För något år sedan utforskade jag en barndomsväns anor. Hennes mamma har rötter i Jämtland med omnejd och det var nya forskartrakter för mig. Flera anor men framför allt ett antal bröder hade varit soldater vid Jämtlands regemente. Jag tappade räkningen för hur många gånger jag fick skriva in "Död på fjället" för de soldater som var i aktiv tjänst under det så kallade Armfeltska återtåget nyåret 1718- 19. Några av min väninnas släktingar återvände efter det ödesdigra fälttåget men hade ådragit sig så svåra förfrysningsskador att de inte längre dög som soldater och hade stora svårigheter att försörja sig. Att det inte går att ange exakt dödsdatum eller plats för de soldater som frös ihjäl de där mardrömslika vinterdagarna är förståeligt. Över huvud taget kan det vara svårt att hitta fullödig information om de släktingar som varit soldater, oavsett om de varit indelta soldater, båtsmän eller ryttare osv. Till exempel får man oftast mer information om hästarna än om ryttarna i generalmönsterrullorna!

b2ap3_thumbnail_Malmahed3.jpg

Militärmuséet Malmahed i Malmköping ger en inblick i soldatlivet från 1774 till 1921

För de sörmländska båtsmännen finns få generalmönsterrullor bevarade; de förvarades på skeppet och gick förlorade om skeppet förliste. Ifall bristen på bevarade generalmönsterrullor indikerar att sörmlänningarna var mindre framstående sjömän får nog var och en avgöra på egen hand. Det finns dock källor utöver de generalmönsterrullor vi släktforskare oftast använder oss av. Jag har träffat på information om "mina" båtsmän i en del andra källor, vilka kan vara nyttiga att känna till.

Jag har hittat diverse spännande handlingar på landsarkivet i Uppsala, i handlingarna från Södermanlands länsstyrelses landskontor (serie GIa:).

Förra veckans huvudperson, Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig, kommenderades 1811 till arbete vid Göta kanal, och var då förlagd i Mariestad. 1815 kommenderades han på några kanonslupar som avlämnades i Stralsund, varefter han fick kronoskjuts hem. När han 1817 kommenderades till Karlskrona hade han enligt beklädnadsrullan med sig: en kapprock, en kappsäck, ett täcke bestående av en tunn rya, en hängmatta, en tröja, en väst, ett par långbyxor, ett lårfoder, en halsduk, en hatt, ett par läderskor, två ullstrumpor samt två skjortor.

Från 1791 till sin död 1818 tjänstgjorde Anders Karlsson Eklund som båtsman nr 22 vid Andra Södermanlands båtsmanskompani. Han var bosatt i Kungsbro båtsmanstorp i Bergshammar och hade ett rätt rörigt privatliv med ett förhållande med en gift kvinna, en utomäktenskaplig dotter, mened inför häradsrätten och en långfingrad son.

Enligt skeppsrullor på Krigsarkivet var Anders Eklund 1793 kommenderad på fregatten Camilla som detta år seglade på konvojexpedition till Medelhavet. Undrar just vad han upplevde under resan?

Även Anders Eklund kommenderades till olika platser: 1810 till Skeppsholmen, 1811 till Mariestad där han hjälpte till med att anlägga Göta kanal och 1815 till Karlskrona. Han avled 1818 på  Amiralitetssjukhuset i Karlskrona.

b2ap3_thumbnail_Karlskrona-amiralitetsfrsamling-FIa-6-1790-1827-Bild-1060-sid-203.jpg

I dödboken kallas han för Karl Eklund. Karlskrona Amiralitetsförsamling, FIa:6. Bild från Arkiv Digital.

Även båtsmanskontrakt finns bland handlingarna i Södermanlands länsstyrelses landskontor. Detta är min ff ff Karl Johan Eriksson Sjökarls kontrakt:
"Kontrakt emellan Rotehållaren för Båtsmansroten No 41 af 2a Södermanlands Kompani och Drängen Carl Johan Ericsson, om han blir antagen till Båtsman för samma rote.
1 Båtsmannen erhåller i lega 45 kr hvaraf 15 kr utbetalas så snart han blifvit antagen och återstundande 30 kr vid nästinstundande kronouppbördsstämma.
2 Båtsmannen erhåller i årlig lön 4 kr hvaraf hälften utbetalas i Mars månad och andra hälften i September månad.
3 Båtsmannen erhåller till bruk och nyttjande under sin tjenstetid bebygda torpet Sjöändan.
4 Ehuru torpjordens areal är större än författningen föreskrifver, erhåller Båtsmannen årligen från ströhemmansdelarne följande hemkallspersedlar, nemligen: från Berga, 1 mtl, 16 kappor råg, 12 ½ lispund hö och 14 lispund halm från Broby No 1, ½ mtl, 12 kp råg, 9 lispund hö och 11 lispund halm, från Broby No 2, ½ mtl, 12 kappor råg, 9 kappor hö och 11 kappor halm från Gettäppan, 1/4 mtl, 4 kappor råg, 4 lispund hö och 5 lispund halm.

5 Båtsmannen erhåller mulbete för sina kreatur - 2 kor - på hufvudrotens mark (hvart 5te år på Gäddsäters och de andra åren på Tunsäters) från den 15 Juni årligen.

6 Båtsmannen får årligen upphugga åt sig på hufvudrotens mark 1 1/4 famn ved à 108 kmb fot, deraf behäfligt gödselfång, allt enligt utsyning eller anvisning. Af Strö rotedelarne erhåller han utsyning af ved i samma förhållande.

7 För öfrigt gäller till ömsesidig efterrättelse hvad i författningarna föreskrifves. 

       
Helgona den 30 October 1879"

På arkiven finns många handlingar som ännu inte digitaliserats. Glöm inte bort dessa guldgruvor!

Jag har alltid sagt att jag har en så tråkig släkt, de hette Olof Olsson i massor av generationer och föddes, döptes, vigdes, fick barn och dog på samma plats i flera sekler, de gjorde inget mer, verkar det som. Men - finns det tråkiga släkter egentligen?

Magnus Sälgö skriver idag en stilla fundering på GFs Facebooksida om hur han upplever programmet för släktforskardagarna som stelt, med enbart envägskommunikation på föredragen. Han beskriver nivån som ”så bygger du ditt träd”. Ja, bygger träd gör vi och det börjar man kanske med. Då blir många släkter som min egen, lite tråkiga – inte så lite heller förresten. Är det därför så många suktar efter adliga anor, även om de är påstådda och illegitima? Om inte annat så har man ju Elgenstierna att ta till då, när man ska bygga trädet, det är lättare att hitta en adelsman än drängen Per Olsson, framför allt är det lättare att hitta mer om hans liv och göra honom till en människa av kött och blod istället för en anteckning i en husförhörslängd.  

Nu behöver vi inte göra dyra resor till arkiven för att bygga våra träd, nu är det dags att fylla träden med liv. Det är nämligen ytterst sällsynt med tråkiga släkter. Efter ett antal år med svarande på frågor på olika forum, med uppdragsforskning för GF och andra så har jag kommit fram till att de allra flesta släkter är enormt spännande, även utan adliga och kungliga snedsprång, bara drängar och pigor så långt ögat kan nå. Vilka fantastiska livsöden som rullas upp genom alla de källor som finns! Fler och fler kommer på nätet, så forskningen tar aldrig slut. Har man lite fantasi och försöker sätta sig in i livet som det var då kan man googla och läsa böcker för att få kött på benen. Framför allt kan man hitta massor i mer okända arkiv, på ibland överraskande ställen. Vem kunde tro att en målande bild av personen bakom sambons anfader, soldaten Wellington, skulle finnas i Lantmäteriets arkiv, laga skifteshandlingarna?

Tänk er bara när domböckerna kommer på nätet, de från 1800-talet speciellt. Då kan vi ju hitta anteckningar i husförhören om domar, tänk att kunna gå direkt in och läsa vad som egentligen hände. Protokollen brukar vara försedda med en rejäl personundersökning om den anklagade dessutom. Visst, man kan gå till ett landsarkiv och läsa men av någon outgrundlig anledning brukar åtminstone ”mina” rättsfall utspelas i ett annat arkiv än det närmaste, gärna 60 mil bort. 

År 2007 diskuterades nya vägar för släktforskningen på Anbytarforum, LAN-partyn var en av idéerna, men sedan har inte mycket hänt. Varför inte ta upp tanken med anbytande igen, fast i cybervärlden! Kanske några sitter tillsammans och de andra är med via nätet. Problem kastas fram och alla jobbar med att lösa dem i dialog med bilder. En del problem är enklare, en del kräver allas uppmärksamhet – en släktforskningslavin bildas och forskningen går framåt med stormsteg. Det är ett sätt att komma nära många fler öden, spännande, roliga ibland sorgliga, öden. Idag finns det billig teknik tillgänglig för att genomföra sådana möten. Kanske vi kan ordna gemensamma träffar där vi skriver och layoutar böcker, websidor eller bloggar om alla spännande saker vi hittar? Kanske kan vi göra YouTube-filmer om pigan Elnas öden i 1800-talets Sverige?

Klä på träden – gå på djupet i släktforskningen och gör det interaktivt! Det finns inga tråkiga släkter!

