Har på sistone bläddrat igenom något tusental olika tapetprover, och kom då att fundera på det här med tapeter förr och nu... 

På den disiga medeltiden hade man färdigsydda tapeter,  eller gobelänger, oftast väldigt fint hantverk, med jaktmotiv eller något religiöst. Dessa tapeter satt dock inte uppe permanent, man monterade dem helt enkelt när det väntades gäster och man behövde pryda riddarsalen eller finrummet med eleganta motiv. Samt höja värmen, öppna spisar är nog trevligt, men kunde säkert behöva all hjälp de kunde få. 

I enklare hem kom, med pappersutvecklingen, ett antal bonadsmålare att uppträda som lokala konsthantverkare. Framför allt i Halland och södra Småland. Längre norrut, i de så kallade Hälsingegårdarna, dekorerade man direkt på väggen. Tapeter i vår tids bemärkelse dök upp i adelns palats under stormaktstiden. Då avbildades ofta figurer ur romersk eller grekisk mytologi, eller kanske rentav ur nordisk mytologi. Figurerna skulle då gärna förlänas anletsdrag från husets herre och dam, för att imponera på besökarna. 

När vägen till de ostindiska breddgraderna hade öppnats på allvar på 1700-talet, blev det siden på väggarna, gärna med någon form av orientaliskt mönster. 1800-talets tapetmode handlade, tror jag, mer om lokalt handvävda tapeter, gärna med riddarromantiska eller vikingatida motiv i tidens anda. Vid den tidpunkten hade ju också stora företag börjat etablera sig, och sälja tapeter. 

Nittonhundratalet har bjudit på diverse varianter. Under jugendtiden var tapeterna gärna beige, bruna eller mörkgröna, med något blomstermotiv. Efter krigsåren blev de ljusare, med moderna mönster och diskretare färger. På 60-talet kom op-konsten med surrealistiska mönster i bjärta färger till det svartvitrutiga golvet och de runda fåtöljerna. 70-talet var Marimekkos blomstertid bokstavligt talat. På 80-talet kom bårderna. Både tapeter och kakel skulle ha en färgglad rand med något mönster. 

Någonstans runt sekelskiftet blev allting vitt. Sedan svart. Och nu senast grått. Kanske går vi, med lite tur, mot beige härnäst?

Det är inte utan att man börjar längta efter något i stil med medeltidens färgsprakande gobelänger! 

Bilden: Fin tapet (och kristallkrona) i Julita gård sommaren 2019. Foto: författaren

Kom att fundera över om unga människors musik alltid varit föräldragenerationens fasa, eller är det bara i vår tid?

Ska erkänna att jag inte förstår mig på rap. Jag envisas med att vilja höra en sångare sjunga fram orden, inte väsa en massa gutturala svordomar. Men det är nog ett typiskt ålderstecken... 

Om man tittar längre tillbaka i tiden - ogillade medeltidens körsjungande munkar de barder och trubadurer som drog omkring och sjöng berättande sånger? Förmodligen inte nämnvärt. Barder och trubadurer hade ju funnits minst lika länge som munkarnas andliga sånger, och även om textinnehållet var en slags sjungen löpsedel, så ville nog även munkarna veta vad som hände på andra orter. 

Filmen 'Amadeus' handlar ju om den 'medelmåttige' hovkapellmästaren och dito kompositören Salieris hopplösa kamp mot 'geniet' Mozart. Men var Salieri verkligen så störd av Mozarts geniala esprit? Var det kanske snarare det faktum att Mozart var betydligt yngre som retade Salieri? 

Wienklassicismen gav på 1800-talet vika för romantiken och operorna. Men inte tror jag någon Beethovenälskare rynkade på näsan åt Schumann eller Verdi. Det skulle nog snarare vara operaromantikerna som tyckte att 'gubbarna' från Wien var lite stelbenta och gammalmodiga. 

På 1900-talet exploderade musikgenrerna, givetvis med massmedias hjälp. Operaälskarna hade nätt och jämnt hämtat sig efter ragtimens lättsinniga tongångar, innan jazzen sköljde över världen med helt nya toner. Och när de äldre generationerna slutligen börjat acceptera de mjuka jazzmelodierna, dundrade rock 'n' rollen in och skrämde slag på folk. Efter det har genrerna avlöst varandra. Punk, hårdrock, och nu slutligen rap... bland mycket annat. Och dess följdverkningar i form av frisyrer, klädsel och smink har varit om möjligt ännu mer frapperande. Kan ibland inte låta bli att fundera på vad en medeltida bard skulle säga om han stötte ihop med en punkare på stadens gator... 

Men jag kan tänka mig att de skulle ha en del att diskutera angående samhällets utseende idag och igår! 

Bilden: Edinburgh Tattoo 2011 bjöd på cyklande mässingsblåsare! Det ser man i alla fall inte ofta ute på sta'n idag. Foto: författaren 

I början av vårt årtusende, hade jag en period av intensiv historieforskning. Jag reste kors och tvärs i länet, hälsade på bland annat Tyresö slott, Kastellholmen, Stigberget och en massa andra platser. Ett av de ställen jag gjorde utflykt till var Rydboholms slott. Tyvärr visade det sig, när jag vandrat uppför den långa allén i sällskap med en (sannolikt ) närboende katt, att själva slottet var avspärrat som 'privat område'. Parken var emellertid öppen, och jag gjorde en tur i den yppiga grönskan, och beskådade minnesstenen över Gustav Vasa, som eventuellt är född på Rydboholm. Om han nu inte är född på Lindholmens slott förstås. Därom tvista de lärde, jag har inte hört att någondera sidan har lyckats presentera överväldigande bevisning ännu. Hursomhelst, Gustav vistades i alla fall på Rydboholm när han var ung, så mycket vet man. Därav minnesstenen i parken. Så mycket mer blev det väl inte där och då, jag beundrade de gula rapsfälten och utsikten över det blå havet, tog en snabb titt runt kyrkan (som var låst), och åkte hem igen. 

Om jag bara hade vetat...

Några år senare visste jag i alla fall. Mammas mormors farfars morföräldrar, Margareta Ringström och Lars Nyström, vigdes 1779 i Råcksta, Bromma, och fick en son någonstans 'i Stockholm' som husförhörslängderna så tjänstvilligt meddelat senare. Är det någon som i Stockholms län någonstans stött på en liten Carl Albrecht, född 1779 av ovanstående föräldrar, så får ni gärna berätta det för mig! 

Hursomhelst, kort därpå flyttar Lars och Margareta till Östra Ryd, där Lars har blivit jägare vid Rydboholm! Han kvarstannar i denna tjänst till 1801. Under tiden är nativiteten hyfsad i familjen, 1782 kommer det en Lars Ulrich, där det står att han är född 'vid kyrkan' i dopboken. Hoppas det var inomhus åtminstone, så stackars Lars Ulrich slapp anlända frysande till världen... 

Han var det första barnet som föddes i Östra Ryd i familjen. Sedan kommer det flera barn: Gustaf, Christopher, och 1786, min anmoder Lovisa. Den enda dottern, för övrigt. En son till, men hur jag än försöker, minns jag inte namnet här och nu.  

1801 får eller tar Lars Nyström avsked som jägare, och slår sig istället ner på gården Boda i Östra Ryd. Tyvärr blev hans bana som bonde inte lång. Redan 1805 avlider han. Hustrun Margareta går bort 1811, och äldste sonen Carl Albrecht tar över gården. Han dör dock utan arvingar, redan 1820 är epoken Nyström över i Östra Ryd och på Rydboholm. 

Men ändå. Tänk om jag hade vetat det när jag var där ute! 

Bilden: En helt annan bondgård... Foto: Pixabay

Nu när det äntligen börjar bli både grönt och ljust ute, och försommaren lite försiktigt knackar på dörren, återvänder tankarna på ett naturligt sätt till sommarön Gotland i allmänhet och den fantastiska staden Visby i synnerhet. Så varför inte avsluta reseberättelsen därifrån? 

Från det inte särskilt förtjusande miljonprogramsbygget Östercentrum återvände jag alltså in genom muren, och om det fula klossbygget har någon förtjänst, är det väl att jag uppskattade den underbara stadskärnan om möjligt ännu mer än tidigare. Jag strosar nu omkring i trakterna av S:t Hans ruin, hittar ett utomhuscafé och äter faktiskt lunch i klosterträdgården, eftersom jag ska på kvällsvandring och inser att middagen kanske blir sen. Trädgården är full av ruindelar, och stället har dessutom goda smörgåsar, så det var en utmärkt lunch. 

En bonus var att caféets anslagstavla hade en reklamlapp där ett tvätteri stoltserade med att inte bara tvätta - man lagar också kläder! Jag går dit, och det är faktiskt öppet för säsongen fortfarande. Kan man göra en akut 'operation' av revan i min jeanskjol, tro? Mja, sömmerskan ska snart iväg med båten på semester, men OK då. 

- Men kan du ta av dig kjolen då? undrar tvätterskan (jag tror de var systrar). 

Hoppsan!  Men tvätterskan finner på råd. Hon lånar mig ett stort, rosa badlakan, som jag sveper in mig i bakom ett skyddande draperi. Får väl säga att jag kommit direkt från badet om någon börjar titta konstigt på mig. Sömmerskan må ha varit semesterstressad, men i ett nafs har hon gjort underverk med min kjol, jag tar på mig korrekt klädsel igen, och betalar glatt en femtiolapp för hantverket. Då är kjolen hel igen, utan att jag behöver övertala mig att försöka. Jag avskyr att handarbeta, och syr som en kratta dessutom. Så det var väl investerade pengar. 

