God jul!

Julhälsning från Albert Lindahl till Ester Lundström Kalvträsk 0002Julkort från Uppsala postat 1969. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Årets jul blir ju, av kända skäl, annorlunda än vad vi är vana vid. Vi ska inte umgås och träffa andra personer än de vi bor med. Vi får göra det bästa av situationen och hoppas på en mer "normal" jul nästa år, att vi då får träffa våra nära och kära igen.

Jag hoppas på en vit jul i år. Just nu är det vitt här på marken men eftersom det har varit plusgrader hela helgen och ska vara så även i början på kommande vecka ser det inte så ljust ut för snön. Jag hoppas att den inte töar bort och försvinner utan att den får ligga kvar åtminstone till julafton.  

Släktforskning är ju ett intresse man kan ägna sig åt utan att behöva träffa folk. Det passar ju bra att släktforska denna jul, det tänker jag göra. Alltid finns det några "nya" uppgifter man kan hitta och fylla ut släktforskningen med. Jag har några grenar i släktträdet som behöver kompletteras. Man kan ju alltid ringa sina äldre släktingar (telefonsamtal är ju smittsäkert) och skänka de en tanke. Samtidigt kan man ju passa på att fråga de om släkten och vad de minns om sina släktingar. Glöm inte att anteckna vad som sägs, eljest är det lätt att glömma. 

Att besöka kyrkogårdar och tända ljus på sina släktingars gravar är ju också något som är smittsäkert. Det ska jag göra. De bortgångna kan också behöva omtanke så här i juletider. 

Undvik att bli smittade av covid-19 och ta hand om er. Vi får lägga detta år bakom oss och hoppas att nästa år blir bättre. Dessvärre verkar det som att vi får stå ut med smittan även i början av nästa år, innan alla har blivit vaccinerade. 

En riktigt god jul önskar jag er alla!  

 

Fortsätt läs mer
1322 Träffar
0 Kommentarer

Jul i coronatider

julkort2

En frostig och vit jul kan vi nog drömma om i år. Vädret ska vara novembergrått åtminstone ända tills julhelgen är över. Men vi får göra så gott vi kan ändå, alla vi som detta år firar jul i enskildhet, utan nära och kära. Det är så det är detta coronaår, som vi vill lägga bakom oss så fort det bara går. Tyvärr väntar nog en vår med fortsatt smittrisk och många sjuka.

Så vi får fortsätta släktforska, alla vi som håller på med det. Mer tid för det, nu när så lite annat sysselsätter oss. Men tusen gånger hellre hade jag planerat för en vanlig jul ihop med barn och barnbarn.

Jag har sparat några gobitar i släktforskningen som jag ska ta itu med i jul. Några svårbemästrade kyrkböcker och oklara uppgifter. Kanske kan jag komma något mer på spåren. Vi får se.

Dessutom har jag laddat med böcker för de kommande helgerna. En nyutkommen släkthistoria (mer om den kommer senare), Hilary Mantels "Spegeln och ljuset" som är tredje delen i hennes trilogi om Oliver Cromwell och 882 sidor. Plus ett par nya deckare. Numera, sedan vi flyttat till stan och har ett stadsdelsbibliotek tio minuters promenad hemifrån, lånar jag det mesta där.

Och så måste jag ta tag i lite nödvändig administration i mitt släktforskarföretag. Som småföretagare sköter jag allt själv, även bokföringen, och den måste skötas.

Att vara sysselsatt kan kanske lite döva längtan efter de små, de som jag får vänta ett tag till med att träffa. Tills dess fortsätter jag med deras, och min och deras föräldrars, släkthistoria. Alla mina fem barnbarn ska så småningom ha tillgång till sin och sin släkts historia, även om det kanske dröjer tills de är vuxna innan de tar del av den. En meningsfull julsysselsättning är det i alla fall.

God Jul!
Håll ut och håll dig undan från corona!

Fortsätt läs mer
1275 Träffar
2 Kommentarer

Vi lyfter

Historiens vingslag, ett begrepp som används lite olika. För vissa något som handlar om det som hänt för riktigt länge sedan, för andra helt andra betydelser. Idag tyckte jag att jag kände några av dessa vingslag. Inte var det för så länge sedan som det hände, men det var en inblick i vad historia kan ge för reaktioner, och historia i detta fall var för 80 år sedan och lite längre bak. Fast ska vi vara ärliga så blev det också några vingslag några hundra år till tillbaka i tiden.

I dessa tider så träffas vi inte så ofta, men det finns möjligheter att göra det på ett säkert sätt. Vi var två stycken idag som gick in genom varsin dörr, in i en tom, på andra människor, stor lokal. Fram till var sitt bord med bra många meter mellan oss och en riktig jätte-TV som det centrala. Genom den stora skärmen så gick det bra att se vad som visades utan någon form av närkontakt.  Nu kan man titta på olika saker på TV, men det här var faktiskt kopplat till min lilla dator och på den fanns det som var det centrala. Lite släktuppgifter och en del bilder.

Kanske inte det mest revolutionerande innehållet, men för mannen, som jag mötte, var det ganska stort. Här kunde vi tillsammans titta på det material som löste upp frågor som burits i många år. Och det dök upp berättelser från förr, därav det här med vingslag, och det kom även in andra strömningar allteftersom hans berättelse och mina uppgifter från dokument och arkiv kunde vävas ihop till delvis nya sanningar.

Fri bild, Jacob Owens, Unsplash

Att få se sin förmodade fars namn för första gången, att få titta på uppgifter om släktingar och även se lite bilder på de som skulle ha kunnat ingå i en släktgemenskap, rör naturligtvis upp känslor. Glädje över nyfunnen kunskap, sorg över de som undanhöll dessa uppgifter baserat på värderingar som vi kanske inte framhåller idag. Det som då gjordes för att, som det hette, skydda barn från obehagliga sanningar, visar sig i efterhand ha skapat mer frustration och funderingar än vad sanningen skulle ha skapat. Mormor undanhöll uppgifter kopplat till barnet som tillkom på ett sätt som inte var passande i samhällsklassen, och följde upp det med att förhindra en gemensam uppväxt med mammans nya familj, när hon stadgat sig, som de sa.

Att det hände i en närliggande tid gör det lite svårt att förstå, det som jag fick uppleva idag var en ny erfarenhet hur vi kan använda släktforskning. Att berätta om nutid och ge ny kunskap är givande. Att vi sedan hamnar i de ”finare” släktena långt bak i tiden, med hammarsmedsmästare och valloner gör ju inte saken sämre, det blir en bra balans på den tidigare något tunna kunskapen om den egna släkten-

Att det kommer en ny tid, med alla dessa nya kunskaper, gör att livet blir lättare, och tänk vad mycket att berätta för sonen. Nu ska vi bara följa upp det här och kontrollera att det stämmer, för tänk om det är fel i protokoll och kyrkbok. Hur vi gör det?  Hoppas det nya DNA-testet kan ge de slutliga svaren, om inte så får vi göra nya försök.  Mycket kan vi säga om jul och nyår, nu tycker vi att de här helgerna ska ta slut så fort som möjligt så att vi hamnar i närheten av den tidpunkt då svaret kommer, baserat på de topspinnar som skickades iväg idag.

Fortsätt läs mer
1611 Träffar
2 Kommentarer

"Vem går våra tankar till på julen?"

julankor

... frågar en präst en liten gosse i en klassisk Staffans Stollar. Och den lille gossen har svaret klart: Kalle Anka! 

Faktum är ju, att den lille gossen har ganska rätt. Kalle Ankas jul på TV är en 'vattendelare' på julafton. 'Vi åker så att vi hinner till Kalle Anka' 'Vi dukar fram glögg lagom till Kalle Anka' eller 'Vi tar julbordet efter Kalle Anka' är vanliga repliker under julplanerandet. 

Som släktforskare är jag lite oroad. Ankeborg, där vår anka framlever sina dagar (när han inte är ute på halsbrytande äventyr, förstås) grundades enligt uppgift av Cornelius Knös. Den älskvärda Farmor Anka är ättling i rakt nedstigande led till honom. Själv härstammar jag från Knös-släkten i Västergötland. Bör jag lägga till Farmor Anka i min antavla? Kan jag vänta mig fjäderväxt på kroppen framöver? Snattrar gör jag redan... 

Kalle Anka har ju till och med två släktträd framritade, ett vardera av Carl Barks och Don Rosa. För mig gick det upp ett litet julgransljus när jag konstaterade att Knattarna egentligen borde säga morbror Kalle eftersom deras mamma är Kalles syster Della. Samma sak är det med farbror Joakim. Han borde egentligen heta morbror Joakim. Men när Kalle såg dagens svenska ljus någonstans på 1940-talet, så var mannen fortfarande allenarådande, åtminstone i översättarnas värld, och det blev farbror. Till deras försvar ska väl sägas att släktträdet inte var publicerat i Sverige på den tiden. 

För egen del fick jag Kalle-prenumeration i julklapp under många år som barn. Ankan med vänner och familj var en självklar del av min uppväxt. Än idag ramlar det ut en del citat ur min snattrande näbb... 

Jag kom på mig själv med att fundera på vad man egentligen gjorde på julaftonseftermiddagarna förr, innan Kalle med vänner dök upp i bilden. Men så insåg jag att TV trots allt är en ganska ny uppfinning, och att jul har firats i århundraden innan Kalle Anka ens var påtänkt. Man roade sig med sällskapslekar och historieberättande. En syssla som idag i hög grad övertagits av TV-apparaterna. 

Det går dock inte att förneka, att  'Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul' har satt en enorm prägel på vårt samhälle. Man behöver bara säga 'Hördu Ferdinand' i rätt tonläge för att alla ska förstå vad som menas. Själv var jag så avundsjuk på en klasskamrat, som exakt kunde imitera den här irriterande fågeln i Kalle Ankas djungeläventyr. Det klarade inte jag! Och så alla dessa melodier, som numera är julmelodier fastän de inte alls är det från början. Om kompositören Franz Schubert fått höra att vi numera anser att hans militärmarsch associeras med ett antal leksaker som går, hoppar och snurrar in i jultomtens säck, skulle han nog blivit rätt förvånad. Jag vet inte var Lady och Lufsens romantiska 'Bella Notte' egentligen kommer ifrån, men inte är det en jullåt från början? Nu är det det...