Släktforskningslavin – ett ord bildat av Åke Abrahamsson på Anbytarforum 2007.

LAN-partyn: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/274/118400.html?1198116485

Bild: Wikimedia Commons

Så var det dags igen …

Om ett par veckor samlas ett 80-tal av mina släktingar i en bygdegård här i Västergötland för att umgås, bekanta sig med varandra, lyssna på föredrag och berättelser om släktens historia, se på gamla bilder, besöka släktgårdar och kyrkor samt äta gott och uppleva någon form av gemenskap. Organisatör och kreatör av dessa träffar är, Gud hjälpe, jag själv och jag brukar orka med ungefär en sådan här storsatsning per år. 

SLÄKTTRÄFFEN kan sägas vara ett naturligt resultat, en logisk final, efter åratal av mödosam släktforskning. Nog måste det väl finnas andra än jag själv som är intresserade av allt mitt spännande material, som vill titta på alla de bilder jag har letat fram, skannat och bearbetat och som vill bläddra i släktutredningen? Och det gör det! Många känner sig faktiskt kallade och infinner sig snällt. Men inte alla! Trots att händelsen – släktträffen – för det mesta är en fullkomligt unik tillställning, är det många som uteblir, särskilt bland de yngre, som inte förstår vad de går miste om.

Vad bör då en bra släktträff ha för ingredienser? 

Bra lokal Gärna en hembygdsgård eller ett församlingshem med anknytning till släktens historia. Den bör ligga nära släktens eller släktgrenens ursprungsort eller ”högkvarter” så att man med lätthet kan ta sig dit för att på ort och ställe få uppleva historiens vingslag. 

Trivsam värd En person som tar emot alla gäster och får dem att känna sig värdefulla och välkomna. Som fungerar som konferencier och med humor och varsam hand driver handlingen framåt. 

God mat Det behöver inte vara kallskuret och potatissallad – men planera gärna någon form av buffé, eftersom promenaden till och från buffébordet skapar ett trivsamt avbrott i sittandet, medför spontana samtal och befordrar förbrödringen och försystringen.  Använd catering i all sin dar – samt ta hjälp av frivilliga släktingar eller utomstående med dukning och annat praktiskt. Du själv har nog med att hålla tillställningen flytande …

Fascinerande föreläsare Någon som på ett trevligt och underhållande sätt kan berätta släktens historia, kanske visa ett bildspel eller leda en presentationsrunda. Var självkritisk. Det kanske inte är du själv som skall ta på dig alla sådana uppgifter. Det finns kanske spirituella toastmasters bland släktingarna som hjälpa till. Det hela får inte bli torrt och tråkigt. Gästerna får inte somna!

Spontan utställning  Be släktingarna att ta med sig gamla kort, brev och föremål med släktanknytning. Ordna en liten utställningsvrå, med väggyta, bord eller skärmar, för ändamålet och se till att alla deltagarna besöker den.

Väl förberedd utflykt Om du planerar att dra runt med släktingarna till gamla gårdar, kyrkor, gravar eller andra sevärdheter, se då till att ha gjort din hemläxa. Åk dit i förväg och sondera terrängen. Bekanta dig med eventuella nyckelpersoner, vaktmästare, folk som kan berätta något. Spana efter lämpliga stopp, parkeringsplatser, toaletter o.s.v. När det väl är dags skall allt löpa smidigt och problemfritt.

Reklam Se till att alla tilltänkta gäster nås av inbjudan – och det i riktigt god tid. Använd gärna olika och parallella metoder; brev, epost, hemsida, Facebook, personliga telefonsamtal o.s.v. Påminn gärna. Och när släktingarna hör av sig med sina anmälningar; bekräfta att du har mottagit dem och hälsa dem varmt välkomna!

Betalning Tag alltid med uppgifter om kostnader för dagen i inbjudan, med plusgiro/bankgironummer för inbetalning i förväg. På själva släktträffen vill du inte sitta som bankir, växla pengar och kryssa av på listor. Om detta ändå måste göras, se till att delegera uppgiften åt någon annan. Din uppgift är att mingla och vara trevlig samt att se till att allt fungerar som det skall.

All inclusive Se till att alla kostnader finns med i den prislapp du har annonserat; lokal, mat, eventuella inträden, släktutredningen o.s.v.

Underhållning Om det finns talang i släkten, och det gör det säkert, utnyttja den! Låt eventuella sångare sjunga, antingen vid kaffet eller under det eventuella kyrkobesöket. Låt eventuella amatörkonstnärer ställa ut sina mästerverk i lokalen. Låt eventuella författare/kåsörer läsa upp något alster eller berätta några släktanekdoter.

Mingel  Börja varje släktträff med flexibel ankomsttid och trivsamt mingel, kanske med kaffe och bulle i bakgrunden. Många har kanske rest långt och behöver en styrketår. Fortsätt med en presentation av samtliga närvarande, föredraget/bildvisningen och först därefter maten. Se till att deltagarna inte fastnar vid ett bord, som på ett bröllop, hela tiden utan får tillfälle att prata och umgås med många under dagens lopp.

Redigerad släktutredning  Lägg lite extra krut på den släktutredning som deltagarna skall få i sin hand under dagens lopp. Det duger inte med direktutskrifter från Disgen eller Holger eller något annat program. Majoriteten av deltagarna förstår inte hur man skall läsa dem, och dessutom blir det kilovis med papper. Hellre då en förenklad utredning, där man klart ser de olika släktgrenarna och förstår hur det hänger ihop. Och så bilder, bilder, bilder!

Efter att följt dessa råd och efter att den bejublade släktträffen är över, är du förmodligen lycklig men utmattad. Glöm inte att det finns efterarbete att göra. Under dagen har det säkert framkommit att ett och annat i släktutredningen behöver korrigeras eller kompletteras. Olika släktingar har berättat sådant som du inte kände till tidigare – det måste fästas på papper eller skrivas in i tabellerna. Och så var det då fotografierna, som måste skannas och identifieras. Utnyttja den goda stämningen efter släktträffen till att besöka dem som kanske sitter inne med mer material, mer kunskaper och ännu fler bilder! Smid medan järnet är varmt!

Lycka till!

Detta tror vi är lille Erik Andersson, född 1918. Fotografiet fann vi när vi tog hand om kvarlåtenskapen efter mina barns farfar, som gick bort 2012. Erik var bror till barnens farfar.

Alternativet är deras farfars far, men han var född 1888 och jag gissar att fotografiet är yngre än så. Gungstolen fanns kvar i familjen och kanske kan den vara omkring hundra år gammal.

Någon notering finns inte på baksidan av fotoramen.

Så här är det ju ofta för oss släktforskare, att man har en massa gamla bilder på människor som ingen längre vet vilka de är. Men oavsett om vi kan identifiera den här lille gossen eller inte så är bilden betydelsefull, och en viktig del i släktkedjan.

Helgen har jag tillbringat hos mina barn med familjer i Stockholm. Jag har två barnbarn, en ettåring och en på snart tre månader. Jag kan förstå nu varför nyblivna pensionärer flyttar för att komma närmare barn och barnbarn. Drygt 30 mil till Stockholm känns långt nu.

Ettåringen är i ungefär samma ålder som pojken på bilden, inte så mycket äldre i alla fall. De är mycket lika varandra. I mina ögon är de extremt lika. Ansiktet, munnen, minen, blicken. Även på mitt yngsta lilla barnbarn kan man se att de kommer från samma släkt som den snart hundraårige pojken, som är död sedan 18 år tillbaka.

När det föds nya barn i en familj så pratar man ju ofta och gärna om vilka de är lika mest. Mamma, pappa, morfar, farmor... Varför gör vi det? Det spelar ju ingen roll egentligen. Eller är det så att vi undermedvetet vill befästa släktleden, att vi inte bara vill veta utan också kunna se att vi hör ihop, att vi kommer från samma släkt?

Jag tycker att det här gamla fotografiet är underbart fint och fascinerande att se på idag. Det är så väldigt tydligt att detta är en liten gosse som är besläktad med mina egna söner och deras barn.

Dagens barn är kanske de mest dokumenterade någonsin. Vi fotograferar dem och filmar dem i tid och otid. Varje gång jag träffar barnbarnen kommer jag hem med mobilen full med nya bilder och filmer.

Erik, om det nu är han, blev kanske fotograferad några få gånger som barn. Han var sina föräldrars första barn och kanske är detta taget till ettårsdagen? Sedan kanske det dröjde tills han gick i skolan innan nästa bild togs. Men det vet jag inte.

Han kom från en familj med järnvägare. Hans far och farfar arbetade vid järnvägen. De flyttade med när västra stambanan byggdes. Eriks bror och brorson blev också järnvägare. Vad kommer mina barnbarn att bli? Kanske väljer de yrken som inte ens finns än, som ingen i släkten haft.

Här är en bild på mitt äldsta barnbarn ett halvår gammal.

