Givande släktforskning

Lätt förvirrad inser jag att det är tisdag igen, och då förväntar jag mig att jag skriver en trevlig blogg. Men om vaddå? 

Kanske en liten fundering på vad som egentligen är meningen med släktforskning? Utom att det givetvis är en kul och spännande hobby. Att kartlägga sin släkt bakåt i tiden kan leda till att man får större insikt i varför man själv är den man är. Kanske finns det rentav tydliga släktdrag som följt med genom tiderna, såsom musikalitet, konstnärlig läggning eller händighet i snickarboden. Eller karaktärsdrag som hetsigt humör, sävlig läggning eller rampfeber. 

En annan trevlig sidoeffekt av att släktforska är att man får nya släktingar! Nu behöver det kanske inte alltid innebära att man får nya vänner för livet. Bara för att man råkar vara släkt genom någon mystisk förbindelse på 1700-talet, betyder ju inte att man automatiskt har en massa gemensamt i nutid. 

Jag har noterat att det är väldigt olika hur mycket 'utdelning' man får på olika släktgrenar. På en del släktgrenar, flödar det in nya grenverk. På andra tycks det bara finnas en enda kvist... Den gren jag fått mest utdelning på är nog mormors mors anor i södra Västerbotten. Men det beror nog på att de släkterna är soldatsläkter som blivit väl utredda av Sten Lundgren (frid över hans minne och goda gärning!). Där 'fastnar' det lätt folk i samma nät som jag. Även de grenar som inte är soldater, har gått lätt att hitta genom Ulf Lundströms böcker, och de 'värper' också rätt lätt folk. På värmlandssidan vet jag att det finns fler än jag som forskar om smed- och bondesläkten Lethenström. Där har jag bytt till mig lite material. Också mormors fars släkt i Sörmland har jag fått kontakter på. Farmors fars släkt i Östergötland är redan så väl utforskad av Per Andersson att jag egentligen inte behövt göra någonting själv där. På sätt och vis kanske allra rikligast 'utdelning' där. Farfars fars gren är dock bara en liten kvist ännu. Men det beror på att farfars farfars far bara fick ett enda överlevande barn, och farfars farfar följde i samma spår. Ska jag leta utgreningar på den grenen, får det bli i mitten av 1700-talet, och det har inte riktigt kommit till skott ännu (utom kusin Petronella, som jag tidigare bloggat om). Och så har vi dalagrenarna.. Morfars mormor hade ju en faslig massa rötter i Grangärde. Jag bara väntar med spänning på att det ska dyka upp någon liten utgrening där. Sedan borde jag verkligen ta mig själv i kragen och ta itu med farfars morfars släkt i Hedemora och Stora Skedvi. Där finns säkert utgreningar och släktingar jag inte vet om! 

Ibland är det lite kusligt också. Jag var på besök hos en syssling, och fick se ett foto av hans far. Men när jag såg bilden, utbrast jag: 'Varför har du en bild av HONOM?'. Jag trodde alltså att bilden föreställde en annan kusin till min mamma. Visserligen på samma sida, men de var lika som bär!  

Släktforskning slutar aldrig att engagera....

Bilden: Föreställer troligen turistbyrån vid akvedukten i Håverud. Jag tog fel bild i hastigheten, och vet inte hur man ändrar... Foto: författaren