I morgon, tisdag, är det exakt 500 år sedan Dr Mårten Luther spikade upp sina 95 teser på Slottskyrkans dörr i Wittenberg. Om han nu verkligen gjorde så … Det är också denna dag som räknas som starten på Reformationen och grundandet av den protestantiska kyrka, som vi i Sverige tio år senare anslöt oss till. Här är inte plats eller läge för allt för djupa analyser kring huruvida Luther hade rätt eller fel eller om fördelarna med reformationen övervägde nackdelarna i form av den djupa, ännu bestående splittring den skapade. Däremot kan man kanske en stund fundera över hur den nya läran så snabbt kunde sprida sig över norra Europa. Som en stormvind, och detta i en tid när det varken fanns radio, TV, telefon, internet eller ens ett postsystem värt namnet. Till och med boktryckarkonsten var relativt ny och fanns inte överallt. Alltså: Hur nådde nyheten om Luthers teser och lära ut över världen så oerhört snabbt som den gjorde?
Betydligt lättare var det för mig när jag 1998 och 2000 drev en kampanj för nya vindar inom släktforskarrörelsen. Jag tyckte, rätt eller fel, att Sveriges Släktforskarförbund hade hamnat i en återvändsgränd och fungerade mer som en förening än som det förbund det till namnet var. Det ”stödjande medlemskapet” uppfattades av många som ett personligt medlemskap, som därigenom kom att konkurrera med de egna medlemsföreningarna om medlemmarna. Vilka var då för snart 20 år sedan mina ”teser”? Jag gick in i min dator och se, där var ju dokumenten jag en gång skrev och publicerade. Om de bara hade funnits på papper hade jag aldrig hittat dem … Tack och lov för stora hårddiskar och backuper! Här ett axplock:
- Mer intensiv kontakt med ARKIV och MYNDIGHETER! Bevakningen av forskningens villkor, offentlighetsprincipen, gratisprincipen…. Det handlade alltså om själva kärnan i all släkt- och personhistorisk forskning; Tillgången till källmaterial! Vid den här tiden var det Riksarkivet/SVAR som regerade och som tog ut enorma avgifter för att låna ut sina mikrokortade kyrkoboksvolymer. 25 kronor per volym var inte ovanligt, en avgift som dessutom var orättvist fördelad över landet, där kommunbiblioteken satt i kläm. Det fanns också Släktforskarcentra i bl.a. Ramsele, Leksand och Kyrkhult där det kostade flera hundra kronor per dag att sitta och forska. Jag menade att släktforskarkollektivet behövde en organisation som verkligen orkade och ville strida för bättre forskningsvillkor, en organisation som vågade ifrågasätta den allt mer utmanande kommersialiseringen av vårt gemensamma kulturarv. Om några månader, den 1 januari 2018, inför Riksarkivet noll-taxa för den som vill använda de digitala resurserna, varvid detta mål kan sägas vara uppfyllt.
- GENEALOGISKA FÖRENINGEN, med sina unika samlingar hamnade efter Släktforskarförbundets bildande på något sätt i kylan. Jag menade, och menar, att GF med sina viktiga samlingar behövdes som en vital del av Sveriges Släktforskarförbund och att det var dags att ta itu med detta nu. Glömma eventuella oförrätter och komma vidare. Några år senare uppnåddes även detta mål, i alla fall delvis, i och med att GF lokalmässigt flyttade ihop med förbundet.
- Som jag såg det var Sveriges Släktforskarförbund i första hand SUMMAN AV SINA MEDLEMSFÖRENINGAR. Föreningarna utgjorde Förbundets styrka och skulle stöttas med material, rådgivning, besök och inspiration. Som förbundsordförande såg jag mig själv främst som inspiratör och kontaktperson. Någon man ifrån föreningarna kunde vända sig till, och snabbt få svar, tips eller vägledning. Jag menade att det var viktigt att ordförande och förbundsstyrelse blev mera synliga, både genom besök ute hos medlemsföreningarna och genom information och debatt i tidskrifter och på nätet.
- ”Vi måste våga konfrontera problemen, diskutera sakfrågorna med berörda myndigheter, ge och ta och så småningom komma fram till lyckliga lösningar eller kompromisser. Vi skall naturligtvis vara artiga, resonabla och lyhörda, men vi behöver som folkrörelse med 70.000 medlemmar inte stå med mössan i hand och bocka. Vi ska driva vår linje, envist och målmedvetet! Det är vår skyldighet mot våra medlemsföreningar och mot den folkrörelse, som vi som förbund är satta att tjäna.” Denna kraftfulla appell visade sig ha god verkan. Plötsligt blev förbundet en samtalspartner, en remissinstans och fick t.o.m. sitta med i utredningar och referensgrupper. En del av de goda beslut kring tillgänglighet och öppenhet, till exempel det som ibland kallas ”PUL-light”, hade kanske inte fattats förbundet förutan.
Alla mina teser kanske inte föll i god jord. Visionen om ett Släktforskningens Hus visade sig till exempel inte fungera särskilt bra i verkligheten. Men ”Namn åt de döda” blev en långlivad succé liksom kontakterna med USA och våra Nordiska grannländer. Och mina slutord inför ordförandevalet vid Riksstämman i Linköping 2000 skäms inte för sig: