Gustav II Adolf och andra bakverk

Igår var det måndag 6 november. Gustav Adolfsdagen. När jag tittade ut genom fönstret på morgonen, konstaterade jag att vädret tydligen insett dagens betydelse; det var dimmigt ute. Fast troligen låg dimman tätare över Lützen den där ödesdigra dagen.

Och så äter man bakelse till minne av dagen. Fast det är ju en betydligt nyare tradition. Förmodligen började det i Göteborg år 1854, då man avtäckte Gustav II Adolf-statyn. En företagsam konditor Rubensson hade redan dagarna före avtäckningen, lanserat Gustav-Adolfkarameller. Andra hakade på med Gustav-Adolfbakelser, och spridningen var igång.

Det finns inget standardiserat recept på bakelsen, men sockerkaka eller mördeg i botten, och en silhuett av kungens huvud i choklad eller vit marsipan ovanpå, tycks vara gällande. I mitt närområde, Norrtälje, har man lanserat en variant med krans av spunnet socker runt. Detta ska symbolisera den berömda dimman.

De enkla jordbrukarhushållen, som dominerade vårt land, såg förstås aldrig skymten av några bakelser, Gustav Adolf eller andra. Vetemjöl och socker fanns att tillgå för de som hade råd, men oftast sparades de till högtiderrna.

Klenäter är kända i Sverige sedan 1400-talet, och kunde finnas även i enklare hem till jul. Man friterade dem då med hjälp av nöttalg eller ister, säger Wikipedia, så jag kan tänka mig att de smakade annorlunda på den tiden. I övrigt vankades nog släta vetebullar eller enkla småkakor när det var fest i huset.

I de mer burgna herrgårdsköken tillagades däremot ganska avancerade bakverk och efterrätter redan på 1700-talet. Tårtor, pepparkakor, marängsviss och charlotte russe bakades flitigt av noblessens kokerskor. Det var först efter första världskriget som vår älskade kanelbulle fick fäste i landet, i och med att kryddor och annat blev tillgängligt igen.

Så nu var det läge för de sju sorterna kakor….

Bilden: En annan bakelse Foto: författaren