstrade både inom- och utomhus.

3 oktober 1980 somnade Anna-Lisa in på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom, 64 år. På äldeboendet trivseln i Ursviken avled Hugo 19 juli 2004, 90 år gammal.

Min mormor föddes den 17 juli 1904. Just idag är det 117 år sedan. Den 17 juli är ett alldeles speciellt datum för mig och har varit så sedan jag var barn. På mormors födelsedag var det alltid sommarkalas i Okome, där mormor och morfar bodde. Det var då jag träffade kusiner, mostrar och morbröder. Inte bara då, men alltid då.

Så minns jag min barndoms somrar. Jag tror inte att vi någonsin uteblev från mormors födelsedagskalas. För min mamma och hennes syskon var det viktigt att träffas och på mormors födelsedag kom alla hem.

Morfars, farmors och farfars födelsedagar har jag inte i minnet, bara mormors.

Min mormor som ung. I mitten det sista fotografiet jag tog på henne, då närmade hon sig 80 år. Till höger: mormor i sin trädgård i Okome. Privata foton.

Mormor på sin 50-årsdag 1954. Privat foto.

Mormor föddes och växte upp på ett torp som heter Huslyckan och ligger i byn Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Hon döptes till Alida Kristina, kallades Alida och hette Johansson tills hon gifte sig med morfar Gottfrid Dahlberg den 1 augusti 1922, nyss fyllda 18 år. Morfar kom från grannsocknen Okome. Hans storebror Karl var gift med mormors syster Jenny. Mormor kom till dem för att hjälpa sin syster med barnen och då träffade hon morfar.

Morfar var elva år äldre än mormor, han hade jobbat i flera år och samma år de gifte sig arrenderade han Nydala kvarn med såg och elverk. Sex år och fem barn senare flyttade de till Okome kyrkby där de köpt Okome kvarn med såg och elverk. Ett boningshus ingick i fastigheten och det var där kalasen hölls, för där bodde de kvar. För några år sedan såldes företaget av mina kusiner, tredje generationen på sågen.

Min mormor födde 13 barn mellan 1922 och 1946. Hon var gravid eller ammade större delen av de 25 åren. Vid sidan om det egna hushållet lagade hon också mat till de anställda på sågen. Det är först som vuxen som jag förstått hur mycket hon arbetade.

Vi bodde en halvmil från mormor och morfar och träffade dem ganska ofta. När jag kommit upp i skolåldern kunde jag själv cykla till dem och stanna några dagar. På övervåningen i huset fanns en separat lägenhet och där bodde alltid någon eller några av mammas syskon. Min mammas familj fanns nära oss och var en självklar del av min uppväxt.

Mormor fick ett långt liv, hon levde till den 20 februari 1996 och blev nästan 92 år. Jag tänker alltid på henne den 17 juli.

Mormor och morfar med de två äldsta barnen. Fotot måste vara taget sommaren 1924. Då var mormor 20 år och på väg att bli trebarnsmor, min mamma låg i magen. Privat foto.

Mormor och jag och mina två äldre bröder. Foto från vintern 1954. Privat foto.

Jag vet inte hur manga gånger som jag funderat på emigranter och deras liv. Det finns så många öden och äventyr kopplade till alla de som lämnade vårt land för att söka lyckan i ett annat land. Någon kanske reste till England, för att där försöka finna lyckan. Vi vet att det var de som hamnade i svenskbyn i Ukraina eller att det var ganska många gruvarbetare från Kiruna som lyssnade på locktonerna från Brasilien. Allt som sas var naturligtvis inte sant och det fanns de som återvände hem, utan att ha gjort den förmögenhet som de hoppats på. Andra kanske det gick bättre för, det finns ju ett antal historier om förmögenheter som skapats från ingenting, kanske The three lucky Swedes säger något (trots att en av de två var norrman).

Det går ju många gånger att koppla dessa emigranter till olika dokument i våra arkiv och att sedan följa dem i de olika ländernas källor, även om det är olika grad av tillgång och tillförlitlighet. Det känns som att vi räknar med att få veta det mesta om dem, oavsett var de hamnat och hur det gått.