Alla har vi väl vår favoritscen i programmet? Själv är jag hopplöst fascinerad av den schackrutiga målarfärgen som tomtenissen raskt bestryker brädet med. Och slutnumret, med Bengt Feldreich och stearinet som långsamt rinner nedför det röda ljuset är så otroligt fridfullt. 

Kort sagt: har vi förlorat en massa annat till julen i år; så har vi i alla fall Kalle kvar! 

God Jul och Gott Nytt År allihop! 

Tack för att ni läst min blogg, nu tar jag jullov ett par veckor.

Vi ses i januari hoppets år 2021!

Bilden: ett par helt andra julankor. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
1291 Träffar
0 Kommentarer

Knut och Edla Lundmark Degerbyn Skellefteå

Knut Lundmark och Edla LundgrenKnut och Edla Lundmark. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Knut Konrad Lundmark kom till världen 4 juli 1894. Han föddes och växte upp i Degerbyn, Skellefteå som ett av åtta barn till Olof Vilhelm Lundmark och hans hustru Ida Margareta Norlund. Knut övertog gården efter sina föräldrar i samband med sitt giftermål. Hemmanet var byns största. Knut var en framstående och driftig jordbrukare. På gården bedrev han dessutom grisuppfödning i stor omfattning.

Knut Lundmark var en försynt och tillbakadragen karl. Han tyckte inte om att stå i rampljuset, ej heller gillade han allmänna uppdrag. Han trivdes bäst med att sköta sin egen gård. Knut berättade för bybor i Degerbyn om nödåret 1867 hur man på hösten endast fick en hink potatis. Däremot blev höstskörden bra och korna gav rikligt med mjölk. Kornskörden blev dock nästintill obefintlig.

1914 fanns en blåbandsförening i Degerbyn bestående av 22 medlemmar. Knut Lundmark var föreningens ordförande. Kristliga ungdomsföreningen De Våra hyrde 1940 Knut Lundmarks västerbottensgård vilken användes som sommarhem. Gården skulle fungera som ett utflyktsmål för ungdomsverksamheten. 

Tillsammans med bönderna Helge Holmstedt, Bernhard och Ferdinand Furberg köpte Knut Lundmark 1923 Degerbyns första traktor. Det var en Ford. Plogen drevs av hjul och gick inte att backa. Ett antal år senare köpte Knut Lundmark och Lasse Holmstedt en sprättmaskin som användes vid potatisupptagning. Knuts far, Olof Vilhelm Lundmark, hade år 1904 köpt en radsåningsmaskin. Tillsammans med rättaren på prostgården var han först i Skelleftebygden att skaffa en sådan maskin. 1940 inköpte Knut i lag med bönderna Bengt Degerstedt, Gunnar Degerstedt och Alexander Degerstedt byns första självbindare. Knut avled på sjukhemmet i Skellefteå 14 december 1984.

Edla Maria Lundgren föddes 28 februari 1897 och växte upp i Myckle som dotter till Per Persson Lundgren och hans hustru Emma Kristina Nilsdotter. 31 oktober 1920 gifte Edla sig med ovannämnda Knut. I äktenskapet föddes två söner. Edla var en hemmets kvinna och en duktig husmor i sina krafts dagar. Hon avled på Skellefteå lasarett 18 mars 1973.

Fortsätt läs mer
1430 Träffar
0 Kommentarer

Båda bröderna hette Nils

Varför fick båda bröderna heta Nils? Den naturliga förklaringen skulle vara att både farfar och morfar hette Nils. Det har jag sett i en del andra familjer. Förste sonen brukade få namn efter farfar och andre sonen efter morfar. Om far hette Lars Persson och mor hette Anna Persdotter kunde två söner få heta Per. Att syskon fick samma namn kunde också ske när ett yngre barn fick namn efter ett äldre syskon som dött. Det är mycket vanligt. Men nu har jag hittat en familj i min släkt som går utanför de här mönstren.

Min mormors farmors mormors mor hette Bengta Nilsdotter. Det är hennes far Nils Bengtsson det här handlar om. Han föddes 1718 i Skärbäck i Sibbarps socken i Halland. Idag är det naturreservat här med vackra bokskogar. Denne Nils fick 1721 en lillebror som också fick heta Nils.

1718
Min förfader Nils Bengtsson föddes den 1 oktober 1718 och är inskriven i Sibbarps kyrkbok som "Bengts piltebarn i Skärbäck". Bildkälla: Arkiv Digital.

1721
Lillebror Nils föddes den 2 juli 1721. Bildkälla: Arkiv Digital.

Deras far hette Bengt Nilsson i efternamn. Fick de båda två namn efter sin farfar? Det tror jag inte, det måste ha funnits en till Nils. Kanske deras fars morfar? Deras mor hette Anna Larsdotter. Föräldrarna hade gift sig 1713 och gav sin äldste son namnet Per, kanske efter morfars far som hette Per Nilsson, död c:a 1691. Eller om deras farfars far hette Per? Näste son fick heta Tore, efter sin mormors far som hette Tore Andersson, död 1701. När han föddes var Halland danskt.

Sedan kom Nils och Nils och till sist lillebror Bengt och två yngre systrar som fick heta Karin efter sin mormor. Den äldsta Karin dog innan nästa föddes.

Så varför fick de två äldsta sönerna namn efter mer avlägsna släktingar än brukligt? Var det för att farfar och morfar fortfarande levde och att man inte skulle namnge barn efter levande släktingar? Jag tror det. Deras farfar Nils kanske dog mellan Tore och den äldste Nils föddes. Kanske hette deras farmors far också Nils och dog vid samma tid. Deras far Bengt Nilsson kom från grannsocknen Dagsås och där finns inga kyrkböcker bevarade från den här tiden.

Deras morfar hette Lars Andersson och han levde till 1747, då var "min" Nils redan gift. Lars Andersson fick inget barn uppkallat efter sig förrän 1758 i min släktgren, elva år efter att han dött.

Men att ge två barn efter varandra samma namn! Hur höll man reda på dem? Varför var namngivningsnormerna så fasta? Det är väl därför vi har så få namn i våra släktträd, variationen var inte så stor.

NilsBengtssonAntavla

När min förfader Nils föddes 1718 har prästen bara skrivit att det är Bengts piltebarn i Skärbäck. Inget efternamn på fadern och inte moderns namn. När lillebror Nils föddes 1721 står det att det är Bengt Nilssons och Anna Larsdotters son i Skärbäck. När jag såg att två Nils fötts i Skärbäck med bara några år emellan så tänkte jag först att det måste vara i två olika familjer. Husförhörslängder finns ju inte från den tiden men jag gick igenom mantalslängderna från flera år omkring de båda Nilsarnas födelse. Och det fanns bara en bonde som hette Bengt i Skärbäck. Jag är ganska säker på att prästen menade bonden när han skrev "Bengt i Skärbäck", det var knappast en backstugusittare när det fanns en bonde Bengt i byn.

För att vara på den säkra sidan letade jag upp Nilsarnas fars bouppteckning. Bengt Nilsson dog 1738 och där finns alla barnen med, även de två bröderna som hette Nils. Alla utom den äldsta av systrarna Karin som dött. Så visst var de bröder.

Det här var nog en ganska välbärgad bonde. Det fanns lite silver i boet, två hästar och sex kor och annat smått och gott. Det var också så att den yngre Nils fick studera och skulle kanske blivit präst om han inte dött så ung. Det hände den 12 december 1740, just idag för exakt 280 år sedan. Då var han 19 år och på väg hem från skolan i Varberg, förmodligen på julledighet, och tog genvägen över Skärsjöns is. Men isen brast och han drunknade. Då han inte kom hem som planerat sökte hans bröder efter honom men fann honom inte förrän på annandag jul då hans döda kropp hittades på sex och en halv alnars djup (nästan fyra meter). I skolan hade han, som var brukligt, tagit sig ett nytt efternamn med anknytning till hemtrakten och hette numera Schiärström. Skolans rektor Johan Grimberg gav honom "vackert beröm", bl a för hans flit.

1740
Berättelsen om den yngre Nils död finns i kyrkboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med den här ynglingens tragiska död kommer släktingarna till liv för mig. Jag får en liten glimt av dem. Bröderna som letade efter honom när han inte kom hem. Att han fick studera, till skillnad mot de flesta bondsöner. Att han var flitig i skolan (om det nu inte bara var för att tala väl om de döda). Jag har ju egentligen ingen som helst aning om hur de gamla släktingarna levde. Det blir ju annars bara en lång rad namn i mitt släktträd som inte säger ett dugg mer än att de föddes, levde och dog och däremellan avlade barn som ledde fram till att jag finns idag.

Kyrkoarkivet i Sibbarp och Dagsås, som är i samma pastorat, är verkligen sorgebarn för släktforskare. I Sibbarp är det en lucka 1762-1861 och i Dagsås saknas allt före 1828, det är förstört i en brand.

Jag vill passa på att lyfta fram databasen Hallands befolkning. Den drivs av Hallands släktforskarförening och är tillgänglig för alla medlemmar. I databasen finns uppgifter om födda, vigda och döda från många (kanske de flesta) kyrkoarkiv i Halland. En fantastisk bra hjälp att hitta de människor man söker, t ex vilka barn som samma föräldrapar fått. Och sedan givetvis kolla i kyrkboken. Men det vet ju ni som släktforskar att man alltid ska göra.

Beech
Så här vackert är det i bokskogarna i Halland, bland annat i Skärbäck där de båda Nilsarna växte upp. Skärbäck är numera naturreservat och jag har passerat där flera gånger utan att ha en aning om min släktkoppling dit. Bild från Wikipedia, CC-licens. Foto: N. O. Ingemar.