Lantmäteriets webbtjänst »Historiska Kartor» ( http://historiskakartor.lantmateriet.se/ ) ger tillgång till en stor mängd äldre kartmaterial, och det är ingen tvekan om att själva kartorna är konstverk i sig, men de gamla akterna innehåller dessutom ofta uppgifter som är av största intresse för oss släktforskare. Jag har själv hittat uppgifter om släktskap och gårdsköp, vem som hade fruktträd, vem som ägde bikupor och så vidare, man kan verkligen hitta allt möjligt. Om man klickar sig vidare till »Avancerad sökning» kan man leta sig fram till den socken eller by man är intresserad av, och min erfarenhet är att de mest intressanta akterna finns i antingen Lantmäteriets arkiv eller Lantmäteristyrelsens arkiv.

b2ap3_thumbnail_174-Johan-Carlberg2.JPG

Inspektor Johan Carlberg (1794-1882); fotograferad ca 1860

En av de personer man lär känna i de gamla akterna är min fm fm mm f Johan Carlberg (1794-1882), som jag har bloggat om tidigare (under rubriken Tur och skicklighet). Under åren 1832-36 var han inspektor på det vackra slottet Vittskövle i Skåne, som på den tiden ägdes av bankiren och generalkonsulen i Paris, Jonas Hagerman (1774-1839). Eftersom denne bodde i Frankrike hade han utsett sin äldre bror, handelsmannen Gustaf Hagerman (1770-1839) till förvaltare, men i realiteten var det inspektor Carlberg som styrde slottet och egendomarna. Ett exempel på detta ägde rum i februari 1834, då en kommissionslantmätare skickades till Vittskövle socken för att uppgå och rörsätta rågångarna kring Vittskövle prästgård. Förrättningen hade i god tid tillkännagivits i en kungörelse, som dessutom hade lästs upp i kyrkan en månad tidigare, men trots att slottets ägor gränsade till prästgården anlände inget ombud därifrån. I lantmäteriets handlingar får man veta mer:

»För ledning till denna åtgärd efterfrågades om någon Charta öfwer Prästegårdens redan Enskiftade ägor, vore att tillgå, utom hvilken denna Förrättning icke kan wärkställas, då Herr Kyrkoherden Olin Tillkännagaf, att någon sådan icke fans till Prästegården, men som Herr Kyrkoherden med säkerhet wiste, att ett sådant Document fans på Widsköfle Gård, så anmodades de vid Förättningen biträdande Gode män, att besöka Inspectoren Carlberg, på besagde Gård, för att, dels få utlåna nemde Charta emot ansvar att den samma återställa i lika skick, för att vid tillfället gagnas, och dels göra sig underrättade huru vida något Ombud för Gården ankommo; då Herr Inspectoren svarade, att han ansågo sin närwaro icke wore behöfwelig och att han icke haft en så beskaffad Charta.»

Kommissionslantmätaren fick helt enkelt vända i porten med outrättat ärende, och hela förrättningen blev inställd. Först sexton månader senare kunde förrättningen genomföras, sedan inspektor Carlberg blivit ombud för slottet genom fullmakt från handelsman Hagerman i Ystad. Denna episod och mycket annat kan man läsa mer om bland Lantmäteriets historiska kartor, där man alltså inte bara kan beskåda vackra gamla kartor - man kan även lära känna sina förfäder lite bättre.

.. små töser sprungo här

med bara fötter och trasig kjol

att plocka dungens bär,

och här var det skugga och här var det sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.”

Vem har skrivit det? Gustaf Fröding förstås!

Även min barndom susar där på sätt och vis. Alltid när jag passerar dungen, som man gör när man kommer på E18 från Kristinehamn in mot Karlstad, så minns jag när jag var 8-9 år. Min morbror och jag var ute och cyklade. Vi hade matsäck med oss och stannade vid dungen och rastade. Innan han fick egen familj kom han ofta till oss och han tog med mig på utflykter. Det blev ofta turer runt i Alsterdalen. I april i år skulle han ha fyllt 90 men tyvärr fick mamma och jag åka på hans begravning i oktober i fjol i stället. Han var mammas ende bror och förresten enda "riktiga" syskon också, så hon var mycket tacksam över att vi lyckades ta oss till begravningen med Riksfärdtjänst. Ja, det fungerade faktiskt riktigt bra. Vi har tyvärr annars inte någon större tilltro till färdtjänst och inte hemtjänst heller för den delen. Mamma säger ofta att det minsann inte är lätt att bli gammal och inte kunna klara sig själv. Men nu åter till Fröding!

Fröding har ju blivit mycket uppmärksammad på sistone inte minst genom Mando Diao´s tolkningar. Ingen kan väl ha undgått ”Strövtåg i hembygden”. Den har ju t o m legat på Svensktoppen hur länge som helst.

  ”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs,

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.”

Precis så såg det ut i lördags när Värmlands släktforskarförening hade sitt sista styrelsemöte innan sommaren på Alsters Herrgård. Det är Frödings minnesgård. Här föddes han och bodde under en tid. Här hade vi som sagt vårt styrelsemöte, därefter intog vi lunch och till ”efterrätt” fick vi en guidning om gårdens historia och Frödings liv. Herrgården, som har haft många ägare under årens lopp köptes 1837 av Gustafs farfar Jan Fröding, en förmögen brukspatron. Flera andra herrgårdar i närheten har också anknytning till Fröding - Gunnerud – där huserade Gustafs farmor - och Byn – där bodde Gustaf under åren 1861-65.

Byn minns jag också speciellt. Vi hade sommarstuga vid sjön Alstern, en stuga som för övrigt jag och min man numera har övertagit. Ibland var vi ute på sjön och rodde, ja på den tiden rodde vi, det fanns inte någon motor inte. Varenda gång berättade pappa om Byn, att där hade Fröding bott och där fanns en ”skrivarstuga” nere vid sjön, där Fröding lär ha suttit och skrivit. Inte vet jag om det är en skröna men helt otroligt är det ju inte.

För den som åker till Värmland i augusti för att vara med på släktforskardagarna kan det vara en bra idé att stanna några extra dagar och passa på att se sig omkring. Här finns mycket att uppleva. Inte bara Alsters herrgård, men det ligger säkert utefter vägen för många, och där kan man som sagt äta mat eller fika och även få en guidad tur och lära känna Fröding. Och även uppleva atmosfären vid dungen!

Idag skulle min ff mf ff ha fyllt 251 år. Eller möjligen 242, 241 eller 238. Jag vet alltså inte vilket år han föddes, inte heller riktigt var eller ens vad han hette - och då har jag letat efter dessa uppgifter i 19 år!

När han avled 1852 13/2 på fattighuset i Runtuna hette han Johan Conrad Hurtig. Många av båtsmännen för Kesta rote tilldelades båtsmansnamnet Hurtig. Han antogs 1808 som båtsman för roten, men fick avsked redan 1819. På grund av den korta tjänstgöringstiden finns han bara med i två generalmönsterrullor. Där kallas han dock inte Johan Conrad Hurtig utan 1810 Johan Lindberg Hurtig och 1816 Johan Lundberg Hurtig.
En annan forskare tipsade mig om att Johan Conrad Hurtig fram till 1808 var båtsman i Bränntorpsstugan i Tystberga med det för den roten vanliga båtsmansnamnet Hamberg.

Han hette alltså Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig. Eller bara Johan Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig.

Johan kom till Tystberga 1802 från Stockholm. Han bodde först i Bränntorpsstugan där också Maja Lisa bodde med sina tre utomäktenskapliga barn. Med benäget bistånd från båtsman Hamberg utökades barnaskaran till fyra i och med dottern Marias födelse 1803.
I Enebystugan bodde Kristina Larsdotter som gillade båtsmän vid namn Johan. Hon fick två barn, Kristina 1786 och Johan 1788, med båtsmannen Johan Ringberg i Kalvängstugan, och gifte sig med denne strax efter sonens födelse. Efter Johan Ringbergs död blev hon i stället sambo med båtsmannen Johan Kneck i Enebystugan. Sonen Jan föddes 1797 och dottern Anna Brita 1801.
En tid efter dotterns födelse flyttade Johan Conrad Hamberg till sin kollega Johan Kneck och dennes sambo i Enebystugan. När han 1808 bytte båtsmanstjänst och flyttade till Runtuna följde Kristina Larsdotters äldsta dotter Kristina Jansdotter med och de gifte sig 1809. Till svärmor Kristina och hennes Kneck i Enebystugan flyttade i stället Johan Conrads gamla flamma Maja Lisa och hans lilla dotter.

I Runtunas husförhörslängd uppges Johan Conrad Hurtig vara född i Nicolai, som i det här området avser Nyköpings Sankt Nicolai, dvs landsförsamlingen till Nyköpings Västra. Jag letade förgäves efter någon Johan Conrad i samtliga fyra Nyköpingsförsamlingar: Nyköpingsån delar staden i en västlig och en östlig del. På östra sidan finns stadsförsamlingen Nyköpings Östra och landsförsamlingen Helgona. En gång anges han även vara född i Bergshammar strax utanför Nyköping. Inte heller där återfanns han i födelseboken.

b2ap3_thumbnail_Nykpingsn2.jpg

Nyköpingsån i majskrud

I olika husförhörslängder och generalmönsterrullor växlar födelseåret mellan 1763 till 1772, 1773 och 1776. Där datum anges uppges han alltid, oberoende av födelseår, vara född just 28/5.