Det gäller vilken bakgrund de än har, så nog kan man hitta uppgifter om dem innan de lämnar och skapa en bild av det liv de levde fram till emigrationen. Har man sedan otur så kanske de försvinner i ett töcken, men de flesta kan man spåra. Jag har själv en person, min farfars bror, som reser från socknen med betyg från prästen, tillsammans med en annan bror och två kusiner. De andra brodern och de två kusinerna går att spåra, men Klas, han försvinner någonstans mellan Brålanda och Göteborg.

Nu är de inte så många som bara försvinner, på grund av våra fina arkiv. Lite svårare blir det när vi backar till de som det knappas finns några uppgifter om, åtminstone inte allmänt spridda, nämligen de som reste mycket tidigare. Vi får höra ibland att Mobergs romanfigurer i hans utvandrarsvit är bland de första som reste och att villkoren var annorlunda för dem. Tänk då på de som reste tvåhundra år tidigare, hur mycket vet vi om dem.

Foto (taget av förf) av Jan Olov Nilssons bok Första Amerikafebern

Hur började emigrationen till Amerika, och när. Ska vi räkna med de få vikingar som kanske nådde fram och stannade ett tag på den amerikanska kontinenten eller ska vi hoppa fram till tiden runt 1650 när Nya Sverige etablerades i nuvarande Delaware?  Jag fastnar för det sistnämnda och det gör jag till stor del baserat på sommarläsningen av Jan Olov Nilssons bok, som han kallar Första Amerikafebern. En bra skriven bok med mycket intressanta uppgifter, som han vävt ihop i romanform. En del är påhittat, och det framgår av personregistret vilka som är, en del finns det några källor på och andra finns det betydligt mer om. Eftersom jag har en rak manlig linje från min morfar till Värmland och personer med bakgrund i Finland, så blir det än mer intressant att läsa om hur Jan Olov beskriver det liv som levdes i de värmländska skogarna innan romanpersonerna går till Göteborg med förhoppning om att på plats på en av de få båtar som transporterar passagerare till Indien, eller var det Västindien det var, när det nu egentligen var dem amerikanska kontinenten.

Jag undrar hur många som frivilligt gått över landgången om de vetat vilken pärs resan på tre/fyra månader skulle bli. Att de styrande räknade med ett bortfall av en tredjedel eller mer under resan var nog inte så väl känt. Fast alla var ju inte frivilliga, det räckte i vissa fall att vara lösfinne för att bli deporterad och tvingas utstå resan under tvång. Jag tycker boken ger en intressant bild av en epok som vi sällan talar om, både beskrivningen av hur det var i de värmländska skogarna och sedan emigrationsdelen. Boken gav mig nya vinklingar och ökad förståelse för både det ena och det andra, så varför inte leta upp den, läs den och låt den egna fantasin bygga på lite av det som Jan Olov förmedlar.

Finns det några som sitter och släktforskar trots den här närmast tropiska hettan som dragit in över landet? Ni är beundransvärda i så fall, men jag hoppas verkligen att ni har en vattenflaska eller liknande i närheten! Själv befinner jag mig just nu ungefär mitt emellan två bostäder, med i stort sett all släktforskning nerpackad i de kära flyttkartongerna (se förra veckans blogg). Om någon till äventyrs skulle känna för att titta på någon annans släkt som omväxling, så har jag två damer som kommit bort och som jag inte lyckats få tag i:

I Trosastugan, Julia, Sörmland, avlider 1803 i november en Britta Stina Linman (möjligen Lindman). Hon var gift med skomakaren Erik Blom, som avled i januari samma år och samma plats. Paret har flera barn, bland annat min anfader Per Lennart Blom, som följde i sin fars fotspår. Men... trots flitigt bläddrande och letande så har jag inte lyckats hitta Britta Stina Linman, vare sig i Julita eller någon av grannsocknarna. Är det någon som vet var hon kom ifrån? Tyvärr står det ingenting i husförhörslängderna om den saken. Om inte jag har missat något förstås. 

Den andra damen finns betydligt längre söderut. Hon heter Maja/Maria Mårtensdotter Malmström, och gifter sig 1713 i Malmö Sankt Petri med Petrus Revigius. Maja dör enligt obekräftad uppgift som änka i Starby, Skåne år 1743. Hon var mor till åtminstone sex barn, och levde i många år på Mardal i Höja. Men trots patronymikon och allt, har jag aldrig lyckats få upp minsta spår på hennes ursprung. Hennes man var kornett, och det är väl inte omöjligt att också Majas far var militär, men det är ren spekulation från min sida. 

