Goda släktforskningsråd är inte bara tips om metodik och olika genvägar utan även upplysningar om vad man bör tänka på att inte göra. 

I Kopulerande papper beskrev jag mitt överflödande skrivbord där pappershögarna växer på helt egen hand. De har fortsatt att växa och just nu känns forskningen rätt planlös medan jag försöker arbeta mig igenom den gigantiska pappersbunten. Se till att alltid notera vilken församling forskningen gäller på varje papper och notera även alla källor noga. Är man lika långsam/slarvig som jag är det rätt hopplöst att flera månader senare komma ihåg vilken socken en specifik ansedel rör eller vilka ministerialböcker man kikat i. Slutsatsen är förstås att helst inte alls klottra ner uppgifter på lösa papper utan antingen prydligt notera i kollegieblock eller föra in uppgifterna direkt i sitt släktforskningsprogram.

Detta leder automatiskt till nästa råd: lämpligtvis registrerar du forskningen i ett släktforskningsprogram. Glöm inte bort att säkerhetskopiera med jämna mellanrum. Förvara helst också en säkerhetskopia på annan plats än i ditt hem - om du förvarar den hos en familjemedlem, en forskarkollega eller någon annan extern plats är upp till dig. Tänk på att uppdatera säkerhetskopian med jämna mellanrum.

Jag hade rätt nyligen börjat forska när jag träffade ett släktforskande par på biblioteket i min dåvarande hemstad Oxelösund. Några månader tidigare brann deras hem ner till grunden. Förutom alla andra ägodelar förlorade de även 25 års forskning och skulle nu börja om från början.

En släktforskande vän har äntligen, efter otaliga lektioner de senaste 15 åren, lärt sig att själv säkerhetskopiera. Om man arbetar på flera datorer är det extra viktigt att se till att man hela tiden jobbar i en aktuell version av den egna databasen. Det finns släktgrenar som min väninna har utrett fyra gånger för att hon raderat månader av forskning när hon bytt från sin stationära dator till sin bärbara eller vice versa och inte kopierat över databasen. 

b2ap3_thumbnail_SlottsvaktenB140712_20140729-204258_1.jpg

Var uppmärksam när du hittar en intressant släktutredning på internet eller i skrift. Om möjligt, kontrollera alltid uppgifterna i originalkällorna. Även om det finns prydliga källhänvisningar så kan forskaren ha tolkat något på fel sätt. Medvetna felläsningar är förstås ovanliga, men tyvärr förekommer de.

För ett antal år sedan fick jag kontakt med en släktforskande syssling till min mamma. Vi bytte släktfotografier med varandra och förstås även forskningsuppgifter. En av våra gemensamma anmödrar har ett adligt efternamn, men har enligt Elgenstierna  "såvitt bekant" inget samband med adelsätten ifråga. Det finns rätt starka indicier som placerar henne i en av familjerna men inga definitiva bevis så i min databas är hon föräldralös. Min släkting hörde av sig för ungefär 15 år sedan och var jublande glad över att han hittat födelsenotisen och hon var verkligen dotter i den familj hon hypotetiskt kunde tänkas tillhöra! Bekymren dök upp när jag läste födelsenotisen. Jag skrev av den exakt och kontaktade honom med påpekandet att flickan i den födelsenotis han hittat hette något helt annat än vår anmoder, och att inte en bokstav stämde vad gällde faderns namn. Min släkting vägrar acceptera att födelsenotisen gäller ett helt annat barn, och har lagt ut sin tolkning i mängder av publika släktträd. Vår anmoder ståtar i hans version numera även med ett patronymikon som överensstämmer med den hypotetiska fadern. I befintligt källmaterial omnämns hon enbart med släktnamn. Tyvärr sprids hans falsarier i allt fler släktträd av forskare som bara kopierat uppgifterna.

Jag är väldigt skeptisk till att ange uppskattade födelseår. De kan vara användbara i pågående forskning för att räkna ut ungefärligt födelseår men bör aldrig registreras i en databas.
Om de enda årtal man har om en person är att denne nämns i två brev 1437 och 1461 så bör man ange att han är belagd dessa år. Jag har på nätet sett ett antal släktutredningar där en sådan person då anges vara född 1400, hustrun är 10 år yngre och ett barn 30 eller 35 år yngre. Jag blir illa berörd av sådana släkttavlor, särskilt som de ofta innehåller kanske 10 generationer med uppskattade födelseår. I slutändan kan man ju landa åtskilliga år snett.

Hur gör man då med hypoteser vad gäller födelseår eller släktskap? Jag skriver in dessa i ett eget fält i biografin över den berörda personen. Jag kan ju inte registrera de hypotetiska anorna eller syskonen innan jag bekräftat släktskapet. Drömmen vore förstås att det gick att registrera även antagna släktskap som då markerades specifikt, med en möjlighet att utesluta eller inkorporera dessa vid utskrift. Mina spekulationer tenderar nämligen att bli rätt långrandiga...  

På väg hem från en gudstjänst - jag är ju kantor - tog jag igår en genväg genom den somrigt lantliga idyllen. Plötsligt får jag syn på en alldeles ny skylt och blir tvungen att förtjust stanna fordonet för att ta en bild. "VÄLKOMMEN TILL VARTOFTA-ÅSAKA" står det i vitt på svart gjutjärn. Ovanför texten igenkänner man Vartofta-Åsaka kyrka och klocktorn i silhuett. 

Nå, säger ni kanske, vad är det som är så märkvärdigt med detta? Liknande välkomsthälsningar finns väl uppsatta lite varstans, vid kyrkor, vid städer, inne i byar och samhällen o.s.v. I den meningen är ovanstående skylt inte någonting att blogga om. Men placeringen!!! Denna skylt står uppsatt vid sockengränsen, d.v.s. där den tidigare Vartofta-Åsaka församling började. Efter Svenska kyrkans sanslösa församlingssammanslagningar handlar det ju inte längre om någon församlingsgräns. Det skylten markerar är det vi mycket tidigare och numera kallar SOCKENGRÄNS, ett historiskt koncept som det tog släkt- och hembygdsforskarrörelserna ett decennium eller mer att säkra åt eftervärlden. Detta trots intensivt motstånd från Skatteverket och andra myndigheter utan intresse för historia och tradition.

Alla vägar bär till Vartofta-Åsaka. Har hembygdsföreningen, för det måste väl vara den, satt upp sådana här skyltar vid alla infarter till sin socken? Det verkar faktiskt så. Av pura nyfikenhet gjorde jag mig besväret att uppsöka ytterligare två skyltar, uppsatta vid andra in/utfarter, och det finns säkert fler.

Vilket strålande initiativ!

Det är gott och väl att folkbokföringen om några år åter kommer att observera våra gamla socknar, nu omdöpta till "distrikt", men hur bevarar man kunskapen om socknarna i de breda folklagren? Jo, givetvis med sådana här trevliga skyltar! Gack åstad alla ni släkt- och hembygdsföreningar, samhällsföreningar, politiker och enskilda och se till att skylta upp hela Sverige på detta föredömliga sätt!

b2ap3_thumbnail_Vlkommen-ter.jpg

Ibland stöter man på ovanliga anmärkningar i kyrkböckerna. Det har väl alla släktforskare gjort, antar jag.

För en tid sedan råkade jag läsa i Vreta klosters dödbok för tiden 1746-1775. Den 18 januari 1758 dog Cherstin Andersdotter i Syltegatan, änka efter smeden Alexander Magnusson, av vattusot. Hennes far hette Anders Nilsson och hennes mor Maria Pärsdotter.

Prästen skriver i levnadsberättelsen att Cherstin "tjänat på åtskilliga ställen och fick så en horunge" och "blef änteligen gift med Alexander Magnusson, och haft med honom 6 barn".

b2ap3_thumbnail_VretaklosterF1sid129.jpg
Källa: Vreta kloster F:1 (1746-1775) Bild 67 / sid 129 Arkiv Digital


Cherstin var född 1679 och alltså 79 år när hon dog. Både horungen och de sex äktenskapligt födda barnen var alltså vuxna, de som inte dött före henne.

Det måste ha varit en präst som förargade sig väldeliga över ogifta mödrar och andra som inte riktigt höll sig inom de förväntade ramarna.

Säkert finns det många sådana kommentarer här och där i kyrkböckerna. Det gör ju släktforskningen lite intressantare samtidigt som jag tycker synd om de människor som levde då och blev utsatta för en sådan präst.

Men det gäller ju att komma ihåg att kyrkböckerna bara var till för prästerna att läsa. Det kan vara lätt att glömma bort eftersom vi idag har tillgång till allt gammalt arkivmaterial och kan läsa sådant som inte alls var avsett för andras ögon, allra minst dem det handlar om.

Många kommentarer i anmärkningskolumnen i husförhörslängderna kan ju faktiskt kännas som ganska illvilliga. Och tänk att dessa anmärkningar om gamla synder skulle följa med folk hela livet! Kom det en ny präst till församlingen skulle han minsann få veta allt sådant. En stigmatisering som är främmande för oss idag.

Nu i sommarvärmen blir det inte mycket släktforskat för min del. Ibland, när det svalnat framåt kvällen, kanske jag tar några timmar vid datorn men oftast får det vara. Sådan här värme är jag inte van vid, även om jag upplevt betydligt värre. Jag skulle aldrig kunna bo i ett tropiskt klimat.

Dessutom har vi nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening att ta itu med. Den kommer ut med fyra nummer per år, och efter Släktforskardagarna i Karlstad ska vi lägga sista handen vid nummer 3.

Om du är med i en släktforskarförening som ger ut en medlemstidning så uppmanar jag dig att komma med bidrag till den. För bidrag behöver vi, vi som gör medlemstidningar. Intressanta släktforskningsberättelser om människoöden och om metodik. Kanske kyrkboksfynd eller märkliga händelser du stött på. Det du tycker är intressant lär det finnas fler som vill läsa om.

De senaste dagarna har varit olidligt varma, men inte ens värmeböljor stoppar en envis släktforskare. Sedan länge hade jag nämligen bestämt mig för att besöka kyrkogården i Landskrona just den 24 juli, så igår tog jag bussen genom det skånska landskapet. Genom fönstret kunde jag skåda fiskeläget Råå där farfars morfars farmors far Anders Löfgren var den förste att avlida i koleraepidemin 1850, vi körde genom Hilleshögs dalar där släkten bott sedan urminnes tider, förbi Rya kvarn där mina förfäder var mjölnare under 1600- och 1700-talet och så vidare. Det var första gången jag såg dessa platser så det blev en liten släktforskningssafari, för att använda Eva Johanssons klockrena uttryck från lördagens blogg. Det var även första gången jag besökte kyrkogården i Landskrona, så jag måste sett ut som en riktig turist när jag försiktigt tassade in på kyrkogården med en karta i näven. 