Efter avskedet från roten var familjen en kort tid inhyses innan Johan röjde nybygget Johannislund. I husförhörslängden anges han vara utfattig, och i Runtuna AI:12 [1841- 45] har prästen gjort en lång notering på latin om honom. En så sen notering på latin brukar innebära att prästen antecknat något negativt. Jag är visserligen gammal latinare (med betoning på gammal) men ska ärligt erkänna att det var länge sedan jag aktivt använde mina latinkunskaper. Med förträfflig hjälp från Markus Gunshaga tydde jag notisen till "Drinkare, lögnare, tjuv, fattig som en tiggare". Ja, det var sannerligen inget vackert omdöme om den åldrade båtsmannen.
b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-6-1812-1816-Bild-175-sid-169.jpg

Kladdig husförhörslängd. Runtuna, AI:6 [1812- 16] sid 169. Bild från Arkiv Digital.

Men när och var föddes Johan (Conrad)?

Min nuvarande hypotes är att han är identisk med fiskedrängen Karl Lundbergs och Katarina Eriksdotter Bergs son Johan, som föddes 1762 28/5 i Nyköpings Västra. Karl Lundberg hade tidigare arbetat som gevaldigekarl, sockerbruksarbetare, tobaksspinnare och arbetskarl och var uppenbarligen en man med lika många talanger som Johan (Conrad) hade efternamn. Jag har inte hittat några spår av familjen efter Johans födelse. Enda ledtråden är att lärogossen Johan Lundberg, född 1762, år 1773 bodde i gård nr 58 i 1:sta kvarteret, Nyköpings Västra. Detta tyder på att han är föräldralös men jag har inte lyckats återfinna föräldrarnas dödsnotiser.

Extra irriterande är detta "stopp" för att det dyker upp tidigt i min antavla. Om 1762 antas vara korrekt födelseår, var Johan 50 år när sonen Olof föddes 1812. Olof, som tog sig namnet Engström, fick sju barn mellan 1837 och 1858. Henning Engström (1858- 1945) är min ff mf. Det skiljer alltså nästan 100 år mellan farfar och sonson.

Inför Riksstämman i Karlstad motionerar StorStockholms Genealogiska förening (SSGF) om att det framgångsrika projektet NAMN ÅT DE DÖDA – d.v.s. registreringen av avlidna svenskar för Sveriges Släktforskarförbunds flaggskepp ”Sveriges Dödbok” – bör fortsätta även efter det att den tänka slutprodukten, version 6, färdigställts. Man föreslår att perioden 1860-1900 skulle kunna vara en lämplig portion för det fortsatta arbetet, och tror att många föreningar och enskilda med glädje skulle åta sig excerperingsarbetet. 

Tänk att det tror jag också! 

När jag en gång i tiden, jag tror att det var 2002, drog igång NAMN ÅT DE DÖDA, var källsituationen och tillgängligheten till de nödvändiga uppgifterna minst sagt besvärlig. Arkiv och pastorsexpeditioner krånglade och lade hinder i vägen för detta i grunden välsignade och nydanande experiment. Projektledningen och jag själv fick gnugga geniknölarna för att hitta framkomliga vägar, alternativa källor och fiffiga metoder för att ändå få fram den önskade informationen. Idag, och med den tänkta tidsperioden, finns det inga sådana problem. Alla original-dödböcker och eventuella kompletterande kyrkböcker finns digitalt tillgängliga på nätet, och det är i princip bara att sätta igång. Inga sekretessregler sätter käppar i hjulet och det borde inte vara omöjligt att utföra excerpering och inskrivning av uppgifter på en och samma skärm, ungefär så som Familysearch arbetar. 

Förbundsstyrelsen ställer sig emellertid avvaktande till förslaget. Man hänvisar till ett EU-projekt, som eventuellt skulle kunna samordnas med NÅDD. Ordet ”eventuellt” låter inte bra i mina öron. Det känns mera som ett ”inte” eller ett ”långt senare”. Ord som ”Här och nu” och ”Nu kör vi!” är betydligt mer stimulerande och upplyftande. Dessutom behöver det svenska släktforskarkollektivet ett megaprojekt att samlas omkring, och NAMN ÅT DE DÖDA är ju redan väl etablerat och beprövat. Förbundsstyrelsens motvilja mot framtida CD-skivor har jag också svårt att förlika mig med. Alternativet heter som bekant ”tidsbegränsade abonnemang på nätet” och det är inte riktigt det vi släktforskare i första hand söker. Vi vill äga våra databaser. Förfoga över dem. Ha dem städse tillgängliga! Visst, man kan väl tänka sig att distribuera dem via pinneminne eller en avgiftsbelagd nedtankning från nätet. Men vi vill som sagt äga dem! Dessutom föreställer jag mig att försäljningen av CD-skivor eller motsvarande ger bättre ekonomisk utdelning för förbundet, vilket i sin tur är nödvändigt för kommande projekt och produkter. 

Om jag nu instämmer så helhjärtat i denna motion, varför har jag då valt denna lätt impertinenta bloggrubrik? 

Jo, se, det var just SSGF som en gång i tiden var den främsta motståndaren mot NAMN ÅT DE DÖDA. Inte minst dess nuvarande ordförande, då styrelseledamot, Tord Påhlman, var en ivrig felfinnare och dödgrävare (Pardon the pun) inför projektet, som man på olika sätt försökte stoppa genom en rad inlägg i Släkthistoriskt Forum, i Anropet och på Anbytarforum. Motståndarna till förbundets djärva nytänkande inkallade dessutom ett grövre artilleri i form av Professor Anders Winroth. Denne hävdade med emfas att en komplettering och korrigering av den 2:a versionen av Sveriges Dödbok, den där miljoner för- och efternamn fattades, skulle innebära en kvalitetsförsämring och ett farligt gissande kring identifieringen av de namnlösa, samt lyfte ett varnande akademiskt finger kring hela konceptet NAMN ÅT DE DÖDA. Även projektledaren Carl Szabad var stark motståndare till NAMN ÅT DE DÖDA och menade att hela idén var meningslös eftersom vi genom frivilliga insatser som mest skulle kunna få in 5 eller möjligen 10% av uppgifterna. Carl har sedermera ändrat uppfattning och är numera en av de allra ivrigaste tillskyndarna av och medarbetarna, ja faktiskt på många sätt en förutsättning för att detta fantastiska projekt skulle lyckas.  

Undrar just om Tord Påhlman och SSGF så småningom inkommer med någon liten kvartspudel i ämnet?

b2ap3_thumbnail_bild-2.JPG

Jag får emellanåt frågan »är du inte klar med din släktforskning än?», och jag blir lika konfunderad varje gång. Kan man egentligen bli klar med sin släktforskning? Frågan ställs alltid av personer som aldrig har släktforskat själva, och jag är säker på att de flesta inbitna släktforskare anser att man egentligen aldrig blir klar med sin släktforskning. Det kommer alltid växa ut nya grenar på släktträdet, det kommer alltid göras nya fynd i kyrkoböcker, domböcker, gamla brev och annat källmaterial - fynd som kan leda in på helt nya vägar (eller ja, grenar...). Det skapas register online, nya databaser sjösätts, tidigare okända källor tillgängliggörs och så vidare. Det blir liksom aldrig riktigt klart, så hur kan då släktforskningen bli klar?

Å andra sidan är fördelen med släktforskning att det är upp till dig själv hur mycket du vill åstadkomma. Du bestämmer inte bara hur mycket du vill fördjupa dig, hur mycket tid och energi du vill lägga ner, utan även när du känner dig klar. Du kanske bara är intresserad av att utreda en viss släkt, och känner dig klar i och med denna utredning. Du kanske bara forskar bakåt på dina anor, och tar endast med anornas syskon med respektive eftersom »det blir för mycket annars» (som jag hörde någon säga en gång), eller också forskar du kors och tvärs i släktträdet, upp, ner och i sidled - kanske var din farfars mormors morfars farfars svägerskas svågers mor så intressant, så att du bara måste utforska hennes liv? Du kanske tillhör den skara som ger upp när du inser att släktlegenden om adligt påbrå inte stämmer, eller också spenderar du timmar med näsan i domböckerna i hopp om att hitta minsta uppgift som kan bekräfta släktskap mellan två 1600-talsbönder. 

Jag tillhör själv den skara släktforskare som vill att det aldrig ska ta slut, för det är ju så himla kul att släktforska! För mig handlar det dessutom om så mycket mer än namn, årtal och släktskap. För mig fungerar släktforskningen bäst när jag även studerar andra ämnen, såsom historia, etnologi, paleografi, geografi, språk, juridik och religionshistoria. Vem var kung i Sverige 1788, och vad innebär veckodagsbonde? Hur kan man lättast skilja mellan »w» och »r» i 1600-talstexter? Varför emigrerade så många under slutet av 1800-talet, och vad betyder de latinska orden i kyrkoböckerna? Vad innebär värjemålsed, och varför var husförhören så viktiga? Trots att jag nu har släktforskat i fjorton år blir jag ständigt påmind om hur mycket jag ännu inte känner till om förfädernas liv och leverne, och hur många anor jag ännu inte hittat. Nästa gång någon frågar mig om jag är klar med min släktforskning, då ska jag därför glatt svara: »nej, jag har bara börjat!».

Många släktforskare stöter på brott i sina forskningsresultat. Det kan vara allt från stulen ved till mord. Har det gått några generationer tycker vi nog oftast att det är intressant och spännande, snarare än skämmigt. Och vi kan ju inte gärna ta åt oss över vad släktingarna gjort för länge sedan.