För övrigt ämnar jag själv nu också bli en dam på vift under några veckor. Jag tar lite semester, så bloggas vi igen i augusti någon gång. Trevlig sommar alla!

Bilden: Trosastugan idag, lite om- och tillbyggd, men kvar på plats i Julita. Foto: författaren (2016)

Andreas och Nanny Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Andreas Nilsson föddes 1873-01-05 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Nils Andersson, bördig från Selet, Byske och hans hustru Margareta Christina Abrahamsdotter Burman, barnfödd i Lappvattnet, Burträsk. Andreas var äldst av fyra syskon.

Andreas tillhörde den från Gammelbyn, Burträsk till Ljusvattnet i början på 1700-talet inflyttade Anders Anderssonska släkten. Andreas bodde i hela sitt liv på den gård där han tog sina första steg, den ärevördiga så kallade "Nils-Petter Orsa-gården" i Ljusvattnet. Föräldrahemmet delades mellan Andreas och en bror, varav han själv behöll fädernehemmanet. Han väntade länge med att gifta sig men när han väl gjorde det blev det ett hejdundrande bröllop som varade i fyra dagar med början en torsdag. Troligtvis det sista av den sorten i Burträsk. Hustrun han fick fatt i hette Nanny Amalia Bergqvist född 1895-01-20 i Orrliden, Skellefteå, dotter till Oskar Bergqvist, härstammande från Medle och hans maka Eva Amalia Stenmark, född i Gummark, Skellefteå men uppvuxen i Skråmträsk. Vigseln mellan Andreas och Nanny förrättades i november 1915, mitt under pågående världskrig. I deras äktenskap såg fem barn dagens ljus, tre pojkar och två flickor. En stor sorg för makarna var när äldste sonen avled 1935 i barnförlamning eller polio som det också heter, 19 år ung. Efter detta tog makarna Nilsson hand om en fosterpojke som kom till familjen 1940.

Andreas Nilsson var den timide och tålmodige hedersmannen som tagit både dåliga och bra dagar med samma imponerande lugn samt tillförsikt. Han var en god och förträfflig granne med ett gott hjärta. Liksom sina förfäder var Nilsson en mycket idog jordbrukare. 1946 såldes hemmanet till sonen Torsten med maka. Andreas och Nanny bodde dock kvar på gården i en egen bostad.

På kronikeravdelningen vid Hällnäs sanatorium insomnade Andreas Nilsson lördagen 1 september 1962, 89 år ung. I hela sitt liv hade Andreas en god hälsa, bortsett från år 1952 när han drabbades av sjukdom vilken han dock återhämtade sig från. I slutet infann sig dock ålderskrämpor vilka han utan klagan bar med sig enda till slutet.

Nanny kom som piga till Ljusvattnet, Burträsk 1915, samma år som hon gifte sig med Andreas. Trots att hon levt och verkat i över 50 år i Burträsk socken bröt "Skelletmåle" fram emellanåt. (Hon var ju som sagt barnfödd i Orrliden, nära Skråmträsk inom Skellefteå socken). Hon växte upp i en stor syskonskara. På den tiden var det viktigt att snabbt skaffa sig en tjänst som lillpiga, barnskötare och riktig piga som behärskade alla sysslor på ett jordbruk, för att tjäna sitt levebröd.

Hennes gärning som bondmora kännetecknades av hårt arbete från arla morgon till sen kväll. Hon hade alltid varit kry och i farten. Dessutom hade hon ju en kull barn att fostra. Sedan hon blev änka bodde hon kvar i den nya gården som sonen Torsten uppförde på 1940-talet. Samtidigt övertog den sistnämndes hustru hennes plats och hon fick dra sig tillbaka för att ägna sig åt sina intressen, som hon tidigare inte hann med. Ljusvattnets missionsförenings symöten besökte hon flitigt. Hon deltog också i pensionärsföreningens resor och sammanträden. Lite tid tog det nog varje vecka för henne att utöka "uppklistringspärmarna". Där kunde besökaren få veta mycket av en klar och minnesrik hjärna med berättelser om "hur det var då" i Ljusvattnets hävder samt i den egna familjen. Handarbete, i synnerhet stickning och vävning var också något hon gärna ägnade sig åt så länge synen och hälsan medgav detta. När hon hade blivit änka och kände sig ensam reste hon till "hemmet" (Burträskgården) i Burträsk, där hon med sina sällskapliga förmågor spred solsken och gott kamratskap de sista åren av sitt liv. Hon somnade dock in på Skellefteå lasarett 22 februari 1984, i en ålder av 89 år.