Jag började vandra längs med kyrkogårdsmuren, och läste på de gamla gravstenarna som rests till minne av landskroniter som levde för länge sedan; fabrikörer och fiskare, musiklärarinnor och sjökaptener. Kyrkogården var vacker och välskött, med lummiga alléer och välkrattade grusgångar, och eftersom kvarteren var skyltade hade jag inga problem med att hitta de gravar jag letade efter. Jag fick snabbt syn på  farmors systers grav, men gravstenarna efter farfars morfars fastrar Carolina och Petronella var däremot bortplockade. Lite tråkigt, men jag antar att de varken var särskilt unika eller intressanta ur ett historiskt perspektiv. Däremot hade deras lillebror Emanuel Möllers (1859-1940) grav blivit kulturgrav, så den lär finnas kvar ett tag till. Farmors föräldrars och brors gravstenar fanns också kvar, och längst i söder på kyrkogården fanns en liten dunge omgärdad av buxbom, där jag hittade den stora familjegraven efter farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona och filosofie jubeldoktor vid Lunds universitet.

b2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpg

T. v.: B. W. Hallbergs gravsten på Landskrona kyrkogård. T. h.: B. W. Hallberg (foto i privat ägo).

När jag nådde tjugonde kvarterets ena hörn skymtade jag plötsligt namnet Hallberg, och insåg att jag stod framför en gammal bekants grav - musikdirektören Bengt Wilhelm Hallberg (1824-1883), klockare, kantor och organist i Landskrona. Under flera år har jag utforskat hans levnad, så det kändes extra speciellt att få beskåda hans gravsten. På stenens fundament kunde jag läsa att »Wänner och beundrare af tonkonsten reste wården», så det fanns uppenbarligen någon som uppskattade Hallbergs musikaliska alster, trots att Svenskt Biografiskt Lexikon beklagar den »torftiga tematiken» och understryker att han »hör inte till de mest betydande sv tonsättarna under 1800-talet». När jag stod där i det gassande solskenet framför den gamle klockarens grav kom jag att tänka på ett stycke ur hans dagbok, som skildrar hans vistelse i Italien sommaren 1871:

»Stod länge och glodde i mitt fönster på den wackra och warma dagen, som war stor fest här och således en fridag för mig. Kassan bedröflig. Har fått 140 francs från hemmet sen jag kom hit, har warit här en månad i morgon och behöfver minst fem francs om dagen; räkna sjelf, du efterverld! Kl. 11 gick jag ut; köpte pommidorio, skinka och aprikoser, förtärde detta jemte ½ foglietta win i »Valle» och mådde utmärkt väl.»

Kanske var den där dagen i Rom lika varm som gårdagens Landskrona? De stela bokstäverna på gravstenen avslöjar ingenting om doften av aprikoserna och vinet, eller hettan den där varma sommardagen. En utomstående kanske bara ser en gammal gravsten på Landskrona kyrkogård, men jag som släktforskare ser så mycket mer. Jag ser den familjekäre klockaren som älskade Beethoven och Chopin, som kämpade mot depressioner men fann trösten i religionen, jag ser körledaren som hade ett litet musiksällskap i Landskrona, och som åt skinka och aprikoser den där sommaren i Rom år 1871. Jag ser historien bakom namnet. 

Den här sommaren går väl till historien! Inte ens jag klarar av att sitta i solen! Jag brukar inte ha problem med det och brukar nästan bli hysterisk om jag inte får vistas i solen – nu är det nästan tvärtom! Nej, det har inte enbart med åldern att göra – det är faktiskt väldigt varmt. Om jag ska förflytta mig någonstans, vilket jag har många anledningar att göra, föredrar jag att cykla. Ja, visst jag har cyklat omkull men ändå, det är ganska skönt – fartvinden fläktar faktiskt – och jag har blivit försiktigare. Men å andra sidan blir man ganska svettig när man stannar. Då är det en fördel om man har en sjö att svalka av sig i. Här i Karlstad har vi faktiskt många möjligheter till detta mitt i stan. Precis nedanför där jag bor kan jag bada. Det är bara att sätta på sig bikinin, ta med sig badlakanet och vandra iväg. Förhoppningsvis står kaffet – eller vad man nu vill ha – klart när man är tillbaka efter doppet. Och man placerar sig på balkongen och njuter!

I en tidigare blogg den här veckan skrev Eva Johansson om ”Släktforskningssafari”. Vilken härlig benämning!

Det har jag faktiskt också ägnat mig åt lite grand. Fast jag inte kommit på att benämna det så. I Finland bland annat, vilket jag skrivit lite om i en tidigare blogg. Vid mitt andra besök i Vörå i Finland träffade vi också en verklig eldsjäl. Han gav mig t o m nyckeln till Vörå Kulturhus, så att jag skulle kunna titta in, när jag själv hade lust under vistelsen där. Han följde också med oss på en biltur runt i bygden och visade upp platser med anknytning till min släkt. Han hade arbetat som lärare i bygden under hela sitt liv och hade enorma kunskaper om bygden. Jag fick ta del av hans forskning, som han gjort som pensionär, på Umeå Universitet. Det handlade bl a om ”Vörå kyrka och kyrkogård”, ”Dopnamnens utveckling i Vörå församling” och ”Några kvinnoöden i min släktforskning”. Vilka människor det finns eller fanns! Han finns tyvärr inte längre bland oss.

På samma resa besökte vi också Ångermanland och platser med anknytning till min farmor. Hon var född i Torsåkers församling. Så naturligtvis besökte vi Torsåkers kyrka, där vi träffade på en mycket trevlig man, som var bosatt alldeles bredvid kyrkan och som kunde berätta mycket. Tyvärr hade jag med mig alldeles för lite information för att kunna fråga ut honom. Vi besökte också Ytterlännäs gamla kyrka, en mycket sevärd rikt bemålad kyrka och som har anknytning till min släkt, men som jag inte ska skriva mera om eftersom jag inte har tillräckliga kunskaper. Här möter vi också en man, som kan berätta mycket för oss. Men tyvärr – jag vet för lite för att kunna ställa de rätta frågorna. Här finns det mycket, som jag borde forska vidare i. Jag vet att det finns mycket släkt här. Min farmor hade många syskon och många stannade i bygden. Och kanske är det någon släkting, som också släktforskar.

Under denna resa befann vi oss plötsligt i en liten by - Kläpp - och jag utbrast: Här föddes farmors farmor. Vi hamnade också i Prästmon, det namnet står på en adresslapp på baksidan av byrån som står i vår hall. Den tillhörde min farmors mor. Hon som flyttade till en av sina döttrar, min farmor, i Mora, där hon också dog. Jag vet exakt var graven är. Där finns ingen gravsten, men vid kontakt med Kyrkogårdsförvaltningen fick jag för några år sedan reda på att i hennes grav ligger ytterligare en person! Ett litet gossebarn! Det hade vi ingen aning om, men tydligen gjorde man så. Troligen mindre bemedlade personer, som begravdes i samma grav som någon annan. Det vore intressant att forska på detta lilla gossebarn och se om det finns efterlevande släktingar. Jag vet vad han hette och även vad fadern hette. Tänk så mycket det finns som man skulle vilja forska kring!

Det kommer väl en mörk höst och en lång vinter. Då får vi ta tag i allt det som vi vill veta mera om. Det finns ju massor! Sedan kan vi planera nästa års släktforskningssafari! Men först ska vi genomföra årets Släktforskardagar! Idag passerade jag förbi Karlstad CCC på andra sidan älven och undrade vad i all sin dar man sysslade med vid K CCC:s bryggor? Man badade! Där också! Det var ett gäng killar, som dök från bryggorna och simmade i älven. Så ni ser – här i Karlstad kan vi bada överallt! Det behöver vi ju inte göra på Släktforskardagarna, men förhoppningsvis blir vädret så bra att vi kan ta en fika ute på bryggorna!

Släktforskarporr. Det brukar jag kalla riktigt gedigna släktutredningar och olika typer av matriklar som jag läser mer för nöjes skull och för att njuta av den förträffliga forskarinsatsen än för att jag egentligen hittar så mycket som berör min egen släkt. Herdaminnen från olika stift är alltid garanterat stimulerande läsning. Det allra första herdaminnet utkom 1785 och omfattade mitt absoluta favoritforskningsområde: Strängnäs stift och Södermanland (andra delen av stiftet, Närke, beskrivs i J. A. Folléns herdaminne från 1817). Mannen bakom det första herdaminnet, som också döpte hela genren, var konrektorn i Strängnäs, Nils Aurelius (1715- 1789). Hans far, Samuel Nicolai Aurelius, var kyrkoherde i Gåsinge och farfadern, Nicolaus Olai Aurelius, kyrkoherde i Stigtomta.

En gren av släkten blev kvar just i Stigtomta. I Slika kreatur berättade jag om komministern Lars Thunmans huvudbry vid värderingen av kusinen Karl Palmgrens kvarlåtenskap. Kusinernas mormor, Margareta Aurelia (1665 ca- 1746) var dotter till Nicolais Olai Aurelius. Hon var först gift med rusthållaren Nils Tyresson Stenström i Goglunda, Stigtomta och trädde efter ett decenniums änkestånd i ett nytt äktenskap med skogvaktaren, fjärdingsmannen och rusthållaren Olof Gabrielsson, vars syster Margareta Gabrielsdotter är min ff ff mf fm fm.

b2ap3_thumbnail_Brandkrr3a.jpg

Tre barn till Margareta Aurelia och Nils Tyresson Stenström är kända: Anna Katarina, Kristina och Nils.
Anna Katarina Stenström var gift med rusthållaren Per Thunman i Noheden, Råby-Rönö socken.
Kristina Nilsdotter Stenström (d 1769) var först gift med sin styvbror Erik Olofsson och sedan med Anders Karlsson, vilka båda var rusthållare i Goglunda. I första giftet hade hon bland annat sonen Nils Eriksson (1726- 1757), som blev fiskare och omkom i en jaktolycka. Hans änka Katarina Olofsdotter blev i sitt andra gifte min ff ff mm mm.

I Kristina Nilsdotter Stenströms andra äktenskap föddes ovannämnde Karl Palmgren, vars far, Anders Karlsson, hade två halvsystrar. Halvsystern Anna Andersdotter gifte sig med Margareta Gasbrielsdotters son Gabriel Persson, och hon är alltså min ff ff mf fm m. Annas dotterson Gabriel Persson Staberg gifte sig med sin syssling Magdalena Andersdotter, vars mormor, min ff ff mf mm m Kerstin Andersdotter, också var halvsyster till Anders Karlsson.