När jag arbetat med årsboken har jag sett att bedrägeri förekommer som ingrediens i flera av årets berättelser från släktforskare. Både på 1600-talet och på 1800-talet, och på vitt skilda sätt. Allt var inte brott, utan kanske bara bedrägligt i största allmänhet, om man vidgar begreppet.

Kanske är bedrägligt beteende och svek ganska mänskligt? Vi vill förstås inte att det ska vara så, ändå blir det så ibland.

Tre kapitel har bedrägeri och svindleri som huvudtema.

b2ap3_thumbnail_bedragare.jpg

Tre bedragare som du kan läsa mer om i årsboken: penningförfalskaren Peter Gustaf Petersson, svindlaren Nils Persson Nordin och kungamördaren Jacob Johan Anckarström.

Christina Skagerborg skriver om bygdemålaren Peter Gustaf Petersson som målade på gårdarna runt om i Blekinge under andra halvan av 1800-talet. Men han målade inte bara exotiska motiv i böndernas salar, han målade också falska sedlar och åkte i fängelse för penningsförfalskning ett par gånger.

Mats Pettersson berättar en rafflande historia om svindlaren Nils Persson Nordin, en högt uppsatt man i Helsingborg i början av 1880-talet. Bland många andra uppdrag satt han i det lokala järnvägsbolagets styrelse. Han blåste bolaget på stora pengar, lämnade familjen och flydde till Amerika där han började ett nytt liv. Då var han 60 år gammal.

Ett annat sorts bedrägeri får vi läsa om i Stig Östensons artikel om Olof Lilliesparre, som dog 1673. Han begravdes i Rydaholms kyrka och efteråt lät änkan Agneta Gyllengrip tillverka ett begravningsvapen som sattes upp i kyrkan och finns kvar där än. I vapenskölden finns 16 anvapen, ett för varje släkt fyra generationer bakåt. Att kunna visa ett så gediget adelskap i sina anor var viktigt då. Men sant är det inte, för hälften av hans anfäder var ofrälse och deras vapensköldar är påhittade eller "lånade".

Brottsligt var det förmodligen inte, men bedrägligt.

I andra historier ingår svek, sammansvärjningar mot kung och fosterland, kvinnor som förklädde sig till män och levde på falska premisser, och mannen som bedrog sin hustru och avlade ett oäkta barn med grannen.

Så kunde det gå till förr i tiden. Och i dag.

"Jag har sex i sovrummet".

För många år sedan skulle mina sjuor beskriva sina sovrum medan de lärde sig vad olika möbler heter på spanska. Till min förvåning hade eleverna stora problem att ens på svenska beskriva sina sovrum - en elev hävdade att han inte hade något sovrum utan helt enkelt lade sig ner någonstans när han blev trött och sov där. Natten innan hade han tillbringat under ett skrivbord. För att hjälpa eleverna på traven började jag beskriva mitt eget sovrum. Så kläckte jag ur mig frasen ovan och började gapskratta när jag insåg vad jag sagt. När jag torkat tårarna ur ögonen lade jag till:

"Bokhyllor. Jag har sex bokhyllor i sovrummet".

b2ap3_thumbnail_P6010051.JPG

Totalt har jag fjorton bokhyllor, alla knökfulla med böcker. Ibland funderar jag på om jag har så många böcker i skiftande ämnen på grund av att jag släktforskar eller om jag i stället forskar för att det är så intressant att lära sig mer om olika aspekter av livet förr och idag. Varför heter människor och platser det de gör? Hur såg min hemstad ut för 300 år sedan? Hur tolkar jag de där konstiga sjukdomarna mina förfäder dog av? Hur påverkades folk av jordreformer och industrialiseringen? Vad innebar det att vara ogift mor på landsbygden vid 1800-talets början?

b2ap3_thumbnail_P6010049.JPG

Det finns massor med fascinerande aspekter att fördjupa sig i, och otaliga lockande böcker att hämta kunskap från. Att kunskapstörsten inte är helt bekymmersfri uppdagas när bokhyllorna svämmar över. För två veckor sedan skänkte jag fyra kassar med utgallrade böcker till en välgörenhetsorganisation som driver en loppis. I helgen besökte jag samma loppis, och lämnade den med 11 nya tillskott till mina kära bokhyllor. Jo, jag är nog en obotlig boktok...

Den 12 augusti 1990 avled min mormors farmors syssling Anna Kjelsås på ålderdomshemmet i Torsnes, i sydöstra Norge. Att en gammal dam avlider är kanske inte så märkligt - lite mer ovanligt är det faktum att hon var född den 22 mars 1885, och således blev hundrafem år gammal... Anna var utan tvekan den person i släkten som blivit äldst, men hon var i gott sällskap - modern Josefine blev 87 år, och av syskonen blev Hanna 88, Anette 85, Hans 84 år, och Johan och Borghild hann båda uppnå 91 års ålder. Men vilka är egentligen orsakerna till att vissa människor blir så väldigt gamla? Är det deras livsstil, eller kanske miljön? Har de en extra positiv syn på livet, eller handlar det snarare om »bra gener», som man så fint brukar säga?

Forskarna har länge tvistat om de exakta orsakerna till hög ålder - i ena stunden säger till exempel Sahlgrenska akademin i Göteborg att det är den egna livsstilen, snarare än dina gener, som påverkar livslängden, och i nästa stund säger forskare i USA att det tvärtom är generna, snarare än hur hälsosamt vi lever våra liv, som styr hur gamla vi blir. När det gäller den genetiska aspekten besitter ju faktiskt vi släktforskare värdefull information; är det möjligt att genom släktforskningen se mönster som på något vis bekräftar tesen om genernas betydelse? Jag bestämde mig för att kika närmare på mitt släktträd, och de släktingar som uppnått högst ålder.

Inom den närmaste släkten finns farfars mors kusin Signe (1903-2004), hur gamla blev hennes föräldrar och syskon? Precis som i fallet med Anna Kjelsås nådde även dessa relativt höga åldrar - modern Agnes blev 87 år, och bland syskonen blev Gunnar 86, Ture 83, John 86 och Elsa 88 år gamla. Däremot är det lite förvånansvärt att släktens näst äldsta person genom tiderna, farmors fars kusin Hjördis (1910-2012) nådde så hög ålder - fadern blev nämligen 67 år gammal, modern blev endast 36 år, och hennes två bröder blev 82 respektive 83 år. Inga direkt anmärkningsvärda åldrar, så kanske Hjördis tillhörde gruppen med god livsstil?

b2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpg

Karna Larsdotters dödsnotis i Bjällerups dödbok 1785

Hur ser det ut om man klättrar ännu längre bak i släktträdet? En av de mer extrema är min fm ff fm mf mm Karna Larsdotter, som enligt Bjällerups dödbok 1785 ska ha avlidit »af ålderdom, 102 åhr [8 månader] gamal». Åldern är dock i överkant, även om hon nådde en på den tiden förvånansvärt hög ålder - i den bevarade födelseboken för Görslövs församling kan man nämligen läsa att hon föddes den 26 januari 1692, och blev således »endast» 93 år gammal. Om man studerar hennes närmaste familj ser man samma mönster som i fallet med Anna Kjelsås och kusin Signe - fadern Lars Persson anges vara 87 år gammal då han begravdes 1739 i Görslöv, och halvbrodern Jöns Larsson anges vara 89 år då han avled 1765 i Uppåkra. Även om det är sannolikt att dessa åldrar stämmer går de inte att verifiera i någon födelsebok, men en ålder som däremot går att verifiera är lillasyster Ingeborgs. Görslövs kyrkoböcker avslöjar att hon döptes den 30 juli 1693 och avled den 9 mars 1789, och således blev nästan 96 år gammal...

När det gäller hög ålder är min farfars fars sida av släkten särskilt anmärkningsvärd, jag brukar till och med kalla den »80-årssläkten» eftersom nästan alla ättlingar till min ff fm mf fm Hanna Persdotter (1737-1822) blir över åttio år gamla. Farfars far Samuel blev åttiofem, därefter har vi i rakt led tillbaka till Hanna hans mor Anna Jönsdotter (1866-1952), hennes mor Anna Nilsdotter (1826-1915), hennes far Nils Persson (1794-1877) och slutligen hans far Per Christensson (1765-1850) i Lomma, som var son till nämnda Hanna Persdotter. Bland Per Christenssons övriga barn finner man även Jacob (1797-1884), Christen (1811-1892), Hans (1817-1898) och slutligen Hanna (1819-1915). Vidare finner man Hans' dotter Margareta Hansdotter (1845-1940) och hennes son Anders Persson (1870-1965), samt Jacobs dotter Anna Jacobsdotter (1828-1914) och fem av hennes sex barn, som blev 91, 81, 85, 83 och 84 år gamla. Slutligen kan man nämna brodern Nils Perssons äldsta dotterdotter Anna Persdotter (1847-1934) och hennes barn Nils (1876-1964), Olof (1879-1969) och Anna (1882-1982).