 

 

Fortsätt läs mer
1390 Träffar
0 Kommentarer

Trassel

Ibland kan det trassla till sig.  En ljusslinga ska upp och då har den på något magiskt sätt blivit hopsnurrad på ett sätt som gör att det inte finns någon ände att börja i. Jag var så noggrann när jag la ner den för nästan ett år sedan, har den fått ett eget liv eller vad är det. Var kanske inte riktigt lika noggrann som vi ska vara med våra källhänvisningar och andra dokumentationsregler, men nästan. Är det så att mina efterforskningar och det jag skrivit ner kan bli en lika hopplös härva när någon ska reda ut det hela någon gång framöver.

Jag får innerligen hoppas att det blir lite lättare, även om den bångstyriga, inflätade ljusslingan faktiskt gick att lösa upp till slut, innan jag verkställde det som jag funderade på att göra, helt sonika klippa av alla trådar. Men visst kan det vara en lösning, klipp alla trådar och börja om med att försöka sätta ihop det igen. Undrar om någon lyckats med det, alltså med en ljusslinga. Eftersom det inte behövdes denna gång så kom jag ändå att tänka på den hopsnurrade släkthistorien, som jag försökt sätta mig in i, för att kunna vara behjälplig med vissa DNA-tolkningar.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

Det är invecklat och jag börjar fundera på om det är så att det ibland samlas lite för mycket på ett ställe, eller i det här aktuella fallet, om alla kopplingar lagts i en ask och skakats om. Det börjar med en vanlig fråga, som åtminstone vi som rotat i Allmänna Barnhusets rullor, hört många gånger. Varför finns det inga föräldrar angivna, inte på något ställe i det arkivet och inte heller i födelseboken. Helt tomt, eller nästan tomt för det finns en uppgift om moderns födelsetid och en adress till någon som troligen är en barnmorska. Fast hur vet vi att födelseuppgiften är rätt, den kan ju vara påhittad. Men barnmorskan förde bok över födslarna och där kan det finnas något, i detta fall dock helt tomt. Vi ser i Allmänna Barnhusets arkiv att barnet, vid vuxen ålder, frågat om de vet något om föräldrarna, men det fanns inget att berätta.

Så nu har barnen, till kvinnan utan kunskap om föräldrarna, tagit upp sökandet. Mamma är borta, men kanske finns det spår, kanske kan en DNA-test ge svaret. Fem av de sex barnen är från första äktenskapet, en från det andra. Av någon anledning så bestämmer syskonen sig för att testa alla, kanske finns det något spår som bara syns hos en av dem. Egentligen lite onödigt tycker säkert de flesta men det kan kanske finnas en bra orsak till det. Att dottern från det andra äktenskapet ska vara annorlunda, det förstår de, och mycket riktigt så visar hennes svar att hon är halvsyskon till den äldsta från första kullen, när de två första svaren kommer. När resterande svar kommer så är hon fortfarande halvsyskon med de andra, men det tillkommer en annan aspekt, det verkar vara något konstigt, för de fem bröderna är inte bara halvsyskon till henne utan också till varandra. Har det blivit fel någonstans, hur kan det visa så fel.

Det är nog inte fel, och vi vet inget om den bakomliggande orsaken mer än att svetsaren i det första äktenskapet reste en hel del. Det vi ser nu är att det fanns andra inblandade, men vi vet inte vilka och vi vet knappast vem, om någon, var svetsarbarn. Att det finns det som kallas liten genpool i området som är aktuellt gör inte saken lättare. Det verkar som det finns kopplingar till de flesta i närområdet och det blir bara mer och mer invecklat ju fler träffar som undersöks. De riktigt bra träffarna lyser också med sin frånvaro, till det dyker upp ganska nära träff, som alla har. Garanterat på mamma sida, en hur bra ingång som helst, och med ett träd som verkar bra. Nu kör vi!

Och det gjorde vi, men den tidigare trassliga härvan kom tillbaka. Det var nog inte så att den angivna farfadern till den nya träffen var den som stod i trädet och inte blev det bättre när morfar visar sig ha varit på en helt annan plats när träffens mamma blev till. Från det ena nystanet till det andra, från förhoppning om bra ledtrådar till något som är värre än min ljusslinga. Och det går ju knappast att klippa upp härvan och börja om för i det här fallet så finns det inte ens en ände att börja knyta ihop den uppklippta härvan med, allt bara snurrar.

Men skam den som ger sig, nu är det bara hårt arbete som räknas, någon gång, på något sätt ska det hela lösas. Vi hoppas på att det blir ännu fler som testar sig, att ännu fler än idag lägger upp träd och att det ska kunna skymtas ett föräldrapar någonstans i dimmorna, så att ett 125 år gammalt mysterium ska kunna lösa sig. Fast är det som en del tror, att det en kung som varit framme så kan det kanske ta lite tid 😊

Fortsätt läs mer
1504 Träffar
0 Kommentarer

Bok-stavligt talat!

Bokgolv

Redan på 500-talet efter vår tideräknings början, började man skapa böcker. Det var praktfulla skapelser i bjärta (och farliga) färger, med inlägg av guld och allehanda tjusigheter. Men med tidens gång, ökade läslustan såpass mycket att munkarna i sina kloster och andra som framställde böcker, fick det besvärligt. Att framställa en bok kunde ta ett år. Att kopiera den gick i bästa fall på en månad ungefär. Men.... i mitten av 1400-talet, händer det någonting. I Tyskland, närmare bestämt i Mainz, lyckas Johann Gutenberg få ihop matriser, metalltyper och annat, så plötsligt kunde man massframställa böcker! Hundratals exemplar kunde tryckas över en natt. I början av 1500-talet var det vanligt att en enskild bok framställdes i tusen exemplar. Och vad var det för litteratur man framställde då? Ja, förutom bibeln och andra religiösa skrifter, så var  böcker om bokföring (!), etikettsregler, astrologi och alkemi väldigt inne. Senare har väl bokutgivningen speglat samtidens smak; på 1600-talet var det kartor och fornlämningar, 1700-talet dominerades stort av naturvetenskap, på 1800-talet var det nationalromantik och sedermera resor som gällde; järnvägen och ångbåten såg ju dagens ljus då. Skönlitteratur fanns redan tidigare, men nu blommade den upp på allvar. Även de första deckarna knackade diskret på dörren. 

Vid den här tiden, började det dyka upp böcker även i 'vanliga' hem. Bibeln och katekesboken var överlägset vanligast här i Sverige, men förvånansvärt många lämnade ändå efter sig betydligt fler profana böcker än vad vi kanske kan föreställa oss. 

Vissa böcker har satt djupa spår hos mänskligheten. Från samhällsomstörtande böcker typ Marx och Engels 'Kapitalet', till böcker som gjorde folk vettskrämda, som Bram Stokers 'Dracula'. Anne Franks dagbok fick mänskligheten att gråta istället, och brittiska författare som Woodehouse och Jerome levde gott på att få sina läsare världen över att dra på smilbandet. Äventyr, fakta, pamfletter och djupa draman har passerat revy i bokform genom årtiondena. Vem har inte hört talas om de 'arga unga männen' på 1950-talet, eller när Sartre vägrade att ta emot Nobelpriset något årtionde senare? Och så har vi författare som borde fått priset men aldrig fick det, Astrid Lindgren är väl det mest slående exemplet. 

Idag står vi inför ett vägskäl när det gäller läsandet. Bokpärmarna har under lång tid fasats ut av Internetprodukter, man ville spara pengar och tid med att få folk att läsa på skärmar istället. Men nu har ett flertal forskare konstaterat att inlärningskurvan och läskunnigheten pekar brant utför hos barn och studerande som enbart läser i digitala media. Amerikanska universitet och skolor är i full färd med att låta nytrycka läroböcker och studentlitteratur i pappersform, och resten av världen väntas följa efter. 

Och det går ju inte att komma ifrån: det är svårt att riktigt mysa till det i favoritfåtöljen med en bärbar dator eller läsplatta istället för en god, väldoftande bok! 

Bilden: undertecknad har fyndat på antikvariat.... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
1380 Träffar
0 Kommentarer

Petter Lundström

Petter Lundström retuscheradPetter Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Detta är min mormors farfar Petter Svensson Lundström, i folkmun kallad "Per Swensa". Honom skulle jag ha velat träffa. Han föddes 16 juni 1858 och växte upp i norra Strömfors utanför nuvarande Boliden som ett av sju syskon. Föräldrarna hette Sven Svensson Lundström och Greta-Stina Jonsdotter. Sven var smed. Hantverkaryrket gick i arv till sonen Petter, som var skomakare.

Petter träffade Emma Lundgren från Södra Grundfors. De gifte sig år 1880 och fick åtta barn tillsammans. De första två åren bodde de i Strömfors, därefter fem år i Åbyn, Burträsk. Sedan bar flyttlasset av till Dalvik, utanför nuvarande Boliden där de bodde resten av sina liv. När åttonde barnet Vivi föddes 1904 avled Emma i barnsäng, varför Petter blev änkeman och ensam med barnen. Han klarade inte av att ta hand om Vivi så hon fick bo hos en familj i Svanström i några år men fick senare återvända hem.

1921, när två av sönerna övertog hemmanet i Dalvik efter honom skrevs ett födorådskontrakt. Petter skulle årligen ha ett får att klippa och slakta, tio kilogram snus, fem kilogram kaffe, tio kilogram socker, förutom husrum samt annan föda. Han var en rolig man tycker jag.

Petter hade sedan ungdomen haft problem med tuberkulos och andra sjukdomar. Dessa besvär gjorde att han år 1925 tvingades att amputera vänster ben på grund av tuberkulos. Han fick då en benprotes. En träkäpp använde han som stöd på äldre dagar.

Petter Lundström uppförde en kammare i Skellefteå kyrkstad (i folkmun kallas kyrkstaden för "Bonnstan") som ännu finns kvar och som efter hans död övertogs av några av barnen. I dag ägs kammaren av någon utomstående, icke släkting. Det berättas om Petter att min mormors far Gunnar, Petters son, brukade säga till honom: "Det där skägget har du dragit mycket snus ur!"