Efter ett kort besök på hotellet för att avbörda mig inköpta presenter, går jag till Donnersplatsen i närheten. Där samlas en medelstor grupp inför visningen. På utsatt tid, lotsas vi därifrån av en äldre dam, åt vilken jag i början ler lite skeptiskt, då hon talar som om hon just skulle inleda allsång i TV, men snart slutar le åt, då damen ifråga visar sig kunna i stort sett allt om både Visby och Gotland. 

I Almedalen får vi höra nutidshistoria om jordbruksproblem, ungdomsarbetslöshet och nedlagda industrier.  I Botaniska trädgården blir vi visade magnolia, hibiscus och mullbär, bland mycket annat. Vi lotsas sedan ut på Strandpromenaden, och medan solen förvandlas till en eldröd boll, som faktiskt ser ut att falla direkt ner i havet, berättar damen Valdemar Atterdag-legender... Sjönk verkligen hans skepp precis utanför Gotland, och finns skatten kvar på havsbotten fortfarande? 

Men sedan hamnar vi inne i den ganska nybyggda katolska kyrkan, och där spårar det ur en smula. Vår guide, som ställt sig längst fram, börjar nu plötsligt prata om syndernas förlåtelse, kärlekens kristna budskap och liknande. Det är inte bara jag som börjar skruva på mig när hon försöker förmå oss att stämma upp 'Härlig är jorden'. Det var ju Visbys historia vi var intresserade av, inte någon predikan. Lyckligtvis inser damen att auditoriet inte är riktigt med på noterna, ger upp försöken att omvända oss, och tar oss istället med upp till Rackarbacken. 

Rackarbacken är troligen den högsta punkten innanför muren i Visby. Där klättrar vi uppför en brant stig, och belönas med en närmast osannolikt vacker utsikt över staden. Och där, i den ljumma kvällen, med stadens ljus nedanför och alltjämt en smula rosa kvar i luften, får man faktiskt ta i för att inte tro att man är någonstans vid Medelhavet...  Vi hinner också bese Visbys minsta hus innan rundvandringen är slut borta vid Österport. 

Vandringen har varit absolut fantastisk,men fyra timmars promenad har gjort mig hungrig. Tydligen har jag fått smak på det här att äta med ruiner intill mig, för vid Stora torget ligger restaurang Rosengården med S:t Carins ruin som fondvägg. Där äter jag en furstlig middag. 

Sedan promenerade jag hem till hotellet för att packa. Noterade i förbifarten, att inte ens en fredagskväll är det särskilt bullrigt eller bråkigt i Visby. Förmodligen beror det på att de flesta turisterna redan åkt hem, men ändå. 

Lördagmorgonen grydde solig och vacker, jag hade ingen som helst lust att åka hem, men efter ett par timmars strosande i staden, några sista minuten-köp och lite slutlig fotografering, var det ändå dags att kliva på färjan till fastlandet. 

Den här resan gjorde jag för nu snart tjugo år sedan, ändå minns jag detaljerna så väl. Troligen en av de bästa semesterresor jag gjort. 

Bilden: vet inte om utsikten är från Rackarbacken, men helt omöjligt är det inte. Foto: Pixabay

För en tid sedan fick jag några handskrivna brev i min hand för renskrift. Breven tillhör en god vän till familjen, och visade sig vara skrivna av en utvandrad sjöman till en syster hemma i Sverige. Det framgår av breven att systern flera gånger frågat när brodern tänker komma hem och hälsa på dem. Svaren är lite svävande. Han försäkrar att han vill komma tillbaka till 'den gamla hemstaden' och gärna träffa släkten, men vad ska han göra sedan? Stanna i Sverige eller åka tillbaka till Amerika? Han tycker att Amerika är ett 'better' land och där finns 'plenty of money'. 

Jag började här fundera på hur emigranternas syn på landet i väster förändrats. När förebilderna för Karl Oskar och Kristina reste iväg på 1860-80-talen så var de medvetna om att de nog aldrig skulle återse släkt och vänner i Sverige. Man skulle helt enkelt, som  Kristina tänker 'aldrig vara med hemma mer'.  Å andra sidan hägrade ju paradiset! Mjölk och honung, guld och gröna skogar hägrade. Man kunde 'skära guld med täljknivar' och bli rik som ett troll lätt som en plätt. 

Vår sjöman skrev sina brev hem på 1920-talet. Det märks att vi nu passerat 'fram och tillbaka-gränsen'. Förbättrade kommunikationer, mer reguljär tåg- och båttrafik har gjort passagen över Atlanten enklare och snabbare. 

Det fanns ju trots allt en del svenskar som misslyckades i paradiset (guldet blev till sand och allt det där). Och visst, en del emigranter bredde nog på lite smör i breven hem till Sverige, som jag skrivit om tidigare en gång (Anorna som pratade för mycket). Men de flesta rapporterade säkert ärligt vad de funnit. Och tidningarna, som under den här tiden mer och mer blivit var mans egendom, berättade ännu mer om det stora landet i väster. Kanske bidrog det också till att svenskar i allmänhet fick en mer realistisk syn på emigration. Visst fanns det 'plenty of money' i Amerika, om man var beredd att jobba hårt för att tjäna dem. Och man fick betalt i slantar, inte som statarna hemma en lusig bostad och en tunna lankigt mjöl. Och ville man hugga skog eller leta guld istället, behövde man bara muta in sin lilla utsedda landlott, ingen godsägare kunde protestera. Men också de gröna skogarna och guldet krävde sin arbetstribut. 

Under 1900-talets första decennier har jag läst om åtskilliga 'pendel'-emigranter som åkt över till USA för att arbeta, och sedan återvänt till Sverige med slantarna, köpt sig ett hemman och slagit sig till ro. Andra reste över för att arbeta i flera omgångar, för att slutligen slå sig ner i endera landet.Mina egna farföräldrar reste med Svenska Amerika-Linien, men blev inte borta mer än något halvår. Det började också bli vanligare att släktingar korsade Atlanten för att hälsa på utvandrade anhöriga vid den här tiden.  Att emigrera behövde inte längre betyda att släkt och vänner var förlorade för evigt. 

Bilden: Modernare fartyg i Las Palmas för några år sedan. Foto: författaren

Ibland får man lite oväntade associationer. När jag packade undan mitt helggodis i måndags morse, slog det mig att godis inte alltid har sett ut som det gör nu. 

Socker var okänt i vårt avlånga land åtminstone på vikingatiden. All sötning skedde med honung. Och jag tror inte man tillverkade honungskarameller, utan det var nog snarare mjöd som vankades. 

När barnen förr i tiden skulle få 'godis' var det knappast sega råttor eller dubbla chokladbitar som bjöds. Äppelbitar och smulor från de vuxnas kakor var betydligt vanligare. På 1600-talet lärde man sig emellertid att raffinera socker, och ungefär vid den tiden kom chokladdrycken till Sverige. Därifrån var steget till mer kompakta godsaker inte så långt. På 1700-talet började apoteken sälja 'kandisocker', alltså vad vi numera kallar bröstsocker, med olika kryddningar. Myntablad med kandisocker på var ett annat uppskattat godis. (Det fick jag prova på under Stockhkolms 750-årsjubileum för en del år sedan. Det smakade som kompakt tandkräm). 

I slutet av 1800-talet började praliner och chokladkakor dyka upp i Sverige. Entré också för den flotta chokladasken! Till stor glädje för diverse deckarförfattare, som med förkärlek började låta sina bovar dela ut fina presentaskar med praliner fulla av otäcka gifter. 

Runt förra sekelskiftet åkte 'proppen ur baljan', man började fabricera godis i allt större skala, och försäljningen till allmänheten ökade lavinartat. Under de första åren på 1900-talet var det mest gräddkola i olika former som gällde. På 1930-talet kom skumfigurer och gelégodis in i bilden.  

På 1940-talet konstaterades att svensken hade dålig tandhälsa. Socker utpekades som en stor bov i dramat, och Medicinalstyrelsen gick ut med rekommendationen att man bara skulle äta godis en dag i veckan. Och se - lördagsgodiset var fött!  

Sortimentet utvecklades hela tiden. På 1970-talet gick jag med de andra ungarna till den lilla gröna kiosken, räckte fram min enkrona och bad om en påse 'blandat godis'. Tanten i luckan tog fram sin lilla tång, och fyllde så påsen med både det ena och det andra. Det var en ständig diskussion om hur många 'salt' man skulle ta, och vilka godisbitar som var saltast. En del köpte enbart saltlakrits, men för min del gillade jag blandade påsar bäst. (Det gör jag fortfarande). 

I mitten av 1980-talet fick butikerna nådigt tillstånd, efter viss tvekan, att börja sälja självplock av lösgodis. Godisköpandet tycks ha ökat lavinartat sedan dess. Allt från chokladkakor till sega gubbar och polkagrisar slinker ner i våra påsar på stormarknaden. Och det är inte alltid barn som köper. I en framsynt livsmedelsbutik norrut, kunde man för ett par år sedan läsa 'Ägg' 'Räkor' eller 'Bröd' på påsarna. Förmodligen var tanken att få ungarna att hålla sig borta.... 

Färg, form och storlek (och smak) har skiftat mycket genom århundradena, men godissuget lever vidare! 