Går det egentligen att dra några slutsatser utifrån dessa uppgifter? Kanske inte. Kanske är det en kombination av gener och livsstil, kanske det kvittar? Jag kan ju alltid önska att jag ärvt de uppenbart goda generna från »80-årssläkten», eller att jag blir lika gammal som farfars mor (87 år), farmors farmor (86 år) eller morfars far (91 år). I grund och botten handlar det ju dock som bekant inte bara om att fylla livet med år - man måste även fylla åren med liv.

Det står inte mycket i källorna om mina anors alkoholvanor. Mycket tyder på att Erik Palmlöf som jag berättade om i "Härmed kallar jag mig..." hade alkoholproblem, men det uppges aldrig något uttryckligen om hans alkoholkonsumtion. Däremot har jag i domböckerna träffat på de rätt sorgliga historierna om Mårten Larssons och Nils Perssons förödande första fyllor.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6_20150311-061018_1.JPG

Runtuna kyrka

Mårten Larsson föddes 1665 i Österberga, Runtuna som son till Lars Matsson och Ingeborg Mårtensdotter. Hans äldre bror Jöns Larsson (1645- 1729) är min fm ff mf fm mf.

Den 23 november 1683 följde 18-årige Mårten med fadern in till Nyköping då denne återbetalade en skuld. De mötte sedan fogden Theophilus Gråberg som Lars Matsson kände sedan tidigare. Lars Matsson var sedan 1676 bonde vid Sätra i Tystberga medan Theophilus bodde i grannsocknen Bälinge, och de beslöt att rida hemåt i sällskap. På hemvägen stannade de till vid en krog i Svärta för att fira att Lars Matsson var skuldfri. Firandet blev extra glatt genom att Mårten nu smakade sin första sup. Den fortsatta färden avbröts när de passerade ytterligare en krog i Svärta.
Efter att ha läskat struparna ytterligare var det rimligen tre rätt berusade ryttare som red vidare. Snart var de törstiga igen men de befann sig nu inne i en skog utan en krog i sikte. Theophilus Gråberg grävde i sin sadelväska och viftade sedan triumferande med sin medhavda plunta. När han förkunnade att han inte tänkte dela med sig härsknade Lars Matsson till och grävde i sin sadelväska. I den hade han en yxa...

Det tog inte lång tid för Rönö häradsrätt vid tinget 12 december 1683 att döma Lars Matsson och Mårten Larsson till döden för mordet på Theophilus Gråberg.

Den 23 januari 1743 skulle den 74-åriga änkan Karin Persdotter från Valla by begravas i Lunda kyrka. En av kistbärarna var 18-årige Nils Persson från Grävsta, vars bror Erik Persson (1711- 1786) är min ff ff mf mm f. Innan de gav sig av med den döda fick kistbärarna några färdsupar. Väl framme i kyrkan gjorde Nils Persson socknens övriga ungdomar sällskap uppe på läktaren.
Nils hade aldrig druckit tidigare och började må dåligt under gudstjänsten. Till slut mådde han väldigt illa. Olyckligtvis lutade han sig framåt när han kräktes, och hans alkoholdoftande spya träffade fjärdingsmannen Jonas Lundbergs hustru Karin Nilsdotter.

Jönåkers häradsrätt dömde vid vårtinget 1743 Nils Persson för förargelseväckande beteende - han hade ju bevisligen varit berusad i kyrkan - till att böta 25 daler silvermynt eller få 9 par spö med 3 slag av vardera paret.

Det allra första året jag släktforskade, i början av 2000-talet, satt jag tålmodigt vid datorn medan bilderna på Genline sakta tickade fram genom den gamla kopparledningen från 30-talet. Jag försökte komplettera min gårdsgenealogi med nya data. Att gå igenom dödboken för Motala var ett veckolångt projekt, men man hann se mycket annat än det man egentligen letade efter.

En notis som jag haft mycket i tankarna ända sedan dess är lilla Anna Cajsas död den 23 september 1809. Hon var dotter till en gift dräng på vår granngård. Anna Cajsa kom att påverka min framtid, 200 år efter sin död.

En fri skrivning av prästens kommentar: ”Detta barnet hade ingen överläpp, utan lik elephants snabel istället, för det modern sett en elephant-målning i Skänninge då elephanten var där 1806”

Elefant? I Östergötland 1806?

Jo, det var sant. 11 augusti 1806 visades en elefant upp på Skänninge marknad och förorsakade ett upplopp som gått till historien. Den fransman som visade elefanten tog för mycket betalt, ansåg publiken. Borgmästaren Mikael Wejdling blev inträngd i rådhuset av den rasande massan. Landshövdingen fick skicka trupper för att kväsa de oregerliga drängarna. Elefanten nämns redan av Årstafrun, Märta Helena Reenstierna den 25 februari 1805 som ett ”förunderligt kreatur”.

Den lilla dödsnotisen över Anna Cajsa visar en historisk händelses genomslag i det vardagliga livet. Prästen, en av de få utbildade personerna i socknen, lägger skulden på modern, något man gjort i århundraden och fortfarande gör i många kulturer. En gravid kvinna som får se något obehagligt eller ovanligt kan skada sitt barn. Vilka skuldkänslor mamman måste haft. Frågorna hopar sig – vilket liv levde de, vilka föreställningar om världen hade de?

Under min relativt korta tid som släktforskare har forskningen förändrats radikalt. Vi kan nu läsa originalhandlingar på nätet, inte bara kyrkoarkvalierna utan bouppteckningar och andra handlingar också. Min pappas högar med mikrofilmer och långa resor till landsarkiven för att få fram en antavla har blivit, i de flesta fall, en enkel del av forskningen. De rackarns anorna tenderade ju att flytta i zick-zack över arkivgränserna, något som idag inte är samma problem. Nu är det möjligt att verkligen sätta kött på benen, att ägna tiden åt fördjupningar, det som jag anser vara det allra roligaste i släktforskningen. Och då hamnar vi förr eller senare på de fysiska arkiven, med sin speciella känsla. Nyfikenheten sträcker sig långt utanför den egna släkten. Som uppdragsforskare för Genealogiska föreningen (GF) hamnar jag ofta i samma nyfikenhet, långt utanför det egentliga uppdraget. Jag bara måste få veta mera om vissa personer och orsakerna till att deras liv blev som det blev, trots att det tar egen tid.

Jag ser idag många frågor på olika forum som också handlar om ”att få veta mera”, det gläder mig. Den stora popularitet som släktforskningen fått beror säkerligen på de spännande historierna, inte på torra antavlor, något som också förmedlats via media. Vi vill veta mera helt enkelt. Det är inte bara jag som gått vidare och börjat läsa historia för att stilla nyfikenheten. 

Och ja, jag har forskat på borgmästaren i Skänninge också, han som blev offer för de arga drängarna. Som någon skrev i en blogg här så hör allting ihop. Hans sentida släkting är förstearkivarie på Riksarkivet i Oslo och känd släktforskare.

Vill du läsa mer om elefanten i Skänninge?

Martin Gustavsson. Elefantupploppet i Skänninge, om händelserna på Olofsmässo första marknadsdag den 11 augusti 1806. Examensarbete, Lunds universitet, 2006

http://www.svd.se/kultur/understrecket/upplopp-en-uppvisning-i-folklig-makt_6293976.svd 

Photo: ORF/eurovision.tv/participant/conchita-wurst

För en gångs skull tvingade jag mig igenom hela Eurovisionsfinalen i lördags. Jag brukar annars tröttna efter en fyra, fem nummer, men i år var det annorlunda. Dels var det ovanligt många bra låtar, dels var påhittet med flaggorna roligt och kreativt. Och så var det förstås ”Skäggiga damen” – dragartisten Conchita Wurst, alias Tom Neuwirth, 25, från Österrike. Det kan inte hjälpas att man sätter kaffet i vrångstrupen första gången man ser hen (hade lovat mig själv att aldrig använda detta FI-pronomen, but honey, if the shoe fits…) och höra hen sjunga. Men vilken artist, och vilken spännande sång! 

Man kan dock fundera på om det bara var låten och artisten som vann, eller om resultatet var ”politiskt” – en känga åt homofoberna i Ryssland, Vitryssland och Armenien, som protesterat mot Conchitas medverkan. Eller mot den förskräcklige Vladimir Vladimirovitj, för hans arroganta sovjetfasoner. Riktigt synd var det f.ö. om de två rara flickorna från Ryssland, som tyvärr blev utbuade. Detta som en politisk markering mot deras avskydde president. Vem kan efter Sotji och efter detta påstå att idrott och musik inte har något med politik att göra …?

En dragartist som vinnare av den oerhört prestigefyllda, rumsrena och populära Eurovision Song Contest – vem hade kunnat ana detta? För bara några år sedan hade själva tanken varit absurd. Men värderingarna och toleransen kring ämnen som homosexualitet, samkönade äktenskap, ”homo-adoptioner” och liknande, har under senare år förändrats enormt. Och vi släktforskare, som har att beskriva verkligheten, inte moralisera över den eller fördöma den, måste anpassa oss och gilla läget. (fast de polska mjölkerskorna behöver man kanske inte gilla...)

De släktforskningsprogram vi använder, Disgen, Holger, My Family och alla de andra, spottar och fräser om vi försöker gifta ihop två män eller två kvinnor, eller göra enkönade par till föräldrar. ”ERROR!” skriker de flesta program, om man inte på allra senaste tid har hunnit justera dem. ”Två män kan inte vara gifta med varandra”. Men det kan de ju faktiskt numera, i alla fall i många länder, däribland Sverige.