Jag nämnde tidigare att Petter var skomakare. Han var en mycket duktig sådan även när han blev äldre. När han var 75 år gammal kom fortfarande folk till honom och ville få ett par skor halvsulade. De behövde inte vänta på svar från honom. "Nog går det bra", svarade han. Då visste folk att de fick tillbaka skorna på den av Lundström bestämda tiden. Trots många motgångar i livet med sjukdomar, dödsfall och annat behöll han humöret uppe in i det sista. Han blev med åren mycket lomhörd.

Klockan 13.45 söndagen den 3 maj 1936 somnade Petter in efter ett nästan 78-årigt långt liv. Fotot på honom är taget i Dalvik. I bakgrunden syns "sommarstugan". Frid över hans minne!

Fortsätt läs mer
1351 Träffar
0 Kommentarer

Frikyrkohistoriska källor

Maria Ebonne Johansson är en av många som var aktiva i väckelserörelsen för drygt hundra år sedan. Hon föddes i en baptistfamilj i Enköping 1869. Själv lät hon döpa sig som baptist när hon var 18 år. Efter några år som sjuksköterska i Stockholm och Nyköping begav hon sig 1899 till London där hon utbildade sig vid Grattan Guinness missionsinstitut för att året därpå bli missionär i Belgiska Kongo. Där arbetade hon både som missionär för baptisterna och som sjuksköterska. Hon var verksam långt senare än Otto Witt som Mikael Hoffsten skrivit i sitt senaste blogginlägg.

I Kongo träffade hon den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom och de gifte sig 1901. Han hade blivit känd för sin kritik mot hur kolonialmakten behandlade Kongos befolkning. Maken dog redan 1903 men Maria Ebonne fortsatte så småningom att arbeta som missionär, ett par år i Kongo och ett par år i Östafrika. 1917 hade hennes hälsa försämrats, kanske av någon tropisk sjukdom, och hon återvände hem för gott. Hon levde till 1956, 53 år som änka.

En annan av frikyrkorörelsens pionjärer är Anders Peter Fristedt. Han kom inte från en frikyrklig familj, åtminstone inte när han föddes, för han döptes som nyfödd av prästen hemma i Botilsäter i Värmland och hans far var hemmansägare utan någon anmärkning om frikyrkotillhörighet. Anders Peter blev i alla fall så engagerad inom Missionsförbundet att han redan som 20-åring sökte till missionsskolan i Kristinehamn. Sedan blev han predikant i olika missionsförsamlingar i Sverige, bl a i Katrineholm, Visby, Örnsköldsvik och i Södra Vi och Söderåkra i Småland. På äldre dar återvände han hem till Värmland och dog i Säffle 1931.

collage frikyrkor2
Till vänster Maria Ebonne Johansson och Anders Peter Fristedt, till höger Ekmans vackra bok.

Maria Ebonne Johansson och Anders Peter Fristedt har jag hittat i Svenskt Porträttarkiv. Många av de mer aktiva inom väckelserörelsen finns omnämnda i bokverket "Den inre missionens historia" (1896–1902), skrivet av Erik Jakob Ekman. Här berättas i sex band i detalj om frikyrkorörelsens historia fram till utgivningen. Ekman går igenom landskap för landskap vad som hänt och nämner många människor, framför allt många av de föregångare som anslöt sig till väckelserörelserna före lagändringen 1858. De presenteras ingående, flera med porträttbilder. De två sista delarna, som omfattar tiden från 1860-talet och framåt, finns digitaliserade av Projekt Runeberg och fritt tillgängliga på nätet. En guldgruva för släktforskare.

Har du hittat släktingar som i kyrkböckerna är antecknade som baptister, Waldenströmmare eller separatister, eller släktingar som inte låtit döpa sina nyfödda barn, då ingick de sannolikt i en frikyrkoförsamling i stället för i statskyrkan.

Nyligen skrev jag en av artiklarna till senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum (som ges ut av släktforskarförbundet) om frikyrkornas historiska bakgrund och om deras arkivhandlingar. Det var då jag stötte på dessa personer och fick upp ögonen för Ekmans bokverk.

Vad jag inte visste då är att jag faktiskt har en kusin som i år skrivit en bok med 24 biografiska porträtt om människor som var pionjärer och aktiva inom väckelserörelsen. Min kusin heter Stefan Dahlberg och han berättar både levande och engagerat om dessa i sin bok. Av särskilt värde för släktforskare är också den litteraturlista han har med på slutet av sin bok.

Stefans bok2
Stefan Dahlbergs bok är utgiven av Midnattsropet förlag. I innehållsförteckningen ser du vilka han skriver om.

Stefan Dahlberg är en av mina 54 kusiner. Jo, jag har faktiskt så många kusiner. Några är inte längre i livet och några få har jag aldrig träffat, som jag kan minnas. De är födda mellan 1938 och 1981, alltså en dryg generation mellan den äldste och den yngste. Att det är så stor åldersskillnad beror på att min pappa är bland de yngsta i sin syskonkull så hans äldsta syskon fick barn tidigt, medan min mamma är en av de äldsta av sina syskon och hennes yngre syskon fick barn betydligt senare. Jag har en stor släkt, vilket är en rikedom.

ED00460
Missionsförsamlingen i Valö i Uppland någon gång i början av 1900-talet. Bilden finns på Digitaltmuseum där det finns många fler bilder på missionshus och andra fotografier med frikyrklig anknytning. Fotograf: Skötsler-Edhlund. Bildkälla: Upplandsmuseet.

Fortsätt läs mer
1598 Träffar
0 Kommentarer

Otto Witt – den svenske missionären som blev ofrivillig (?) krigshjälte

otto_witt1874 Bild: Otto Witt 1879. Foto: C. Dahlquist, Helsingborg

Den svenske missionären Otto Witt lyckades inget vidare med sitt mål att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand. Istället kom han att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Och bli anti-hjälte i en Hollywoodfilm långt senare. Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten.

Senare delen av 1800-talet var en tid av snabb teknisk utveckling och med denna öppnades nya möjligheter. På gott och ont förstås – många av de nya innovationerna kom först fram för militära ändamål. En följderna var att jakten efter viktiga råvaror till den växande industrin blev alltmer intensiv och drev på kolonisationen av Afrika. Det hänsynslösa racet efter bland annat afrikanska råvaror fick sin kulmen i den konferens i Berlin 1884-1885 då Afrika delades upp mellan, i första hand, de europeiska stormakterna.

Sverige gjorde inte anspråk på några egna kolonier, men bidrog ändå på sätt och vis till koloniseringen genom de missionärer som på uppdrag av svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingar (och ibland på eget initiativ) tog sig till Afrika för att förkunna det kristna budskapet. I nummer 5 av Släkthistoriskt Forum är temat väckelserörelsens frälsta rebeller och till dem hörde definitivt många av de missionärer som begav sig ut i världen mot slutet av 1800-talet. Många av de som reste var troligtvis inte medvetna om vad de gav sig in på, dödligheten i till exempel sjukdomar var stor. Medvetet eller omedvetet spelade många av dem också en roll i den hänsynslösa kolonialism av den Afrikanska kontinenten som tog fart från ungefär samma tid.

mKhwelantaba3Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. 1901 kom mKhwelantaba att bli Sveriges första svarta präst. Läs mer om mKhwelantaba i Amat Levins blogg Svart historia. Foto: C. Dahlquist, HelsingborgEn av dem var Otto Witt, som begav sig från Sverige med det till synes fredliga målet att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand, men som i stället kom att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Hans släkt härstammade från Tyskland där hans anfader Thomas Witt som föräldralöst spädbarn togs om hand om hustrun till en svensk general efter att svenskarna hade plundrat staden Wittenberg (därav efternamnet Witt) under trettioåriga kriget. Fadern, Holjer Anders Witt (1818-1889) var biträdande rektor vid läroverket i Malmö och senare kyrkoherde i Helsingborg samt riksdagsman. Efter mycket funderande valde även Otto att utbilda sig till präst och han prästvigdes 1874. Hans första tjänst blev i hans fars hemförsamling, något som Otto inte trivdes med. I stället vände han blicken utanför Sveriges gränser.

Svenska kyrkan hade 1874 fattat beslut om att inleda missionsverksamhet. På inrådan av den norske missionsbiskopen Hans Paludan Smith Schreuder (1817-1882) valdes Zululand ut som ett av målen. Schreuder hade kommit till Zululand redan 1849 och stod på god fot med dess kung Cetshwayo. Otto fick så småningom uppdraget och anlände 1876 tillsammans med sin hustru Elin Pallin (1848-1923) till den brittiskkontrollerade Natalprovinsen på östkusten i nuvarande Sydafrika. Missionsstationen sattes upp på en gård vid en flodövergång på gränsen mellan Natal och Zululand. Platsen hette Rorke´s Drift efter en tidigare ägare men döptes om av Otto till Oscarsberg efter den svenske kungen (beroende på språk användes det ena eller det andra namnet). Någon större framgång med att omvända befolkningen till kristendom uteblev inledningsvis, församlingen kom bara att uppgå till knappa 40 personer efter de första tio åren.

Storbritannien var inte bekvämt med att ha en så mäktig granne som Zululand och i början av 1879 provocerade därför britterna fram ett krig. Under ledning av generallöjtnant Fredric Thesiger (Lord Chelmsford) gick en större brittisk styrka in i Zululand för att söka strid med zuluarmén. Den brittiska styrkan saknade underrättelser om var zuluarmén befann sig och var dessutom övermodig. Spjutbeväpnade och dåligt tränade motståndare skulle inte vara något problem för modernt utrustade soldater ansåg man. Men det visade sig att zuluaramén var både vältränad och skickligt anförd. I frustation över att inte hitta sina motståndare gjorde Lord Chelmsford misstaget, liksom Napoleon vid Waterloo, att dela på sin styrka. Huvuddelen marscherade i väg medan cirka 1 500 soldater lämnades kvar i lägret vid Islandlwana. Dessa anfölls snart av 20 000 zuluer och nedgjordes nästan till sista man.