Nils Stenström (1701 ca- 1781) var gördelmakare i Nyköping och skråets ålderman 1759- 70. Hans första hustru, Margareta Mårtensdotter Swahn, var syster till min fm ff mf mm m Katarina Mårtensdotter Swahn.

Jag är inte släkt med herdaminnesskaparen Nils Aurelius. Men våra släktgrenar korsas alltså på ett antal olika sätt varför han är ett gott exempel på att det kan vara mödan värt att forska på bredden, dvs att utforska en släktkrets man själv inte tillhör för att klarlägga släktskap mellan diverse ingifta individer. Fast lite snurrig kan man bli på köpet!

Sedan slutet av 1880-talet tillbringar min familj sommaren på en ö i Stockholms skärgård. Det var min morfars far som, hemkommen från 25 framgångsrika år i Ryssland, vistades några säsonger på pensionat här på ön och som därefter lät bygga sig en sommarvilla, som han kallade Talludden. Huset med sina nio rum, punschveranda,  jordkällare, snickarbod och mangelbod samt utedass (tvåhåls) hade vi sedan i 80 år. Tyvärr byggde ”farfar” på ofri grund, vilket medförde att vi så småningom blev vräkta, varvid den underbara villan med sin snickarglädje och sitt koppartak tvångsinlöstes för den facila summan 29.500 kronor.

Efter 25 år av somrig husvilla, lyckades det oss dock för ca 15 år sedan att återskapa åtminstone en del av vårt paradis. Morfars far hade nämligen också köpt några hektar ängar, berg och skog på samma ö och efter sju sorger och sju gånger sjuttio bedrövelser, fick vi till sist det efterlängtade bygglovet. Tillbaka på ön njuter vi nu av den säregna skärgårdsnaturen, havet, skogen och ängarna, och känner oss på något sätt återbördade. Exilen är över!

Helt accepterad blir man emellertid aldrig såsom varande ”utböling” i skärgården. Det hjälper inte att släkten har varit här sedan 1880-talet och faktiskt äger mark alltsedan dess. Vi härstammar ju inte från släkterna Österman eller Westerman, och det är en oändlig rangskillnad mellan dessa och oss utsocknes, en rågång som inte ens den lekfulla dragkampen mellan bybor och baddjävlar på midsommarafton förmår överbrygga.

Ändå är denna kvardröjande uppsortering av människor på våra attraktiva semesterorter ett intet mot den högst verkliga och potentiellt farliga segregation vi upplever i våra städer och samhällen i dag, med ”etniska svenskar” i sina kvarter och stadsdelar, ”utrikesfödda” i sina. Denna utveckling är förmodligen inte planerad, men man har inte heller försökt motverka den. Och framför allt har man inte brytt sig om att studera och lära av historien. Eller litteraturen. Kan politiker och samhällsplanerare av idag sin Wilhelm Moberg, sin Moa Martinsson och sin Astrid Lindgren? Eyvind Johnson? Sara Lidman? Charles Dickens? Förmodligen inte!

Som släktforskare kan vi knappast undgå att komma i kontakt med det gamla klassamhället med överklass, medelklass och underklass – ”fint folk” och ”enkla människor” både i städerna och på landsbygden. Vi lär oss förstå skillnaden mellan självägande bönder, torpare och statare, mellan fabriksägare, bokhållare, arbetare och daglönare, mellan adelsfröknar, mamseller, dejor och pigor. Vi noterar hur klassgränserna så småningom bleknar bort och hur välstånd och någon sorts jämställdhet börjar spira. Hur murarna människor emellan rivs för att sedan återuppstå i ny oönskad skepnad, där etniskt ursprung, snarare än duglighet och flit, avgör var du bor och hur du har det.

Ungefär som i skärgården …

Bilden:

Villa Talludden färdig! Bilden från 1894 visar det ståtliga skärgårdhuset i all sin glans och den stolte byggherren, Bror Johan Sandgren (1829-1917) sitter på andra våningens balkong och beundrar utsikten tillsammans med dottern Emma (1867-1944). Nere på marken står yngste sonen Ernst Ludvig Sandgren (1882-1950). Familjen har nyligen återvänt från ett kvartssekel i Ryssland.

Nu ska jag tipsa om sommarens bästa sysselsättning: släktforskningssafari.

På sommaren är det många som åker och tittar på ställen där släkten bott. Det rekommenderar jag varmt som semestermål.

De senaste somrarna har jag varit på flera sådana. Det har varit mycket lyckat varje gång, och jag har fått veta väldigt mycket mer än vad jag visste innan om den miljö där de jag släktforskat om bott en gång i tiden. Det tillför släktforskningen en ny dimension. Att stå på samma plats som de gjort, de där som levde för hundra eller tvåhundra år sedan ger en alldeles speciell känsla.

b2ap3_thumbnail_safariVassanda-Naglum.jpg
I Vassända-Naglums prästgård utanför Vänersborg var min farfar
dräng 1905-06. För två år sedan var vi här tillsammans med min
far och ett par av mina bröder.

b2ap3_thumbnail_safariOstergol.jpg
I torpet Kajsalyckan i Östergöl i Älmeboda socken bodde mina
barns farmors mormor. Vi hittade torpgrunden tack vare en vänlig
granne som gav oss vägledning.

Det handlar inte bara om att titta på torpgrunder, släktgårdar och kyrkor. Mycket kan man också få veta från de lokala hembygdsföreningarna. Och våga knacka på i huset där släktingarna bott! Det har jag gjort flera gånger, och blivit väldigt väl bemött.

För två år sedan, i början av juli, tog jag med mig en väninna och åkte ner till trakterna av Tingsryd i södra Småland. Till Algutsboda och Älmeboda socknar, till Urshult, Södra Sandsjö och Väckelsång. Där har jag släktforskat om mina barns fars släkt och jag ville se torpen och gårdarna jag läst om i kyrkböckerna. Men det började redan i maj, när maken och jag var på väg hem från en tur till Skåne och valde en väg som bland annat går via Urshults kyrkby. Där stannade vi vid kyrkan för att jag ville orientera mig på kartan. Det var en söndagkväll vid sextiden. När jag satt i bilen och tittade i mina papper, gamla kartor och nyare, så kom en bil och parkerade intill oss och ut hoppade en äldre dam för att gå in på kyrkogården. Jag hejdade henne och berättade vilken gård jag sökte och jag berättade också vilka jag släktforskat om. "Det är ju min släkt!" sa hon. Genom sin morfars far är hon på långt håll släkt med mina barn genom deras farmor! Vilken otrolig tur jag hade.

Vi bytte telefonnummer och bestämde att jag skulle höra av mig när jag tänkte komma ditåt senare på sommaren, så skulle hon visa mig släktgården. I juli åkte vi ner, min väninna och jag. Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem i trakten, men väl på plats blev vi övertalade att sova över i den gamla släktgården på Sirkön. Det säger man inte nej till! Mina barns och hennes gemensamme förfader Peter Jonasson på Hunshult hade byggt huset en gång för drygt 200 år sedan. Det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga att övernatta där.

b2ap3_thumbnail_safariHunshult.jpg
I huset som Peter Jonasson byggde för över 200 år sedan på
Sirkön i Urshults socken fick vi övernatta för två år sedan.

Jag blir varm i hjärtat varje gång jag tänker på detta. Att bli erbjuden det, och vi kände inte varandra! Vi blev dessutom bjudna på middag och fick träffa hennes familj.

I augusti var maken och jag på väg hem till min far på västkusten. En dag på resan hade vi avsatt till att leta efter makens rötter i trakten av Ljungby och Ryssby i västra Småland. Härifrån flyttade hans farfar och farmor till Helgerum 1892, där vi nu bor. Vi besökte hembygdsföreningen i Ryssby, där det finns en torpinventering och med hjälp av den kunde vi hitta exakt var det torp stått där makens farfar fötts och växt upp. Det låg i en vägkorsning och en av hembygdsföreningens medlemmar hade sagt till oss att vi skulle knacka på i den gamla skolan i samma vägkorsning för där bor en som kan allt om den byn, och som är både släktforskare och hembygdsforskare. Så det gjorde vi, men han var inte hemma. Vi talade om vad vi ville för frun i huset, som var mitt uppe i bakningen i köket. "Han kommer nog snart" sa hon så vi gick runt och tittade och letade upp platsen för torpet. Efter fem-tio minuter kom mannen vi väntade på och han blev eld och lågar, berättade massor som vi inte visste och kände igen farfarns familj. Och så blev vi inbjudna på hembakt och kaffe och satt och pratade i flera timmar. Underbart!

b2ap3_thumbnail_safariNyatorp.jpg
Maken och jag kunde lokalisera platsen för det torp där hans
farfar föddes 1867, med hjälp av snälla människor i Ryssby
socken. Torpet är rivet sedan länge.

b2ap3_thumbnail_safariBorsna.jpg
Borsna Södergård, där vi blev inbjudna.

På vägen dit hade vi stannat till vid gården Borsna Södergård där makens farfar och farmor var dräng och piga för länge sedan, innan de gifte sig. Vi stannade och fotograferade gården och knackade på för att berätta vilka vi var och varför vi tog bilder av deras gård. En mamma med en liten flicka var hemma, och när hon väl hade förstått hur det hängde ihop blev vi inbjudna att se hur det gamla huset ser ut idag. Mycket var omgjort sedan 1890-talet men hon visste att kakelugnarna var de som fanns i huset från början. Så i dem hade nog makens farmor tänt eld ett antal gånger.

I byn där makens farmor växt upp träffade vi på en man som är aktiv i hembygdsföreningen, och av honom fick vi en hembygdsbok om byn, en bok jag inte kände till men har haft stor nytta av i min fortsatta släktforskning.

Vilka fantastiska människor det finns!

Jag har fler liknande exempel där jag träffat människor som delat med sig frikostigt av sina kunskaper och varit mycket gästfria. Så tveka inte att knacka på. Kanske är inte alla lika vänligt inställda som dem jag mött, men det kan knappast skada att fråga.

b2ap3_thumbnail_safariKvanarp.jpg
Makens farmor är född i Kvänarps by i Berga socken. Här fick vi en
mycket trevlig pratstund plus en hembygdsbok av en bybo.

b2ap3_thumbnail_safariLAURITSE.jpg
Lauritse gård i Ljugarn på Gotland. Här har de nuvarande ägarna,
som är släkt med mina barn på långt håll, visat och berättat för oss
om gården vid ett oplanerat besök. Foto: Rolf Lavergren.

Julen 1957 fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». Det var poststämplat i Evanston, Illinois den 18 december 1957, och inuti låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». Josefine tog upp fotografiet som låg instoppat i det dubbelvikta julkortet, och på baksidan läste hon »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!». Julkortet var alltså från hennes två år äldre syster Anna, som hon inte hade sett sedan 1907... Under de år jag försökt följa hennes öden har jag insett hur svårt det kan vara att spåra släktingarna i USA. Visserligen finns mycket källmaterial tillgängligt online, och internet har förändrat förutsättningarna avsevärt, men ibland känns det som en omöjlig uppgift.

b2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpg

Fotot som Lucille skickade till systern Josefine i Norge, julen 1957.