Stora bekymmer får den seriösa släktforskaren och källkritikern när han eller hon skall redovisa nya ”moderna” familjekonstellationer. För någon tid sedan skulle jag komplettera upp ett ättlingaverk, en utredning som alltså redovisar släktingar i nutid. Det visade sig att en av mina kvinnliga ”pysslingar” hade gift sig med en annan kvinna, och något år senare hade familjen utökats med trillingar. Jag ringde till Skatteverket för att få fram uppgifter om de tre barnen för mina släkttabeller. När jag frågade vem av kvinnorna som var mamma till dem blev svaret: Båda två.  Ja, jo, sa jag, men vem är det som har fött fram dem? Den uppgiften finns inte registrerad i folkbokföringen.

Framtida generationer kommer alltså inte att ha möjlighet att forska fram sina biologiska förfäder/förmödrar. Eftersom båda kvinnorna i en enkönad relation registreras som ”mamma” kan man alltså inte veta vem av dem som är biologisk mor till de gemensamma barnen, och faktiskt burit dem i sin kropp.

Vem som är far till sådana med moderna metoder tillkomna barn är det inte ens lönt att fundera över.

Fader okänd!

Foto: ORF

När jag idag kikade i min brevlåda hittade jag två böcker som jag äntligen lyckats få tag på, nämligen Lunds universitets matrikel 1667-1732 respektive 1732-1830. Dessa båda är guldgruvor när man har Lundastudenter i släkten, även om det emellanåt blir lite krångligt. Större delen av matriklarna är nämligen skrivna på latin, och när jag läser alla »filius», »ædituus», »parochia» och »præpositi», då slår det mig hur många språk vi släktforskare kommer i kontakt med när vi forskar. Ju längre bak vi klättrar i släktträdet, desto större blir risken (eller snarare chansen?) att vi hittar några rader skrivna på ett främmande språk. Jag har alltid varit intresserad av språk, och har nog haft ganska lätt för det. Eftersom min mamma är från Norge har norskan alltid funnits i mitt liv, och som skåning har jag tittat lika mycket på danska TV-kanaler som svenska dito. Engelskan kom tidigt in i bilden, och i sjätte klass började jag plugga franska. På universitetet läste jag latin under två terminer, och under en period studerade jag även runor. Språk är ju så intressant, och jag känner att kunskap om olika språk vidgar ens vyer och öppnar nya dörrar.

b2ap3_thumbnail_bild.JPG

Ur Lunds universitets matrikel, 1669.

Förr eller senare kommer varje släktforskare i kontakt med latinet, för både kyrkoböcker och husförhörslängder kryllar av små »dito», »ejusdem», »ibidem» och »Dominica». Det är en god idé att lära sig dessa vanligaste latinska ord och formuleringar, för de återkommer med jämna mellanrum. Om man har förfäder i Skåne kommer man till slut hitta danska i källorna, och även om det är ganska oskyldigt under 1600-talets slut blir det givetvis grövre ju längre tillbaka man kommer. Vid ett skifte i Ystad 1622 delades till exempel arvet »...imellum den S: mantz hustrue [...] paa huiss wegne uahr tilstede hindis troloffuede festemand [...], Och imellum tuende hindis och for:ne hindis [salig mans] Sönner...». Visst är det vackert? På sina håll i Sverige finner man tyska församlingar, där givetvis de äldre kyrkoböckerna har förts på tyska. Drängen Lars Magnusson och hans hustru Elna Pålsdotter lät till exempel döpa en son i Malmö 1784. Inget konstigt med det, förutom att familjen var skriven i Caroli församling (tyska församlingen) vid sonens födelse, och således läser man i kyrkoboken att »dem Kronbrennerey knecht Lars Magnusson von seiner frau Elna Påhls tochter ein söhnlein gebohren». Det känns lite lustigt att läsa om en helskånsk familj på tyska, men det är just sådant man kan råka ut för när man släktforskar.

b2ap3_thumbnail_von-Fersen-i-Ystad-1805-11-08---1805-11-09.jpg

Ur Axel von Fersens dagbok, november 1805.

När man rör sig i samhällets högre kretsar under 1700-talet är nog franskan oundviklig, åtminstone i mer informella brev och skrifter. Den bekante riksmarskalken greve Axel von Fersen (1755-1810) besökte till exempel Ystad i november 1805, då han begärde  husrum hos madame Brita Maria Höijer (1744-1806), änka efter min farmors farmors mormors farmors far Reinhold Flinkenberg (1736-1790). I von Fersens bevarade dagböcker på Riksarkivet finner man mycket riktigt att han anlände till Ystad den 8 november 1805, något han givetvis nämner på klingande franska: »nous partîmes à 6 1/4 h: et arrivâmes à 4 h: a Ystad». När man släktforskar vet man alltså aldrig vilket språk man kan snubbla över, och därför är det bäst att öva upp språkkunskaperna. Ofta räcker det att man förstår grunderna och de vanligast förekommande orden för att få grepp om vad texten innehåller - annars är risken stor att man missar något viktigt!

I söndags drabbades många av oss boende i Karlstad av ett strömavbrott. Det varade i bortåt en timme. Som tur var så var middagen lagad och uppäten, kaffebryggaren var precis färdig, när strömmen gick. Men när den väl kom tillbaka började eländet – den fasta telefonen fungerade inte – inte så katastrofalt med tanke på att vi även har mobiler, men vi öppnar dörren nere vid entrén med den, TV-utbudet blev begränsat – inga idrotts- eller filmkanaler, bara basutbudet – också överkomligt, det värsta var att internet inte fungerade! Ja, jag vet att det mesta går att klara med mobilen men måste erkänna att mina kunskaper där är begränsade. Så med tanke på allt arbete med Sfd2014 så har det varit en förskräcklig vecka! Tänk vad beroende man är! Men äntligen – idag kom räddningen i form av en tekniker från Bredbandsbolaget!

Senaste nytt från arbetet med Sfd2014 är att nu är alla föreläsare klara!

Det är inte lätt att få till det! Det ska vara ett bra urval så att alla kan få något, som man är intresserad av eller tycker låter spännande. Ibland kan man ju också upptäcka nya intressanta saker genom att gå på ett föredrag, som man kanske inte tänkt sig.

Släktforskarförbundet kommer att genomföra en ”skrivarkurs”. Det vore något för mig. Jag har en massa i huvudet, som jag borde sätta på pränt. Men som delaktig i arrangörsstaben så lär det inte bli någon tid för det. Det är ju typiskt – här går man in för att skaffa de bästa föreläsare man kan tänka sig men har ingen möjlighet att gå själv. Undrar om någon skulle märka om jag stängde av mobilen och smet in någonstans? Nej, det vore okamratligt mot de andra som får slita.

Apropå att skriva – ”Huldas hemlighet” heter ett föredrag. Det är Birgitta Renström Linde, som står för det föredraget. Att höra henne vore spännande. Hon har ju skrivit en roman baserad på sin släktforskning. Så förutom att få höra en spännande och fängslande historia kan man säkert ta till sig ett och annat nyttigt för sitt eget skrivande. Men en hel roman? Nej, det ger jag mig nog inte in på.

Eller att få lyssna på Eva Kaijser, som jag redan nämnt i en tidigare blogg. Hon berättar om ”Svenska Hem – den sanna historien om Fröken Frimans krig”. Hoppas att det var riktigt många som följde den TV-serien! Jag var i alla fall helt fascinerad. Tänk vad de kvinnorna kämpade och tänk förresten vad vi måste kämpa än i dag! Än har vi långt kvar till jämställdhet, eller hur? Jag skulle kunna utveckla detta. Det kanske skulle få igång en del bloggsvar. Men, nej, jag ska inte bli för politisk. Vi får säkert nog av politik ändå framöver. Valår som det är!

Detta var bara ett litet axplock bland kvinnorna. En man vill jag nämna igen - Ulf Karlsson – honom vill jag gärna slå ett slag till för. Det han har att säga oss är jätteviktigt - ”Bli äldre utan att åldras”! Ni lär er kanske inte mer om släktforskning genom att lyssna på honom men varför inte koppla av med något annat en stund! Ta gärna med er en kompis, som också kan ha nytta av att lyssna på Ulf. Mycket tänkvärt för oss som har lätt för att fastna vid datorn. Jag tillåter mig att skryta lite - jag gympar två gånger i veckan – det vet alla som försöker boka möten med mig tisdag eller torsdag fm. Jag försöker att hålla dessa tider så långt det någonsin går.

Bilden, som inleder min blogg idag pryder framsidan av vår nya folder inför Sfd2014. Det är en akvarell målad av en av våra medlemmar, Anneli Johannesson, som också är mycket delaktig i arbetet med släktforskardagarna. Hon är inte bara duktig att måla, hon är en fena på datorer också – tur för oss som behöver hjälp. Originalakvarellen kommer att lottas ut i lotteriet. Så bara det gör ju att man ska köpa ett program. Det blir dessutom en hel massa andra fina priser också.

Gå in på vår hemsida www.sfd2014.se och på Facebook där det finns mycket mer att läsa om alla föreläsare och där det också kommer att bli möjligt att köpa biljetter i förväg till föreläsningarna. En bra idé om man vill vara säker på att få plats.