Oscarsberg hade hyrts ut till den brittiska armén under tre månader för att användas som materialupplag och sjukhus under fälttåget. Skottlossningen från Islandlwana hördes till Oscarsberg och Otto och två andra män tog med sig ett teleskop upp på ett närliggande berg. De kunde inte se striderna men de hörde kanonmuller. De kunde dock se att tusentals zulusoldater var på väg mot dem. Otto valde då att fly till en gård några mil bort där hans hustru och två barn vistades.

Vid Rorke´s Drift var cirka 150 brittiska, varav 120 stridsdugliga, soldater förlagda. De infödda soldaterna valde, liksom Otto, att fly innan zuluerna kom fram. I all hast förbereddes missionsstationen för anfallet genom byggande av barrikader. Trots den enorma övermakten lyckades den lilla brittiska styrkan att slå tillbaka anfallen. Nästa dag lämnade zuluerna området då de fått vetskap om att brittiskt kavalleri närmade sig. Elva Victoriakors delades ut - det mesta som någonsin delats ut vid en enskild drabbning.

Britterna hade inte gett upp planerna på att krossa zuluriket och efter att ha besegrat zuluarmén senare samma år införlivades det stegvis i Natalprovisnen.

Otto valde att resa tillbaka till Sverige efter händelserna och anlände till Helsingborg två månader senare. Men redan året efter återvände han till missionsstationen som till stora delar var förstörd efter striderna. Här blev han kvar till 1889 och lät bland annat uppföra en skola och ett barnhem. Han lät även ge ut en psalmbok på zulu. Fler svenska missionärer anlände efter hand och församlingen växte. Otto började dock känna sig alltmer vilsen inom statskyrkan och övergick efterhand till frireligiositet. Han tog steget fullt ut när han 1889 sade upp sig från sin tjänst och började verka som fristående missionär i Natals huvudstad Durban innan han 1891 återvände till Sverige.

Efter att ha verkat som predikant i Sverige och Norge (och även i USA) och delvis försörjt sig som lärare gick han 1905 med i Frälsningsarmén och var verksam där i två år innan han övergick till Helgelseförbundet och senare till Pingstkyrkan. I den senare samarbetade han mycket med Lewi Petrus. Otto efterlämnade flera memoarböcker, totalt tjugofem böcker, samt många psalmer som återfinns i Frälsningsarméns och Pingstkyrkans psalmböcker.

Zulukriget har skildrats i två äldre brittiska filmer. I Zulu (1964) skildras striderna vid Rorke´s Drift. Huvudrollerna spelas av Stanley Baker och Michael Caine. Otto, spelad av Jack Hawkins, framställs som en alkoholiserad pacifist. Hans dotter (i verkligheten hans fru) spelas av Ulla Jacobsson.

Striden i gryningen (Zulu dawn) (1979) skildrar slaget vid Islandlwana. I huvudrollerna ser vi bland annat Peter O`Toole (som Lord Chelmsford) och Burt Lancaster. Båda filmerna framställer zulufolket i positiv dager och engelsmännen, främst i den sistnämnda filmen, som inkräktare.

Otto hamnade, utan egen förskyllan, mitt i ett stort kolonialkrig. Som missionär var han säkerligen motståndare till kriget med allt det lidande det medförde och som dessutom inte gjorde hans missionsarbete lättare. Hans kontakter med zulukungen är kanske något som engelsmännen skulle ha utnyttjat så de kunde avstått från att provocera fram kriget.

För den som finns läsa mer om Otto Witt så gav Pingstkyrkan 2017 ut boken Utanför lägret. En berättelse om missionären och evangelisten Otto Witt skriven av Roland Gäreskog.

I Amat Levins blogg Svart historia kan man läsa mer om Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. Witt tog sig an pojken, som fick följa med när missionären när han återvände till Sverige. M Khwelantaba kom senare att bli Sveriges första svarta präst.

Läs mer om mKhwelantaba i bloggen Svart historia.  

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Stockholmsforska. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter. Han är historienörd i allmänhet och i sina bloggar ger han ett exempel på hur bortglömda detaljer och personer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

Fortsätt läs mer
2190 Träffar
0 Kommentarer

Systrar

Det har skrivits och skrivs säkert fortfarande långa och utförliga skrifter om olika människoöden. Personer som satt stora avtryck i historien, som kanske ändrat på ett lands inriktning eller gjort stora uppfinningar. De som haft en förmögenhet eller de skapat en och i vissa fall även om de som förlorat och satt ekonomiska system i gungning. En del har lämnat stora barnaskaror efter sig som på ett nästan magiskt sätt fyllt stora utrymmen, både i skriftform och i verkligheten. Kanske behöver det inte vara så jättestora grejer, men någon berättar deras historia och minnet av dem bevaras till eftervärlden.

Nu vet vi att alla inte får vara huvudperson i en tryckt bok eller att det görs film om dem. De kanske inte heller blir föremål för några skriverier alls, de bara glider in i glömskans dimma och så är de borta. Att inte bli hågkommen kan ju knappast skada de som lämnat oss men visst känns det lite orättvist när en del blir hyllade hur mycket som helst och andra glöms bort.

Jag vet att det inte är möjligt med rättvisa och att det inte går att ha någon form av fördelning av varken minnen eller hyllningsverser. På tal om hyllningsverser, det finns en hel del intressanta sådana i Genealogiska Föreningens arkiv som har det något underliga namnet Likpredikningar. Finns 1101 sådana i registret, originalen får vi vänta att titta på tills lokalerna öppnats igen. En del högstämda, andra nästan på gränsen till konstiga, men sådana är vi ju lite till mans.

Jag kan inte låta bli att komma in på min farfars syster, kan man förkorta det till farfaster förresten, som hette Maria. Hon, tillsammans med sin man naturligtvis, fick några söner, och dem lämnar vi därhän just nu, och tre döttrar. Jag undrar vilka förhoppningar det fanns på dessa, skulle de gifta sig rikt och kunna bidra till en bra ålderdom. Skulle de föra familjens minne vidare med sina många barn eller hur skulle det bli.

Grav i Vara, i skribentens ägo

Inte blev det helt så som jag skrev, det blev lite annorlunda. Två av döttrarna stannade kvar i hembygden, trakten runt Vara i Västergötland, och levde sina liv ganska tätt sammankopplade. Delade lägenhet och även om den ena skapade sig en karriär inom sömmerskeyrket så var det inte så många historier som lämnades till eftervärlden. Eftersom Maria var näst äldst i syskonskaran och min farfar var sladdbarnet av de åtta så var det ganska många år mellan min pappa och hans kusiner, Marias döttrar. Det gjorde att det var mycket lite som berättades om dem hemma hos oss och det som jag minns bäst, och det är kanske inget dumt eftermäle i sig, är att de bodde i ett hus, under takåsen, antingen i samma hus eller huset bredvid, där stadens stolthet, Conditori Nordpolen låg och fortfarande ligger. Vid de få besök jag gjort, så var rutinen den att min pappa gick upp till systrarna och sedan kom de ner och vi satte oss på Nordpolen och festade. Sedan gick de hem och vi fortsatte vår resa. Så visst finns det ett positivt minne, men vad de gjorde mer för avtryck har jag ingen aning om.

Grav i Karlshamn, taget av skribenten

Den tredje systern, Hanna, hon blev, som många andra, sjuksyster och försvann från Västergötland. Av någon anledning, obekant för mig, så fastnade hon i Karlshamn. Riktigt vad hon gjorde och varför har jag inte fått veta, men efter ett tag så arbetade hon genom kyrkan i Karlshamn med sjukvård för de som vårdades hemma. Jag fick en gång höra att hon så gott som avsade sig allt privatliv och levde för och med de sjuka ända till sin sista dag. Ett uppoffrande liv sas de, men vem kommer ihåg det idag. Nu vilar hon i en ensam grav, som jag hittade för ett antal år sedan, och stenen är det enda som minner om henne. Texten på den kanske visar hur hon upplevdes " Vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet".

Tänk vad lite som kan bli kvar, men nu har jag i alla fall nämnt dem så några fler vet att de levat. Kanske kommer ingen ihåg det om några veckor, men ändå. Undrar om någon hört eller sett något om dem, eller om det är Conditori Nordpolen i Vara som blir behållningen av texten.

Fortsätt läs mer
1923 Träffar
1 Kommentar

Rökridåer....

smoke-2717647_960_720

När undertecknad var fyra år gammal fick jag och kusinerna på en släktsammankomst, prova på farfars cigarr. Detta var på det lyckligt omedvetna 60-talet, då allt gick an. Kusinerna blåste utåt istället för inåt. Men jag hade minsann sett hur farfar, pappa och andra herrar brukade göra på släktmiddagarna. Alltså tog jag ett djupt andetag och drog in allt vad jag förmådde. 

Jag minns känslan än, drygt femtio år senare. Det var som att få ner ett kilo sand och grus i luftvägarna. Sedan den dagen, har jag aldrig själv intresserat mig för rökverk. 

Men det finns ju andra som varit desto mer intresserade genom historien! När sir Walter Raleigh, drottning Elizabeth I:s gunstling och upptäcktsresande, kom hem från Amerika med tobak, och en dag puffade eld på sin pipa, lär han ha blivit överhälld en spann vatten av en förskräckt tjänare, som trodde att sir hade fattat eld... 

Min ff mm fm ff,  Birger Bergendahl, var hejderidare i Ås och Marks härader i Västergötland under 1700-talet. Som sådan hade han att hålla uppsikt över vad som hände i skogarna. Den 27 februari 1776 kallade Birger bonden Olof Larsson och hans dräng Lars Persson, Toarp, för att förklara och ansvara för en skogsbrand som i juni året innan, alltså 1775, brutit ut i sockenskogen Trehörningen. Femton stycken sämre och bättre ekar hade gått åt skogen (ursäkta skämtet) och dessutom femtio lass 'gärdsle och krakeskog'. Olof Larsson berättade att han legat sjuk, och alltså inte varit ute i skogen, men då han var skyldig att röja en viss mängd skog, hade han skickat ut sin dräng Lars Persson tillsammans med avskedade soldaten Anders Hall, som lejts för att hjälpa till med huggningen. Under röjningen hade Hall tänt sin pipa, och därmed ställt till det duktigt. Det borde, menade Olof, närmast vara Hall som skulle ställas till ansvar. Nu hade faktiskt den olycklige mordbrännaren ställts till ansvar för det hela redan vid hösttinget året innan, men innan dess 'själv avhänt sig livet' i en närbelägen sjö. Drängen Lars Persson röker inte, och befinns därmed vara oskyldig till skogsbranden. Birger frikänner båda herrarna från ansvar. 