Nu blir det reklam. Det bör jag kanske varna för eftersom jag ska berätta om ett företag som bedriver kommersiell verksamhet. Idag handlar mitt blogginlägg om ett äldre kafé i Stockholm som heter Vetekatten. Det startades 1928 av Ester Nordhammar och när vi var på väg hem från Gotland i veckan som gick nu fikade vi där i väntan på tåget hem till Västerås.

Jag känner till det sedan tidigare och vet att det är välkänt, framför allt för stockholmarna. När vi satt där och drack vårt kaffe föll min blick på en informationstavla om kaféets historia och starten 1928 i samma lokaler. Det var Ester Nordhammar som bestämde sig för att öppna kafé. Hon var då 42 år gammal och arbetade som kontorist i Stockholm sedan hon flyttat dit sju år tidigare. Om hur det gick till när kaféet fick sitt namn och vad som hände sedan kan du läsa på Vetekattens hemsida.

Ester Nordhammar på fotografiet som hänger inne på kaféet. Det är svårt att fotografera av en tavla med glas, speglingarna från inredningen gick inte att få bort.

Sådant här gör mig alltid nyfiken. När jag nu såg att Ester Nordhammar föddes i Masthugget i Göteborg blev jag nog lite överraskad och funderade på om det verkligen var rätt person jag hittat i kyrkboken. Men det var det.

Ester föddes 1886 och hade en storebror som hette Frans Evald. De fick två syskon, Karl Robert 1888 och Amy Therese 1892 (död 1893). En storebror hade fötts och dött 1885. Esters föräldrar hette Frans Oskar Olsson och Margareta Elisabeth Andreasdotter. Familjen bodde på Bergsgatan 12 i Masthugget ända till 1908 när de flyttade till Haga.

Det här var en ganska vanlig familj i Göteborg. Esters far var sjömän, ett vanligt yrke bland göteborgarna. Båda föräldrarna kom från bondefamiljer i socknar längre norrut i Bohuslän och hade kommit till storstaden som vuxna. Med tiden verkar de ha fått det bättre ställt.

Tre av de fem barnen i familjen överlevde barndomen och blev vuxna men de verkar ha stannat kvar i hemmet långt upp i vuxen ålder. Förmodligen var det svårt att få tag i egen bostad vid den tiden kring förra sekelskiftet när många unga sökte sig till städerna. De var i alla fall skrivna i hemmet länge. Storebror Frans flyttade till Stockholm 1911. Han var då medicine licentiat och 28 år gammal. Ganska snart gifte han sig och blev läkare inom marinen i Karlskrona, ett arbete han också hade när han senare återvände till Göteborg.

Lillebror Karl bytte namn till Nordhammar tillsammans med Ester sedan de blivit vuxna, någon gång efter 1908 men före 1915. Då gifte sig Karl och lämnade hemmet, 27 år gammal och köpman.

1908, när familjen flyttat till Haga, var Ester 22 år gammal. Hon är då skriven som handlare, samma yrke som hennes far sadlat om till sedan han lagt sjömansyrket på hyllan. Kanske hade han en egen affär och Ester arbetade hos honom? Hon bodde hemma hos föräldrarna tills hon i maj 1921 flyttade till Stockholm. Senare samma år fyllde hon 35. I Stockholm bodde hon på några olika adresser ett par år men från 1923 på Malmskillnadsgatan 11. Kaféet Vetekatten ligger på Kungsgatan 55 och kanske bodde Ester i samma hus då. När hon dog 1961 hade hon adressen Kungsgatan 56 A.

På bilderna här ser du att kaféet ännu idag har en ålderdomlig prägel. En hel del av inredningen verkar vara kvar från hennes tid. Längst in i ett rum hänger ett foto på Ester och hade jag inte sett det hade det kanske inte blivit något blogginlägg om entreprenören Ester Nordhammar.

