Tjocka släkten...

För länge sedan, innan några husförhörslängder eller mantalslängder fanns, och nästan alla i Sverige bodde i små byar, hade alla i byn reda på alla. Man visste exakt vilka som bodde i vilken gård eller vilket torp, vilka som var backstugusittare, vilka som hade flyttat ut. Och man visste helt klart att 'dom på Sörgård är släkt med oss på mammas sida' och sådana saker. Tyvärr är det inte ofta som de senare påbörjade kyrkböckerna innehåller liknande uppgifter. Vi är ju många släktforskare som har gnisslat tänder när vi i en tidig kyrkobok läst 'en son född hos Nils i Storbacken' och så inget mer. Vem modern var, visste ju prästen! 

Så småningom blev både städer och samhällen större. Då hade vi fått kyrkobokföring och mantalslängder, men släktförhållandena föll bort. Dock brukar det i varje släkt (nästan) ha funnits en faster eller moster som på sina fem fingrar kunnat räkna upp släktens historia, i dubbla led: 'Hon är syssling till Stinas mamma' eller 'Han som dog var halvbror till Arvids farfar' och liknande. För egen del hade jag, när jag började släktforska, endast min mormor kvar i livet, samt ett par av hennes svägerskor. Mormor berättade saker som 'hon tyckte mycket om att äta si' eller 'han brukade alltid säga så', medan svägerskorna pricksäkert höll reda på datumen: 'han är född 15 juni 1895' 'hon dog 22 februari 1934'. De kompletterade varandra utmärkt! 

Men vidare släktforskning frambringar oftast mer avlägsna släktingar: farfars kusin, mammas syssling och liknande. Personer som man oftast inte har sett någon gång i verkligheten. Det är då släktträffarna brukar kunna komma in i bilden. Oftast är släktingar rätt intresserade av att ta sig en titt på sina fränder under trevlig samvaro. Jag har själv varit med om att ordna två och medverkat i en släktträff. Naturligtvis är det ett väldigt bestyr att ordna fram datum som passar alla, lokal att vistas i, någon sorts foder, tips på övernattningsställen och framför allt, någon sorts aktivitet. Mat och dryck i all ära, men det är ju kanske lämpligt att de 234 inbjudna gästerna kan samlas runt någonting, så att det inte blir så att man, efter att ha pratat om väder, mat och dryck, bara sitter och tittar på varandra. Det kan ju finnas mer fysiska släktdrag att diskutera; släkten kanske innehåller många rödhåriga, vänsterhänta eller musikaliska personer. Men sedan är det nog bra med någon sorts aktivitet. Är man väldigt många, är tipspromenad förkastligt. 234 personer ute i skogen för att leta tipsfrågor kan rendera klagomål från omgivnningen. Dessutom finns alltid en risk att några personer kommer bort, och måste eftersökas med skallgång. 

En byggnad som släkten ägt, en kyrka där man vet att många i släkten är döpta eller begravna, eller, om det är en större ort, en rundvandring i släktens fotspår med guide brukar vara trevligt. Kanske finns det också något äldre företag i trakten där flera i släkten arbetat. 

Min första släktträff, som jag var med och arrangerade, ägde rum i Falun 1996. Där hade vi just en rundvandring med guide i staden. Släktmiddagen intogs i en lokal som tidigare varit barndomshem för några i släkten. De av våra gemensamma anor som bott i Falun kom dit ungefär 1840, så den släkthistorien gick inte så långt tillbaka i tiden. 

Nästa släktträff, med samma släkt, förlades till Stockholm. Då hade jag forskat fram en del gemensamma anor, som hade bott och verkat i Stockholm från slutet av 1600-talet och ungefär 75 år framåt i tiden. Vi besåg Tyska kyrkan (släktledet var invandrare från Tyskland och med i tyska församlingen), och, min stora stolthet, en bevarad källare från 1600-talet, en gång ägd och tillsammans med dåvarande huset ovanpå, bebodd av just de släktingarna! När vi kom dit, var huset i gatunivå sedan länge rivet, och ersatt med ett från förra sekelskiftet. Men jag hade fått tag i en nyckelperson, som låste upp källaren åt oss. Där var mörkt, trångt och dammigt. Men jag kunde i alla fall påpeka, att här hade vår 'kirschener' (= körsnär) förmodligen stått och arbetat med sina skinn, tillsammans med lärling och gesäll i början av 1700-talet. 

Den tredje släktträffen jag varit med om, var i Helsingborg i Skåne. Där hade jag bara en liten del i arrangemanget, men vi bjöds på en fantastisk resa i veteranbuss genom ett otroligt vackert Skåne, vi såg Krapperup slott och Brunnby kyrka bland mycket annat. Och under resans gång fick vi höra både allmän skånehistoria och lite om de mer sentida släktingar som bott och växt upp där. En mycket minnesvärd upplevelse!

I dessa coronatider är förstås en släktträff inte att tänka på. Men desto lättare då att dyka ner i diverse minnen. Och hopps på en ljusare framtid! 

Bilden: Gruvmuseet passerade vi vid den guidade visningen i Falun 1996, men den här bilden är tagen många år senare. Foto och omfoto: författaren.