Bilden: paradisisk sektion på julmarknaden i Rostock. Foto: författaren 

Den gamla Monopol-uppmaningen var inte så lätt att följa i tidernas begynnelse. Åtminstone från vår tideräknings början, när man överhuvudtaget hade börjat bygga hus av trä eller sten, så användes fängelsehålorna huvudsakligen som rannsakningshäkte. Alltså ett ställe där straffångar fick sitta och vänta på rättegång vid tinget och därpå verkställt straff, som oftast handlade om någon form av spöslitning, gatlopp eller, förstås, avrättning. Man kunde också bli förklarad fredlös eller mista allmänhetens förtroende under en viss tid. Utom rannsakningshäktena, fanns det dock ett stort antal mer eller mindre enskilda, privata fängelser. Varje enskild läroanstalt hade sin prubba eller proba. Proba är latin och betyder just 'skolfängelse'. Många olydiga djäknar men säkert också en och annan full magister fick försmäkta i prubban. 

Varje slott eller större herrgård med självaktning hade fängelsehåla, oftast i källarvåningen, men det kunde också finnas längst upp i huset, som på Gripsholm, där Erik XIV hölls fången. I fängelset på Nyköpingshus svalt kungabröderna Erik och Valdemar ihjäl på order av sin hämndlystne bror Birger. 

Efterhand blev de statliga fängelserna större. Ofta kunde en stor grupp fångar leva på en ganska trång yta, med miserabla sanitära förhållanden som följd. 

På 1800-talet kom en ny idé insvepande från Amerika, den så kallade Philadelphia-modellen. Från att ha förvarat fångarna tillsammans, övergick man nu till enskilda, isolerade celler där fången skulle tänka över sina synder i ensamhet. En bibel skulle finnas i cellerna till var och en. 

Länscellfängelset i Falun, och fängelset på Långholmen byggdes vid den här tiden. Båda två tjänstgör idag som vandrarhem/hotell. Tänk, att bo i cell 33 istället för på rum 33.... Tur att man numera kan öppna dörren själv! Jag har besökt båda ställena, och inte är det några svepande ytor precis... 

Att gå i fängelse var förstås en stor skam, men de allra fattigaste hade oftast inget val. Hade de gjort sig skyldiga till något mindre lagbrott, fick de välja på att böta ett visst belopp, eller några veckor i fängelse på vatten och bröd. Kanske fanns det till och med de som i sitt armod såg fram emot de dagarna, när man åtminstone fick vatten och bröd! För några pengar att betala böterna med, hade man nog inte. 

En av livets ironier är ju att vi släktforskare nästan gläds när vi hittar en ana som suttit i fängelse. Då finns det ofta utförliga uppgifter om personen, och kanske rentav ett fotografi! 

Källor: Wikipedia, Kompendium från Falu fängelse (2003)

Bilden: På Läckö slott har man förstås sin privata fängelsehåla, här med illusorisk fånge... Foto: författaren 

När jag nu ikväll, som så ofta i jakt på något att blogga om, bläddrar igenom listan på vad jag skrivit om tidigare, noterar jag till min förvåning att jag inte verkar ha skrivit om mitt första storfynd i släktforskning. Åtminstone finns det inte med i listan, har jag ändå skrivit om det här, ber jag om ursäkt för reprisen.

Alltnog, vi befinner oss i nådens år 1999. Jag är på sommarsemester i Halmstad för första gången i mitt liv. Självklart ska jag då besöka dåvarande Hallands Genealogiska Förening, numera Hallands Släktforskarförening.Jag har redan fått ihop en ganska diger antavla med halländska präster, via herdaminnen och studentmatriklar. Där finns förstås luckor, och jag hoppas hitta något som kan tipsa om hur jag fyller dessa luckor. 

En av 'luckorna' är en prästdotter som heter Anna Christina Lichtenberg. Hon var gift med prästen i Sibbarp, Andreas Magni Roselius. Före Roselius verkade en präst vid namn Andreas Alberti Lichtenberg i Sibbarp. Med det ovanliga efternamnet, misstänker jag att Anna Christina är hans dotter, men tyvärr står ingenting i herdaminne eller studentmatrikel om den saken. Och ny som jag fortfarande är på det här med släktforskning, har jag inte hunnit börja med sådant som bouppteckningar och domböcker ännu. Dessutom var Roselius och Lichtenberg verksamma före kyrkböckernas tillkomst. 

Alltnog, jag gör entré i släktforskarföreningens lokaler som då var belägna på Fiskaregatan i ett mycket pittoreskt område nära Nissan. Min första tanke när jag kommer in i lokalen är 'så liten den är'. Men en stund senare får jag ändra till 'så mycket de har fått in på sådan liten yta'. 

Jag gör ganska snart ett litet fynd om en av mina präster och hans verksamhet. Men sedan faller min blick på raden av Varbergs Museums årsböcker. I tjänsten har jag studerat liknande årsböcker och lärt mig att dessa årsböcker ofta innehåller historiskt intressanta artiklar, men kanske inte så mycket för oss släktforskare. Men då jag inte sett de här årsböckerna förut, och de visar sig ha en liten innehållsförteckning på försättsbladet, så bläddrar jag igenom dem. När jag kommer till årgång 1973, läser jag rubriken 'Tre generationer hallandspräster". Tänker att där kanske någon av mina präster finns med.

De var mycket mer än så...

När jag börjar läsa artikeln, visar den sig handla om en dagbok som förts av tre präster efter varandra, alla boende i Sibbarp. Denna dagbok finns på Riksarkivet i Stockholm. Förste ägare till dagboken var.... ja, ni gissar det...

Andreas Alberti Lichtenberg, min misstänkte Sibbarpspräst! 

Det var nästan löjligt. Här hade jag under flera års släktforskande stångat pannan blodig i mina försök att få reda på mer om just honom och hans familj utan att hitta ett endast spår - och så har han suttit och fört dagbok! Han har antecknat när vart och ett av hans barn föddes (och i flera fall dog), när hustrun är född och både hennes och hans egna föräldrars födelsedata finns med. Det riktigt susade i huvudet på mig när jag tittade upp från den årsboken! 

Sedermera var jag också på Riksarkivet och beskådade dagboken ifråga. Och fick kopior på det mesta av innehållet. 

Vad tänker man när man står och håller en 1600-talsförfaders egenhändigt skrivna dagbok i handen? 

Jag måste erkänna att jag var starkt frestad att stoppa ner dagboken i min väska och smita iväg. Men det gjorde jag inte, utan den finns där än. 

Texten ovan har i  annan utformning publicerats i Hallandsfarares Information nr 48 (juni 2000) och i min släkttidning An-Lunden nr 4 (november 1999)

Bilden: Bok och penna för dagboksskrivande? Foto: Pixabay

'Hör Charon i luren tutar' skrev Bellman och menade då att dödens färja skulle avgå inom kort, över floden Styx till Hades, de gamla grekernas dödsgud. Redan i urminnes tider har alltså tutor funnits. Lite mindre kusliga tutor finner vi i Gamla testamentet, där Moses får uppmaning att inför en lång ökenmarsch låta tillverka två silverhorn för att sammankalla folket. 

Att horn eller 'tutor' funnits långt tillbaka i tiden bekräftas bland annat av ett fynd  från 600-talet i en italiensk grav. Sedan har vi Olifanterna. Det var inte bara riddar Roland som blåste i hornet Oliphant när det begav sig; ordet betyder 'elefant' på gammal franska, och sådana horn var ofta tillverkade av en enda, stor elefantbete. De var i regel rikt utsirade, och förbehållna de övre samhällsklasserna. 

Senare tiders horn har oftast varit i mässing.

En absolut nyhet för undertecknad var, att i vissa församlingar, där man av olika anledningar inte hade några kyrkklockor, skedde sammanringningen på söndagarna med olika former av horn istället. Är det någon som har stött på det fenomenet? 

Bayeux-tapeten har horn. Där blåser man till gästabud i ett sådant. 

I vår tid är hornet, eller tutan, lite mer olycksbådande. Hesa Fredrik tjuter flyglarm vissa måndagar. Namnet fick mistluren när den skulle testas för första gången år 1931. Krönikören i Dagens Nyheter, Oskar Fredrik Rydqvist rapporterade, och var tydligen precis lika hes som tjutet från sirenen. 

Redan när den första antydan till bil såg dagens ljus, i slutet av 1700-talet, fanns en tuta med. Och så har det fortsatt. 

För egen del är jag mycket måttligt begeistrad i tutor. De låter högt, skärande och plötsligt. Och ibland blir det väldigt fel med tutandet. Det hände mig en kväll då jag klivit på bussen från Östra Station här i Stockholm för att fara ut till Djurgården och Nordiska Museet. Vi hade stannat för rött ljud på  Uggleviksgatan (tror jag den heter) på väg ner mot Karlavägen. Framför bussen stod det en bil som tydligen inte riktigt uppfattat att det blivit grönt. Jag satt så långt fram att jag hörde chauffören ge tutan ett lätt slag. Och nog tutade det. Men inte någon liten kort signal, utan högt och, vad värre var, utan slut. Jag hörde föraren peta och dra (och svära) där framme. Under tiden rullade vi nedför gatan, ihärdigt tutande. Folk stannade och stirrade på bussen, och av någon anledning kände jag mig fruktansvärt generad fast det inte var jag som hade tutat. In på Karlavägen, fortfarande tutande, rullade vi. Vid nästa hållplats, Runebergsplan, hade chauffören fått kontakt med någon per radio, och, följande instruktionerna, klev han ur och kortslöt bussen utifrån. Sedan blev det tyst. 