Bilder från Vetekatten, egna foton:

Lasse i Berget, Lars Eriksson, har ibland benämnts som Sveriges sista grottmänniska . En säregen man med en tålmodig och fantastisk fru. Det finns nu möjlighet att komma honom lite närmare in på livet genom att titta på filmen Tjuvjägaren, som på sitt sätt beskriver Lasse och hans liv.  Titta på https://www.svtplay.se/video/31519310/tjuvjagaren

Hur gick det för de barn som föddes i den familjen?

Lasse och Inga barn var Maria Lovisa, född 1860 som dog vid fyra år ålder, Anna Cajsa född 1862, Carl Johan född 1863 som dog strax före sin treårsdag, Frans född 1865 och Maria född 1867.

Anna Cajsa stannade i Sverige och fick 6 barn, varav 5 nådd vuxen ålder. De tre som stannade i Sverige gifte sig och skaffade egna familjer, och dem tänker jag inte beröra här. Det är dock intressant att få höra från släktingar att det inte talades så mycket om härstamningen från Lasse och Inga, kanske var det inte så mycket att skryta med. I dag är det annorlunda, det finns hos många av de efterlevande en förundran över de tvås liv. Av Anna Cajsas barn for två till Amerika, Maria Kristina och Helge.

Maria Kristina, född 1888 reste över 1906, träffade sin blivande man och blev med barn. Hon reste hem för att föda sin dotter 1910 och återvände utan sin dotter 1913, för att komma tillbaka och hämta med dottern senare. Så blev inte fallet utan dottern växte upp hos mormor. Kanske en av få som aldrig varit i USA men som fanns registrerad i den amerikanska folkräkningen 1920, som dotter till Mimi, som Maria Kristina nu kallades, och Gustave. Enligt folkräkningen är hon i skolan när räkningen gjordes, undrar om de berättade att skolan låg i Sverige. Maria Kristina avled redan 1924 utan att ha fått fler barn och Gustave fortsatte sitt liv, gifte sedan om sig.

Anna Cajsas son Helge reste över till USA 1922 och blev kvar där tills in död 1974. Han var länge ungkarl, men gifte sig på äldre dagar med Greta, änka, född i Sverige, som emigrerade 1923. Helge var förman på en amerikansk stålindustri under sin aktiva tid.

Av Lasse och Ingas barn emigrerade Frans och Maria, båda 1891 men inte tillsammans.

Frans reste först och begav sig till Daguscahonda, Elk county, Pennsylvania.  I dokument från Maria Lutheran Church i Dagus Mines framgår det att Frans, som numera kallas Frank, gifter sig 1893 med Amanda Johanson, född 1873 i Björsäter utanför Linköping. De får 6 barn innan Frank, den 5 april 1908, får hjärtslag och avlider. Änkan Amanda får nu verkligen slita för att ta hand om sina barn, de är 14 år och yngre, men det går så småningom bra och de flyttar till svenskstaden Jamestown i staten New York. Barnen växer till och samtliga bildar familj, som till viss del idag är medvetna om sin förfaders excentriska leverne. Vid kontakt med en familj så kom en spontan reaktion; Nu förstår vi yngste sonens stora intresse för jakt och fiske.

Maria reste senare under 1891 till Dagus Mine i Pennsylvania och hamnade före 1900 i New Haven, Connecticut. Hon gifte sig 1893 med Oskar Hanson, som immigrerat 1888 från Sverige, och de begåvades med 4 barn, varav de tre pojkarna nådde vuxen ålder. Maria blev änka redan 1919 , fortsatte att hålla ihop familjen och uppmuntrade sina söner till studier,. Maria avled 1943 och är begravd på East Lawn cemetary i New Haven . Jag tror nog att vissa i Husby hade höjt på ögonbrynen om de fått veta att Vice President i New Haven Saving Bank var dottersonson till den något egensinnige ”grottmänniskan” som inte kunde läsa eller räkna

Foto taget av författaren. Minnessten vid Husaby kyrka

Uppgifterna om Lasse och Ingas barn har jag dels fått från Sten-Inge Larson, som fram till sin död i december 2008 var den drivande bakom de uppträdanden som skedde vid Lasses grotta, där Sten-Inge själv spelade Lasse och som såg till att minnesstenen över Lasse och Inga restes, dels från uppgifter i amerikanska arkiv eller efter kontakt med nu levande ättlingar till Lasse och Inga ”over there” .

