Så firades lucia förr i tiden

Lucior från 1900-talets början. Foto: Georg Mellqvist/Örebro läns museum.

Det är en viss skillnad på äldre tiders "lussinatta" och dagens luciafirande med skönsång och saffransbullar. Visste du till exempel att den första beskrivna lucian med ljuskrona och vit särk var en pojke? Här kommer en historisk tillbakablick på lucior, lussebrudar, stjärngossar och tomtar från förr.

De flesta av oss känner nog till att luciahögtiden bygger på legenden om Sankta Lucia från Syracusa på Sicilien. Men det katolska helgonet har egentligen inte mycket att göra med svenskt luciafirande av i dag. Lussandet är i själva verket ett hopkok av många olika traditioner med ursprung i bland annat kristendom, gammal folktro och lokala seder och bruk.

Lång och kuslig natt

Den långa, mörka, lucianatten länge var känd som en magisk och kuslig natt. Enligt den äldre kalendern (som gällde fram till kalenderreformen 1753) var lucianatten årets längsta och under lussinatta, som den på vissa håll kallades, var det säkrast att hålla sig inomhus då man trodde man att troll och andra oknytt höll till ute i mörkret. 

En del folklivsberättelser vittnar om att det snarare var Lucifer, altså djävulen själv, som lussandet förknippades med och inte det katolska helgonet. Men myterna kunde skilja sig mycket åt i olika delar av landet. I norra Sverige finns till exempel sägner (som finns bevarade i Nordiska museets samlingar) som berättar att Lucia var en bergfru som var den som ledde de övernaturliga väsen som var i farten under lucianatten.

Tid för fest och upptåg

I Västsverige var luciadagen i äldre tid känd som en stor festdag. Den kallades för lille julafton eller lusse långnatt och det frossades i stora mängder mat. På vissa håll ska man ha ätit upp till sju frukostar. Lussebruden, som förekom här och var, kunde vara klädd i halm eller bestå av en halmdocka som man på skoj kunde dansa runt med.

Först i mitten av 1800-talet spred sig seden att fira lucia på ett mer festlikt vis från Västsverige och det var också från den här tiden luciafirandena runt om i landet började få allt fler gemensamma nämnare. Under 1800-talet kunde lucia uppträda som en ljusfigur, som sjöng och kanske bjöd på någonting gott. Lucia kunde dyka upp ensam eller med några följeslagare.

Den allra tidigaste beskrivningen av en lucia är från 1764, då hon lyste upp det västgötska högreståndsbostället Horns. Då hon enligt beskrivningen bar änglavingar på ryggen och ljustakar i händerna.

Från drängar till skönhetsdrottning

Skansen började arrangera luciatåg på 1890-talet, men vår tids lucia, som en ljusbärande kvinna i en större procession eller följe av sjungande tärnor, är en förhållandevis modern tradition. Traditionen att rösta fram en lucia liknande en skönhetstävling tog fart efter att  tidningen Stockholms Dagblad i slutet av 1920-talet utlyst den första tävlingen. Konceptet spreds till andra tidningar och snart röstades det fram lucior i alla delar av landet.

Något som i dag upplevs som kontroversiellt är könsöverskridande lucior. Men att lucia måste vara kvinna är egentligen ett nytt påfund. En av de första att beskrivas som en vitklädd lucia med ljuskrona var faktiskt en dräng i Skinnskatteberg 1820. 

Stjärngossar tillhör egentligen en äldre tradition, då de var ett vanligt inslag tillsammans med andra figurer från de så kallade julupptågen. Upptågen, som brukade pågå mellan lucia och tjugondag Knut, gick ut på att traktens ungdomar drog från gård till gård där de uppförde mer eller mindre ambitösa skådespel i utbyte mot mat eller pengar. 

Källor:
Nordiska museet, Lucia (nordiskamuseet.se)
Skansen, DigitaltMuseum

I bildsvepet nedan kan du lära dig mer och njuta av lite luciastämning från förr.

Ateljéporträtt, kolorerat, föreställande Kröök Karin Olsdotter från Leksand i Dalarna som Lucia. Hon bär långt, vitt, linne, rött band i midjan och en klädd krona med ljus. Skansens Lucia omkring 1898. Foto: Hélène Sofie Edlund/Nordiska museet.

Luciakort från 1900-talets början. Mattis Berling är en av de avporträtterade, möjligen lucian i mitten. Foto: Alfred B Nilson/Nordiska museet.

Lucia som en vän ljusgestalt är en relativt ny tradition. Hennes föregångare skulle man kunna säga var lussebrustraditionen som i äldre tid fanns på flera håll i landet. Den gick till så att barn och ungdomar klädde ut en eller flera flickor till låtsasbrudar. Ibland samlades det in pengar och andra gåvor till ett kalas. Här är en lussekvartett i Lima 1906. Berta Olsson (Lassar-Olle) från Lassargården i Heden är klädd till lussebrud. Bakom henne står Jenny Martinsson, Elin Johansson och Olga Johansson från Sörbäcken. Foto: Per Persson/Nordiska museet.

På denna ateljébild är en flicka är klädd till brud och de två andra hennes tärnor. Alla klädda i vita klänningar med påsydda, konstgjorda blommor. Bruden är klädd i slöja och krans. Någon av flickorna ska vara Augusta Detterberg och fotografiet är från Vänersborg. Foto: K & A Vikner/Vänersborgs museum.

Lussefirande enligt gammal tradition i Järpås omkring år 1900. Luciatåg som vi känner till dem i dag är en tradition som började bli vanlig först från slutet av 1800-talet. Tidigare var det utklädda ungdomar som gick mellan gårdarna i hopp om en sup och lite mat. Lussegubbar skulle påminna om julbockar, gärna med horn i pannan. Men som synes på denna bild kunde klädseln också vara rätt fri. Foto: Carl Victorin/Västergötlands museum.

Luciafest hos Godtemplare i Stenungsund år 1911. Foto: Ingeborg Enander/Bohusläns museum.

Luciafirande i Ardala, Västra Gerums socken, Västergötland 1920. Fr.v: 1. Ester Karlsson (stående) 2. Ellen Eklund (sittande) 3. Greta Gustavsson med Erik Eklund i knät. 4. Maria Lundqvist 5. Hilma Lindqvist (tomte). Foto: Okänd fotograf/Västergötlands museum.

Frälsningsarméns luciafirande, Tidaholm 1928. Foto: Firma Ad. Lidwall/Västergötlands museum.

Från slutet av 1920-talet började luciautnämningar mer och mer få karaktären av skönhetstävlingar. Stockholms-Tidningen började med luciaomröstning 1927 och snart röstades det fram lucior i de flesta av landets städer. Här är de vinnande kandidaterna 1942-1945. Foto: Stockholms-Tidningen/Stockholms stadsmuseum.

Den här artikeln är en repris från den 13 december 2019.