Jag misstänker att det dröjde mycket länge innan den busschauffören vågade använda tutan igen...

Men nog är det lite märkligt att tutor av idag mestadels uppmanar oss att ta skydd eller flytta oss. Förr tutade man för att kalla samman folk istället. Det låter trevligare.... 

Källa: Wikipedia

Bilden:  Tutor med fin utsikt. Foto: Pixabay

Lätt förvirrad inser jag att det är tisdag igen, och då förväntar jag mig att jag skriver en trevlig blogg. Men om vaddå? 

Kanske en liten fundering på vad som egentligen är meningen med släktforskning? Utom att det givetvis är en kul och spännande hobby. Att kartlägga sin släkt bakåt i tiden kan leda till att man får större insikt i varför man själv är den man är. Kanske finns det rentav tydliga släktdrag som följt med genom tiderna, såsom musikalitet, konstnärlig läggning eller händighet i snickarboden. Eller karaktärsdrag som hetsigt humör, sävlig läggning eller rampfeber. 

En annan trevlig sidoeffekt av att släktforska är att man får nya släktingar! Nu behöver det kanske inte alltid innebära att man får nya vänner för livet. Bara för att man råkar vara släkt genom någon mystisk förbindelse på 1700-talet, betyder ju inte att man automatiskt har en massa gemensamt i nutid. 

Jag har noterat att det är väldigt olika hur mycket 'utdelning' man får på olika släktgrenar. På en del släktgrenar, flödar det in nya grenverk. På andra tycks det bara finnas en enda kvist... Den gren jag fått mest utdelning på är nog mormors mors anor i södra Västerbotten. Men det beror nog på att de släkterna är soldatsläkter som blivit väl utredda av Sten Lundgren (frid över hans minne och goda gärning!). Där 'fastnar' det lätt folk i samma nät som jag. Även de grenar som inte är soldater, har gått lätt att hitta genom Ulf Lundströms böcker, och de 'värper' också rätt lätt folk. På värmlandssidan vet jag att det finns fler än jag som forskar om smed- och bondesläkten Lethenström. Där har jag bytt till mig lite material. Också mormors fars släkt i Sörmland har jag fått kontakter på. Farmors fars släkt i Östergötland är redan så väl utforskad av Per Andersson att jag egentligen inte behövt göra någonting själv där. På sätt och vis kanske allra rikligast 'utdelning' där. Farfars fars gren är dock bara en liten kvist ännu. Men det beror på att farfars farfars far bara fick ett enda överlevande barn, och farfars farfar följde i samma spår. Ska jag leta utgreningar på den grenen, får det bli i mitten av 1700-talet, och det har inte riktigt kommit till skott ännu (utom kusin Petronella, som jag tidigare bloggat om). Och så har vi dalagrenarna.. Morfars mormor hade ju en faslig massa rötter i Grangärde. Jag bara väntar med spänning på att det ska dyka upp någon liten utgrening där. Sedan borde jag verkligen ta mig själv i kragen och ta itu med farfars morfars släkt i Hedemora och Stora Skedvi. Där finns säkert utgreningar och släktingar jag inte vet om! 

Ibland är det lite kusligt också. Jag var på besök hos en syssling, och fick se ett foto av hans far. Men när jag såg bilden, utbrast jag: 'Varför har du en bild av HONOM?'. Jag trodde alltså att bilden föreställde en annan kusin till min mamma. Visserligen på samma sida, men de var lika som bär!  

Släktforskning slutar aldrig att engagera....

Bilden: Föreställer troligen turistbyrån vid akvedukten i Håverud. Jag tog fel bild i hastigheten, och vet inte hur man ändrar... Foto: författaren

Under påskhelgen, tackade min mobil för sig. Som tur är, hör jag inte till de mest beroende mobilsnortarna,men visst saknar jag den lite. Dock har jag inte, som somliga verkar numera, hela mitt liv i mobiltelefonen. Räkningar, TV och annat.  Men visst, det är roligt med alfapet (som i digitalform heter något annat) och frågesport. Och jag är förstås lite orolig att något ska försvinna från SIM-kortet vid omflyttningen. Nu har jag aldrig tagit några särskilt bra foton med mobilen, men mina ljudupptagningar från diverse friluftskonserter, vill jag gärna behålla. Särskilt förtjust är jag i den jag gjorde med Falska Gäss utanför Medltidsmuseum för några år sedan.

Falska Gäss är en grupp som spelar på medeltida instrument. Det lät rätt bra när jag stod och lyssnade på dem, men jag måste medge att i min ljudupptagning, låter det hemskt. Den är därmed perfekt när jag åker tunnelbana, och det sitter ett gäng ungdomar som tror att de är hemma i sitt vardagsrum, och låter sina technotoner dåna över tunnelbanevagnen. Jag brukar sätta mig i närheten, och spela upp klippet med Falska Gäss. Högt. Och gärna flera gånger i följd. Till slut fattar de, och antingen stänger av sitt oljud, eller lämnar vagnen. Att få en dos av sin egen medicin är sällan roligt. 

Detta med att plötsligt vara mobillös, fick mig att fundera på teknikens snabba framfart över huvud taget, och speciellt för oss släktforskare. Jag har varit i branschen länge nog för att ha hanterat rullfilmer, även om de sjöng på sista versen när jag började med släktforskning. Det var alltid dags att byta rulle när man nalkades något intressant, och så skulle ju den gamla rullen vevas tillbaka också. Ibland kunde de vara väldigt svårlästa, med utfluten vit text på svart botten. 

Sedan kom mikrokorten. De rymde mera, men jag var tacksam över att bo så att jag kunde åka till Arninge och forska själv bland alla kuverten. Jag beställde några gånger ifrån Ramsele, men alla nummerserierna gjorde mig förvirrad, och det var nog ren tur att jag inte beställde sammma kort flera gånger. Från Arninge minns jag särskilt korten på Skellefteå landsförsamling, där man utan att lägga i kortet i läsapparaten, såg de svarta kanterna efter eldsvådan...

Före dessa innovationer, fick man lov att åka runt till respektive församlings prästgårdar eller församlingsexpeditioner för att leta. Jag har ofta funderat på hur prästen eller tjänstemannen på expeditionen reagerade när det kom släktforskare instövlande och skulle titta i böckerna. Vissa kunde ju bli sittande i dagar böjda över luntorna. 

Så småningom hittade de gamla kyrkböckerna vägen till respektive landsarkiv, vilket underlättade en del. 

Vi ska nog vara väldigt tacksamma över de resurser som ställs till släktforskarens förfogande idag. Men samtidigt... är inte risken att släktforskandet blir tråkigt när det är så enkelt att få fatt i alla uppgifter man behöver? 

Knappast ändå. För det spelar ju faktiskt ingen roll hur mycket Internet digitaliserar, och hur lätt det är att få fram uppgifter; vill du vara någorlunda säker på din sak, måste du in i prästens handskrivna originalbok och kontrollera uppgifterna ändå. Och vi vet ju alla hur olika kyrkböckerna ser ut från församling till församling, från tidsperiod till tidsperiod. Det är bara att ta på sig argusögonen och försöka läsa, ett ord i taget.

Hur du än vrider och vänder dig, så har du kyrkboken där bak! 

Bilden: min numera avlidna mobil. Foto: författaren

Redan de gamla egyptierna kunde låsa in sina värdesaker. Dock användes mestadels enkla konstruktioner i trä, liknande de haspar och bommar man använt för att låsa inifrån. De gamla grekerna (dom igen!) uppfann ett system där man fäste snören i bommen, och drog dessa ut genom små hål i dörren. På så sätt kunde man både låsa och öppna utifrån. 

Föregångaren till det vi idag kallar för lås, såg dagens ljus för första gången under romartiden, då man började konstruera enkla former av låskolvar och nycklar. Redan under vad vi här kallar för 'romersk järnålder' kom låsen till skandinavien. Ordet 'lås' kommer från fornsvenska 'las' som i sin tur troligen härstammar från det norska 'lam' som betyder 'dörrhake'. I äldre svenska sa man gärna 'lycka' eller 'läsa' istället för 'låsa' och därifrån härstammar det ännu idag använda juridiska uttrycket 'bakom lyckta dörrar'. 

Detta med pengar, smycken och konstverk var ju ingenting som gemene man hade hemma förr i tiden. Det man satte lås på, var visthusboden och sädesmagasinet. Boskap och hästar var också värdefulla. Inne i storstugan fanns oftast inte mycket att stjäla. Järngryta och hushållslinne var inte särskilt eftertraktat. Möjligen kunde man tänka sig att ta familjens 'söndagskläder' om de hade några. Eller kanske husfars kvartingbutelj, om han nu lämnat den hemma. Men i allmänhet låste man inte stugdörren. Värre var nog om man faktiskt hade en 'slant på kistbotten' och detta var allmänt känt. Då blev det att låsa till ordentligt när man gick ut för att sköta sina sysslor. Eller, som många gjorde långt fram i tiden, gräva ner sina dyrbara slantar. 

För visst förekom det stölder även förr. Hästar, kläder och familjeklenoder kunde försvinna om man hade oturen att få besök av en eller annan tjuv. Å andra sidan gällde det att tjuven var snabb att försvinna från trakten med bytet, innan stölden blev allmänt känd. Såsom medlem i  Hallands Släktforskarförening, har jag i deras medlemsblad läst flera gånger om ljusskygga individer som fått sticka iväg till Danmark med sitt stöldgods. 