Anna Mathilde Lundsrud föddes den 24 september 1886 i Eidsberg i sydöstra Norge, och växte upp på gården Frøhoel i grannsocknen Askim. Hon flyttade tidigt hemifrån, och arbetade redan i trettonårsåldern som barnflicka hos morbrodern Martin. I början av 1900-talet flyttade hon till Oslo, och kanske arbetade hon som servitris, precis som lillasyster Josefine. Det var också i den norska huvudstaden som de båda systrarna såg varandra för sista gången. Josefine återvände till hembygden i Østfold där hon gifte sig 1908, men storasyster Anna hade helt andra planer.

b2ap3_thumbnail_Manifest.jpg

»List or manifest of alien passengers for the U. S. Immigration officer at port of arrival» år 1907, där man finner Anna Mathilde Lundsrud längst ner på sidan (ur Ellis Island's passagerarlistor; http://www.ellisisland.org/).

Den 25 maj 1907 klev Anna ombord på Høhnke-linjens skepp »Oslo», som skulle ta henne till det stora landet i väst. I passagerarlistorna från både Norge och Ellis Island kan man läsa att hon tänkte bege sig till morbrodern Carl Hanson i Red Wing, Minnesota. Det var även han som betalade hennes biljett. Själv hade hon bara 10 kronor på fickan, men i passagerarlistorna antecknades syftet med resan: hon ville »Tjene penge». Färden gick via England, där Anna bytte skepp. Den 1 juni lämnade »S. S. Saint Louis» hamnen i Southampton, och efter en åtta dagar lång resa över Atlanten kunde Anna äntligen skåda Frihetsgudinnan när skeppet anlände New York den 8 juni 1907. Dagen därpå skrevs hon in i listorna på Ellis Island, den 170 cm långa, ljushyade norskan med blont hår och blå ögon (jodå, även dessa detaljer nedtecknades i listorna).

b2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpg

Intyget vid bouppteckningen efter fadern 1933 (ur Rakkestad sorenskriveris arkiv; Riksarkivet i Oslo).

På Ellis Island upphör spåren efter Anna, och trots många års envist sökande saknas ännu uppgifter om hennes liv under 1910- och 1920-talet. Jag vet dock att hon under dessa år gifte sig med Frank Hardin, för i samband med bouppteckningen efter fadern i Norge 1933 skickade hon ett brev undertecknat »Mrs F. J. Hardin, 5710 Winthroop Ave, Chicago Ill, U.S.A.». Kontakten med släkten i Norge tycks ha fortsatt genom åren, och systerdottern Randi berättar att »Jeg vet ikke så mye om henne annet enn at bestemor fikk brev fra henne, - hun gråt da hun leste disse. Så var det storstas da det kom en pakke med forskjellig innehold. Hun kom aldri hjem til Norge igjen, noe som var bestemors och bestefars store sorg». Flera släktingar reste även över till USA för att besöka henne, bland annat yngsta systern Eveline. Det berättas att hon reste med »Den Norske America Line», 1947 med skeppet »Oslofjord» och 1950 med »Stavangerfjord», och den senare resan slutade nästan med att skeppet förliste.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpg

Nästa gång jag hittar Anna i källorna är 1942. I Illinois : Northern District Naturalization Index 1840-1950 (som finns tillgängligt via Familysearch.org) får man veta att hon blev amerikansk medborgare den 30 november 1942, samt att hon kallade sig Lucille. Hon bodde då på 1100 N. LaSalle street i Chicago, och det noterades i handlingarna att hon i samma veva officiellt bytte namn till Lucille: »Name changed by court order from Anna Matilda Hardin to Lucille Hardin», samt att hon flyttade till 729 Seward street i Evanston, en förort strax norr om Chicago. I Evanston bodde hon kvar ännu 1957 då hon skickade julkortet till systern Josefine, dock på adressen 1629 Oak avenue, men där upphör alla spår. Utan större resultat har jag i över tio år skickat förfrågningar, sänt e-mail och postat foruminlägg, men en vacker dag kanske jag får veta mer om Mrs. Lucille Hardin i Chicago - min morfars moster som skickade det där guldskimrande julkortet till sin syster i Norge, en jul för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG.jpg

Sommar betyder säkert olika saker för oss, Den här sommaren är ingen annan lik – men så känner man kanske alltid. Man hoppas väl i första hand på bra väder. Det underlättar ju för arrangörer av alla de otaliga arrangemang som genomförs.

Sommaren är fylld av allehanda arrangemang även för en släktforskarförening. Normalt sett brukar Värmlands Släktforskarförening finnas med på många arrangemang. Släktforskning är ju något som verkligen intresserar många idag. I år har vi av förklarliga skäl dragit ner något på våra arrangemang. Mycket av vår energi går ju åt till årets släktforskardagar. Många av våra medlemmar är engagerade i detta arrangemang och lite ”semester” måste vi också försöka unna oss.

Något som återstår är Kulturveckan i Sunne 5-6 augusti och i september har vi Skördefesten på Värmlandsnäs. Under september börjar sedan våra höstprogram på många olika håll i Värmland.  För dig som vill veta mer om dessa och övriga aktiviteter så ska du titta in på föreningens hemsida www.varmlandsrotter.se . I vår tidning VärmlandsAnor finns också mycket information.

Det är ju inte säkert att hela familjen är engagerade i släktforskning utan vill göra något annat. Delar av min familj har just gett sig av för att fjällvandra, något som alltid har funnits som ett stort intresse hos oss. Själv stannar jag hemma den här gången. Min förklaring till detta är att jag unnar de andra att få ett bra väder dvs slippa regn, som de senaste gångerna som jag varit med har öst ner. Det är inte speciellt roligt att sätta upp ett tält i ösregn! Det är dessutom första gången ett av våra barnbarn ska ligga i tält. Vi får se om det hjälper att jag stannar hemma!

Vad ska då jag hitta på? Fyra dagar! Ja, en del finns, som jag måste göra, men det blir en del tid över. Kanske bara slappa i solen och bada lite, läsa lite - vila!

För min del har sommaren hittills inneburit en hel del förändringar, som jag själv inte kan styra över, men som gör att jag reflekterar en hel del över livet. Vi hamnar väl alla i sådana situationer ibland. Som tur är så tar många praktiska saker över.  Släktforskardagarna är definitivt en sådan grej, som gör att man får lite annat att reflektera över. Nu är det inte långt kvar! Men det dyker ändå upp saker som vi försöker lösa. Vi vill ju göra allt så bra som möjligt.

Glöm inte att kolla på vår hemsida www.sfd2014.se och på Facebook, där finns alltid nyheter och uppdateringar!

Vilken tur att det finns mobil och mail! Hur klarade vi oss utan detta? Faktum är att barnbarnet, som idag åkte till fjällen, gjorde reflektionen att han skulle ”koppla av” från sin mobil! Ska bli kul att höra hur han upplevt detta. Har en känsla att jag själv inte kommer att koppla ifrån vare sig mobil eller mail!

Just nu sitter jag och tittar ut över sjön Alstern strax utanför Karlstad. Solen skiner, det ser ut att bli en fin dag. Jag har ätit frukost, och jag har en hel dag framför mig. Blir väl ett och annat mail samt lite senare en tur in till stan, där jag måste kolla igenom alla papper, som bara blivit liggande de senaste veckorna. Där finns säkert saker som måste åtgärdas. Tvätt finns det också det vet jag. Kanske borde jag städa? Nej, nu räcker det väl? Varför kan man inte bara koppla av?

Kan man lita på uppgifterna i kyrkböckerna? Hur vanligt är det att födelsedatum eller födelsesocken är fel angivna i husförhörslängden eller att en person aldrig fördes in i födelseboken? Rätt få av oss är ofelbara och detsamma gäller förstås prästerna i gångna tider. Ibland blev det helt enkelt fel. Därför gäller det att samla belägg för att en hypotes är riktig. Ett belägg som bekräftar hypotesen kan vara en felskrivning eller sammanblandning med en annan individ.

Jag är nog en rätt inbiten släktforskare då jag är lika road av att upptäcka föräldrarna till en anas fyrmännings styvfar som av att komma längre bakåt på min egen antavla. När jag hamnar i en socken där jag forskat mycket börjar jag alltid med att söka i min egen databas för att se om jag redan har utforskat personerna. Särskilt det senaste året har jag inte behövt klättrat långt bakåt i antavlorna för att kunna koppla ihop de personer jag forskat på med någon gren i databasen. Förra veckan kikade jag på en sidogren som jag inte ägnat mig åt på över ett decennium. En dotter i familjen var gift två gånger, och jag insåg att jag inte hade utforskat hennes makars anor. Det åtgärdade jag förstås och via make nr 2 hamnade jag i Lerbo utanför Katrineholm. Hans mm m Katarina Larsdotter var enligt husförhörslängden född 1771 i Stora Malm. I min databas fanns en tänkbar Katarina där namn, födelseår och födelsesocken stämde. "Min" Katarina var yngre syster till min mf fm mm far Nils Larsson (1759- 1833). Efter att fadern Lars Andersson avlidit 1776 gifte modern Kerstin Nilsdotter om sig med Lars Jonsson. 1782 flyttade familjen till Österberga i Runtuna, där Lars Jonsson dog någon månad senare. 1783 kompletterades hushållet med systern Kerstin Larsdotter som just blivit änka, och några månader senare med hennes postumt födda dotter. Denna dotter döptes efter sin mor, mormor, ff m och mf m. Eftersom namnrikedomen i Södermanland inte är direkt överväldigande hette hon Kerstin.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-2-1783-1789-Bild-132-sid-127.jpg

Runtuna, AI:2 [1783- 89] sid 127. Bild från Arkiv Digital.

1784 avlider Kerstin Nilsdotter. varpå syskonskaran skingras. Nils Larsson flyttar till Björkvik, vistas 1786- 89 i Bettna och bor sedan resten av sitt liv i Runtuna. 1786 var han fadder åt systern Kerstins son i andra giftet, vilket är den sista kända kontakten med någon av systrarna. Han får fem döttrar mellan 1790 och 1808 men varken systrarna eller deras makar är fadder till någon av flickorna.

Kerstin Larsdotter flyttar till Bettna, där hon 1785 gifter om sig med sin fars syssling. Bettna saknar husförhörslängd 1784- 93, och sista gången de finns noterade i mantalslängden är 1789. Deras vidare öden är okända.

Som synes ovan är Katarina Larsdotter struken i Runtunas husförhörslängd utan angivande av ny vistelseort. Troligtvis följde hon med systern Kerstin till Bettna.

