På kryss i Stockholms historia

Det var för lite drygt en månad sedan, på Facebook faktiskt, som jag läste om historiekryssningen som tidningen Populär Historia skulle ordna. Helt impulsivt bestämde jag att jag skulle åka. Dels för att jag är extremt intresserad av historia, dels för att kanske få en liten möjlighet att marknadsföra mig själv som skribent, aspirerande författare som jag är numera. Sagt och gjort, jag bokade i svindlande fart, lyckades övertala min intet ont anande mamma att följa med, och saken var klar. 

Förutsättningarna var inte de bästa. Det var inte bara snö utan hårda vindbyar utlovat till avresedagen. Och även om Kockarnas julbord var inkluderat i det ganska rejält tilltagna priset på resan; man gör inte så mycket rättvisa åt ett aldrig så delikat julbord om vågorna går höga och man har anlag för sjösjuka. Dessutom hade jag glömt mitt senaste alster hemma, hade bara ett exemplar samt mina visitkort med mig! Inte särskilt proffsigt...

Men det hela avlöpte bättre än väntat. De där vindbyarna stack tydligen iväg någon annanstans. Julbordet var delikat, och redan första kvällen ombord, fick vi följa med podcasten 'Ekenssnack' på en visuell rundvandring i 'En förvandlad stad'. 

Efter tidig frukost följande morgon, satte det hela igång på allvar. Först ut är Annika Salén vid Stockholms stadsmuseum:

MED LASSE LUCIDOR GENOM 1600-TALETS STOCKHOLM heter hennes föredrag och handlar framför allt om platser som Lasse vistats på under sin alltför korta levnad. Själv har jag haft rätt vaga begrepp om skalden ifråga, och här fick jag många intressanta släktfakta uppräknade för mig. Det som överraskade mig var att Lasse Lucidor hade så mycket med högadeln att göra. Jag hade liksom föreställt mig honom som en 'fattig poet'. Det var han i och för sig, men han hade ett stort arv att utfordra. Ett arv som han aldrig fick, eftersom hans förmyndare Joakim Edling visade sig ha försnillat förmögenheten. Inte heller visste jag att Lasse bott en del av sin uppväxt i Stettin, och varit student i Greifswald. Sedan hade Lasse två besvärliga bröder, Olof och Erik, den ene värre än den andre, verkar det som. Till slut fick deras förmyndare, deras svåger Lars Assarsson, gift med deras syster Maria, iväg de ohängda bröderna, Olof till Ostindien, Erik till Västindien. För mig som är släktforskare, var detta ett extra intressant föredrag. Därefter följde Martin Rörby med föredraget

STOCKHOLMS ARKITEKTUR. Han börjar med att påpeka att Stockholm är alla arkitekters mardröm att bebygga. Förutom allt vatten och små öar finns här förkastningsbranter som försvårar all byggnation. Dock var Stockholm redan från början tänkt som ett lås för Mälaren och dess städer, och som sådant, fungerade staden alldeles utmärkt. Vad då arkitekturen anbelangar, så präglades medeltidens stenhus framför allt av Tyskland och kanske framför allt Hansan. På 1600-talet, när Sverige blivit stormakt, ville man modernisera staden. Framför allt ansågs trähusen med sina halmtak vara hopplöst ute. Istället sneglade man nu på holländsk arkitektur. Som exempel visas Reenstiernas palats på Söder, vilket gläder undertecknad, som är an-släkting med bröderna  Momma (adlade Reenstierna). Nicodemus Tessin den yngre tros ha ritat lusthuset i parken bakom Spökslottet på Drottninggatan, så det får vi också se bild på, vilket gläder mamma, som bor precis intill detsamma. 

Efter detta blir det en halvtimmes paus, och i det lilla rummet intill föreläsningssalen kan vi nu titta på ett antal vackra böcker som säljs till specialpris under resan. Köpa eller inte köpa, det är frågan? Sedan drar det igång igen, och nu kommer Rebecka Lennartsson för att tala om

MÄLARDROTTNINGEN - DEN SKÖNA SYNDERSKAN. Och med det föredraget, har vi tagit ett hopp i tiden fram till 1800-talet. Sverige har fått ångdrift, sedermera kommer dynamit att spränga igenom bergåsar med, och till slut, sent omsider, också avlopp, vilket minskar sjukdomsepidemiernas omfattning ordentligt.  Rebecka konstaterar att Stockholm som de flesta andra storstäder har 'dubbel identitet', alltså vackra husfasader, ståtliga ekipage och vackra parker, men också usla ruckel, alkohol, fattigdom och elände. Ibland ändrar det sig dock snabbt. På platsen där Hallwylska palatset så ståtligt breder ut sig idag, låg förut en loppcirkus!  Vi får också höra lite om Bellmans 'sångmö' Ulla Winblad, eller Maria Christina Källström som hon egentligen hette. För att komma tillrätta med den ökande prostitutionen, inrättades 1838 statliga bordeller, som man skulle kunna hålla uppsikt över. Detta var inte något populärt beslut i staden. Flera upplopp, och stenkastning blev följden. Men, återigen, bara kvarter från bordellerna, promenerade bladn annat 'Norrbrolejonen' och visade upp sina ståtliga ekiperingar. Det var framför allt herrar, men också en del kvinnor som paraderade. Sist ut bland föredragshållarna är Mats Hayen med

VI SOM BYGGDE STADSHUSET, ett färgrikt epos om triangeldrama, en dörr från Gamla Stan och en kyrkportal i trä som numera finns i Stadshuskällaren. Vi får förstås också veta varför Blå salen inte blev blå, och influenserna från arts & craft-rörelsen som syns i byggnaden. Till 100-årsjubileet komponerade Wille Crafoord 'Tre kronor i toppen' till husets ära, och Mats H säger sig ha fått Wille att inkorporera ordet 'internationalromantik' i texten. En del av detta har jag i ärlighetens namn läst förut i diverse böcker, men det är ett roligt föredrag, som avslutas med en kraftig applåd. 

Ja, det blir förstås mer applåder, för nu är föreläsningarna slut. Vi trängs i lilla rummet bredvid för att köpa böcker och få dem signerade. Mats Hayen hedrar mig med att känna igen mig, vi har setts på  Stadsarkivet ett antal gånger, och jag får boken signerad. Jag lyckas i sista minuten komma ihåg att överlämna mitt enda medhavda häfte till redaktören för Populär Historia.

Efter landstigning och för min del hemfärd längs snöiga vägar, anländer jag till sist hem, mycket nöjd med resan. Det får gärna bli en återkommande tradition! 

Bilden: Programkort, en bekant företeelse från släktforskarkryssningarna... Foto: författaren