Det förekom i alla fall inga bilinbrott, ett av vår tids värsta plågoris. En gång noterade vi i familjen ett ganska udda byte: tjuvarna hade brutit sig in i bilen, ignorerat vad som eventuellt fanns att stjäla där, och tagit med sig handskfacket! Innehållet låg i bakluckan på bilen, det var själva facket man tagit med sig... Byggde tjuvarna en bil bit för bit, kanske?

Idag har man billarm och elektroniska lås som är väldigt stöldsäkra. För stöldsäkra emellanåt. Bärgare och låssmeder får rycka ut till generade bilägare som inte lyckats överlista elektroniken och kommer in i bilen. Även i resten av vår tillvaro håller de elektroniska låsen på att breda ut sig. Istället för nycklar ska man nu ha en 'plupp' att hålla fram emot en bricka, varpå dörren åker upp. 

Kanske.

Ibland när jag står och kämpar med att få elektroniken att tända, saknar jag de gamla skramlande nycklarna, faktiskt. Hade man en gång hittat dem, så var det bara att låsa upp! På gott och ont.

Källa: Wikipedia

Bilden: Lås daterat till 1400-talet i Horns kyrka, Västergötland. Tänk, det låset kan min präst ha använt på 1600-talet! Fast han kanske inte sprang omkring och låste själv, det gjorde nog kyrkvaktmästaren eller klockaren... Foto: författaren 

Att andra djur än 'födodjur' funnits i människans boningar har bevisligen förekommit sedan tidernas begynnelse. 'Keldjur' eller 'lyxdjur' är historiska benämningar, idag säger vi ofta lite slarvigt 'husdjur' som egentligen inte är riktigt korrekt. Husdjuren var de som hörde till huset, alltså även hästar, kor och sådana. 

Hunden är kanske tidigast belagd av keldjuren.  Det fanns tamhundar åtminstone 7000 år f Kr. Fast från början var de nog inte så värst keliga av sig. Hunden är en underart av varg, och förr tjänstgjorde den som jakt- eller vakthund. Olika raser avlades fram genom tiderna, en del raser som man trott var mycket gamla har senare via DNA visat sig vara max 200 år gamla, medan andra har kunnat beläggas betydligt tidigare än vi trott. Där har vi ju ett kulturellt exempell i Carl Gustaf Hellqvists berömda målning 'Valdemar Atterdag brandskattar Visby 1361'. Hellqvist målade tavlan 1882, och hade kanske inte riktigt koll på alla detaljer (eller så struntade han i dem). På tavlan förekommer bland annat en tax, och den rasen framavlades inte förrän på 1500-talet, och kom till Norden först något hundratal år senare. 

Katten är nog minst lika gammal som hunden. De gamla egyptiernas vördnad för det självständiga, nattjagande djuret är ju väl känd. Katten hade också sin bestämda roll i gårdar och stugor förr, den skulle hålla råttorna borta från spannmål och visthus. Vilket många katter gör än idag. Riktigt tam har den nog aldrig blivit, de flesta katter går sina egna vägar oavsett vad dess människor tycker om saken. 

Kaniner omnämns av fenicierna såsom vanliga i nordligaste Afrika och Spanien. Romarna lärde sig av spanjorerna att föda upp kaniner, men det var som päls- och födodjur, något som också blev vanligt under andra världskriget. 1874 hölls i Bremen den första kända kaninutställningen, där man visade upp sällskapskaniner. Sedermera förekommer ju utställningar, hopptävlingar och annat med tamkaniner. 

Efter att Australien kartlagts, började europeiska sjöfarare föra hem fåglar, vissa papegojarter och framför allt kanske undulater. Undulaten, som när den drar fram över den australiska vildmarken, alltid är gulhuvad med grön kropp, importerades i sådan omfattning att den blev nästan utrotad i sitt hemland! Numera lever den vilt i Australien igen. I fångenskapen har en rad andra färger avlats fram. 

Under det senaste århundradet har en mängd andra djur blivit sällskapsdjur. Sköldpaddor är omtyckta bland pälsallergiker. Akvariefiskar är vackra att se på. Illrar har dykt upp på scenen under de senaste decennierna, liksom vissa typer av möss och råttor. Framför allt under 1980- och 90-talet var det under en tid inne att ha en liten råtta liggande runt halsen som någon sorts levande pälsboa. Spindlar har också varit väldigt 'inne' som husdjur. Vandrande pinnar, ett synnerligen lättskött djur, har också haft sin glansperiod. 

Tyvärr kan husdjur tydligen bli 'ute' också.  Kanariefåglar hör man sällan talas om att någon har numera. Man hör aldrig ungdomar prata om akvariefiskar heller.  Och när jag berättar att jag har undulat, är det ofta någon som säger: 'vi hade undulater när jag var liten, på 50-talet' eller 'det hade min mamma på 70-talet'.  Den matbutik där jag oftast handlar, meddelade mig i veckan att man slutat ta in undulatfoder, eftersom det tydligen bara är jag som köper sådant.... Tur att det finns andra butiker med lite bredare utbud! 

Undrar vad nästa 'trendiga' sällskapsdjur kommer att bli... med tanke på vår i storstadsområdena allt trängre och naturfattigare livsmiljö så kanske gråsuggor är ett alternativ? 

Bilden: Min Citri är inte 'trendig' längre.... Foto: författaren 

När jag i forntiden läste engelska på universitetet, blev jag bekant med uttrycket 'false friends'. Det syftade på engelska och svenska ord som ser ut och låter nästan likadant, men som betyder helt olika saker. Ett klassiskt exempel är det engelska ordet 'blanket' som är misstänkt likt vårt svenska 'blankett'. Vår lärare berättade om en stressad elev som rusat in på den engelska fakultetens expedition och bett att få 'fill in a blanket'. Den något förbryllade (och sannolikt också roade) lärare hon frågat svarade med äkta brittisk ironi: 'Javisst. Fryser du?'. För den sorgliga sanningen är ju att 'blanket' på engelska betyder 'filt' och har rätt lite med pappersexercis att göra. 

Även inom släktforskningen råkar man ut för vad jag, med universitetstiden i minnet, döpt till 'falska vänner'. Men då menar jag när ovanligare släktnamn efter intensiv genomläsning visar sig vara helt fel släkt trots namnet. 

Första gången jag råkade ut för det, var när jag letade förtvivlat bland alla släkter som hette Hallbeck. Dessa skulle då gärna ha en person Margareta, som skulle vara gift med min anfader Magnus Peter Revigin. Inte förrän jag hittade paret i den tyska vigselboken (se tidigare blogg om detta!) insåg jag att damen ifråga heter Hellbeck! Det var lätt att räkna ut hur den här sammanblandningen gått till. Hellbeck kan ju lika gärna stavas Hällbeck. Och då var det förmodligen någon slarver som tappat bort prickarna på a:et någon gång. Varpå någon släktforskare eller matrikelsamlare fått för sig att Margareta hette Hallbeck i efternamn. Så där hade jag suttit och läst om massor med Hallbeck helt i onödan. Säkert intressanta släkter i och för sig, men min Margareta skulle ju aldrig ha dykt upp, hur många Hallbecksläkter jag än plöjt igenom....

En mer tvivelaktig 'vän' är min finskfödda ana Johanna Regina Tillman, mor till soldaten Gustaf Svala. Enligt HisKi ska hennes far vara trädgårdsmästare Johan Tillman. Det är bara det, att på andra ställen kan jag läsa om trädgårdsmästare Fillman. Så vilken av dem ska jag egentligen leta efter? Kan säga att jag läst igenom åtskilliga släktrader Tillman utan att få upp något spår. Heter karln verkligen Fillman trots allt? Tveksam typ, det där....

Ibland är det nästan lättare att släktforska på sådana som INTE har något släktnamn. Andersdotter och Persson är visserligen svårare att spåra, men då vet man åtminstone från början att det behövs andra metoder än att läsa släktutredningar eller följa släktnamn. 

Det är tur att det är roligt att släktforska! Annars skulle man väl ha utvecklat galopperande vansinne vid det här laget.... 

Bilden: även på andra håll förekommer det 'falska vänner'! Det här är inte alls ruiner efter något antikt tempel, det är kopior, installerade på Kungsträdgårdens tunnelbanestation här i Stockholm. Fast det är ganska snyggt ändå.... Foto: författaren

I förra veckan var det dags för en årskontroll hos min tandläkare. I väntrummet träffade jag en annan kvinna i samma ärende. Vi enades om att detta med att gå till tandläkaren inte direkt är något folknöje precis. Hon sa: "Jag tycker faktiskt synd om dem". Där och då slogs jag av, att det måste vara ett rätt otacksamt yrke att vara tandläkare. Det är nog ingen som kommer in till tandläkaren strålande av förtjusning, utbristande: 'Så trevligt att få ses igen!'.  Jag framförde detta till min tandläkare och hans sköterska efter min undersökning. De flesta är väl lågmält behärskade och artiga. Sedan har vi sådana som jag, som suttit i väntrummet och virkat fingrarna till antimakasser, och darrar i knävecken. Och slutligen den där kategorin som spjärnar emot rent fysiskt och skriker 'jag har ångrat mig!'. 