Det är därför lätt att förstå att jag blev något exalterad av att hitta en Katarina Larsdotter född just 1771 i Stora Malm. Nu gällde det att se om jag kunde bekräfta eller utesluta att hon var identisk med "min" Katarina. Jag valde att inte gå igenom Stora Malms födelsebok och se hur många tänkbara kandidater som föddes runt 1771. I stället valde jag att först samla så mycket information som möjligt om den Katarina jag återfunnit. Från 1791 till vigseln 1794 var hon piga vid Gotthardsberg i Lerbo. Hon gifte sig med Per Eriksson och bodde i Stenstorp till 1812. Fadder till det tredje av makarnas fem barn var bonden Erik Simonsson från Dämbol i Bettna. Nu började det brännas, för Erik Simonsson var kusin till "min" Katarina!

1812 flyttade familjen till Sköldinge. För första gången anges ett exakt födelsedatum i husförhörslängden: 1771 9/5. Hjärtat började klappa snabbare för det var ju ""min" Katarinas födelsedatum! Vis av tidigare felaktiga kompletterande uppgifter efter flytt till en annan socken var jag dock ännu inte helt övertygad. Kanske kunde följande generation hjälpa till att fastslå ifall Katarina Larsdotter i Lerbo verkligen var identisk med Nils Larssons syster.

b2ap3_thumbnail_Skldinge-AI-6-1805-1813-Bild-142-sid-137.jpg

Sköldinge, AI:6 [1806- 13] sid 137. Bild från Arkiv Digital.

Katarinas make Per Eriksson dog redan 1813, varpå änkan och barnen återvände till Stenstorp i Lerbo. Dottern Maria Kristina Persdotter flyttade 1819 till Ludgo och återvände hem 1820 från Runtuna. Fem mil är, i alla fall i min släkt, en lång sträcka att flytta. I Runtuna fanns ju den trolige morbrodern, Nils Larsson, men Maria Kristina bodde inte hos honom. Kunde hon finnas hos någon av hans döttrar då de båda äldsta var gifta och utflugna? Jodå. det kunde hon, närmare bestämt hos Nils Larssons äldsta dotter, Kristina Nilsdotter, i Täppan, Ludgo. 1820 flyttade hon med Kristinas familj till Kitorp i Runtuna.

Kunde det verkligen vara en slump att Katarina Larsdotter i Lerbo uppgavs ha samma födelsedatum som min försvunna Katarina, att en av faddrarna var Katarinas kusin och att en dotter flyttade till hennes brorsdotter? Nej, allt pekar på att jag faktiskt återfunnit den försvunna systern!

Den stora gåtan är ju varför syskonen hade så begränsad kontakt som vuxna. En delförklaring är säkerligen att de bodde en bit från varandra. Kanske spelade åldersskillnaden in - Katarina var ju 16 respektive 12 år yngre än syskonen. Kom de helt enkelt inte överens? Bråddes båda på morfadern Nils Nilsson och ville bestämma  allt i sin omgivning? Dennes närmast besatta engagemang i hemsocknen framkommer i Stora Malms sockenstämmoprotokoll där han är involverad i det mesta som hände i socknen, och han var förutom kyrkvärd även häradsdomare. Tyvärr lär jag aldrig få reda på orsaken till att både Nils och Katarina föredrog 20 andra personer som faddrar till de egna barnen framför de egna syskonen.

För ett par år sedan blev jag inbjuden till en stor släktträff i södra Småland. Det var ättlingarna till min farmors bror som samlades, och di var många! Min gammelmorbror och hans gumma hade minst 14 barn, 29 barnbarn och en förfärlig massa barnbarns barn och barnbarns barnbarn ... Med ingifta blev vi faktiskt omkring 100 personer, som jag då givetvis hade dokumenterat i en liten släktutredning som delades ut till alla intresserade. Jag höll också ett litet föredrag med ljusbilder (läs PowerPoint) där jag berättade släktens historia bakåt och framåt i tiden och i sidled. 

Artig som man är (och nyfiken) gick jag givetvis runt och hälsade på alla deltagarna, mina sysslingar och pysslingar, fars kusiner och alla andra. En person kunde jag dock inte riktigt placera in i släktträdet, en man i sina bästa år (född samma år som jag själv) - vi kan kalla honom Nils Karlsson - men ändå presenterade han sig som min syssling. "Det tror jag väl aldrig" sa jag överlägset, "jag har som du förstår järnkoll på mina sysslingar".

Det hade jag inte. Det visade sig att min något överproduktive gammelmorbror inte nöjt sig med de 14 barn han fått tillsammans med sin hustru, utan också prasslat med åtminstone en grannfru, som vi kan kalla Ester. Resultatet blev en dotter, som först på mycket gamla dagar fick klart för sig hur det hängde ihop. Alla andra visste förstås hur det stod till, men den stackars flickan fick aldrig veta något. Här kan man verkligen tala om "Fara för fel far", som min bloggande kollega häromdagen uttryckte saken.

Esters man hade rest till Amerika och lämnat henne med tre små barn och ett torpställe, som hon på bästa sätt försökte sköta. Men riktigt alla sysslor på gården klara hon inte av, ens med hjälp av den äldste sonen som verkligen inte var så gammal men som slet så mycket han orkade. I detta läge tillkallades min gammelmorbror och han ställde upp med traktor och med plog och harv. Betalningen tog han så att säga ut in natura: ergo lilla Marianne ... 

En dag, när Ester sitter med lilla Marianne i knät, knackar det på dörren och in stiger den utvandrade mannen, som inte har hörts av på åratal. Han har kommit hem igen, klivit av tåget och genast kommit i samspråk med gamla bekanta, som med förtjusning kunde meddela honom att "Ester sitter därhemma på torpet med en ny barnunge, och hur har nu detta gått till...hehehe!" Mannen tittar som förstelnad på lilla Marianne och den förskräckta hustrun och säger sedan; "Ja du Ester, jag har väl inte varit Guds bästa barn i Amerika heller..."  Äktenskapet är räddat, mannen är återbördad, ett försoningsbarn föds efter några år, och man bestämmer sig för att aldrig berätta för Marianne att pappa inte är pappa.

Där står jag, och kan bara säga "Det var som attan". Jag har fått en ny syssling:

Nils Karlsson Syssling!

Många med mig gillar att skriva, det vet jag. Som släktforskare träffar man på en del fantastiska historier som verkligen borde berättas, och inte bara stanna som en anteckning i ens släktforskningsprogram. Men hur kommer man igång?

"Write as you go along!" uppmanar oss Crista Cowan, anställd på amerikanska Ancestry som släktforskare. Hon har en blogg där och en videokanal på Youtube. I ett avsnitt tar hon upp detta ämne, att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Crista Cowan kommer att medverka på Släktforskardagarna i Karlstad, där hon berättar om sitt arbete.

Jag håller med henne, även om jag inte alltid tillämpar det. Vid det här laget har jag skrivit en hel del släkthistoria, både från min egen släkt och om släktforskningsresultat från andras släkter, inte minst ett antal artiklar i vår förenings medlemstidning.

Ett bra sätt att få inspiration är att läsa andras släktberättelser, menar Crista Cowan. Detta instämmer jag fullständigt i. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa biografier baserade på släktforskning.

I sin videoblogg tipsar hon om några amerikanska böcker på detta tema (cirka 8 minuter in på filmen). Efter att ha sett inslaget i vintras skaffade jag två av böckerna (som båda är på engelska, men lättlästa). Boken The Sea Captain's Wife läste jag först. Den handlar om en vit kvinna i USA som gifte sig med en färgad man 1869. En mycket intressant historia.

b2ap3_thumbnail_Cowan.JPG

Nu har jag läst Crossing the borders of time. Den är så bra! En riktigt läsvärd berättelse.

Författaren Leslie Maitland, journalist i New York, skriver om sin mor Janine Gunsburger som är tysk jude och tvingas fly från Hitlers Tyskland via Frankrike 1942, 20 år gammal. I Frankrike lämnar hon sin stora kärlek, Roland Arcieri. Han är inte jude och hennes föräldrar motsätter sig äktenskap. När kriget är över bor familjen i New York och Janine och Roland lyckas inte få kontakt igen, bland annat för att hennes familj döljer hans kontaktförsök för henne.

Hon gifter sig med en amerikan, får barn, ser dem växa upp och så plötsligt är det slutet av 1980-talet. Janine har aldrig glömt sin Roland, han finns för evigt kvar i hjärtat och hon berättar för sina barn om honom. När dottern Leslie är vuxen spårar hon upp Roland och efter ett halvt sekel som åtskilda kan Janine och Roland återse varandra.

Detta är inte bara en romantisk kärlekshistoria utan även en stark berättelse om flykten från Tyskland och livet som emigrant, och om familjens historia flera generationer bakåt.

Det är lätt att känna igen sig i dotterns berättelse om hur hon följer i spåren efter hennes mors ungdomsår i Tyskland och Frankrike, och vad som hände med hennes släkt där. Några mördades i koncentrationsläger.

Båda de här böckerna handlar om kärlek med förhinder men som övervinns. Men som släktberättelser rymmer de så mycket mer än så.

I ett annat blogginlägg har jag samlat en lång rad tips på släktberättelser och biografier på svenska.

Om du också vill komma igång med att skriva din släktberättelse håller jag en kurs på Släktforskardagarna i Karlstad, som du kanske redan sett.

Sedan barndomen har jag alltid haft ett stort intresse för konsten. Jag har målat i olja och akryl, gjort tuschlaveringar och linoleumtryck, jag har snidat i trä och skulpterat i lera, jag har klippt siluetter och tecknat med kolkrita. Under högstadiet brukade bildläraren släppa in mig i bildsalen på rasterna, så att jag kunde teckna och måla under lediga stunder. På gymnasiet gick jag bildestetiska programmet, tre lyckliga år för en konstnärlig yngling. Inom släkten har jag dock alltid varit i gott sällskap - mamma har målat korgar och träföremål, min moster målar på porslin, och mormors bror Ivar både tecknar och målar. Det var dock inte förrän jag träffade min mormors farbror Fritz som jag funderade närmare på detta med konstnärliga gener. Hur kommer det sig att vissa släkter är fulla av konstnärer eller musiker, och hur stor betydelse har egentligen den genetiska bakgrunden när det gäller konstnärlig eller musikalisk talang?

