Vad ska vi tro?

Att det inom släktforskningen ofta talas om källkritik, om att kontrollera uppgifter inte bara en gång utan kanske också två, det torde flesta som kommit en bit med sitt eget sökande efter släkt ha hört från andra många gånger. Ordet källkritik låter inte speciellt roligt, jag tycker det har en tråkig ton, men det har många av de ord som är viktigt inom olika slags forskning. Men, kom ihåg, bara för att något sagts många gånger eller presenterats av erkänt duktiga personer så behöver det inte vara rätt.

Ibland kommer påminnelsen från olika områden, signaler om att det vi tar för givet kanske inte är det rätta svaret. Häromdagen blev jag påmind om hur mycket klichéer kan sätta sig på näthinnan och att vi många gånger lever med föreställningar som inte har någon koppling alls till det som verkligen hände.

b2ap3_thumbnail_vikingaliv.JPG

Jag besökte, tillsammans med hustru, barn och barnbarn, en av Stockholms nyare attraktioner. Jag har nämnt det tidigare: Vikingaliv på Djurgården i Stockholm. Ett nytt sätt att berätta om den tid som vi benämner vikingatiden, med nyttjande av ny teknik blandat med gedigen kunskap om den tid som beskrivs. Naturligtvis finns det fortfarande ”hål” i vår kunskap och nya rön gör ibland att vi måste förändra vår syn, exempelvis så innebär utgrävningarna i Varnhem en del förändringar. Men, tillbaka till Vikingaliv, där en entusiastisk och kunnig guide gav oss nya inblickar och förändrade bilden av den tid som svunnit. Att stå framför gestaltningen av en person från den tiden, som tittar på dig med sina kluriga ögon, och man funderar på när han ska blinka kan vara nästan skrämmande, men han är skapad med hjälp av DNA-spår och ser säkert ut som de gjorde då. Men det var några som gick undan och inte ville stå i närheten.

Berättelsen om vikingarnas horn var något som fångade hela familjen. Att det kanske inte var den vanligaste huvudbonaden, hjälmen med horn, var det nog några som funderade på. Men att bilden, från början skapad av en kostymansvarig vid en opera, sitter så djupt är förunderligt djupt är fascinerande: Ska vi skylla vår felaktiga bild på Wagners opera, på personen som hittade på vingarna på hjälmen som senare blev horn eller vems fel är det att så många tror så fel?  Att man inte hittat hjälmar med horn, och inte dryckeshorn heller, vid utgrävningar betyder kanske inte så mycket. Vi har hört så länge att det ska vara horn så vi fortsätter tro på det.

Något som överraskade många var kvinnornas ställning, att de var likar, att de själva kunde äga stora gårdar var inte så känt. Ändå vet vi, från besöken jag skrev om förra veckan, att många av de finaste och största gravarna på Öland är kvinnogravar. Betydligt mer jämlikt än idag säger vissa och definitivt en stor skillnad mot det som blev kutym när kristendomen kom och kvinnan blev mannens ägodel. Att besöka Vikingaliv ger många fler upplevelser, så……

 b2ap3_thumbnail_arte.jpg

Från vikingatiden till en tid betydligt närmare oss. Under 1800-talet växte genealogin sig starkare och starkare, den blev lite mer lättillgänglig, även om det mest var för de bäst beställda. Duktiga genealoger började sammanställa uppgifter på nytt sätt och med bättre kommunikationer, inklusive enkla brevkort, kom nya kalendrar av olika slag till stånd. En av de mer kända är Gabriel Anrep. Han och hans arbete har många gånger ifrågasatts och ibland känns det som ingen vet riktigt vad man ska tro, var han en sådan dålig genealog som en del säger. Eller är allt det han skrev helt riktigt, framforskat av en duktig person.

Det är därför intressant att läsa senaste numret av Riddarhusets tidning Arte et Marte. Där finns en artikel av Marianne Setterblad, kalenderredaktör, som beskriver Gabriel Anrep och hans arbete och dess villkor.  Den är skriven efter att Välborne herr Gabriel Anreps eget skåp återfunnits i Riddarhuset. En målande beskrivning av de villkor som gällde som hjälper oss att tolka det som producerades. Mycket var säkert riktigt, men det finns en mening i texten som etsat sig fast, en mening som många behöver läsa och förstå innan man öppnar Anreps verk, Svenska Adelns ättartavlor. Jag citerar från artikeln: ”Anreps ättartavlor innehöll nästan alla fel och ofullkomligheter som fanns i originalgenealogierna, vilket gav Gabriel Anrep en hel del personlig – och orättvis kritik. Han var nämligen högst medveten om felen, men bakbunden av riddarhusdirektionen att vara originalgenealogierna trogen.”

Det innebär att vi när vi läser dessa verk idag måste fundera på, ska vi tro på det som står, eller ska vi se dessa ättartavlor som de var, en reproduktion gjord trots medvetenhet om de innehöll fel och brister. Känner man till bakgrunden kan man, precis som vikingahjälmarnas historia, se att de har skapats av annan orsak än den som vi tror oss se nu.

Så, allt vad vi ser måste sättas in i rätt perspektiv, då kan vi svara på frågan:

Vad ska vi tro?

http://www.vikingaliv.se/

https://www.riddarhuset.se/aktuellt/senaste-arte-et-marte-2/