Av nyfikenhet tittade jag på nätet när jag kom hem, och hittade ett utdrag från 'Världens Historia' om tandläkare och deras historia. Tydligen har man i Indien hittat cirka niotusen år gamla rester av tandläkarborrar, handdrivna sådana. Undrar hur en sådan tandlagning gick till, det måste ju ha varit åtminstone två personer att sköta en sådan borr? En som drev borren, och en annan som siktade rätt. 

Sådant som fyllning och bedövning dök upp först på 1800-talet, tillsammans med lite mer sofistikerade instrument. Det var dock inte alltid tillgängligt för byarnas folk ute på landet. Astrid Lindgren berättade ju historien om pigan Linas lösa tand, som den tjänstvillige Emil i Lönneberga gjorde allt för att dra ut. Men det slutade med att Lina gick till 'Sme-Pelle' och fick tanden utdragen med tång, vilket väl var den tandvård som fanns för gemene man under många århundraden.

1900-talets folktandvård för bland annat skolklasser utvecklades nog rätt långsamt i början. En gång i mellanstadiet, skulle vår klass gå på undersökning gruppvis. På busshållplatsen kom min grupp i samspråk med en äldre dam, i väntan på bussen. När hon fick höra att vi var på väg till tandläkaren, berättade hon om hur hon själv någon gång på det glada 1930-talet skulle gå med skolan till tandläkaren. Det var med stor självövervinnelse som hon klev upp i tandläkarens stol. Inte blev det roligare av att tandläkaren fick för sig att han skulle borra bort någon liten ojämnhet på en av hennes tänder. Tandläkaren konstaterade dock att han inte hade en tillräckligt stor bedövningsspruta, och gick för att hämta en sådan. Då klättrade vår hjältinna resolut ner ur tandläkarstolen, och gick hem.... 

Idag är tandvården, som så mycket annat, digitaliserad. Man får tänderna röntgade på ett par minuter, varefter tandläkaren slår sig ner vid sin dator och den skräckslagna patienten väntar på sin dom, liggande med huvudet neråt likt en sköldpadda på rygg i stolen. Jag vet inte exakt hur det går till, men det skulle inte förvåna mig om datorn blinkar rött och plingar till om det är något fel på någon tand... 

För min del blev det inget pling i år, jag tackade så mycket, betalade, och framförde mina funderingar om det otacksamma tandläkaryrket. Men min tandläkare påpekade, att efter lagning eller putsning, är det i alla fall en del som är tacksamma. Det är ju bra. För några år sedan, när jag kom in i väntrummet, mötte jag en äldre dam, som kom ut från mottagningen  just när jag klev in. Hon såg på mig, log, och suckade: "Ja, nu är det gjort..."  Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men klämde ur mig ett artigt "Så bra!" eller något liknande, samtidigt som jag funderade på vad för hemskheter damen kunde ha genomlidit där inne... 

Fast ibland är visst rollerna lite ombytta. Jag minns ett tandläkarbesök då jag skulle få tänderna polerade efter avslutad undersökning ('julstädning' brukade min dåvarande tandläkare säga, eftersom jag oftast var på besök i november). Det bar sig inte bättre än att putsmaskinen la av precis som hon skulle börja polera! Det blev att hissa upp mig ur stolen, och ledsaga mig, med munnen full av tandputs och med den här lilla 'haklappen' hängande runt halsen, över till ett annat rum och avsluta arbetet. I det rummet var det dock stopp i handfatet. Så istället fick jag ett glas vatten, och tillsägelse att spotta i en hink på golvet. 

Det tandläkarbesöket var nog mer bekymmersamt för tandläkaren än för mig! 

Bilden: en glad tand med borste. Foto: Pixabay

Undertecknad trodde som ung att benämningen 'college' på ett ställe för högre studier var en i första hand amerikansk benämning. Antagligen berodde det på alla filmer man såg, där någon skulle skickas iväg till college, var på hembesök från college eller inte ville studera på college. Eller, också vanligt, inte hade råd att läsa på college. 

Sedermera har jag fått lära om. Benämningen är vanlig i hela världen, och betecknar också lite olika typer av skolor. En fråga jag ställde mig: är det skillnad på universitet och college? Svaret är i de flesta fall ja, men det finns också college som har samma befogenheter som universitet. Generellt är det oftast lättare att komma in på college än på universitet, klasserna är mindre och utbudet större. Men de flesta college har inte befogenhet att utnämna studenter till filosofie magister eller teologie kandidat. Du får ett diplom istället. En del collegen kommer förbi detta genom att knyta samarbetsavtal med något universitet. Man kan också, läser jag på nätet om collegen i USA,  börja plugga ett par år på college, och sedan byta till ett universitet för att kunna avlägga examen. 

Sedan finns det också collegen som är starkt nischade omkring ett visst ämne, exvis ekonomi eller juridik. De fungerar egentligen som våra yrkesskolor här i Sverige. 

College är ett engelskt ord, från latinets 'collegium' som egentligen betyder sammanslutning av personer med gemensamma rättigheter och skyldigheter. Äldst till typen är universitetet i Bologna, som redan på 1000-talet lärde ut 'romersk rätt' och 'kanonisk rätt' till hugade studenter från när och fjärran. Alltså juridisk inriktning. 

Redan år 1096 känner man dock till att det bedrevs undervisning i Oxford i Storbritannien, så landet ligger inte långt efter. Från början fanns där så kallade 'Halls' som byggde på olika religiösa samfund, som bedrev undervisning; dominikaner, anglikanska kyrkan, med flera. Så småningom bildades ett antal, under universitetet lydande colleges i Oxford och Cambridge. Dessa är idag nästan självständiga enheter. Gemensamt är att både elever och lärare förutom studierna bor och äter på sitt college. Balliol college, grundat 1266 av John de Balliol och hans hustru Dervorguilla, tävlar med Merton college, grundat 1264 av Walter de Merton om att vara äldsta läroinstans på området. Merton befäste sitt grundande två år tidigare, som synes, men Balliol hävdar att de bedrivit undervisning längre....

Collegebyggnaderna i Oxford varierar mycket i ålder. De flesta tycks vara från 1600-talet, men där finns även spår av de tidigaste läroinstanserna, just Merton College har Englands äldsta i bruk varande bibliotek, byggt cirka 1377. Inte ens det berömda Bodleian library är fullt så gammalt. 

I Norden ansågs behovet av högre läroanstalter stort under medeltiden, kanske främst för att våra lärda försvann iväg till Paris, Bologna och fler platser för att studera, och blev borta länge. Uppsala universitet grundades 1477, Köpenhamns 1479. Gustav Vasa gillade dock inte högre läroinstanser, och stängde Uppsala under sin regim. 

Men inte ens han kunde hejda vetenskapen särskilt länge!

Källor: Wikipedia

Nordisk familjebok (1953)

The New Loggan Guide to Oxford colleges (1935)

Bilden: Balliol college i regn (ur min bok 'Med buss till Midsomer Murders'). Foto: författaren

Min farfars mormors mormor hette Carolina Justina Wallmark, var som så många av mina halländska anor prästdotter, och blev också gift med en präst (Johan Spångberg,  Skrea). Hon levde 1785-1821 och dog således ganska ung, bara 36 år, i lungsot. Hennes bouppteckning visar inget speciellt, några böcker, ett par guldringar och lite metallföremål. Men hon hade en storebror som från rätt enkla förhållanden lyckades göra sig ett namn och skaffa sig en plats i Stockholms inre litterära kretsar.  Han kallas i uppslagsverken för Peter Adam, men i familjekretsen och när han själv skriver, står det alltid Pehr Adam eller P A. Han får inleda själv:

"Jag är född d 31 dec 1777 å comminister-bostället Stora Egnared af Källsjö socken och Fagereds pastorat i Norra Halland, der min far var Comminister, sedermera (1802) Prost och Kyrkoherde i Harplinge,död 1828. Sjelf utmärkt af kunskaper, egnade han åt mig, äldst af sju syskon, den sorfälligaste undervisning, så att jag, väl underbyggd i de classiska språken äfvensom i det fransyska och andra elementärkunskaper 15 år gammal, i Oct 1793 kunde inskrifvas till student i Lund"...

Tanken var från början att gossen skulle studera medicin, men dels var han själv mycket mer intresserad av humaniora, dels var en sådan utbildning lång och därmed kostsam för familjen, som hade det ganska knapert.  Alltså blev det humaniora istället. I början bodde P A ihop med en annan student, men, skriver dottern Clara i sin biografi om fadern: 'dennes dystra religiösa grubblerier hotade att alldeles överskugga W's glada lynne'. Dessutom var det ont om pengar, och till slut fick vår man en tjänst som informator åt sönerna till Lunds dåvarande stadskomminister, sedermera prosten Henrik Schartau. Där fann han sig väl tillrätta, och hade dessutom tillgång till ett mycket stort och omfattande bibliotek. 

Det var vid den här tiden som P A Wallmark enligt egen utsago 'gjort mig känd för åtskilliga försök icke blott i den latinska men äfven i den svenska skaldekonsten, som haft den lyckan att vinna kännares bifall'. 

Som barn hade Per Adam en gång fått följa sin far Anders till Vinberg och där kunnat begrunda skalden Olof von Dahlins porträtt i kyrkan. (Föga anande att hans systerdotter en dag skulle komma att gifta sig med en ansläkting till Olof). Olofs bror Johan var präst i Fagered, där Anders Wallmark var komminister i många år, och P A skriver att Johan Dahlin 'på vars knä jag ofta satt' berättat åtskilligt om sin bror Olofs framgångar vid hovet. Detta ökade förstås Per Adams intresse för Olofs skrift Den Swänska Argus, som han läste redan som mycket ung. Han läste också Leopold, Kjellgren och Holberg, andra författare i tidens smak.