Undertecknad befinner sig just nu mitt i en flytt, och konstaterar som så många före och efter mig, att det var värst vad mycket mitt enkla hushåll består av. Höga skyskrapor av kartonger, möbler, diverse påsar och säckar tornar upp sig som värsta bastionen, och man får bygga små gångar för att överhuvudtaget kunna röra sig bland allt. 

Medan jag packade, gick mina tankar många gånger till forna tiders statare, som ju brukade använda 'slankvickan' på hösten till att flytta från en statarlänga till nästa. Deras hushåll rymdes i regel på en enda hästskjuts. 

Å andra sidan var det ett fasligt bestyr i de mer bemedlade hemmen, när man skulle flytta ut till sitt sommarviste eller sin malmgård. Det var lass efter lass med allt man trodde sig behöva för sommaren. Å andra sidan höll sig rika människor med tjänstefolk, och behövde väl på sin höjd göra upp en lista på vilka saker som skulle med. 

Ute på Sturehof, fick jag mig berättat, att när kung Karl XIV Johan for runt på besök i riket, medförde han alltid sitt eget personliga badkar. Han hade också en speciell tjänare som fick kånka på det där badkaret... 

Som tur är, finns sådana saker oftast redan installerade i våra moderna hem. Det räcker så bra ändå med soffor, bokhyllor, sängar och allt det andra. 

Sedan upptäcker man, som jag gjort, att man packat ner en del ganska dagsnödvändiga utensilier i någon för tillfället oåtkomlig flyttkartong... 

Kort sagt: om ni undrar varför det inte blev någon blogg från mig förra tisdagen, så anar ni antagligen svaret här.... 

Bilden: En ensam flyttkartong ger en skenbart idyllisk bild av det hela... Foto: pixabay

Edde och Serafia Eklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Edde Eklund föddes 1880-09-29 i Älgliden, Jörn som barn nummer tio av tolv till Olof Eklund och hans hustru Sara Greta Johansdotter. I ungdomens dagar sysslade Edde med skogsarbete. Edde övertog senare en del av sin faders hemman. Han var dessutom en tid malmlastare vid LKAB i Malmberget. Där trivdes han bra, men läkare rådde honom att sluta. Hans hjärta klarade inte av det hårda arbetet. Eklund återvände hem och återupptog ånyo jordbruksarbetet på gården i Älgliden. Under hans frånvaro hade hemmanet blivit allt sämre, varför det krävdes hårt jobb för att få det i gott skick igen.

Trots alla slags motgångar hade Edde vandEdde och Serafias gård i Älgliden, Jörn. Okänd fotograf. Privat bildsamling. rat sjungande genom livet. Djupt religiös som han var, såg man ofta honom sitta på kyrkbänken och hans kraftiga röst hördes i psalmsången.

1909 vigdes han med Serafia Katarina Stenmark född 1888-12-22 i Ljusträsk, Burträsk, dotter till Fredrik "Frecke" Valfrid Stenmark och hans första hustru Emma Evelina Olofsdotter Lindberg. Ett år gammal flyttade Serafia med sina föräldrar till Kalvträsk. Vid nästan sju års ålder förlorade Serafia sin mor. Serafia fick därför 1896 ett nytt hem i Ljusträsk, Burträsk som fosterbarn hos bonden Pehr Johan Olofsson Burman och hans hustru Maria Fredrika Lindgren, vilka saknade egna barn. Där bodde Serafia fram tills hon gifte sig. 

Edde och Serafia fostrade sju barn. När krafterna avtog för makarna avyttrade de hemmanet i Älgliden och flyttade in till Jörn. Där ansvarade Edde för klockringningen i kyrksalen. I början hyrde de en privat bostad, men senare flyttade de in på pensionärshemmet i samhället. Under den allra sista tiden vistades Edde och Serafia på Furugården i Jörn.