»Onkel Fritz» var en imponerande 92-årig herre, som ägnade sig åt konsten vid sidan av sitt egentliga yrke. Han visade mig sina målningar, och berättade med tindrande ögon om hur han blev så förtjust i Picassos »Guernica» 1937 så att han bestämde sig för att måla en kopia. Resultatet hängde på väggen framför mig, och medan jag stod där och beundrade konstverket funderade jag på varifrån onkel Fritz fått sina konstnärliga anlag. Var det möjligt att följa konstnärsådran längre bak i släktträdet? Fritz berättade att hans morfar Andreas Jensen Holm (1836-1908), som arbetade som stenhuggare och -murare tillsammans med sina sex söner, bland annat hade rest en undermur på Thorsø herrgård samt murat stenbron som leder till herrgården. Nu vet jag inte hur mycket konstnärlighet man behöver för att hugga och mura stora stenblock, men det krävs nog en viss estetisk känsla - kanske var det från honom vi ärvt våra konstnärliga anlag?

b2ap3_thumbnail_2014-07-09.JPG

Jag tänkte inte mer på saken, men nästa sommar besökte jag Norge igen. Tredje delen av den intressanta bokserien Gårder og slekter i Borge og Torsnes hade nu utkommit, så jag skyndade mig till bokhandeln i Fredrikstad. Det var alltid lika spännande att läsa om förfäderna i Borge och Torsnes, och kika på de svartvita fotografierna av mer eller mindre avlägsna släktingar. Plötsligt fick jag syn på en artikel med rubriken »Kunstnergener», så jag läste vidare:

»Etterkommerne etter Inger Marie Andersdatter og Ole Jørgensen Fuglenebb var mange med ulike evner og egenskaper som i familier flest. De ble »vanlige» mennesker, som dyrket sin jord eller skjøttet sin tarv på andre måter. Men det finnes tegn som tyder på at det også løp en spesiell kunstnerisk åre i slekten. Som nevnt ovenfor var Edvard Munchs mormor barnebarn av Inger Marie og Ole, og født på Fuglenebb. Mindre kjent er det kanskje at også den respekterte landskapsmaleren Jørgen Sørensen har aner tilbake til Fuglenebb. Han levde fra 1861 til 1894, och var Edvard Munchs firmenning gjennom moren Marie Evensdatter, datterdatter av Nicolai Olsen Holm (se ovenfor). [...] Det kan også nevnes at det i denne slekten har forekommet mange talentfulle amatørkunstnere, som kanskje kunne drevet det langt dersom de hadde fått utvikle sitt talent».

Jag tyckte att namnen lät bekanta, så jag kikade i släktträdet. Det visade sig att Edvard Munchs mormors farmor Inger Marie Andersdatter (1729-1787) var syster till min förfader Jens Andersen Roppestad (1723-1789), vilket innebar att min mormors farmors far - den ovan nämnde stenmuraren Andreas Jensen Holm - faktiskt var femmänning med den store norske konstnären. Jag funderade genast på om en annan stor norsk konstnär kanske tillhörde samma släkt - Søren Begby (1907-1986), som bland annat finns representerad på Nasjonalgalleriet i Oslo, Statens Museum for Kunst i København och på Göteborgs konstmuseum. Jag mindes att jag läst att han härstammade från just Borge, så jag började undersöka hans anor. Föga förvånande upptäckte jag att Søren Begbys farmors mormors farfars far Lars Christensen Visur (1680-1758) var morbror till de båda syskonen Jens och Inger Marie - Søren Begbys farmor var alltså sexmänning med Edvard Munch! Jag insåg snabbt att den gemensamma nämnaren för dessa norska konstnärer nog låg två generationer längre bak än vad artikeln angav - Christen Larsen (1645-1739) på gården Visur i Borge, som både jag, onkel Ivar, onkel Fritz, Jørgen Sørensen, Søren Begby och Edvard Munch härstammar från. Är det möjligt att jag har lyckats spåra mina konstnärliga anlag 350 år tillbaka i tiden - är det från denne norske 1600-talsbonde som jag ärvt konstnärsgenen?

Min släkt har inte flyttat vare sig särskilt ofta eller särskilt långt. Även jag får nog beskrivas som tämligen hemkär  då jag har varit skriven på fem adresser hittills under mina 43 jordevarv. Sammanlagt har jag förflyttat mig 2,2 mil från den adress där mina föräldrar bodde när jag föddes. Trots att jag kommer från en lång rad av hemkära individer har jag mig veterligt ingen andel i någon släktgård. Det finns ett par gårdar som fortfarande tillhör avlägsna släktingar men där mina anor sålde sina arvedelar för åtskilliga generationer sedan.

Vad är då en släktgård? Grundkravet för att en gård ska anses vara en släktgård är att den ska vara taxerad som jordbruksfastighet och ha ägts av samma släkt i minst 200 år. Jordbrukets ungdomsförbund, JUF, kartlägger vilka släktgårdar som finns i Sverige. 

b2ap3_thumbnail_Lingsarve-017.jpg

Gotländsk ladugård en förtrollande majdag 2012

Som barn följde jag ofta med en av mina vänner hem till hennes morföräldrar och deras vidunderligt vackra bondgård. Vi utforskade omgivningen och vilade i gröngräset med humlorna surrande omkring oss medan vi såg på när hennes föräldrar och morföräldrar snickrade på ett nytt bostadshus. Gårdens nära 200-åriga gamla enkelstuga var för liten för att rymma den växande släkten.

Åren gick, och så småningom när jag börjat släktforska umgicks jag allt mer med min barndomsväns fantastiska mormor, som har släktforskat i många år. De senaste 15 åren har vi besökt många arkiv tillsammans, och två gånger har jag följt med till Gotland där vi tillbringat dagarna på landsarkivet i Visby och övrig tid upplevt mormoderns vidunderligt vackra och välbevarade släktgård. Hennes släkt har levt på gården åtminstone sedan 1649, i 11 generationer. Nog är det rätt hisnande att ha bott på exakt samma plats sedan 30-åriga krigets dagar! Gården har blivit erkänd som släktgård.

b2ap3_thumbnail_Lingsarve-005b.jpg

Ett riktigt dåligt foto av ett fotografi. Jämför ladugården till vänster med kortet ovan

Knöligare har det varit med morfaderns släktgård här i Södermanland. Han är generation nr 6 på gården, som funnits i släkten sedan 1811. Den lokala hembygdsföreningar anser sig inte ha kompetens för att kunna skriva ett släktgårdsintyg, så jag sitter här med ett bunt papper och funderar på hur jag ska formulera intyget.
Min barndomsvän planerar att så småningom överta gården och går nu kurser i byggnadsvård så att hon kan restaurera den gamla enkelstugan. Inte kunde vi ana när vi för nästan 35 år sedan skuttade runt i gröngräset att vi idag skulle vara engagerade i att bevara enkelstugan och få gården erkänd som släktgård!

”It is Mam, like in Ham, not Mom like in Farm” säger butlern i filmen The Queen när han instruerar den nye premiärministern, Tony Blair, inför hans första möte med Drottning Elizabeth II. Och sådan är etiketten i England. Om och när man skulle råka träffa på drottningen, säger man ”Your Majesty” en eller ett par gånger, därefter ”Mam”. Och så har vi ju det behändiga lilla pronomenet ”you” som undanröjer alla bekymmer i meningsbyggnaden.

Träffar man Prinsen av Wales, säger man på enahanda sätt: ”Your Royal Highness” en gång och sedan ”Sir”.

Kommer man så till Tyskland, landet som av en del elaka tungor sägs bestå av ”en samling titelsjuka fartdårar”, är det inte heller där några större problem med titulaturen. I Tyskland förutsätts man vara ni (Sie) med varandra, även med grannar och arbetskamrater, och skulle man ställas inför en kung eller drottning, tilltalar man dem ”Majestät” och niar sedan glatt på. Svårare är det med Prinsar och Prinsessor, där det ibland kan handla om ”Königliche Hoheit” (Ers Kungliga Höghet), ibland om ”Hoheit” (Ers Höghet) och åter ibland om ”Durchlaucht” (Ers Genomlysthet) eller ”Erlaucht” (Ers Upplysthet). Där gäller det att hålla tungan rätt i mun och Almanach de Gotha nära till hands…

Samma sak i Frankrike, där det gängse tilltalet är ”Vous” och där kungligheter adresseras ”Majesté” och ”Altesse Royale”.

Gemensamt för dessa språk och några till är att man skiljer på tilltal och pronomen. Tilltalet skall vara respektfullt medan pronomen följer gängse umgängesregler i landet i fråga. Så icke i de nordiska länderna, enkannerligen i Sverige, där vi av en rad egendomliga skäl har hamnat i en tradition där vi INTE får använda ordklassen pronomen i umgänget med kungligheter.

Pronomen är en fundamental del av varje språk, givetvis även det svenska, och att försöka prata utan att få säga vare sig NI eller DU innebär för den ovane ett närmast oöverstigligt hinder. I sin iver att omkonstruera meningarna så att man slipper använda dessa förargliga små ord vecklar man snart in sig i verbala återvändsgränder, alternativt blir stum som en fisk. Man kan säga att förbudet mot pronomen aktivt hämmar ett naturligt samtal mellan monarken och hans undersåtar, och mellan drottningen/kronprinsessan och alla de människor de dagligen möter runt om i vårt avlånga land.

Förr var de enda korrekta begreppen ”Eders Majestät” och ”Eders Kungliga Höghet” och dessa skulle då användas både som tilltal och som ersättning för pronomen. En undersåte förväntades säga ungefär så här:

Välkommen, Eders Majestät! Om det passar Eders Majestät kanske Eders Majestät skulle vilja prova Eders Majestäts nya amiralsuniform?

Låter det som en fars?

Ja, kanske, men det är inte mer än 40 år sedan statsminister Olof Palme högtidstalade på detta krystade sätt till Konung Gustav VI Adolf på dennes 90-årsdag:

All den kärlek och respekt som idag kommer Eders Majestät till del, har Eders Majestät vunnit tack vare Eders Majestäts egen varma personlighet.

Vår nuvarande monark, Konung Carl XVI Gustaf, har i viss mån moderniserat detta språkbruk, genom att medge att orden ”Kungen”  och ”Drottningen” får användas som ersättning eller omväxling till ”Ers Majestät”. Däremot är det fortfarande inte comme-il-faut att använda vare sig ni eller du.

Detta är en ytterst olycklig policy från hovets sida. Att använda ordet ”Kungen” under samtalets gång är fortfarande att våldföra sig på det svenska språket. Vi talar inte längre i 3:e person. Det sista ord som försvunnit ur denna genre är förmodligen ”Doktorn” som äldre människor fortfarande någon gång kan kläcka ur sig i stället för det normala ”du”. Sedan den spontana du-reformen på 1970-talet duar vi i praktiken alla människor i vårt land, inklusive statsministrar, ärkebiskopar och 100-åriga grevinnor. Allt annat är uteslutet. För att inte tala om ensidig titelbortläggning – en styggelse som svenska folket inte accepterat sedan statartiden.

Men hur är det då med ”ni”?