Men någon magisterexamen blev det aldrig för Wallmark. Den dubbla arbetsbördan med studier, informatorstjänsten och dessutom översättningsarbeten som han åtog sig, blev för mycket för hans hälsa. 1798 blev han tvungen att avbryta studierna, fara hem till Halland och vila upp sig. 

Det var där han fick ett intressant brev ifrån Stockholm. Avsändare var bibliotekarien på Kungliga Biblioteket, Gjörwell, som läst någon av den unge studentens skrifter och föreslog att han skulle bege sig till Stockholm för att där söka sin lycka. Efter samråd med sin far, beslöt sig P A för att avstå från examen, och istället resa till Stockholm.

I Stockholm ordnade Gjörwell en tjänst som extraordinarie  amanuens vid Kungliga Biblioteket åt Wallmark, som sedan klättrade vidare till förste bibliotekarie. År 1810-13 var han både kronprins Karl Johans och prins Oscars svensklärare. 1830 blev han riddare av Nordstjärneorden, och 1843 erhöll och fick han avsked med pension från sin tjänst 'märkvärdigt nog årsdagen af den då jag erhöll fullmakt å samma tjenst'. 

Men det var inte som bibliotekarie eller kunglig svensklärare som Per Adam Wallmark blev känd i  Stockholm. Under sin första tid i staden, undervisade han franske ministern Bourgoing, en mycket populär man i sällskapslivet. Det var i hans hem som den unge bibliotekarien fick stifta  bekantskap med det litterära Stockholm. Framför allt Leopold och utgivaren av Stockholms-posten, C P Lenngren. Och det var också just i den tidningen som P A gjorde debut med både poem och recensioner. 

Han blev prisbelönad av Svenska Akademin 1804 (andra pris) för lärodikten 'Handen'. 1808 åtnjöt han en (nog rätt kortvarig) popularitet hos de breda folklagren med boken 'Amalia' som handlade om de finska flyktingarnas situation. 1809 började vår man ge ut tidningen Journal för Litteraturen, senare Allmänna Journalen, och slutligen bara Journalen. Den innehöll litterära presentationer, recensioner och debatter. 

Så småningom blev han indragen i ett långt, segt ordkrig med nyromantikerna. Han var själv en ganska typisk gustavian, och stred envetet för klassikerna. Ironiskt nog är det enda som möjligen påminner om Wallmarks insatser idag, ett satiriskt inlägg av de unga så kallade fosforisterna: Markalls sömnlösa nätter. Det är alltså Wallmark som kallas för Markall. P A bemötte inlägget med vänlig ironi. Oftast vann han de skriftliga debattinläggen, men så småningom blev hans verk och åsikter förstås hopplöst föråldrade. 

1846 var Per Adam Wallmark definitivt trött på den intriganta bikupan Stockholm, och köpte sig en gård i Kungsör, där han fortsatte sitt skrivande, om än i mindre omfattning. Där avled han också efter flera års hjärtsjukdom 1858 19/3. Hans kista fördes till Stockholm och där begravdes han på Lovö kyrrkogård i samma grav som sin första hustru och två döttrar som dog unga. 

Per Adam kan idag förefalla lite yrkeshögfärdig, men samtidigt visar han prov på självironi. Inte minst vid mötet med en av tidens stora, Anna Maria Lenngren: " Jag hade ofta förut vid mina besök hos Lenngren för att inlemna mina små poemer och recensioner till Stockholms -Posten sett ett äldre fruntimmer i köket, beläget bredvid ingången till salen, till hvilket jag vändt mig för att fråga om Commercerådet var hemma, och jag ansåg detta fruntimmer för herrskapets hushållerska; man dömme då till min förlägenhet och min öfverraskning när jag vid min första bjudning fann detta fruntimmer vid sidan af Lenngren och orden 'min hustru' undföll honom. Hon märkte denna förlägenhet och för att öka eller minska den (jag vet ej hvilketdera) svarade hon med en skälmsk mine 'Åh, vi känna varandra förut'. Jag som föreställt mig fru Lenngren vid skrifbordet i sitt cabinett, omgifven af böcker, kunde nu ej förlåta mig, att jag förblandat författarinnan af 'Några ord till min Dotter, i fall jag hade någon' med våra vanliga blåstrumpor"

Således kunde även ett kansliråd göra bort sig offentligt, även på den tiden...

Lång blogg detta. Merparten är plockat ur Svenskt Biographiskt Lexicon från 1846, dit P A ombetts att skicka in sin biografi. Det kom in 128 sidor! Men vår man påpekar själv att han inte tänkt sig att bli så omfattande publicerad, utan att han egentligen tänkt använda texten till något annat, och att redaktören fritt kunde plocka de bitar han önskade. Redaktören tyckte dock att texten var så intressant, särskilt biten om ordkriget mellan gustavianerna och nyromantikerna, att han behöll alltihop.  

I övrigt ska kanske kort nämnas att P A Wallmark var gift två gånger. I första giftet, med Sophia Elisabeth Isoz, fick han tre döttrar. I andra giftet med Hedda Wallgren en son och så en dotter, Clara, som författat en biografi om sin far, samt var lärarinna i Skara. 

Litteratur: Svenskt Biographiskt Lexicon 1846

Svenska män och kvinnor

Clara Wallmark: Pehr Adam Wallmark - en tidsbild från adertonhundratalets första hälft

Bilden: Ett ganska suddigt omfoto ur Claras bok ovan, utgiven 1914. Foto: författaren

"Om man sluter ögonen och har god fantasi kan man höra vapenskramlet, gnäggande hästar och soldaternas skrik som ekar vid den medeltida kyrkobyggnaden" 

Citatet ovan handlar om den hemska dagen 29 oktober 1678, då danska och svenska trupper drabbade samman på Södra Sallerups kyrkogård i Skåne. Boken  jag citerat heter 'I de dödas vilorum' och är skriven av Jeanette Rosengren, fotograferad av Urszula Striner. Den behandlar kyrkogårdarna i och i omedelbar närhet av Malmö. Med början inne i staden och avslutning på en begravningsplats för djur, blir det tjugo stycken platser som fått besök. 

Varje kyrkogårdsbeskrivning inleds med en liten ritning. På många av ställena, har författarna fått hjälp av kyrkvaktmästare, församlingsverksamma och några präster, alla med imponerande kunskaper som kyrkogårdarnas historia. Och kyrkböckerna löper hela tiden parallellt med beskrivningarna, så även vi släktforskare har en del att hämta i boken. Till och med de av oss som egentligen inte har särskilt mycket anor i Skåne. De som har skånska anor kan glädja sig åt att personer ur kända släkter som Sylvan, Pontén, Suell, Kockum och inte minst cirkussläkten Rhodin dyker upp i berättelserna. Om pionjären och lantbrukslärarinnan Gudrun Sylvan berättas bland annat att hon var lärare i 'teoretisk mjölkhantering'.... 

För min del lärde jag mig, under utflykterna runt Malmös äldsta kyrkogårdar, att 'Under senare delen av medeltiden ansågs det viktigt att den döda kroppen förmultnade så fort som möjligt. Först när kroppen förmultnat, var personen riktigt död. Därför blev det efterhand vanligt att begrava människor i endast svepningen, eller i enkla kistor med spjälbotten. ' (citat från Cathrine Einarssen: S:t Jörgen mitt i medeltiden). 

Någon mer än jag som inte kände till 'dödsbrädan'? Tydligen bar man ut den avlidne på en sådan, och när jordfästningen var över, fäste man brädan i marken intill graven, gärna med den dödes initialer och levnadsdatum inristade på. En föregångare till den upprättstående gravstenen. 

Boken berättar också, under tiden utflykterna sker, om sedvänjor vid andra religioners jordfästningar; hur går exempelvis en buddhistisk jordfästning till? Eller en Ba hai-begravning? 

Ett avsnitt som jag slukade med stort intresse var sidorna 228-232, där Göran Bromberg berättar om arbetet med att restaurera och rengöra gamla och skadade gravstenar. 

Samtidigt med att vi passerar diverse lokala kändisars gravstenar, rullas det omgivande samhällets historia upp. Här finns flera lokala sportprofiler, författare och poeter avtecknade, inte bara med gravstenar utan också något om deras liv och leverne. 

Innehavaren av danslokalen Törringelund i Oxie vilar på kyrkogården därstädes. Han tackade i början av 60-talet nej till ett erbjudande att engagera en kvartett grabbar från Liverpool med motiveringen att det var 'ute med popband'. Så Beatles blev nobbade i Oxie.... 

Historievänner, släktforskare, Skånefantaster: läs gärna denna bok! 

Bilden:  Annan kyrkogård, i Kalv, södra Västergötland. Foto: författaren 

Häromdagen spanade undertecknad intensivt efter en trevlig, gul brevlåda att lägga medhavt brev i. Det dröjde ganska länge innan en sådan uppenbarade sig. Fick mig att fundera över det här med Posten och dess snabba avtyning under våra senare år. 

Redan på medeltiden fanns det viss postservice i Sverige, brevbäringsskyldighet ingick i klockaretjänsten. Kurirpost har ju också skickats, kanske rentav muntligen under de disiga århundradena före skriftspråkets genombrott?  Under trettioåriga kriget fanns en välorganiserad fältpost, som såg till att soldaterna både kunde skicka och få brev. Någon har undertecknat ett postiljonkvitto år 1564 för Erik XIV:s räkning, och det är ett tidigt dokument som antyder att viss postverksamhet förekom i landet. 

