Finns det tråkiga släkter?

Jag har alltid sagt att jag har en så tråkig släkt, de hette Olof Olsson i massor av generationer och föddes, döptes, vigdes, fick barn och dog på samma plats i flera sekler, de gjorde inget mer, verkar det som. Men - finns det tråkiga släkter egentligen?

Magnus Sälgö skriver idag en stilla fundering på GFs Facebooksida om hur han upplever programmet för släktforskardagarna som stelt, med enbart envägskommunikation på föredragen. Han beskriver nivån som ”så bygger du ditt träd”. Ja, bygger träd gör vi och det börjar man kanske med. Då blir många släkter som min egen, lite tråkiga – inte så lite heller förresten. Är det därför så många suktar efter adliga anor, även om de är påstådda och illegitima? Om inte annat så har man ju Elgenstierna att ta till då, när man ska bygga trädet, det är lättare att hitta en adelsman än drängen Per Olsson, framför allt är det lättare att hitta mer om hans liv och göra honom till en människa av kött och blod istället för en anteckning i en husförhörslängd.  

Nu behöver vi inte göra dyra resor till arkiven för att bygga våra träd, nu är det dags att fylla träden med liv. Det är nämligen ytterst sällsynt med tråkiga släkter. Efter ett antal år med svarande på frågor på olika forum, med uppdragsforskning för GF och andra så har jag kommit fram till att de allra flesta släkter är enormt spännande, även utan adliga och kungliga snedsprång, bara drängar och pigor så långt ögat kan nå. Vilka fantastiska livsöden som rullas upp genom alla de källor som finns! Fler och fler kommer på nätet, så forskningen tar aldrig slut. Har man lite fantasi och försöker sätta sig in i livet som det var då kan man googla och läsa böcker för att få kött på benen. Framför allt kan man hitta massor i mer okända arkiv, på ibland överraskande ställen. Vem kunde tro att en målande bild av personen bakom sambons anfader, soldaten Wellington, skulle finnas i Lantmäteriets arkiv, laga skifteshandlingarna?

Tänk er bara när domböckerna kommer på nätet, de från 1800-talet speciellt. Då kan vi ju hitta anteckningar i husförhören om domar, tänk att kunna gå direkt in och läsa vad som egentligen hände. Protokollen brukar vara försedda med en rejäl personundersökning om den anklagade dessutom. Visst, man kan gå till ett landsarkiv och läsa men av någon outgrundlig anledning brukar åtminstone ”mina” rättsfall utspelas i ett annat arkiv än det närmaste, gärna 60 mil bort. 

År 2007 diskuterades nya vägar för släktforskningen på Anbytarforum, LAN-partyn var en av idéerna, men sedan har inte mycket hänt. Varför inte ta upp tanken med anbytande igen, fast i cybervärlden! Kanske några sitter tillsammans och de andra är med via nätet. Problem kastas fram och alla jobbar med att lösa dem i dialog med bilder. En del problem är enklare, en del kräver allas uppmärksamhet – en släktforskningslavin bildas och forskningen går framåt med stormsteg. Det är ett sätt att komma nära många fler öden, spännande, roliga ibland sorgliga, öden. Idag finns det billig teknik tillgänglig för att genomföra sådana möten. Kanske vi kan ordna gemensamma träffar där vi skriver och layoutar böcker, websidor eller bloggar om alla spännande saker vi hittar? Kanske kan vi göra YouTube-filmer om pigan Elnas öden i 1800-talets Sverige?

Klä på träden – gå på djupet i släktforskningen och gör det interaktivt! Det finns inga tråkiga släkter!

Släktforskningslavin – ett ord bildat av Åke Abrahamsson på Anbytarforum 2007.

LAN-partyn: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/274/118400.html?1198116485

Bild: Wikimedia Commons