Skulle inte detta lilla ord kunna vara en behändig kompromiss i umgänget med den kungliga familjen? Njaee, egentligen inte.

”Ni” är en konstruktion, en sorts inlån från Tyskland, en gång i tiden ivrigt påhejat av Drottning Victoria, vår nuvarande kungs farfars mor. Det svenska ursprungsordet är faktiskt ”i” – som i kombination med ett verb, t.ex. ”haven i” har halkat över till att bli ”har ni” – där både i och ni således är plural och ingenting annat. Det händer idag att yngre människor, mestadels i restauranger och butiker, niar sina gäster och kunder i ett missriktat försök att verka respektfulla och ödmjuka. Förmodligen följer de då en policy påbjuden av en företagsledning, som varit för mycket i USA, där man på detta falska sätt ”kryper” inför sina kunder med en myckenhet ”Sir” och ”Mam”. Allt lika onaturligt som onödigt. Själv känner jag mig närmast kränkt de gånger jag blir niad av fjuniga unga män eller fjäskiga unga flickor i butikerna. ”Ser jag verkligen så gammal ut?”, tänker jag varje gång det händer.

Nej, låt ”ni” få förbli ett pronomen i plural och låt oss återgå till det enda riktigt svenska pronomenet för tilltal människor emellan; DU!

Men du kan väl inte mena att vi skall dua Kungen och Drottningen och Kronprinsessan?, säger ni kanske.

Jo, det menar jag faktiskt.

Låt oss avdramatisera umgänget och samtalet med den kungliga familjen, så till vida att vi återinför ”Ers Majestät” och ”Ers Kungliga Höghet” vid tilltal och vid lämpliga tillfällen under samtalets gång, men att vi i övrigt tillåts använda det utmärkta pronomen som heter DU! Först då blir samtalet naturligt och fritt och på korrekt svenska, och ingen behöver vara nervös för att man skall försäga sig (vilket man givetvis gör förr eller senare).

Ers Majestät!

Vad tycker du om detta förslag?

Vore inte en sådan reform en rimlig anpassning till ett Sverige ”i tiden”? 

Den kanske rent av vore ”på tiden”?

AP Photo, Jonas Ekströmer

När vi släktforskare använder kyrkböcker, brev, muntliga traditioner och andra källor i vårt sökande efter släkten måste vi alltid hålla i minnet att källorna kan innehålla felaktiga uppgifter om släktskap. Medvetet eller omedvetet har släktskap nedtecknats som inte överensstämmer med verkligheten. 

När vi börjar använda det nya verktyg som vi släktforskare fått tillgång till – DNA-analys – så är förhållandet annorlunda. DNA ljuger nämligen aldrig... DNA-resultat kan förstås ofta vara svårtolkade, men när resultatet är tydligt, så säger det sanningen om ett släktskap. 

b2ap3_thumbnail_Pappabild.pngDet brukar cirkulera uppgifter om att det är ganska många barn som har en annan fader än den officiella. Siffror på 1-2 och ibland upp till 5-10 procent brukar nämnas. När nu 1000-tals släktforskare DNA-testar sig, borde det innebära att en och annan får sig en överraskning. 

Och visst händer det! Under de tre senaste åren, när jag varit synnerligen engagerad i DNA-släktforskningens tillväxt i Sverige, har jag stött på tre fall.

Första fallet är en man som, efter att lyssnat på ett av mina föredrag, bestämde sig för att testa både sig och sin far med ett s k FamilyFinder-test, ett test som visar släktskap inom ca 5-10 generationer via alla grenar i personernas antavla. När resultaten kom tyckte han det såg konstigt ut och jag fick titta på det. ”Kan det se ut så här?” undrade han. Och nej, det kunde det inte… Testet visade att de visserligen var släkt men inte närmare än i bästa fall 6-männingar. För att vara riktigt, riktigt säker beställdes då även ett s k Y-DNA test (Y-DNA ärvs från far till son utan att blandas med moderns DNA). Men även detta visade med all tydlighet att det inte rörde sig om far och son.

Denna helt oväntade upptäckt blev förstås väldigt jobbig för familjen. Men släktforskare som han är, kunde han ändå se ett ljus i mörkret – han fick ju plötsligt en massa nya spännande anor att släktforska på!

Nästa fall är en kvinna som önskade få reda på sin fars Y-DNA. Då fadern inte längre finns i livet övertalade hon sin halvbror att testa sig, eftersom han ärvt sitt Y-DNA från deras gemensamme far. Hon beställde alltså ett Y-DNA test till halvbrodern och passade på att beställa ett FamilyFinder-test också. Man kan ju aldrig få för mycket DNA-resultat i sin släktforskning!

När resultatet kom visade FamilyFinder-testet helt oväntat att de inte ens var halvsyskon. De var överhuvudtaget inte släkt! Och DNA-jämförelser med andra släktingar visade att det var den före detta halvbrodern som uppenbarligen hade en annan fader…

Fall tre inträffade alldeles nyligen. En man hörde av sig och berättade om sitt testresultat. Han har testat sig själv och dessutom en manlig kusin på sin pappas sida. Båda har testat sitt Y-DNA, som de båda har ärvt från sin farfar. En farfar som ska ha varit gemensam. Deras Y-DNA visar tydligt att så inte är fallet, de är inte släkt! Minst en av dem har alltså en annan far eller farfar än han trott.

Nu visade det sig i detta fall att resultatet inte var en total överraskning. Mannen som hörde av sig berättade att han i hela sitt liv haft en känsla av att pappa inte var hans biologiske pappa och att DNA-resultatet bekräftade detta. Han började fråga runt bland personer i omgivningen och det kröp fram att det bland bekanta pratats om vilken annan man som kan ha varit inblandad. Nu har han letat upp en son till den mannen, fått honom att testa sig och väntar med spänning på att få en bekräftelse på att han är en halvbror.

Det har alltså dykt upp ett antal fall där den DNA-testade släktforskaren upptäckt att pappa inte är pappa. Men det tycks inte vara så många som man kunde förvänta sig. Med tanke på att 1000-tals i Sverige nu testat sig borde det vara fler, om de siffror som brukar nämnas skulle stämma. Men alla berättar förmodligen inte för omgivningen om sin upptäckt. 

När man ger sig in i DNA-släktforskningens spännande värld, ska man alltså vara väl medveten om att man kan råka ut för sådana här överraskningar. Å andra sidan är det sällan rätt att säga att någon har ”fel” far. Även om det uppdagas att biologin går en annan väg än man trott, så är ju pappa alltid pappa!

Familje- och släktband kan vara väl så starka även om det biologiska släktskapet visar sig inte finnas. Oavsett vad ett DNA-test visar är nog oftast den sociala familjen viktigare än den biologiska familjen. Hur som helst är det för den inbitne släktforskaren bara bonus om man får två pappor – då har man ju dubbelt så mycket att släktforska på :-)

I våra dagar händer det ofta att nyblivna föräldrar ger sina barn diverse fantasifulla namn, men faktum är att det redan för hundrafemtio år sedan skedde en veritabel namnboom i Sverige. Detta är något som märks tydligt när man släktforskar, då man emellanåt hittar diverse märkliga eller långa namn i födelse- och dopböckerna. Under 1800-talets andra halva ökade Sveriges befolkning från 3,5 till 5,1 miljoner, och denna stora folkökning i kombination med ökad rörlighet skapade ett behov av fler namn. Plötsligt kunde man välja mellan många olika namn, och de vanliga enkelnamnen kunde nu bli både två, tre eller fyra stycken. Även kreativiteten ökade, och många namn var så fantasifulla att de gränsade till det absurda. Jag har under flera år studerat denna namnboom, och kan konstatera att äldre tiders Anna, Karin, Anders och Johan kompenserades med råge under slutet av 1800-talet.

I takt med att kommunikationerna förbättrades märker man tydliga influenser från utlandet, särskilt från England och USA. Fotografen Nils Eriksson i skånska Vanstad antog således inte bara Plymouth som sitt släktnamn, utan döpte även sina barn under 1870-talet till Adina Zenobia Victoria, Sidney Julius Wellington och Rosa Eldora Florentina, medan pigan Augusta Granqvist från Motala under samma tid döpte sina båda söner till Brigham Young och Erastus Snow, givetvis uppkallade efter de båda mormonledarna med samma namn. Slaktaren Carl Hilmer Olsson i Uddevalla hade tre söner vid namn Harding, Turner och Washington, och det sistnämnda namnet tycks ha varit särskilt populärt - till exempel finner man Platon Thorild Washington Arnoldsson född 1871, Arthur Ismael Washington Jönsson född 1882, samt två gossar som döptes till George Washington 1880 och 1886. Även kändisar kunde påverka föräldrarnas namnval, och särskilt krigs- och frihetshjältar såsom Bismarck, Napoleon, Garibaldi och Bolivar tycks ha varit populära namn. Handlanden Victor Emanuel Wenster i Stockholm döpte till exempel sin son 1867 till Gustaf Imanuel Garibaldi Pius Napoleon Bismarck - antagligen uppkallad efter den italienske frihetskämpen Giuseppe Garibaldi (1807-1882), dåvarande påven Pius IX (1792-1878), Frankrikes dåvarande kejsare Napoleon III (1808-1873) och Tysklands kansler Otto von Bismarck (1815-1898). Snacka om att ha mycket att leva upp till...

En variant var att ge sina barn namn som började på en viss bokstav - detta är ju charmigt om man har tre eller fyra barn, men hos 1800-talets stora barnaskaror kan det se ganska lustigt ut. Vad sägs till exempel om lantbrukarparet Sven och Josefina Nilsson i den skånska byn Goentorp som döpte sina elva barn (födda mellan 1888 och 1909) till Ester, Ellen, Emmy, Einar, Ebba, Elly, Ella, Erner, Elvy, Erland och Estrid? Man undrar ju om de ens själva kunde hålla reda på sina barns namn... En som nog tyckte att de vanliga bokstäverna var lite tråkiga var bagaren Anders Petter Johansson i Timrå i Västernorrland, som döpte sina barn 1883-1890 till Zerner, Zefanius, Zulejda, Zerny, Zephyrius och Zachaeus. Bokstäverna Q, X, Y och Z tycks för övrigt ha varit särskilt populära när man skulle skapa fantasifulla namn, för bland kvinnonamnen finner man namn som Qvilina, Qvintilliana, Qvintina, Qvirentia, Qvittrina, Yelea, Yenny, Yfina, Ygdra Xandra, Xandria, Xaviora, Xenia, Zeraë, Zerafina, Zerudia, Zilma, Zipora, Ziretz, Zizzi, Zoraida och Zuleika, medan gossarna kunde heta Qvartus, Qvintinus, Qvirinius, Qlemantius, Qudaf, Ydorf, Xenofon, Xavier, Zigert och Zilatz.

b2ap3_thumbnail_Namnen.jpg

Sjötullsvaktmästaren Conrad Carlstedt lät 1864 döpa sin dotter till Xecia Yrsa Zefonia, en del av faderns alfabetiska idé (ur Helsingborgs stadsförsamlings födelse- och dopbok 1861-1872).