Den nye reportern satt och svettades över sin allra första egenhändigt hopknåpade artikel, som handlade om prognoserna kring årets höskörd i södra Sverige. Efter mycket filande kom han fram till följande uttömmande rubrik:

Arbetet med att skörda årets produktion av hö i Skåne har nu avslutats

Chefredaktören kastade ett öga på den långa rubriken, strök över den och kastade med van hand dit följande kortversion:

Skånehöet bärgat!

Tänk att samma sak kan sägas på så olika sätt och med så olika antal ord och bokstäver. Den långa versionen orkar ingen människa läsa, den korta är slagkraftig och omedelbar. 

Det är inte bara vi bloggare som borde ta till oss konsten att skriva kortfattat och kärnfullt. Rekommendationen gäller i högsta grad också alla myndigheter, som tuggar på med text, text och mer text, utan att egentligen få fram budskapet. För att inte tala om politikerna!!! I år är det valår, supervalår dessutom, och efter september kommer vi att vara slutkörda, uttröttade och nedbrutna i centrala nervsystemet av alla ord, ord, ord, som östs över oss. 

Det har länge fascinerat mig hur hopplöst svårbegripliga alla manualer och hjälpfunktioner till maskiner och apparater är. Detta gäller tyvärr också datorer och de flesta datorprogram. Man kan tycka att alla de begåvade tekniker, som har skapat dessa fantastiska hjälpmedel, också borde kunna förklara hur vi dödliga skall kunna använda dem på bästa möjliga sätt. Men det kan de som bekant inte ... Det är sällan man får så lite hjälp som när man trycker på HJÄLP-knappen. Instruktionerna, om man så småningom och mot förmodan kommer fram till dessa, börjar på något sätt alltid i fel ända. Vad man vill ha är en enkel lista där det står ungefär så här: 1/ Klicka här 2/ Välj detta alternativ 3/ Scrolla ned 4/ Tryck här - o.s.v. Men det man får är krumbuktiga skrivningar av typen; Efter att du har valt VÄLJ under fliken VISA går du till menyraden som du hittar under fliken NYTT i HITTA-menyn. Vem klarar av sådana instruktioner? Jag gör det inte!

Om nu inte teknikerna klarar av att skriva enkla och tydliga manualer, så borde en vis företagsledning i databranschen inse problemet, och raskt skaffa sig marknadsfördelar genom att anlita duktiga pedagoger, som kan uttrycka sig rent och klart och i logisk följd. Det programföretag som tar till sig konsten att förmedla instruktioner på ett vettigt sätt, kommer också snart att skörda massor av gott hö!

Släktforskning är inte bara en intressant hobby och ett spännande intresse. Släktforskning kan ha ett betydligt större djup än så. Den kan ge de avgörande pusselbitarna jag saknar för att förstå vem jag är.

Artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas Årsbok spänner över en stor bredd och har sinsemellan mycket skiftande karaktär. Två av de 22 artiklarna har berört mig känslomässigt mer än övriga och gjort mig rörd in i hjärtat när jag arbetat med boken. Det är två berättelser om hur släktforskningen bidragit till den enskildes identitetsskapande.

Åsa Blomqvist skriver om sin mormors far Olaus Brande, samen som genom överhetens försorg togs ifrån sitt kulturella arv, och därmed också från alla hans efterkommande. Åsa visste inget om sitt samiska arv innan hon började släktforska. Nu vet hon.
Åsas mormors far var först renägande same men när han förlorat sina renar räknades han inte längre, enligt dåtidens lagar. I stället skulle han och hans familj försvenskas. Ett par generationer senare var kunskapen om det samiska påbråt borta.
Bilden ovan visar Olaus Brande med sin familj i byn Jänsmässholmen.

Säkert finns det många fler med liknande historia. Människor från en samhällsgrupp som tvingats in i en anpassning och normalisering som innebär att de förlorat vetskapen om varifrån de kommer. Att släktforska kan säkert ibland ge överraskande och betydelsefulla svar.

Carolina Hofgren skriver i årsboken om hur hon lyckades hitta sin farmor Birgits farmor och nyligen kunde berätta för sin egen farmor om varifrån hon kommer och hur det kom sig att hennes far bortadopterats som liten. Lille Nisse (på bilden till höger) som föddes 1910 och växte upp i tron att hans mor var död. Det var hon inte alls. Hon hade blivit förskjuten av sina föräldrar när hon blev gravid som ogift. Ett inte ovanligt öde på den tiden.
I kyrkboken stod det "föräldrar okända" vid lille Nisses födsel men tack vare en bouppteckning kunde Carolina nysta upp trådarna bakåt och hitta en hel släkt i Värmland.

Jag tror mig kunna förstå vad det kan innebära att få svar på sådana livsavgörande frågor som "var kommer jag ifrån?". Vem är jag? Vilka gener bär jag med mig, vad formar den person jag är? Om man nu tror på att både arv och miljö danar människan. Det tror jag att vi släktforskare tror på, att det kanske är grunden för vårt stora  och allt uppslukande intresse för släktforskning.

Läs mer i Åsa Blomqvists blogg Ofog.
Åsa bor i Östersund och är lärare i historia och svenska.
Carolina bor i Stockholm och är kanslisekreterare på Kulturdepartementet.

Andra författare i årsboken berättar helt andra historier. Om adelsmän som sammansvärjer sig mot kungen, om en av de tidigaste rättsmedicinska obduktionerna, om brödernas träta som sysselsatte häradsrätten i många år, och mycket mer. Dessutom medverkar en rad historiska forskare med facktexter inom olika ämnen.

Vill du veta mer specifikt om vad årsboken innehåller så skicka ett mail till mig på adress arsboken@genealogi.se.

Ett för oss släktforskare intressant källmaterial är de gamla dagstidningarna, som kan ge värdefulla uppgifter om tidigare generationer. Digitaliseringen har gått snabbt framåt de senaste åren, men när jag först fick upp ögonen för detta material var det fortfarande väldigt primitivt. Jag satt nere i Universitetsbibliotekets källare, och i det dunkla mörkret bläddrade jag mig sakta igenom de raspiga rullfilmerna på jakt efter förfäder och släktingar. Sedan dess har utvecklingen gått raskt framåt, och även om långt ifrån alla dagstidningar har blivit tillgängliga online har Kungliga biblioteket gjort ett digert arbete när det gäller att digitalisera de svenska dagstidningarna ( http://magasin.kb.se/searchinterface/ ). I skrivande stund har man fri tillgång till tjugofyra dagstidningar, allt från Blekingsposten till Östgötaposten, där den äldsta tidningen är Götheborgs weckolista daterad 16 december 1749, och den yngsta är Dalpilen från den 27 februari 1926.

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1884-09-30.jpg

Tidningen Norra Skåne berättar den 30 september 1884 om hur min farmors farmors mormors bror och hans hustru trakterar Landskronas mindre bemedlade, i samband med silverbröllopsdagen.

Visserligen har OCR-tolkningen sina brister, särskilt när det gäller de äldre tidningarna – även det mänskliga ögat har emellanåt svårt att läsa frakturstil – men genom att kombinera smarta sökningar med idogt bläddrande kan man till slut göra spännande fynd. Jag har till exempel själv upptäckt att min min farmors farmors mormors farmors far seglade med sitt skepp »Stäfwer» från Karlshamn till Göteborg i december 1784, och när min farmors farmors mormors far begravdes i Ängelholm 1882 gav en skvadronsavdelning husarer hederssalut, och på hösten 1872 skänktes min farfars farfars farfars klackjärn till Smålands museum i Växjö. Allt detta framkommer i de gamla dagstidningarna, och man vet aldrig vad man kan hitta. Ibland hittar man dock extra spännande uppgifter - som när min farmors farmors mormors bror Axel Carlberg (1836-1899) avled, då publicerade Engelholms-Posten en längre minnesruna där man bland annat kan läsa: 

b2ap3_thumbnail_Carlberg---Axel2.jpg

»Carlberg, som blef student i Lund den 27 maj 1854, egnade en god del af sin studenttid både i Lund och Upsala till förberedelser för läkareexamen, men fann till sist denna bana väl lång att genomgå, synnerligast som svårigheterna vid denna tid voro ganska bekymmersamma. Uti verlden! Till Amerika for han i början av sextitalet och var med i åtskilliga bataljer under inbördeskriget, der han befordrades till underofficer. Från amerikanska staten hade han ett bref, som brukade tilldelas deltagarne i kriget, enligt hvilken han egde taga i besittning en så och så står jordareal. Men hur det var, passade ej Amerika på den tiden för ynglingen, hvarför han återvände hem der bättre utsigter vinkade».

Visserligen avslöjar husförhörslängderna att den unge Axel vistades i USA i början av 1860-talet, men vem kunde ana att han hamnade mitt i Amerikanska inbördeskriget? Träffade han Robert E. Lee, deltog han i slaget vid Gettysburg? Och vad hände egentligen med den där jordarealen, som han förärades av amerikanska staten? Kanske får jag aldrig svar på dessa frågor, men tack vare de gamla dagstidningarna vet jag åtminstone vad han sysslade med på andra sidan Atlanten, under de där åren då han begav sig »uti verlden!».