Serafias hälsa började att svikta i slutet av hennes liv varför hon intogs på sjukhemmet i Jörn. På annandag pingst (22 maj) 1961 slutade hon sin vandring på jorden. Hon blev 72 år. Edde var som person godhjärtad varför han var omtyckt i sin omgivning. Han blev sjuk och intogs på lasarettet i Umeå där han avled 17 januari 1962, 81 år.

Där framme ligger gården där mormors förfäder bodde för länge sedan, långt bort vid en slingrande grusväg genom skog och hagar. Tack vare äldre kartor kunde jag hitta dit för några år sedan. Eget foto.

Nu börjar det köra ihop sig med sommarplanerna. Så mycket vi har att ta igen efter pandemiåret. Än är faran inte över men när det nu gått en månad sedan jag fick min andra vaccinationsspruta har jag börjat träffa barn och barnbarn igen och planerar även för en kort inrikes semesterresa.

Sommar för mig betyder släktforskarsafari, dvs att åka ut och leta efter platser där släkten bott och levt. Det vill jag verkligen uppmana er alla släktforskare att göra, om ni har möjlighet. Det har gett mig väldigt mycket att se platser och gårdar, i en del fall även husen där de bott för länge sedan. Och kyrkogårdarna. Framför allt på landsbygdens kyrkogårdar kan äldre gravstenar finnas kvar.

En sådan här resa kan man göra både tillsammans med andra, till exempel med släktingar på plats eller tillresta, eller helt på egen hand. Det roligaste tycker jag är att göra det i sällskap med andra som också har en relation till släkten eller platsen. Sådana utflykter har jag gjort med mina bröder, med en moster och med min pappa när han levde men också fått värdefull guidning av hembygdsfolk på plats. Fler ögon ser mer och minns mer efteråt.

I morfars verkstad finns verktygen kvar. Kanske inte precis som han lämnade dem när han gick bort på 1970-talet men ordnade så att det känns så. Eget foto. 

Här på kyrkogården i Köinge i mellersta Halland ligger flera äldre släktingar begravda. Nedanför kyrkan, på andra sidan landsvägen, ligger det gamla tingshuset (huset med långsidan hitåt, numera privatbostad) där flera av mina släktingar förr trätt in, kanske med rädsla, skam eller segervittring. Eget foto.

På väg att leta efter platsen för en gammal torpgrund kan man få uppleva sådana här miljöer. Eget foto.

Yngve kan vara ett exempel på vad Y står för. Det finns många andra kopplingar, i Timrå finns ett riktigt stort Y, Bengt Lindströms hyllning till Västernorrland. Det går att fortsätta i det evinnerliga med Y, alla har vi någon eller några favoriter. Vilket ord var det som stod på småskolans planscher med bokstäver, A som i Apa och så vidare. Kanske var det olika ord beroende på när i tiden det trycktes, men var det Yxa?

Numera finns det en betydelse för alla de som någon gång kommit i kontakt med släktforskning med hjälp av DNA. Att kunna spåra den raka linjen med pappor, det kan ske med hjälp av Y-kromosomen. Lite orättvist kan det tyckas att det är när det bara är den manliga delen av befolkningen som har den lilla rackaren, men mot de naturliga makterna kämpar vi förgäves. Allt är inte rättvist här i världen.

När den genetiska genealogin, DNA-släktforskningen, började användas så var det primärt Y-kromosomen som användes, det var med den som revolutionen startade. Det gick med ganska få markörer att dela in männen i olika huvudgrupper, även om det var grova, ganska oprecisa uppdelningar. Att kunna se på ett ungefär var på de olika kontinenterna en linje uppstått och hur de sedan finfördelats gjorde att många började se användningsområden inom släktforskningen. Om inte två linjer från samma anfader hade samma värden, så var det inte fel på generna utan det var fel i någon källa. Att se att tidigare väl belagda släktträd inte stämde var bland de första användningsområdena. I de fallen fanns det ingen osäkerhet, men om värdena var lika så fanns fortfarande möjligheten att det var fel, eftersom det kan vara andra släktingar som varit i farten. Och tittar man på för få markörer. Det är lite av detta som används när en del personer försöker få fram släktskap med avlägsna, i tiden, lämningar efter mer eller mindre kända arkeologiska lämningar.