Ett fenomen som återfinns hos två barnaskaror i nordvästra Skåne är att döpa sina barn efter alfabetet. Det mest kända exemplet är skolläraren Johannes Holm i Höganäs, som kom på den smått vansinniga idén att skaffa sju barn som skulle tilldelas fyra namn var, efter alfabetets 28 bokstäver. Idén genomfördes utan undantag, och i tur och ordning föddes Albin Bertrand Carl David (1865), Evelyn Femi Gotton Henriette (1868), Imri Johan Knut Lamuel (1870), Maria Nanna Othilia Persi (1872), Quintus Rurik Sten Thure (1877), Uno Witus Xeriph Yngvar (1878) och Zebi Århild Ädla Ödevi (1883). År 1888 föddes så plötsligt en liten sladdis, och eftersom alfabetet ju hade tagit slut fick detta barn heta Per Uno Gustaf Walentin. Man tager vad man haver? Även sjötullsvaktmästaren Conrad Carlstedt i Helsingborg hade fått samma idé två decennier tidigare, och lyckades till slut beta av hela alfabetet 1849-1866. Barnen döptes till Axel Bernhard Conrad, Dagobert Edvard Frithiof, Gustaf Harald Julius, Knut Leonard Matildus, Nelly Olivia Paulina, Qwelia Rosalia Sofia, Theresia Urania Vilhelmina, Xecia Yrsa Zefonia och Åberta Ägir Östgötha. När barn nummer tolv och tretton föddes hade alfabetet tagit slut, så dessa båda fick helt enkelt heta Detolfta Johanna Maria och Bror Tretton Methodius.

I och med det fornnordiska svärmeriet blev även gamla hedniska namn populära, och en som tycks ha uppskattat dessa var handlanden och fabrikören August Edelfelt i västgötska Stenstorp, som döpte sina barn 1885-1892 till Torsten Yngve Östen, Ebba Alfhild Torborg, Elsa Tyra Åslög Ingeborg, Ingrid Ylva Katrina Margareta och Brynolf Erik Fjöner Sverker. En annan herre som lite oväntat föredrog hedniska namn var kyrkoherden i skånska Farhults socken, Janne Wallengren. Herdaminnet säger att hans prästerliga intresse inte var särskilt framträdande, så det kanske inte är så förvånande att hans barn 1861-1879 döptes till Ragnhild Thora Olofina, Ragnar Olof Ivar, Hans Thure Sigurd, Carl Axel Yngvar, Thorborg Alfhild Dagmar, Yngvar Sverker Hergeir, Einar Helge Fridleif, Brynhild Thyra Astrid, Gunhild Heidi Eilisif och Magnhild Audur Ingeborg.

Att namnge sina barn efter deras ordning i syskonskaran började också bli populärt, särskilt när man kom till det tionde barnet och uppåt, och man lekte ofta med ord och bokstäver. Vävlagaren Claes Herman Svensson i Mölnlycke skapade till exempel en lek med s-ljudet när han 1881 döpte sin dotter till Susanna Cecilia Zenobia, och kontorsföreståndaren Johan F. H. Oldenburg i Stockholm använde latinska räkneord när han döpte sina söner 1879, 1881 och 1883 till Carl Duodecimus, Edvin Tredecimus och Elimar Quartodecimus (tolfte, trettonde och fjortonde). Romarriket och antikens Grekland märks för övrigt lite här och där bland 1800-talets namn, så man finner både Aristoteles, Caesar, Cicero, Perikles, Sofokles och Zoroaster, men även mytologiska namn såsom Hercules och Zeus. Att sådana namn inte alltid uppskattades av sina bärare finner man exempel på hos telegrafkommissarien Gustaf Vilhelm Rääfs barn, som föddes i Stockholm på 1880-talet. Fadern älskade den antika grekiska kulturen, och döpte därför sina barn till Helios, Zetha, Alpha, Omega och Antropos. Zetha och Alpha behöll visserligen sina namn, men Helios kallades för Helis och Omega kallades Mega, som hon även bytte till formellt när hon blev äldre. Som synes var förfäderna minst lika fantasifulla som dagens föräldrar, om inte mer... (för vidare läsning om 1800-talets namnboom rekommenderas för övrigt Mats Karlssons artikel »Fantastiska förnamn åt folket», publicerad i Språktidningen 2009:6).

Jo, det är nåt nytt, som vi har hittat på inför Sfd2014. AN-knytaren – vi knyter ihop folk som har samma anor i sin forskning! Inte AN-bytaren, som jag råkade skriva förra veckan. I och för sig skulle det kunna heta så också! Många ”byter” säkert uppgifter med varandra också. ”Vi” hittat på förresten - det är en av våra engagerade medarbetare, Lenah, som kläckt idén! Och namnet!

Lenah har, som många av oss andra också, på tidigare släktforskardagar upplevt att många besökare söker kända eller okända släktingar eller kanske andra bekanta eller information om forskning på någon specifik släkt under de här dagarna. Man undrar om dessa kanske också har kommit på den ljusa idén att åka på släktforskardagar. Men hur hittar man varandra? Det är inte så lätt bland tusentals besökare! Vi är ju många som hjälps åt i våra montrar och just när frågan ställs kanske inte rätt person råkar vara där.

Vi kommer därför att ordna en ”efterlysningstavla”, som vi kallar ”AN-knytaren”. Hur denna kommer att se ut vet vi inte riktigt än. Vi spånar som bäst för att få till det riktigt bra. Hur som helst så ska du som söker någon eller något kunna sätta upp din efterlysning på tavlan med till exempel ditt mobilnummer. Har du ingen mobil kan du uppge en tid och plats för ett möte och kanske att den efterlyste då dyker upp eller om du har någon annan idé. Mer och kanske bättre information än den jag ger här finns redan på hemsidan www.sfd2014 och på Facebook. Så gå in där och kolla.

Detta kanske är något för mig förresten! Jag har forskat fram släktingar, som jag vet t o m bor här i Karlstad, men som jag ännu inte kontaktat. Jag visste inte att det fanns värmlandsanknytning på den grenen förrän jag själv började forska. Jag vet också att andra forskar på samma grenar som jag och vi borde ju kunna hjälpa varandra. Det är alltid roligt att träffas och utbyta upptäckter. Detta blir något för mig att ta tag i under kommande höst och vinter. Men vem vet det kanske kommer någon till Släktforskardagarna och efterlyser mig – det vore kul!

Nu till något helt annat – är det någon mer än jag som börjar tröttna på fotbolls-VM? Blir dom aldrig färdiga? Inte nog med att de långa matcherna ska sändas. Nej, dom börjar sända en timme före också! Och efter också! Det analyseras och spekuleras och tölas! Och är det inte fotboll då är det politik – just nu från Almedalen. Blir vi något klokare av dessa debatter och utfrågningar? Nu är jag allt en riktig gnällspik – man behöver ju inte sätta på TV:n! Men det är konstigt för då är det någon annan som gör det.

Nu hoppas jag att sommaren snart är tillbaka så att vi hinner njuta några veckor innan startskottet för årets Släktforskardagar går!

PS!  Apropå min bild idag, nej jag har inte fått fnatt - jag vet att det är år 2014 och att vi står inför Sfd2014. Tyckte bara det var roligt att visa hur loggan såg ut 1999, när Värmlands Släktforskarförening senast arrangerade dagarna. Som ni ser - gamla bron finns där, solen finns där och vår landskapsblomma Skogsstjärnan. Vi skulle ha kunnat använda samma bild om inte datumet varit fel!

"Jag vet vilka alla är på kortet. Vet du?"

Så stod det under en gruppbild med ett 60-tal uppklädda och allvarsamma människor som jag fick för några år sedan. 

b2ap3_thumbnail_mm60.JPG

Jag kände endast igen min farfars föräldrar men konstaterade att bilden föreföll vara tagen i Drottningkällaren på Nyköpingshus. Efter närmare en timmes granskande fann jag avsändarens namn och kontaktuppgifter nerklottrade med minimal stil i marginalen, och ringde omedelbart upp. Det mystiska brevet kom från pappas syssling Jan, vars morfar Ernst var bror till min farfars far Valfrid. Kortet togs då Jans mormor Edit firade sin 60-årsdag år 1955. Festen ägde mycket riktigt rum på Drottningkällaren, en traditionsrik festlokal väl värd ett besök!

Jan, som släktforskat en tid, hittade mig via en diskussion på Anbytarforum. Vår gemensamme förfader Erik Palmlöf, som jag berättade om i "Härmed kallar jag mig...", övergav sina barn efter hustruns död. Hans yngste son, vår anfader Johan Fredrik, blev fosterson hos sin moster och hennes make i Skogstorp i Bärbo socken utanför Nyköping. Han bodde hos dem i mer än 25 år och först som blivande trebarnsfar lämnade han vid 28 års ålder fosterföräldrarna, så Skogstorp var nog platsen han betraktade som sitt hem. Skogstorp var även Jans barndomshem, då hans föräldrar övertog gården 1954. De var de sista att bo på gården där idag endast några husgrunder finns kvar.

b2ap3_thumbnail_agnes2.jpg

Agnes Palmlöf

Valfrids och Ernsts syster Elin gifte sig med sin pappas kusin, Karl Oskar Palmlöf. De fick 11 barn och jag hade kunnat följa (och ta död på) 10 av barnen, men gått bet på näst äldsta dottern Agnes. Hon var helt enkelt spårlöst försvunnen. Det var oerhört frustrerande, men det här var så länge sedan att knappt  något 1900-talsmaterial fanns tillgängligt på mikrokort och än mindre var digitaliserat. Jan hade en hel del uppgifter om familjen, och, visade sig, även om Agnes. Hon hade i många år brevväxlat med Jans morfar. Hon utvandrade 1926 till USA och avled 1985 i Los Angeles. Inte undra på att jag inte hittade henne i Sverige!

När vi pratade vidare beklagade jag mig över att jag hade så få kort av min farfars föräldrar. Jamen, deras brölloopskort hade jag väl i alla fall, menade Jan. Nej, jag hade ju inte det. Men han hade bröllopskortet!

b2ap3_thumbnail_valle_julia.JPG

Valfrid och Julia år 1914

Det lönar sig alltså att diskutera sina släktingar, särskilt på ett lika användarvänligt forum som Anbytarforum där även diskussioner med över ett decennium på nacken kan följas. Har man tur blir man kontaktad av en släkting med de där små pusselbitarna man själv saknar!