Men det organiserade svenska postväsendet grundades 1636, på Axel Oxenstiernas tillskyndan. 'Post-Bådhen' skulle då användas för resa omkrng landet och 'förordna Posterne'. Postmästare Anders Wechell och Oluff Jönsson hade då att utföra detta. Det här inträffade under drottning Kristinas förmyndarregering, men när hon väl själv gripit rodret (om regeringsmakten, inte postbåten) så tyckte hon att detta var ett 'högnödigt och nyttigt wärck' och stadsfäste det hela år 1645.  

Men redan år 1620 fanns ett postkontor i Markaryd i Småland, vid gränsen mot Halland, som då var danskt. Härifrån förmedlade en tjänsteman post till och från utlandet. Även 'vanliga' människor kunde utnyttja detta kontor, all kurirpost var ju förbehållen kungamakten. 1684 inrättades regelbunden postbåtstrafik mellan Ystad och Stralsund. En gång i veckan seglade postjakterna iväg. 

Under första tiden var det mottagaren som hade att betala för brevets befordran. 

Under senare delen av 1700-talet började så kallade 'fjäderbrev' dyka upp. Det satt då ett par små fågelfjädrar på kuvertet, för att visa att det var bråttom med brevet. 

1830 kom gästgivarskjuts istället för som tidigare postskjuts, vilket påskyndade försändelserna en hel del. Efter en kort period med postdilligenser, blev så järnvägen den viktigaste förmedlaren av post .

1855 kom frimärkena på kuverten. 

1861 kom de första brevbärarna in på scenen. Jag minns ett vykort vi fått till GF med en bild på en uniformerad man med postväska och valrossmustasch. I trots mot hans godmodiga uppsyn, hängde ett kraftigt bälte med en revolver tvärsöver karln. Poststölder var inte ovanliga vid den här tiden, och postverket tog inga risker. 

1912 började allmänna brevlådor införas i villaområden, och 1923 rullade de första postbussarna ut på landets vägar. 

Expansionen fortsatte med nya funktioner under 1900-talet, och jag är gammal nog att minnas när man i stort sett kunde göra vad som helst på Posten. Tänk, när man bara behövde fylla i ett enda papper (uttag), och så lämna in hela surven av räkningar i postfrökens lucka! Klicketyklick, surr surr.... klart!  Sedan hade man resten av lönen att leva på i handen. Så småningom skulle man ju förstås ha betalt för klickandet, men ändå... mindre än en minut tog det. Ljuva tider... 

Några få riktiga postkontor finns fortfarande kvar, där man kan köpa frimärken, hämta sitt paket och posta sina brev och framför allt: ställa postfrågor och få korrekta svar. Snälla, lämna oss inte! 

Källa: Wikipedia

Bilden: Ett vackert litet posthorn.... Foto: pixabay

När jag skrev om Visby förra gången i november, hotade jag ju med att det kunde komma en fortsättning....  Och idag, när snön ligger decimeterhög utanpå fönstren och allting utomhus är filmjölk, så tycker jag det kan vara trevligt med ett litet återbesök i denna sommarstad. 

Vi avslutade alltså med att jag, efter att fullständigt i onödan klättrat uppför en brant klippvägg för att kunna bese galgbacken, tog mig in till staden på betydligt enklare sätt. 

Jag var lite mörbultad efter bergsklättringen, men bestämde mig ändå för att uppsöka det som då hette Gotlands Fornsal, numera omdöpt till, tror jag, Gotlands Museum. Tänkte som så, att förmodligen behöver jag inte klättra på väggar där inne, så det ska väl gå.... 

Sagt och gjort. Jag köpte biljett, och blev upplyst om att 'hel rundvandring' tar ungefär en timme i vanliga fall. 'Hur lång tid om man är mörbultad då?' kunde jag inte låta bli att fråga. Men tröttheten vet faktiskt ganska snabbt undan i denna historiska skattkammare. Redan skeletten från forntiden, som är lagda som de hittades i sina gravar, väckte mitt livligaste intresse. Sedan fann där yngre skelett, från Korsbetningen 1361, då Valdemar Atterdag gjorde processen kort med med de stackars gutarna.  Somliga av skeletten har sina huvor och/eller brynjor kvar fortfarande! Andra har försetts med medicinska kommentarer typ 'felaktigt hopläkt ben, mannen var låghalt'. Muséets skattkammare med framför allt vackra silversmycken stannar jag länge i, men kanske allra bäst var nog  att en del av muséet var inrymt i ett packhus från 1300-talet, och de två nedersta våningsplanen var intakta! Det övre av dessa våningsplan är inrett med hopsamlade autentiska föremål till en handelsbod från tiden, det nedre planet, som är källaren, har kvar bl a latrinbrunnen, och man blir upplyst om hur det fungerade, bladn annat hur man kunde spola havsvatten genom brunnen så att avskrädet sköljdes ut i havet. Nästan som våra vattenklosetter! Det fanns också  anordningar för att skilja slask- och färskvatten åt i de olika rännorna. 

Fredagen rivstartar jag tidigt på morgonen med att åter be att få låna 'ruin-nycklar' på Fornsalen. Men när jag frågar vilken/vilka ruiner som är mest sevärda, blir damen bakom disken lite ställd. De flesta som vill låna nyckeln ska fira bröllop i ruinerna, framkommer det, och vill bara veta hur mycket tak det finns kvar. Så damen vet allt om takarealer, men mindre om sevärdhet. Jag chansar på S:t Klemens ruin, eftersom den stod överst på listan jag fått. 

S:t Klemens ruin ligger lite för sig själv en bit från det hetaste centrum av staden, omgivet av bostäder. Den verkar sällan besökt, att döma av problemen jag har att öppna. Hänglåset konstrar, haspen är trög, och grinden ännu trögare. 

Solen skiner, daggen glittrar fortfarande i gräset. Klockan är inte ens nio än. Iinte ett ljud hörs utom lite kutter från duvorna. När jag står där under de fåtaliga valvbågarna är det inte utan att jag känner mig förflyttad till 1200-talet, och tycker mig nästan höra mässandet på latin i den pastorala stillheten...

Vidare mot nästa ruin, och på vägen passerar jag en till - S:t Gertruds. Den består av en kartusch på en låg mur, med en inhägnad gräsplätt bakom. Inte mycket att skåda, förmodligen den sämst bevarade av Visbys många kyrkoruiner? 

Om det var tyst och stilla vid S:t Klemens, så är det desto mer liv i luckan runt nästa ruin, Helgeand. Där finns en stor parkeringsplats, och Visby stift har sin kontorsträdgård åt samma håll. Det surrar av både folk och  bilar runt ruinen. Den här ruinen används emellanåt till bröllop, och det märks på de två grindarna, som är vana att bli öppnade. Jag imponeras storligen av detaljrikedomen inne i den vackra ruinen, men där rök också sista bilden på rullen. Jag har redan bestämt mig för att därmed sluta dagens ruinbesök, när jag råkar få syn på trappvalven. Tyvärr ganska hårt restaurerade, får jag senare veta, men ändå! Jag fattar ett raskt beslut, låser grindarna bakom mig, susar ner till Stora Torget, köper mer film, återvänder till ruinen och fotograferar vidare. 

Det var en mycket vacker upplevelse (tyvärr har jag alltså inte bilderna digitalt, så jag kan inte visa er). Sedan bar det av till dagens tredje ruin, S:t Lars. 

S:t Lars är rätt olik de andra kyrkoruinerna i Visby. Åldern är ungefär densamma, mitten av 1200-talet, men medan de andra ruinerna byggdes i ganska typisk tysk romansk stil, är S:t Lars klart bysantinsk, vilket märks framför allt på de många trappor och gångar för musikanter och körsångare som finns i murarna. Tidigare trodde man att S:t Lars kanske hade byggts av ryska köpmän i Visby, vilket skulle förklara det avvikande utseendet, men jag tror mig ha läst att expertisen har avskrivit den teorin numera. Hursomhelst, många kort blev det, och Lars var nog den av ruinerna som imponerade mest på mig. 

Enligt Gotlands Tidningar ska det denna dag vara marknad i  Östercentrum. Min karta sträcker sig bara till Österport, jag har ingen aning om var Östercentrum ligger. Jag tar därför en buss från Almedalens bibliotek, och chauffören ser lite förvånad ut när jag frågar om bussen går till Östercentrum. Bussen susar ut genom porten i muren, och där ligger också Östercentrum strax intill. Jag hade enkelt kunnat gå dit, och gratis dessutom. Men då vet jag det. 

Inte för att jag har några direkta planer på att gå dit vid nästa besök. Jag konstaterade snabbt att inte ens Visby sluppit undan miljonprogrammets härjningar på 1960- och 70-talen helt och hållet. Här ligger en bunt smutsgråvita klossar, som ser precis likadana ut som centrum i  Vällingby,  Säffle eller Eslöv. Och 'marknaden' bestod av fem-sex små salustånd som såg ensamma ut. Här sålde man lite godis, hälsoprodukter, grönsaker, kaffebröd och en mycket dyr version av gotlandslimpa. Inte min mest lyckade utflykt på Visbyresan.

Men det kommer att bli bättre, fortsättning kanske följer! 

Bilden: en av portarna i ringmuren. Foto: pixabay