Foto taget av författaren

Rätt använd så är det ett starkt verktyg i släktforskningen, något som ganska lätt glöms bort när allt intresse hamnar på att fiska i de dammar som de flesta bolagen tillhandahåller, det test som kallas autosomalt, och som tappar säkerheten redan efter 4-5 generationer. Att kunna följa den raka fädernelinjen längre tillbaka, även om det bara är en mindre del av vårt genetiska arv, kan ge många nya och intressanta kunskaper. Kanske inte det enklaste verktyget när man letar efter en försvunnen far eller farfar, men det finns så mycket annat i den genetiska genealogin som nästan hamnar i skymundan av den våg av ”fel far-syndrom” som vi hamnat i.

Kanske ska vi återgå till det som var början på den genetiska genealogin, säger en del. Det är inte rätt våg att gå, men vi bör bredda vår kunskap om alla de möjligheter som finns. Det är en fröjd att läsa om användandet av Y-kromosomen när det gäller sådana projekt som det som handlar om den gamla bondesläkten Bure. Att kunna få fram så mycket med så relativt enkla medel är helt fantastiskt. Har du inte läst eller hört om det som framkommit, kolla på www.buredna.sjolunds.se (klickbar länk)

Jag ser framför mig att vi kommer att få många liknande projekt och hoppas att just du kommer att följa dem, om du inte till och med starta ett eget.

Karl Lundgren med sin första hustru Aina Lundkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Edvard "Lill-Kalle" Lundgren föddes 17 mars 1907 i Stavbäck, Skellefteå som son till min mormors fars kusin Johan Bruno Lundgren, bördig från Södra Grundfors och hans hustru Emma Karolina Holmström, barnfödd i Östra Nyliden, Skellefteå. "Kalle" hade två syskon. När han var drygt ett år gammal avled fadern Bruno av lungsot. Hans uppväxt blev nog därför ganska tuff. Mamma Emma gifte om sig 1920 med Brunos bror Karl Lundgren och de bosatte sig i Dalen, Skellefteå. I deras äktenskap föddes tre barn. Dessutom hade de en gemensam son född före giftermålet. Karl Lundgren den äldre hade åren 1903-1911 vistats i Nordamerika.

Under uppväxten arbetade "Lill-Kalle" i hemmet tills han började som banarbetare vid SJ. 1928 ingick han äktenskap med Aina Kristina Erika Lundkvist född 1906-05-05, uppvuxen i Medle, Skellefteå, dotter till banvakt Edvard Lundkvist, härstammande från Jörn och hans maka Emma Kristina Lindgren från Norsjö. Makarna Lundgren slog sig ner i Gråberg, där de köpt ett mindre hemman av Johan Åström. På gården bedrevs ett mindre jordbruk med en ko, en kalv och en gris som djurbesättning. Fyra flickor fostrades i hemmet. Samma dag som den yngsta flickan föddes (11 juli 1937) avled Aina av barnsbörd, inre blödningar. Dödsfallet lämnade "Lill-Kalle" och de fyra döttrarna i djupaste sorg. Åren förlöpte och i Medle hittade han än en gång sin hustru. Thea Maria Lundström född 1918-06-10 vigdes 1944 med honom. Hennes föräldrar var hemmansägare Anders Lundström och hans hustru Anna Johanna Lundmark. Tea hade sedan år 1940 varit hushållerska hos Lundgrens i Gråberg. I detta äktenskap föddes en son.

Karl Edvard Lundgren var intresserad av föreningslivet. Han tillhörde byns ungdomsförening och var dess ordförande en period. Dessutom var han aktiv i ungdomsföreningens sångkör. Vidare var Lundgrens intressen ryaknytning, trädgårdsskötsel och tillverkning av mosaiktavlor.

Gården i Gråberg överläts så småningom till yngste sonen. Där är i dag Gråbergs plant, en stor handelsträdgård. 1972 flyttade Karl och Thea Lundgren till Brännan i Skellefteå. 1983-09-09 insomnade Karl Lundgren på Skellefteå lasarett, 76 år gammal efter en tids sjukdom. Hans hustru Tea levde till 14 juli 2017, hon var vid sitt frånfälle 99 år ung.

Källor: Svenska gods och gårdar, kyrkböcker, tidningsnotiser och andra skriftliga uppgifter.