Något sekel senare, närmare bestämt 1859, är det dags igen. Vid den tiden kunde man i Halmstad handla i Fredrik Bissmarks diverseaffär vid Stora Torg. Han sålde spannmål, belgiskt och svenskt fönsterglas, takpannor, buteljer, kabeljo och fyrkol, bland mycket annat. Därtill såldes krut och andra sprängämnen. Dessa förvarade Fredrik B till största delen i ett stenvalv söder om staden, men han hade också två kopparkärl med krut och liknande inne i butiken. 

Tisdagen den 28 december 1859, någon gång mellan klockan elva och tolv på förmiddagen, kliver mjölnaren Per Bengtsson från Påarp in i butiken, blossande på en cigarr. Han strosar ett varv runt butiken, och kommer då alldeles intill kopparbyttorna med krut. Det uppmärksammar en annan kund, Mauritz Wetterlund (kusin till min ff mm Justina W, hon med prästerna) och försöker mota bort hr Bengtsson från krutkärlen. Men för sent... 

Två hejdundrande smällar genljuder i staden. Glasen i fönsterrutorna blåstes ut, bågarna hamnade långt ute på torget. Husets murar rämnade på flera ställen. Hela torget darrade, grannfastigheterna fick rutorna krossade. Inne i butiken for mästerlotsen Carl Lindström ut i förstugan av tryckvågen. Sjömannen J Pettersson flög samma väg, och fortsatte in genom den stängda dörren till kontoret. Värst tilltufsad blev dock butikens bokhållare, som blev illa bränd i ansiktet och på halsen. Mjölnare Bengtsson, vars cigarr ställt till med alltihop, begav sig skyndsamt hem till Påarp. Inte helt oskadd, dock. 

Krutrök vällde ut genom fönsteröppningarna, brandklockan klämtade, vattenhämtare sprang ner till Nissan, brandsläckarna kom springande med handdrivna brandsprutor... Emellertid behövdes de aldrig, folk hade lyckats släcka elden med vattenhinkar. 

Och när rökmolnen skingrats... Handelsboden var totalförstörd, väggarna buktade utåt, och måste senare stöttas upp. Som tur var, var huset ordentligt försäkrat och reparerades, men Fredrik Bissmark flyttade ändå sin butik därifrån. Han övergick sedan till att sälja fröer och växter, lemonader och mineralvatten. Han fortsatte att sälja krut, men nu i mindre partier, och forslade med häst och vagn, försedda med röd flagga. 

Mjölnare Bengtsson ställdes inför rätta och fick böta. Röka tobak inne i en handelsbod var strängt förbjudet i Halmstad. Det skrevs om saken i tidningarna, Hallands-Postens redaktör tog tillfället i akt att ondgöra sig inte bara över kombinationen krut och cigarrer, utan rökning överhuvudtaget. 

Framsynt man, den där redaktören. Långt innan Visir (Vi som inte röker) och A non-smoking generation sett dagens ljus. 

Apropå tobak, så kan jag bara inte undanhålla er följande lilla historia:

Det var bröllopsdag, och gubben överraskade sin gumma rejält med att bjuda henne på te på sängen, något som inte hänt på år och da'r. Gumman berättade senare för en väninna: 

- Jag tyckte det var så rart av honom, så jag hade inte hjärta att tala om att han lagt portionssnus istället för tepåsar i kannan.... 

Ett flertal anledningar att satsa på rökfritt. Skingra rökridåerna! 

 

Källor: C M Bergstrand: Från Borås och Ås härader på 1700-talet.

Sven Aremar: Staden-Havet-Människorna. Läsebok om Halmstad 1993.

Bilden: Elegant rökkonst. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
1192 Träffar
0 Kommentarer

Viktor och Matilda Stenberg

Viktor Matilda Ove och Stefan Stenberg 0001Viktor och Matilda Stenberg med barnen Ove samt Stefan. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Viktor Stenberg såg dagens ljus 8 mars 1894 i Mullkälen, Skellefteå som son till snickaren Adam Stenberg och hans hustru Maria Johanna Selberg, bördig från Lövånger. När Viktor var fem år gammal flyttade familjen till Norra Grundfors utanför nuvarande Boliden.

I sin ungdom arbetade Viktor som flottningsarbetare i Skellefteälven och på sågen i Örviken. 1929 vigdes Viktor med Jenny Matilda "Tilda" Forssell från Holmfors, dotter till Johan "Jani" Oskar Forssell och hans hustru Selma Karolina Persson. "Tilda" var född 1897-01-05 och äldst aViktor och Matilda Stenberg 0001Viktor och Matilda Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. v tio syskon.

Viktor och "Tilda" övertog så småningom en del av Viktors föräldrahem i Norra Grundfors. De blev jordbrukare och fyra barn, tre söner samt en dotter fostrades i hemmet. Senare överlät makarna gården till yngste sonen. På gården i Norra Grundfors fanns 1943 en häst, fyra kor, två ungdjur och två får.

Viktor var, till skillnad från sin far, en spjuver trots sina motgångar i livet. Han hade bland annat varit till Härnösand och stelopererat ryggen. Ett stående uttryck som Viktors far Adam brukade använda var: "He var se förskräckligt onödigt!" (Det var så förskräckligt onödigt!) Viktor däremot var mer positiv och skojfrisk. När han hästen skulle in på kvällen sa han att han skulle köra in "mercan" (märra).

En stor sorg för Viktor och "Tilda" var när äldste sonen omkom i en tågolycka 1969. Hösten 1975 flyttade Viktor och "Tilda" till Prästbordet i Skellefteå. 5 maj året efter avled Viktor på Skellefteå lasarett, 82 år.

Tilda levde betydligt längre. Hon bodde under något år på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå, sedan på sjukhemmet avdelning 21 där hon vistades fram till sin död 13 maj 1994, 97 år gammal. Vid hennes bortgång levde endast ett av barnen.

Fortsätt läs mer
1284 Träffar
0 Kommentarer

Adolfina var barnens välgörare

Adolfina Bernhardina Johansson var en god människa. Det påstår jag utan att ha känt henne eller känt någon som kände henne när hon levde.

För några veckor sedan fick jag en fråga från en av mina mostrar. Hon och några andra i hembygdsföreningen har den senaste tiden inventerat gravstenarna på församlingens kyrkogård (vilket bra projekt i dessa coronatider!) och till slut återstod bara denna gravsten, som den enda ingen av dem kände till något om:

 grav1
Adolfina Johanssons gravsten på Okome kyrkogård. Foto: Signe Dahlberg-Persson.

Ni ser ju att det står "Barnens välgörare" på gravstenen. Vad innebär det? Adolfina levde till 1935 så man kan ju tänka sig att någon av de äldre församlingsborna idag skulle kunna ha hört talas om henne, men så är det alltså inte. Åtminstone inte dem som min moster och övriga gravstensinventerare känner. Detta är i Okome församling i mellersta Halland.

I kyrkböckerna finns en del av svaret. Där får vi veta vem Adolfina Bernhardina var. Hon föddes den 21 mars 1858 i grannförsamlingen Askome. Hennes föräldrar var Karl Johan Bengtsson och hustrun Johanna Christina Andersdotter som var torpare på Vallen under Hede. I familjen fanns redan storasyster Anna Carolina, född 1852. När Adolfina var sex år dog hennes mor. Efter två år gifte hennes far om sig med Katrina Erlandsdotter. 1876 flyttade familjen från Askome till gården Gällsås 2 i grannförsamlingen Okome, där de köpt ett småbruk på 1/12 mantal.

Systern Anna hade emigrerat till Danmark 1869 men Adolfina blev hemmadotter. En kort tid hade de en fosterflicka i familjen och 1902 kom Karl Johan August Johansson som dräng till gården. Han hade varit dräng hos kyrkoherdeänkan prostinnan Gudmunda Benjamina Carsson i Köinge. Samma år gifte sig Adolfina och drängen, som jag för enkelhetens skull kallar Karl. Då var de 49 och 44 år gamla och några egna barn fick de aldrig.

Adolfinas far och styvmor dog inom några år och dotter och måg tog över gården. Den drev de fram till 1911 då gården köpts av kraftbolaget Ätrafors AB. Bolaget köpte upp gårdar i Gällsås och på andra sidan Ätran i Askome i avsikt att anlägga en kraftverksdamm, vilket också skedde några år senare. Ätraforsdammen finns kvar, men också historien om de gårdar som dränktes av dammens vatten. En av dem var den gård där min morfar bodde med sina föräldrar på Gällsås 2. Så min morfar var granne med Adolfina.

karta
Häradsekonomiska kartan från början av 1900-talet. Här är Ätraforsdammen planerad men ännu inte anlagd. Gårdarna i Gällsås låg alldeles intill Ätrans strand och på en av dem bodde Adolfina. Vilken vet jag inte, utom att det inte var på Gällsås 2:7 för där bodde min morfar med föräldrar och syskon.

Sedan kraftbolaget köpt deras gård flyttade Adolfina och Karl till granngården Jordsbacka där de blev hyresgäster i ett hus som Adolfina senare friköpte. 1915 dog Karl och Adolfina blev ensam kvar. 1933 flyttade hon och blev inneboende hos en hemmansägare på Gällsås 1. Där tog hennes liv slut den 9 mars 1935. Att det står Jordsbacka på hennes gravsten beror nog på att hon bodde där i 22 år, de flesta åren som änka.

