O tannenbaum...

Då har året kommit fram till granens tid. För min del har jag plastgran sedan min tid i lägenhet. Levande granar måste vattnas, och jag tröttnade på att spilla vatten på parkettgolvet vartenda år. Dessutom är det inte så lätt att få ut en gran på balkongen i en ganska trång etta. Det slutade oftast med att det var mer gran på mig än på trädstammen, så att säga. Senare på våren var det dags att få ut eländet i hissen och dumpa på någon lämplig plats. Hur frestande det än var att bara hiva ner den från balkongen, så tvang jag mig att avstå. Jag bodde på åttonde våningen, med en trottoar nedanför. Till och med jag insåg att det ej var lämpligt att kasta ner granen därifrån.

Men det här med julgranar, var kommer det egentligen ifrån? Det enklaste svaret är att vi här i Sverige har importerat den från Tyskland under 1800-talet. Men som så ofta, är det inte riktigt lika enkelt. Högtidsträd har funnits redan under hednatiden i vårt avlånga land, offerekar där man blotade eller hängde upp andra gåvor för att blidka gudarna. Sedan fanns också julstång eller julruska, som troligen skulle skydda mot onda makter i samband med mörkret kring midvintertid. Julstången bestod ofta av en liten gran som var barkad och kvistad nedifrån, så att endast de övre grenarna satt kvar. Efter barkningen brukade man placera trädet på gården, taknocken eller bredvid ytterdörren. De överblivna kvistarna hade man ofta utanför ingången som dörrmatta, en tradition som finns kvar än idag.

I Tyskland flyttade granen inomhus redan under 1500-talet, och blev pyntad. Olika hantverksskrån och gillen ställde upp dem i skråhuset, och klädde dem bland annat med godsaker, som barnen fick äta, och man dansade runt granen. Det sägs att det var den engelske munken Bonifatius, död 754, som missionerade mycket i Tyskland, som använde granens trekantiga form för att förklara treenigheten. Men han lär ha hängt upp granen i taket med spetsen nedåt i detta syfte.

Till att börja med förekom julgranar i protestantiska hem i Tyskland, och granen fick inte något större fäste i övriga delar av kontinenten. Det var först efter Wienkongressen 1815, då preussiska tjänstemän emigrerade åt olika håll i Europa, som granen fick ordentlig spridning.

Ordet ’julgran’ lär ha dykt upp i svenska språket på 1840-talet. Den gröna ljusbäraren spred sig nu raskt från säterier, prästgårdar och lärarboställen till enklare hem. Äpplen hängdes ofta i granen för att tynga ner de grenar som som ljusen satt på så att de skulle sitta rakare. Med tiden blev det vanligt med garndockor, hemgjorda små korgar och hjärtan i glansigt papper, eller dekorationer av mjöl och vatten i granarna. I slutet av 1800-talet började vi importera julgranskulor i glas från Tyskland och Tjeckien. På 1900-talet kom girlangerna med svenska eller blandade flaggor in i bilden. Däremot förekom inte halmslöjd i granarna på den tiden. Halmslöjdade julgransprydnader blev populärt först på 1960- och 70-talet.

Nuförtiden kan man ju köpa granar av olika sorter också. Den vanligaste granen som säljs i Sverige är rödgran, cirka åttio procent av svenskarna föredrar tydligen en sådan. Sedan finns det ädla blågranar och silvergranar att köpa också.

Rödgranen motsvaras på tyska av ’fichte’, men den ursprungliga tyska julgranen är ädelgransarten ’tanne’ vars barr liknar smala, platta blad. Det är den granen som gett upphov till melodin ’O tannenbaum’.

Källa: wikipedia

Med denna vintergrönskande blogg, ber jag att få avsluta årets inlägg. Nu tar jag jullov och dyker upp i januari igen.

Tackar alla som läst mina bloggar för året som gått, och önskar förstås

God Jul 

och

Gott Nytt År!

Bilden: Årets julgran foto: författaren