Adolfina dog alltså barnlös och utan bröstarvingar. Kanske fanns det inga syskonbarn i Danmark, eller så var det ingen som kände till dem. Vid bouppgteckningen företräddes Allmänna arvsfonden av hemmansägare Svensson i Långansgård. Men pengarna hamnade inte hos arvsfonden. Adolfina hade skrivit ett testamente där hon gav mindre summor till ett par grannar men att resten skulle gå till Okome fattigvårdsstyrelse för att användas till fattiga barn inom kommunen. Så därför kallas hon barnens välgörare.

boupp1
Från Adolfinas bouppteckning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Adolfina hade tillgångar på 1620 kronor och 93 öre. När begravning, bouppteckningskostnad och vårdkostnader betalats återstod 1231 kronor och 61 öre varav 931 kronor gick till fattigvårdskassan för vidare befordran till fattiga barn.

Jag undrar hur detta gjordes i praktiken. 931 kronor var nog värt en del på den tiden. Jag vet inte vad summan motsvarar idag men hennes begravning kostade 251 kronor och vad kostar en begravning idag? Delade man ut kontanter till fattiga barnfamiljer eller fick de kläder och andra förnödenheten? Inrättade man en fond där barnfamiljer i församlingen kunde ansöka om bidrag? Är det någon som vet något om detta så berätta gärna i en kommentar. Eller om du är släkt med Adolfina.

Jag är glad att min moster bad om hjälp att få fram lite uppgifter om Adolfina. Det finns något att berätta om varje människa och informationen finns i arkiven.

Fortsätt läs mer
1469 Träffar
0 Kommentarer

För lätt?


Eftersom jag tillhör de som börjat släktforska när jag nått ”dödhalvan”, alltså tiden efter fyllda femtio, så har jag inte alla de erfarenheter som jag många gånger får höra vid mina kontakter med de som hållit på länge. Jag har inte rest runt till alla landsarkiv, jag har inte tillbringat dagar med att i princip kolla en källa, skriva beställning på nästa, vänta för att sedan se att det behövs en till, vänta och göra om allt igen. Inte heller har jag kontrollerat brevlådan, eller väntat på brevbäraren, för att kunna stoppa in rullfilmen eller mikrofichen i läsaren och leta upp den aktuella sidan, som har en bläckplump precis där jag ska läsa. Att det kostade tid och pengar, att det krävdes både kunskap och erfarenhet förstår vi nog alla, och att det därigenom inte var alla förunnat att hitta sin släkt är en riktig slutsats.

Nu är vi inte där idag, även om vissa av de delar som gällde då gäller även idag. Vi har så många fler möjligheter att studera de gamla källorna hemma i vårt eget hem, på närmaste bibliotek eller hos vår släktforskarförening. De två sistnämnda har visserligen begränsningar idag men vi hoppas nog alla på en återgång till de möjligheterna. Vi har oanade möjligheter att bläddra i volymer som vi kanske inte ens fått beställa fram i läsesalen på arkivet. Vi har fått utomordentliga hjälpmedel genom en mängd olika indexeringar, må så vara att vi kan ha olika syn på hur det är med kvalité kontra kvantitet. En del är gjort av de mest erfarna släktforskarna vi har, andra index är gjorde i andra länder med bristande insikt i vad det är de skriver ner och varför uppgifterna en gång fördes in. Men nog är det bättre med en ledtråd än inget alls, så resonerar många.

Sammanställningar i Genealogiska Föreningens bibliotek, egen bild

Finns det då ingen baksida med all den lättillgänglighet vi ser?  Att det driver upp mängden personer som släktforskar eller åtminstone har ett intresse för sin egen familjs historia är klart, men hur är det med kvalitén i det som vi ser växa fram. Många gånger ser vi varningar; kopiera inte utan först ha kontrollerat, och det är en befogad varning. Finns det en risk för det som vissa kallar släktsamling, att bara mata in allt för att nå en viss mängd. Det är en ganska brännande fråga som jag tycker är viktig att hela tiden ha i åtanke. Nu vet jag också att det finns ett jättestort antal som är hur duktiga och noggranna som helst, så balansvågen väger säkert över åt rätt håll.

I samband med att allt detta nya kommer så finns det dock strömningar som jag funderar på vart de ska leda. Det får inte vara för svårt att släktforska, det ska inte ta någon tid och resultaten ska vara lätta att förstå. Det kanske inte alltid är möjligt, det går inte att kräva att alla domböcker ska vara läsliga för alla, det krävs en kunskap och erfarenhet som det tar tid att skaffa. Allt kan inte indexeras, allt kan inte renskrivas oavsett hur starka ropen på detta är.

När vi ser nya verktyg eller källor växa fram så ställs det alltså krav på att de ska kunna förstås utan att tid ska läggas ner på att förkovra sig. Det gäller inte minst inom den genetiska genealogin, det vi vanligtvis kallar DNA-forskningen. Det ställs ibland krav på resultaten ska presenteras så att vem som helst, utan minsta förkunskap, ska förstå det som visas. Och går inte det så ska det tas bort. Det är svårt att förstå ett begrepp, då tar vi bort det, verkar vara en väg framåt. Vet jag inte vad rekombination är, eller vad en X-match betyder, så tar vi bort de begreppen så de inte stör. Att säga att det kräver en viss instudering eller anskaffning av rätt litteratur är inte alltid populärt, släktforskning ska vara lätt.

Nu finns det säkert en hel del olika synpunkter på de olika delarna som jag nämnt, men var tar vi då upp diskussionerna om kommande inriktningar för alla som släktforskar. Har du eller din förening idéer om hur vi ska hantera framtiden, finns det nya vägar att gå eller ska vi bara sopa frågorna under mattan?   Säg gärna vad du tycker, kanske har jag fel, kanske har du världens bästa förslag eller ……….

Fortsätt läs mer
10037 Träffar
1 Kommentar

Ur historiens dunkel: Christine de Pizan

DSCN0321

För ett par veckor sedan korrade jag en bok som handlade om de intellektuellas historia. Där blev jag presenterad för Christine de Pizan, som jag aldrig hört talas om förut. Sedermera har jag läst på lite om denna märkliga dam, och till min stora förvåning, hittade jag en bild av henne i min egen telefonbok! Det är alltså en mycket fin bok med medeltida målningar av kvinnor i farten, som jag ärvt och använder. Insåg att om jag, som ändå betraktas som rabiat feminist av somliga, inte känner till Christine sedan förut, så kanske det är andra som inte heller gör det. Tycker nog att hon förtjänar lite belysning:

I den vackra byn Pizzano nära Bologna, Italien, föddes alltså Christine den 11 september 1364. Hennes pappa, Tommaso di Benvenuto da Pizzano, var läkare och astronom, och hade kontakter. .Dessa kontakter gjorde att han hamnade vid franske kungen Karl V:s hov som hovastronom. Så från ungefär fyra års ålder, tillbringade Christine sin uppväxt vid kungens hov. Hon undervisades av sin pappa och av kungens lärare i språk, och hade tillgång till Karl V:s omfattande bibliotek, som hon flitigt utnyttjade. Däremot finns ingen litterär produktion av hennes penna bevarad från hennes uppväxt. 

Vid femton års ålder giftes hon, som traditionen bjöd, bort. Brudgummen var den tio år äldre Etienne de Castel. 

År 1390 avled Etienne i någon epidemi, och samma år dog också både Christines far och familjens beskyddare Karl V. Nu blev det upp till Christine att försörja sina tre barn, rädda familjen från diverse skuldkrav, och dessutom underhålla en del släktingar. Hon valde att börja skriva. Hon är troligen den första kvinna att få sina böcker publicerade och sålda kommersiellt. Mellan 1393 och 1412 publicerade hon över 300 litterära verk. Hon skrev också beställningsverk; hyllningar och sorgkväden. Hennes sista verk, 1429, är en hyllning till Jeanne d'Arc. 

Christine de Pizan gick till djärvt angrepp mot det litterära kvinnohat som grasserade på den tiden. Män skrev mycket och målande om kvinnan som det stora problemet i samhället. Christine försvarade kvinnorna, och menade att båda könen behövs för att driva ett hushåll. Däremot var hon nog inte feminist i vår tids bemärkelse; hon drog gränser för vad de olika könen kunde göra och vad de enligt henne inte borde göra. Men det var i alla fall en början på något.... 

Christines mest kända verk är förmodligen Kvinnostaden, som kom 1405. I den boken befolkar hon en hel stad med kända kvinnor ur historien och mytologin, ett kapitel per kvinna. Hon menar att de tillsammans kan hålla kvinnohatet utanför staden. 

Tänk, att skriva sådant bland alla dessa munkar, stormän och filosofer på 1400-talet! Hon blev förstås ganska rejält angripen på sina håll, men försvarade sig modigt. Hon höll också föredrag och läsaftnar för både män och kvinnor. 

Christine de Pizan avled troligen 1430 i Poissy, Frankrike. 

Bilden: Jag vågade inte använda någon av de bilder jag såg på nätet. Istället har jag fotat en del av en målning i 'Medeltida kvinnor - en illuminerad adressbok' utgiven i original av Sally Fox 1988. Målningen heter 'Cristine de Pizan undervisar fyra män' och originalet ska finnas på British Library, London. Den är från fjortonhundratalet, men utan namn på konstnären.  

Källor: 'Jag anklagar - de intellektuellas historia' av Kim Salomon.

Wikipedia

Fortsätt läs mer
1272 Träffar
0 Kommentarer

Jonas och Hilda Stenlund

Jonas och Hilda StenlundJonas Stenlund, som var min mormors far tremänning, föddes 10 oktober 1880 i Bruträsk utanför nuvarande Boliden som ett av elva barn till bonden "Jon Persa" Stenlund från Bruträsk och hans hustru Anna Nilsdotter från Räftkläppen. I unga år ägnade sig Jonas bland annat åt skomakeri. Han blev sedan intresserad av förkunnelse och studerade vid Johannelunds missionsinstitut åren 1906-1909. 1910 gifte sig Jonas med HILDA Karolina Marklund född 22 oktober 1882 i Holmselet. Hennes föräldrar var Jonas Nilsson Marklund och hans maka Anna Carolina Östensdotter. Jonas Stenlunds första tjänst som predikant var i Blattnicksele, Sorsele där han och Hilda vistades åren 1910-1915. Långa resor samt krävande strapatser satte både kropp och själ på hårda prov för Jonas under denna tid. Deras tre äldsta barn föddes där. Det sistnämnda året flyttade familjen till Bruträsk och övertog hälften av Jonas fädernehem. Där blev Jonas bonde men han hade inte glömt sin kallelse. Hans främsta livsgärning var dock som predikant och själasörjare. Såsom predikant gjorde han sig välkänd för sin enkla och lättbegripliga förkunnelse. Både humor och gripenhet präglade hans förkunnelse som alltid velat teckna det centrala i kristendomen med tonvikten på Jesus Kristus och hans korsfästelse. Han hade även en del förtroendeuppdrag. Till exempel var han ledamot i kyrkofullmäktige, ordförande inom valnämnden för Granfors valdistrikt samt ordförande för Bruträsk DUF och några andra missions- och ungdomsföreningar. Dessutom var han kassör för Bolidens kapellstyrelse. Sina förtroendeuppdrag skötte han med flit och redbarhet. Som person var Stenlund varm, trofast, pratsam och munter. Tack vare dessa egenskaper hade han förvärvat sig en stor skara vänner och erhållit allmän aktning.

På Skellefteå lasarett avled Jonas efter en tids sjukdom tisdagen 6 mars 1951, 70 år gammal.

Hilda och Jonas äktenskap välsignades med sju barn barn, varav den yngste i syskonskaran dog 4,5 år gammal. "Tant Stenlund" växte upp i en ganska stor syskonskara. Hon utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde i några år i så kallande flyttande skola i bland annat sin hemby. Det blev dock inte så länge eftersom hon ju gifte sig med Jonas. Predikant Stenlund skrev i sina memoarer följande: "Vår vigsel förrättades av dr. Söderlind i Skellefteå landsförsamlings kyrka den 26 juni 1910. Denna min hustru, som först och sist var en gåva av Gud, har jag aldrig kunnat tacka givaren för som jag borde. Hon blev solen i hemmet, trots den dryga arbetsdag hon haft och fortfarande har." Religiöst intresserad som hon var liksom sin make, hade hon i söndagsskola och syförening nedlaget ett förtjänstfullt arbete. Genom sin försynta, glada, hjälpsamma och trevliga personlighet hade hon skaffat sig idel vänner.

Efter makens död bodde Hilda hos en son i Boliden och hos en dotter i Luleå. 1966 flyttade fru Stenlund till Brännanhemmet i Skellefteå. Hon hade ägnat all sin tid åt hemmet, jordbruket och varit med i EFS-föreningen. Hon somnade in på fredagsmorgonen 17 november 1967, 85 år. Närmast sörjande var barnen med familjer bosatta i Boliden, Luleå, Afrika och Finland.

Fortsätt läs mer
1266 Träffar
0 Kommentarer

Svenskar med afrikansk härkomst

Idag blir det några boktips för släktforskare.

En av Arvid Bergmans förfäder är den före detta slaven Richard Abrahamsson som kom till Sverige på 1780-talet. Han var troligen född av slavar i Boston i USA på 1760-talet. Denne Richard döptes i Stockholm 1787 och gavs då dopnamnen Karl Gustav, men själv kallade han sig Richard. Han var trumpetare och sventjänare i hertig Karls livregemente till häst.

Richard Abrahamsson är en av kanske ett par hundra personer med svart afrikansk bakgrund som levde i Sverige före 1900-talet. Många av dessa, som då kallades morianer, bildade familj i Sverige och har idag många efterlevande. I en del släkter har familjetraditionen gjort gällande att de är av resandesläkt, och ibland stämmer även detta.

I sin bok Född slav – död fri? skriver släktforskaren Arvid Bergman om både detta och annat. Han har följt sin släkt i arkiven och funnit fattigdom och svåra förhållanden. Boken gavs ut 2018 på Stockholmia förlag (Stockholms Stadsarkivs förlag). Boken handlar inte bara om hans egen släkthistoria utan han vidgar begreppen och ger oss historiska sammanhang och förklaringar som ger mig ny kunskap, t ex om hur dåtidens rasism kunde ta sig uttryck.

I senaste numret av Släkt och hävd skriver Arvid Bergman tillsamamns med släktforskaren Margareta Edqvist också om Richard Abrahamsson. Men här handlar det framför allt om sonen Karl Fredrik Gustafsson, född 1796 och död 1870, (som senare kallades Karl Gustav Abrahamsson men också hade efternamnet Svärd) och dennes hustru Agneta Maria Stålberg och deras familj. Agneta Maria Stålberg kom från en resandefamilj. Till den här artikeln finns även ett släktträd och författarna går också igenom de handlingar de bygger sitt forskningsresultat på. Bland annat nämner de hur viktiga passjournalerna är för att kunna följa paret under deras ambilerande liv i främst Sverige och Norge men också till vilken hjälp DNA-test varit.

1 slav bok

Några av de mest kända av dessa på sin tid så kallade morianer är Badin, Antoin Zamore och John Panzio Tockson. Badin, vars dopnamn var Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi, levde vid hovet under andra halvan av 1700-talet och är omskriven i både romaner och i släktforskningslitteratur. Själv har jag för många år sedan läst Ola Larsmos roman om honom, med titeln Maroonberget. Den rekommenderar jag också. Antoin Zamore är omskriven i flera artiklar, bland annat av hans nutida släkting släktforskaren Lisa Qviberg i Släktforskarnas årsbok 2004.

2 slav collage
Från  vänster: 1. Badin målad av Gustav Lundberg. Målningen finns på Nationalmuseum. 2. Fritz von Dardels teckning med Danmarks kung Fredrik VII och Sveriges Carl XV 1860 och bakom dem kammarttjänaren John Panzio Tockson. 3. Så lastades slavarna på slavskeppen från Afrika till Amerika. Samtliga bilder från Wikimedia Commons, Public Domain.

Fortsätt läs mer
1748 Träffar
0 Kommentarer

Skatte, Skratte eller Gråtverket

Ska Skatteverket lära oss förstå kyrkböcker eller ska vi berätta hur det egentligen är

Det finns mycket som är reglerat i våra lagar och förordningar, men ibland behövs tolkningar av de uppgifter som finns beskrivna. Det finns säkert mycket kunskap hos våra myndigheter, men ibland blir det lite fel.

Att kunna navigera bland alla lagparagrafer och bestämmelser är inte lätt, det finns mycket skrivet och naturligtvis kan inte alla dessa texter beskriva exakt hur det ska gå till. Då brukar det skrivas ännu mer text, det blir förordningar och förklaringar i långa banor. Och när det inte räcker så skriver man nog ner ännu mer och det blir kanske klarare. Men till slut hamnar det kanske hos en individ, som ska tolka och informera, och då är det ju viktigt med kunskap, åtminstone till viss del.

Jag tänker nu beskriva hur det kan bli när vi låter vår befolkningsregistermyndighet, Skatteverket, tala om för oss hur vi kan använda äldre material, sånt som släktforskare tror sig ha en viss hum om.

Det finns numera möjlighet att byta sitt efternamn till ett släktnamn som burits tidigare.  Då säger förordningen följande:

”För att du ska kunna byta till ett gammalt släktnamn krävs att namnet har funnits i din släkt i rakt uppstigande led i minst två generationer. Det får dock inte vara längre sedan någon i släkten bar namnet än fyra generationer tillbaka, räknat från och med dina föräldrar”

Det låter ju ganska enkelt, skickar man då in en förfrågan så ser svaret om hur man visar sin rätt på följande sätt:

”Att styrka namnet och relationen kan du göra genom att uppvisa utdrag ur exempelvis födelse- och dopböcker från Riksarkivet. Tänk på att relationen mellan hen och de som har burit namnet måste framgå. Vi behöver kunna följa släktkopplingen hela vägen.”

Lite summariskt beskrivet, men det är ju inte så svårt i de flesta fall. Konstigt nog ska det vara vidimerade kopior från Riksarkivet, att använda de digitaliserade tjänsterna tycks inte fungera, inte än i alla fall. Men vad händer om en uppgift saknas, det finns ju fall där uppgifter inte finns i födelseboken, av en eller annan anledning. Kanske missade prästen den lilla lappen med minnesanteckningarna, eller försvann uppgiften när han, som det ibland gjordes, lämnade uppgifterna till klockaren som förde födelseboken. Det är då tur att det kan finnas andra ställen att leta i.

Om födseln missats så kan vi gå till husförslängden och se om det kan finnas noteringar som kan styrka namn och relationer. Det borde fungera lika bra, om man följer personen från vaggan till graven. I det fall som är grunden till den bloggen så är det tredje barnet i äktenskapet, barnen före och även de efter har samma föräldrar i födelseboken och de finns prydligt med i husförhörslängderna. Det går att följa familjen framåt, det går att se att han som betecknas som  son blir ägare till gården och den tidigare ägaren nu betecknas som fadern, Väldigt mycket talar för att det är en far och sonrelation, undrar vad som egentligen talar mot.

Men när det görs ett försök att ersätta den saknade födelseboksuppgiften med utdrag ur de olika husförhörslängderna , bok efter bok , och med förklarande text för varje sida, så kommer det ett klarläggande från Skatteverket, som ställer allt jag lärt mig på huvudet.

Skatteverkets logotype hämtat från Wiki-Rötter

I brevet från Skattemyndigheten står följande: ” Upplysningsvis. Husförhörslängder styrker inte relation och namn”

Vad göra, delar av basen till mitt släktträd är inte giltiga dokument, jag måste hitta allt i födelse eller dopböcker, det är det enda som är giltigt. Jag undrar i vilken föreskrift eller instruktion som Skatteverket fastlagt detta, ska vi kanske skriva om alla handböcker för släktforskare. Eller ska vi kanske ta några av de bästa av släktforskarna, knacka på hos Skatteverket och lära dem läxan om de olika böckerna som forna tiders folkbokförare använde. Fungerade det då så kanske det kan fungera även för dagens byråkrater. Vad tycker du?

Fortsätt läs mer
1886 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
494 inlägg
Mats Ahlgren
308 inlägg
Ted Rosvall
265 inlägg
Helena Nordbäck
239 inlägg
Anton Rosendahl
236 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg

Annonser